93 Forna Götar och Svear - Ett sammandrag av källor - Radio ...
93 Forna Götar och Svear - Ett sammandrag av källor - Radio ...
93 Forna Götar och Svear - Ett sammandrag av källor - Radio ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
¨<br />
FORNA<br />
GÖTAR & SVEAR<br />
<strong>Ett</strong> <strong>sammandrag</strong> <strong>av</strong> <strong>källor</strong><br />
hörande till Sveriges tidiga historia<br />
Lars Bägerfeldt
<strong>Forna</strong> <strong>Götar</strong> <strong>och</strong> <strong>Svear</strong><br />
2
<strong>Forna</strong> <strong>Götar</strong> <strong>och</strong> <strong>Svear</strong>.<br />
<strong>Ett</strong> <strong>sammandrag</strong> <strong>av</strong> <strong>källor</strong> hörande till Sveriges tidiga historia.<br />
Lars Bägerfeldt<br />
Falköping 2011.<br />
3
Förord<br />
Denna skrift är en sammanställning <strong>av</strong> många <strong>av</strong> de skrivna <strong>källor</strong> som kan<br />
användas för att skaffa sig en uppfattning om Sveriges tidiga historia fram till<br />
1200-talets slut. Avsikten är att snabbt få en uppfattning om vilka <strong>källor</strong> som<br />
finns <strong>och</strong> vad de har att berätta. Från början gjorde jag detta för min egen skull,<br />
varpå materialet växte fram från mina första studier i början <strong>av</strong> 1980-talet <strong>och</strong><br />
var i princip färdig 20 år senare.<br />
De texter som berör goterna <strong>och</strong> den äldsta historien fram till folkvandringstiden<br />
har redan sammanställts, redigerats <strong>och</strong> givits ut. Den som är<br />
intresserad kan söka efter boken Längs Gotiska Vägar. En stor del <strong>av</strong> de berörda<br />
texterna i den skriften omfattar händelser ute i Europa <strong>och</strong> tiden fram till 500talet.<br />
De <strong>källor</strong> som återstår omfattar främst skandin<strong>av</strong>iska händelser <strong>och</strong> tiden<br />
efter 500-talet. Någon skarp gräns mellan dessa delar finns inte.<br />
En motsvarande bearbetning är inte utförd för dessa <strong>källor</strong> i föreliggande<br />
arbete, utan ska ses som ett utkast eller kort <strong>och</strong> gott en personlig sammanfattning<br />
för att snabbt kunna repetera <strong>och</strong> kontroller enstaka uppgifter. Den som<br />
är mer intresserad än vad denna skrift kan ge svar på får vända sig till andra<br />
<strong>av</strong>skrifter <strong>och</strong> sammanställningar eller originaltexter. Många gånger kan det<br />
också vara värdefullt med olika forskares kommentarer <strong>och</strong> åsikter, vilka bara<br />
sparsamt återfinns i texten nedan.<br />
Falköping 2011-02-11<br />
Lars Bägerfeldt<br />
4
Innehåll<br />
BEDE..............................................................................................................8<br />
Historien om den engelska kyrkan <strong>och</strong> dess folk 8<br />
BEOWULF......................................................................................................9<br />
WIDSIÐ........................................................................................................13<br />
WALDHERE.................................................................................................18<br />
FINNESBURH ..............................................................................................19<br />
DEOR ...........................................................................................................20<br />
HILDIBRAND ..............................................................................................22<br />
OHTHERE OCH WULFSTAN .....................................................................25<br />
"RAVENNA GEOGRAFEN" .........................................................................26<br />
ANGLO-SAXISKA KRÖNIKAN...................................................................27<br />
ASSER...........................................................................................................31<br />
Alfred den stores liv 31<br />
ALFRED OCH GOTHRUM.........................................................................35<br />
Fördrag mellan kungarna Alfred <strong>och</strong> Gothrum 35<br />
ÆTHELWEARD...........................................................................................36<br />
Krönika 36<br />
ANNALES BERTINIANI..............................................................................37<br />
NESTORSKRÖNIKAN.................................................................................37<br />
AL-GHAZAL................................................................................................44<br />
IBN FADLAN...............................................................................................45<br />
TJODULF AV HVIN....................................................................................48<br />
Ynglingatal 48<br />
SNORRE STURLASON................................................................................53<br />
Heimskringla (Ynglingasagan) 53<br />
HISTORIA NORWEGIAE............................................................................75<br />
SAXO GRAMMATICUS ..............................................................................76<br />
Danmarks krönika 76<br />
SÄMUND .....................................................................................................89<br />
Den äldre Eddan 89<br />
5
Kväden om Helge Hjorvardsson, Helge hundingsbane & Helge<br />
haddingjaskate 90<br />
HERVARARSAGAN .....................................................................................91<br />
ROLF GÖTRIKSSONS SAGA ......................................................................95<br />
HERRAUDS OCH BOSES SAGA .................................................................96<br />
SAGOBROTT (OM BRÅVALLASLAGET) ..................................................97<br />
SAGAN OM RAGNAR LODBROK OCH HANS SÖNER ..........................102<br />
ARE FRODE...............................................................................................104<br />
Isländingaboken 104<br />
STYRMER DEN VISE, STURLA TORDARSON, HAUK ERLENDSSON..106<br />
Landnamsboken 106<br />
STURLA TORDARSON.............................................................................110<br />
Kristningaboken 110<br />
KJALNÄSINGASAGAN..............................................................................110<br />
HORDS OCH HOLMSBRÖDERNAS SAGA ..............................................111<br />
SNORRE STURLASON..............................................................................112<br />
Egil Skallagrimssons saga 112<br />
SNORRE STURLASON..............................................................................115<br />
Heimskringla (efter Ynglingasagan) 115<br />
NIALS SAGA ..............................................................................................131<br />
GUNNLÖG ORMTUNGAS SAGA.............................................................131<br />
KNYTLINGASAGAN .................................................................................132<br />
KONUNG SVERRE SIGURDSSONS SAGA (EFTER FLATÖBOKEN) ......135<br />
STURLA TORDSSON ................................................................................136<br />
Håkon Håkonssons saga 136<br />
SVEN AGGESEN........................................................................................142<br />
Kortfattad historia om Danmarks kungar 142<br />
WIDUKIND ...............................................................................................143<br />
Rerum gestarum Saxonicarum 143<br />
OLOF TRYGGVASSONS STORA SAGA ...................................................143<br />
DANSK ANNALISTIK................................................................................144<br />
ISLÄNDSK ANNALISTIK ..........................................................................149<br />
ERIKSKRÖNIKAN .....................................................................................153<br />
OM 3500 RUNRISTNINGAR ....................................................................160<br />
6
GODWINE ETC.........................................................................................163<br />
Svenska mynttexter 163<br />
SVENSKT DIPLOMATARIUM ..................................................................165<br />
GRÄNSTRAKTAT MELLAN SVERIGE OCH DANMARK........................172<br />
MAGNUS BIRGERSSON (LADULÅS) .......................................................175<br />
<strong>Ett</strong> kungligt brev - Alsnö stadga 175<br />
LANDSKAPSLAGAR ..................................................................................178<br />
LYDEKINUS ..............................................................................................180<br />
Laurentii anteckningar, renskrivna <strong>av</strong> Lydekinus 180<br />
LAURENTIUS ............................................................................................182<br />
Biskopslängden för Skara biskopsstift 182<br />
Konungalängden 185<br />
Lagmanslängden 188<br />
SNORRE STURLASON..............................................................................191<br />
Eddan (den prosaiska) 191<br />
RIMBERT...................................................................................................195<br />
Vita Anskarii (Ansgars liv) 195<br />
CELEBREUM (SIGFRIDSLEGENDEN).....................................................203<br />
BRUNO AV QUERFURT...........................................................................208<br />
_Toc285988221<br />
GUTASAGAN ............................................................................................209<br />
ADAM AV BREMEN .................................................................................212<br />
Historien om Hamburgstiftet <strong>och</strong> dess biskopar 212<br />
CODEX ASHBURNHAM 1554 (FLORENSLISTAN).................................225<br />
KONRAD AV EBERBACH ........................................................................227<br />
Exordium magnum Cisterciense 227<br />
NARRATIUNCULA DE FUNDATIONE MINASTERII VITAE SCHOLAE IN<br />
CIMBRIA (VITSKÖLS-KRÖNIKAN).........................................................229<br />
BRYNIOLF ALGOTSSON .........................................................................230<br />
Sankta Helena 230<br />
ISRAEL ERLANDSSON..............................................................................232<br />
Vita Beati Erici (Erik den heliges liv) 232<br />
ESKILSLEGENDEN ...................................................................................233<br />
7
BEDE<br />
Historien om den engelska kyrkan <strong>och</strong><br />
dess folk<br />
Fullbordad år 731. Nedan följer händelser utspelade före biskop Augustines<br />
missionsverksamhet i England, vilket skedde från år 596.<br />
I<br />
Herrens år 449 kom angler <strong>och</strong> saxare på tre långskepp till Britannien på inbjudan <strong>av</strong><br />
kung Vortigern, <strong>och</strong> de erbjöds land i de östra delarna <strong>av</strong> ön på villkor att de skyddade<br />
landet. Inte desto mindre var deras verkliga <strong>av</strong>sikt att kuva dem. De sysselsatte fienden<br />
som kom från norr, <strong>och</strong> sedan de slagit dem, sände de nyheten om sin seger till sitt<br />
hemland med tillägget att landet var fruktbart <strong>och</strong> britterna var fega. När en större flotta<br />
snabbt kom över med en stor samling krigare, vilka, sedan de förenat sig med den<br />
ursprungliga styrkan, bildade en oövervinnelig armé. Dessa erhöll också britternas löfte<br />
om land där de kunde bosätta sig på villkor att de upprätthöll freden <strong>och</strong> säkerheten på<br />
ön emot alla fiender i utbyte mot betalning.<br />
Dessa nykomlingar var från de tre mest utmärkta folken i Germanien, saxarna,<br />
anglerna <strong>och</strong> jutarna. Från jutarna härstammar folket i Kent <strong>och</strong> Isle of Wight, samt de<br />
som bor i provinsen West Saxon mitt emot Isle of Wight vilka kallas jutar ännu denna<br />
dag. Från saxarna - det är det land som nu är känt som Old Saxon - kommer East, South<br />
<strong>och</strong> West Saxon. Och från anglerna - det är det land som är känt som Angulus, vilket<br />
ligger mellan jutarnas <strong>och</strong> saxarnas provinser <strong>och</strong> sägs vara obefolkad till denna dag -<br />
består <strong>av</strong> East <strong>och</strong> Middle Angeln, Mercia, alla Northumbrier (det är de folk som bor<br />
norr om floden Humber), <strong>och</strong> de andra engelska folken. Deras första hövdingar sägs ha<br />
varit bröderna Hengist <strong>och</strong> Horsa. Den senare blev därefter dödad i ett slag mot britterna<br />
<strong>och</strong> begr<strong>av</strong>des i östra Kent, där ett monument som bär hans namn fortfarande står. De<br />
var söner till Wictgils, vems fader var Witta, vems fader var Wecta, son till Woden, från<br />
vems härstamning det utgick kungliga hus i många provinser.<br />
Det var inte länge sedan som horder <strong>av</strong> dessa allierade folk kom tillsammans för att<br />
briljera uppå ön så att den inhemska befolkningen som hade inbjudit dem började leva i<br />
skräck. Då plötsligt allierade sig anglerna med pikterna, vilka de vid denna tid hade drivit<br />
tillbaka ett stycke, <strong>och</strong> började höja vapen mot dem som de var allierade med. De började<br />
kräva en större ranson <strong>av</strong> provision, i <strong>av</strong>sikt att försöka skapa ett gräl, hotande med att<br />
om inte större utbetalningar kom till dem, skulle de göra slut på deras välstånd <strong>och</strong><br />
föröda hela ön. Inte heller minskades deras hot. I korthet, den eld som hedningarna g<strong>av</strong><br />
upphov till var bevis på Guds bestraffning <strong>av</strong> nationens synd, just på samma sätt som<br />
elden som en gång tändes <strong>av</strong> kaldeerna förstörde murar <strong>och</strong> byggnader i Jerusalem. För,<br />
som den rättvisa domaren påbjöd, dessa hedniska erövrare förstörde de omgivande<br />
städerna <strong>och</strong> landskapet, utsträckande storbranden från den östra till den västra stranden<br />
utan motstånd <strong>och</strong> vidmakthöll en struptag över nästan hela den dömda ön. Publika <strong>och</strong><br />
privata byggnader raserades, präster fälldes vid altaren, biskopar <strong>och</strong> folk dräptes utan<br />
åtskillnad med svärd <strong>och</strong> eld o<strong>av</strong>sett deras rang, <strong>och</strong> ingen återstod som kunde begr<strong>av</strong>a<br />
dem som lidit en sådan död. Några få stackars överlevande fångades uppe på kullarna där<br />
slakten fullbordades, <strong>och</strong> andra, desperata <strong>av</strong> hunger, kom ut <strong>och</strong> överlämnade sig åt<br />
fienderna för att få mat, fullt medvetna om att de blev dömda till livslångt sl<strong>av</strong>eri om de<br />
räddade sig undan omedelbar <strong>av</strong>rättning. Några flydde över h<strong>av</strong>et i sitt elände, andra<br />
8
klamrade sig fast i sitt hemland drog sig nödtorftigt fram i en förtvivlad <strong>och</strong> skräckfylld<br />
tillvaro uppe i bergen , skogarna <strong>och</strong> klipporna, alltid beredda på farligheter.<br />
N<br />
är de segrande erövrarna hade huggit ner <strong>och</strong> fördärvat den inhemska befolkningen<br />
<strong>och</strong> återvänt till sina egna bygder, började britterna sakta återfå sitt mod <strong>och</strong> sin<br />
styrka, utkommande från sina nästen där de hade gömt sig, <strong>och</strong> förenade i bön att<br />
Gud må hjälpa dem att undvika fullständig utrotning. Deras ledare vid denna tid var<br />
Ambrosius Aurelianus, en man med goda egenskaper <strong>och</strong> den enda överlevande från<br />
katastrofen <strong>av</strong> det romerska folket. Bland de slagna fanns hans föräldrar, vilka var <strong>av</strong><br />
kunglig börd <strong>och</strong> rang. Under hans ledarskap tog britterna upp sina vapen <strong>och</strong> utmanade<br />
deras erövrare till strid, <strong>och</strong> med Guds hjälp tillfogade dem ett nederlag. Från denna<br />
stund utföll segern skiftesvis först till ena sidan <strong>och</strong> sedan till den andra, fram till slaget<br />
vid Badon Hill där britterna utförde en <strong>av</strong>sevärd slakt på inkräktarna. Detta hände<br />
omkring fyrtiofyra år (c:a 4<strong>93</strong>) efter deras ankomst i Britannien.<br />
* * *<br />
Germanska folk: angler, saxare, jutar<br />
Germanska personer: -Hengist, Horsa, Wictgils, Witta, Wecta, Woden.<br />
* * *<br />
Beowulf<br />
Återger tiden runt 500-talets början, på Jylland.<br />
Sammandrag:<br />
Sköldungaätten, Hjort, <strong>och</strong> Grendel<br />
S<br />
cefingen Scyld, var konung (ättling till Sceaf). Hans son var Beowulf, som var frejdad<br />
i hela Scedelandet. Beowulf var scyldingarnas folkkonung. Beowulfs son var<br />
Healfdene, <strong>och</strong> hans barn var sönerna Heorogar, Hroðgar, <strong>och</strong> Halga den gode <strong>och</strong><br />
en dotter som äktade Onela, strids-scylfingen.<br />
Hroðgar byggde salen Hjort, <strong>och</strong> en ovänskap växte mellan honom <strong>och</strong> Onela. Under<br />
tiden kom Grendel <strong>och</strong> hemsökte Hjort i tolv år. Om detta fick Hygelacs hirdman<br />
(=Beowulf), god bland götar, höras talas. Han utvalde bland götarna de fjorton främsta<br />
bland kämparna <strong>och</strong> ledde dem till landets gräns. Skeppet väntade dem vid bergets fot.<br />
H<strong>av</strong>ets strömmar böljade mot sanden. Vid samma tid på nästa dygn såg de land;<br />
blänkande h<strong>av</strong>sklippor, branta berg, <strong>och</strong> breda uddar. Därifrån steg väder-götarna snabbt<br />
uppå land. De såg från strandhöjden scyldingarnas utpost, som skulle hålla vakt över<br />
h<strong>av</strong>sklipporna. Vakten frågar vem som kommit till danernas land, <strong>och</strong> undrar över deras<br />
härkomst innan han släpper dem vidare in i danernas land.<br />
Skarans hövding (Beowulf) svarade: Vi är män <strong>av</strong> götarnas folk, <strong>och</strong> vår konung<br />
Hygelacs hirdmän. Min fader var den ädle fursten Ecgtheow. Honom minns alla stormän<br />
vida över världen. Vi har kommit från vädergötarnas kust för att fälla scyldingarnas<br />
okände skademan (Grendel).<br />
9
I sluten trupp skyndade kämparna mot dalen, tills de kunde se den vältimrade salen.<br />
Väl framme (men ännu inte inne i salen) talade vädergötarnas stolte hövding: Vi är<br />
Hygelacs bordskamrater, Beowulf är mitt namn.<br />
Wulfgar, en vendelhövding, går i god för kämparna, varefter Hroðgar själv talar: Jag<br />
kände dig redan som barn; din fader Ecgtheow fick Hreðels enda dotter till äkta. Nu har<br />
dessa kommit till väst-danerna mot Grendels fasa. Säg att de är välkomna in.<br />
Wulfgar gick till salsdörren <strong>och</strong> säger inifrån att hans herre, öst-danernas furste, hälsar<br />
dem välkomna. Beowulf, Hygelacs frände <strong>och</strong> hirdman, steg då in.<br />
Beowulf talar: Grendel vill jag dräpa blott tillsammans med mina män, fast jag vet att<br />
han vill uppäta götamännen i denna stridssal <strong>och</strong> nerbloda kärrets skrymslen. Om striden<br />
bortrycker mig, sänd då till Hygelac den bästa <strong>av</strong> stridsskrudar, den som värnar mitt<br />
bröst, den yppersta brynja, ett arv från Hreðla, Welands verk.<br />
Hroðgar svarade: Din faders hand blev Heaðolafs bane bland wylfingarna, <strong>och</strong> då<br />
vågade ej vädergötarna behålla honom <strong>av</strong> fruktan för krig. Då kom han till scyldingarna,<br />
syd-danernas folk. Just då rådde jag över danernas folk <strong>och</strong> innehade ung det vida riket.<br />
Då var Heorogar död, min äldre broder. Sedan fredade jag denna fejd med skatter, som<br />
jag sände över vattnet till wylfingarna.<br />
Ecglafs son Unferð talade <strong>av</strong>undsjukt: Är du den Beowulf som mätte sig med Breca,<br />
Beantans son, i kappsimning över det vida h<strong>av</strong>et? Han övervann dig, <strong>och</strong> for sedan <strong>och</strong><br />
uppsökte sitt kära arvegods i brondingarnas land.<br />
Fram gick då Wealhtheow, Hroðgars gemål <strong>av</strong> helmingarnas ätt, med höviskt skick, <strong>och</strong><br />
hälsade de guldsmyckade männen i salen.<br />
Om aftonen lämnade alla salen utom Beowulf <strong>och</strong> hans kämpar. Då kom Grendel<br />
gående från träsket åt det håll där han visste sig kunna finna vinhuset <strong>och</strong> guldskimrande<br />
sal. Dörren som var fastgjord med eldsmidda band, sprang genast upp då han stötte till<br />
den med händerna. En strid uppstod <strong>och</strong> Beowulf g<strong>av</strong> honom ett oläkligt sår, men<br />
Grendel flydde till träsket i full vetskap om att hans levnads slut nu hade kommit.<br />
En konungens hirdman, mindes sånger <strong>och</strong> en hel mängd <strong>av</strong> gamla sagor. Han började<br />
vist skildra Beowulfs bragder. Han kvad också rätt mycket okänt, som han hört sägas om<br />
Sigemund (=far till Sigurd Fafnesbane) <strong>och</strong> hans bragder, välsingens kamp. Och om hans<br />
vapenbroder <strong>och</strong> systerson Fitela (=Sinflöjte); Väls ättlingar. Om Heremod, som blev<br />
övergiven hos jutarna sedan hans krafter i striden sjunkit. Det stod i mångas hopp att<br />
detta furstebarn skulle få växa <strong>och</strong> övertaga sin faders värdighet, vård om folket, skatt<br />
<strong>och</strong> skyddsborg, hjältarnas rike, scyldingarnas arvland.<br />
Därefter blev det fest i salen. De tappra fränderna (konung) Hroðgar <strong>och</strong> Hroðulf<br />
(=hans brorson; Hrolf krake) var där. Konung Hroðgar skänkte Beowulf hjälm, brynja,<br />
frejdat <strong>och</strong> sirat svärd, <strong>och</strong> åtta hästar var<strong>av</strong> den med guldsmyckad sadel var konungens<br />
egen. Allt detta skänkte konungen, ingvinernas skyddsherre. Och de kämpar som kom i<br />
Beowulfs följe fick alla dyrbara svärd.<br />
Då väckte Hroðgars skald fröjd i salen längs mjödbänken <strong>och</strong> talade om Finns söner,<br />
när olyckan drabbade dem. De stred mot scyldingen Hnäf som föll i strid i frisernas land,<br />
<strong>och</strong> hans kära Hildeburg, Hocs dotter, klagade över sin sorg. Striden (mot Hnäf) hade<br />
bortryckt alla Finns kämpar utom några få, så att de inte kunde utkämpa striden mot<br />
Hengest, men han g<strong>av</strong> dem ett fredsfördrag: Finn, Folcvaldas son, skulle få en ny sal med<br />
högsäte men bara hälften gentemot jutarnas söner, <strong>och</strong> då Finn skänkte ringar <strong>och</strong><br />
dyrbara skatter till frisernas stam för att elda dem med gåvor i ölsalen, skulle ock Hengest<br />
skara ha lika mycket. Under den kommande vintern bodde Hengest hos Finn, men till<br />
våren kom Guðlaf <strong>och</strong> Oslaf. Efter sjöresan beklagade de sin sorg, det hätska angreppet,<br />
<strong>och</strong> g<strong>av</strong> Finn skulden för all olycka. Då rödfärgades salen <strong>av</strong> fienders lik; Finn dödades,<br />
drottningen rövades <strong>och</strong> scyldingarnas skyttar förde landskonungens hela bohag till<br />
skeppen. Allt förde de till danernas land. Så slutade kvädet, sjunget till harpa.<br />
Wealhtheow gick runt i salen <strong>och</strong> kom till sina söner Hreðric <strong>och</strong> Hroðmund, som satt<br />
bredvid göten Beowulf. Till honom frambars en bägare <strong>och</strong> framsades en vänlig<br />
10
inbjudning, huldrikt erbjöds virat guld, tvenne armsmycken, en ringbrynja <strong>och</strong> den största<br />
halsring, som jag någonsin sport på jorden. Ej har jag hört talas om någon bättre skatt<br />
bland hjältar under himlen, sedan Hama förde Brosinga-halsbandet, det strålande<br />
smycket, till den glänsande borgen. Han flydde undan Eormenrics (=gotisk konung)<br />
försåt. Denna ring hade göten Hygelac, Svertings sonson, för sista gången. Honom<br />
bortryckte ödet då han stred mot friserna. Den mäktige fursten bar smyckena över<br />
vågorna, men stupade under skölden. I frankernas våld kom då konungens lik, hans<br />
bröstbeklädnad <strong>och</strong> även denna ring.<br />
Efter att ha sagt detta skänkte hon skatterna till Beowulf. Sedan kom aftonen, <strong>och</strong> den<br />
mäktige Hroðgar gick till vila uti sin boning. En mängd jarlar vaktade huset, som de ofta<br />
gjort förut, bortflyttade bänkarna, överallt breddes bäddar <strong>och</strong> bolstrar. Vid sina huvuden<br />
låg sköldar <strong>och</strong> vapen. Det var deras sed, att ständigt vara rustade till strid, hemma <strong>och</strong> i<br />
härnad.<br />
Striden med Grendels moder<br />
m natten kom Grendels moder <strong>och</strong> dödade Æschere (uttal: Äsk-here), Yrmenlafs<br />
O<br />
äldre broder, <strong>och</strong> konungens främste rådgivare. Hroðgar samlade sina män <strong>och</strong> red<br />
efter henne längs branta bergssluttningar <strong>och</strong> stupande uddar, <strong>och</strong> på smala vägar <strong>och</strong><br />
trånga stigar. Så fann de Grendels moder <strong>och</strong> Beowulf rusade åstad för att kämpa. Vild <strong>av</strong><br />
striden, fattade scyldingarnas kämpe (Beowulf) det länkprydda fästet, svängde ringsvärdet<br />
<strong>och</strong> slog till vilt, så att det tog hårt i hennes hals, krossade kotorna; svärdet genomskar<br />
helt den dödskorade kroppen, <strong>och</strong> hon föll. Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt<br />
verk. I hennes boning fann de ett stort byte, häribland ett utsökt svärd som Beowulf<br />
överlämnade åt konungen. Så kom detta fäste att tillfalla den bäste <strong>av</strong> de världskonungar<br />
vid de tvenne h<strong>av</strong>en, som i Scedenig utdelade skatter. Även på beslagen <strong>av</strong> rent guld var<br />
det med runst<strong>av</strong>ar rikligt ristat.<br />
Konungen talade: Du (Beowulf) ska i långa tider vara ditt folk till tröst <strong>och</strong> dina män,<br />
hjältarna, till hjälp. Ej vart Heremod sådan mot Ecgwelas barn, de ärorika scyldingarna.<br />
Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall <strong>och</strong> till dödskval för danamännen;<br />
dödade i vredesmod sina bordskamrater. Lär dig där<strong>av</strong> mannadygder. Vis <strong>av</strong> vintrar, har<br />
jag sagt dig dessa ord. Unvik övermod, du frejdade kämpe. Så har jag härskat i hundra<br />
halvår över ring-danerna.<br />
Därefter skildes de åt. Beowulf for åter ut på h<strong>av</strong>et.<br />
Återkomsten<br />
Beowulf kom till Hreðlingen Hygelac, där han bor med sina följeslagare nära sjövallen.<br />
Hygd, Häreðs dotter (<strong>och</strong> Hygelacs maka?), var ännu ung <strong>och</strong> hade bott blott någon<br />
vinter på borgen. Den härliga folkdrottningen hade ej Thryðs, Hemmings frände,<br />
fruktansvärda sinnelag. Vid ölbägaren sade männen att hon övat färre lömska<br />
fientligheter, illdåd mot folket, sedan den guldsmyckade kvinnan givits åt Offa sedan hon<br />
färdats över det askgrå h<strong>av</strong>et. Offa var vida berömd; styrde med vishet sitt ärvda land. Av<br />
honom föddes Eomær, Garmunds sonson.<br />
Beowulfs följe kom snart fram till den unge stridskonungen Hygelac, Ongentheows<br />
baneman, som satt inne i borgen <strong>och</strong> berättade om sin resa. Också Hroðgars dotter<br />
omtalades; att salsgästerna hade kallat henne Freawaru, då hon var trolovad med Frodas<br />
blide son. Han Ingeld, strids-bardernas konung, får henne till maka. Beowulf omtalar<br />
vidare Grendels död <strong>och</strong> att kampen också blev ödesdiger för den bältprydde Hondscio<br />
som föll allra först. Slutligen visar han upp sina gåvor: Mig g<strong>av</strong> Hroðgar denna<br />
krigsklädnad, <strong>och</strong> sade att Heorogar (Hroðgars broder) haft densamma en lång tid, men<br />
åt sin egen son, den käcke Heoroweard, ville han ej ge den fastän han var honom huld.<br />
Den underbara halsringen g<strong>av</strong> han åt Hygd, den han hade fått <strong>av</strong> Wealhtheow.<br />
11
N<br />
Striden med draken<br />
är Hygelac stupat <strong>och</strong> slagsvärdet blivit hans son Heardreds bane under sköldens<br />
skydd, då strids-scilfingarna (med Hroðgars måg Onela?) angrep <strong>och</strong> i striden<br />
kuvade Hererics frände, då övergick det vida riket i Beowulfs hand. Han styrde det väl i<br />
femtio vintrar.<br />
Vid denna tid hände att en hjälte, som överlevat de sina, instängde sig i en grotta med<br />
sina skatter, därinne som egentligen var en gr<strong>av</strong>plats. Efter hans död påträffades allt <strong>av</strong> en<br />
eldsprutande drake, som ruvade på skatterna. Emellertid lyckades en tjänare, som fallit i<br />
onåd hos sin herre, att ur skatten stjäla ett kostbart kärl. Då draken upptäckte det,<br />
förhärjade den bygden <strong>och</strong> förföljde götarna. Snart blev för Beowulf sanningsenligt fasan<br />
förkunnad: att hans eget hem, det yppersta hus, götarnas konungasäte, gått upp i lågor.<br />
Elddraken hade med lågor förstört folkets fäste, kuststräckan utanför, <strong>och</strong> landets ägor.<br />
För detta ämnade väder-götarnas herre (Beowulf) hämnas på honom.<br />
Ej fruktade han för denna strid, han som rensade Hroðgars sal <strong>och</strong> i striden angrep<br />
Grendel. Ej var det det minsta <strong>av</strong> handgemäng, där man dödade Hygelac, götarnas<br />
konung, i Frisland. Beowulf kom undan genom sin egen kraft <strong>och</strong> skicklighet i simning.<br />
Ej hade hetvarerna (=Chatuarii), som burit fram sköldar emot honom, skäl att yvas över<br />
kampen; från denne kämpe (Beowulf) kom blott få åter till hemmet. Då han (Beowulf)<br />
kom åter till sitt folk, tillbjöd Hygd honom skatt <strong>och</strong> rike, ringar <strong>och</strong> furstestol. Hon<br />
tilltrodde ej sitt barn att kunna försvara den ärvda tronen mot främmande folk då<br />
Hygelac var död. Men han ville ej bliva herre över Heardred (Hygelacs son). Istället<br />
hjälpte han honom med råd, <strong>och</strong> höll honom i ära tills han blev äldre <strong>och</strong> kunde styra<br />
väder-götarna.<br />
Honom (Heardred) uppsökte Ohteres landsflyktiga söner (Eadgils <strong>och</strong> Eanmund). De<br />
hade gjort uppror mot scilfingarnas främste (Onela eller Ohtere), den yppersta <strong>av</strong> de<br />
sjökonungar, som i <strong>Svear</strong>ike utdelade skatter. Detta blev Heardreds slut. Han fick dödssår<br />
ut<strong>av</strong> svärdshugg för sin gästvänskap; <strong>och</strong> Ongentheows son beg<strong>av</strong> sig åter hem sedan<br />
Heardred fallit. Därefter intog Beowulf konungastolen, <strong>och</strong> rådde över götarna.<br />
I senare tider tänkte han (Beowulf) på lön för furstefallet, blev vän med Eadgils,<br />
understödde med folk, med krigare <strong>och</strong> vapen, över det vida h<strong>av</strong>et; han hämnades sedan<br />
<strong>och</strong> bragte konungen om livet.<br />
Beowulf mindes när han var sju år gammal <strong>och</strong> (götarnas) konung Hreðel tog honom<br />
till sig från hans fader. Där var han konungen lika kär som hans egna söner; Herebeald,<br />
Hæðcyn <strong>och</strong> Hygelac. Åt den äldste breddes dödsbädd, mot all rätt <strong>och</strong> sed, genom<br />
broderns dåd, då Hæðcyn med en pil från sin båge träffade honom, förfelade målet <strong>och</strong><br />
ihjälsköt sin frände. Sedan konung Hreðel dött blev det tvist mellan svear <strong>och</strong> götar.<br />
Ömsesidig fiendskap <strong>och</strong> hård härkamp, över det vida h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> Ongentheows söner<br />
(Ohtere <strong>och</strong> Onela) anställde ofta blodbad kring Hreosna-berget. Striden medförde<br />
götafursten Hæðcyns fall.<br />
Beowulf talade: jag har hört att på morgonen broder hämnas broder. Med svärdets<br />
eggar på banemannen, dräpte Eofor hämndlystet Ongentheow, den gamle scilfingen. Själv<br />
har jag dödat Däghrefn, hugernas (=frankernas) kämpe, <strong>och</strong> ej fick han återkomma till<br />
frisernas konung.<br />
Scilfingafursten Wiglaf, Weohstans son <strong>och</strong> Ælfheres frände, hette en <strong>av</strong>hållen<br />
sköldkämpe. Han mindes den ynnest hans konung (Beowulf) förut visat honom; givit<br />
honom Wägmundingarnas rika hemvist, <strong>och</strong> alla rättigheter bland folket som hans fader<br />
ägt. Han drog sitt svärd, ett arv från Eanmund, Ohteres son. Denne flykting hade<br />
Weohstan själv dräpt, <strong>och</strong> svärdet var en gåva från Onela. Ej talade Onela om denna fejd,<br />
fastän han fällt Onelas egen brorson. Alla dessa skatter, svärd <strong>och</strong> brynja g<strong>av</strong> han till sin<br />
son innan han gick sin väg ur livet.<br />
Beowulfs eget svärd hette Nägling. Det brast i den strid då Beowulf dödade draken.<br />
Själv blev han illa skadad <strong>och</strong> livet rann ut. Han talade: Du Viglaf är den siste <strong>av</strong> vår släkt,<br />
<strong>av</strong> vägmund-ingarna. Alla mina fränder har ödet bortsopat; jag följer dem nu. Bjud de<br />
12
stridsberömde efter bålets brand uppkasta en lysande hög på h<strong>av</strong>sudden, den ska till ett<br />
minne för mina män resa sig hög på Valudden, <strong>och</strong> att den sedan må kallas Beowulfs<br />
gr<strong>av</strong>hög <strong>av</strong> sjöfarare, som föra höga fartyg från fjärran över vågorna.<br />
Viglaf talade: Nu har folket att vänta örlog när konungens fall varder vida känt <strong>av</strong> våra<br />
fiender, franker <strong>och</strong> friser. Sedan Hygelac kom farande med flotta <strong>och</strong> här till frisernas<br />
land, ha vi aldrig att vänta välvilja <strong>av</strong> Merovingen (=medlem <strong>av</strong> den frankiska<br />
kungaätten). Ej heller hoppas jag alls på fred eller tro <strong>av</strong> sveafolket: vida blev känt att<br />
Ongentheow berövade Hreðlingen Hæðcyn livet i Korpskogen, då götamännen <strong>av</strong><br />
övermod först anföll strids-scilfingarna. Ohteres fruktansvärde fader (Ongentheow)<br />
dödade sjökonungen, befriade sin maka, den guldberövade forna jungfrun, Onelas <strong>och</strong><br />
Ohteres moder, <strong>och</strong> förföljde sedan dödsfienderna tills de herrelösa nådde fram till<br />
Korpskogen. Med en väldig här omslöt han platsen då natten föll. I daggryningen kom<br />
tröst, då de fick höra Hygelacs horn <strong>och</strong> trumpets klang när den gode hjälten kom.<br />
Fursten Ongentheow litade ej på att han kunde värja <strong>och</strong> försvara sin skatt, barn <strong>och</strong><br />
maka, mot de sjöfarande, utan den gamle flydde tillbaka till jordvallen. Då bjöds<br />
förföljelse under Hygelacs fälttecken efter sveamännen <strong>och</strong> de trängde fram till<br />
