Rumänska barnhemsbarn fortfarande illa ute

Få bilder har väl lämnat så djupa spår hos betraktaren som fotona på de utmärglade, apatiska barnhemsbarnen som hittades inspärrade på rumänska barnhem vid kommunismens fall för 25 år sedan. Frilansjournalisten Malin Bring har besökt Rumänien för att ta reda på vad som hände med de här barnen.

Den 28-årige Vişinel Bălan har lyckats klara sig bra i livet trots en vidrig barndom. Idag arbetar han för att förbättra förhållandena för dagens rumänska barnhemsbarn.

Vi har stämt träff med Vişinel hemma i hans storebrors lägenhet, en liten men trevlig etta där väggarna är belamrade med böcker och pärmar.

Den ligger i ett av den många typiska, slitna höghusen i Bukarest, som diktatorn Nicolae Ceaușescu lät bygga när han bestämde sig för att flytta landsbygdsbefolkningen in till städerna och göra Rumänien till en industrination på 70-talet.

Nu övernattar Vişinel i lägenheten när han har ärenden inne i Bukarest, annars bor han på landet en bit utanför staden.

Ett rum med spjälsängar

Det man först lägger märke till hos honom är hans öppna, vänliga blick. Det är svårt att föreställa sig att han övergavs av sina föräldrar när han bara var ett par månader gammal, och tvingades växa upp på några av kommunisttidens fasansfulla institutioner.

- Det första jag minns måste vara från någon gång före tre-årsåldern. Jag låg alldeles våt av kiss i en spjälsäng och vaggade mig själv fram och tillbaka för att försöka trösta mig. Hela sängen skakade, vet jag. Jag kommer inte ihåg hur många andra barn det fanns i rummet, jag minns bara en massa spjälsängar, säger Vişinel.

Han tror ändå att han behandlades bättre än många av de andra barnen på hemmet när han var liten. Han var blond, knubbig och söt och favoriserades av några i personalen, och ibland fick han följa med en av dem hem.

- Så jag visste vad ett hem var för något, det var det inte alla barn som gjorde.

Vid tre års ålder flyttades Vişinel till ett nytt barnhem som var en slags förskola, där behandlingen av barnen var mycket hårdare.

Personalen misshandlade dem, och Vişinel minns hur han satt och dunkade huvudet i väggen och skrek att han ville tillbaka till det första hemmet.

Höll sig för sig själv

Det förekom ofta våldsamma slagsmål och trakasserier bland barnen också, men han lyckades hålla sig på sin kant och blev inte ofta indragen.

- Jag höll mig för mig själv och sökte inte mycket kontakt med de andra. Jag accepterade aldrig att jag var placerad på en institution, berättar han.

Vid nio års ålder bestämde han sig för att rymma. Under en period bodde han på en järnvägsstation, sov i en tom järnvägsvagn och livnärde sig på småjobb och genom att tigga.

Här upplevde han en av sin barndoms mest traumatiserande erfarenheter – han våldtogs av en grupp äldre pojkar, troligen före detta barnhemsbarn.

Alla syskonen hamnade på barnhem

Vid elva års ålder fick han av en tillfällighet reda på att han hade flera syskon, och att hans föräldrar var i livet.

Två unga kadetter, som över sommaren var inkvarterade på samma institution som Vişinel, visade sig ha samma efternamn som han, och i själva verket vara hans båda bröder.

De tog med honom hem till mamman, och han fick reda på att han var den yngsta av 13 syskon, varav nio fortfarande var i livet.

Samtliga syskon hade omhändertagits och vuxit upp på barnhem.

- Min pappa var alkoholist och mamma är schizofren. När jag träffade henne första gången den sommaren gick hon runt och kastade stora stenar och slog sönder folks fönster. Grannarna ringde efter polisen men ingen kom, och till sist ringde jag efter en ambulans från en telefonkiosk.

- Det var fasansfullt när ambulansen kom, de satte på henne en tvångströja och fraktade iväg henne. Jag lade mig ner på trappan till telefonkiosken och grät och sa om och om igen till mig själv att det var mitt fel, det var jag som hade ringt efter ambulansen.

Idag är pappan död. Vişinel träffar fortfarande sin mamma då och då och ger henne lite pengar, men han har inga varmare känslor för henne, säger han, utöver medkänsla.

Några av syskonen har klarat sig bra, andra har det gått riktigt illa för. Vişinel har mest kontakt med sin storebror, som äger lägenheten där vi träffas.

Tillsammans har de båda bröderna bildat en förening för att stödja de barn som växer upp på dagens barn- och fosterhem.

På gatan eller död för egen hand

Institutionerna har förbättrats sedan Ceaușescu-tiden, men det är fortfarande många barn som omhändertas inte för att de är föräldralösa, men för att deras föräldrar är för fattiga för att ta hand om dem.

- Systemet tar hand om dig tills du är 18 år, men sedan finns ingen hjälp eller stöd att få. Många skickas tillbaka till deras ursprungsfamiljer, som inte alls känner dem längre. Familjerna får en ersättning på cirka 200 euro, men det är deras enda incitament för att ta emot ungdomarna. När pengarna är slut sparkas de ut igen.

Det här är ett av de största problemen med dagens system, menar Vişinel, som tillsammans med sin bror arbetar för att skapa uppmärksamhet kring förhållandena på institutionerna.

Idag läser Vişinel sista året på en mastergrad i sociologi, har ett bra jobb vid sidan av och ägnar fritiden åt föreningen. Det återstår mycket att göra, tycker han.

- Det är allmänt känt att många av ungdomarna som vuxit upp på institution hamnar på gatan eller tar livet av sig. Det är förfärligt.

Text & foto: Malin Bring