Lena Cronqvist tar emot Dagens industri i den egna bostaden högst upp i en fastighet på Söder i Stockholm. Den efterlängtade vårsolen skiner genom lägenheten och vi sätter oss i konstnärens soffa. På bordet framför oss lägger Lena Cronqvist flera ark över många av de verk som ingår i retrospektivutställningen som öppnar på lördag. Men någon förklaring till motiven vill hon inte ge.
”Jag avskyr att prata. Jag uttrycker mig med bild och inte med prat. De som ser mina verk ska göra det utan någon förutbestämd berättelse om dem”, säger hon.
Det blir märkbart tyst innan samtalet fortsätter. Lena Cronqvist berättar att hon med åren fått en försämrad syn och att det har påverkat hennes konstnärskap. På sistone har hon tecknat med vit akryl mot en målad svart eller mörkblå bakgrund och även de verken kommer visas på Waldermarsudde.
”Jag kommer att visa målningar, skulpturer, textil, grafik och teckningar. Det blir väldigt brett”, säger Lena Cronqvist.
Lena Cronqvist, som förra året passerade 80-års strecket, är en av Sveriges viktigaste konstnärer. Hennes karakteristiska skulpturer, ofta över barn, syns på flera offentliga platser i landet. Hon rör sig mellan olika material och tekniker och berör i sina motiv som ofta handlar om de stora livsfrågorna, såsom ensamheten, barndomen, moderskapet och döden. Många verk väcker obehag, inte minst de på barn som framstår som elaka. Men Lena Cronqvist vill inte kännas vid detta.
”Jag vet att folk tycker att det är otäckt. Men jag har inte förstått det själv. Därför kommer det med lite snälla landskap”, säger hon.
Du visar ofta ondskan i barn. Varför?
”Det låter intressant. De är elaka hela tiden. Ja, det är de nog”, säger hon.
Ett av hennes främsta verk, ”Trolovningen” utförd i ateljén på Koster 1974, har återkommande uppmärksammats inte minst efter att tavlan klubbades för 9,2 miljoner kronor på Bukowskis 2016. Dubbelporträttet över henne och maken Göran Tunström parafraserar till 1400-tals konstnärens Jan van Eyck verk ”Arnolfinis trolovning”. Men just ”Trolovningen” saknas tyvärr på den stora retrospektiven efter att Värmlands museum inte velat låna ut sin trofé.
Waldermarsudde och konstnären har valt verket ”Skyddsängeln” från 2010 som sitt affischmotiv. Det är ett självporträtt över konstnären som framstår som gammal och ensam. Men vid sin sida har hon en skyddsängel, kanske är det maken Göran Tunström som dog 2000.
Retrospektiven, som är uppdelad i olika teman, är särskilt spännande eftersom verk som aldrig tidigare visats ställs ut. Bland dem finns en svit målningar som tillkom i samband med en förlossningspsykos i slutet av 1970-talet. På ett av verken syns en gravid kvinna med myror i sin mage. Bredvid henne syns en bebis.
”Jag fick en amningspsykos efter min son Linus födelse och det är en bild av det”, säger konstnären.
Hur länge varade psykosen?
”Tyvärr är det så att hamnar man på ett psyksjukhus så varar allt mycket längre. Det vet jag av erfarenhet. Det blir så mycket mediciner och allt tar ohyggligt mycket längre tid än om man slipper”, säger Lena Cronqvist.
Katten är ett återkommande motiv och här ger konstnären plötsligt en förklaring.
”Jag är väldigt förtjust i katter och kallades för ”Kattlena” när jag växte upp. Det är mitt totemdjur”, säger hon.
En annan mindre känd sida av konstnären är landskapsmålningarna från Koster där Cronqvist vistas på somrarna från slutet av 60-talet. Fyra av dem ställs nu ut.
”Eftersom jag har ett hus på västkusten och har en liten roddbåt har jag tagit målningar och åkt ut på sjön och satt mig på en ö. Det är rena terapin att måla landskap.”
Lena Cronqvist beskriver Göteborgskoloristen Inge Schiöler (1908-1971) som betydelsefull och en inspiration.
”Han bodde på Koster och jag var med honom ut och målade och så”, säger hon.
Var ni nära vänner?
”Det var man inte med Inge på det sättet. Han satt ju i Göteborg på mentalsjukhus jättelänge och kom sent ut därifrån. Då var han säkert ganska förändrad. Man fick till exempel bara gå på vissa stenar. Han var väldigt orolig för att man skulle falla i sjön och annat”, säger hon.
Senast Lena Cronqvist visades i en större retrospektiv i Sverige var 2013 på Liljevalchs. Men då låg tonvikten på det hon skapat efter 90-talet. Waldermarsudde spänner nu över en längre tidsperiod, från 60-talet fram till 2020. Lena Cronqvist ser fram emot öppnandet till helgen även om hon också gruvar sig.
”Det ska bli roligt att se allt upphängt. Men allt det här gör att man absolut inte kan jobba, och knappast på ett bra tag efteråt heller”, säger hon.
