Lena Cronqvist om att förlora synen

Lena Cronqvists blick har varit förutsättningen för ett framgångsrikt konstnärsliv. Nu har ljuset slocknat, hon kan inte längre se. Är den kommande utställningen ett avsked?

Det är en plåga. 

Trettio minuter in i vårt möte låter det ungefär så här:

Är det något du vill berätta om utställningen?

– Jag har inte så mycket att säga, det har jag inte!

Du är inte så förtjust i att tala om din konst?

– Nej, det är jag inte.

Och du är inte så förtjust i att tala om dig själv?

– Jag målar för att slippa just det. 

Hon hejdar sig, skrattar lätt:

– Men nu tycker jag faktiskt att jag har pratat jättemycket.

Sonen Linus Tunström, film- och teaterregissör, sitter i fåtöljen mitt emot sin 85-åriga mamma. Det är han som har hjälpt mig att sy ihop det här mötet inför utställningen Sex decennier där tre salar på Konstakademien ska fyllas med Lena Cronqvists måleri, teckningar, grafik och skulpturer från 60-talet och framåt. Hon är emellertid inte bara välkänd för sin konst utan också för sin ovilja att ge intervjuer. Efter att jag under tystnad hunnit registrera lägenhetens öppna spis, kassarna och bråten framför den, balkongdörrarna, gallergrinden och en hall som jag inte vet vart den leder, vänder jag mig mot Linus Tunström:

Du förstår att det här inte är jättelätt för en journalist?

Och tillägger, så milt och vänligt jag bara kan:

Ibland kan det vara bättre att tacka nej till en intervju.

Ändå fortsätter vi.

Lena Cronqvist kan bara ana en strimma av ljus i lägenheten på Söder i Stockholm. I 85 år har världen filtrerats genom hennes blick. Den har varit en förutsättning för ett livslångt yrkesliv med stora framgångar. Nu är jag en blind fläck för henne, en smattrande, alltmer desperat kravmaskin någonstans till höger i den grå soffan. Hon har bett mig tala tystare. Bara för att man inget ser betyder det inte att man inget hör. Jag förbannar min tanklöshet. Lena Cronqvist vänder sig aldrig mot min röst, hon sitter rak i ryggen, med ansiktet mot det rum längre bort som hon inte kan se. Först mot slutet av intervjun lutar hon sig bakåt, låter ryggen vila. Ganska ofta skrattar hon till helt kort och jag kan inte avgöra om det är för att hon tycker att frågan är löjlig eller rolig, eller kanske aningen intressant. 

Att intervjua Lena Cronqvist är – bildligt talat – som att famla i mörker. Om just det ska vi tala. Hennes mörker dock, inte mitt.

– Problemen började väl för två, tre år sedan, säger hon om ögonens gula fläck som ställt hela livet på ända. 

Innan dess kunde hon ännu ta sig i och ur ekan från klipporna, ro till holmarna kring hennes älskade Sydkoster, fiska torsk i vattnen utanför huset som hon och maken Göran Tunström köpte på 60-talet. Runt 2020 började emellertid världen krympa. Hon fick först svårt att urskilja färger, sedan konturer och sist ljus. För att hejda förstörelsen av synnerverna behövs återkommande injektioner men hon menar att Uddevalla sjukhus misskötte sitt uppdrag.

– En hel sommar gick utan sprutor. 

Lena Cronqvist fick hitta andra sätt att arbeta. Ett tag grundade hon dukar i svart eller mörkblått för att sedan måla med en vit akrylpenna.

– Nu kan jag inte ens det, jag ser inte de ljusa strecken längre. Det är jättetrist att ha en utställning som jag inte själv kan se! Samtidigt blir det en sorts avslutning som … jag gillar. 

Det värsta är att alla blir så gamla

Hon funderar en sekund eller två, och fortsätter:

– Det vet jag i och för sig inte.

Vet inte vad?

– Jag vet inte om det är en avslutning. Man kan tänka sig det … men kan hoppas att det inte är det. 

 Linus Tunström griper in i samtalet, jag ber honom flera gånger göra just det för att slippa den ekande tystnaden. Han säger: ”Det är förstås frustrerande för dig mamma men du har ändå ett relativt gott humör. Med tanke på omständigheterna, menar jag.”

– Det vore ju ännu värre om man dessutom skulle bli heldeppad.

Hon fortsätter:

– Det här är en konstig situation som man måste lära sig att handskas med.

Tror du att det är svårare att handskas med den när man är i din ålder?

– Det måste vara ännu värre om man är yngre.

Varför?

– Då förutsätter man ju att man har en jädrans massa tid framför sig, i mörker.

Och det förutsätter inte du?

– Jag menar, om man fyllt 85 tänker man att det inte kan vara så himla långt kvar. 

Hon tystnar, skrattar lätt:

– Det värsta är att alla blir så gamla nu för tiden.

Du säger ”det värsta”?

– Ja, jag vet inte hur länge man vill vara med.

