Som de två tidigare inläggen visat, Livet genom musiken och Spelningar jag minns, så har det nog framgått att jag vandrat mellan olika subkulturella företeelser och scener. I dagens inlägg kommer jag lite kort dra upp min bild av subkulturer. Det rör sig inte om en vetenskaplig avhandling, utan bara ett par kortare avsnitt om en sorts grundläggande syn jag har. Och den riktar sig mer till er som har en begränsad insyn hur dessa fungerar, snarare än de som är en del av någon av dessa.
Något som alla subkulturer har gemensamt är att de byggs upp av människor med ett genuint intresse för innehållet i en specifik kultur. Det kan röra sig om olika musikstilar, underground hip hop, rave, andra konstformer, supporterkultur, raggarbilar etc. Vad som helst egentligen. Även om uttrycken skiljer sig markant åt grupperna emellan, så finns det tydliga strukturer som genomsyrar samtliga.
För en sån som jag, som har stått med fötterna i flera olika och aldrig 100%-igt hängivit mig åt någon speciell, har ingen självklar plats i dem. Jag har ofta fel kläder, känner inte till alla band, deras skivbolag och producenter. Jag beter mig inte helt efter alla oskrivna etikettsregler som följer med dem heller. Jag är lite av en dubbelmoralens väktare som sitter på McDonalds med Final Exit i hörlurarna. Subkulturer är ofta väldigt hierarkiska och elitistiska. Ni som är bekanta med Bourdieu’s teorier känner igen hans tankar om olika fält. Det handlar bl.a. om att förtjäna kulturellt och socialt kapital. Att genom handlingar förtjäna ett större kapital inom respektive fält, och då uppnå en högre status inom gruppen.
Alla kan gilla punk t.ex, men för att vara en del av gruppen måste du gilla rätt band, ha rätt åsikter, ha rätt kläder etc. Här blir det lätt väldigt ironiskt. Samtidigt som en subkultur ofta manifesterar sig mot etablissemanget, där ”folk stöps i en form åsiktsmässigt och stilmässigt”, så gäller ju precis samma regler här.
Det finns ett tydligt uniformstänkande inom dessa grupper. Det handlar också väldigt mycket om vad man som person inte får göra och tycka. T.ex. att sitta på just McDonalds och lyssna på Final Exit. Fysiska handlingar värderas också väldigt högt. Gör du något som gagnar gruppen ökar givetvis ditt kapital. Inom musikscener kan det t.ex. handla om att anordna spelningar, festivaler, ge ut fanzines och liknande. Ge en plats åt de som utövar aktiviteter. Det räcker inte att spela i band. För att ett band ska bli uppmärksammat inom scenen, krävs ett tidigare förtjänat kapital hos medlemmarna i just det bandet.
En annan viktig aspekt är hur länge du som person varit delaktig tillika hängiven scenen. Det gamla är norm, och det nya förkastas. Det finns ofta ett väldigt konservativt synsätt hos vissa grupper som annars ses som radikala och progressiva. Du kan inte komma in som helt ny, anordna en festival och direkt bli accepterad. Det är handlingar över tid som är det viktiga. Du hittar inte one-hit-wonders här.
Nu kan det låta som att jag är väldigt kritisk till det här. Tvärtom, visst finns det saker här som går att diskutera, men på det stora hela är det här delar som faktiskt lyfter fram och hyllar genuiteten i det som görs. Skapandet görs med passion och med hjärta och utan (primärt) ekonomiska intressen, och de som gör det får också utrymme inom sin scen, sitt fält. Det är en förtjänad respekt. Olika subkulturer har också gett utrymme för sökande människor som inte hittar sin plats i det vanliga rummet. På gott och ont givetvis. Men det går inte att komma ifrån att dessa grupper har varit räddningen för många ungdomar. De har gett människor en plats att ge utlopp för sin kreativitet.
Yes, this is Fox 