Madagaskars svarta guld – vaniljpriset rekordhögt i sommar

Sommarens vaniljglassar för knappast tankarna till Madagaskars regnskogar. Största delen av världens vanilj odlas ändå på ön, och i år har rekordhöga priser fört med sig en våg av stölder, våld och sänkt kvalitet.

Vaniljkusten i Sava är världens främsta vaniljområde. Regionen ligger i ett svårtillgängligt hörn av nordvästra Madagaskar. Kryddan har gjort området till landets rikaste, men många bor ännu i små plåthus.

Presidenten har lovat att bygga landsväg hit. Än så länge är vägen en labyrint av lergropar som översvämmas under regnperioden.

Thierry Lopat driver exportföretaget Lopat Vanilla Beans, som grundades 1935 av hans farfar. Han säger att den dammiga vägen är ett exempel på hur området inte har utvecklats trots vaniljrikedomen.

– Om man tänker sig att dessa små byar har producerat 90 procent av världens vanilj sedan 80 år tillbaka, borde inte ens Silicon Valley kunna tävla med oss då det kommer till investeringar. Här borde finnas skyskrapor, sjukhus, otroliga saker.

Endast saffran är dyrare

Odlingarna kräver mycket handarbete, och lämpar sig dåligt för automatisering. Den bördiga jorden, ett arv från forna regnskogar, gör att vaniljen trivs väl i området.

Enligt en rapport från Aust & Hachmann, en kanadensisk vaniljehandlare, står Madagaskar för mellan 70 och 80 procent av den globala produktionen.

På kryddmarknaden är endast saffran dyrare. Men vaniljbönornas pris fluktuerar vilt, och en pågående vaniljbrist har lett till att priset skjutit i skyarna.

Ett kilogram säljs nu för över 600 dollar. Förra året var priset mellan 200 och 300 dollar. 2010 var det runt 25 dollar per kilogram.

Lopat säger att det är frågan om en stor efterfrågan och ett begränsat utbud. Det är följden av spekulation på marknaden och att allt fler stora livsmedelsföretag söker att smaksätta sina produkter naturligt.

Samtidigt drev en förödande cyklon igenom regionen i mars. Då dog över 80 personer och en del av årets skörd förstördes.

I byarna är man på vakt

Manantenina är en liten by som lever på vaniljen. Den består av små plåthus och bambuhyddor, har två vägar och tar några minuter att gå igenom. Franco ”Coco” Rajaonarison odlar vanilj en bit utanför.

Han vaktar sitt vaniljfält nästan varje natt. Då står han i mörkret bland bönorna till klockan sex på morgonen.

Stölder är vanliga, och han berättar att både tjuvar och bönder dödats för bönorna.

– Man vet inte när tjuvarna kommer, så man måste vara beredd hela tiden. Jag har med mig min machete och en slangbella. Macheten är bara för att skrämma, jag skulle inte kunna döda någon. Om man odlar vanilj här måste man vara beredd att vakta den.

I byarna vaktar de äldre männen om dagen. De yngre turas om att vaka om nätterna. Längs med stigarna runt byn finns tiotals kontrollstationer där alla passerande kontrolleras.

Blir tjuvarna fast är det bönornas odlare som bestämmer hur man går till väga. De informella straffen kan vara väldigt brutala.

Franco förklarar att bönderna är stränga eftersom vaniljen kräver så mycket arbete. Lianerna som bönorna växer på hängs upp på små träd som planteras för detta.

Då plantan sedan blommar befruktar man alla honblommor enskilt genom att peta in pollen i dem med en liten pinne.

Sjuka delar av plantan rivs loss och insekter plockas bort för hand.

Då bönorna växer fram markerar odlarna dem med sina initialer så att de kan spåras om de blir stulna, fastän det då är osannolikt att de dyker upp igen.

Planteringarna börjar locka tjuvar redan månader före skördetid, och bevakningen måste inledas tidigt.

Då de mogna bönorna plockats torkas de i solen tills de svartnat, först inne i plastflaskor och sedan på plastmattor. Efter en dryg månad är bönorna klara för försäljning.

Omogna bönor ger sämre kvalitet

I Manantenina står en folkhop samlad utanför ett av de större husen. En av odlarna har hittat en säck stulna bönor gömd intill hans plantering.

De mogna bönorna sorteras och ges tillbaka till odlarna. De omogna huggs i bitar för att förhindra att de hittar sin väg till marknaden.

För att undvika stölder väljer en del bönder att skörda i förtid. Försäljningen av omogna bönor har lett till att kvaliteten på bönorna från området sjunkit sedan några år tillbaka.

Vaniljsäsongen öppnas officiellt den 20 juni. Då får man börja transportera, köpa och sälja fritt.

I Manantenina skördar man senare än vid kusten, och det bergiga landskapet skyddade odlingarna från cyklonen i mars. Odlingarna där ligger således bra till, samtidigt som de är ett mycket frestande mål för tjuvar.

Oförutsägbart pris inverkar på produktionen

Thierry Lopat berättar att samma situation rådde 2003 då kilopriset nådde 260 dollar. Det höga priset fick många köpare att vända sig till konstgjorda alternativ. Då brast bubblan och priset rasade.

Många bönder tvingades bränna sina odlingar för att göra utrymme för mer lönsamma växter.

Det kan ta över tre år innan nya plantor börjar bära bönor. Således finns det ett tomrum innan bönder som planterat i hopp om att sälja till höjda priser möter efterfrågan.

Lopat säger att priset inte går att förutsäga, men att regionens vanilj förändras enligt trenden.

– Det är säkert att ju högre priset stiger, desto lägre blir kvaliteten. Man kan tycka att det inte är naturligt att betala mer och mer för en produkt vars kvalitet sjunker. Men i vaniljen blir det just så, eftersom folk då tar fler genvägar för att kunna sälja den snabbare. Då priset är lägre, tas plantorna bättre hand om för att kunna sälja vaniljen med högre mervärde.

Äkta aromer istället för syntetiska smaker

Priset gynnar odlare och exportörer, men driver också upp priset på allt annat. Det kan leda till stora problem för öns befolkning. Då priset på ris steg alltför mycket tvingades regeringen lägga en spärr på livsmedelspriserna.

Globala livsmedelsjättar som Nestlé, Kellogg's och Hersheys har meddelat att de minskar på konstgjord smaksättning och satsar på äkta aromer. Lopat säger att det ännu finns utrymme för vaniljindustrin att växa.

– Det har hänt att andra länder gått förbi oss i produktionen, men de faller alltid tillbaka. Man vet inte varför, men vanilj som planteras annanstans dör efter en stund. Här händer det inte, i alla fall inte ännu. Så det kan bara öka.

Text&bild: Kaspar Björkman