inhängnaden. Den g<strong>av</strong> vika för Eofors ensamma kraft. Vilt slog honom (Ongentheow)<br />
med vapnet Wonredingen Wulf, så att <strong>av</strong> hugget blodet sprang i strömmar fram under<br />
håret. Rädd blev dock icke den gamle scilfingen (Ongentheow) utan vedergällde strax<br />
med värre växling detta dråpslag. Ej kunde Wonreds raske son (Wulf) giva den gamle<br />
något mothugg, ty denne skar dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud så att han<br />
blodbestänkt föll till marken: ännu var han ej dödskorad. Då lät Hygelacs hårde hirdman<br />
(Eofor), när hans broder (Wulf) fallit, den breda klingan krossa hjälmen ovan<br />
sköldmuren. Då sjönk konungen (Ongentheow), träffad till döds. Det var då många som<br />
förbundo hans broder(Wulf) sedan de fingo råda över valplatsen (=stridsfältet). Under<br />
tiden plundrade Eofor den fallne, tog <strong>av</strong> Ongentheow hans järnbrynja, hårda häftsvärd<br />
<strong>och</strong> hans hjälm, samt bar dem till Hygelac.<br />
När Hygelac kom hem vedergällde han Eofor <strong>och</strong> Wulf, g<strong>av</strong> dem land <strong>och</strong> ringar.<br />
Vidare g<strong>av</strong> han Eofor sin enda dotter.<br />
* * *<br />
Widsið<br />
Själva ramberättelsen kan hämningsfritt föredragas blott på fornkentiskt språk (södra<br />
England), men inslag <strong>av</strong> andra engelska dialekter finns också. Till största delen är den en<br />
hoparbetning <strong>av</strong> fyra självständiga dikter. I sin helhet torde den inte vara äldre än tidigt<br />
700-tal. Själva namnet Widsið är en fiktion <strong>och</strong> betyder "den som har eller gör en vid färd".<br />
Widsið A, vers 1-49: Widsiðs besök hos bl.a. Ermanarik<br />
Widsið B:I, vers 50-87: katalog; furstar <strong>och</strong> de folk de styrde<br />
Widsið B:II, vers 88-130: katalog; goterresan<br />
övrigt, vers 131-143: <strong>av</strong>slutning; skaldens kall <strong>och</strong> ära<br />
Händelserna i Widsið A kretsar kring 300-talets senare del, medan katalogerna stammar<br />
från 500-talets slut, dock med namn från 300-talets slut <strong>och</strong> framåt.<br />
13
I den första katalogen återfinns blott germanska folkstammar i närheten <strong>av</strong> Nordsjön<br />
<strong>och</strong> Östersjön, som om upphovsmannen befunnit sig i trakterna <strong>av</strong> Angeln. <strong>Ett</strong> flertal <strong>av</strong><br />
namnen är eljest okända eller svåra att lokalisera.<br />
I den andra katalogen uppräknas bara folkstammar. Hälften <strong>av</strong> dessa ingår i<br />
furstekatalogen. Den geografiska fördelningen är snarlik den första katalogen, <strong>och</strong><br />
upphovsmannen bör ha kommit från samma trakt. Denna katalog är något yngre än den<br />
första.<br />
W<br />
idsið talade, sin ordskatt upplät,<br />
han som besökt de flesta <strong>av</strong> stammar,<br />
<strong>av</strong> folk på jorden: ofta han i salen<br />
tog mot värdefull dyrgrip:<br />
Han från myrgingar ledde sitt ursprung:<br />
han med Ealhhild,<br />
den kära fredsvävarn, för första gången<br />
got-konungens hem besökte:<br />
från öster, från Angeln, Ermanariks,<br />
den lede trolöses:<br />
han mycket då begynte förtälja.<br />
Om många bland män jag sport som stammar styrde,<br />
Var furste skall leva efter sed <strong>och</strong> skick<br />
- om en ädling efter annan som rådde för odaln -<br />
den som önskar sin tron att blomstra.<br />
Av dem var Hwala länge den bäste,<br />
<strong>och</strong> Alexandreas allra mäktigast,<br />
<strong>av</strong> mänskosläktet, <strong>och</strong> han mest blomstrade <strong>av</strong> dem,<br />
om vilka jag på jorden hörde talas.<br />
Attila styrde huner, Ermanrik goter<br />
Becca baningar, burgunder Gifeca:<br />
Kejsaren styrde greker <strong>och</strong> Kalik finnar,<br />
Hagena holmrugier <strong>och</strong> Heoden glommar:<br />
Witta styrde sveber, Wada hælsingar,<br />
Meaca myrgingar, Mearkhealf hundingar:<br />
Þeodric styrde franker, Þyle rondingar,<br />
Beoca Brondingar, Billing werner:<br />
Oswine styrde eower <strong>och</strong> jutar Gefwulf<br />
Finn Folcwalding frisers släkter:<br />
Sigehere länge sjödaner styrde<br />
Hnæf hokingar, Helm wulfingar:<br />
Wald woingar, Wod tyringar,<br />
Sæferþ sygger, swear Angantyr:<br />
Sceafthere ymbrer, Sceafa longbearder<br />
Hun hætvarer <strong>och</strong> Hole(z)n wrosner:<br />
Hringweald var kallad härfararnas konung:<br />
Offa styrde Angeln:<br />
Alewih daner: han var bland männer<br />
modigast <strong>av</strong> alla!<br />
Ej likväl han över Offas mandom<br />
höjde sig, utan Offa tillvann sig<br />
först <strong>av</strong> männer i ynglingaåren det störst <strong>av</strong> riken:<br />
Ingen jämnårig honom<br />
genom mandom i strid <strong>och</strong> blott med svärdet<br />
större markland bestämde! (mot myrgingarna vid Fifeldor)<br />
14
Höllo framgent sedan angler <strong>och</strong> sveber<br />
vad Offa bestämt.<br />
Hroþwulf <strong>och</strong> Hroþgar höllo länge<br />
fred med varandra, brorson <strong>och</strong> farbror:<br />
Sedan de fördrevo wikingars stam<br />
<strong>och</strong> Ingelds svärdspets de böjde!<br />
Nedhöggo vid Heorot hadubardernas makt.<br />
Furstekatalogen<br />
å jag genomvandrat många främmande länder<br />
S<br />
på den vida jord: på gott <strong>och</strong> ont<br />
jag där prövat skiljd från släkten!<br />
fjärran från fränder, jag tjänade vida.<br />
Förty kan jag sjunga <strong>och</strong> tälja sägen,<br />
berätta för folket i mjödsalen,<br />
hur mig ädlingar klenoder skänkte.<br />
Jag var hos huner <strong>och</strong> hos reidgoter,<br />
hos svear <strong>och</strong> hos götar <strong>och</strong> hos sædaner.<br />
Hos vendler jag var <strong>och</strong> hos wærner<br />
<strong>och</strong> hos wikingar:<br />
Hos gepider jag var <strong>och</strong> hos vender<br />
<strong>och</strong> hos gefflegar:<br />
Hos angler jag var <strong>och</strong> hos sweber<br />
<strong>och</strong> hos ænenar:<br />
Hos saxar jag var <strong>och</strong> hos sygger<br />
<strong>och</strong> hos svärdsmän:<br />
Hos hroner jag var <strong>och</strong> hos daner<br />
<strong>och</strong> hos heaðoreamar:<br />
Hos tyringar jag var <strong>och</strong> hos þrowendar<br />
<strong>och</strong> hos burgunder.<br />
Där en ring jag fick,<br />
mig där Gundahari g<strong>av</strong> strålande klenod,<br />
för sången till lön: ej var det en nidisk konung!<br />
Hos franker jag var <strong>och</strong> hos friser<br />
<strong>och</strong> hos frumtingar:<br />
Hos rugier jag var <strong>och</strong> hos glommar,<br />
<strong>och</strong> hos rom-välsker:<br />
Även i Italien jag var hos Alboine:<br />
Han hade bland mänskor, har jag försport,<br />
den snabbaste hand att lov sig förvärva,<br />
ett hjärta givmildast vid ringars utdelning,<br />
vid glänsande armgulds, Audoines son.<br />
Hos serkingar jag var <strong>och</strong> hos seringar.<br />
Hos greker jag var <strong>och</strong> hos finnar<br />
<strong>och</strong> hos kejsaren<br />
han som vinborgar hade till ägo<br />
wiolers <strong>och</strong> wilners, samt wälskers rike.<br />
Hos skottar jag var <strong>och</strong> hos pikter,<br />
<strong>och</strong> hos skridfinnar.<br />
Hos lidvikingar jag var <strong>och</strong> hos leoner<br />
<strong>och</strong> hos longbearder.<br />
Hos hæþner (jag var) <strong>och</strong> hos hæreðar<br />
15
<strong>och</strong> hos hundingar:<br />
Hos israeliter jag var<br />
<strong>och</strong> hos exsyringar:<br />
hos ebréer <strong>och</strong> hos judar,<br />
<strong>och</strong> hos egypter.<br />
Hos meder jag var <strong>och</strong> hos perser<br />
<strong>och</strong> hos myrkingar:<br />
Med mofdingar <strong>och</strong> mot myrkingar,<br />
<strong>och</strong> hos Amoþingar.<br />
Hos öst-tyringar jag var <strong>och</strong> hos eoler<br />
<strong>och</strong> hos ister <strong>och</strong> idumingar.<br />
Goterresan<br />
ch jag var hos Ermanarik hela tiden,<br />
O<br />
där mig goternas kung med sin gåva dugde,<br />
han mig en armring g<strong>av</strong>, borgmännens furste!<br />
På den sex hundra mynt <strong>av</strong> rent guld<br />
beräknat var, taget i skillingtal.<br />
Den jag Eadgils till ägo skänkte,<br />
min skyddsherre, när jag till hemmet kom<br />
den kära till lön för han åt mig land bortg<strong>av</strong>!<br />
min faders odal, myrgingars herre.<br />
Och mig då Ealhhild en annan g<strong>av</strong>,<br />
krigarnes drottning, Eadwines dotter:<br />
hennes lov spriddes över länder många!<br />
Då jag i sång förtälja måste,<br />
var jag under himlen säkrast visste<br />
guldsmyckad drottning skänker förläna!<br />
Då jag med Scilling med klar stämma<br />
inför vår segerherre sången höjde<br />
högljutt till harpan: klangfullt ljöd orden!<br />
Då många män med sinnen stolta<br />
uttryckligt sade, de som väl visste,<br />
att de aldrig en sång som var bättre hörde!<br />
Dädan jag helt genomgick goternas odal:<br />
uppsökte städse <strong>av</strong> kamrater de bästa:<br />
det var hirden hos Ermanarik!<br />
Heþca besökte jag <strong>och</strong> Beadeca,<br />
<strong>och</strong> herelingarna:<br />
Emerca besökte jag <strong>och</strong> Fridla<br />
<strong>och</strong> eastgota:<br />
Unwenes fader, den vise <strong>och</strong> gode<br />
Secca besökte jag <strong>och</strong> Becca, Seafola <strong>och</strong> Þeodric,<br />
Heaðoric <strong>och</strong> Sifeca Hliðe <strong>och</strong> Ingenþeow:<br />
Eadwine besökte jag <strong>och</strong> Elsa, Ægelmund <strong>och</strong> Hungar<br />
<strong>och</strong> wiþ-myrgingars stolta skara:<br />
Wulfhere besökte jag <strong>och</strong> Wyrmhere:<br />
När som goters här med hårda svärden<br />
vid Wistlaskogen värja skulle,<br />
urgamla tronen mot Attilas skaror,<br />
aldrig där striden tröt!<br />
Rædhere besökte jag <strong>och</strong> Rondhere:<br />
Rumstan <strong>och</strong> Gislhere, Wiþergield <strong>och</strong> Freoðeric,<br />
16
Wudga <strong>och</strong> Hama.<br />
Icke var det <strong>av</strong> kamrater de sämsta,<br />
fastän jag dem sist måst nämna.<br />
Städse från den hopen vinande flög<br />
det sjungande spjut mot fiendens skara.<br />
Biltoga där styrde med vridna guldet<br />
männer <strong>och</strong> kvinnor Wudga <strong>och</strong> Hama.<br />
Avslutning<br />
å jag det städse funnit på min vandring,<br />
S<br />
att den är kärast för jordeborna,<br />
åt vilken Gud giver människomakten<br />
till utövande, medan han här lever!<br />
Så gångande för ödets skull vandra<br />
mänskors skalder kring länder många,<br />
vad tarvas de sjunga, vad tackas de säga,<br />
städse syd eller nord någon de möta,<br />
i sånger kunnig, med skänker onjugg,<br />
den som inför krigarna vill äran öka,<br />
mandom visa, till dess allt förgår,<br />
ljus <strong>och</strong> liv tillika: lov den vinner,<br />
har under himlen varaktig ära!<br />
Förklaringar:<br />
* * *<br />
del A<br />
Ealhhild var sannolikt gift med goterkungen Ermenrik.<br />
Ermenrik; 300-talets slut; Attila; dog 453; Heoden; 500-talets början??; Teoderik <strong>av</strong> Frankerriket;<br />
regent 511-534; Angantyr (=Egil; 400-talets slut); Sceafa; före år 400 (?); Offa; 500-tal; Ingeld;<br />
500-talets början (?)<br />
del B:I<br />
Alboine, Audoines son, var langobardisk konung (545? - 572)<br />
del B:II<br />
Emerca <strong>och</strong> Fridla, var Ermenriks systersöner vilka han lät dräpa. Många <strong>av</strong> de andra kommer från<br />
goternas krets.<br />
17
Waldhere<br />
Händelsen är från 400/500-talet; den blev sannolikt nedskriven i England runt 700-talet.<br />
Endast känd i två lösa fragment (A <strong>och</strong> B) vilka båda börjar <strong>och</strong> slutar miit i händelser.<br />
A.<br />
H<br />
on uppmuntrade honom ivrigt: Säkert är att Welands arbete inte ska svika någon<br />
man, <strong>av</strong> dem som kan hålla det kraftiga svärdet Mimming (= berömt svärd). Ofta<br />
i striderna den ena krigaren efter den andra har fallit blodbefläckade <strong>och</strong> huggna<br />
<strong>av</strong> svärdet. Attilas bästa krigare, låt inte din makt nu förgås idag, ditt mod svika. Nu har<br />
dagen kommit, när du, son <strong>av</strong> Ælfhere, måste göra endera <strong>av</strong> två ting - förlora ditt liv<br />
eller åstadkomma bestående ära bland män. Aldrig ska jag klandra dig i ord, min vän, att<br />
jag såg dig vid svärdsleken fly från varje mans angrepp som en ynkrygg, eller fly till vallen<br />
för att rädda ditt liv, då många fiender bröt upp din bröstharnesk med svärd. Men du<br />
försökte aldrig driva striden vidare. Därför fruktar jag för ditt öde, att din ångest sökte<br />
striden för ivrigt, strid men en annan man på fältet. Vinn berömmelse genom modiga<br />
dåd, <strong>och</strong> må Gud skydda dig. Ha ingen misströstan för ditt svärd; den utsöktaste <strong>av</strong><br />
skatter var given dig för att hjälpa oss två. Med den du ska bryta Guthhere's skryt, sedan<br />
han först sökte orättvis strid; han sade nej till svärdet <strong>och</strong> till skatterna, de många<br />
ringarna; nu måste han <strong>av</strong>vika från denna striden blottad på ringar; herren måste söka<br />
sina gamla egendomar, eller före det dö här, om han då ...<br />
B.<br />
tt bättre svärd förutom det som jag också har lagt till vila i sin skida prydd med<br />
E<br />
stenar. Jag vet att Theodric tänkte sända det till Widia han själv <strong>och</strong> därtill mycket<br />
skatter med svärdet, <strong>och</strong> det var prytt med guld. Nithhad's släkting, Widia, son till<br />
Weland, mottog detta för gångna dåd, därför att han hade befriat honom från<br />
fångenskap. Genom vidundrens område han hastade fram."<br />
Waldhere talade, modige krigaren; han hade i sin hand hjälparen i strid, det bitande<br />
stridssvärdet; han talade med genomtänkta ord: "Se, säkert, du tänkte, vän <strong>av</strong><br />
burgunderna, att Hagen's hand skulle höjas emot mig <strong>och</strong> rycka bort mig i envig; kom<br />
<strong>och</strong> tag, om du vågar, grå bröstharnesk från mig, vem då är utmattad <strong>av</strong> striden. Ælfhere's<br />
arvegods vilar här på mina skuldror god <strong>och</strong> brett vävd, smyckad med guld, ingen<br />
oansenlig dräkt för en prins att bära, när hans hand skyddar hans liv emot fiender; den<br />
ska inte vändas emot mig när onda släktmän gör ett nytt anfall, möter med svärd, som ni<br />
gjorde mot mig. Ännu kan Han ge seger som alltid är omedelbar <strong>och</strong> vis inom varje slag<br />
<strong>av</strong> rättvisa; han som förtröstar på den Ende Helige för hjälp, till Gud för bistånd, finner<br />
det redan här, om han tar omtanken före hur man har förtjänat det. Då må stolthet ge<br />
välstånd, myndighet över besittningar; det är ..."<br />
* * *<br />
18
Finnesburh<br />
Händelsen är från 400/500-talet; sannolikt är den nedskriven i England runt 700-talet.<br />
Endast känd i fragment. Flera personer återfinns i kvädet om Beowulf. Den börjar <strong>och</strong><br />
slutar mitt i en mening.<br />
G<br />
<strong>av</strong>lar brinner aldrig." Därefter talade konungen, ung i krig: "Detta är inte<br />
gryningen i öster, inte heller flyger draken hitåt, inte heller brinner g<strong>av</strong>larna i<br />
denna hall, men vid dem börjar ett plötsligt anfall; fåglarna sjunger; grå<br />
bröstharnesk ringer; spjuten braka ihop; sköld svarar pilskaft. Nu glänser den vandrande<br />
månen nedanför molnen; nu förskräckliga dåd kommer att tillerkännas vilka ska uppvisa<br />
folkets <strong>av</strong>sky. Men vakna nu, mina krigare, greppa era sköldar, håll modet uppe, kämpa<br />
längst fram i striden, var uthålliga."<br />
Då reste sig många guldprydda ynglingar, omgjordade sig med sitt svärd; då gick mot<br />
dörren utmärkta krigare, Sigeferth <strong>och</strong> Eaha, drog sina svärd; <strong>och</strong> Ordlaf <strong>och</strong> Guthlaf vid<br />
den andra dörren, <strong>och</strong> Hengest själv stod bakom dem.<br />
Guthere uppmanade Garulf att han i sin rustning inte skulle riskera ett så ädelt liv<br />
(=Garulfs, Gathulfs son, eget liv) vid det första anfallet på hallens dörr, sedan en djärv<br />
försvarare (=Sigeferth) hade i sinnet att ta livet ifrån honom; men han, den modfyllde<br />
hjälten, frågade vem som höll dörren.<br />
"Sigeferth är mitt namn", sade han, "Jag är en <strong>av</strong> Secgan's krigare, en hjälte vida berömd.<br />
Många kraftprov har jag klarat, hårda sammanstötningar; nu är det bestämt här för dig<br />
att du ska övervinnas <strong>av</strong> mig."<br />
Då vid väggen uppstod tumult <strong>av</strong> den dödliga striden; sköldar måste förbli i händerna<br />
på de djärva männen, hjälmen måste brista - golvet till fästningen klinga - innan Garulf,<br />
son till Guthlaf, föll i striden, först <strong>av</strong> alla bosatta i landet; runt honom fanns många<br />
tappra män. Den flygande korpen cirklade över kropparna; dunkel <strong>och</strong> mörkt brun, den<br />
kretsade; det glänste <strong>av</strong> svärd som om Finnesburgh stod i lågor. Aldrig har jag hört om<br />
sextio triumferande krigare som uthärda tillsammans bättre, mer värdigt i strid, aldrig<br />
någonsin har de yngre gjort bättre återgäld för den söta mjöden än vad hans anhängare<br />
återg<strong>av</strong> Hnæf.<br />
Fem dagar kämpade de utan att någon <strong>av</strong> krigarna föll, men de höll dörren. Då <strong>av</strong>vek<br />
hjälten sårad, han sade att hans bröstharnesk var bruten, hans stridsdräkt oanvändbar,<br />
<strong>och</strong> att hjälmen likaså var genomhuggen. Då frågade folkets beskyddare (=ungefär<br />
riksföreståndare) genast hur deras krigare hade överlevt sina sår, eller vilka <strong>av</strong> de unga<br />
männen ...<br />
* * *<br />
19
(700-tal)<br />
W<br />
eland, den välsmidda<br />
vapnens mästare,<br />
länge fick pröva<br />
landsflyktens våda.<br />
strängt var hans öde,<br />
ständig sorg han hyste<br />
<strong>och</strong> längtan efter vänner<br />
under långa vintrar.<br />
Honom olyckan grep<br />
med hårda händer,<br />
när Nidad lömskt<br />
hans lemmar fjättrade<br />
<strong>och</strong> smeden band<br />
med smidiga senor.<br />
Glömd är den sorgen,<br />
så också min plåga<br />
skall glömmas.<br />
B<br />
otvild ej sörjde<br />
brödernas död<br />
så vilt som sitt eget<br />
olyckliga öde,<br />
att bära under hjärtat<br />
barn <strong>av</strong> mördaren.<br />
Glädje ej längre<br />
g<strong>av</strong>s hennes levnad.<br />
Glömd är den sorgen.<br />
Så också min plåga<br />
skall glömmas.<br />
M<br />
ången har hört<br />
hur för Mädhild<br />
Geats kärlek<br />
gränslös lågade.<br />
En rasande brånad<br />
dem sömnen berövade.<br />
Glömd är den sorgen.<br />
Så också min plåga<br />
skall glömmas.<br />
T<br />
eodrik ägde<br />
trettio vintrar<br />
Märingars borg.<br />
Deor<br />
20
Det är mången känt.<br />
Glömd är den sorgen.<br />
Så också min plåga<br />
skall glömmas.<br />
A<br />
lla vi känna<br />
kung Ermanriks<br />
varglika sinne.<br />
Vida han härskade<br />
i goternas rike.<br />
Grym var den kungen.<br />
Då levde mången<br />
sitt liv i nöd.<br />
Krigarna, tryckta<br />
<strong>av</strong> tunga tankar,<br />
önskade kungen<br />
ett olyckligt öde.<br />
Glömd är den sorgen.<br />
Så också min plåga<br />
skall glömmas.<br />
M<br />
ed sorgbundet sinne<br />
sitter den man<br />
som glädjen har mist.<br />
Grubblande tror han<br />
sin olycka vara<br />
alldeles utan slut.<br />
Dock veta han bör,<br />
att världens herre,<br />
den vise härskaren,<br />
delar olyckan ut<br />
<strong>och</strong> utskiftar glädjen.<br />
Många mänskor<br />
få makt <strong>och</strong> ära<br />
somliga komma<br />
sorger till del.<br />
Om mitt eget liv<br />
<strong>och</strong> mitt olycksöde<br />
vill här jag säga,<br />
att jag i Heodens<br />
ättlingars hall<br />
ärats som hirdskald,<br />
hyllats <strong>och</strong> älskats<br />
<strong>av</strong> hövding <strong>och</strong> hird.<br />
Deor var mitt namn<br />
Drotten var länge mig huld.<br />
Men nu Heorrenda<br />
har härskarens öra.<br />
Den trägne sångaren<br />
trängde mig ut<br />
ur hövdingens gunst<br />
<strong>och</strong> huskarlarnas hjärtan.<br />
21
Sin glädje han har<br />
åt de fagra gårdar<br />
som gåvos mig förut.<br />
Glömd är den sorgen.<br />
Så också min plåga<br />
skall glömmas.<br />
600- eller 700-tal. Slutet saknas.<br />
D<br />
et hörde jag sägas<br />
i gamla sägner,<br />
att till tvekamp möttes<br />
två kämpar,<br />
Hildebrand <strong>och</strong> Hadubrand,<br />
mellan tvenne härar.<br />
Sonen <strong>och</strong> fadern<br />
fattade spjuten,<br />
spände sina brynjor,<br />
med svärd sig gjordade.<br />
Hjältarna redo<br />
rustade till kampen.<br />
H<br />
ildebrand talade,<br />
Heribrands son,<br />
med korta ord.<br />
Den kloke kämpen,<br />
<strong>av</strong> år fårad,<br />
fåmält sporde,<br />
vem hans fader vore<br />
bland detta folk.<br />
"I vilken frändkrets<br />
föddes du, yngling,<br />
eller mig säg<br />
vad ätt du äger.<br />
Om du nämner mig en,<br />
vet jag de andra.<br />
Väl känner jag männen<br />
i det väldiga rike,<br />
där din kung råder."<br />
H<br />
adubrand svarade,<br />
Hildebrands son:<br />
"Så ha mig sagt,<br />
* * *<br />
Hildibrand<br />
22
med sanna ord,<br />
folk, gammalt <strong>och</strong> klokt,<br />
som förut här levde,<br />
att Hildebrand hette min fader.<br />
jag heter Hadubrand.<br />
För länge sedan<br />
långt bort han flydde<br />
åt öster för<br />
Otakers vrede.<br />
Med Teodrik den mäktige<br />
<strong>och</strong> mången <strong>av</strong> krigare<br />
red han åt öster.<br />
Övergivna i landet<br />
han lämnade hustrun<br />
<strong>och</strong> ovuxne sonen,<br />
på arvet berövade.<br />
Länge varade<br />
landsflyktens tid,<br />
då min tappre fader<br />
var Teodriks stöd.<br />
Han var en frändelös man.<br />
Av konungens kämpar<br />
kärast var min fader.<br />
vilt var mot Otaker<br />
<strong>och</strong> väldigt hans hat.<br />
Ständigt i striderna<br />
stod han i spetsen,<br />
mest lysten på kamp.<br />
Modiga män<br />
minns hans namn.<br />
intet hopp jag äger,<br />
att ännu han lever."<br />
H<br />
ildebrand sade,<br />
Heribrands son:<br />
"Den höge Guden<br />
i himlen härovan<br />
skall veta att ännu<br />
du aldrig har<br />
ord skiftat med någon<br />
mer närskyld."<br />
Från armen han drog<br />
ädla ringar,<br />
<strong>av</strong> kejsarguld flätade,<br />
som han fått <strong>av</strong> kungen,<br />
<strong>av</strong> hunnernas härskare.<br />
"Må min gåva<br />
given med hel håg<br />
göra dig huld."<br />
H<br />
adubrand sade,<br />
Hildibrands son:<br />
"På spjutets skarp<br />
23
spets skall<br />
sådan gåva tagas,<br />
udd mot udd.<br />
Listig du är,<br />
kommen ur de lömska<br />
hunnernas led.<br />
falskt du lockar<br />
med fagra ord;<br />
mot mig vill slunga<br />
ditt slanka spjut.<br />
Gammal du är<br />
som ditt svek är gammalt.<br />
det sade mig sjömän,<br />
som segla i väster<br />
över vindlande h<strong>av</strong>,<br />
att i strid han föll,<br />
att fallen är Hildebrand,<br />
Heribrands son."<br />
H<br />
ildebrand svarade,<br />
Heribrands son:<br />
"Väl kan man märka<br />
på vapnen du bär,<br />
att hemma du äger<br />
en givmild herre.<br />
Icke blev du<br />
driven bort<br />
från hans härd.<br />
Ödet skall följa<br />
sitt utlagda spår.<br />
Sextio halvår<br />
med somrar <strong>och</strong> vintrar<br />
jag vandrade fjärran<br />
från fränders land.<br />
I skarpaste striderna<br />
ständigt jag ställdes<br />
men min bane ej mötte,<br />
då borgar brötos.<br />
Nu min egen son<br />
med eggvass klinga<br />
mitt liv skall taga,<br />
eller mitt tunga svärd<br />
ynglingen bliva till bane.<br />
Utan möda du kan,<br />
om ditt mod räcker,<br />
beröva den gamle<br />
hans rustning.<br />
Min brynja <strong>av</strong> ringar<br />
till buds dig står.<br />
Du den rövar<br />
med segrarens rätt.<br />
Ärelös vore<br />
bland män från öster<br />
24
den man som nu vägrar<br />
att vapnen svinga.<br />
Ivrig du är!<br />
För envig hela<br />
din håg står i låga.<br />
Nu skall det rönas<br />
vem som här råder,<br />
vem <strong>av</strong> oss två,<br />
som vapnen mister,<br />
vem som skall bägge<br />
brynjorna äga.<br />
V<br />
assa flögo<br />
i vinande fart<br />
spjuten mot sköldarna.<br />
Sedan i närkampen<br />
svärden nådde<br />
de skyddande skivorna.<br />
Till skimrande spillror<br />
sköldarna splittrades.<br />
Slagna <strong>av</strong> svärd ...<br />
* * *<br />
Ohthere <strong>och</strong> Wulfstan<br />
800-talets slut. Ingående som ett tillägg i den <strong>av</strong> kung Alfred den store, <strong>av</strong> England, påbjudna<br />
engelska översättningen <strong>av</strong> PAULUS OROSIUS (Historiarum libri VII adversus paganos)<br />
Ohtheres berättelse<br />
N<br />
u vill jag berätta om Europas landgränser. Väster om syddanerna är den arm <strong>av</strong><br />
världsh<strong>av</strong>et som flyter omkring landet Britannien, <strong>och</strong> norr om dem är den h<strong>av</strong>sarm<br />
som heter Östersjön (Ostsae); <strong>och</strong> mot öst från dem <strong>och</strong> mot nord bor norddanerna,<br />
både på fastlandet <strong>och</strong> på öarna; <strong>och</strong> öst från dem (= syddanerna) bor<br />
abodriterna; <strong>och</strong> söder från dem är floden Elbes mynning <strong>och</strong> en del <strong>av</strong> gammelsaxarna.<br />
Norddanerna har mot norr samma h<strong>av</strong>sarm som heter Östersjön, <strong>och</strong> öster om dem bor<br />
folket osti, <strong>och</strong> abodriterna mot söder. Osti har mot norr samma h<strong>av</strong>sarm, <strong>och</strong> venderna<br />
<strong>och</strong> bornholmarna (har det också?); <strong>och</strong> söder om dem bor hevellerna (haefeldan).<br />
Bornholmarna har samma h<strong>av</strong>sarm mot väster, <strong>och</strong> svenskarna (sweon) har det nord för<br />
sig, <strong>och</strong> öster om dem bor sarmaterna <strong>och</strong> söder om dem sorberna.<br />
Svenskarna har söderut h<strong>av</strong>sarmen <strong>och</strong> (folket) osti, <strong>och</strong> mot öster sarmater; <strong>och</strong><br />
norrut hitom ödemarkerna är kvänernas land (Cwenland); <strong>och</strong> mot nordväst är skridfinnarna;<br />
<strong>och</strong> mot väst nordmännen (Norþmenn).<br />
(Ottar berättar vidare om sin färd norrut <strong>och</strong> till Kolahalvön, där han träffade på bjarmer.)<br />
verige gränsar till fjällen i den södra delen <strong>av</strong> landet (Norge), <strong>och</strong> långt norrut, <strong>och</strong><br />
kvänernas land gränsar mot dem i norr.<br />
S<br />
25
O<br />
ttar sade (till kung Alfred), att det område där han bodde hette Hålogaland. Han<br />
sade att ingen bodde norr om honom. I den sydligaste del <strong>av</strong> landet (Norge) finns<br />
det en hamnstad som heter Skiringssal. Han berättade att man inte kan segla dit på en<br />
månad, om man har lagt till om natten <strong>och</strong> var dag har god vind. Och hela tiden skulle<br />
han segla längs kusten. Och till styrbord (höger) hade han först Irland, <strong>och</strong> därefter de öar<br />
som ligger mellan Irland <strong>och</strong> detta land (England; grov uppskattning tvärs över Nordsjön).<br />
Därefter är det detta land tills han kommer till Skiringssal, <strong>och</strong> hela vägen är Norge på<br />
babords sida (vänster). Söder om Skiringssal breder ett stort h<strong>av</strong> in sig i landet; det är bredare<br />
än vad någon kan se över. Och på den andra sidan är först Jylland (Gotland), <strong>och</strong><br />
sedan Sillende (ej Själland; södra Jylland?). Detta h<strong>av</strong> går många hundra mil (romerska<br />
mil à 1,5 km?; = omkring 50 mil?) in i landet.<br />
Och han berättade att han på fem dagar seglade till den handelsstad som heter Hedeby.<br />
Den ligger mellan venderna, saxarna <strong>och</strong> anglerna <strong>och</strong> hör till danerna. Då han seglade dit<br />
från Skiringssal, hade han på babords sida Danmark, på styrbords sida det öppna h<strong>av</strong>et i<br />
tre dagar; <strong>och</strong> så två dagar före han kom till Hedeby, hade han till styrbord Jylland <strong>och</strong><br />
Sillende <strong>och</strong> många öar. I dessa trakter bodde anglerna, innan de kom hit till landet (England).<br />
Och dessa två dagar hade han till babord de öar som hör till Danmark.<br />
W<br />
Wulfstans berättelse<br />
ulfstan sade, att han reste från Hedeby <strong>och</strong> att han var i Truso på sju dagar <strong>och</strong><br />
nätter, att skeppet hela vägen gick under segel. Vendland var på hans styrbords<br />
sida, <strong>och</strong> om babord hade han Langeland, Lolland, Falster <strong>och</strong> Skåne (Skoneg); dessa<br />
länder hörde alla till Danmark. Så hade vi Bornholm (Burgenda land) till babord, <strong>och</strong> de<br />
har sin egen kung. Så efter Bornholm hade vi de länder som heter först Blekinge, Möre,<br />
Öland <strong>och</strong> Gotland (Blecingaeg & Meore & Eowland & Gotland), <strong>och</strong> dessa länder<br />
tillhör svearna (sweon). Och vi hade Vendland till styrbord hela vägen till Weichsels<br />
mynning. Weichsel är en mycket stor flod som åtskiljer Witland från Vendland. Witland<br />
tillhör esterna (Estum).<br />
Estland är mycket stort <strong>och</strong> har många borgar, <strong>och</strong> det är en konung på var <strong>och</strong> en <strong>av</strong><br />
dem.<br />
(Härefter följer diverse uppgifter om esterna.)<br />
* * *<br />
"R<strong>av</strong>enna geografen"<br />
Britannien befolkades <strong>av</strong> saxare som kom för länge sedan från Gamla Sachsen med sin<br />
hövding Ansehis.<br />
* * *<br />
Germanska folk: saxare<br />
Germanska personer: Ansehis<br />
* * *<br />
26
Anglo-saxiska krönikan<br />
The Parker Chronicle, The Abingdon Chronicles, The Worchester Chronicle, The Laud<br />
Chronicle, m.fl.<br />
Urval nedan : År 409-601, 829.<br />
År 409.<br />
I<br />
detta år tog goterna staden Rom med storm, <strong>och</strong> aldrig därefter har romarna styrt<br />
England. I allt har de regerat i fyra hundra <strong>och</strong> sjuttio år sedan Julius Caesar första<br />
gången kom till landet.<br />
År 418. I detta år samlade romarna ihop alla skatter som fanns i Britannien <strong>och</strong> gömde<br />
en del i jorden för att ingen skulle finna dem, <strong>och</strong> en del tog de med sig till Gallien<br />
(=Frankrike).<br />
År 443. I detta år skickade britterna ett sändebud till Rom <strong>och</strong> bad om hjälpstyrkor mot<br />
picterna (=Skottland), men det fanns inga för de förde krig mot Attila, hunnernas<br />
konung; <strong>och</strong> då for sändebudet till anglerna <strong>och</strong> framförde samma fråga till anglernas<br />
ädlingar.<br />
År 449. I detta år tog Marcian <strong>och</strong> Valentinian styret över kungadömet (=romerska<br />
riket) <strong>och</strong> regerade i sju år. I deras dagar inbjöd Vortigern anglerna att komma hit, <strong>och</strong> de<br />
kom i tre skepp <strong>och</strong> anlände vid Heopwinesfleot (=Ebbsfleet, Kent). Kung Vortigern g<strong>av</strong><br />
dem land i den sydöstra delen <strong>av</strong> sitt land på villkor att de kämpade mot picterna.<br />
Därefter kämpade de emot picterna <strong>och</strong> hade seger vart de än kom. Då sände de bud till<br />
Angeln; beordade dem att sända hjälp <strong>och</strong> berättade om britternas svagheter <strong>och</strong> landets<br />
förträfflighet. Då sände de en större styrka för att hjälpa dem. Dessa män kom från tre<br />
länder i Germanien; från gamla Sachsen, från Angeln, <strong>och</strong> från Jutland. Från Jutland kom<br />
folket till Kent <strong>och</strong> Isle of Wight. Det är dessa som nu bebor Isle of Wight. Från gamla<br />
Sachsen kom folk till Öst-saxen (=Essex), Syd-saxen (=Sussex), <strong>och</strong> Väst-saxen<br />
(=Wessex). Från Angeln, som stått öde mellan Jutland <strong>och</strong> Sachsen, kom folk till Öst-<br />
Anglia, Mellan-Anglia, Mercia, <strong>och</strong> allt område vid Northumbria (="norr om floden<br />
Humber"). Deras ledare var två bröder, Hengest <strong>och</strong> Horsa; de var söner till Wihtgils.<br />
Wihtgils var son till Witta, son till Wecta, son till Woden (=Oden); från denna Woden<br />
utgick alla våra kungliga ätter, <strong>och</strong> det är allt som är bebott söder om (floden) Humber.<br />
År 455. I detta år kämpade Hengest <strong>och</strong> Horsa emot konung Vortigern vid den plats som<br />
kallas Ægelesþrep (=Aylesford, Kent), <strong>och</strong> här blev Horsa slagen. Han efterträddes <strong>av</strong><br />
Æsc, sin son.<br />
År 456. I detta år kämpade Hengest <strong>och</strong> Æsc mot britterna vid den plats som kallas<br />
Crecganford (=Crayford, Kent), <strong>och</strong> slog där fyra härar; <strong>och</strong> britterna överg<strong>av</strong> Kent <strong>och</strong><br />
flydde till London i stor skräck.<br />
År 465. I detta år kämpade Hengest <strong>och</strong> Æsc mot välska män (=utlänningar) nära<br />
Wippedesfleot <strong>och</strong> där stupade tolv välska ädlingar; <strong>och</strong> en <strong>av</strong> deras egna ädlingar, som<br />
hette Wipped, blev slagen där.<br />
År 473. I detta år kämpade Hengest <strong>och</strong> Æsc mot de välska männen <strong>och</strong> erövrade ett<br />
oräkneligt byte, <strong>och</strong> de välska männen flydde från engländarna så fort de kunde.<br />
27
År 477. I detta år kom Ælle till Britannien med sina tre söner Cymen, Wlencing <strong>och</strong><br />
Cissa på tre skepp vid den plats som kallas Cymenesora (Owers, söder om Selsey Bill),<br />
<strong>och</strong> de slog många välska män <strong>och</strong> drev en del på flykt in i skogen som kallas Andredesleg<br />
(=Sussex Weald).<br />
År 485. I detta år kämpade Ælle mot de välska männen nära flodbanken vid<br />
Mearcredesburna.<br />
År 488. I detta år antog Æsc kungadömet, <strong>och</strong> han var konung över folket i Kent i<br />
trettiofyra år (alt. tjugofyra år; till år 521 eller 511).<br />
År 491. I detta år belägrade Ælle <strong>och</strong> Cissa Andredesceaster (=romerska fortet vid<br />
Anderida, Pevensey), <strong>och</strong> slog alla dess invånare; inte en enda britt undkom.<br />
År 495. I detta år kom två ädlingar (<strong>av</strong> kungligt blod; prinsar) Cerdic <strong>och</strong> hans son<br />
Cynric till Britannien med fem skepp vid den plats som kallas Certicesora, <strong>och</strong> samma dag<br />
kämpade de mot de välska männen.<br />
År 501. I detta år kom Port <strong>och</strong> hans två söner Bieda <strong>och</strong> Mægla, med två skepp till<br />
Britannien vid den plats som kallas Portesmuða (=Portsmouth), <strong>och</strong> erövrade omedelbart<br />
land <strong>och</strong> slog en ung britt, en myckel ädel man.<br />
År 508. I detta år slog Cerdic <strong>och</strong> Cynrik en välsk konung som hette Nazaleod, <strong>och</strong> fem<br />
tusen man med honom. Området kom att kallas Nazanleog hela vägen ända till<br />
Certicesford.<br />
År 514. I detta år kom väst-saxarna, Stuf <strong>och</strong> Wihtgar, till Britannien med tre skepp vid<br />
den plats som kallas Certicesora, <strong>och</strong> kämpade mot britterna <strong>och</strong> drev dem till flykt.<br />
År 519. I detta år förvärvade Cerdic <strong>och</strong> Cynric kungadöme över väst-saxarna, <strong>och</strong><br />
samma år kämpade de mot britterna vid den plats som nu kallas Certicesford. Och från<br />
denna dag har de kungliga ädlingarna från väst-saxarna regerat där.<br />
År 527. I detta år kämpade Cerdic <strong>och</strong> Cynric mot britterna vid den plats som kallas<br />
Certicesford.<br />
År 530. I detta år erövrade Cerdic <strong>och</strong> Cynric Isle of Wight, <strong>och</strong> de slog många män vid<br />
Wihtgarasburh.<br />
År 534. I detta år dog Cerdic, <strong>och</strong> hans son Cynric fortsatte att regera i tjugosex år (till<br />
560). De g<strong>av</strong> allt som hörde under Isle of Wight till deras två släktingar ("nefan"=sonson,<br />
dotterson, eller måg), Stuf <strong>och</strong> Withgar.<br />
År 538. I detta år var solen förmörkad den 16 februari från tidig morgon till nio på<br />
morgonen. (=partiell solförmörkelse)<br />
År 540. I detta år var solen förmörkad den 20 juni, <strong>och</strong> stjärnorna framträdde mycket<br />
nära, en halvtimma efter nio på morgonen. (=total solförmörkelse)<br />
År 544. I detta år dog Wihtgar <strong>och</strong> han blev begr<strong>av</strong>d vid Wihtgarasburh.<br />
28
År 547. I detta år erhöll Ida kungadöme, från vem de kungliga släktena <strong>av</strong> Northumbrien<br />
härstammar, <strong>och</strong> regerade i tolv år. Han byggde Bamburgh, vilket var det första fästet<br />
med palissad <strong>och</strong> därefter med fästningsvall. Ida var son till Eoppa, son till Esa, son till<br />
Ingui, son till Angenwit, son till Aloc, son till Benoc, son till Brand, son till Bældæg, son<br />
till Woden (=Oden), son till Freotholaf, son till Frithuwulf, son till Finn, son till<br />
Godwulf, son till Geat.<br />
År 552. I detta år kämpade Cynric mot britterna vid den plats som kallas Searoburh<br />
(=Old Sarum, Wiltshire), <strong>och</strong> fick dem på flykt. Cerdic var Cynrics fader. Cerdic var son<br />
till Elesa, son till Esla, son till Gewis, son till Wig, son till Freawine, son till Frithugar,<br />
son till Brand, son till Bældæg, son till Woden (=Oden).<br />
År 556. I detta år kämpade Cynric <strong>och</strong> Ceawlin mot britterna vid Beranburh (=Barbury<br />
Castle, Wiltshire)<br />
År 560. I detta år tillträdde Ceawlin kungadömet i Wessex, <strong>och</strong> Ælle tog kungadömet<br />
Northumbria sedan Ida dött, <strong>och</strong> båda dessa regerade trettio år. Ælla var son till Yffe, son<br />
till Uxfrea, son till Wilgisl, son till Westerfalca, son till Sæfugl, son till Sæbald, son till<br />
Sigegeat, son till Swebdæg, son till Sigegar, son till Wægdæg, son till Woden (=Oden).<br />
År 565. I detta år tillträdde Æthelberth kungadömet <strong>av</strong> Kent <strong>och</strong> regerade femtiotre år<br />
(=till 616). I hans dagar sände (påven) Gregorius dopet till oss, <strong>och</strong> prästen Colomba<br />
kom till picterna <strong>och</strong> omvände dem till tron på Kristus - de är invånarna längs de norra<br />
bergen - <strong>och</strong> deras konung g<strong>av</strong> honom den ö som kallas Iona <strong>och</strong> där det finns fem<br />
gömmor enligt vad man säger. Där lät Colomba bygga ett kloster, <strong>och</strong> han blev abbot där<br />
i trettiotvå år, <strong>och</strong> där dog han då han var sjuttiosju år gammal. Hans följeslagare är<br />
fortfarande på denna heliga plats. De södra picterna hade blivit döpta långt tidigare;<br />
biskop Ninian, som blev undervisad i Rom, predikade om dopet för dem. Hans kyrka <strong>och</strong><br />
kollegie-katedral är vid Whithorn, helgad åt S:t Martin; där han vilar med många heliga<br />
män. Nu måste det alltid finnas en abbot i Iona, men inte en biskop, <strong>och</strong> alla biskopar <strong>av</strong><br />
Scoterna (=nordvästra Skottland) måste tillhöra honom, därför att Colomba var en abbot<br />
<strong>och</strong> inte en biskop.<br />
År 568. I detta år kämpade Ceawlin <strong>och</strong> Cutha mot Æthelberth <strong>och</strong> drev honom till<br />
Kent; <strong>och</strong> de slog två kungliga ädlingar, Oslac <strong>och</strong> Cnebba, vid Wibbandun.<br />
År 571. I detta år kämpade Cutha mot britterna vid Biedcanford <strong>och</strong> intog fyra städer<br />
("tunas"), Limbury, Aylesbury, Benson, <strong>och</strong> Eynsham, <strong>och</strong> i samma år dog han. Denna<br />
Cutha var broder till Ceawlin.<br />
År 577. I detta år kämpade Cuthwine <strong>och</strong> Ceawlin mot britterna <strong>och</strong> slog tre konungar,<br />
Coinmail, Condidan <strong>och</strong> Farinmail, vid den plats som kallas Dyrham; <strong>och</strong> de intog tre<br />
städer, Gloucester, Cirencester <strong>och</strong> Bath.<br />
År 583. I detta år tillträdde Maurice tronen <strong>av</strong> det Romerska imperiet.<br />
År 584. I detta år kämpade Ceawlin <strong>och</strong> Cutha mot britterna vid den plats som kallas<br />
Feþanlea (=nära Stoke Lyne, O.) <strong>och</strong> Cutha blev slagen; men Ceawlin erövrade många<br />
byar <strong>och</strong> oräkneligt byte.<br />
År 588. I detta år dog konung Ælla, <strong>och</strong> Æthelric regerade i fem år efter honom.<br />
29
År 592. I detta år tillträdde Gregorius påvestolen i Rom. Det var en stor slakt i Britannien<br />
detta år vid Adam's Gr<strong>av</strong>e (i Alton Priors, W), <strong>och</strong> Ceawlin blev bortdriven.<br />
År 5<strong>93</strong>. I detta år omkom Ceawlin <strong>och</strong> Cwichelm <strong>och</strong> Crida. Æthelfrith tillträdde<br />
kungadömet Northumbria. Han var son till Æthelric, son till Ida.<br />
År 596. I detta år sändes Augustine till Britannien <strong>av</strong> påve Gregorius, <strong>och</strong> med honom<br />
många munkar som predikade Guds ord till det engelska folket.<br />
År 597. I detta år började Ceolwulf regera i Wessex, <strong>och</strong> han varken kämpade eller slogs<br />
mot anglerna, eller mot de välska männen, eller mot picterna, eller mot scoterna. Han var<br />
son till Cutha, son till Cynric, son till Cerdic, son till Elesa, son till Esla, son till Gewis,<br />
son till Wig, son till Freawine, son till Frithugar, son till Brand, son till Bældæg, son till<br />
Woden (=Oden).<br />
År 601. I detta år sände påve Gregorius pallium till ärkebiskop Augustine i Britannien,<br />
<strong>och</strong> väldigt många religiösa lärare för att hjälpa honom, <strong>och</strong> biskop Paulinus omvände<br />
Edwin, konung <strong>av</strong> Northumbria, till kristendomen.<br />
. . . (inget återgivet här 602-828)<br />
År 829. I detta år var det en månförmörkelse på juldagens morgon. Och samma år<br />
erövrade konung Egbert Mercia <strong>och</strong> allt som var söder om (floden) Humber, <strong>och</strong> han<br />
blev den åttonde konungen som var "regent <strong>av</strong> Britannien": den förste som regerade ett så<br />
stort kungadöme var Ælle, konung <strong>av</strong> Sussex; den andre var Ceawlin, konung <strong>av</strong> Wessex;<br />
den tredje var Æthelberth, konung <strong>av</strong> Kent; den fjärde var Rædwald, konung <strong>av</strong> East<br />
Anglia; den femte var Edwin, konung <strong>av</strong> Northumbria; den sjätte var Oswald som<br />
regerade efter honom; den sjunde var Oswy, Oswalds broder; den åttonde var Egbert,<br />
konung <strong>av</strong> Wessex. Denna Egbert ledde sina styrkor till Dore mot Northumbrierna, där<br />
de erbjöd honom underkastelse <strong>och</strong> fred.<br />
* * *<br />
30
ASSER<br />
Alfred den stores liv<br />
Boken omfattar tiden från Alfreds födelse år 849 fram till år 887, men Alfred dog år 899.<br />
År 849 efter Herrens födelse föddes Alfred, anglo-saxarnas kung. Angående hans moders<br />
familj, så hette hans moder Orburh, en mycket religiös kvinna, förnäm i sitt sätt <strong>och</strong><br />
förnäm till födseln. Hon var dotter till Oslac, kung Æthelwulfs berömda köksmästare.<br />
Oslac var got till börden, för han härstammade från goter <strong>och</strong> jutar, <strong>och</strong> då i synnerhet<br />
från ättlingarna till bröderna <strong>och</strong> hövdingarna Stuf <strong>och</strong> Withgar. (Anm. Stuf <strong>och</strong> Withgar<br />
var jutar, <strong>och</strong> inte goter eller götar etc.)<br />
I herrens år 851 kämpade Ceorl, ealdorman <strong>av</strong> Devon, mot vikingarna <strong>och</strong> segrade.<br />
Samma år övervintrade också vikingarna för första gången i England, på en ö i floden<br />
Themsen, mellan Essex <strong>och</strong> Kent. <strong>Ett</strong> utsökt kloster finns på den ön.<br />
Samma år kom en stor vikingaflotta med 350 skepp <strong>och</strong> härjade Canterbury. De<br />
tvingade kung Berhtwulf, kung <strong>av</strong> Mercia, på flykten, sedan han kommit dem till mötes<br />
med hela sin härstyrka. Därefter förflyttade sig vikingarna till Surrey där de slogs under<br />
lång tid mot Æthelwulf, kung <strong>av</strong> Wessex, <strong>och</strong> hans son Æthelbald, <strong>och</strong> hela deras<br />
härstyrka. Utgången <strong>av</strong> striden svängde fram <strong>och</strong> tillbaka, <strong>och</strong> ett mycket stort antal <strong>av</strong><br />
vikingarna föll. Så många var det, att vi aldrig, varken för eller senare, eller på andra<br />
platser har hört om ett värre mannafall. De kristna fick slutligen segern <strong>och</strong> blev herrar på<br />
slagfältet.<br />
Samma år höggs en stor vikingastyrka ner <strong>av</strong> Æthelstan (Anm. Son till Æthelwulf,<br />
kung <strong>av</strong> Wessex) <strong>och</strong> ealdorman Ealhhere, vid Sandwich i Kent, <strong>och</strong> de tog nio skepp <strong>av</strong><br />
dem, medan de andra lyckades fly.<br />
År 853 efter Herrens födelse. Ealdormännen Ealhhere <strong>och</strong> Huda med sina män från Kent<br />
<strong>och</strong> Surrey, kämpade mot vikingarna på ön Thanet. Många föll <strong>och</strong> däribland de båda<br />
ealdormännen.<br />
År 855 efter Herrens födelse stannade <strong>och</strong> övervintrade en stor vikingastyrka på Isle of<br />
Sheppey.<br />
År 860 efter Herrens födelse var Æthelberth kung <strong>av</strong> Wessex, <strong>och</strong> i hans dagar kom en<br />
stor vikingaflotta <strong>och</strong> attackerade aggressivt. De ödelade Winchester <strong>och</strong> återvände till<br />
sina skepp med stort byte. Där möttes de <strong>av</strong> ealdorman Osric, <strong>av</strong> Hampshire <strong>och</strong><br />
ealdorman Æthelwulf från Berkshire, samt deras män. Vikingarna höggs ner i stort antal<br />
<strong>och</strong> när de inte kunde försvara sig längre, flydde de likt kvinnor, <strong>och</strong> de kristna blev<br />
herrar på slagfältet.<br />
År 864 efter Herrens födelse övervintrade en grupp vikingar på Isle of Thanet, <strong>och</strong> ingick<br />
ett förbund med männen från Kent. I gengäld g<strong>av</strong> männen från Kent pengar till<br />
vikingarna för att bekräfta uppgörelsen. Men vikingarna bröt uppgörelsen, på grund <strong>av</strong><br />
längtan efter pengar, <strong>och</strong> de ödelade det östra distriktet <strong>av</strong> Kent.<br />
31
År 866 efter Herrens födelse blev Æthelred kung <strong>av</strong> Wessex efter sin broder Æthelberht.<br />
Samma år kom en stor vikingaflotta till Britannien <strong>och</strong> stannade över vintern i East Saxon<br />
eller East Anglia som det också kallas, <strong>och</strong> så gott som hela härstyrkan var understödd <strong>av</strong><br />
hästar.<br />
(Anm. Enligt en krönikör hette ledaren "Igwar", vilket tolkats som Ivar benlös, son till<br />
Ragnar lodbrok, men enligt sagan kunde han inte gå utan bars på en bår.)<br />
År 867 efter Herrens födelse beg<strong>av</strong> sig vikingaflottan från East Anglia till staden York.<br />
Vid den tiden hade folket i Northumbria övergett sin rättmätige kung, Osberht, <strong>och</strong><br />
följde en tyrann som hette Ælle <strong>och</strong> som inte härstammade från de kungliga familjerna.<br />
Men när vikingarna anlände slöt Osberht <strong>och</strong> Ælle fred <strong>och</strong> enades i sitt anfall mot<br />
vikingarna i York. När vikingarna såg dem flydde de i full panik <strong>och</strong> försökte få skydd<br />
bakom stadens murar. Men de kristna bröt ner murarna <strong>och</strong> gick in i staden. Då gick<br />
vikingarna till häftigt anfall <strong>och</strong> högg ner de kristna <strong>och</strong> fick dem på flykt. De båda<br />
kungarna Osberht <strong>och</strong> Ælle föll, <strong>och</strong> de som flydde slöt sedan fred med vikingarna.<br />
År 867 efter Herrens födelse beg<strong>av</strong> sig vikingastyrkan från Northumbria <strong>och</strong> de kom till<br />
Nottingham i Mercia, <strong>och</strong> där övervintrade de. Burgred, kung <strong>av</strong> Mercia, <strong>och</strong> alla hans<br />
ledande män skickade bud till kung Æthelred <strong>av</strong> Wessex <strong>och</strong> hans broder Alfred, <strong>och</strong> de<br />
bad om understöd så att de kunde kämpa mot vikingarna. Så blev det <strong>och</strong> en enorm<br />
härstyrka tågade från Wessex till Mercia. När de nådde fram hade vikingarna förskansat<br />
sig <strong>och</strong> ville inte möte de kristna på slagfältet, <strong>och</strong> inte heller förmådde de bryta ner<br />
vallen. Därför slöts en fred mellan folket från Mercia <strong>och</strong> vikingarna, <strong>och</strong> Æthelred <strong>och</strong><br />
Alfred återvände hem med sin härstyrka.<br />
År 869 efter Herrens födelse återvände vikingarna till staden York <strong>och</strong> stannade där ett<br />
helt år.<br />
År 870 efter Herrens födelse tågade vikingarnas ovannämnda härstyrka genom Mercia till<br />
East Anglia, där de övervintrade vid Thetford. Samma år kämpade kung Edmund <strong>av</strong> East<br />
Anglia tappert mot dem, men han föll där tillsammans med ett stort antal <strong>av</strong> sina män <strong>och</strong><br />
vikingarna blev herrar på slagfältet.<br />
År 871 efter Herrens födelse tågade vikingarna vidare från East Anglia till Wessex <strong>och</strong><br />
kom till den kungliga egendom som heter Reading. På tredje dagen efter deras ankomst<br />
beg<strong>av</strong> sig två <strong>av</strong> deras förnäma hövdingar ut på plundring med sina styrkor, medan de<br />
andra byggde en barrikad mellan de två floderna Themsen <strong>och</strong> Kenneth. Æthelwulf,<br />
ealdorman <strong>av</strong> Berkshire, mötte dem på en plats som kallas Englefield. Striden fortsatte<br />
tills en <strong>av</strong> vikingarnas hövdingar stupade <strong>och</strong> resten flydde. De kristna fick segern <strong>och</strong> var<br />
herrar på slagfältet. Fyra dagar därefter samlade Æthelred <strong>och</strong> Alfred en stor härstyrka<br />
<strong>och</strong> tågade till Reading. När de nådde fram till deras fäste högg de ner alla vikingar som<br />
befann sig utanför <strong>och</strong> en stor strid uppstod mellan dem. Många föll på båda sidor men<br />
till slut valde de kristna att fly <strong>och</strong> vikingarna blev herrar på slagfältet. Bland många<br />
andra föll ealdorman Æthelwulf. De kristna kände stor sorg över detta nederlag <strong>och</strong> fyra<br />
dagar senare gick de på nytt emot vikingarna, vid Ashdown. Men vikingarna delade upp<br />
sig i två grupper <strong>och</strong> organiserade sköldmurar <strong>av</strong> samma storlek, för de styrdes <strong>av</strong> två<br />
kungar <strong>och</strong> hade många hövdingar. De kristna gjorde likadant <strong>och</strong> delade sig i två<br />
grupper <strong>och</strong> formade sköldmurar. Alfred nådde slagfältet snabbare <strong>och</strong> i bättre ordning,<br />
för hans bror kung Æthelred var ännu kvar i sitt tält <strong>och</strong> bad <strong>och</strong> han vägrade på ut<br />
därifrån innan mässan var <strong>av</strong>slutad. Alfred beslöt då att gå till attack för att undvika att<br />
vända tillbaka från slagfältet. Efter en lång strid hade många <strong>av</strong> vikingarna fallit <strong>och</strong> de<br />
övriga flydde. En <strong>av</strong> deras kungar <strong>och</strong> fem hövdingar föll tillsammans med flera tusen<br />
vikingar. Ledarnas namn var kung Bagsecg, <strong>och</strong> hövdingarna Sidroc den äldre, Sidroc den<br />
32
yngre, Osbern, Fræna <strong>och</strong> Harold. De överlevande flydde tills natten kom <strong>och</strong> de<br />
fortsatte sedan med sin flykt tills de nådde den befästning som de kommit ifrån.<br />
(Anm. Den andra <strong>av</strong> de två kungarna var Halfdan, bror till Ivar benlös.)<br />
Fjorton dagar senare förenades kung Ælthelreds <strong>och</strong> brodern Alfreds härstyrkor <strong>och</strong><br />
de tågade till Basing för att möta vikingarna i strid. De anföll häftigt på alla sidor, men<br />
det slutade med att vikingarna fick segern <strong>och</strong> blev herrar på slagfältet. När striden var<br />
<strong>av</strong>slutad kom en ny härstyrka över h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> förenade sig med de övriga vikingarna.<br />
Strax efter påsken det året dog kung Æthelred <strong>och</strong> Alfred blev kung.<br />
En månad senare kämpade Alfred på nytt mot vikingarna med ett litet antal krigare,<br />
<strong>och</strong> förlorade. Det var det åttonde slaget det året. Dessutom hade de mötts i många<br />
mindre strider. Senare det året slöts en fred mellan de båda parterna.<br />
År 872 efter Herrens födelse tågade vikingarna till London <strong>och</strong> övervintrade där, <strong>och</strong> de<br />
slöt fred med folket från Mercia.<br />
År 873 efter Herrens födelse lämnade vikingarna London <strong>och</strong> tågade mot Northumbria,<br />
samt övervintrade i Lindsey. Där slöt de fred med folket från Mercia.<br />
År 874 efter Herrens födelse lämnade vikingarna Lindsey <strong>och</strong> tågade mot Mercia, samt<br />
övervintrade vid Repton. De tvingade kung Burgred <strong>av</strong> Mercia att lämna sitt rike efter 22<br />
års regering <strong>och</strong> fick honom att bege sig till Rom. Där dog han kort tid därefter <strong>och</strong><br />
begr<strong>av</strong>des i S:ta Marys kyrka i saxarnas kvarter. Därmed hade vikingarna erövrat hela<br />
Mercia, men de överlät styret år en <strong>av</strong> kungens obegåvade thegnar som hette Ceolwulf.<br />
De krävde gisslan <strong>av</strong> honom, <strong>och</strong> begärde att han skulle överlämna styret åt dem så snart<br />
de önskade. Därtill svor han en ed att bara handla enligt deras önskan.<br />
År 875 efter Herrens födelse lämnade vikingarna Repton <strong>och</strong> delade sig i två grupper.<br />
Den ena leddes <strong>av</strong> Halfdan <strong>och</strong> de tågade mot Northumbria, <strong>och</strong> de övervintrade vid<br />
floden Tyne. De kuvade Northumbria, <strong>och</strong> skövlade hos pikter <strong>och</strong> i Strathclyde. Den<br />
andra gruppen, under ledning <strong>av</strong> de tre kungarna Guthrum, Oscetel <strong>och</strong> Anwend, tågade<br />
till Cambridge <strong>och</strong> övervintrade där. Samma år kämpade Alfred i ett sjöslag mot sex<br />
vikingaskepp. Han erövrade en <strong>av</strong> dem fick de andra på flykt.<br />
År 876 efter Herrens födelse lämnade vikingarna Cambridge en natt <strong>och</strong> tog sig till den<br />
befästa platsen Wareham. Där slöt en fred mellan dem <strong>och</strong> kung Alfred, som innebar att<br />
de skulle låta honom få vara ifred, <strong>och</strong> att han fick välja en gisslan <strong>och</strong> så många han själv<br />
önskade, samt att de skulle svära en ed vid de heliga relikerna att de omedelbart skulle<br />
lämna hans rike. Men en natt, oaktat sin utlämnade gisslan <strong>och</strong> sin ed, bröt de <strong>av</strong>talet,<br />
dödade alla kristna hos sig <strong>och</strong> tågade till Exeter där de övervintrade. Samma år fördelade<br />
Halfdan, kung <strong>av</strong> ena delen <strong>av</strong> Northumbria, landet mellan sig själv <strong>och</strong> sina män.<br />
Tillsammans höll de jordbruket uppe.<br />
År 878 efter Herrens födelse tågade vikingarna från Exeter till det kungliga godset<br />
Chippenham i Wiltshire, där de övervintrade. De tvingade många att fly därifrån <strong>och</strong> fick<br />
dem att segla över h<strong>av</strong>et. Vid denna tid hade kung Alfred bara en liten härstyrka, med få<br />
ädlingar <strong>och</strong> utvalda soldater <strong>och</strong> thegnar. De fick ett rastlöst liv i de skogiga <strong>och</strong> sumpiga<br />
markerna i Somerset. Enda sättet att överleva var genom plötsliga anfall nattetid eller på<br />
dagen mot såväl vikingarna som de kristna som hade kuvats <strong>av</strong> vikingarna. Samma år<br />
seglade en broder (Anm. Hans namn var Ubbe, men det nämns inte i denna källa) till Ivar<br />
<strong>och</strong> Halfdan, med tjugotre skepp från Dyfed, där de övervintrat <strong>och</strong> slagit många kristna.<br />
De kom till Devon där han föll med ett tusen två hundra män mot kungens thegnar i<br />
närheten <strong>av</strong> befästningen Countisbury, för många <strong>av</strong> kungens thegnar <strong>och</strong> deras<br />
underställda hade sökt skydd i befästningen. När vikingarna kom dit, såg de hur illa<br />
33
efäst platsen var, <strong>och</strong> istället för att storma den så kuvade de landet runt omkring i tron<br />
att de som fanns i befästningen skulle komma ut <strong>av</strong> hunger <strong>och</strong> törst. Men de kristna gick<br />
till plötsligt anfall en kvällning <strong>och</strong> högg ner ett stort antal <strong>av</strong> vikingarna, <strong>och</strong> få lyckades<br />
fly därifrån på sina skepp. Samma år började kung Alfred på nytt att samla ihop en härstyrka.<br />
De tågade till Edington, upprättade en sköldmur <strong>och</strong> kämpade tappert mot<br />
vikingarna, tills segern var vunnen. Många vikingar föll <strong>och</strong> så många som möjligt <strong>av</strong> dem<br />
som flydde förföljdes <strong>och</strong> höggs ner. Allting som var kvar beslagtogs, som hästar <strong>och</strong><br />
boskap. De kvarvarande männen dräptes omedelbart. Efter fjorton dagar led vikingarna<br />
så mycket <strong>av</strong> hunger, kyla <strong>och</strong> fruktan, att de försökte få till stånd en fred. Kung Alfred<br />
skulle ensidigt få välja en så stor gisslan han ville <strong>av</strong> dem, <strong>och</strong> de skulle svära en ed att<br />
omedelbart lämna hans land. Detta gick kung Alfred med på, <strong>och</strong> vikingarnas kung<br />
Gothrum lovade att kristnas <strong>och</strong> låta sig bli döpt <strong>av</strong> kung Alfreds hand. Tre veckor senare<br />
kom Gothrum <strong>och</strong> trettio <strong>av</strong> hans män till kung Alfred vid hans kungliga gods Wedmore,<br />
<strong>och</strong> lät döpa sig.<br />
År 879 efter Herrens födelse lämnade vikingarna Chippenham <strong>och</strong> tågade till Cirencester,<br />
vilket ligger i den södra delen <strong>av</strong> landet Hwicce, där de stannade ett år. Samma år kom en<br />
stor vikingaflotta långt bortifrån <strong>och</strong> seglade in i floden Themsen <strong>och</strong> fick kontakt med<br />
härstyrkan längre uppströms, <strong>och</strong> sedan övervintrade de där.<br />
År 880 efter Herrens födelse lämnade vikingarna Cirencester <strong>och</strong> tågade till East Anglia.<br />
De fördelade landet <strong>och</strong> slog sig ner. Samma år seglade de vikingar som övervintrat i<br />
Fulham bort från Britannien <strong>och</strong> kom till Ghent i östra Frankrike.<br />
År 881 efter Herrens födelse fortsatte vikingarna längre in i Frankrike. De kämpade mot<br />
frankerna, <strong>och</strong> skaffade sig sedan hästar <strong>och</strong> blev en fruktad styrka.<br />
År 882 efter Herrens födelse drog vikingarna sina skepp längre uppström i Frankrike,<br />
längs floden Meuse, <strong>och</strong> de stannade där ett år. Samma år genomförde kung Alfred ett<br />
sjöslag mot vikingarna, erövrade två skepp <strong>och</strong> dräpte alla ombord. De två övriga<br />
skeppen g<strong>av</strong> upp, sedan de var utmattade <strong>av</strong> sår, <strong>och</strong> de överlämnade sig till kung Alfred<br />
<strong>och</strong> bad om nåd på sina knän.<br />
År 883 efter Herrens födelse drog vikingarna sina skepp uppströms floden Scheldt, till<br />
nunneklostret Condé. Där stannade de ett år.<br />
År 885 efter Herrens födelse delade vikingarna upp sig i två grupper. Den ena gruppen<br />
anföll östra Frankrike, <strong>och</strong> den andra kom till Britannien <strong>och</strong> landsteg i Kent där de<br />
belägrade staden R<strong>och</strong>ester. Vikingarna byggde en stark befästning för dem själva framför<br />
stadsporten, men invånarna höll inkräktarna borta till kung Alfred nådde fram med en<br />
stor härstyrka. Vikingarna flydde till sina skepp när kungen plötsligt kom, <strong>och</strong> de<br />
lämnade kvar alla de hästar de tagit med sig från Frankrike, samt alla fångar. Genast<br />
seglade de tillbaka till Frankrike. Samma år mötte kung Alfred tretton vikingaskepp i ett<br />
sjöslag, <strong>och</strong> alla vikingar ombord höggs ner <strong>och</strong> allt byte beslagtogs. När vikingarna i land<br />
fick höra detta, samlade de ihop sig med alla skepp de hade <strong>och</strong> gick till anfall på samma<br />
ställe. Här fick vikingarna segern.<br />
Samma år kom en stark flottstyrka från gamla Sachsen i Tyskland <strong>och</strong> de förenade sig<br />
med friser <strong>och</strong> slogs i två slag mot de kristna, men de kristna fick segern. Samma år bröt<br />
vikingarna den fredliga uppgörelsen med kung Alfred.<br />
År 886 efter Herrens födelse flydde vikingarna åter igen från östra Frankrike <strong>och</strong> kom till<br />
västra Frankrike. De tog sina skepp uppför Seine så långt att de nådde fram till Paris. Där<br />
övervintrade de, <strong>och</strong> slog läger på båda sidorna om floden nära bron så att de hindrade<br />
34
invånarna att lämna staden. Därpå började de sin belägring, men de lyckades aldrig<br />
komma in.<br />
År 887 efter Herrens födelse beg<strong>av</strong> sig vikingarna bort från Paris. De fortsatte uppströms<br />
en lång sträcka <strong>och</strong> tog sig sedan över till floden Maine, <strong>och</strong> fortsatte uppströms tills de<br />
nådde det kungliga godset Chézy. Där slog de sig ner ett år. Det efterföljande året tog de<br />
sig till floden Yonne där de stannade det kommande året, men inte utan omfattande<br />
ödeläggelse i den regionen.<br />
* * *<br />
ALFRED <strong>och</strong> GOTHRUM<br />
Fördrag mellan kungarna Alfred <strong>och</strong><br />
Gothrum<br />
Skrivet i England mellan år 886 <strong>och</strong> 890. På ena sidan stod kung Alfred <strong>av</strong> England, <strong>och</strong> på den<br />
andra sidan en <strong>av</strong> vikingarnas kungar, Gothrum, som styrde East Anglia.<br />
Detta är den fred som kung Alfred <strong>och</strong> kung Gothrum, <strong>och</strong> alla de engelska råden <strong>och</strong><br />
folken i East Anglia, enstämmigt har samtyckt till <strong>och</strong> bekräftad med ed, både för levande<br />
<strong>och</strong> ofödda.<br />
§ 1. Först angående våra gränser: uppför floden Themsen, <strong>och</strong> sedan uppför floden Lea,<br />
<strong>och</strong> längs Lea till dess källa, sedan en rak linje till Bedford, sedan uppför floden Ouse till<br />
Watling Street.<br />
§ 2. Därefter, om en man är slagen, vi alla beräknar engelsmän <strong>och</strong> daner efter samma<br />
belopp, är åtta halvmarker (=840 gram) <strong>av</strong> rent guld, undantaget ceorl som nyttjar<br />
arrenderad mark <strong>och</strong> deras män. Dessa räknas också lika, båda är 200 shillings (=130<br />
gram).<br />
§ 3. Och om någon anklagar en konungs thegn för mansslakt, om han vågar rentvå sig<br />
själv må han göra det med tolv <strong>av</strong> kungens thegnar. Om någon anklagar en man som har<br />
lägre rang än en konungs thegn, må han rentvå sig själv med elva <strong>av</strong> hans egen rang <strong>och</strong><br />
med en konungs thegn. Och så i varje fall som inbegriper fler än fyra manfall. Och om<br />
han inte vågar rentvå sig själv, ska han betala för det trefaldigt, enligt dess värde.<br />
§ 4. Och att varje man måste veta sitt ansvar för män <strong>och</strong> för hästar <strong>och</strong> för tjurar.<br />
§ 5. Och vi alla samtycker på den dag när eden blir svuren att inga sl<strong>av</strong>ar eller friborna<br />
må gå över till härstyrkan utan tillstånd, ingen alls <strong>av</strong> deras till oss. Om det händer att <strong>av</strong><br />
nödvändighet någon <strong>av</strong> dem önskar idka handel med oss, eller vi med dem, med boskap<br />
35
eller gods, må det vara beviljat på dessa villkor, att gisslan ska vara given som en garanti<br />
för fred <strong>och</strong> som vittnesmål varigenom det blir känt att inget bedrägeri är planerat.<br />
* * *<br />
ÆTHELWEARD<br />
Krönika<br />
Kronika skriven <strong>av</strong> ealdorman Athelweard. Avser åren 8<strong>93</strong>-899.<br />
8<strong>93</strong>. Efter påsken det året bröt (vikingarnas) härstyrka upp sitt läger <strong>och</strong> kom hit från<br />
Frankrike. De följde skogen som kallas Andredesuuda (=The Weald) <strong>och</strong> kom ända till<br />
västra England. Steg för steg ödelade de områdena <strong>och</strong> skaffade proviant i Hampshire<br />
<strong>och</strong> Berkshire. Detta blev känt för prins Edward, son till kung Alfred, som just hade<br />
anfört ett fälttåg runtom i södra England, men därefter omfattades även västra England.<br />
Striden upptogs i Farnham, <strong>och</strong> efter en våldsam kamp blev tyrannen (=vikingarnas<br />
ledare) sårad <strong>och</strong> den oanständiga massan drevs över floden Themsen till den norra sidan.<br />
Under tiden belägrades de daner som fanns på ön Thorney. Kung Æthelred beg<strong>av</strong> sig från<br />
London <strong>och</strong> understödde prinsen med förstärkningar. Vikingarna frågade nu efter fred<br />
<strong>och</strong> uppgörelse. Gisslan blev given. De samtyckte till att bege sig ifrån deras kungarike.<br />
Dåd <strong>och</strong> ord fullföljdes på samma gång. Hela deras härstyrka tågade mot östra England,<br />
<strong>och</strong> övervakades <strong>av</strong> den armé som fanns där <strong>och</strong> som leddes <strong>av</strong> den tidigare kungen St<br />
Edmund. Deras skepp satte segel vid Mersea i Kent <strong>och</strong> de fick god vind.<br />
På grund <strong>av</strong> att denna uppgörelse blev bruten redan samma år, den vilde Hastein med en<br />
stor härstyrka ödelade allt land i Mercia från Benfleet tills de kom till gränsen mot<br />
walesarna. Härstyrkan i den östra delen kom till deras understöd, <strong>och</strong> likadant gjorde<br />
härstyrkan i Northumbria. Ealdorman Æthelhelm attackerade dem med k<strong>av</strong>alleri,<br />
tillsammans med ealdorman Æthelnoth som ledde Englands västra härstyrka. Strax<br />
därefter förenade sig kung Æthelred <strong>av</strong> Mercia med dem <strong>och</strong> han ledde en mäktig<br />
härstyrka. Engelsmännen fick till slut segern <strong>och</strong> herr<strong>av</strong>äldet på slagfältet. Det som hände<br />
vid Buttington berättas fortfarande <strong>av</strong> gamla män. Därutöver, vilket kan betraktas som<br />
vansinnigt <strong>av</strong> danerna så gick de in på en överenskommelse om fred en andra gång, <strong>och</strong><br />
de vägrade inte att lämna gisslan, <strong>och</strong> lovade att lämna området.<br />
Samma år kollapsade vikingarnas befästningsvall vid Benfleet, utan inblandning från<br />
befolkningen, <strong>och</strong> de delade året byte mellan sig. När detta hade hänt seglade Sigeferth,<br />
en pirat från Northumbria, ut med en stor flottstyrka. Två gånger ödelade han bygder<br />
längs kusten, innan han återvände igen.<br />
894. Och när två år hade gått sedan den mäktiga flottan hade kommit till befästningen<br />
vid Boulogne, <strong>och</strong> hade bringats till Lympne, en engelsk stad, tågade ealdorman<br />
Æthelnoth mot dem från västra England. Vid staden York kom han i kontakt med<br />
fienden som plundrar stora områden <strong>av</strong> kungariket Mercia <strong>och</strong> ända till trakten väster om<br />
Stamford.<br />
36
895. När ett år hade gått, dog Guthfrith, konung <strong>av</strong> vikingarna i Northumbria, på St.<br />
Bartholomeus fest (=24 aug), Jesu apostel. Hans kropp gr<strong>av</strong>lades i katedralen i York.<br />
899. Under tiden, fyra år efter det att den ovannämnda kungen hade dött, en stor <strong>och</strong><br />
mäktig splittring uppstod hos de engelsmän som återstod ibland inkräktarna i<br />
Northumbria. Slutligen i detta år så dog Alfred, kung <strong>av</strong> Saxarna. Han begr<strong>av</strong>des i<br />
Winchester.<br />
* * *<br />
Annales Bertiniani<br />
År 839 nämns män ur folket ”Rhos”, vilka hade kommit till kejsaren i Konstantinopel.<br />
* * *<br />
Nestorskrönikan<br />
Skriven c:a 1110. Nestor <strong>av</strong>ser sannolikt en eller flera munkar. Benämningarna ruser <strong>och</strong><br />
varjager <strong>av</strong>ser folk boende i trakten <strong>av</strong> Östersjön; se vidare i anmärkning efter texten.<br />
VII. Uppräkning <strong>av</strong> olika folk som bebo Rus.<br />
I<br />
Rus äro endast dessa folk sl<strong>av</strong>er: poljanerna, drevljanerna, novgoroderna,<br />
polocanerna, dregovicerna, severjanerna, buzanerna, kallade så därför att de bo vid<br />
(floden) Bug; senare har man benämnt dem volynier.<br />
Icke-sl<strong>av</strong>iska folk äro dessa, skattskyldiga under Rus; cuderna, merierna, veserna,<br />
muromerna cermisserna, mordvinerna, permerna, pecererna, jamerna, lithauerna,<br />
zimegolerna, korserna, noroverna, liverna.<br />
XIII. Rusernas första uppträdande.<br />
År 6360 (=852 e.Kr.), 15:e indikationen<br />
är kejsar Michail (i Bysans) tillträtt sin regering, var det som man först började tala<br />
N om landet Rus. Vi veta detta därför, att det var under denna kejsare som ruserna<br />
kom till Konstantinopel, såsom det står skrivet i grekernas annaler.<br />
M<br />
XIV. Bulgarerna underkasta sig grekerna. Varjagerna uppbära skatt. År 6366 (=858).<br />
ichail drog ut med krigare till lands <strong>och</strong> till sjöss mot bulgarerna. När bulgarerna<br />
märkte att de icke skulle kunna hålla stånd, bad de att man skulle döpa dem, <strong>och</strong><br />
37
de g<strong>av</strong> sig under grekerna. Kejsaren döpte då fursten <strong>och</strong> alla bulgarerna <strong>och</strong> slöt fred<br />
med dem.<br />
År 6367(=859). Varjagerna från andra sidan h<strong>av</strong>et (=Östersjön) utkrävde skatt <strong>av</strong><br />
cuderna <strong>och</strong> <strong>av</strong> sl<strong>av</strong>erna, <strong>av</strong> merierna <strong>och</strong> <strong>av</strong> veserna samt <strong>av</strong> krivicerna.<br />
V<br />
XV. Varjagerna få fast fot i Rus. År 6370 (=862).<br />
arjagerna blev fördrivna över h<strong>av</strong>et, <strong>och</strong> man utbetalade icke någon skatt till dem.<br />
Man började styra sig själv, men i landet rådde icke längre lag <strong>och</strong> rätt. Stam reste<br />
sig mot stam, det uppstod strider, <strong>och</strong> man började föra krig sinsemellan.<br />
Då sade de till varandra: "Låt oss söka oss en furste som härskar över oss <strong>och</strong> skipar lag<br />
bland oss."<br />
Och de beg<strong>av</strong> sig över h<strong>av</strong>et till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser,<br />
liksom andra kallades svear. En del åter benämns norrmanner, anglianer, andra goter. Så<br />
ha även dessa sitt namn. Cuderna, sl<strong>av</strong>erna, krivicerna, veserna sade till ruserna: "Vårt<br />
land är stort <strong>och</strong> fruktbart, men där saknas ordning. Kom <strong>och</strong> regera <strong>och</strong> härska över<br />
oss!"<br />
Man utvalde tre bröder med deras följen, <strong>och</strong> de tog alla ruserna med sig <strong>och</strong> kom. Den<br />
äldste brodern, Rurik, slog sig ner i Novgorod, den andra, Sineus, i Beloozero <strong>och</strong> den<br />
tredje, Truvor, i Izborsk.<br />
Det är efter dessa varjager som novgorodernas land blivit rusernas land. Novgoroderna<br />
är nu <strong>av</strong> varjagisk stam, men förut var de sl<strong>av</strong>er. Två år senare (864) dog Sineus <strong>och</strong> hans<br />
broder Trevo. Rurik tog väldet <strong>och</strong> delade ut städer åt sina män. En fick Polotsk, en<br />
annan Rostov, en tredje Beloozero.<br />
Men i dessa städer är varjagerna inflyttade, de första bebyggarna var: i Novgorod<br />
sl<strong>av</strong>erna, i Polotsk krivicerna, i Rostov merierna, i Beloozero veserna. I Moroma bodde<br />
muromerna. Över alla härskade nu Rurik.<br />
Och med honom befann sig två män som icke var <strong>av</strong> hans folk, men vilka likväl var<br />
bojaner. Dessa anhöll att få draga till Konstantinopel med sitt följe.<br />
De drog längs Dnepr <strong>och</strong> fick syn på en liten stad på höjderna, när de höll på att<br />
passera. De gjorde förfrågan, sägande: "Vem tillhör denna stad?" Man svarade dem: "Det<br />
var tre bröder, Kij, Scek <strong>och</strong> Choriv, som uppfört den. De är nu döda, <strong>och</strong> vi är deras<br />
ättlingar, som bo här, betala skatt till kozarerna."<br />
Askold <strong>och</strong> Dir stannade i denna stad <strong>och</strong> samlade omkring sig många varjager.<br />
De började härska över poljanernas land, men Rurik var herre över Novgorod.<br />
A<br />
XVI. Anfall på Konstantinopel. År 6374 (=866).<br />
skold <strong>och</strong> Dir gick mot grekerna (=Bysans). Det var i kejsar Michails fjortonde<br />
regeringsår detta inträffade. Kejsaren hade tågat ut mot saracenerna. Men när han<br />
kommit till den Svarta floden, sände eparken budskap till honom att ruserna drog mot<br />
Konstantinopel. Kejsaren vände då om.<br />
När ruserna inträngt i Sundet, anställde de massmord på de kristna <strong>och</strong> omslöt<br />
Konstantinopel med två hundra skepp. Kejsaren lyckades med nöd komma in i staden.<br />
Jämte patriarken Fotius beg<strong>av</strong> han sig till den heliga gudsmoderskyrkan i Blachernaj. Man<br />
bad hela natten samt förde den heliga gudsmoderns klänning till stranden under<br />
psalmsång <strong>och</strong> doppade ned den i vattnet. H<strong>av</strong>et var stilla <strong>och</strong> lugnt, men så uppstod<br />
plötsligt en häftig stormvind med väldiga vågor, som kastade de gudlösa rusernas skepp<br />
om varandra <strong>och</strong> vräkte upp dem på stranden, krossade dem. Endast få <strong>av</strong> dem undgick<br />
olyckan. Ruserna vände då hem till sitt land igen.<br />
H<br />
XVII. Ruriks död. År 6377. (=869).<br />
ela Bulgarien blev döpt.<br />
År 6378. (=870). Vid sin död överlämnade Rurik styrelsen åt Oleg, som var <strong>av</strong> hans<br />
släkt, samt anförtrodde åt honom vården <strong>av</strong> sin son Igor, ty denne var ännu helt liten.<br />
38
XVIII. Kiev blir varjagernas centrum. År 6390 (=882).<br />
edan Oleg dragit till sig en stor här bestående <strong>av</strong> varjager, cuder, sl<strong>av</strong>er, merier, veser,<br />
S krivicer, bröt han upp <strong>och</strong> kom till Smolensk i krivicernas land, intog staden <strong>och</strong><br />
besatte den med sina män. Därifrån tågade han nedåt, bemäktade sig Ljubec samt besatte<br />
även den med sina män.<br />
De kom så till de kievska höjderna, <strong>och</strong> Oleg erfor att Askold <strong>och</strong> Dir var härskare där.<br />
Han lät krigarna dölja sig i skeppen samt befallde att de andra skulle bli efter, under det<br />
han själv närmade sig staden, medförande den unge Igor. Han seglade ned under den<br />
Ungerska höjden, <strong>och</strong> sedan han låtit sina krigare gömma sig, skickade han bud till Askold<br />
<strong>och</strong> Dir, sägande: "Vi är köpmän. Vi kommer från Oleg <strong>och</strong> den unge fursten Igor är på<br />
väg till grekerna. Kom ut till oss. Vi är ju landsmän."<br />
Askold <strong>och</strong> Dir kom. Men de övriga dök upp ur skeppen, <strong>och</strong> Oleg sade till Askold <strong>och</strong><br />
Dir: "Ni är icke furstar, icke ens <strong>av</strong> furstesläkt. men det är jag." Och han lät föra fram<br />
Igor, sägande: "Se, detta är Ruriks son." Så dödade de Askold <strong>och</strong> Dir <strong>och</strong> förde upp dem<br />
på höjden. De gr<strong>av</strong>satte dem på den kulle som nu kallas den Ungerska, där Olim' gård<br />
står.<br />
På den ena gr<strong>av</strong>en lät denne Olim sedan uppföra den helige Nikolajs kyrka. Dirs gr<strong>av</strong><br />
ligger bakom den helige Irenes kyrka.<br />
Och Oleg satte sig fast som furste i Kiev. Han sade: "Må Kiev bli de ryska städernas<br />
moder." Han var omgiven <strong>av</strong> varjager <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>er <strong>och</strong> andra folk, <strong>och</strong> de kallades ruser.<br />
Oleg började anlägga städer samt pålade sl<strong>av</strong>er, krivicer <strong>och</strong> merier skatt. Han<br />
fastställde även att från Novgorod skatt skulle betalas till varjagerna, tre hundra grivnor<br />
om året, för att fredstillståndet skulle fortfara. Denna skatt betalade Novgorod ända till<br />
Jarosl<strong>av</strong>s död (=år 1054).<br />
I<br />
XXI. Olegs tåg mot Konstantinopel. År 6410 (=903).<br />
gor växte upp. Han följde Oleg åt <strong>och</strong> lydde hans råd. Man skaffade honom en hustru<br />
från Pskov vid namn Olga.<br />
År 6415 (=907). Oleg gick mot grekerna, lämnade Igor kvar i Kiev. Han samlade en<br />
stor här <strong>av</strong> varjager, sl<strong>av</strong>er, cuder, krivicer, merier, drevljaner, radimicer, poljaner,<br />
severjaner, vjaticer, chorvater, duleber <strong>och</strong> tivericer. Alla dessa kallades <strong>av</strong> grekerna Stor-<br />
Skytiens folk. Med alla dessa drog nu Oleg åstad, dels till häst, dels med skepp. Och<br />
skeppens antal var två tusen.<br />
Oleg kom till Konstantinopel, men grekerna stängde sunden <strong>och</strong> inneslöt sig i staden.<br />
(Olegs styrkor skövlar landet runt om; varefter Konstantinopels företrädare vill sluta<br />
fred.)<br />
Och Oleg förordnade att skatt skulle betalas till besättningen på de två tusen skeppen,<br />
tolv grivnor till varje man. Men i vart skepp var det 40 man (=totalt 80.000 man).<br />
Grekerna gingo in härpå, <strong>och</strong> de började bedja om fred, så att han icke med krig skulle<br />
hemsöka de grekiska landen.<br />
Oleg drog sig litet tillbaka från staden <strong>och</strong> började underhandla om fred med de<br />
grekiska kejsarna Leon <strong>och</strong> Alexander. Han sände till dem Karl, Farlof, Vermud, Rul<strong>av</strong><br />
<strong>och</strong> Stemid, genom vilka han lät säga dem: "Förplikta Er att erlägga skatt till mig."<br />
Grekerna svarade: "Vi ska betala dig så mycket du vill ha." Och Oleg bestämde att man<br />
skulle ge krigarna på de två tusen skeppen tolv girvnor för varje tullhål, <strong>och</strong> sedan skulle<br />
man utbetala tribut till rusernas städer: främst till Kiev, så till Cernigov, till Perejasl<strong>av</strong>,<br />
Polotsk, Rostov, Ljubec <strong>och</strong> till de andra städerna, ty där residerade furstar som var<br />
underordnade Oleg. (Därtill lades vissa diplomatiska bestämmelser.)<br />
Kejsarna Leon <strong>och</strong> Alexander slöt alltså fred med Oleg. De förband sig att betala skatt<br />
<strong>och</strong> man ingick ömsesidig ed, i det kejsaren kysste korset, medan Oleg <strong>och</strong> hans män fick<br />
begå eden på rusernas vis: de svor på sina vapen, vid sin gud Perun, vid Volos,<br />
boskapsguden, <strong>och</strong> bekräftade freden.<br />
39
Man kallade Oleg trollkarl: människorna var då ännu hedningar <strong>och</strong> oupplysta.<br />
XXII. Utförligare fredsfördrag med grekerna. År 6420. (=912).<br />
leg sände sina män för att fastställa freden <strong>och</strong> åvägabringa ordnade förhållanden<br />
O mellan ruserna <strong>och</strong> grekerna i överensstämmelse med den förut gjorda<br />
överenskommelsen med kejsarna Leon <strong>och</strong> Konstantin.<br />
"Vi är <strong>av</strong> rusernas folk: Karl, Ingeld, Farlof, Vermud, Rulov, Gody, Ruald, Karn, Frel<strong>av</strong>,<br />
Ruar, Aktevu, Truan, Lidul, Fost, Stemid, sända <strong>av</strong> Oleg, rusernas storfurste, ...<br />
(Åtskilliga lagar <strong>och</strong> förordningar räknas upp där grekerna kallas rusernas undersåtar, <strong>och</strong><br />
där greker <strong>och</strong> ruser jämställdes inför lagen o<strong>av</strong>sett var de befann sig; däribland omnämns<br />
också "ruser som är i tjänst hos den kristne kejsaren i Grekland".)<br />
XXIII. Olegs död. Samma år (912).<br />
(Oleg dog <strong>av</strong> ett ormbett.)<br />
llt folket begrät honom mycket, <strong>och</strong> man förde bort honom <strong>och</strong> gr<strong>av</strong>lade honom på<br />
A den höjd som kallas Scekovica. Hans gr<strong>av</strong>hög finns kvar ännu idag <strong>och</strong> kallas "Olegs<br />
gr<strong>av</strong>hög". Olegs regeringsår var tillsammans trettiotre.<br />
I<br />
XXIV. Igors första krig (m.m.) År 6421. (=913).<br />
gor började regera efter Oleg.<br />
I<br />
XXV. Igor anfaller grekerna. År 6449 (=941).<br />
gor tågade mot grekerna. Men bulgarerna skickade bud till kejsaren, att ruserna var på<br />
väg mot Konstantinopel med tio tusen skepp. Och de kom även, seglande över h<strong>av</strong>et,<br />
<strong>och</strong> (skövlade landet; en mer detaljerad redogörelse.)<br />
Sedan anlände härstyrkor österifrån, Pamfilos Domesticus med fyrtio tusen man,<br />
patriciern Fokas med makedonier, stratitaten Theodorus med thrakier <strong>och</strong> därjämte flera<br />
högvördiga herrar. Och dessa omslöto ruserna på alla sidor.<br />
När ruserna hållit rådplägning, iförde de sig sina vapen <strong>och</strong> gick mot grekerna. Och när<br />
den hårda kampen dem emellan var utkämpad, hade grekerna med knapp nöd segrat.<br />
Ruserna återvände på aftonen till sina kamrater, <strong>och</strong> under natten gick de ombord på sina<br />
skepp <strong>och</strong> flydde. (Här följer några uppgifter om återtåget.)<br />
Igor började samla en stor här, när han kommit hem, <strong>och</strong> skickade bud till varjagerna<br />
på andra sidan h<strong>av</strong>et, uppeggande dem mot grekerna. Han ville nämligen åter draga ut<br />
mot dem.<br />
N<br />
XXVI. Igor tågar för andra gången mot Konstantinopel. År 6452. (=944).<br />
är Igor hade samlat en stor här, varjager, ruser, poljaner, sl<strong>av</strong>er, krivicer <strong>och</strong><br />
tivericer samt lejt pecenegerna <strong>och</strong> tagit gisslan <strong>av</strong> dem, bröt han upp mot grekerna<br />
till sjöss <strong>och</strong> till häst för att hämnas.<br />
(Bud sänds från olika håll <strong>och</strong> förvarnar kejsaren i Bysans. Han sänder bud till Igor <strong>och</strong><br />
meddelar att han vill öka skatten om de <strong>av</strong>stod från att komma. Efter rådplägning vände<br />
Igor <strong>och</strong> hans styrkor tillbaka till Kiev.)<br />
XXVII. Den nya fredstraktaten. År 6453. (=945).<br />
omanos, Konstantin <strong>och</strong> Stefan skickade sändebud till Igor för att återupprätta den<br />
R<br />
fred som rått förut. Igor underhandlade med dem om freden.<br />
(Här omnämns bl.a. Igors son Bujefast <strong>och</strong> hans brorson Akun, samt Ulb (Ulf?) <strong>och</strong><br />
hans hustru Svanda, därtill Sichbern (Sigbjörn?), Turd, Libi, Arfast, Grim, Svirk (Sverker),<br />
Kary (Kåre), Slutek, Egri, Anund, Bern (Björn), Gunar, Sibrid (Sifred), Aldan, Kol, Klek,<br />
Stengi, Alvad, Gudy, Teodi, Truad, Mutur, Elsti, samt ytterligare köpmännen Adun,<br />
Adulb (Audulf), Ingivlad (Ingevald), Oleb (Ol<strong>av</strong>), Frutan, Gomol, Turbid, Fursten (Far-<br />
40
sten), Bruny, Ruald, Gunastr, Frasten, Ingeld, Turbern (Torbjörn), Sven, Aldan, Aspubran<br />
(Aspbrand?), Koboric, m.fl.)<br />
"... Den som från rusernas sida har i sinnet att omintetgöra en sådan vänskap skall utstå<br />
hämnd <strong>av</strong> Gud, den allsmäktige, <strong>och</strong> dömas till förtappelse i alla sina livsdagar <strong>och</strong> i det<br />
kommande livet, så framt den skyldige är döpt. Men är han icke döpt, skall han icke bliva<br />
hjälpt <strong>av</strong> vare sig Gud eller Perun, <strong>och</strong> han skall icke skyddas <strong>av</strong> sin sköld. ...<br />
(Överenskommelsen dikteras <strong>och</strong> färdigställs; sändemännen återvänder till Igor.)<br />
Följande morgon kallade han (Igor) till sig sändemännen <strong>och</strong> beg<strong>av</strong> sig ut på en kulle,<br />
där en bild <strong>av</strong> Perun stod uppställd. De tog <strong>av</strong> sig sina vapen <strong>och</strong> sköldar <strong>och</strong> smycken,<br />
<strong>och</strong> Igor <strong>och</strong> hans män begick eden, liksom alla de ruser vilka var hedningar.<br />
Men <strong>av</strong> de kristna ruserna tog man ed i den heliga Eliaskyrkan, som ligger nära<br />
strömmen, vid ändan <strong>av</strong> Pasyncaja-platsen, vid Kozargatan. Detta var deras katedralkyrka,<br />
ty många varjager var kristna.<br />
I<br />
XXVIII. Igors död. År 6453 (=945).<br />
gor blev begr<strong>av</strong>en, <strong>och</strong> hans gr<strong>av</strong>hög står ännu i dag utanför staden Iskovsten i<br />
drevljanernas land.<br />
XXXI. Olga låter sig döpas. År 6463. (=955).<br />
lga (Igors änka) beg<strong>av</strong> sig till Grekland <strong>och</strong> kom till Konstantinopel. På den tiden var<br />
O Konstantin, Leons son, kejsare. Olga kom till honom, <strong>och</strong> han fann att hon var<br />
mycket fager till utseendet samt förståndig. Och han förundrade sig över hennes klokhet,<br />
talade med henne <strong>och</strong> sade: "Du är sådan, att du borde härska med mig i denna stad."<br />
Olga förstod kejsaren <strong>och</strong> sade: "Jag är hedning. Men om du vill ha mig döpt, döp mig<br />
du! Om icke du gör det, så låter jag mig icke döpas." Då döpte kejsaren <strong>och</strong> patriarken<br />
henne. ... Hon fick i dopet namnet Helena såsom den förra kejsarinnan, den store<br />
Konstantins moder.<br />
Olga levde tillsammans med sin son Svjatosl<strong>av</strong>, <strong>och</strong> modern uppmanade honom att låta<br />
sig döpas. Men han ville icke ens höra därpå. Ville någon låta döpa sig, hindrade man<br />
honom icke, men en sådan blev föremål för spott <strong>och</strong> spe. (Senare hamnade Svjatosl<strong>av</strong> i<br />
bakhåll <strong>och</strong> dräptes. "Man tog hans huvud, <strong>och</strong> <strong>av</strong> hans huvudskalle gjorde man en skål<br />
<strong>och</strong> infattade den med metall". Han hade tre söner; Jarospolk, Oleg, <strong>och</strong> Vladimir.)<br />
XXXVII. Jaropolk blir ensam härskare i Rus. År 6485. (=977).<br />
ch man begrov Oleg i närheten <strong>av</strong> staden Vrucij, <strong>och</strong> där finns hans gr<strong>av</strong>hög ännu<br />
O idag. När Vladimir i Novgorod fick höra att Jaropolk bragt Oleg om livet, flydde<br />
han över h<strong>av</strong>et. Men Jaropolk sände en ståthållare till Novgorod <strong>och</strong> var ensam härskare<br />
i Rus.<br />
V<br />
XXXVIII. Vladimir bemäktigar sig Kiev. År 6488. (=980).<br />
ladimir kom till Novgorod med varjager. Han sade till Jaropolks ståthållare: "Gå till<br />
min broder <strong>och</strong> säg honom: Vladimir tågar mot dig. Gör dig beredd att tillbakaslå<br />
honom." Och Vladimir slog sig ner i Novgorod. Till Rogvolod (=Ragnvald) i Polotsk<br />
skickade han bud <strong>och</strong> lät säga: "Jag vill taga din dotter till äkta." (Men hon svarade nej.)<br />
...Rogvolod hade kommit från andra sidan h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> härskade i Polotsk.<br />
Vladimirs svenner kom emellertid <strong>och</strong> underrättade honom om allt vad Rogned,<br />
dottern till fursten <strong>av</strong> Polotsk, Rogvolod, hade sagt. Vladimir samlade då en stor här:<br />
varjager, sl<strong>av</strong>er, cuder <strong>och</strong> krivicer samt drog mot Rogvolod. Det var vid samma tid som<br />
Rogvolod stod i begrepp att föra Rogned som brud till Jaropolk. Och Vladimir kom till<br />
Polotsk, dödade Rogvolod samt två <strong>av</strong> hans söner <strong>och</strong> tog hans dotter till hustru.<br />
Vladimir tågade mot Jaropolk <strong>och</strong> kom till Kiev med en stor här. (Striden slutar med att<br />
Jaropolk flyr <strong>och</strong> till slut söker nåd hos Vladimir.) När han trädde in genom dörren, lyfte<br />
41
tvenne varjager upp honom på spjut som de stack under armarna på honom. Blud stängde<br />
dörren <strong>och</strong> tillät icke att Jaropolks män kom in. Sålunda blev Jaropolk <strong>av</strong>dagatagen.<br />
... Varjagerna sade nu till Vladimir: "Detta är vår stad (=Kiev). Vi har intagit den. Vi<br />
vill ha lösepenning <strong>av</strong> dess invånare, två grivnor för varje person." Vladimir svarade dem:<br />
"Låt det anstå tills om en månad, då ska man insamla mårdskinn åt er." Och de väntade en<br />
månad, men han g<strong>av</strong> dem intet. Varjagerna sade: "Du har bedragit oss. Visa oss vägen till<br />
grekerna." Han sade till dem: "Drag åstad. Och han valde ut bland dem duktiga,<br />
förståndiga <strong>och</strong> tappra män <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem städer. Men de övriga drog till Konstantinopel<br />
till grekerna."<br />
Men före dem sände han bud till kejsaren <strong>och</strong> lät säga honom: "Varjager är på väg till<br />
dig. Låt dem icke förbliva i staden, ty de ska då bli till men, såsom de blivit det här, utan<br />
fördela dem på olika platser. Låt ingen enda <strong>av</strong> dem återvända hit."<br />
Vladimir började härska ensam i Kiev. Han lät uppresa <strong>av</strong>gudabilder på en kulle utanför<br />
den befästa gården: en bild <strong>av</strong> Perun i trä med huvud <strong>av</strong> silver <strong>och</strong> mustascher <strong>av</strong> guld,<br />
bilder <strong>av</strong> Chors, Dazbog, Stribog, Simargi <strong>och</strong> Mokos. Och man offrade åt dem <strong>och</strong><br />
kallade dem gudar. Sina söner <strong>och</strong> döttrar hembar man åt dem (som offer), givande dem<br />
åt djävlar. Med sina offer besudlade de jorden <strong>och</strong> fläckade med blod rusernas land <strong>och</strong><br />
denna kulle. Men den barmhärtige guden vill ingen syndares död, <strong>och</strong> på denna kulle står<br />
nu en kyrka, den helige Basilios-kyrkan, om vilken vi senare ska berätta.<br />
Vi återvända till det föregående. Vladimir insatte Dobrynja, sin morbroder, i Novgorod.<br />
När Dobrynja kommit till Novgorod, uppställde han en <strong>av</strong>gudabild nära stranden <strong>av</strong><br />
floden Volchov <strong>och</strong> offrade åt honom människor från Novgorod som åt en gud.<br />
D<br />
XLII. Vladimir låter sig döpas. År 6496. (=988).<br />
et var biskopen <strong>av</strong> Cherson jämte kejsardotterns präster som döpte Vladimir. Många<br />
<strong>av</strong> hans följe som bevittnade detta lät sig även döpas.<br />
N<br />
XLIII. Rus kristnas. (Samma år, 988)<br />
är han kom till Kiev, befallde han att <strong>av</strong>gudabilderna skulle förstöras. En del högg<br />
de sönder, andra överlämnade de åt elden.<br />
Därefter sände Vladimir ut bud över hela staden <strong>och</strong> förkunnade: "Den som icke<br />
infinner sig till dopet i morgon vid floden, rik eller fattig, ringa eller träl, den är min<br />
fiende."<br />
Härefter befallde Vladimir att man skulle bygga kyrkor på de platser där<br />
<strong>av</strong>gudabilderna förut hade stått.<br />
Några astronomiska uppgifter:<br />
* * *<br />
År 6419. (=911). En stor stjärna, som hade formen <strong>av</strong> en lans, visade sig i väster (= en komet).<br />
År 6573. (=1065). Vid den tiden visade sig ett tecken på västra himl<strong>av</strong>alvet. Det var en<br />
ofantlig stjärna, vars strålar var blodröda. Den framträdde på aftnarna efter solens nedgång <strong>och</strong> var<br />
synlig i sju dygn. Detta bebådade ingenting gott, <strong>och</strong> sedan kom även många inbördes strider <strong>och</strong><br />
anfall <strong>av</strong> hedningar på rusernas land. Stjärnan var såsom blod, <strong>och</strong> detta var ett tecken på<br />
kommande blodsutgjutelser.<br />
Kort förut undergick solen förvandling. Den var icke längre klar utan tedde sig såsom månen.<br />
Enfaldiga människor sade att den hade blivit uppslukad.<br />
I kejsar Neros tid iakttog man vidare i detta samma Jerusalem en stjärna över staden i form <strong>av</strong><br />
en lans. Det var ett varsel om romarnas krigståg.<br />
I kejsar Justianus' tid tilldrog sig åter följande. En stjärna blossade upp i väster, utskickande<br />
strålar. Den kallades den skimrande stjärnan, <strong>och</strong> strålglansen varade i tjugo dagar. Sedan blev det<br />
42
en ström <strong>av</strong> stjärnor i riktning från väster mot öster, <strong>och</strong> folk trodde att stjärnorna skulle falla till<br />
jorden. Solen lyste utan att stråla. Det betydde att det skulle stunda tider <strong>av</strong> uppror <strong>och</strong> dödlighet<br />
till följd <strong>av</strong> sjukdomar bland människorna.<br />
ANMÄRKNINGAR<br />
Nestorskrönikan har på flera punkter ifrågasatts <strong>och</strong> den kan inte alltid användas som en trovärdig<br />
källa. En viss försiktighet är därför på sin plats.<br />
Benämningen ruser <strong>av</strong>ser uppenbarligen ett folk i trakterna <strong>av</strong> Östersjön. Namnet har jämförts<br />
med finskans Ruotsi som <strong>av</strong>ser Sverige. Vissa går längre <strong>och</strong> tolkar det som Roslagen; namnet på<br />
Upplandskusten. Men denna del hette under medeltiden Roden. I så fall har namnet Roden gått via<br />
det finska Ruotsi till ryskans Rus.<br />
Anmärkningsvärt framgår det i början <strong>av</strong> krönikan att svear <strong>och</strong> ruser inte är samma folk (kap.<br />
XV). Det innebär att Upplandskusten inte tillhörde svearna (!?), eller att ruserna kom från sydligaste<br />
Sverige eller Danmark.<br />
Benämningen varjager är besläktat med väringar <strong>och</strong> virdar, vilket i stort sett betyder krigarna.<br />
Dessa bör ha förekommit över hela Skandin<strong>av</strong>ien <strong>och</strong> tycks inte höra hemma i ett visst område.<br />
Dock kan landskapet Värend i södra Småland, samt socknen Väring i norra Västergötland vara <strong>av</strong><br />
intresse i denna fråga.<br />
De sl<strong>av</strong>iska <strong>och</strong> andra folk som skandin<strong>av</strong>erna sägs ha gjort skattskyldiga på 800-talet har mig<br />
veterligen inte identifierats mer än undantagsvis; Baltikum, Finland <strong>och</strong> angränsande område längre<br />
österut. Dessa uppgifter stämmer med vad som anges i Rimberts krönika över Ansgars liv.<br />
Fredsfördragen med Bysans är sannolikt starkt överdrivna, om det överhuvudtaget är en<br />
fredspakt som <strong>av</strong>ses. Den pakt som uppnåddes är snarare dikterad <strong>av</strong> kejsaren i Konstantinopel i<br />
syfte att upprätta handelsförbindelser, <strong>och</strong> inte ett hot från Kiev-furstarna.<br />
Stor-Skytiens folk (kap XXI) kallades detta område <strong>av</strong> grekerna enligt skribenten, vilket kan<br />
jämföras med uppgiften om Svitjod det stora som nämns <strong>av</strong> Snorre Sturlason.<br />
Sändebuden har påfallande ofta skandin<strong>av</strong>iska namn, om ock med viss sl<strong>av</strong>isk brytning (kap.<br />
XXI, XXII & XXVII).<br />
Av gudarna är det bara en enda som jag lyckats identifiera, nämligen Perun som är detsamma<br />
som nordiska Fjorgynn, ursprungligen Tors moder, men hennes attribut är så nära förknippade med<br />
Tor att det sannolikt är just Tor som <strong>av</strong>ses. I synnerhet då dennsa gudom var manlig hos sl<strong>av</strong>erna.<br />
Övrigt: Det sägs att man reste högar över konungarna långt in på 900-talet, <strong>och</strong> att det fanns<br />
ett starkt motstånd mot den kristna läran. Likheter finns med Skandin<strong>av</strong>ien i båda fallen.<br />
43
AL-GHAZAL<br />
Om Al-Ghazals uppdrag som ambassadör på en resa från södra Spanien till Norden år<br />
845, efter nordbornas ansättning <strong>av</strong> Sevilla i södra Spanien.<br />
S<br />
ultan Abdarrahman fick besök <strong>av</strong> sändemän från konungen över madjus<br />
(=skandin<strong>av</strong>er) som kom för att få fred. De hade dragit sig från Sevilla <strong>och</strong> anfallit<br />
dess omgivningar men sedan lidit nederlag, varvid deras amiral hade dödats.<br />
Sultanen ansåg att han borde tillmötesgå deras önskan.<br />
Han befallde Al-Ghazal att deltaga i beskickningen tillsammans med kungens<br />
sändebud, ty Al-Ghazal var intelligent, rådsnar, snabb i repliken, energisk <strong>och</strong> visste alltid<br />
utvägar. Med honom sändes Jahja ibn Habib.<br />
Han beg<strong>av</strong> sig till staden Silvres, där man för dessa två hade ställt i ordning ett vackert<br />
skepp, fullt rustat. Konungen skulle få svar på beskickningens förslag <strong>och</strong> erhålla<br />
gengåvor. Konungens sändebud reste med sitt eget skepp, det som de kommit med, <strong>och</strong><br />
<strong>av</strong>seglade tillsammans med Al-Ghazals skepp.<br />
När de kommit till den trakt, som når längst ut i h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> som bildar Andalusiens<br />
gräns åt väster började h<strong>av</strong>et bli stormigt <strong>och</strong> en hård vind drev dem vidare. Men till slut<br />
blev Al-Ghazal fri från dessa h<strong>av</strong>ets fasor <strong>och</strong> faror <strong>och</strong> kom, som den första <strong>av</strong> madjus<br />
länder, till en <strong>av</strong> deras öar. Där fick de stanna några dagar, reparera skeppen <strong>och</strong> själva<br />
hämta sig. Men madjus-skeppet fortsatte till konungen <strong>och</strong> rapporterade ankomsten <strong>av</strong><br />
två sändebud i deras sällskap. Konungen gladdes däröver <strong>och</strong> skickade bud efter dem <strong>och</strong><br />
de uppsökte honom där han bodde.<br />
Det var på en stor ö i oceanen. Där fanns vattendrag <strong>och</strong> trädgårdar <strong>och</strong> tre floder<br />
flyter mellan ön <strong>och</strong> fastlandet. Ön mäter 300 mil i omfång. Där bor ett otal madjus. I<br />
närheten <strong>av</strong> ön ligger ett stort antal större <strong>och</strong> mindre öar. Folket var en gång alla madjus<br />
men de har nu kristnats <strong>och</strong> har nu övergivit den religion de tidigare följde med undantag<br />
för folket på några isolerade öar i h<strong>av</strong>et.<br />
Kungen hade ordnat för dem en fin uppehållsort där <strong>och</strong> skickade ut folk för att möta<br />
dem. Man kom dit för att se på dem <strong>och</strong> var full <strong>av</strong> förvåning över deras utseende <strong>och</strong><br />
kläder.<br />
(Härefter följer mötet mellan Al-Ghazal <strong>och</strong> kungen <strong>och</strong> drottningen vid namn Nud, samt<br />
deras samtal.)<br />
Sedan fick Al-Ghazal skiljas från dem <strong>och</strong> sändebuden följde honom till Santiago med en<br />
skrivelse från madjus-kungen till härskaren där.<br />
* * *<br />
44
En beskrivning <strong>av</strong> ruser år 922.<br />
J<br />
IBN FADLAN<br />
ag såg rus som hade kommit dit i affärer <strong>och</strong> slagit sig ned vid floden Atil (Volga). Jag<br />
har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda <strong>och</strong> rödlätta. De<br />
har varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt som täcker ena sidan men<br />
lämnar den andra fri.<br />
Var <strong>och</strong> en har med sig en yxa, ett svärd <strong>och</strong> en kniv, <strong>och</strong> dessa redskap lämnar de<br />
aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, refflade, <strong>av</strong> frankisk tillverkning. Från n<strong>av</strong>eln till<br />
halsen är de tatuerade i grönt med träd <strong>och</strong> andra bilder.<br />
Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är <strong>av</strong> järn, silver, koppar<br />
eller guld, efter mannens förmögenhet <strong>och</strong> inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken<br />
en kniv är fästad, också vid bröstet. Om halsen har de halsband <strong>av</strong> guld eller silver. Ty<br />
varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru. Har han<br />
tjugo tusen, så gör han två, så att varje tio tusen betyder ett nytt halsband för hustrun.<br />
Ofta har en kvinna många sådana halsband. De värdefullaste smyckena hos dem är gröna<br />
pärlor <strong>av</strong> samma slags keramik som de har på skeppen. För dem betalar de mycket, de ger<br />
en dirham för en enda pärla. Av dem gör de halsband åt sina kvinnor.<br />
D<br />
e kommer från sitt land <strong>och</strong> förankrar skeppen vid Atils stränder. Den är en stor<br />
flod. Vid stranden bygger de stora trähus. I ett hus bor det tio till tjugo personer,<br />
ibland något mer eller mindre. Var <strong>och</strong> en har en säng att sitta på. De har med sig sköna<br />
sl<strong>av</strong>innor, <strong>av</strong>sedda för sl<strong>av</strong>handlarna. Den ene har umgänge med sin sl<strong>av</strong>inna medan<br />
kamraterna tittar på. Ofta beter sig en hel mängd <strong>av</strong> dem på det sättet, i varandras<br />
närvaro. Kommer de en köpman in för att köpa en sl<strong>av</strong>inna <strong>av</strong> en <strong>av</strong> dem <strong>och</strong> finner<br />
honom i samlag med henne, så fortsätter denne tills han tillfredsställt sina behov.<br />
Varje dag tvättar de ansiktet <strong>och</strong> huvudet i det smutsigaste <strong>och</strong> snuskigaste tänkbara<br />
vatten. Det går till så, att varje morgon kommer en sl<strong>av</strong>inna med ett handfat vatten. Hon<br />
räcker det åt sin herre, <strong>och</strong> han tvättar händerna, ansiktet <strong>och</strong> håret <strong>och</strong> reder ut det med<br />
en kam i vattnet. När han gjort ifrån sig sitt, bär sl<strong>av</strong>innan handfatet vidare till nästa <strong>och</strong><br />
han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre<br />
tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var <strong>och</strong> en snyter sig <strong>och</strong> spottar i handfatet<br />
<strong>och</strong> tvättar däri ansikte <strong>och</strong> hår.<br />
När deras skepp kommer till denna hamn, stiger alla ut <strong>och</strong> har med sig bröd, kött,<br />
lök, mjölk <strong>och</strong> öl. De beger sig till en lång påle nedslagen i jorden. Runt omkring finns<br />
det mindre bilder <strong>och</strong> bakom dessa långa träpålar, nedslagna i jorden. De vänder sig till<br />
den största bilden, faller ned <strong>och</strong> tillbeder <strong>och</strong> säger: "Herren, jag har kommit från fjärran<br />
land <strong>och</strong> har fört med mig så <strong>och</strong> så många sl<strong>av</strong>innor, så <strong>och</strong> så många sobelskinn" tills<br />
han uppräknat alla handelsvaror han fört med sig. Så säger han: "Jag har kommit till dig<br />
med dessa gåvor", <strong>och</strong> med dessa ord lägger han ned dem framför träbelätet <strong>och</strong> säger:<br />
"Jag vill att du ska ge mig en köpman som har många dinarer <strong>och</strong> dirhems <strong>och</strong> som köper<br />
<strong>av</strong> mig allt vad jag vill <strong>och</strong> inte motsätter sig vad jag säger!" Och så går han bort. men om<br />
det blir svårt att sälja <strong>och</strong> dagarna går, vänder han tillbaka med sin gåva en andra <strong>och</strong> en<br />
tredje gång. Om han ändå inte får vad han vill ha, bär han sin gåva till var <strong>och</strong> en <strong>av</strong> de<br />
små bilderna <strong>och</strong> ber dem om förmedling <strong>och</strong> säger: "Dessa är min Herres hustrur <strong>och</strong><br />
döttrar <strong>och</strong> söner". Och så fortsätter han att söka sig till den ena bilden efter den andra,<br />
att be till dem <strong>och</strong> anhålla om deras hjälp <strong>och</strong> förödmjuka sig inför dem. Men ofta går<br />
försäljningen bra för honom, <strong>och</strong> han får sålt, <strong>och</strong> då säger han: "Min Herre har<br />
tillfredsställt mig, nu måste jag tacka honom!" Då tar han <strong>och</strong> slaktar ett antal får <strong>och</strong><br />
45
hornboskap <strong>och</strong> utdelar en del <strong>av</strong> köttet som gåvor men bär resten fram till det stora<br />
träbelätet <strong>och</strong> de små som står runt honom, men hänger upp ox- <strong>och</strong> fårhuvudena på<br />
träpålar, som är nedslagna i marken. Om natten kommer hundarna <strong>och</strong> förtär<br />
alltsammans. Och han som gjorde detta säger: "Min Herre är nådig mot mig <strong>och</strong> har<br />
förtärt min gåva".<br />
O<br />
m någon <strong>av</strong> dem insjuknar, sätter de upp för honom ett särskilt tält i närheten <strong>och</strong><br />
lägger honom där <strong>och</strong> ger med honom litet bröd <strong>och</strong> vatten. Men de närmar sig inte<br />
till honom <strong>och</strong> talar inte med honom, <strong>och</strong> besöker honom inte ens en enda dag, i<br />
synnerhet inte om det är en fattig eller en sl<strong>av</strong>. Om han tillfrisknar <strong>och</strong> kan stå upp,<br />
återvänder han till de andra. Om han dör låter de bränna honom. Men om det är en sl<strong>av</strong>,<br />
låter de honom ligga där tills hundar <strong>och</strong> rovfåglar äter upp honom.<br />
Får de tag i en tjuv eller rånare, så tar de honom till ett starkt träd <strong>och</strong> slår ett tjockt<br />
rep om halsen <strong>och</strong> hissar upp honom <strong>och</strong> där får han hänga tills han faller i stycken <strong>av</strong><br />
vind <strong>och</strong> regn.<br />
D<br />
et sades mig att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, <strong>och</strong><br />
det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, <strong>och</strong> det hände<br />
också en gång, att jag fick veta att en <strong>av</strong> deras stormän gått bort. De lade honom då i en<br />
gr<strong>av</strong> <strong>och</strong> täckte honom för tio dagar, tills de blivit färdiga med att skära till <strong>och</strong> sy hans<br />
kläder.<br />
Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt som man tillverkat, <strong>och</strong> brännes där.<br />
Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet <strong>och</strong> delar den i tre<br />
delar - en tredjedel för hans familj, en tredjedel för att skära till hans liksvepning <strong>och</strong> en<br />
tredjedel till att brygga det öl som de ska dricka då hans sl<strong>av</strong>inna dödar sig <strong>och</strong> blir bränd<br />
tillsammans med sin herre.<br />
De hänger sig åt öldrickning <strong>och</strong> super dag <strong>och</strong> natt. Inte så sällan <strong>av</strong>lider någon <strong>av</strong><br />
dem med bägaren i handen.<br />
När en <strong>av</strong> deras stormän <strong>av</strong>lider, frågar man deras sl<strong>av</strong>innor <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>ar: "Vem <strong>av</strong> er ska<br />
dö med honom?" - "Jag", svarar en <strong>av</strong> dem, <strong>och</strong> när man sagt detta är det en plikt <strong>och</strong><br />
ingen återvändo finns, skulle man försöka, tillåtes man inte. Det är mestadels sl<strong>av</strong>innor<br />
som åtar sig detta.<br />
Så snart den man som jag talat om dött, frågade man sl<strong>av</strong>innorna: "Vem ska dö med<br />
honom?" En <strong>av</strong> dem svarade: "Jag". Då överlämnade man henne åt två sl<strong>av</strong>innor, som<br />
bevakar henne <strong>och</strong> följer henne vart hon går, ja, de tvättar hennes fötter med egna<br />
händer. Under tiden tar de hand om den döde <strong>och</strong> skär till hans kläder <strong>och</strong> gör i ordning<br />
allt han behöver. Och sl<strong>av</strong>innan dricker <strong>och</strong> sjunger varje dag, glad <strong>och</strong> uppsluppen.<br />
Då den dag kom, då mannen <strong>och</strong> hans sl<strong>av</strong>inna skulle brännas, infann jag mig vid<br />
floden, där skeppet låg. Man hade halat upp det <strong>och</strong> stöttat det med fyra pålar <strong>av</strong> chadhank<br />
<strong>och</strong> annat slags trä. Där omkring ställde man upp stora träställningar. Sedan drog<br />
man upp skeppet på denna träställning. Man började komma <strong>och</strong> gå under uttalande <strong>av</strong><br />
ord, som jag inte förstod, medan mannen ännu låg i gr<strong>av</strong>en <strong>och</strong> man inte hade tagit fram<br />
honom.<br />
Sedan kom en man med en bänk, ställde den på skeppet <strong>och</strong> täckte den med dynor <strong>av</strong><br />
bysantinskt siden <strong>och</strong> kuddar <strong>av</strong> samma material. Sedan kom en gammal kvinna, som de<br />
kallar "dödens ängel" <strong>och</strong> bredde ut över bänken de täcken jag talat om. Hon hade åtagit<br />
sig att sy <strong>och</strong> ordna allting. Det var hon som dödade sl<strong>av</strong>innorna. Jag såg, att hon var<br />
rödlätt, skinande, fet <strong>och</strong> grovlemmad.<br />
När de begivit sig till den dödes gr<strong>av</strong>, tog de först bort jorden <strong>och</strong> sedan<br />
träbeläggningen <strong>och</strong> drog fram honom i den svepning, som han hade dött i. Jag såg att<br />
han hade blivit alldeles svart i det kalla klimatet. De hade givit med honom i gr<strong>av</strong>en öl,<br />
frukter <strong>och</strong> en luta. Allt detta tog man upp. Och han luktade inte alls <strong>och</strong> hade inte alls<br />
förändrats, med undantag för hudfärgen.<br />
46
Nu satte man på honom kalsonger, byxor, stövlar, en jacka, en kaftan <strong>av</strong> guldbrokad<br />
med knappar <strong>av</strong> guld <strong>och</strong> satte på huvudet en mössa <strong>av</strong> brokad med sobelskinn. Sedan bar<br />
de in honom i den p<strong>av</strong>iljong (tält), som fanns på skeppet, satte honom på dynorna <strong>och</strong><br />
stödde honom med kuddar <strong>och</strong> kom till honom med öl, frukter <strong>och</strong> basilikum. Sedan<br />
hämtade de bröd, kött <strong>och</strong> lök <strong>och</strong> lade framför honom.<br />
Sedan kom de med en hund, som de högg itu <strong>och</strong> kastade på skeppet. Sedan kom de<br />
med alla hans vapen, <strong>och</strong> de lade dem bredvid honom. Sedan tog de två hästar, som de lät<br />
löpa tills de blivit svettiga, så högg de dem i stycken med svärd <strong>och</strong> kastade deras kött på<br />
skeppet. Sedan kom en med två kor, som de också högg i stycken <strong>och</strong> lade dem dit. Sedan<br />
kom de med en tupp <strong>och</strong> en höna, dödade dem, kastade dem i båten.<br />
Men den sl<strong>av</strong>inna, som ville låta sig dödas, gick fram <strong>och</strong> tillbaka <strong>och</strong> steg in i det ena<br />
tältet efter det andra <strong>och</strong> tältets ägare låg med henne <strong>och</strong> sade till henne: "Hälsa din<br />
herre, att detta har jag gjort <strong>av</strong> kärlek till honom!"<br />
När tiden för aftonbönen var inne, på fredagen, så förde de fram sl<strong>av</strong>innan till något<br />
som man hade uppfört. Det såg ut som inramningen <strong>av</strong> en port. Hon trädde med fötterna<br />
på männens händer <strong>och</strong> steg sålunda över denna portal <strong>och</strong> reciterade några ord, sedan<br />
lät de henne stiga ned. Så höjde de upp henne en andra gång <strong>och</strong> hon betedde sig på<br />
samma sätt, <strong>och</strong> så lyfte de ner henne <strong>och</strong> lät henne stiga upp för tredje gången, <strong>och</strong> hon<br />
gjorde som de två tidigare gångerna. Sedan räckte de henne en höna <strong>och</strong> hon högg <strong>av</strong><br />
huvudet <strong>och</strong> kastade bort det, men hönan slängde hon i skeppet.<br />
Jag frågade tolken vad hon gjort <strong>och</strong> han svarade: "Första gången de lyfte upp henne<br />
sade hon: 'Jag ser min fader <strong>och</strong> min moder'. Andra gången sade hon: 'Jag ser alla mina<br />
döda fränder sitta där'. Och tredje gången sade hon: 'Nu ser jag min herre sitta i<br />
paradiset, <strong>och</strong> det är härligt <strong>och</strong> grönt, <strong>och</strong> med honom finns män <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>ar <strong>och</strong> han<br />
kallar på mig. För mig till honom.'" De förde henne fram till skeppet <strong>och</strong> hon tog <strong>av</strong> sina<br />
armband <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem till en kvinna som de kallar dödsängeln <strong>och</strong> som skulle döda<br />
henne. Sedan tog hon <strong>av</strong> sig fotprydnaderna <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem till de två sl<strong>av</strong>innor som hade<br />
betjänat henne, <strong>och</strong> som var döttrar till den kvinna de kallar dödsängeln.<br />
Sedan kom män med sköldar <strong>och</strong> st<strong>av</strong>ar <strong>och</strong> räckte henne ett stop öl, <strong>och</strong> hon sjöng<br />
medan hon tog emot <strong>och</strong> drack ur det. Så g<strong>av</strong> man henne ännu en bägare <strong>och</strong> hon tog<br />
den <strong>och</strong> fortsatte att sjunga, medan den gamla kvinnan eggade henne att dricka <strong>och</strong> att<br />
träda in i tältet där hennes herre låg.<br />
Jag såg att hon var omtöcknad <strong>och</strong> ville gå in i tältet. Den gamla kvinnan tog henne<br />
om huvudet <strong>och</strong> drog in henne i tältet <strong>och</strong> gick själv med henne.<br />
Männen började slå med st<strong>av</strong>arna på sina sköldar, för att ingen skulle höra ljudet <strong>av</strong><br />
hennes skrik <strong>och</strong> hon inte skulle <strong>av</strong>skräcka de andra sl<strong>av</strong>innorna att söka döden<br />
tillsammans med sina herrar. Sedan trädde sex män i tältet <strong>och</strong> låg alla med sl<strong>av</strong>innan. De<br />
lade henne bredvid hennes herre, två tog hennes fötter <strong>och</strong> två hennes händer <strong>och</strong> den<br />
gamla, som kallades dödsängeln, slog ett rep om hennes hals <strong>och</strong> räckte de två ändarna<br />
till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv <strong>och</strong> stötte<br />
den gång på gång mellan revbenen <strong>och</strong> drog ut den igen, medan de två männen ströp<br />
henne.<br />
Sedan kom den närmaste släktingen till den döde med ett trästycke <strong>och</strong> satte eld på<br />
det. Sedan gick han baklänges, med ryggen mot skeppet <strong>och</strong> vänd mot människorna, med<br />
den brinnande facklan i sin ena hand <strong>och</strong> den andra i sin stjärthåla, helt naken, för att<br />
sätta eld på det trä, som man samlat under skeppet, sedan man där placerat en sl<strong>av</strong>inna<br />
som man dödat vid sidan <strong>av</strong> hennes herre.<br />
Sedan kom folk fram med ved <strong>och</strong> annat bränsle, var <strong>och</strong> en bärande ett trästycke som<br />
man antänt i ena änden <strong>och</strong> kastade dem på veden. Och elden förtärde bränslet <strong>och</strong><br />
skeppet <strong>och</strong> tältet <strong>och</strong> mannen <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>innan <strong>och</strong> allt som fanns med dem. Sedan blåste<br />
det en stark, förfärlig vind <strong>och</strong> eldslågorna blev allt starkare <strong>och</strong> elden hettade på.<br />
47
B<br />
redvid mig stod en man <strong>av</strong> rus-folket <strong>och</strong> jag hörde honom samtala med tolken jag<br />
hade med mig. Jag frågade denne vad han hade sagt till honom. Han sade: "Han<br />
säger: 'Ni araber är verkligen dumma. Ni tar den människa som ni älskar <strong>och</strong> ärar mest,<br />
<strong>och</strong> stoppar ner honom i jorden <strong>och</strong> insekter <strong>och</strong> maskar äter upp honom. Vi bränner<br />
honom i eld på ett ögonblick <strong>och</strong> han far omedelbart till paradiset.'"<br />
Sedan brast han ut i ett högljutt skratt. Jag frågade varför <strong>och</strong> han svarade: "Av kärlek<br />
till honom har hans Herre sänt en vind, som tar bort honom på ett ögonblick". Och<br />
faktiskt, det hade inte gått en timme, förrän skeppet <strong>och</strong> bränslet <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>innan <strong>och</strong><br />
hennes herre hade blivit till aska <strong>och</strong> stoft.<br />
Sedan uppförde de på stället för skeppet, som de dragit upp ur floden, en slags rund<br />
gr<strong>av</strong>kulle <strong>och</strong> satte mitt på denna en stor stång <strong>av</strong> björkträ <strong>och</strong> skrev på den mannens<br />
namn <strong>och</strong> namnet på kungen över Rus. Och så beg<strong>av</strong> de sig iväg.<br />
(c:a 870-tal)<br />
* * *<br />
TJODULF <strong>av</strong> Hvin<br />
Ynglingatal<br />
I.<br />
Gick i fullbordan, där Frode (=Frey) vistades,<br />
det dödsbud som nådde FJOLNER.<br />
(Nack)krökarens (=tjurens) spjuts (=hornens)<br />
stormfria bölja (=mjödet) måste<br />
nämligen bringa siklingen (=fursten) på fall.<br />
II.<br />
Durnes fränders gårdsvakt, skygg för dager,<br />
brukade list mot SVEIGDER, då den stormodige ädlingen<br />
lopp efter den ömklige dvärgen in i stenen.<br />
Och Sockmimers <strong>och</strong> hans kamraters<br />
lysande boning, befolkad <strong>av</strong> jättar,<br />
gapade mot jovurn (=furste).<br />
III.<br />
<strong>Ett</strong> trollväsen kom VANLANDE<br />
att besöka Viles broder, <strong>och</strong> en trollboren<br />
kvinna med höljt huvud fick trampa ljonernas<br />
härskaras motståndare,<br />
<strong>och</strong> den halsbands-slösare (=rik furste), som maran<br />
kvävde, brändes på Skutåns flodbädd.<br />
48
IV.<br />
Och VISBURS hugborg fick h<strong>av</strong>ets frände (=elden)<br />
sluka, då försvararna <strong>av</strong> sina rättigheter till tronen<br />
hetsade vildmarkens lömske tjuv (=elden)<br />
mot sin fader, <strong>och</strong> gnyende bet glödhunden (=elden)<br />
envåldshärskaren i hans skepp med lyftning<br />
(förhöjning för skeppsbefäl).<br />
V.<br />
Det tilldrog sig fordom, att svärdbärarna<br />
färgade marken röd med sin egen drotts blod,<br />
<strong>och</strong> landets manskap bar blodade vapen<br />
bort från den livlöse DOMALDE,<br />
när svearnas släkte, äringslystet,<br />
drevs att offra jutarnas fiende.<br />
VI.<br />
Och rörande ynglingens (=yng-ätten)<br />
gr<strong>av</strong>rör utsporde jag ofta kunnige män därom,<br />
var DOMAR blivit lyft å Halfs dönande bane<br />
(=det brinnande bålet). Nu vet jag det, att, ett plågans<br />
offer, brändes FJOLNERS frände vid Föret.<br />
VII.<br />
Jag säger ej osant (då jag nämner), att guldfuxens väninna (=den strax nedan nämnda<br />
"hästdisen")<br />
har den döde DYGGVE till sin gamman,<br />
emedan Ulvens <strong>och</strong> Narfes hästdis (=dödsgudinnan)<br />
skulle kora sig (till man) en kunglig person,<br />
<strong>och</strong> Lokes flicka har envåldshärskaren över<br />
ynglingakonungens folk till att leka med.<br />
VIII.<br />
Jag har sport, att DAG, den ärelystne, måste gå bort<br />
på dödens bud, då den kloke användaren <strong>av</strong> blotspånen<br />
kom till stränderna för att hämnas sparven.<br />
Den underrättelsen förde den vises följeslagare med sig<br />
österut från striden, att enligt ödets vilja en slungad,<br />
för springarens måltid (=höet) <strong>av</strong>sedd grepe (=hötjuga)<br />
grep denne krigshjälte.<br />
IX.<br />
Det räknar jag för ett under, om för AGNES folk makterna i Skälv<br />
tycktes vara i överensstämmelse med naturens ordning,<br />
då äktenskapets dis (=hustrun) medelst guldhalsbandet<br />
hissade i vädret klenodens bärare, vilken måste med halsringen<br />
tämja Signys mans (=Hagbard)<br />
kyliga häst (=galgen).<br />
X.<br />
ALRIK föll för ERIK hans broders vapen vordo<br />
till bane, <strong>och</strong> det sades, att Dags fränder dräpt<br />
49
varandra med ridhästens huvudlag. Ej sporde<br />
man förr, att Freys <strong>av</strong>komma<br />
hade öks ridtyg till strids.<br />
XI.<br />
Icke var det tillbörligt, att Bera skulle uppegga<br />
de skickligt offrande till dråp, när två bröder<br />
blevo varandras banemän utan all nödvändighet,<br />
för svartsjukas skull, <strong>och</strong> den väktare<br />
för det heliga (Freys)tältet som Alf drap<br />
blev liggande slagen, när Dag-ättlingen, hatfull, färgade<br />
sitt svärd rött <strong>av</strong> blod på YNGVE.<br />
XII.<br />
JORUND, han som för länge sedan dog,<br />
lämnade livet i Limafjorden,<br />
när snarans högbröstade springare (=galgen)<br />
fick lyfta upp Gudlaugs baneman,<br />
<strong>och</strong> vad geten lämnade Hagbard (i arv; en <strong>av</strong> getragg snodd snara)<br />
gick om halsen på hersars (=hövdingars) behärskare.<br />
XIII.<br />
Gubbsjukan lyckades en gång i tiden få bukt<br />
med AUN i Uppsala, <strong>och</strong> den vid livet segt<br />
fasthållande måste för andra gången mottaga<br />
ett spenabarns näring. Och han vände till sig den<br />
smalare delen (=smaländen) <strong>av</strong> tjurens svärd (=hornet),<br />
i det att han, som lät sina släktmedlemmar blöda, liggande<br />
drack <strong>av</strong> udden på okrenens (=oxens) värja (=hornet).<br />
Österns gråhårige konung orkade icke<br />
hålla hjordens svärd (=hornet) uppåt.<br />
XIV.<br />
Och den lovprisade gudaättlingen flydde ur landet för Tunnes makt,<br />
<strong>och</strong> på EGIL färgade sitt galttryne rött<br />
det jättens kringflackande ök,<br />
som förut hade hänöver österns vildmarker<br />
länge burit omkring (?) sina ögonbryns (?) tempel (=huvudet),<br />
<strong>och</strong> beskällarens (=fargaltens)<br />
skidlösa svärd (=vildsvinsbeten)<br />
stod till hjärtat på skilfingarnas ättelägg.<br />
XV.<br />
Till ett rov för örnens klor föll för danernas vapen<br />
OTTAR den käcke.<br />
Honom, medvetslös, trampade i Vendel<br />
härgamen med fot, van vid lik.<br />
De bedrifterna <strong>av</strong> Vott <strong>och</strong> Faste<br />
har jag sport bliva till sägner för svenska folket,<br />
att jarlarna över Frodes öland<br />
hade dräpt stridens befrämjare.<br />
50
XVI.<br />
Det sporde jag ytterligare, att ett trollväsen fick bringa<br />
ADILS (ordagrant: Adils levande kropp) på fall,<br />
<strong>och</strong> den dådlystne Frey-ättlingen fick till öde<br />
att falla <strong>av</strong> hästens bogar, <strong>och</strong> med sanden<br />
blandades skräckinjagarens, furstesonens, hjärna,<br />
<strong>och</strong> det blev Åles årsälle fiendes öde<br />
att dö i Uppsala.<br />
XVII.<br />
Jag har reda på ÖSTENS dolda ändalykt<br />
- han som i Lohärad blev instängd livs levande -<br />
<strong>och</strong> man har berättat, att jutska män innebrände<br />
siklingen (=fursten). Och backstångens (=skogens)<br />
bitande plåga (=elden) överraskade hjälmbäraren i skeppet<br />
med "brandar" (=hus med utskurna bränder, som på skepp),<br />
då tomtens fast timrade båt (=huset), full <strong>av</strong> sjökrigare,<br />
brann kring folkhövdingen.<br />
XVIII.<br />
Det spred sig som en löpeld, att skattelandets folkstam hade<br />
offrat YNGVAR; estniska hären angrep nämligen<br />
hjälmbäraren, den ljuslätte, vid sjöns hjärta (=den vid vatten belägna huvudstaden).<br />
Och österns h<strong>av</strong> kväder djupets sång<br />
till gamman för den fallne jovurn (=fursten).<br />
XIX.<br />
ANUND blev under himlafjällen (=bar himmel)<br />
hejdad (i sitt livslopp) <strong>av</strong> Jonakers söners sorgekälla<br />
(= en oäkta broder); frillosonens våldsamma hätskhet<br />
drabbade nämligen esternas fiende.<br />
Och denne, som bragte branta fjäll att ramla (då han anlade fjällvägar),<br />
blev (själv) omvärvd <strong>av</strong> markens ben (=stenar).<br />
XX.<br />
Och rökens vältrare (=elden) trampade under sina fötter<br />
INGJALD, levande, i Rällinge/Ränninge, då hustjuven (=elden)<br />
med glödande fjät trädde gudaättlingen inpå livet.<br />
Och bland svearna syntes för allt folk denna katastrof<br />
vara en sannskyldig sådan, i det att han ville<br />
gå i spetsen med att förgöra sitt tappra folk.<br />
XXI.<br />
Och vid den våg, som plöjer vidden,<br />
slukade han som tjuter i offerlunden (=elden) OLOFS lik.<br />
Och Fornjots glödhete son (=elden) löste rustningen<br />
<strong>av</strong> svearnas jovur (=furste).<br />
denne ättling <strong>av</strong> berömda mäns släkt<br />
gick bort från Uppsala för länge sedan.<br />
XXII.<br />
Det har var man sport, att de som medla vid tvister<br />
51
måste undvara HALFDAN, <strong>och</strong> stenkumlets trånga gömma<br />
mottog på Toten konungen över ett helt folk.<br />
Och ryttarskaran i Skiringssal lutar sig (sörjande)<br />
över den brynjeklädde (ljus)alfens ben.<br />
XXIII.<br />
ÖSTEN for, genom (segel)bommens vållande,<br />
till Bylests broders (=Lokes) flicka (=Hel),<br />
<strong>och</strong> nu ligger krigsmannens undfägnare (=konungen)<br />
under sjöns ben (=stenar) på bädden <strong>av</strong> moränen,<br />
där strömmen Vodla, kall som en störtskur, invid jovurn (=fursten)<br />
uppnår den götiska bukten.<br />
XXIV.<br />
Och den (inom den norska ynglingaätten) tredje jovurn (=furste),<br />
honom inbjöd bergakungens flicka (=Hel)<br />
till (älskogs)möte, (kallade honom) ur världen<br />
då HALFDAN, han som bodde på Holtan, hade åtnjutit<br />
vad nornorna tilldömt honom. Och på Borre gömde sedan<br />
segersälle män sin befälh<strong>av</strong>are.<br />
XXV.<br />
GUDRÖD den storståtlige - han som levde för länge sedan -<br />
blev ett byte för uselheten; ett huvud drivet <strong>av</strong> hätskhet<br />
satte nämligen sin lagda plan i verket mot den rusige<br />
styresmannen (=konungen), mot hjälmbäraren.<br />
Och en lömsk seger vann över jovurn (=fursten)<br />
den lumpna själ, som gick Åsas ärenden,<br />
<strong>och</strong> härskaren blev nedstucken på Stiflosunds urgamla flodbädd.<br />
XXVI.<br />
Och styrkepelarens (=kraftkarlen Gudröds) ättegren (=ynglingaätten)<br />
kom att frodas i Norge.<br />
OLOF härskade fordom över ofantligt vidsträckt mark<br />
hänöver Vestmarir, tills fotvärk fick vid Foldens (=Vest- <strong>och</strong> Östfold) brädd<br />
bringa på fall den som plägade stå mitt i striden.<br />
Nu ligger den stridsdjärve härkonungen på Geirstadir,<br />
där en hög uppkastades över honom.<br />
XXVII.<br />
Det vet jag vara det bästa tillnamn under den blå himlen,<br />
som någon konung kan äga, då RAGNVALD,<br />
rittens (eller: ryttarskarans) ledare, tilldelats namnet<br />
"hederhög" (=den genom hedersbetygelser högställde).<br />
Och skogsbygdens drott med det givmilda sinnelaget … (slutraderna saknas)<br />
* * *<br />
52
SNORRE STURLASON<br />
Heimskringla (Ynglingasagan)<br />
Här säges hur länderna ligger<br />
Jordkringlan, ländernas skiva som människosläktet bebor, är mäkta vågskuren. Stora h<strong>av</strong><br />
går från utsjön in i jorden. Det är känt att ett h<strong>av</strong> sträcker sig från Nörvasund ända bort<br />
till Jorsalaland, <strong>och</strong> från det h<strong>av</strong>et utgår en lång h<strong>av</strong>sbotten åt nordost som heter<br />
Svartah<strong>av</strong>et. Det är det som skiljer världens tredjedelar åt. I öster heter det Asia, i väster<br />
kallar somliga det Europa men andra Enea. Men norr om Svartah<strong>av</strong>et ligger Svitjod det<br />
stora eller det kalla. Svitjod det stora kallar somliga män intet mindre än Särkland det<br />
stora. Några jämställer det med Blåland det stora. Norra delen <strong>av</strong> Svitjod ligger obebyggd<br />
på grund <strong>av</strong> frost <strong>och</strong> köld liksom södra delen <strong>av</strong> Blåland är förödd <strong>av</strong> solbranden. I<br />
Svitjod finns det många storhärader. Där finns det ock många slags folk <strong>och</strong> många<br />
tungomål, där bor resar <strong>och</strong> dvärgar <strong>och</strong> blåmän <strong>och</strong> där är det många slags underliga<br />
släkten. Där är också förfärligt stora djur <strong>och</strong> drakar. Uppifrån norr från de fjäll som<br />
ligger utanför all bygd faller en älv kring Svitjod. Den älven heter riktigt Tanais, men<br />
fordom kallades den Tanakvist eller Vanakvist. Den faller ut i Svartah<strong>av</strong>et.<br />
Vanakvistarnas <strong>av</strong>vattningsland hette Vanland eller Vanaland. Den älven skiljer<br />
världstredjedelarna åt, i det det öster om den heter Asia <strong>och</strong> väster om den Europa.<br />
Om Odin<br />
Öster om Tanakvist i Asia kallas landet Asaland eller Asahem, <strong>och</strong> huvudborgen som var i<br />
landet kallade de Asgård. Och i borgen var en hövding som kallades Odin. Där var en<br />
stor blotstad. Det var på den tiden sed att tolv hovgodar var de förnämsta, de som skulle<br />
råda för bloten <strong>och</strong> för domar männen emellan, <strong>och</strong> de kallades diar eller drottar. Dem<br />
skulle allt folket tjäna <strong>och</strong> visa hedersbetygelser. Odin var en stor härman <strong>och</strong> mycket<br />
vittfaren <strong>och</strong> han tillägnade sig många riken. Han var så vänsäll att i var strid fick han<br />
seger, <strong>och</strong> så kom det sig att hans män trodde att vapenlyckan var hans så fort han slogs<br />
<strong>och</strong> att han kunde meddela den åt andra. Det var hans sed om han sände sina män till slag<br />
eller andra sändefärder att han först lade sina händer på deras huvud <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem<br />
välsignelse. De trodde att då skulle det gå dem väl. Så var det ock med hans män: varhelst<br />
de var stadda i nöd på h<strong>av</strong> eller land åkallade de hans namn <strong>och</strong> tyckte sig för jämnan få<br />
hugnad där<strong>av</strong>. Där han var menade de sig äga all förtröstan. Han for ofta så långt bort att<br />
han var på färd i flera år.<br />
Om Odin <strong>och</strong> hans bröder<br />
Odin ägde två bröder. Den ene hette Ve <strong>och</strong> den andre Vile. De bröderna styrde riket<br />
medan han själv var borta. En gång när Odin rest mycket långt bort <strong>och</strong> varit länge på<br />
färd trodde asarna aldrig han skulle komma hem mer. Då g<strong>av</strong> sig hans bröder att skifta<br />
hans arv <strong>och</strong> hans hustru Frigg äktade de tillsammans. Men något senare kom Odin hem<br />
<strong>och</strong> återtog då sin hustru.<br />
Ofreden med vanerna<br />
Odin for med en här mot vanerna, men de gjorde gott motstånd <strong>och</strong> värjde sitt land, <strong>och</strong><br />
de hade växelvis seger. De härjade varandras land <strong>och</strong> gjorde skada. Men då bådadera<br />
tröttnade på detta, fastställde de förlikningsmöte sinsemellan <strong>och</strong> gjorde fred <strong>och</strong><br />
53
utskiftade gisslan. Vanerna utlämnade sina yppersta män Njord den rike <strong>och</strong> hans son<br />
Frej, men asarna g<strong>av</strong> i gengäld en som hette Höner <strong>och</strong> som de sade var förträffligt<br />
skickad till hövding. Han var en storvuxen man <strong>och</strong> mycket fager. Samman med honom<br />
sände asarna <strong>och</strong> en som hette Mimer, den klokaste bland män, <strong>och</strong> i byte mot honom<br />
g<strong>av</strong> vanerna den som var visast i deras flock <strong>och</strong> som hette Kvaser. Och när Höner kom<br />
till Vanahem vart han genast tagen till hövding, men Mimer g<strong>av</strong> honom alla råd. Om<br />
Höner var stadd på ting eller stämma utan Mimer <strong>och</strong> något svårt mål förelades honom,<br />
då svarade han alltid detsamma. "Råde andra", sade han. Då misstänkte vanerna att asarna<br />
lurat dem i mannaskifte, <strong>och</strong> så tog de Mimer <strong>och</strong> halshögg honom <strong>och</strong> sände huvudet till<br />
Odin. Odin tog huvudet <strong>och</strong> smorde det med örter så att det inte skulle ruttna <strong>och</strong> kvad<br />
över det <strong>och</strong> laddade det med sådan kraft att det kunde tala med honom <strong>och</strong> säga honom<br />
många fördolda ting. Njord <strong>och</strong> Frej, dem satte Odin till blotgudar <strong>och</strong> de var där diar<br />
samman med asarna. Njords dotter hette Freja. Hon var blotgodekvinna <strong>och</strong> den som<br />
först lärde asarna sejden, som var sed hos vanerna. Medan Njord var bland vanerna hade<br />
han haft till äkta sin syster, ty sådant var där lag; deras barn var Frej <strong>och</strong> Freja. Men<br />
bland asarna var det förbjudet att bygga hjonelag mellan så närskylda fränder.<br />
Om Gefjon<br />
En stor fjällgård går från nordöst till sydväst <strong>och</strong> skiljer Svitjod det stora från andra riken.<br />
Söder om fjällen är det inte långt till Turkaland, <strong>och</strong> där hade Odin vidsträckta ägor. På<br />
den tiden for romarhövdingarna vitt kring världen <strong>och</strong> lade under sig alla folk, <strong>och</strong><br />
många hövdingar flydde för den ofreden ur sina riken. Men eftersom Odin var framsynt<br />
<strong>och</strong> trollkunnig, visste han att hans <strong>av</strong>komlingar en gång skulle bebygga nordhalvan <strong>av</strong><br />
världen. Då satte han sina bröder Ve <strong>och</strong> Vile över Asgård <strong>och</strong> for med alla sina diar <strong>och</strong><br />
mycket annat folk. Först for han västerut till Gårdarike <strong>och</strong> sedan söderut till Saxland.<br />
Han hade många söner. Han tillägnade sig rike vida kring Saxland <strong>och</strong> satte där sina<br />
söner att styra länderna. Så for han norrut till h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> tog sin boning på en ö som<br />
numera heter Odense på Fyn. Sedan sände han Gefjon åt norr över sundet att leta land.<br />
Hon kom till Gylfe <strong>och</strong> han g<strong>av</strong> henne ett plogland. Då for hon till Jotunhem <strong>och</strong> födde<br />
där fyra söner med en jätte. Hon förvandlade dem till oxar, spände dem för plogen <strong>och</strong><br />
drog hela landet ut i h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> sedan åt väster mitt emot Fyn, <strong>och</strong> det kallas nu för<br />
Själland. Henne fick sedan till äkta Sköld, Odins son, <strong>och</strong> de bodde i Lejre. Det finns ett<br />
vatten eller h<strong>av</strong> efter landet som kallas Lögen. Och fjordarna i Lögen ligger alldeles på<br />
samma sätt som näsen i Själland.<br />
Så kvad Brahe den gamle:<br />
Gefjon drog från Gylfe -<br />
glad åt älvbranden - landet<br />
rent om rusande öken<br />
rök det; hon Danmark ökat.<br />
Oxarna hade åtta<br />
ännesmånar - <strong>och</strong> rände<br />
I tätt framför trevna ängsöns<br />
tjuvgods - men fyra huvud.<br />
Men när Odin sporde att det var gott land österut hos Gylfe, då for han dit, <strong>och</strong> han <strong>och</strong><br />
Gylfe slöt fördrag, ty Gylfe menade sig icke äga kraft till motstånd mot asarna. Mycket<br />
nappades Odin <strong>och</strong> Gylfe samman i list <strong>och</strong> synförvändningskonster, men jämt fick asarna<br />
överhanden. Odin tog sin bostad vid Lögen där det nu heter <strong>Forna</strong> Sigtuna <strong>och</strong> byggde<br />
där ett storhov <strong>och</strong> höll blot efter asarnas sedvänja. Han g<strong>av</strong> boningar åt sina hovgodar.<br />
54
Njord bodde i Noatun <strong>och</strong> Frej i Uppsala, Heimdall i Himinbjörg <strong>och</strong> Tor i Trudvång,<br />
men Balder i Breidablick. Åt dem alla g<strong>av</strong> han goda platser.<br />
Om Odins färdigheter<br />
När asarnas Odin kom till nordanlanden <strong>och</strong> diarna med honom, då säges det förvisst att<br />
de lärde ut de idrotter som män haft alltsedan lång tid. Odin var i allt den förnämste, <strong>och</strong><br />
<strong>av</strong> honom lärde de alla konsterna, ty han var den förste som kunde dem <strong>och</strong> därtill de<br />
flesta. Men skall det sägas för vad saks skull han var så högt i ära, då bidrog därtill detta<br />
att han var så fager <strong>och</strong> storartad att se på när han satt med sina vänner att hjärtat log i<br />
var mans bröst. Men när han var i hären då syntes han sina ovänner bister, <strong>och</strong> då halp<br />
det till att han kunde konsten att skifta ansikte <strong>och</strong> gestalt på vad sätt han ville. En annan<br />
konst var att han talade så vist <strong>och</strong> så enkelt att alla som hörde det tyckte det var sant vart<br />
ord. Och allt talade han på klingrim som numera den kvädes vilket kallas skaldskap. Han<br />
<strong>och</strong> hans hovgodar heter ännu sångens smeder, ty från dem stammar denna idrott i<br />
nordanlanden. Odin kunde göra så att hans ovänner blev blinda, döva eller slagna med<br />
fasa i striderna, <strong>och</strong> vapen bet på honom ej mer än videspön <strong>och</strong> hans män gick<br />
brynjelösa <strong>och</strong> var galna som hundar eller vargar <strong>och</strong> bet i sköldarna <strong>och</strong> var starka som<br />
björnar eller tjurar. De dräpte allt folk <strong>och</strong> varken eld eller järn verkade på dem. Det är<br />
det som nu kallas bärsärkagång.<br />
Om Odins idrotter<br />
Odin kunde skifta hamn. Kroppen låg då som sovande eller död, men själv var han en<br />
fågel eller rovdjur, fisk eller orm <strong>och</strong> for på ett ögonblick till fjärran länder i sina eller<br />
andra mäns ärenden. Yttermera förmådde han med sina ord allena släcka eld <strong>och</strong> stilla sjö<br />
<strong>och</strong> vända vinden vad led han ville, <strong>och</strong> han ägde ett skepp som hette Skidbladner, som<br />
han for på över stora h<strong>av</strong> <strong>och</strong> som han ändå kunde veckla samman som en duk. Odin<br />
hade med sig Mimers huvud, <strong>och</strong> det sade honom många tidender från andra världar,<br />
men stundom väckte han upp döda ur jorden eller satte sig under hängda. Därför kallades<br />
han gastakungen <strong>och</strong> de hängdas herre. Han hade tvenne korpar som han tämjt att tala,<br />
<strong>och</strong> de flög kring vida länder <strong>och</strong> sade honom många tidender. Av allt detta vart han<br />
storligen vis. Alla dessa idrotter lärde han ut med hjälp <strong>av</strong> runor <strong>och</strong> det slags sånger som<br />
heter galdrar. Därför kallades asarna galdrasmeder. Odin kunde en idrott som mesta<br />
makt följde, <strong>och</strong> han främjade den själv <strong>och</strong> den heter sejd; genom den fick han veta<br />
människornas öde <strong>och</strong> ting som än ej hänt, liksom han kunde skapa män bane eller olycka<br />
eller ohälsa, så ock ta ifrån dem deras vett eller kraft <strong>och</strong> ge åt andra. Men när denna<br />
trolldom främjas, följer så stor könsförvrängning med, att män tyckte sig icke utan skam<br />
kunna idka den, <strong>och</strong> så lärde man idrotten åt godekvinnorna i stället. Odin visste allt om<br />
skatter i jorden, var de var dolda, <strong>och</strong> han kunde sånger som fick jord <strong>och</strong> berg <strong>och</strong> stenar<br />
<strong>och</strong> högar att öppna sig för honom, <strong>och</strong> med sina ord allena band han dem som vaktade<br />
skatterna <strong>och</strong> gick in <strong>och</strong> tog allt han ville. Av dessa krafter vart han vida fredjad. Hans<br />
ovänner fruktade honom men hans vänner förtröstade på honom <strong>och</strong> trodde på hans<br />
kraft som på honom själv. Men de flesta idrotterna lärde han åt sina blotgodar, som var<br />
honom närmast i visdom <strong>och</strong> trollkunnighet. Även många andra lärde dock mycket <strong>av</strong><br />
det, <strong>och</strong> därifrån har trolldomen spritt sig vida <strong>och</strong> hållit sig länge. Av Odin härledde man<br />
namnet Audun, som män kallade sina söner, men <strong>av</strong> Tors namn kom Tore eller Torarin,<br />
eller ock satte man andra ord före, så att det blev till Stentor eller H<strong>av</strong>tor, eller ock<br />
förändrade man det på andra sätt.<br />
Odins laggivning<br />
Odin fastställde i sitt land de lagar, som förut gällt hos asarna. Så bestämde han att man<br />
skulle bränna alla döda <strong>och</strong> bära deras egendom på bålet med dem. Han sade, att till<br />
Valhall skulle envar komma med de rikedomar han hade med sig på bålet. Det skulle han<br />
också få njuta som han själv grävt ner i jorden. Mäns aska skulle man föra ut på h<strong>av</strong>et<br />
55
eller gräva ner den i jord, men efter stormän skulle man göra högar till åminnelse, <strong>och</strong><br />
efter alla män som var karlar som de borde skulle man resa bautastenar, <strong>och</strong> den seden<br />
höll sig länge sedan. Då skulle man vintern i möte blota till god äring, men vid midvinter<br />
till god grodd var tredje sommar, <strong>och</strong> det var segerblot. Över hela Svitjod gäldade<br />
männen skatt åt Odin, en penning för var näsa, <strong>och</strong> för det skulle han värja deras land<br />
mot ofred <strong>och</strong> blota för äring åt dem. Njord fick en hustru som hette Skade. Hon ville<br />
inte hålla hjonelaget med honom utan gifte sig senare med Odin, <strong>och</strong> de fick många<br />
söner; en <strong>av</strong> dem hette Säming, <strong>och</strong> om honom diktade Eyvind skaldespiller detta:<br />
Förrn skalders gud<br />
en skattman födde,<br />
asars ättling<br />
med urskogshäxan,<br />
då mäktig i fredag i Manhem<br />
skrudmäns vän<br />
hos Skade bodde.<br />
Länge<br />
i lust de byggde<br />
uppe på insjöns ben,<br />
sundets sten<br />
söner många<br />
skid-disen<br />
skänkte Odin.<br />
Tillbaka till Säming täljde Håkon jarl den mäktige sitt ättartal. Detta Svitjod kallade de<br />
Manhem, men Svitjod det stora kallade de Gudhem. Och om Gudhem sade de många<br />
tidender.<br />
Odins död<br />
Odin vart sotdöd i Svitjod, <strong>och</strong> när han var döden när lät han märka sig med spjutsudd<br />
<strong>och</strong> tillägnade sig alla vapendöda män. Han sade att han skulle fara till Gudhem <strong>och</strong> där<br />
ta emot sina vänner. Då trodde svearna att han gått till Asgård det forna <strong>och</strong> skulle leva<br />
där till evig tid. Då hov sig på nytt tron på Odin <strong>och</strong> dyrkan <strong>av</strong> honom. Ofta tryckte sig<br />
svearna se honom innan stora slag stundade: somliga g<strong>av</strong> han seger, andra bjöd han till<br />
sig, <strong>och</strong> varjedera valet tycktes gott. Odin brändes efter sin död, <strong>och</strong> det likbålet var<br />
storartat. Det var deras tro att ju högre röken steg i luften, desto högre var han aktad i<br />
himlen som ägde branden, <strong>och</strong> desto rikare ju mer gods som brändes med honom. Njord<br />
<strong>av</strong> Noatun blev då väldesman över svearna <strong>och</strong> höll bloten uppe <strong>och</strong> honom kallade<br />
svearna då sin drott. I hans dagar var god fred <strong>och</strong> allsköns äring, så stor att svearna<br />
trodde att det var Njord som rådde för äringen <strong>och</strong> mäns rikedomssällhet. I hans dagar<br />
dog de flesta diarna <strong>och</strong> vart brända alla <strong>och</strong> blotade åt sedan. Han upptog då skatt <strong>av</strong><br />
dem. Njord själv dog sotdöden <strong>och</strong> lät märka sig åt Odin innan han dog. <strong>Svear</strong>na brände<br />
honom <strong>och</strong> grät bitterligen över hans gr<strong>av</strong>.<br />
Frejs död<br />
Frej tog då makten efter Njord <strong>och</strong> vart kallad drotten över svearna <strong>och</strong> tog<br />
skatteutskylder <strong>av</strong> dem. Han var vänsäll <strong>och</strong> årsäll som far hans varit. Frej reste i Uppsala<br />
ett stort hov <strong>och</strong> satte där sitt huvudsäte <strong>och</strong> lade därunder alla sina intäkter i både land<br />
<strong>och</strong> lösöre. Då tillkom Uppsala öd, som hållit sig alltsedan dess. I hans dagar började<br />
Frode-freden, då det var äring kring alla länder, <strong>och</strong> det tillskrev svearna Frej. Han vart<br />
mer dyrkad än de andra gudarna eftersom i hans tid landets folk var rikare än förr så <strong>av</strong><br />
freden som <strong>av</strong> årsväxten. Gerd Gymersdotter hette hans hustru, <strong>och</strong> deras som hette<br />
56
Fjölner. Frej hade också namnet Yngve, <strong>och</strong> Yngve-namnet höll sig sedan länge i hans ätt<br />
såsom hederstitel, <strong>och</strong> hans ättmän fick sedermera heta Ynglingar. Frej tog ond sot, <strong>och</strong><br />
när det sedan vart värre letade folk råd <strong>och</strong> lät några få män komma till honom. De<br />
byggde en väldig hög <strong>och</strong> gjorde dörrar i den <strong>och</strong> trenne gluggar. Men när Frej var död<br />
bar de lönnligen in honom i högen <strong>och</strong> sade svearna att han ännu levde, <strong>och</strong> på så vis<br />
bevarade de honom i tre vintrar, men hela skatten hällde de i högen: guldet i ena gluggen,<br />
silvret i den andra <strong>och</strong> i den tredje kopparpenningarna. Då fortsatte äringen <strong>och</strong> freden.<br />
Freja höll då bloten uppe, ty hon levde ensam kvar <strong>av</strong> gudarna <strong>och</strong> blev så frejdad att med<br />
hennes namn skulle alla högättade kvinnor kallas som nu heter fruar (det är: frejor). Så<br />
hette också envar freja över sin egendom <strong>och</strong> husfreja (:hustru) den som bo ägde <strong>och</strong><br />
äger. Freja var ganska månglynt. Od hette hennes make <strong>och</strong> hennes döttrar Hnoss <strong>och</strong><br />
Gersome, <strong>och</strong> de var mycket fagra. Efter deras namn uppkallas numera de dyraste<br />
klenoder. När svearna visste att Frej var död men äringen <strong>och</strong> freden likväl höll sig än, då<br />
trodde de att så skulle det förbli så länge Frej var kvar i Svitjod <strong>och</strong> ville inte bränna<br />
honom utan kallade honom "all världens gud" <strong>och</strong> blotade mest till honom för äring <strong>och</strong><br />
fred i all tid sedan dess.<br />
Konung Fjölners död<br />
Yngve-Frejs son Fjölner härskade då över svearna <strong>och</strong> Uppsala öd <strong>och</strong> han var mäktig <strong>och</strong><br />
årsäll <strong>och</strong> fredsäll. Den tiden bodde Fred-Frode i Lejre, <strong>och</strong> dem emellan var hembud <strong>och</strong><br />
vänskap. När Fjölner for till Frode på Själland, då var där tillrett ett stort gästabud <strong>och</strong><br />
folk bjudet dit vida kring länderna. Frode hade en stor gård. Där var gjort ett väldigt kar,<br />
många alnar högt <strong>och</strong> okat samman med spant <strong>av</strong> stora timmerstockar. Det stod i<br />
fatburens golvvåning men ett loft var däröver <strong>och</strong> golvtiljorna borttagna så man hällde<br />
ner brygden, <strong>och</strong> karet var fullt <strong>av</strong> blandat mjöd. Det var en mäkta stark dryck. Om<br />
kvällen följdes Fjölner till härbärges i loftburen intill <strong>och</strong> hans följemän med honom. Om<br />
natten gick han ut i svalgången att leta sig en plats att göra sitt tarv på, <strong>och</strong> han var<br />
sömnyr <strong>och</strong> dödfull. Och när han vände tillbaka igen till sömnhärbärget, då gick han fram<br />
utmed svalgången <strong>och</strong> till fel dörr <strong>och</strong> in där, miste fotfästet <strong>och</strong> föll i mjödkaret <strong>och</strong><br />
omkom.<br />
Så säger Tjodolf <strong>av</strong> Hvin:<br />
Fullsträckt blev<br />
i Frodes gård<br />
fälld dom<br />
mot Fjölners liv,<br />
då styrarn<br />
i svänghornarns spjut<br />
vindlösa våg<br />
vältas måste.<br />
Om Sveigder<br />
Sveigder tog riket efter far sin. Han <strong>av</strong>lade ett löfte att leta efter Gudhem <strong>och</strong> Odin den<br />
gamle. Själv tolfte for han vida kring världen. Han kom ut i Turkaland <strong>och</strong> i Svitjod det<br />
stora där han fann många vänner till sig, <strong>och</strong> på den färden var han i fem år. Sedan kom<br />
han åter till Svitjod <strong>och</strong> vistades åter hemma en tid. Han hade till hustru fått en som hette<br />
Vana <strong>och</strong> det hade varit ute i Vanahem. Deras son hette Vanlande.<br />
Sveigder for ännu en gång att söka Gudhem. Österut i Svitjod ligger en stor gård som<br />
heter Stein <strong>och</strong> där är också en sten, stor som ett hus. Om kvällen efter solnedgången när<br />
Sveigder gick från aftondrickat till sömnburen, såg han mot stenen, där det satt en dvärg<br />
under. Sveigder <strong>och</strong> hans män var mycket druckna <strong>och</strong> rusade fram mot stenen. Dvärgen<br />
stod i bergdörren <strong>och</strong> ropade på Sveigder <strong>och</strong> bad honom gå in där, om han ville finna<br />
57
Odin. Sveigder sprang in i stenen, men den slöt sig genast efter honom <strong>och</strong> Sveigder kom<br />
aldrig ut.<br />
Så säger Tjodolf <strong>av</strong> Hvin:<br />
Dagskygg<br />
Durners ättmäns<br />
salsvakt<br />
Sveigder svek,<br />
då i stenen<br />
storhugad<br />
Dusles frände<br />
dvärgen följde<br />
<strong>och</strong> Sänk-Mimers släkts<br />
sal den bjärta<br />
byggd <strong>av</strong> jättar<br />
bjudarn slök.<br />
Om Vanlande<br />
Vanlande hette Sveigders son, som tog riket efter honom <strong>och</strong> härskade över Uppsala öd.<br />
Han var en stor härman <strong>och</strong> for vida kring länderna. Han tog vintervist i Lappland hos<br />
Snö den gamle <strong>och</strong> fick till äkta hans dotter Driva. Sedan på våren for han bort <strong>och</strong><br />
lämnade Driva kvar men lovade att komma tillbaka efter trenne vintrars frist, fast han<br />
kom inte på tio vintrar. Då sände Driva bud efter sejdkvinnan Huld men skickade sin son<br />
med Vanlande, Visbur, till Svitjod. Driva gjorde köp med Huld sejdkvinna, att hon skulle<br />
sejda Vanlande till Lappland eller i annat fall döda honom. När sejden stod på befann sig<br />
Vanlande i Uppsala <strong>och</strong> vart då mycket ivrig efter att fara till Lappland, men hans vänner<br />
<strong>och</strong> rådgivare hindrade honom <strong>och</strong> sade att hans längtan måste komma sig <strong>av</strong> lapparnas<br />
trolldom. Då blev han sömntung <strong>och</strong> lade sig att sova, men när han sovit något litet<br />
ropade han <strong>och</strong> sade att maran red honom. Hans män lopp till <strong>och</strong> ville hjälpa honom,<br />
men när de tog uppe vid huvudet då trampade hon benen så att de nära nog bröts. Då<br />
grep de om fötterna, men hon klämde i stället hans huvud så att han dog. <strong>Svear</strong>na tog<br />
hans lik <strong>och</strong> han brändes vid en å som heter Skuta, <strong>och</strong> där restes hans bautastenar.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
På vägen till<br />
Viles bror<br />
vrångsejds vätte<br />
Vanlande bragte,<br />
då trollskapet<br />
trampa skulle<br />
härars skräck-Hild<br />
hirdens hövding<br />
<strong>och</strong> bränd blev<br />
på bädd vid Skuta<br />
malmödslarn<br />
som maran drap.<br />
Visburs död<br />
Visbur tog arvet efter Vanlande, far sin. Han gick senare att äkta dottern till Aude den<br />
rike <strong>och</strong> g<strong>av</strong> henne i giftogåva tre storgårdar <strong>och</strong> ett guldhalsband. De fick trenne söner,<br />
Gisl <strong>och</strong> Öndur, men Visbur överg<strong>av</strong> henne <strong>och</strong> tog en annan kvinna, <strong>och</strong> hon for till sin<br />
58
far med sina söner. Visbur fick ännu en son, som hette Domalde, men Domaldes styvmor<br />
lät sejda ofärd över honom. Och när Visburs andra söner var tolv <strong>och</strong> tretton vintrar<br />
gamla for de till sin far att hämta sin mors giftogods, men han ville inte utlämna det. Då<br />
sade de att guldhalsbandet skulle bli till bane för den bäste mannen i hans ätt, <strong>och</strong> så reste<br />
de iväg <strong>och</strong> hem. Sedan rustades till sejd, <strong>och</strong> den bereddes i syfte att de skulle kunna<br />
dräpa far sin. Då sade Huld trollkona att hon skulle sejda det så, men därmed följde att<br />
ättedråp alltid skulle vara i Ynglingarnas ätt sedan. Det var de med på. Därefter samlade<br />
de en här <strong>och</strong> överföll oväntat Visbur om natten <strong>och</strong> brände honom inne.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Visburs<br />
viljas borg<br />
svallsjöns frände<br />
svälja kunde,<br />
då skogens<br />
skadetjuv<br />
sätesvärjarna<br />
satt mot far sin<br />
<strong>och</strong> allhärskarn<br />
i ärilsskeppet<br />
glödens gluphund<br />
gläfsande bet.<br />
Domaldes död<br />
Domalde tog arvet efter sin far Visbur <strong>och</strong> härskade över länderna. I hans dagar vart i<br />
Svitjod svält <strong>och</strong> död. Då höll svearna stora blot i Uppsala. Första hösten blotade de med<br />
oxar, men äringen blev inte bättre för det. Andra hösten tog de till människoblot men<br />
äringen var samma eller ännu värre. Men tredje hösten kom svearna i stort mantal till<br />
Uppsala när bloten skulle hållas. Då höll hövdingarna råd sinsemellan <strong>och</strong> blev ense om<br />
att oåret måste härröra från Domalde, deras konung, <strong>och</strong> det också att de skulle blota<br />
med hans liv till årsväxt åt sig <strong>och</strong> anfalla <strong>och</strong> dräpa honom <strong>och</strong> rödstänka stenhögarna<br />
med hans blod, <strong>och</strong> så gjorde de också.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Förr hänt<br />
att fältet färgat<br />
dråpjärnsskaran<br />
med drottens blod<br />
<strong>och</strong> landsfolket<br />
ur livlöse<br />
Domalde drog<br />
drypande svärden,<br />
då till hjälp mot oår<br />
jutars ovän<br />
<strong>av</strong> svears släkte<br />
slaktad blev.<br />
Domars död<br />
Domar hette Domaldes son <strong>och</strong> därnäst rådde för riket. Han härskade länge över<br />
länderna, <strong>och</strong> i hans dagar var god årsväxt <strong>och</strong> fred. Om honom är icke sagt annat än att<br />
59
han vart sotdöd i Uppsala <strong>och</strong> förd till Fyrisvallarna <strong>och</strong> bränd där på åbrinken, <strong>och</strong> där<br />
står hans bautastenar.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Ofta<br />
om yngvens gr<strong>av</strong><br />
fornvist folk<br />
frågat hade<br />
var Domar<br />
på dånande<br />
Håalfs bane<br />
hävd vart.<br />
Nu vet jag<br />
att värkbiten<br />
Fjölners ättling<br />
vid Fyris brändes.<br />
Dyggves död<br />
Dyggve hette Domars son, som sedan rådde för länderna, <strong>och</strong> om honom är ej annat sagt<br />
än att han dog sotdöden.<br />
Så heter det hos Tjodolf:<br />
Ej döljas skall<br />
att Dyggves lik<br />
glittrarns Gnå<br />
till gamma haft,<br />
då Ulvens <strong>och</strong> Narves<br />
onda syster<br />
konungen<br />
kora skulle<br />
<strong>och</strong> alldrotten<br />
<strong>av</strong> Yngves ätt<br />
Lokes dotter<br />
lurat hade.<br />
Dyggves mor var Drott, dotter till konung Danp, son till den Rig vilken först var konung<br />
kallad på dansk tunga. Hans <strong>av</strong>komlingar höll sedan jämt konungatiteln som det yppersta<br />
bland hedersnamn. Dyggve var bland sina ättemän den förste som hette konung, ty förut<br />
hette de bara drottar, deras hustrur drottningar <strong>och</strong> deras hirdskara drott. Men Yngve<br />
eller Yngune kallades var man <strong>av</strong> ätten i all tid, <strong>och</strong> Ynglingar alla tillsammans. Drottning<br />
Drott var syster till Dan den storvulne, som Danmark fått namn efter.<br />
Om Dag den vise<br />
Dag hette konung Dyggves son, som efter honom tog kungadömet. Han var en så vis man<br />
att han förstod fåglalåt. Han hade en sparv, som sade honom många tidender <strong>och</strong> flög till<br />
Hreidgotalandet till en by som hette Vörve. Han flög där ner i en gubbes åker <strong>och</strong><br />
pickade korn, men karlen kom till <strong>och</strong> tog upp en sten <strong>och</strong> slog ihjäl sparven. Dag tog illa<br />
vid sig när sparven inte kom hem <strong>och</strong> gick till fargaltsblot att skaffa sig kunskap <strong>och</strong> fick<br />
då svaret att sparven hans var dräpt i Vörve. Då bådade han ut en stor här <strong>och</strong> drog till<br />
goterlandet, <strong>och</strong> när han kom till Vörve gjorde han landgång med hären <strong>och</strong> skövlade,<br />
<strong>och</strong> folket flydde vida vägar. När det kvällades vände konung Dag åter till skeppen <strong>och</strong><br />
60
hade då dräpt många <strong>och</strong> tagit många fångar. Men när de gick över en å vid ett ställe som<br />
heter Skjotansvad eller Vapn<strong>av</strong>ad, då lopp en arbetsträl ur skogen fram på åbrinken <strong>och</strong><br />
kastade en hötjuga in i skaran <strong>och</strong> den träffade kungen i huvudet. Han föll strax <strong>av</strong> hästen<br />
<strong>och</strong> fick sin bane. På den tiden kallades en härjande hövding för gram, <strong>och</strong> härmännen<br />
hette gramar.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Jag sport att Dag<br />
på dödens bud<br />
frejdlängtande<br />
fara skulle;<br />
till Vörve kom<br />
valplatsspöts<br />
spridare vis<br />
sin sparv att hämna.<br />
Det ordet<br />
ur österled<br />
drottens färd<br />
från dråpet bar<br />
att gramen<br />
grymt rammat<br />
Sleipners måltids<br />
slunggaffel.<br />
Om Agne<br />
Agne hette Dags son, som var konung efter honom, en mäktig man <strong>och</strong> storartad, stor<br />
krigare <strong>och</strong> väldig i alla färdigheter. Det hände sig en sommar att kung Agne for med sin<br />
här till Finland <strong>och</strong> gick upp där <strong>och</strong> härjade. Lapparna drog samman mycket folk <strong>och</strong> for<br />
till slag, <strong>och</strong> deras hövding är nämnd Froste. Där vart en stor strid <strong>och</strong> konung Agne fick<br />
seger, medan Froste föll <strong>och</strong> många med honom. Kung Agne for då med härsköld över<br />
Finland <strong>och</strong> lade det under sig <strong>och</strong> tog ett väldigt byte. Han tog också <strong>och</strong> hade med sig<br />
Frostes dotter Skjalf <strong>och</strong> hennes bror Loge. Men när han kom hem ur österled styrde han<br />
in till Stocksundet. Där satte han upp sina tält på vattuängen där det den gången växte<br />
skog. Kung Agne bar då guldhalsbandet som Visbur ägt. Kung Agne tog till äkta Skjalf,<br />
men hon bad då kungen hålla arvgille efter hennes far, <strong>och</strong> han bjöd till sig många<br />
stormän <strong>och</strong> gjorde ett ståtligt gästabud. Han var då vorden mäkta frejdad <strong>av</strong> denna färd.<br />
Där dracks skarpt, <strong>och</strong> när Agne var drucken, bad Skjalf honom vara rädd om<br />
guldsmycket som han hade om halsen. Han tog då <strong>och</strong> band stadigt fast klenoden om sin<br />
hals innan han gick att sova. Landtältet stod i skogsbrynet med ett högt träd över, som<br />
skulle ge skugga mot solhettan. När nu kung Agne somnat tog Skjalf ett tjockt tåg <strong>och</strong><br />
fastgjorde det under halsbandet. Hennes män slog undan tältstängerna <strong>och</strong> kastade<br />
repändens ögla upp i trädets grenar, drog sedan i repet så att kungen kom att hänga<br />
närmast uppe i grenarna, <strong>och</strong> det vart hans bane. Skjalf <strong>och</strong> hennes män lopp då till<br />
skepps <strong>och</strong> rodde bort. Konung Agne brändes på platsen som sedan kallats Agnafit <strong>och</strong><br />
ligger på östsidan <strong>av</strong> Törnen väster om Stocksund.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Under var<br />
om Agnes folk<br />
Skjalfs råd<br />
61
skapligt funnit,<br />
då gode kungen<br />
i guldbandet<br />
Loges dis<br />
i luften hov;<br />
han på Törn<br />
tämja måste<br />
Signys mans<br />
svala häst.<br />
Om Alrek <strong>och</strong> Erik<br />
Alrek <strong>och</strong> Erik hette Agnes söner, som var konungar efter honom. De var mäktiga män<br />
<strong>och</strong> stora krigare <strong>och</strong> idrottskämpar. Det var deras sedvänja att rida hästar <strong>och</strong> tämja dem<br />
både till gång <strong>och</strong> lopp. Det kunde de bättre än alla andra <strong>och</strong> kappades också högeligen<br />
om vemdera som red bäst eller hade bättre hästar. En gång hände det att de två bröderna<br />
ridit bort från de andra männen på sina bästa hästar, <strong>och</strong> de red ut över fälten <strong>och</strong> kom<br />
aldrig tillbaka. När man for att leta efter dem, då påträffades båda döda <strong>och</strong> huvudet var<br />
inslaget på dem bägge två, men inga andra vapen hade de än betslen från hästarna, <strong>och</strong><br />
dem tänker man att de dräpt varandra med.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Alrek föll<br />
där Erik ock<br />
broders vapen<br />
bane g<strong>av</strong>;<br />
med sadelhästs<br />
stångbetsel<br />
Dags fränder<br />
drap varandra.<br />
Ej sports innan<br />
att ökens don<br />
Frejs ättmän<br />
mot folk lyft.<br />
Om Alf <strong>och</strong> Yngve<br />
Yngve <strong>och</strong> Alf var Alreks söner, <strong>och</strong> de fick därefter kungadömet i Svitjod. Yngve var en<br />
stor härman <strong>och</strong> alltid segersäll, fager <strong>och</strong> den största i idrotter, stark <strong>och</strong> den vassaste i<br />
strider, givmild med gods <strong>och</strong> en man som jämt var glad. Av sådant allt vart han frejdad<br />
<strong>och</strong> vänsäll. Hans bror konung Alf satt hemma över länderna <strong>och</strong> var icke i härnad. Han<br />
kallades Elfse. Han var tystlåten, maktsjuk <strong>och</strong> föga umgängessam. Hans mor hette<br />
Dageid, dotter till Dag den store som daglingarna stammar från. Kung Alf hade en hustru<br />
som hette Bera <strong>och</strong> var den fridaste <strong>av</strong> kvinnor <strong>och</strong> mycket klok förutom att hon älskade<br />
all glädje. En höst hade Yngve Alreksson kommit ur viking till Uppsala <strong>och</strong> stod då på<br />
höjden <strong>av</strong> sitt rykte. Han satt ofta vid drickat länge om kvällarna, men konung Alf gick<br />
ofta tidigt att sova. Drottning Bera satt även hon gärna uppe, <strong>och</strong> hon <strong>och</strong> Yngve talade<br />
mångt samman. Alf muttrade ofta om det <strong>och</strong> bad henne gå tidigare till sängs, sägande att<br />
han ville inte ligga vaken <strong>och</strong> vänta på henne. Hon svarade hetsigt att den kvinna vore<br />
säll som hellre finge äga Yngve än Alf. Han blev mäkta vred åt detta, särskilt som hon<br />
sade det mer än en gång. En kväll gick Alf in i hallen då Yngve <strong>och</strong> Bera satt i högsätet<br />
<strong>och</strong> talades vid. Yngve hade svärdet liggande över knät. Männen var mycket druckna <strong>och</strong><br />
g<strong>av</strong> föga akt på att kungen kom in. Konung Alf gick fram till högsätet, drog svärdet under<br />
kappan <strong>och</strong> rände det rakt igenom Yngve, bror sin. Yngve sprang upp <strong>och</strong> fick ut sin egen<br />
62
klinga <strong>och</strong> g<strong>av</strong> Alf hans banehugg, <strong>och</strong> båda föll de ner i golvhalmen. Sedan blev Alf <strong>och</strong><br />
Yngve satta i hög på Fyrisvallarna.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Våldsdräpt <strong>av</strong> Alf,<br />
vi-stallars vårdare,<br />
måste den andre<br />
mejad ligga,<br />
då rådarn<br />
röda klingan<br />
<strong>av</strong>undsam<br />
ur Yngve drog.<br />
Blitt ej var<br />
att Bera skulle<br />
fiendefällarna<br />
fejdegga,<br />
då broder brors<br />
bane blev<br />
svåra dumt<br />
för svartsots skull.<br />
Konung Hugleiks fall<br />
Hugleik hette Alfs son, som tog kungamakten över svearna efter de båda bröderna, ty<br />
Yngves söner var ännu barn till åren. Kung Hugleik var ingen härman utan satt över<br />
länderna i stillt säte, men han var mäkta rik <strong>och</strong> gridsk på gods. Han hade i sin hird<br />
mycket <strong>av</strong> all slags lekare, harpospelare, gigare <strong>och</strong> felare, <strong>och</strong> han omg<strong>av</strong> sig också med<br />
sejdmän <strong>och</strong> all sorts trollkunnigt folk. Hake <strong>och</strong> Hagbard hette två bröder som var<br />
mycket framstående. De var sjökonungar <strong>och</strong> hade en stor här, <strong>och</strong> stundom for de båda<br />
tillsammans, stundom var för sig. Många kämpar följde dem båda. Kung Hake for med<br />
sin här till Svitjod mot konung Hugleik, men kung Hugleik samlade en styrka till värn.<br />
Till hjälp åt honom kom också tvenne bröder, Svipdag <strong>och</strong> Geigad, storvulet folk <strong>och</strong><br />
bägge de värsta överdängare. Kung Hake hade med sig tolv huvudkämpar. Där var med<br />
honom Starkad den gamle, <strong>och</strong> kung Hake själv var den väldigaste stridsman. De möttes<br />
på Fyrisvallarna. Det vart en mäktig strid, <strong>och</strong> brått föll Hugleiks leder. Då trängde<br />
envigeskämparna Svipdag <strong>och</strong> Geigad fram, men Hakes huvudkrigare gick emot dem sex<br />
mot vardera, <strong>och</strong> de blev med händer tagna. Då gick kung Hake in i sköldborgen mot<br />
kung Hugleik <strong>och</strong> drap honom <strong>och</strong> båda hans söner med. Sedan flydde svearna, men<br />
konung Hake lade länderna under sig <strong>och</strong> blev konung över svearna. Vid makten satt han<br />
i trenne vintrar, <strong>och</strong> under denna fredstid lämnade hans envigesbjässar honom <strong>och</strong> for i<br />
viking <strong>och</strong> skaffade sig gods på så vis.<br />
Konung Gudlaugs död<br />
Jorund <strong>och</strong> Erik var Yngve Alrekssons söner. De låg ute på härskepp hela denna tid <strong>och</strong><br />
var väldiga krigare. En sommar när de härjade i Danmark stötte de på Gudlaug<br />
hålögakonung <strong>och</strong> höll slag med honom, <strong>och</strong> det slutade med att Gudlaugs skepp vart<br />
<strong>av</strong>röjt <strong>och</strong> han själv fången. De förde honom i land på Strömsönäset <strong>och</strong> hängde honom<br />
där, <strong>och</strong> hans egna män kastade upp en hög över honom.<br />
Så säger Eyvind skaldaspiller:<br />
63
Gudlaug<br />
grymt fick tämja<br />
för östkungars<br />
övermod<br />
Sigars häst<br />
när söner <strong>av</strong> Yngve<br />
guldödslarn<br />
mot gren hivat.<br />
Nertyngt <strong>av</strong> liklast<br />
på näset lutar<br />
vindpiskat träd<br />
där viken delas;<br />
allom kunnigt<br />
med kungens gr<strong>av</strong><br />
stensatt ståndar<br />
Strömsönäset.<br />
Bröderna Erik <strong>och</strong> Jorund blev högt frejdade <strong>av</strong> dådet <strong>och</strong> tycktes större män nu än förut.<br />
De sporde att kung Hake i Svitjod sänt från sig sina kämpar, <strong>och</strong> då styrde de mot Svitjod<br />
<strong>och</strong> drog samman en här. Men när svearna fick veta att Ynglingarna var där komna, då<br />
drev tallösa mängder <strong>av</strong> folk till dem. Sedan lade de upp i Lögen <strong>och</strong> satte roder mot<br />
Uppsala i riktning emot konung Hake, <strong>och</strong> han gick emot dem på Fyrisvallarna fast hans<br />
här var mycket mindre. Där vart ett stort slag. Kung Hake gick fram så hårt att han fällde<br />
allt i sin närhet, <strong>och</strong> till slut fällde han kung Erik själv <strong>och</strong> högg ner brödernas märke. Då<br />
flydde kung Jorund till skeppen med allt sitt manskap. Men kung Hake hade fått så svåra<br />
sår att han såg att hans livsdagar inte skulle bli långa. Då lät han ta en snabbseglarsnäcka<br />
som han ägde <strong>och</strong> lasta den full med döda män <strong>och</strong> vapen <strong>och</strong> sedan dra den i sjön <strong>och</strong><br />
lägga styråran i lag, hissa seglen, tända eld i törveden <strong>och</strong> göra ett stort bål på skeppet.<br />
Vinden blåste rakt ut ifrån land. Hake var döden när eller redan död då han lades på<br />
bålet. Lågande seglade skeppet ut på h<strong>av</strong>et, <strong>och</strong> den händelsen vart vida frejdad senare.<br />
Jorunds död<br />
Konung Yngves son Jorund var konung i Uppsala <strong>och</strong> härskade över länderna <strong>och</strong> var om<br />
somrarna ofta ute i härnad. En sommar for han med sin här till Danmark <strong>och</strong> härjade<br />
runt kring Jutland <strong>och</strong> styrde om hösten in i Limfjorden <strong>och</strong> skövlade där. Han låg med<br />
sitt manskap i Oddasundet. Då kom med en väldig flotta Gylaug hålögakonung, son till<br />
den Gudlaug som förut nämnts, <strong>och</strong> lade till strid mot Jorund. Men när landets eget folk<br />
blev detta varse, då drev de från alla hörn till med både stora <strong>och</strong> små skepp, <strong>och</strong> så vart<br />
Jorund knäckt <strong>av</strong> övermakten <strong>och</strong> hans skepp <strong>av</strong>röjt. Då lopp han i sundet men vart<br />
infångad <strong>och</strong> ledd upp i land. Konung Gylaug lät resa en galge <strong>och</strong> ledde dit Jorund <strong>och</strong><br />
lät hänga honom, <strong>och</strong> så lycktade hans livssaga.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Jorund<br />
som jämväl föll,<br />
lät livet<br />
i Limfjorden<br />
då högbröstad<br />
hängreps Sleipner<br />
Gudlaugs bane<br />
bära måste<br />
64
<strong>och</strong> hersars herre<br />
Hagbards<br />
hongetskinntamp<br />
om halsen fick.<br />
Konung Auns död<br />
Aun eller Ane hette Jorunds son, som var konung över svearna efter far sin. Han var en<br />
vitter man <strong>och</strong> en stor blotare, men icke var han krigare utan han satt hemma över<br />
länderna . I den tiden då de var konungar i Uppsala som nu sagts, då härskade över<br />
Danmark Dan den storvulne. Han blev urgammal, <strong>och</strong> efter honom följde hans son Frode<br />
den storslagne eller den fredstore, på honom åter hans söner Halfdan <strong>och</strong> Fridleif, som<br />
båda var stora härmän. Halfdan var den äldste <strong>och</strong> den främste i allt. Han for med en här<br />
till Svitjod mot konung Aun, <strong>och</strong> de hade många strider där Halfdan jämt fick segern. Till<br />
sist flydde konung Aun till Västergötland. Han hade då varit konung över Uppsala i tjugo<br />
vintrar, <strong>och</strong> nya tjugo vintrar var han i Götland medan konung Halfdan satt i Uppsala.<br />
Konung Halfdan vart sotdöd i Uppsala <strong>och</strong> han är höglagd där. Sedan detta hänt kom<br />
kung Aun tillbaka till Uppsala <strong>och</strong> han var då sextio år gammal. Då höll han ett stort blot<br />
<strong>och</strong> offrade till långt liv åt sig själv <strong>och</strong> g<strong>av</strong> åt Odin sin son, som också vart blotad.<br />
Konung Aun fick <strong>av</strong> Odin det svaret att han skulle leva i ytterligare sextio vintrar. Ännu i<br />
tjugo år var Aun sedan konung i Uppsala. Men då kom med sin här till Svitjod Åle den<br />
djärve, Fridleifs son, <strong>och</strong> gick rakt mot kung Aun, <strong>och</strong> de höll flera slag men Åle fick jämt<br />
segern. Då flydde Aun för andra gången ur sitt rike <strong>och</strong> for till Västra Götland, <strong>och</strong> Åle<br />
var konung i Uppsala i tjugo vintrar, innan Starkad den gamle dräpte honom. Efter Åles<br />
fall reste konung Aun ännu en gång till Uppsala <strong>och</strong> rådde för riket i tjugo vintrar till.<br />
Sedan höll han ett nytt stort blot <strong>och</strong> offrade sin andra son. Då sade honom Odin, att han<br />
skulle leva så länge han g<strong>av</strong> åt Odin en <strong>av</strong> sina söner vart tionde år, <strong>och</strong> det därtill att han<br />
skulle ge häradena i sitt land namn efter antalet söner han blotade till Odin. Men då han<br />
blotat sju <strong>av</strong> sina söner, levde han de nästa tio vintrarna på sådant sätt att han inte<br />
mäktade gå utan vart buren på stol. Då blotade han sin åttonde son, men de tio vintrar<br />
han levde sedan kunde han bara ligga i säng. Så blotade han sin nionde son <strong>och</strong> levde<br />
ännu i tio vintrar, men måste då dia ur horn som spenabarn gör. Fortfarande hade Aun då<br />
en son kvar, <strong>och</strong> honom ville han också blota <strong>och</strong> ge åt Odin själva Uppsalarna <strong>och</strong> de<br />
härader där ligger runtom <strong>och</strong> låta kalla det allt Tiundaland. Men svearna förhindrade<br />
det, <strong>och</strong> intet blot vart <strong>av</strong>. Då dog konung Aun, <strong>och</strong> han ligger i hög i Uppsala. Det har<br />
sedan varit kallat anasot om en man dör gagnlös <strong>av</strong> ålder.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Äntligen fick<br />
i Uppsala<br />
anasot<br />
Aun fälla;<br />
han livstörstig<br />
lapa måste<br />
ungars dimat<br />
andra gång.<br />
Svängde mot sig<br />
svinghornarns<br />
svärdsklingas<br />
smalände;<br />
ättlingdråparn<br />
okrenens<br />
65
landsudd<br />
liggande sög;<br />
ej årvit<br />
östkonung<br />
orkat hjordspöt<br />
upprätt hålla.<br />
Konung Egils fall<br />
Egil hette Aun den gamles son, som vart konung efter far sin i Svitjod. Han var ingen<br />
härman utan satt i fred <strong>och</strong> styrde länderna. Han hade en träl vid namn Tunne, som ärvts<br />
från Aun den gamle <strong>och</strong> varit dennes skattväktare. När nu Aun var död, tog Tunne en<br />
mängd lösöre <strong>och</strong> grov det i jorden. Men när Egil vart konung, satte han Tunne bland de<br />
andra trälarna, men det likade honom storligen illa <strong>och</strong> han rymde <strong>och</strong> med honom flera<br />
andra trälar, <strong>och</strong> de grov då åter upp lösöret han gömt. Det g<strong>av</strong> han åt sina män, <strong>och</strong> de<br />
tog honom till hövding. Sedan samlades kring honom allsköns dåligt folk, <strong>och</strong> de låg ute i<br />
skogarna, men stundom lopp de ner i bygderna <strong>och</strong> rånade eller dräpte. Konung Egil<br />
sporde detta <strong>och</strong> for att söka dem med sin hird. Men när han slagit läger en natt, då kom<br />
Tunne dit med sin flock <strong>och</strong> överraskade dem <strong>och</strong> dräpte flera <strong>av</strong> kungens folk. När<br />
konung Egil blev varse ofreden, vände han sig till motstånd <strong>och</strong> satte upp sitt härmärke,<br />
men många flydde från honom. Tunne <strong>och</strong> hans karlar anföll med djärvhet, <strong>och</strong> kung Egil<br />
såg sig ingen annan möjlighet än att fly. Tunne <strong>och</strong> hans folk förföljde honom ända till<br />
skogen, sedan vände de tillbaka ner till bygden där de härjade <strong>och</strong> rånade <strong>och</strong> mötte intet<br />
motstånd. Allt det gods Tunne tog i häradet det g<strong>av</strong> han åt sina män i bandet, <strong>och</strong> där<strong>av</strong><br />
vart han vänsäll <strong>och</strong> folkrik. Konung Egil samlade en här <strong>och</strong> drog till slag mot Tunne.<br />
De slogs, men Tunne fick segern <strong>och</strong> Egil flydde <strong>och</strong> miste mycket folk. Konung Egil <strong>och</strong><br />
Tunne hade åtta strider samman, men Tunne segrade i dem alla. Efter detta flydde<br />
konung Egil ur landet ut till Danmark, till Frode den djärve på Själland. Han lovade kung<br />
Frode svearnas skatt för att få en hjälphär, <strong>och</strong> då lämnade honom Frode både en här <strong>och</strong><br />
sina envigskämpar. Då for konung Egil åter till Svitjod <strong>och</strong> när Tunne sporde det drog<br />
han emot honom, <strong>och</strong> det kom till ett väldigt slag där Tunne stupade, men konung Egil<br />
återtog sitt rike <strong>och</strong> danerna återvände hem. Kung Egil sände kung Frode goda <strong>och</strong> stora<br />
gåvor vartenda år men han gäldade ingen skatt åt danerna, <strong>och</strong> likväl höll sig vänskapen<br />
mellan honom <strong>och</strong> Frode. Efter Tunnes fall rådde Egil för riket i trenne vintrar. Då hände<br />
det i Svitjod att en ungtjur som ämnats till blot blivit gammal <strong>och</strong> så kraftigt gödd att han<br />
blivit folkilsken, men när männen ville ta honom, då lopp han till skogs <strong>och</strong> vart vild <strong>och</strong><br />
strövade länge ute i markerna till största nidingsrov för människorna. Konung Egil var en<br />
stor jägare <strong>och</strong> red ofta om dagarna ut i sina skogar att jaga vilt. Det var en gång som han<br />
ridit på jakt med sina män. Kungen hade länge förföljt ett djur <strong>och</strong> nu lopp han efter det<br />
in i skogen från alla sina män. Då vart han varse tjuren <strong>och</strong> red emot den <strong>och</strong> ville dräpa<br />
den, men tjuren vände sig rakt emot honom <strong>och</strong> kungen fick träff på honom men bröt <strong>av</strong><br />
spjutet. Tjuren rände honom i hästens sida så att den genast föll till marken <strong>och</strong> kungen<br />
med. Då sprang kungen på fötter <strong>och</strong> ville dra sitt svärd, men tjuren rände hornet rätt i<br />
hans bröst så det stod ända till roten. Då kom kungsmännen till <strong>och</strong> dräpte tjuren, men<br />
kungen själv levde bara en liten stund till <strong>och</strong> vart höglagd i Uppsala.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Lovsäll<br />
landet flydde<br />
Tyrs ättman<br />
för Tunnes makt;<br />
strykarplytets<br />
66
stötklinga<br />
tursens ök<br />
i Egils blodat.<br />
I Östmark<br />
innan han<br />
brynens harg<br />
burit länge;<br />
skidlöst<br />
i skilfingssonen<br />
djurets järn<br />
till hjärtat stod.<br />
Konung Ottars fall<br />
Ottar hette Egils son, som tog rike <strong>och</strong> kunganamn efter honom. Han upprätthöll inte<br />
vänskapen med Frode, <strong>och</strong> då sände Frode män till konung Ottar att hämta den skatt som<br />
Egil lovat honom. Ottar svarade att svearna aldrig förut gäldat danerna skatt <strong>och</strong> tillade<br />
att han ej skulle komma att göra det, <strong>och</strong> så for sändemännen tillbaka. Frode var en stor<br />
härman. Det skedde en sommar att Frode for med skeppshär till Svitjod, gjorde<br />
landstigning <strong>och</strong> härjade. Mycket folk drap han, andra tog han fångna. Han fick<br />
övermåttan stort byte <strong>och</strong> brände bygderna vida omkring <strong>och</strong> gjorde det värsta härverk.<br />
En annan sommar när kung Frode farit att härja i österled sporde Ottar att kung Frode<br />
inte var i landet. Då steg han själv på härskepp <strong>och</strong> for ut till Danmark <strong>och</strong> skövlade där<br />
utan att möta motstånd. Men han sporde att ett stort folkuppbåd samlats på Själland,<br />
varför han styrde västerut i Öresund <strong>och</strong> sedan seglade mot syd till Jutland där han lade<br />
till i Limfjorden <strong>och</strong> härjade i Vendel, brände <strong>och</strong> lade allt helt öde. Vött <strong>och</strong> Faste hette<br />
Frodes jarlar, <strong>och</strong> dem hade Frode satt till landvärn i Danmark medan han själv var ur<br />
landet. Men när jarlarna sporde att sveakungen härjade i Danmark, då samlade de här<br />
<strong>och</strong> lopp på skepp <strong>och</strong> seglade sydvart till Limfjorden. De kom högst oväntat över<br />
konung Ottar <strong>och</strong> styrde genast till strid. <strong>Svear</strong>na försvarade sig väl. Män föll i mängder<br />
på bägge sidor, men efterhand som danerna stupade kom det andra <strong>och</strong> fler till från<br />
häraderna, <strong>och</strong> till sist skedde anfallet med allt vad skepp som fanns i närheten. Slaget<br />
slutade med att konung Ottar föll, <strong>och</strong> med honom större delen <strong>av</strong> hans män. Danerna<br />
tog hans lik <strong>och</strong> bar det i land <strong>och</strong> lade det på en hög, där de lät rovdjur <strong>och</strong> fåglar riva<br />
aset. Så täljde de en träkråka som de sände till Svitjod med budet att mer var deras<br />
konung Ottar inte värd. De kallade honom sedan Ottar vendelkråka.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Ottar föll<br />
för örnklo,<br />
dugande,<br />
för daners vapen:<br />
slaktgam<br />
med slams-träckfot<br />
den vittfrån burne<br />
på Vendel slet.<br />
Verk sitt spordes<br />
Vött <strong>och</strong> Faste<br />
svenska stammar<br />
till sägner ge,<br />
när Frodes<br />
67
frejd-ös jarlar<br />
slaktfrämjarn<br />
slagit hade.<br />
Konung Adils giftermål<br />
Adils hette kung Ottars son, som tog kungadömet efter honom. Han var konung i lång tid<br />
<strong>och</strong> svåra rik, <strong>och</strong> han var också några somrar i viking. Konung Adils kom med sin här till<br />
Saxland där en konung härskade som hette Geirtjof, <strong>och</strong> hans maka hette Ålof den<br />
mäktiga. Icke är något sagt ifall de hade barn, men konungen var inte i landet. Kung Adils<br />
<strong>och</strong> hans män rände upp till kungsgården <strong>och</strong> rånade där, medan andra drev ner<br />
boskapshjorden till strandhugg;. Det var trälfolk som vaktat hjorden, både män <strong>och</strong><br />
kvinnor, <strong>och</strong> dem tog de också alla med sig. Bland dem befann sig en förunderligt fager<br />
mö som nämndes Yrsa. Sedan for kung Adils hem med sitt byte, men Yrsa sattes inte<br />
bland trälkonorna. Snart vart det funnet att hon var vitter <strong>och</strong> vältalig <strong>och</strong> väl<br />
hemmastadd i alla ting. Männen tyckte mycket om henne <strong>och</strong> kungen allra mest. Det<br />
kom därhän att Adils firade bröllop med henne, <strong>och</strong> Yrsa var då drottning i Svitjod <strong>och</strong><br />
syntes alla vara en mäkta förståndig kvinna.<br />
Konung Adils död<br />
Konung Helge Halfdansson härskade den gången i Lejre. Han kom till Svitjod med en så<br />
stor här att kung Adils inte såg sig någon annan möjlighet än att fly undan. Kung Helge<br />
gick i land med sin här <strong>och</strong> härjade <strong>och</strong> fick stort byte, <strong>och</strong> han tog drottning Yrsa fången<br />
<strong>och</strong> förde henne med sig till Lejre <strong>och</strong> tog att äkta henne. Deras son var Rolf krake. Den<br />
gången Rolf var tre vintrar gammal kom drottning Ålof till Danmark, <strong>och</strong> hon förtalte då<br />
Yrsa att hennes man kung Helge var hennes egen far <strong>och</strong> Ålof hennes mor. Då for Yrsa<br />
tillbaka till Adils i Svitjod <strong>och</strong> var drottning där så länge hon ännu levde, men konung<br />
Helge stupade i härnad. Rolf krake var då åtta vintrar gammal <strong>och</strong> togs till konung i<br />
Lejre. Kung Adils hade stora tvister med en konung som hette Åle den opländske <strong>och</strong> var<br />
kommen från Norge. De höll slag på Vänerns is, <strong>och</strong> där föll konung Åle <strong>och</strong> konung<br />
Adils fick segern. Om denna drabbning berättas vitt <strong>och</strong> brett i Sköldungasagan, där det<br />
också förtäljes hur Rolf krake kom till Adils i Uppsala. Det var den gången Rolf krake<br />
sådde ut guldet över Fyrisvallarna. Konung Adils älskade mycket goda hästar <strong>och</strong> ägde de<br />
bästa hästarna i sin tid. En <strong>av</strong> hans hästar hette Slöngver <strong>och</strong> en annan Hrafn. Den hade<br />
han tagit från Åle efter dennes död <strong>och</strong> från honom var fallen en annan häst som också<br />
hette Hrafn. Den sände han som gåva till konung Gudgäst i Hålogaland, <strong>och</strong> Gudgäst red<br />
den men fick den ej att stanna förrän han föll <strong>av</strong> dess rygg <strong>och</strong> bröt nacken. Det hände i<br />
Ömd i Hålogaland. Konung Adils var på disarblot <strong>och</strong> red sin häst runt disarsalen, men<br />
hästen snubblade med foten under honom <strong>och</strong> kungen föll ur sadeln framåt <strong>och</strong> slog<br />
huvudet i en sten så att skallen brast <strong>och</strong> hjärnan föll ut på stenen. Det vart hans bane.<br />
Han dog i Uppsala <strong>och</strong> sattes där i hög <strong>och</strong> svearna kallade honom den store konungen.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Än sports<br />
att Adils liv<br />
vrång sejds vätte<br />
välta skulle,<br />
då gl<strong>av</strong>stor<br />
från gångarns bog<br />
Frejs ättling<br />
falla skulle.<br />
Skattkungssonens<br />
68
skalltaks sjö<br />
med blodgruset<br />
blandad vart<br />
<strong>och</strong> dådsäll<br />
dö måste<br />
Åles ovän<br />
i Uppsala.<br />
Rolf Krakes fall<br />
Eystein hette Adils son som därnäst rådde för Sve<strong>av</strong>äldet. Det var i hans dagar som Rolf<br />
krake föll borta i Lejre. Den tiden härjade andra kungar mycket i svearnas rike, både<br />
daner <strong>och</strong> norrmän. Det fanns också många sjökonungar som styrde stora härar men inte<br />
ägde något land. Den ensam ansågs med full rätt kunna kallas sjökonung som aldrig sov<br />
under sotad ås <strong>och</strong> aldrig satt <strong>och</strong> drack i vrån vid härelden.<br />
Konung Sölves död<br />
Sölve hette en sjökonung, son till Högne på Njardö, <strong>och</strong> han härjade då för tiden i<br />
österled. Han ägde annars rike i Jutland. Han styrde med sin flotta till Svitjod, <strong>och</strong> då var<br />
konung Eystein ute på gästning i ett härad som hette Lovund. Där kom konung Sölve<br />
oväntat över honom om natten, inringade huset kring kungen <strong>och</strong> brände honom inne<br />
med all hans hird. Sedan drog Sölve till Sigtuna <strong>och</strong> krävde konungs namn <strong>och</strong><br />
mottagande, men svearna samlade en här att värja landet <strong>och</strong> där stod ett så väldigt slag<br />
att det sägs ha stått på i elva dygn. Till sist fick Sölve segern <strong>och</strong> var sedan konung över<br />
Sve<strong>av</strong>äldet i lång tid tills svearna svek honom <strong>och</strong> han vart dräpt.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Jag vet Eysteins<br />
ände dold,<br />
ur livet liden<br />
på Lovund;<br />
svingarn<br />
bland svear sagts <strong>av</strong><br />
jutar<br />
med jämmer bränd.<br />
Backens h<strong>av</strong>stångs<br />
bitsot<br />
i härdskeppet<br />
mot härskarn lopp,<br />
då timmerfast<br />
tomtknarren<br />
full <strong>av</strong> fejdmän<br />
kring fylkarn brann.<br />
Konung Yngvars dråp<br />
Yngvar hette kung Eysteins son, som sedan var konung över Sve<strong>av</strong>äldet. Han var en stor<br />
krigare <strong>och</strong> ofta ute på härskepp, ty då hade tidigare <strong>Svear</strong>iket mycket plundrats <strong>och</strong><br />
härjats både <strong>av</strong> daner <strong>och</strong> österledsmän. Kung Yngvar slöt fred med danerna <strong>och</strong> härjade i<br />
stället i österled. En sommar hade han skeppshär ute <strong>och</strong> for till Estland <strong>och</strong> skövlade där<br />
<strong>och</strong> brände på en ort som heter Sten. Då kom esterna ner med mycket folk <strong>och</strong> där vart<br />
strider, men invånarnas tal var så stort att svearna inte kunde hålla strid. Då föll kung<br />
69
Yngvar <strong>och</strong> hans manskap flydde, <strong>och</strong> han lades där i hög vid själva h<strong>av</strong>sstranden, <strong>och</strong> det<br />
är i Adalsyssla. <strong>Svear</strong>na styrde hem igen efter detta nederlag.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Ut spritts<br />
att Yngvar<br />
<strong>av</strong> Sysslas barn<br />
slaktad vart;<br />
ännesblond<br />
vid insjöns hjärta<br />
alldrott draps<br />
<strong>av</strong> estnisk här;<br />
österns h<strong>av</strong><br />
för huggen kung<br />
Gymers galdrar<br />
till gamman kväder.<br />
Om konung Anund<br />
Anund hette Yngvars son som därnäst tog kungadöme i Svitjod. I hans dagar var god fred<br />
i svears bygder <strong>och</strong> han vart mäkta rik på lösöre. Kung Anund for med sin här till Estland<br />
att hämnas sin far, landsteg med styrkorna, härjade landet vitt <strong>och</strong> brett <strong>och</strong> tog mycket<br />
byte för att på hösten styra tillbaka mot Svitjod. I hans tid var rik årsväxt i svearnas<br />
länder, <strong>och</strong> Anund var också den vänsällaste bland konungar. Svitjod är ett stort skogsland<br />
<strong>och</strong> där ligger så vida ödemarker att det är många dagsleder över dem. Kung Anund<br />
lade sig mycket vinn <strong>och</strong> stor kostnad om att <strong>av</strong>röja skogarna <strong>och</strong> sedan så <strong>och</strong> bygga i<br />
svedjelanden. Han lät också anlägga vägar över ödesträckorna, <strong>och</strong> man fann så vitt<br />
omkring i storskogarna trädlösa områden <strong>och</strong> där bebyggdes stora härader. På så vis blev<br />
landet befolkat, ty människor fanns det nog att bryta ny bygd. Konungen lät bygga vägar<br />
kring allt Svitjod, både över skogar <strong>och</strong> myrar <strong>och</strong> fjäll, brötar <strong>och</strong> färdstigar, <strong>och</strong> där<strong>av</strong><br />
vart han kallad Bröt-Anund. Kung Anund grundade också en kungsgård i varje storhärad i<br />
Svitjod <strong>och</strong> for kring hela landet på gästning.<br />
Ingjald illrådes begynnelse<br />
Bröt-Anund hade en son, som hette Ingjald. Konung i Fjädrundaland var då Yngvar, som<br />
med sin hustru hade tvenne söner, <strong>av</strong> vilken den ene hette Alf <strong>och</strong> den andra Agnar. De<br />
var båda rätt jämnåriga med Ingjald. Vida kring i Svitjod fanns det på den tiden<br />
häradskungar. Bröt-Anund själv rådde för Tiundaland där Uppsala ligger <strong>och</strong> alla svears<br />
ting är, <strong>och</strong> där var den tiden stora blot dit många <strong>av</strong> kungarna sökte sig <strong>och</strong> det var vid<br />
midvintertid. En vinter, då mycket folk samlats i Uppsala var också kung Yngvar <strong>och</strong> hans<br />
söner där, <strong>och</strong> de var då sex vintrar gamla. Kung Yngvars son Alf <strong>och</strong> kung Anunds son<br />
Ingjald rustade med småpojkslekar <strong>och</strong> vardera skulle råda för sitt manskap. Men när de<br />
så lekte samman, visade sig Ingjald ostarkare än Alf, <strong>och</strong> det tog han så illa vid att han<br />
grät mycket. Då kom hans fosterbror Gautvid till <strong>och</strong> ledde bort honom till hans fosterfar<br />
Svipdag den blinde <strong>och</strong> sade honom att illa hade det gått då han var både ostarkare <strong>och</strong><br />
okarskare i lekarna än Alf, kung Yngvars son. På det svarade Svipdag att det var en stor<br />
skam. Nästa dag lät Svipdag ta hjärtat <strong>av</strong> en varg <strong>och</strong> steka på sten <strong>och</strong> g<strong>av</strong> det sedan åt<br />
Ingjald kungason att äta, <strong>och</strong> <strong>av</strong> detta vart han den bistraste <strong>och</strong> grymmaste <strong>och</strong> värste i<br />
skarplynnet <strong>av</strong> alla män. Och när Ingjald var till mannaår kommen bad Anund om en<br />
hustru åt honom, <strong>och</strong> det var Gauthild, kung Algauts dotter. Han var son till konung<br />
Gautrek den givmilde, son till den Gaut eller Göt som Götland fått namn efter. Konung<br />
Algaut tyckte sig veta att hans dotter bleve väl gift om hon finge kung Anunds son <strong>och</strong><br />
70
ifall han hade sin fars skarplynne. Och så vart ungmön sänd till Svitjod <strong>och</strong> Ingjald firade<br />
där sitt bröllop med henne.<br />
Anunds död<br />
Kung Anund for en höst med sin hird mellan sina gårdar <strong>och</strong> kom till ett ställe som är<br />
kallat Himinheid. Där är det trånga fjälldalar med höga berg på båda sidor. Det regnade<br />
stritt men förut hade snö legat på fjällen, <strong>och</strong> då gled ett stort snöskred med sten <strong>och</strong> lera<br />
ner från höjden, <strong>och</strong> i vägen var konung Anund <strong>och</strong> hans följe. Där fick konungen bane<br />
<strong>och</strong> många män med honom.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Anund <strong>av</strong><br />
Jonakers söners<br />
harmdöd höggs<br />
under Himmelsfjäll <strong>och</strong> alltung<br />
på esterknäckarn<br />
horungens hämnd<br />
i huvet kom;<br />
Högnes<br />
huggdråpare<br />
markens knotor<br />
meja måste.<br />
Mordbranden i Uppsala<br />
Kung Anunds son Ingjald var nu konung i Uppsala. Uppsalakungarna var de förnämsta <strong>av</strong><br />
kungarna i Svitjod, där det den tiden även fanns många häradskonungar. Från den tid då<br />
Odin var hövding i Svitjod var de som satt i Uppsalarna envåldshärskare över allt<br />
sve<strong>av</strong>äldet tills Agne dog, men då kom riket första gången under brödraskifte som förut<br />
skrivits, <strong>och</strong> sedan fortplantade sig makt <strong>och</strong> kunganamn i ätterna efterhand som de<br />
förgrenades, varvid somliga kungar uppröjde stora skogstrakter <strong>och</strong> bebyggde dem <strong>och</strong> på<br />
så vis utvidgade sitt rike. Och den gång konung Ingjald tog makt <strong>och</strong> konungadöme, då<br />
fanns det många häradskungar som redan sagt är. Kung Ingjald lät tillreda ett stort<br />
gästabud i Uppsala då han tänkte dricka arvsöl efter kung Anund, far sin. Han lät rusta till<br />
en sal, i ingen mån mindre eller mindre präktig än själva Uppsalen, <strong>och</strong> den kallade han<br />
Sjukungasalen, ty där restes sju högsäten. Kung Ingjald sände så män över allt Svitjod <strong>och</strong><br />
bjöd till sig konungar <strong>och</strong> jarlar <strong>och</strong> andra väldesmän. Till det arvsölet kom Ingjalds<br />
svärfar kung Algaut, så kung Yngvar <strong>av</strong> Fjädrundaland med sina söner Agnar <strong>och</strong> Alf,<br />
därpå kung Sporsnjall <strong>av</strong> Närke <strong>och</strong> kung Sigverk <strong>av</strong> Attundaland. Kung Granmar <strong>av</strong><br />
Södermanland var bjuden men kom inte. De sex kungarna visades alla till sätes i den nya<br />
salen, <strong>och</strong> då stod ett <strong>av</strong> de högsäten tomt som kung Ingjald låtit bygga. Allt det manskap<br />
som kommit vart också bänkat i den nya salen, men själv hade kung Ingjald gett säte åt<br />
sin hird <strong>och</strong> sitt manskap i övrigt i Uppsalen. Det var sedvänja den tiden att när arvsöl<br />
skulle hållas efter konungar <strong>och</strong> jarlar, då skulle den som höll gillet <strong>och</strong> som till arvs<br />
skulle ledas sitta på högsätets fotsteg ända tills det horn bars in som kallades bragarfullet.<br />
Då skulle han resa sig upp, ta hornet, <strong>av</strong>lägga ett löfte <strong>och</strong> dricka det i botten. Sedan<br />
skulle han ledas upp i det högsäte hans far ägt, <strong>och</strong> då var han kommen till fullt arv efter<br />
honom. Nu skedde det här på så vis, att när bragarfullet bars in, då hov sig konung<br />
Ingjald <strong>och</strong> tog det stora djurhornet <strong>och</strong> <strong>av</strong>lade ett löfte att han skulle göra sitt rike<br />
dubbelt större i varje väderstreck eller också dö. Och sedan drack han hornet i botten.<br />
Men när männen var druckna om kvällen, då sade kung Ingjald till Folkvid <strong>och</strong> Hulvid,<br />
Svipdags söner, att de skulle väpna sig <strong>och</strong> sitt folk som <strong>av</strong>talt var denna samma afton. De<br />
gick då ut <strong>och</strong> åstad till den nya hallen <strong>och</strong> bar eld på den, <strong>och</strong> snart började huset<br />
71
flamma i ljusan låga. Där brann då de sex kungarna inne med allt sitt folk, <strong>och</strong> de som<br />
sökte slå sig ut vart raskt dräpta. Sedan lade konung Ingjald under sig alla de riken dessa<br />
kungar ägt <strong>och</strong> tog skatter <strong>av</strong> dem.<br />
Hjörvards giftermål<br />
Konung Granmar sporde dessa tidender <strong>och</strong> menade sig förstå, att honom själv var<br />
samma öde ämnat om han inte iakttagit varsamhet. Samma sommar kom till Svitjod med<br />
sin skeppshär den konung Hjörvard som kallas Ylvingen <strong>och</strong> lade till i en fjord som hette<br />
Mörkafjord. När konung Granmar sporde detta, sände han män till honom <strong>och</strong> bjöd<br />
honom till gilles med allt hans folk, <strong>och</strong> de antog budet ty de hade ännu inte härjat i kung<br />
Granmars välde. När han kom till gästabudet var där stor fägnad, <strong>och</strong> på kvällen när de<br />
fulla hornen skulle tömmas, då var det de kungars sedvänja som satt i hemmafred eller på<br />
gillen de tillrustat, att man skulle dricka tvemänning man <strong>och</strong> kvinna samman som man<br />
helst ville, <strong>och</strong> sedan det könet inbördes som var i mertal. Och änskönt de var på gästning<br />
var det vikingalag att alla skulle hålla samdricka <strong>och</strong> ingen slippa. Kung Hjörvards<br />
högsäte var satt mittemot kung Granmars, <strong>och</strong> på den sidan långpall satt också alla hans<br />
män. Då sade konung Granmar till sin dotter Hildegunn att hon skulle göra sig redo <strong>och</strong><br />
bära vikingarna öl, <strong>och</strong> hon var den fagraste bland kvinnor. Då tog hon en silverkalk <strong>och</strong><br />
fyllde den <strong>och</strong> gick fram till konung Hjörvard sägande: Hell alla Ylvingar till Rolf krakes<br />
minne! - Och så drack hon ur kalken till hälften <strong>och</strong> räckte den åt kung Hjörvard. Han<br />
tog kalken <strong>och</strong> hennes hand med <strong>och</strong> sade, att hon skulle gå <strong>och</strong> sätta sig bredvid honom.<br />
Men hon sade, att det var inte vikingased att dricka tvemänning med kvinnor. Hjörvard<br />
sade, att i så fall var det dess mera tillbörligt att han här gjorde ett skifte <strong>och</strong> hellre lät<br />
vikingalagen fara <strong>och</strong> drack tvemänning med henne. Då satte sig Hildegunn hos honom,<br />
<strong>och</strong> de drack båda samman <strong>och</strong> talades mycket vid den kvällen. Nästa dag när kungarna<br />
åter möttes, Granmar <strong>och</strong> Hjörvard, bad Hjörvard om Hildegunns hand. Konung Granmar<br />
bar målet för sin hustru Hild <strong>och</strong> sina andra väldesmän <strong>och</strong> sade att de kunde få ett<br />
gott stöd i kung Hjörvard. Och till det ropades högt bifall, alla fann rådet gott <strong>och</strong> det<br />
ändade med att Hildigunn trolovades med kung Hjörvard, varefter han höll sitt bröllop<br />
med henne. Kung Hjörvard skulle då bo hos kung Granmar, som inte hade någon son att<br />
styra riket samman med sig.<br />
Striden mellan kung Ingjald <strong>och</strong> Granmar<br />
Samma höst samlade konung Ingjald en här <strong>och</strong> ämnade anfalla de båda fränderna, <strong>och</strong><br />
han bådade upp folk från alla de riken han tidigare lagt under sig. Och när måg <strong>och</strong><br />
svärfar sporde detta, då höll de härbud i sitt eget land, <strong>och</strong> till deras understöd kom kung<br />
Högne <strong>och</strong> hans son Hilder som härskade över Östra Götland. Högne var far till den<br />
Hild som kung Granmar hade till hustru. Kung Ingjald gick i land med hela sin här <strong>och</strong><br />
hade en väldig övermakt. De brakade hop till slag, <strong>och</strong> hårt blev det, men en föga lång<br />
stund hade de slagits förrän hövdingar flydde som rådde för Fjädrundaland <strong>och</strong> Närke<br />
<strong>och</strong> Västra Götland <strong>och</strong> Attundaland med hela den här som farit från de länderna, <strong>och</strong> de<br />
g<strong>av</strong> sig åter <strong>av</strong> till sina skepp. Efter detta vart konung Ingjald stadd i nöd <strong>och</strong> fick många<br />
sår <strong>och</strong> räddade sig nätt <strong>och</strong> jämnt till sina egna fartyg. Men där föll hans fosterfar<br />
Svipdag den blinde med båda sina söner Gautvid <strong>och</strong> Hulvid. Så stod sakerna när kung<br />
Ingjald for tillbaka till Uppsala. Han var illa tillfreds med sin färd <strong>och</strong> tyckte sig finna, att<br />
det folk var honom otroget som han vunnit med våld. Sedan var det stor ofred mellan<br />
kung Ingjald <strong>och</strong> kung Granmar. När det nu fortsatt så i långa tider, bragte vänner till<br />
dem båda det så vitt att de förliktes <strong>och</strong> kungarna satte stämma sinsemellan <strong>och</strong> träffades<br />
<strong>och</strong> slöt fred inbördes, kung Ingjald med kung Granmar <strong>och</strong> hans måg kung Hjörvard.<br />
Den freden skulle bli bestående mellan dem så länge de tre kungarna levde, <strong>och</strong> det bands<br />
med eder <strong>och</strong> tryggdamål. Senare på våren for kung Granmar till Uppsala att blota som<br />
sed varit sommaren i möte den tid fred rått. Då föll blotspånen för honom på sådant sätt<br />
72
att han förstod att han inte hade långt kvar att leva. Därefter reste han strax hem till sitt<br />
rike igen.<br />
Konung Granmars död<br />
Samma höst for kung Granmar <strong>och</strong> hans måg kung Hjörvard till gästning på ön Selö, till<br />
sina gårdar där, <strong>och</strong> medan de satt vid gillet kom konung Ingjald med sin här över dem<br />
mitt i natten, tog hus över dem <strong>och</strong> brände dem inne med allt deras manskap. Sedan lade<br />
han under sitt rike allt de båda kungarna ägt <strong>och</strong> satte länshövdingar över det. Kung<br />
Högne <strong>och</strong> hans son Hilder red ofta upp i <strong>Svear</strong>iket <strong>och</strong> dräpte kung Ingjalds män, dem<br />
som han satt över de länder kung Granmar, deras frände, styrt. Sålunda härskade långan<br />
tid mycken fiendskap mellan kung Ingjald <strong>och</strong> kung Högne, ehuru kung Högne dock<br />
lyckades hålla sitt rike för kung Ingjald intill döddagar. Konung Ingjald hade med sin<br />
hustru tvenne barn, <strong>av</strong> vilket det äldre hette Åsa <strong>och</strong> det yngre Ol<strong>av</strong> trätälja. Och<br />
Gauthild, kung Ingjalds maka, sände gossen till sin egen fosterfar Bove i Västra Götland,<br />
där han uppfostrades samman med Boves egen son Saxe, som kallades skinnaren. Det är<br />
mäns utsaga, att kung Ingjald i allo dräpt tolv konungar <strong>och</strong> svikit dem alla under<br />
trohetsed. Han vart därför kallad Ingjald illråde, <strong>och</strong> han var konung över större delen <strong>av</strong><br />
Svitjod. Sin dotter Åsa bortgifte han med konung Gudröd i Skåne. Hon var lik far sin till<br />
skarplynnet, <strong>och</strong> Åsa vållade att mannen dräpte Halfdan, sin egen bror. Halfdan var far<br />
till Ivar vidfamne. Slutligen rådde Åsa också död på sin egen husbonde Gudröd.<br />
Ingjald illrådes död<br />
Ivar vidfamne kom till Skåne efter sin farbror Gudröds fall <strong>och</strong> drog genast samman en<br />
väldig här, med vilken han sedan styrde upp till Svitjod. Åsa illråda hade redan gett sig <strong>av</strong><br />
upp till sin far. Konung Ingjald var stadd på Ränninge på gästabud när han fick kunskap<br />
om att konung Ivars här <strong>och</strong> flotta redan var nära. Ingjald fann sig sakna kraft att kämpa<br />
mot Ivar, <strong>och</strong> ej heller ansåg han det möjligt att fly någonstans hän, ty från vad håll det än<br />
var skulle hans fiender skynda till. Då tog han <strong>och</strong> Åsa ett råd som blivit vida frejdat. De<br />
drack allt folket dödsfullt <strong>och</strong> sedan lät de lägga eld i hallen. Då brann hallen <strong>och</strong> allt folk<br />
som var där inne samman med konung Ingjald.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Odöd<br />
Ingjald tråddes<br />
<strong>av</strong> rök-resarn<br />
på Ränninge<br />
då folkhallsrånarn<br />
med flamfötter<br />
ljusgudars ättling<br />
genom klev.<br />
Ödet<br />
för allt folk<br />
sannast<br />
bland svear tycktes<br />
när hjälten själv<br />
sitt djärva liv<br />
först <strong>av</strong> frejdmän<br />
fälla skulle.<br />
73
Om Ivar vidfamne<br />
Ivar vidfamne lade nu under sig allt sve<strong>av</strong>äldet. Han tillägnade sig också hela Danariket<br />
<strong>och</strong> en stor del <strong>av</strong> Saxland <strong>och</strong> allt östlandet <strong>och</strong> femtedelen <strong>av</strong> England. Av hans ätt är<br />
sedan komna de dana- <strong>och</strong> sveakungar som haft allen<strong>av</strong>äldet över rikena. Med Ingjald<br />
gick Uppsal<strong>av</strong>äldet ur Ynglingarnas ätt, åtminstone så långt man kan tälja direkt från far<br />
till son.<br />
Om Ol<strong>av</strong> trätälja<br />
När Ol<strong>av</strong>, konung Ingjalds son, sporde sin fars frånfälle, då flydde han ur landet med alla<br />
som ville följa honom, ty svearnas hela hop reste sig annars som en man att driva bort<br />
kung Ingjalds ätt <strong>och</strong> alla hans vänner. Ol<strong>av</strong> g<strong>av</strong> sig först till Närke, men när svearna<br />
spårade honom dit, kunde han inte vara där längre. Då for han västerut genom skogarna<br />
till den å som norrifrån faller ut i Vänern <strong>och</strong> heter Älven. Där slog han <strong>och</strong> hans folk sig<br />
ner <strong>och</strong> började röja skogen <strong>och</strong> svedja <strong>och</strong> bränna <strong>och</strong> sedan bebygga landet <strong>och</strong> där vart<br />
brått stora härad, som de kallade Värmaland. Där var gott land. Men när det i Svitjod<br />
spordes om Ol<strong>av</strong> att han röjde skogar, kallade de honom där trätälja, <strong>och</strong> den utväg han<br />
funnit syntes dem smädlig. Ol<strong>av</strong> fick en hustru som hette Solveig eller Sölva, dotter till<br />
Halfdan guldtand från Solöarna i väster. Halfdan var son till Sölve Sölvarson, <strong>och</strong><br />
sonsons son till Sölve den gamle, han som först röjde <strong>och</strong> bebyggde Solöarna. Ol<strong>av</strong><br />
trätäljas mor Gauthild var dotter till Ålof som i sin tur var dotter till Ol<strong>av</strong> den skarpsynte,<br />
konung <strong>av</strong> Närke. Ol<strong>av</strong> <strong>och</strong> Sölva hade två söner, Ingjald <strong>och</strong> Halfdan, <strong>av</strong> vilka den<br />
senare uppfostrades på Solöarna hos sin morbror Sölve <strong>och</strong> vart kallad Halfdan vitben.<br />
Ol<strong>av</strong> trätäljas innebränning<br />
Det var mycket folk som for biltogt från Svitjod, utdrivet <strong>av</strong> konung Ivar. De sporde att<br />
Ol<strong>av</strong> trätälja hade goda försörjningsmöjligheter i Värmaland, <strong>och</strong> dit drev till honom en<br />
sådan massa människor att landet inte kunde föda dem alla. Det vart svårt oår med<br />
hungersnöd, <strong>och</strong> för det g<strong>av</strong> de sin konung skulden, som svearna alltid varit vana att<br />
skylla både äring <strong>och</strong> äringslöshet på kungen. Konung Ol<strong>av</strong> var inte mycket för att blota,<br />
<strong>och</strong> det likade svearna illa, då de trodde att där<strong>av</strong> kom missväxten. Så drog svearna<br />
samman en här, for mot kung Ol<strong>av</strong> <strong>och</strong> inringade hans gård, brände honom inne <strong>och</strong> g<strong>av</strong><br />
honom åt Odin som blot till god årslycka. Det skedde vid Vänern.<br />
Så säger Tjodolf:<br />
Vid Vågen,<br />
där viden tämjts<br />
<strong>och</strong> risskog<br />
röjts <strong>av</strong> honom<br />
Ol<strong>av</strong>s lik<br />
<strong>av</strong> alvarg slöks;<br />
dödshet<br />
dräkten drog<br />
Fornjots son<br />
<strong>av</strong> sveadrotten;<br />
Uppsala<br />
ättmannen<br />
<strong>av</strong> kungar lämnat<br />
längesen.<br />
De bland svearna som var klokare fann då, att missväxten vållades <strong>av</strong> att folkmängden var<br />
större än landet kunde nära <strong>och</strong> att kungen inte rådde för saken. De tog nu rådet att med<br />
hela hären fara västerut över Eidaskog <strong>och</strong> kom till Solöarna högst oväntat. Där drap de<br />
74
konung Sölve <strong>och</strong> tog till fånga Halfdan vitben, som de gjorde till sin hövding <strong>och</strong> g<strong>av</strong><br />
kunganamn. Han lade då under sig Solöarna, <strong>och</strong> sedan drog han med hären ut i<br />
Raumarike <strong>och</strong> härjade <strong>och</strong> skaffade sig landområden med härnad.<br />
* * *<br />
I den efterföljande texten följs ättens fortsatta öden, via Harald hårfager <strong>och</strong> hans<br />
ättlingar, ända fram till 1200-talets början.<br />
Historia Norwegiae<br />
I denna skildring från 1100-talet <strong>av</strong> en okänd författare återges ynglingaättens historia<br />
utifrån uppgifterna i Tjodolf <strong>av</strong> Hvin. Utöver namnen finns också en kort presentation <strong>av</strong><br />
dem. Snorre Sturlason förefaller inte ha tagit hänsyn till dess tolkningar <strong>av</strong> händelseförloppet<br />
eller turordningen på kungarna.<br />
K<br />
onungarna i Norge <strong>och</strong> Sverige<br />
Ingui<br />
Neorth<br />
Froy<br />
Fiolni<br />
Swegthir<br />
Wanlanda<br />
Wisbur<br />
Domald<br />
Domar<br />
Dyggui<br />
Dagr<br />
Alrik <strong>och</strong> Erik<br />
Hogna, Alriks son<br />
Ingialdr<br />
Jorundr<br />
Auchun<br />
Eigil vendilcraco<br />
Ottarus<br />
Adils<br />
Eustein<br />
Ynguar<br />
Broutonund<br />
Ingialdr<br />
Ol<strong>av</strong>us tretelgia<br />
(därefter fortsätter uppräkningen)<br />
* * *<br />
75
SAXO GRAMMATICUS<br />
Danmarks krönika<br />
Han levde under 1100-talets slut <strong>och</strong> var klerk under Absalon. Hans far <strong>och</strong> farfar hade tjänat<br />
under Valdemar den store som krigsfolk <strong>av</strong> god börd. Han dog c:a 1210. Krönikan skrevs strax<br />
innan Snorre Sturlason skrev ”Heimskringla”.<br />
D<br />
an <strong>och</strong> Angel, var Humbles söner, från vilka danskarna härstammar. Dan <strong>och</strong><br />
Angel var de första som härskade i vårt land. Angel, från vem anglerna sägs<br />
härstamma, g<strong>av</strong> den del <strong>av</strong> landet han rådde för sitt namn. Från Dan härstammar<br />
vår kungasläkt. Han hade med en högättad tysk kvinna vid namn Grytha sönerna Humble<br />
<strong>och</strong> Loter.<br />
G<br />
ram, son til kung Skjold, fick veta att den svenske kungen Sigtrygg, Götalands drott,<br />
hade lovat bort sin dotter Grå till en jätte. Detta tyckte Gram var skamligt för en<br />
kungadotter, varefter han drog in i Götaland <strong>och</strong> dräpte kung Sigtrygg <strong>och</strong> äktade<br />
Grå. Då han tagit landet med vapenmakt tänkte han också behålla riket för egen del men<br />
Svarin som var hövitsman i Götaland traktade efter att vinna det för egen del. Gram<br />
utmanade honom på tvekamp <strong>och</strong> fällde honom. Svarins sexton bröder, var<strong>av</strong> sju var<br />
äktfödda, ville då hämnas sin broder med de blev alla slagna.<br />
K<br />
ung Svibdag i Norge drog ut i krig mot Gram <strong>och</strong> fällde honom <strong>och</strong> lade Danmark<br />
<strong>och</strong> Sverige under sig. Han var gift med en dotter till Gram. Grams söner Guthorm<br />
<strong>och</strong> Hading hade sänts på ett skepp till Sverige <strong>av</strong> deras fosterfader Brage till de två<br />
jättarna Vagnhoft <strong>och</strong> Hafle som påtog sig bådas uppfostran <strong>och</strong> skydd. Svibdag lät då<br />
Guthorm få återvända <strong>och</strong> styra Danmark, på sin hustrus inrådan, om han lovade att<br />
betalade skatt.<br />
Men detta godtog inte Hading. Han for i österled <strong>och</strong> efter att ha vunnit stora segrar<br />
for han med en väldig flotta till Götaland för att möta Svibdag. Han fällde Svibdag <strong>och</strong><br />
återtog sitt fädernerike i Danmark.<br />
V<br />
id den tid dyrkades i hela Europa en viss Othinus under falskt sken, att han var en<br />
gudomlighet. Denne brukade emellertid långa tider uppehålla sig vid Uppsala. Han<br />
hedrade stället genom att bo där, antingen därför att invånarne var dummare än andra,<br />
eller för att det var en så angenäm plats. Konungarna i Norden, som ivrigt ville dyrka<br />
hans gudomlighet, porträtterade honom i form <strong>av</strong> en gudabild i guld <strong>och</strong> skickade denna<br />
staty, som ett bevis för sin aktning för honom, till Byzantium (=Istanbul). Dessförinnan<br />
hade de också behängt bildens armar tätt, tätt med armband. Othinus blev glad över en<br />
sådan ryktbarhet <strong>och</strong> visade sin nåd mot <strong>av</strong>sändarna.<br />
Hans gemål Frigga tillkallade emellertid hantverkare <strong>och</strong> lät <strong>av</strong>taga guldet från bilden,<br />
för att hon själv skulle kunna få uppträda desto prydligare. Sedan dessa arbetare straffats<br />
genom hängning, satte Othinus statyn på en sockel <strong>och</strong> ställde med stor konstfärdighet<br />
om, att den vid beröring kunde tala. Men Frigga satte sina intressen att smycka sig högre<br />
än tecknen på hennes makes gudomlighet. Därför umgicks hon intimt med en <strong>av</strong> männen<br />
från hovet för att genom hans skicklighet få bilden nedtagen. Således lyckades hon komma<br />
åt att använda det guld, som <strong>av</strong>sattes för offen-tlig gudstjänst, till sin personliga lyx.<br />
76
Hon ansåg, att hon väl kunde skänka sig själv för att tillfredsställa sin girighet, hon, en<br />
kvinna, som skulle vara i äktenskap med en gudomlig höghet.<br />
Vad skulle jag väl här tillägga något annat, än att en sådan gudomlighet varit värd en<br />
dylik gemål. Människorna gäckas på så vis. Othinus hade således genom sin makes<br />
uppförande blivit utsatt för en dubbel skymf. Han var vanärad ej mindre genom<br />
skadandet <strong>av</strong> hans egen bild än genom äktenskapsbrottet. Han var bedrövad över sin<br />
tvåfaldiga skam. Skymfen att den friborne mannens ära kränkts tärde honom. Därför<br />
hoppades han att han skulle kunna <strong>av</strong>två sig den ådragna vanäran genom landsflykt.<br />
Sedan han (Othinus) dragit bort, passade en viss Mithotyn, som var berömd på grund<br />
<strong>av</strong> sina konster, liksom om han var understödd <strong>av</strong> himmelsk välvilja, på tillfället att ge sig<br />
ut för att vara en gudomlighet. Barbarfolk, förvillade genom nya bedrägerier, lockade han<br />
genom ryktet om sina gärningar att förrätta kulthandlingar till sitt namns ära. Han<br />
påstod, att man icke skulle sona gudarnas vrede <strong>och</strong> skymfer mot de kejserliga högheterna<br />
med samtida i varandra ingående offerhandlingarna, <strong>och</strong> ville hindra, att de högtidliga<br />
löften, som brukade <strong>av</strong>läggas för kejsarens välgång på nyårsdagarna, till dem uttalades<br />
samtidigt med att andra offer förehades samt inrättade särskilda skänkoffer till var <strong>och</strong> en<br />
<strong>av</strong> gudarna. Men så återvände Othinus, <strong>och</strong> tack vare att han inte blev upptäckt nådde<br />
han (Mithotyn) undan till Fyen, då hans gycklerier inte kunde hjälpa honom längre. Där<br />
dödades han vid en strid med invånarna. Men även sedan han <strong>av</strong>lidit låg hans brott i<br />
öppen dag, ty var <strong>och</strong> en som nalkades hans gr<strong>av</strong> greps <strong>av</strong> en hastig påkommande<br />
sjukdom. Han framkallade ett sådant manfall efter sin bortgång ur livet, att man kan<br />
tycka, att han rest sig en långt hemskare minnesvård efter än i livet <strong>och</strong> således pålade<br />
han de skyldiga en hård bot för sin bråddöd. Invånarna blevo förskräckta över denna<br />
olycka, rev fram kroppen ur högen, <strong>av</strong>skilde huvudet från kroppen <strong>och</strong> genomborrade<br />
hans bröst med en tillspetsad käpp. Det hjälpte.<br />
A<br />
smund, Svibdags son, grep till vapen <strong>och</strong> for iväg för att hämnas sin fader. I den<br />
stundande striden fälldes hans son Henrik. Asmund for då rasande in i striden med<br />
skölden på ryggen. Hading mötte honom, täckt <strong>av</strong> Vagnhoft, <strong>och</strong> kunde fälla honom.<br />
Men han blev själv märkt med ett hugg i foten så att han blev halt i resten <strong>av</strong> sitt liv.<br />
Asmund blev gr<strong>av</strong>satt i Upsal med kunglig prakt. Hans drottning Gunhild dräpte sig<br />
själv för hon ville hellre följa honom i döden än att leva utan honom. Därför lades de i<br />
samma gr<strong>av</strong>.<br />
Efter att ha vunnit denna seger härjade Hading i Sverige. Uffe, Asmunds son, for då<br />
med sin här till Danmark <strong>och</strong> härjade eftersom han inte ville möta Hading. Därmed g<strong>av</strong><br />
han lika för lika. Hadings återvände då för att försvara sitt land, <strong>och</strong> Uffe vände också<br />
hemåt <strong>och</strong> fann sitt land fritt från fiender.<br />
H<br />
U<br />
ading äktade Ragnhild, dotter till nithernas kung Hagen.<br />
ffe lät kunngöra att den man som fällde Hading skulle få hans dotter. En man vid<br />
namn Tuning samlade då en flock bjarmer <strong>och</strong> seglade från Norge. Men Hading<br />
seglade honom till mötes <strong>och</strong> vann slaget.<br />
Uffe lät då bjuda in Hading till sig i Upsal, men det slutade med att Hading flydde<br />
sedan hans manfolk fällts. Uffe hade låtit bjuda på gästabud men då Hading folk gick ut<br />
höggs de ner en efter en. Hadings samlade då en stark här <strong>och</strong> for emot Uffe <strong>och</strong> fällde<br />
honom. För att ära såväl Uffe som sin egen bragd lät han resa en präktigt gr<strong>av</strong> över Uffe.<br />
För att försonas med folket lät han Uffes broder Hunding få styra riket för att det skulle<br />
få vara kvar i Asmunds ätt. Länge regerade Hunding i lugn <strong>och</strong> ro i sitt rike, men efter<br />
många stillsamma år for han åter ut med sin flotta.<br />
H<br />
unding fick höra ett rykte om Hadings död <strong>och</strong> han ville då dricka dennes gr<strong>av</strong>öl.<br />
Han lät då bjuda in alla de yppersta männen i riket <strong>och</strong> satte ett stort kar fullt <strong>av</strong> öl<br />
77
mitt i hallen. För att öka högtidligheten skänkte han själv upp öl åt gästerna. Men det<br />
slutade illa därvid att han föll i karet <strong>och</strong> drunknade.<br />
Andra boken<br />
unding hade varit gift med Thorhild. Hon <strong>av</strong>skydde sina styvsöner Regner <strong>och</strong><br />
H Thorald <strong>och</strong> satte dem till att vakta kungsgårdens boskap tillsammans med trälarna.<br />
Då Hadings dotter Svanhvide hörde detta for hon med sina systrar till kungsgården. Hon<br />
g<strong>av</strong> Regner ett svärd varefter han fällde sin styvmoder Thorild. Han tog riket <strong>och</strong> äktade<br />
Svanhvide.<br />
Då kung Frode i Danmark, Hadings son, omsider angrep Regner omkom han på<br />
färden <strong>och</strong> striden uteblev.<br />
S<br />
edan Regnar <strong>och</strong> hans drottning Svanhvide dött, tog deras son Hödbrod över styret.<br />
Han fick sönerna Adils <strong>och</strong> Höd, <strong>och</strong> deras fosterfar var Gevar.<br />
Hödbrod försökte utvidga sitt rike i österled. De segrar han vunnit <strong>och</strong> det manfall<br />
han orsak var honom inte nog. Därför angrep han Danmark <strong>och</strong> fällde kung Ro, Frodes<br />
son, i deras tredje slag. Då Ros broder Helge hörde detta for han mot Hödbrod <strong>och</strong> fällde<br />
honom <strong>och</strong> hela hans flotta. Efter detta kallades han hödbrodsbane liksom han tidigare<br />
hade kallats hundingsbane då han även fällt Hunding, sachserkungen Syriks son.<br />
Därefter var Sverige ett lydrike under Danmark <strong>och</strong> Adils, Hödbrods son, styrde efter<br />
sin fader. Han äktade Yrsa, dotter till Rolv krage som var son till Helge hödbrodsbane,<br />
för att om möjligt få mer frihet för sitt rike <strong>och</strong> mildra skatten. Så blev det också.<br />
B<br />
jarke äktade Rude, Rolv krages syster som tidigare varit gift med Ingel. Han drog mot<br />
Adils <strong>och</strong> vräkte honom ur riket. Rolv krage insatte då en ung man vid namn Hjartvar<br />
som hövitsman över Sverige i löfte att han betalade skatt. För att stärka förbindelsena fick<br />
han äkta Rolvs dotter Skuld.<br />
E<br />
n gång seglade Hjartvar till kung Rolv i Lejre för att överlämna skatten. Men med sig<br />
hade han lönnligen medfört vapen. Efter gillet då danskarna sov gick svenskarna upp<br />
<strong>och</strong> hämtade sina vapen i skeppen. Så gick de upp i kungaborgen <strong>och</strong> dräpte de sovande.<br />
Få undkom detta blodbad. En <strong>av</strong> de få som överlevde var Vögg. Genast förde man fram<br />
honom till Hjartvar som frågade om Vögg ville komma i hans sold. Vögg svarade raskt ja<br />
<strong>och</strong> då han skulle svära eden vid svärdet tog han fatt i fästet <strong>och</strong> drev udden genom<br />
Hjartvar <strong>och</strong> det blev hans bane.<br />
A<br />
dils broder Höd tog nu över styret i båda länderna. Hans fosterfader Gevars dotter<br />
Nanna fann behag i honom. Det var inte bara Höd som traktade efter Nanna, utan<br />
också Balder, Odins son. Tvisten slutade med ett stort slag där Balder flydde.<br />
Höd for till Själland med en stor flotta <strong>och</strong> mötte allmogen som tog väl emot honom<br />
som härskare över de båda länderna. Han fick då veta att hans broder Adils var död. Det<br />
hade skett vid ett stort gästabud som Adils ordnat efter budet om Rolv krages död. Han<br />
drack så väldigt att det blev hans död. Sedan Höd farit tillbaka till Sverige kom Balder till<br />
Själland <strong>och</strong> blev strax hyllad som kung istället för Höd. Då Höd fick bud om detta for<br />
han genast Balder till mötes. Men han förlorade <strong>och</strong> flydde undan. Därpå stundade nya<br />
slag där Balder till slut föll.<br />
Tredje boken<br />
huru han ansågs såsom den förnämsta <strong>av</strong> gudarna, vände Othinus sig till spåmän,<br />
E<br />
teckentydare <strong>och</strong> andra, som han hade hört förutsäga framtiden, för att få veta, hur<br />
han skulle erhålla hämnd för sin son. Ty i de flesta fall har en dylik ofullkomlig<br />
gudomlighet behov <strong>av</strong> mänsklig hjälp. En finne (=Fyn-bo?) vid namn Rostiophus förut-<br />
78
sade honom då, att han med Rinda, en dotter <strong>av</strong> ruthenernas (boende i norra Tyskland)<br />
konung, skulle <strong>av</strong>la en annan son, som skulle utkräva hämnd för broderns dråp.<br />
Men när gudarna, som hade sitt säte i Byzantium (=Istanbul), fann, att Othinus hade<br />
fläckat sitt gudomliga anseende genom att flera gånger förnedra sitt majestät, så beslöt de<br />
att utesluta honom från sin församling. De berövade honom inte bara regeringsmakten,<br />
utan fråntog honom också hans personliga hedersbetygelser. Ty de ansågo det bättre att<br />
den makt deras skändliga överhuvud innehaft undergrävdes, än att den offentliga religionens<br />
värdighet vanhelgades, så att de belastade med en annans brott fick ehuru<br />
oskyldiga lida den brottsliges straff. De insåg nämligen att de som de hade förfört att giva<br />
dem gudomlig dyrkan, skulle förakta dem i stället än lyda dem, då det blev bekant, vilken<br />
skymf som vederfarits den förnämste guden, att de skulle blygas över dem istället att<br />
dyrka dem, att offren skulle anses som sakrilegier <strong>och</strong> de hävdvunna, regelmässiga<br />
religionsbruken såsom barnsligheter. Döden stod dem för ögonen <strong>och</strong> fruktan i själen,<br />
<strong>och</strong> man kunde tro, att den enskildes brott kommit över allas huvuden. På det att den<br />
offentliga religionen inte för hans skull skulle drivas i landsflykt, bestraffade de honom<br />
själv med landsflykt <strong>och</strong> inte bara upphöjde en viss Ollerus på tronen, utan tilldelade<br />
honom också gudomlig värdighet, som om det vore sak samma att välja gudar <strong>och</strong><br />
konungar. Trots att de utsett honom till överstepräst bara för tillfället, g<strong>av</strong> de honom<br />
oinskränkt myndighet, på det att han inte skulle synas vara bara förvaltare <strong>av</strong> en annans<br />
ämbete utan betraktas såsom dennes laglige efterträdare i värdigheten. För att intet skulle<br />
fattas g<strong>av</strong> de honom även Othinus’ namn, på det att den ynnest, namnet åtnjöt, skulle<br />
förtaga oviljan över revolutionen. Då Ollerus vid pass sina tio år hade varit den kejserliga<br />
senatens ämbetsman, började gudarna känna medlidande med Othinus’ hårda landsflykt<br />
<strong>och</strong> ansåg att han nu fått ett tillräckligt hårt straff <strong>och</strong> fick därför utbyta sin förnedrings<br />
skepelse mot sin förra glans, ty den mellanliggande tiden hade nu utplånat märken efter<br />
den föregående skändligheten. Dock fanns de som menade att han var ovärdig att<br />
återtaga den forna värdigheten, emedan han genom att uppträda på scenen <strong>och</strong> genom att<br />
ge sig ut för att vara en kvinna hade tillfogat gudanamnet den gräsligaste skymf. De fanns<br />
även de som försäkrade att han för penningar köpt tillbaka sitt förlorade majestät, i det<br />
han bevekte några gudar med smicker, andra med gåvor <strong>och</strong> att han för en väldig summa<br />
åter förskaffade sig den heder, han förut innehaft. Men frågar man efter priset, så må<br />
man vända sig till dem som vet hur mycket en gudarang kostar. Jag tillstår att mig är det<br />
mindre bekant. Så blev nu Ollerus <strong>av</strong> Othinus fördriven ur Byzantium <strong>och</strong> for till Sverige<br />
där han, som om han var kommen till en helt ny värld, sökte att förbättra sitt anseende,<br />
men dräptes <strong>av</strong> danskarne. Ryktet berättar att han var så inne i trolldomskonster att han<br />
då han skulle över h<strong>av</strong>et istället för båt begagnade sig <strong>av</strong> ett ben som han hade ristat fullt<br />
med trollsånger, <strong>och</strong> på så sätt kom han lika hastigt fram som om han begagnat sig <strong>av</strong><br />
åror.<br />
Men då Othinus återtagit sina gudomliga äretecken, vann han i alla jordens länder ett<br />
sådant anseende att alla folk hälsade honom såsom det till världen återkomna ljuset <strong>och</strong><br />
det fanns ingen plats på jorden som ej hörsammade maktbuden från detta namn.<br />
G<br />
evar blev svekfullt tagen <strong>av</strong> daga <strong>av</strong> sin ståthållare Gunne. Höd rustade sig då för att<br />
fara <strong>och</strong> hämnas hans död, fångade Gunne <strong>och</strong> kastade honom levande på ett bål.<br />
Därefter satte han Gevars söner Herlet <strong>och</strong> Gerit till att råda över Norge.<br />
K<br />
urerna <strong>och</strong> svenskarna fick i sinnet att angripa Danmark istället för att sända dem<br />
skatt. Det var som om Höds död fått dem att tro att skatten inte gällde längre. Även<br />
sl<strong>av</strong>erna <strong>och</strong> många andra folk föll ifrån <strong>och</strong> gjorde sig fria. Kung Rörik, son till Höd,<br />
samlade Danmark under vapen <strong>och</strong> lade under sig länderna igen.<br />
79
Fjärde boken<br />
å den tiden härskade en man vid namn Adils i Sverige. Han for vida omkring <strong>och</strong><br />
P hemsökte sina grannar med krig. Så kom han med sin här till jarlen Frovin i Slesvig<br />
<strong>och</strong> det slutade med en tvekamp där Adils fällde Frovin. Strax senare kom Adils på nytt<br />
med sin här för att erövra hela Danmark men de förlorade slaget <strong>och</strong> flydde. Frovins<br />
söner Kette <strong>och</strong> Vig for till Sverige för att hämnas sin fader. De gick då till den skog de<br />
visste att Adils besökte <strong>och</strong> gömde sina vapen där innan de kom till tals med honom. Vid<br />
detta tillfälle lurade de honom, fick fatt i sina vapen <strong>och</strong> dräpte honom.<br />
E<br />
fter Dan, Uffes son, kom Huglet. Han fällde de två svenska våldsmännen Hömod <strong>och</strong><br />
Högrim i ett sjöslag.<br />
Femte boken<br />
rode, son till Fridlev, fördelade sitt krigsfolk runt om i landet <strong>och</strong> samlade de förråd<br />
F som tarvades för vintern. Men det räckte för att försörja hans väldiga här <strong>och</strong> den<br />
kom nästan i lika stor nöd som hunnernas här. Då vintern var leden till ända <strong>och</strong> att<br />
förråden minskade dag för dag sände han Roller till Norge, Olimar till Sverige, kung<br />
Önev <strong>och</strong> Glomer till Orkneyöarna för att skaffa livsmedel. Frode hade trettio kungar i<br />
sitt följe som dels var hans vänner <strong>och</strong> dels hyllade honom som sin överkonung. Efter<br />
sommaren kom de utsända tillbaka, men de var rikare på segervind än på livsmedel.<br />
Roller hade gjort fylkena Nordmöre <strong>och</strong> Sunmöre skattskyldiga efter att ha fällt deras<br />
kung Arnthor. Olimar hade övervunnet Thor långe, kung över Jämtland <strong>och</strong> Helsingland,<br />
<strong>och</strong> underlagt sig Estland, Öland <strong>och</strong> Kurland <strong>och</strong> öarna utanför den svenska kusten. Han<br />
vände hem med sju hundra skepp, dubbelt så många som han seglade bort med. Önev <strong>och</strong><br />
Glomer hade underlagt sig Orkneyöarna, <strong>och</strong> de vände hem med nio hundra skepp.<br />
Tjugo riken hade under sommaren underlagts Frodes herradöme, förutom de trettio som<br />
redan nämnts.<br />
Med tillit till denna styrka upptog han kampen mot hunnerna. Kung Hun föll <strong>och</strong><br />
hans broder med samma namn g<strong>av</strong> upp då han såg att kungen fallit tillsammans med så<br />
mycket manfolk att Rysslands tre största floder var täckta <strong>av</strong> lik som <strong>av</strong> broar, så att man<br />
kunde gå över dem. Jorden var översållad med lik så långt man kunde rida i tre dagar.<br />
Efter slaget underkastade sig hundra sjuttio kungar Frodes styre.<br />
Frode stämde så kungarna till ting <strong>och</strong> pålade dem att de i framtiden skulle leva under<br />
en <strong>och</strong> samma lag. Olimar satte han över Holmgård, Önev över Könegård (Kvänland?),<br />
den fångne kung Hun g<strong>av</strong> han Sachsland <strong>och</strong> Revil fick Orkneyöarna. En man vid namn<br />
Dimar satte han för styret i Helsingland, Järnbäraland <strong>och</strong> Jämtland samt bägge<br />
Lapplanden. Dag g<strong>av</strong> han styret över Estland. Var <strong>och</strong> en <strong>av</strong> dessa män pålade han en<br />
skatt, <strong>och</strong> Frodes rike sträckte sig nu från Ryssland till floden Rhen.<br />
P<br />
å den tiden kom Alrek, kung <strong>av</strong> Sverige, i krig med Gest blinde (=Oden), göternas<br />
kung. Gest blinde vände sig till Frode <strong>och</strong> ville underkasta sig honom om han bara<br />
fick härhjälp. Strax sändes Skalk Skåning <strong>och</strong> Erik till honom med förstärkning. Erik ville<br />
inte att de skulle samla angreppet mot Alrek direkt utan först möta Alreks son Gunthjov<br />
som var hövding över Värmland <strong>och</strong> Solöerne. I slaget stupade Gunthjov <strong>och</strong> Alrek drog<br />
då ut med sin här för att hämnas. Mötet slutade med en tvekamp mellan Alrek <strong>och</strong> Erik<br />
<strong>och</strong> det slutade så att Alrek föll medan Erik blev svårt sårad men hämtade sig efter lång<br />
tid. Då Erik kom tillbaka till Frode menade han att Sverige, Värmland, Helsingland <strong>och</strong><br />
Solöerne hade underlagts Frodes rike. Frode gjorde i gengäld Erik till kung över det<br />
område han övervunnit tillika med Helsingland, bägge Lapplanden, Finland <strong>och</strong> Estland<br />
emot att han betalade årlig skatt. Ingen svensk kung före honom hade hetat Erik, men<br />
från honom gick namnet över till de senare.<br />
80
P<br />
å den tiden härskade Alf i Hedemarken, <strong>och</strong> Björn i Viken. Frode samlade nu en här<br />
från alla de länder som låg under honom <strong>och</strong> seglade med sin flotta mot Norge,<br />
medan Erik förde fram landhären. Vid Hålogaland möttes härarna <strong>och</strong> det blev en hård<br />
kamp med stort manfall. Frode valde att vända hemåt igen sedan bara ett hundra sjuttio<br />
<strong>av</strong> hans flotta om tre tusen skepp var kvar. Nordmännen hade också fått stora förluster.<br />
Ryktet berättade att det inte var folk kvar till en femtedel <strong>av</strong> bygden.<br />
Frode bestämde att sjöfolk skulle ha fri rätt att få ta virke till årer när så behövdes, <strong>och</strong><br />
att den som skulle över en flod fritt fick bruka den häst som fanns närmast vadstället,<br />
men skulle stiga <strong>av</strong> medan bakbenen ännu var i vattnet. Red han längre hade han<br />
förbrutit sitt liv. Han bestämde också att en man på resa hade rätt till så mycket mat ur en<br />
annan mans förråd som var nog till en måltid, men tog han mer var det tjuveri.<br />
Hervararsagan, Angantyrs fader<br />
de dagarna hände det att en svensk kämpe vid namn Arngrim kom till Frode efter att i<br />
I en tvekamp ha fällt Skalk Skåning sedan Skalk taget ett skepp från honom. Han bad att<br />
få äkta Frodes dotter Övura men detta ville inte Frode höra talas om. Erik som styrde<br />
över Sverige rådde honom då att utföra en bedrift <strong>och</strong> att våga en dust med Egder, kung i<br />
Bjarmaland <strong>och</strong> Thengil, kung i Finnmarken, då dessa var de enda som unddrog sig<br />
Danmarks herradöme. Finnarna som bor längst norrut angrep Arngrim <strong>och</strong> han lade dem<br />
under sig. Mantalet räknades <strong>och</strong> skatten bestämdes till ett slädlass med djurskinn för var<br />
tionde man <strong>och</strong> det skulle betalas var tredje år. Därefter utmanade han kung Egder på<br />
tvekamp <strong>och</strong> fällde honom.<br />
Arngrim fick Övura till äkta <strong>och</strong> de fick tolv söner.<br />
Sjätte boken<br />
id samma tid som Frode dog, dog också Erik. Hans son Halvdan tog då över styret.<br />
V Riket angreps <strong>av</strong> tolv bröder i Norge, <strong>och</strong> då Halvdan inte kunde skydda sig emot<br />
dem sökte han hjälp hos Fridlev, Frodes son, i Ryssland. Bröderna hade en borg som låg<br />
på en i i en flod. Först efter mycket list lyckades de besegra dem.<br />
F<br />
ridlevs son Frode blev sedan kung över Danmark. På den tiden kom en man vid namn<br />
Starkodder, Storverks son, till Frode sedan han litit skeppsbrott. Han var mycket<br />
storväxt <strong>och</strong> hade ett mod som svarade därtill. Han kom till världen i det land som<br />
gränsar till Sverige i öster, där nu ester bor i mängder. Många var hans bedrifter. Kung<br />
Vikar i Norge fällde han <strong>och</strong> många andra.<br />
S<br />
tarkoddar vände tillbaka till Sverige innan hans sår hade läkt efter mötet mot Angantyr<br />
<strong>och</strong> hans bröder, söner till Arngrim. Där hade Halvdan blivit dräpt <strong>och</strong> efter att ha<br />
kuvat vissa folks uppror insatte Starkoddar hans son Sigvard vid styret.<br />
Sjunde boken<br />
fter Frode blev hans son Ingild kung, <strong>och</strong> därefter dennes son Olaf. Han hade två<br />
E<br />
söner, Frode <strong>och</strong> Harald. Frode var gift med Ulfhild, dotter till den svenske kungen<br />
Sivard, <strong>och</strong> Harald hade äktat Signe, dotter till Karl som var ståthållare i Götland. De<br />
kappades om makten <strong>och</strong> Frode sände då en <strong>av</strong> sina hirdmän för att lönnligen mörda<br />
brodern. Då dådet var utfört lät han döda gärningsmannen för att ingen skulle få reda på<br />
vem som lejt mördaren. Trots det visste ryktet att berätta att det var Frode som låg<br />
bakom dådet. Vid ett tillfälle samtalade Frode <strong>och</strong> Karl om Haralds oväntade död <strong>och</strong> då<br />
Karl antydde att det var Frode som sänt mördaren blev Frode så vred att han dräpte Karl.<br />
Harald <strong>och</strong> Signe hade två söner, Harald <strong>och</strong> Halvdan, <strong>och</strong> dessa sökte nu Frode<br />
komma åt för att dräpa. Men detta slutade med att bröderna brände Frode inne.<br />
81
D<br />
å Frode var tagen <strong>av</strong> daga härskade Halvdan i tre år innan han överlämnade makten<br />
åt Harald. Halvdan for istället ut <strong>och</strong> härjade som viking runt Öland. Här drog han<br />
upp sina skepp om vintern. Därpå angrep han Sverige <strong>och</strong> fällde kungen Sivard i ett slag.<br />
Så ville han ta upp en dust med kungens dotterson Erik, en son till hans farbror Frode<br />
<strong>och</strong> Ulvhild. Erik hade en kämpe som hette Hake som dövade svärd med galdrar.<br />
Halvdan angrep våldsamt i slaget men tvingades till slut fly. Han skyndade till en man vid<br />
namn Vitolf som bodde i Helsingland <strong>och</strong> som tidigare hade tjänat hos Harald. Denne<br />
man var duktig i läkekonster <strong>och</strong> hade tillbringat det mesta <strong>av</strong> sin tid i fält men efter sin<br />
hövdings sorgliga död drog han sig tillbaka. Erik for efter med sin styrka. Till Halvdan<br />
slöt sig kämpen Thore med deras här var underlägsen Eriks här i antal. Då slaget började<br />
märkte Halvdan att fylkingen vaklade <strong>och</strong> han sände då upp Thor på berget för att han<br />
skulle vräka ner sten på fienden. Således vann Halvdan de framgångar med sten som hans<br />
svärd inte förmådde ge. Där<strong>av</strong> fick han tillnamnet bjärggram (=bergets vildhet). Då slaget<br />
var vunnet gjorde han sig till kung över svenskarna. Erik svarade med att fara fram med<br />
grymheter inte bara i de områden som Halvdan lagt under sig utan också i Danmark. I<br />
det fjärde slaget i Danmark fällde Erik till slut Harald. Det fick Halvdan att lämna Sverige<br />
för att återvända till Danmark. I gengäld for Erik tillbaka för att åter upptaga styret över<br />
Sverige. Men Halvdan återvände <strong>och</strong> seglade med två skepp rakt mot Eriks flotta. Erik<br />
angrep honom <strong>och</strong> följde efter då Halvdan seglade undan. Försent insåg Erik att<br />
Halvdans flotta låg gömd ett stycke därifrån <strong>och</strong> de omringade raskt Eriks flotta. Erik<br />
tillfångatogs <strong>och</strong> kastades för vilda djur <strong>och</strong> ändade på så sätt sitt liv.<br />
Därefter blev Halvdan kung över de båda rikena.<br />
S<br />
å var det en viking vid namn Ebbe som var <strong>av</strong> ringa börd. Utifrån den självtillit han<br />
hyste till följd <strong>av</strong> sin tapperhet önskade han sig ett fönämt giftermål. Han längtade<br />
efter att få Sigrid, en dotter till göternas kung Yngve, till äkta <strong>och</strong> hälften <strong>av</strong> riket i giftet.<br />
Yngve frågade Halvdan till råds om han skulle gå in på detta <strong>och</strong> Halvdan svarade att det<br />
var nog bäst så, men också att Yngve skulle låta en plats stå öppen för honom själv vid<br />
gästabudet. Yngve följde rådet <strong>och</strong> Halvdan <strong>av</strong>lade allt som kunde visa att han var <strong>av</strong><br />
kunglig börd <strong>och</strong> påtog sig ett oansenligt skick. Då han vid nattetid infann sig vid<br />
bröllopsfesten frågade han vem det var som satt näst intill kungen. Då Ebbe svarade att<br />
det var kungens kommande svåger, frågade Halvdan spydigt om han var galen som tänkt<br />
sig att han med sin usla härkomst skulle få beblanda sig med en högboren ätts härlighet.<br />
Därpå utmanade han honom till kamp <strong>och</strong> sade att intet <strong>av</strong> detta skulle han få förrän han<br />
segrat. Ebbe nödgades slåss men Halvdan fick segern <strong>och</strong> fällde honom.<br />
Då det gått några år for Halvdan tillbaka till Danmark, <strong>och</strong> då han inga barn hade<br />
skänkte han sina skatter till Yngve <strong>och</strong> lät honom få bli kung efter honom. Yngve blev<br />
senare fälld i krig <strong>av</strong> en rival vid namn Ragnald. Yngve efterlämnade då sonen Sivard<br />
(som blev kung i Danmark).<br />
S<br />
ivard hade en dotter vid namn Syrithe som var mycket fager <strong>och</strong> skön. Ottar, Ebbes<br />
son, fick henne till äkta efter en förunderlig historia. Sivard själv äktade en dotter till<br />
Ebbe.<br />
Någon tid därefter stod det ett slag på Själland mellan Sivard <strong>och</strong> Ragnald. I tre dagar<br />
slogs de med största tapperhet <strong>och</strong> utgången var oviss. Då kastade sig Ottar med<br />
dödsförakt rakt mot Ragnald där de bästa <strong>av</strong> hans krigare stod <strong>och</strong> fällde honom <strong>och</strong><br />
skaffade således plötsligt danskarna seger. Den svenska hären blev då gripen <strong>av</strong> sådan<br />
rädsla att många <strong>av</strong> de främsta i hären tog till flykten. Den yppersta <strong>av</strong> dem, Starkodder,<br />
lät sig eljest inte förskräckas om faran var än så stor men nu blev han gripen <strong>av</strong> en ångest.<br />
Alla dessa män g<strong>av</strong> sig i tjänst hos Hake, den störste <strong>av</strong> den tidens vikingar.<br />
D<br />
ärpå blev Sigar kung i Danmark efter sin fader Sivald. En <strong>av</strong> hans söner hette Alf. Vid<br />
samma tid ska det i Götland ha varit en kung vid namn Sivard, som hade två söner,<br />
82
Vemund <strong>och</strong> Östen, <strong>och</strong> en dotter, Alvilde. Alf önskade äkta Alvilde men hennes moder<br />
baktalade honom så mycket att Alvilde inte ville ha honom. Därefter bytte hon sina<br />
kvinnokläder mot manskläder <strong>och</strong> förändrades från en blyg jungfru till en grym viking.<br />
Omkring sig samlade hon andra kvinnor som ville klä sig i härkläder <strong>och</strong> tillsammans<br />
utförde de åtskilliga modiga bedrifter. En gång mötte hon Alfs flotta <strong>och</strong> han tvingade<br />
henne då till äkta <strong>och</strong> att byta till kvinnokläder. Deras dotter var Gyrithe.<br />
A<br />
lla dessa krig <strong>och</strong> olyckor hade i den grad försvagat den danska kungasläkten att den<br />
bara var Gyrithe, Alfs dotter, som återstod. Då danskarna inte längre hade deras<br />
högborna furstar som kunde stå för styret valde de furstar bland folket. De satte Östmar<br />
över Skåne <strong>och</strong> Hunding över Själland, Hane g<strong>av</strong> de herradöme över Fyn <strong>och</strong> Rörik <strong>och</strong><br />
Hother över Jylland. På så vis skulle de dela makten emellan sig.<br />
D<br />
et berättas att Gunnar var den tappraste bland svenskarna. Han for till Norge <strong>och</strong><br />
ansatte Jäderen. Men istället för att samla byte sökte han utöva mandråp så mycket<br />
han kunde. Då nordmännens kung Ragnald hörde hur han for fram för att tillfredställa<br />
sin blodtörst lät han bygga ett gömsle för sin dotter Drot <strong>och</strong> skatter <strong>och</strong> gick sedan<br />
Gunnar till mötes med sin här. I slaget fälldes Ragnald. För att straffa folket för dess feghet<br />
satte Gunnar en hund till hövding för att styra landet, <strong>och</strong> pålade dem dubbel skatt.<br />
Gunnar fann även Ragnalds dotter <strong>och</strong> tog henne till sig. Med henne fick han senare<br />
sonen Hildiger. Han var lika blodtörstig <strong>och</strong> grym som sin fader <strong>och</strong> blev omsider<br />
landsförvisad <strong>av</strong> sin fader <strong>och</strong> omsider upptagen hos svenskarna.<br />
Emellertid fick Borkar reda på att Gunnar hade tvingat Drot till sig <strong>och</strong> han for då<br />
iväg, dräpte Gunnar <strong>och</strong> tog Drot själv till äkta. Hennes samtycke hade han eftersom<br />
Gunnar dräpt hennes fader <strong>och</strong> hon gärna äktade den som hämnats honom. De fick<br />
sonen Halvdan. Han var en stor kämpe <strong>och</strong> äktade sedermera Gyrithe. Deras son var<br />
Harald hilditann.<br />
H<br />
alvdan hörde att det rasade ett krig mellan den svenske kungen Alver <strong>och</strong> rutherna.<br />
Han for då till Ryssland <strong>och</strong> kom sin halvbroder Hildiger till mötes. De möttes i<br />
tvekamp <strong>och</strong> Hildiger fälldes <strong>av</strong> Halvdan.<br />
H<br />
arald hilditann ville åter samla Danmark <strong>och</strong> lägga det under sig. Han fällde Vesete<br />
<strong>och</strong> lade Skåne under sig. Därefter angrep han Hader (=Hother, jfr ovan) i Jylland<br />
<strong>och</strong> fällde honom. Därpå bemäktigade han sig Lejre efter att ha fällt Hunding <strong>och</strong> