När Charlotta sent omsider sjösattes i slutet av juni var det med en hel del saker åtgärdade som förbättrade säkerhet och komfort ombord. De gamla fönsterventilerna var utbytta mot skivor i polykarbonat och förhoppningen var att läckage ovanifrån nu skulle vara ett minne blott. Av fem bordsgenomföringar under vattenlinjen byttes alla utom en och Charlotta kändes nu som en betydligt säkrare båt.
Seglingssäsongen 2019 började annars med en 3-dagars-utflykt till Lådna och kom att bli en uppvärmning till sommarens stora segling, nämligen den till Gotland och Fårö i slutet på juli.
På väg hem från Fårö fick Charlotta också visa att hon är att lita på när det börjar blåsa ute på havet.
Målet för denna segling var Gotland och Fårö för att se på raukar och leta fossil vilket var ett uttryckligt önskemål från delar av besättningen. I svaga vindar började vi därför den 23 juli ta oss söder över från Ramsö för att hitta en lämpligt plats att gå över till Gotland från. Med rådande vindar blev Huvudskär bästa sista anhalt för denna sträcka. Natthamnar på vägen till Huvudskär blev Vånsholmen SV om Sandhamn och Björkskär öster om Långviksskär.
Seglingen mot Lauterhorn startade kl 21.00 den 26 juli då vi i skymningen gav oss av från Huvudskär. Mörkret föll och stjärnorna blickade småningom ned mot oss i sin "välvilliga likgiltighet" (för att fritt citera Camus), där vi gungade fram i fem knops fart med sydostlig kurs genom sommarnatten. Inte många båtar på havet, bara några lastfartyg som skar vår kurs i mörkret och efter en händelsefattig men fantastiskt vacker nattsegling kom vi kl 9.30 in i Lauterhorns hamn.
Vi insåg att denna tid på dygnet var bra att komma till Lauterhorn då hamnen kan vara rätt full med båtar och det annars kan vara svårt att hitta en egen plats vid kaj. Vi mötte flera båtar på väg ut från Lautherhorn för översegling till fastlandet varför det så dags finns bättre om plats.
På Fårö tog vi, efter en natts behövlig (i varje fall för skepparen) sömn, oss an resans mål, nämligen att utforska Gotlands geologiska särprägel. Fossil och raukar fascinerade och gav bränsle till den rätt långa promenaden i stekande sol som vi hade framför oss. Expeditionen blev dock mycket lyckad och förstärkte upplevelsen av Fårö som en unik och mycket speciell plats, väl värd att besöka för den som har möjlighet. Att dessutom få närma sig ön från havet i egen båt, förhöjer vistelsen och upplevelsen lite extra.
Måndagen den 29 juli lämnade vi Lauterhorn och gick den korta vägen ner till Fårösund för att bunkra. Fick en långsidesplats utmed kajen i Fiskehamnens gästhamn. Här var det mycket algblomning. Längst in i hamnen flöt en grön tjock gegga. Inte roligt att se.
Fortfarande mycket ljumt med över tjugo grader på kvällarna. Men det började bli dags att segla hemåt någon av de kommande dagarna och väderrapporten talade om kommande omslag i vädret med friska vindar från NV. Vindprognosen för det kommande dygnet lovade dock liknande vindar som på ditvägen d.v.s från O till NO varför vi beslutade att inte vänta utan ge oss av. En missräkning blev dock svaga vindar från NNV med dimma som dröjde sig kvar runt Fårö under tisdagen längre än utlovat varför vi blev liggandes utanför Fårö utan att komma många distansminuter på flera timmar. Enligt planen skulle vi då ha varit i höjd med Gotska Sandön och inte Digerhuvud. Så småningen kom dock vinden som skulle ta oss över och vi kunde i nordostlig vind 7-9 m/s och med 6-7 knops fart hålla rätt mot mot Huvudskär. När vi så vid 23-tiden närmade oss Svenska kusten några timmar senare än planerat hade dock mörkret hunnit falla. Dessutom ökade vinden till drygt 10 m/s och vred mot N. Charlotta trivdes dock fint och tuffade lugnt vidare i mörkret med kryssfock och ett rev i storen mot den Nordliga bidevinden med byar på 12 m/s (upskattat i mörkret då vi saknade instrument för vindhastighet). Ändå var det skönt att kasta ankare och lägga sig på svaj kl 02.00 i Sadelögas skyddande vik.
På morgonen konstaterade vi med belåtenhet att vi fått mycket gott ankarfäste - lite väl gott skulle det dock visa sig. I den nordliga vinden på 12-13 m/s svängde Charlotta fram och tillbaka som en pendel med en mycket bestämd fixpunkt och efter att på morgonen försökt dra upp ankaret fick jag, utpumpad och med skinnflådda händer, den stigande misstanken bekräftad. Ankaret hade greppat runt en kabel och var omöjligt att få bort. Vi skulle med andra ord bli tvungna att låta allt gå till botten! …eller måste det verkligen vara så? Tanken att behöva släppa ankare, tamp och kätting för närmare 2000 kr tog verkligen emot och pannan las därför i djupa veck för att hitta en sista utväg ur detta trista scenario. Det slog mig då att det i ankarboxen låg ett fly-ankare som följde med båten vid köpet men som jag inte förstått när jag skulle få användning för - alltför klent för att använda till Charlotta i alla fall. Nu insåg jag att stunden dock var kommen för dess sista uppdrag i Charlottas tjänst och tillsammans med J kastade jag ut detta, fastgjord i en likaledes utdömd tamp (bra att ha bra-att-ha-grejjer ibland) och krokade detta ankare på samma sätt som det andra runt kabeln. Genom att enbart sträcka tampen till det nu utkastade "ful-ankaret" och låta kabeln enbart hänga på detta ankaret kunde J på mitt kommando släppa efter på tampen till originalankaret och på så sätt få det att glida av kabeln. Därefter kunde vi med en tanke av tacksamhet till flyankaret inklusive tamp släppa dem och se dem försvinna ner i djupet mot en sista vila på Sadelögas botten tillsammans med telekabeln.
Vid röda stjärnan kastade vi vårt ankare kl 02.00 och fick direkt mycket gott ankarfäste. Lite väl gott skulle det visa sig.
Kabeln vårt ankare fastnade i var alltså inte utmärkt på något av de kort vi hade ombord. Inte heller fanns någon skylt i land som varnade för den. Min känsla var därför att det var tveksamt om kabeln verkligen längre var i bruk, vilket bidrog till att vi gav oss på att försöka rädda vårt bästa ankare. Med en mer utmärkt kabel som förmodligen var i bruk är min gissning att det hade varit billigare, eller "mindre dyrt" att låta vårt bästa ankare gå till botten med tamp och kätting. Ytterligare en båt - en 50 fots stål-ketch - hade liksom vi kommit in under natten och lagt sig på svaj. På deras kort hade dock kabeln funnits utmärkt så de hade klokt nog lagt sitt ankare lite mer mot norr än vårt. Så olika kan det vara.
Seglingen hem från Sadelöga blev mestadels en fråga om två dagars kryss i nordlig vind 8-10 m/s. På dagarna mest soligt om än betydligt lägre temperatur än de föregående dagarna. Utanför Bullerö lossnade vantspridaren i lä vilket lyckligtvis upptäcktes innan vi gjorde nästa stagvändning. Annars är det osäkert vad som hade hänt med masten utan en vantspridare till toppvanten. Det blev till att ta ner storseglet och gå in i lä av Skraka och genomföra en mastoperation i båtmansstolen. Efter en timmes reparationsarbete var vi åter på kurs norrut. Över Kanholmsfjärden kunde vi sedan sträcka och slackade vid Stora Kanholmen på skoten för en mer västlig kurs. Vinden stod fint hela eftermiddagen och kvällen och ca kl 22 låg vi åter förtöjda vid bojen i hemmahamnen.
Arbete i båtsmanstol. Babords vantspridare åter på sin plats.
En tvådagars-utflykt under en av höstens finaste dagar. Sol och nästan 20 grader när T och jag satte kurs österut. Säsongens sista (förmodligen) dopp blev det också.