En stor sorg inför utställningen är att blindheten gör så att hon inte kan vara med att hänga den, alltså välja plats för verken.

– Jag kan bara tycka att det ska vara skulptur i ett rum, måleri i ett annat men att placera verken så att de pratar med varandra är en helt annan sak. 

Hur viktig är den processen för dig?

– Jätteviktig! Hängningen är som att komponera en ny bild av alltihop. 

Men, försöker jag. Om någon förklarar hur tavlorna placeras i rummet, från vilket håll ljuset kommer …

– Om jag inte själv ser går det inte att avgöra om det är bra. Jag får helt enkelt lita på de som gör jobbet.

Gör du det, litar på dem?

Lena Cronqvist skrattar:

– Det är inte säkert, men vad ska jag göra? 

Är du mest ledsen eller arg över din blindhet?

– Jag tror inte jag är något … jo, ledsen kanske. 

För att du har svårt att måla eller för …?

Hon suckar irriterat:

– Allt blir ju så begränsat, precis allt! Man kan inte gå ut när man vill, inte göra vad man vill, nu har jag lärt mig att hitta till köket men så mycket mer är det inte. Och arbeta går inte. Jag försöker inte ens teckna längre, det är fullständigt meningslöst.

 Just när jag ska nämna lera som ett alternativ till målning skrattar hon, det låter mer som en fnysning.

– Och så alla som föreslår att man skulle kunna jobba med lera i stället … Jag kan inte göra någonting av lera och sedan inte se det, det funkar inte så!

Sådana förslag är alltså idiotiska?

– Äh, det kommer möjligen sluta med att jag försöker men då blir det mer på ett lekstadium. Det är möjligt att Ariel och jag kan sitta och göra lerkatter. Vad tror du Linus?

Ariel är Linus Tunströms 12-åriga dotter. 

– Det skulle hon nog gilla, svarar han. Men kanske ännu mer när hon var sju.

Ariel och farmor Lena medverkar i en 60 sekunder lång film som utspelar sig i en av stans parker. Linus Tunström har frågat om jag vill se och de dryga tio minuter det tar att få igång filmen på min dator, känns lätta, lustfyllda. Lena slipper frågor och jag slipper fråga. ”Det är den billigaste produktion jag någonsin gjort”, säger Linus Tunström om idén som poppade upp en eftermiddag i höstas. ”Jag filmade med mobilen, 200 kronor gick till en rosa jacka och några bullar. Klippningen gjorde jag på min dator.” Han frågade sin mamma om hon ville vara med, efter lite tvekan tackade Lena ja, på villkor att hon slapp åka rutschkana.

– Det skulle jag ha vägrat.

Lena Cronqvist har bott ensam i lägenheten på Ragvaldsgatan i sex år, högst upp i ett tegelhus från 1913, granne med Södra latin där Linus gick teaterlinjen. 

Vad gör du på dagarna?

– Lyssnar på talböcker eller radio … och sitter i den här soffan. Det är inte ett särskilt stimulerande liv, men det är trevligt att det finns talböcker. Just nu lyssnar jag på Jon Fosse, hans dramer har jag dock inte kommit till. 

Hon är förbaskad över att följetongen i Sveriges Radio ska läggas ner.

– Varför hittar politikerna på något så idiotiskt? Den kan inte vara dyr att göra, vilket de påstod.

 Hennes man Göran Tunström, författaren med böcker som Prästungen, Juloratoriet, Tjuven, Berömda män som varit i Sunne, dog 2000.

Har jag förstått det rätt, Göran var visst väldigt duktig på att prata?

Nu skrattar hon, får ett slags ljus i rösten.

– Jo, väldigt! Han var suverän på att fråga ut folk om de mest intima saker.

Så duktig att du blev trött på hans pratande?

– Nä, han var intressant och rolig … och jag behövde ju aldrig säga ett knäpp. Det kunde väl hända någon gång, men ytterst sällan, att jag kände att jag fick för lite utrymme men nej … det var faktiskt mest skönt.

Lena Cronqvist har sagt att hon är ”pratoduglig”.

– Det var mycket därför jag valde att måla. 

Jag frågar när tystnaden började.

– Den kom i tonåren tror jag … eller i skolan. Som litet barn var jag nog inte tystare än andra. 

Och varför tystnade du?

– Jag tror att det var ett resultat av flickskolan. 

När hennes vänner skulle börja i realskolan tyckte rektorn och Lena Cronqvists mamma att hon skulle bli kvar i flickskolan för att sedan läsa på Läroverket. 

Det var vidriga år, säger hon.

– Då blev jag riktigt mobbad av de där förfärliga brudarna som bara var intresserade av kläder och killar. Det var inte jag. Jag hade omsydda kläder, framför allt riktigt fula kappor.

Pengar verkar inte ha varit något problem i familjen, så varför hade just hon fula kläder undrar jag.

– Jag kom mig inte för att protestera. Varför vet jag inte, kanske trodde jag inte ens att man kunde? Eller så brydde jag mig bara inte. 

Hur blev du mobbad?

– Det var hela stämningen.

Flickskolan låg mittemot fängelset i Karlstad. 

– Fångarna glodde på oss … men flickskolan var lika mycket ett fängelse. Hela situationen var hopplös. Det där gjorde att jag hatade Karlstad. Jag får fortfarande knottror av stan! Men jag hade en utomordentlig teckningslärare och så kom gymnastikmagistern på att jag kunde springa fort, 60 meter, det var ett lyft. 

Så du målade och sprang? Och längtade bort?

– När jag kom in på Konstfack i Stockholm var det slut med springandet.

Att det skulle bli konststudier var ingen självklarhet även om hon ständigt målade. Visserligen var hennes morfar teckningslärare men föräldrarna uppmuntrade inte till ett liv som fri konstnär.

Hoppades dina föräldrar att du skulle tappa lusten att måla?

– De tänkte nog att man kunde bli teckningslärare, man skulle ju helst tjäna någonting, ha ett yrke som man kunde överleva på. Men när jag kom in på Konstfack var det väl ganska klart att jag skulle syssla med konst.

Liksom flickskolan blev Konstfack en besvikelse, hon stannade bara ett år. Skolan hade precis fått nya lokaler på Gärdet.

– Inget fungerade, det var inte måleri mer än kanske tre timmar i veckan. Sedan skulle man försöka måla jättedekorationer på spännpapper. Vi fick ingen undervisning i freskmålning eller stucco lustro, ingen materialkunskap, ingenting! Det var helt meningslöst. Jag sökte till Konstakademien och kom in. 

Har du alltid varit säker på att du skulle måla?

Hon svarar ett tyst ja.

Var du lika säker på att du skulle kunna måla?

– Nej, det kunde jag ju inte veta … men på något sätt utgick jag väl från det.

 En vecka efter mitt besök på Ragvaldsgatan har stämningen lättat betydligt. Nu är det bildmänniskan Lena Cronqvist som möter fotografen Thron Ullberg, båda dessutom värmlänningar. Hennes ateljé är inrymd i en gammal skolsal, jag räknar till sju stora fönster och säkert fyra meter i takhöjd. I ateljéföreningen Malongen vid Nytorget finns 22 ateljéer som är arbetsplats för bland andra Karin Mamma Andersson och Martin Wickström.

I Lenas rum står flera arbetsbord. En del av golvet är täckt med vit skyddspapp, överallt vilar målardukar mot varandra, i fönstren står flera av hennes små bronsfigurer, både förvridna åldringar och så flickorna, de kaxiga, rädda, sorgsna, de med parasoller i händerna, de flesta med en sorts ensamhet över sig. Linus Tunström har med sig kaffe och doften från bryggaren sprider sig, stämningen är en helt annan än under intervjun i lägenheten. Innanför entréns ståldörr står ett kvadratiskt litet bord med två stolar, alldeles intill ateljéns första stora fönsterpar.

– Här satt jag ofta när jag jobbade, med en macka och en kopp kaffe.

En gång i veckan försöker Lena Cronqvist ta sig hit. Hon får hjälp av hemtjänsten i sitt dagliga liv, men om deras arbetsuppgifter sträcker sig till att följa med henne till ateljén vet jag inte. Jag har tidigare ställt en fråga, eller snarare något som mer liknar ett påstående till Linus Tunström: ”Du hjälper till en del, antar jag?”

Han svarar, vänd mot sin mamma.

– Jag gör så gott jag kan i mitt stressiga liv, men antar att du mamma skulle vilja ha mer …?

Han kallar henne ömsom mamma, ömsom Lena. Medan Thron Ullberg och hans assistent Oscar Olsson fotograferar berättar Linus om flera egna pågående filmprojekt, varav ett går under arbetsnamnet Konstnärinnans son.

– Det är en metaberättelse, fiktion blandad med dokumentära bilder, om relationen mellan en mamma och hennes son. 

Förstår jag rätt, handlar det om din och Lenas relation?

– Både och, svarar han och fortsätter:

– Jag tar fram deras sämsta egenskaper och överdriver dem in absurdum.

 Jag tar lite sats inför min sista fråga, vet inte hur han ska reagera:

Men hur är det att vara konstnärinnans son?

Linus Tunström tystnar någon sekund och säger sedan leende:

– Det har sina utmaningar.

Efter en timme smyger jag ut ur ateljén, lämnar bildmänniskorna åt sitt och undrar hur i hela friden jag ska få ihop berättelsen om en människa som inte vill bli berättad om, en konstnär som vill slippa varje fråga men ändå tackar ja till en intervju? 

Det har sina utmaningar. 

Ur Tidningen Vi #2 2024.

Läs mer:

Lisa Larson: ”Jag hade ingen royalty”

Marina Schiptjenko: ”En sell out var det värsta man kunde bli”