Lena Cronqvist: Galleri Lindqvist

KONST. På trappan sitter en liten flicka på huk. Naken. Blyg, timid och vän? Knappast! Med tummarna i öronen och utsträckt tunga ser hon snarare ut som en så kallad förvildad pojkflicka. Hennes kroppsspråk sladdrar om vad som komma skall.

Det lilla rummet på Galleri Lindqvist är uppslukat av Lena Cronqvists grafik, målningar och skulpturer. Underligt nog ryms de alla för det finns en direkt kommunikation, vilket gör det omöjligt att stå i förbindelse med fler än ett konstverk åt gången. I varje blickfång försvinner periferin.

Influenser söks i konsthistorien och givetvis finns de: Edvard Munch, Francis Bacon med flera. Parallellerna är tänkvärda och intressanta och listan kan göras lång, men Cronqvists motiv får inte tappa sitt egenvärde. Att placera konst i fack handlar om igenkänning, ett slags identitet.

Cronqvists grimaserande flickor är en märklig paradox till diskussionen om en grupptillhörighet. Liksom flickan på trappan är de köttsligt blottade, nakna inför konventioner. De är starka genom att de vägrar låta sig bakbindas av normer och arketyper. De kan alla upplevas som oregerliga, trotsiga och obekväma.

I själva verket handlar det om protester mot att låta sig stöpas i en form och att betraktas som ett objekt. En sund reaktion mot förvridna ideal för frigörelse och acceptans.

Personligen vill jag inte enbart bemöta Lena Cronqvists konst i en biografisk kontext. Det skulle bli alltför bekvämt att inta rollen som passiv betraktare. Poserna i hennes samling av små bronsstatyer av flickor är för mig sekundära. Istället symboliserar de mångfalden av individer som med all rätt tar plats som icke-stereotyper. Buddaflicka, Händerna på magen, Koncentration och deras medsystrar är bilden av likaberättigande.

Cronqvists målningar som Kröningen, Vid bordet VII och VIII är återkommande teman i hennes bildvärld men alltid lika tidlösa. Två flickor. Ett bord med två docklika gestalter, en man och en kvinna med ålderstigna ansikten. På rygg likt skalbaggar är de båda utlämnade. Avväpnade genom stympade händer, helt värnlösa mot penetrering och dissekering.

Hur vi formas av relationerna i vår omgivning är alltid lika aktuellt och tillhör livets oumbärliga resa. Det sker medvetet och omedvetet. Hur handlar jag och varför? Det handlar om att våga ifrågasätta och konfronteras med en förmodad subjektiv sanning. En konstant inre terapeutisk process med förhoppningen att finna redskapen till förlikning och förståelse.

För att uttrycka min djupa beundran över Lena Cronqvists otroliga inre styrka vill jag exemplifiera med två målningar från tidigt 1970-tal, nämligen upplevelserna på S:t Jörgen.

Elchock och Enskilt samtal vittnar om inhumaniteten inom psykiatrin. Här finns avsaknaden av individuell hänsyn, bristen på tolerans och frånvaron av insikten om det frivilliga valet av anpassning till sociala förväntningar, som speglas i de grova men legitima övergreppen.

Genom att i bild blotta sig själv och låna ut sitt anlete berättar Cronqvist om emotionellt förtryck. David mot Goliat. Don Quijote mot väderkvarnarna. Det är en brutal skildring som hon absurt nog lägger i betraktarens händer, för i vilken kontext väljer vi att se? Prisa eller fördöma? Finns det en omverifiering av tolkningen under de gångna trettio åren? Hur ser den ut och i så fall varför?

Den största boven av oss alla är förmodligen vi själva, för ofta vill vi gärna vara på ett visst sätt. Vi är mästare på att fördöma och straffa oss själva som kan hanteras genom att vi sällar oss till en flock eller tryggt rätar in oss i ledet.

Kanske finns nyckeln till värdig överlevnad utan personliga underkännanden i Faces, för här finner man en mer avslappnad hållning till inre stridigheter.

Med komiska grimaser tycks Lena Cronqvist möta med- och motgångar mer distanserat. Hon tycks inte ta allting på allra största allvar och därmed lyckas hon stålsätta sig mot påtryckningar. Bakom ansiktena döljer sig erövrad visdom.

Angelika Engh

Konst

Lena Cronqvist: Galleri Lindqvist, Söndraby till 23/1 2005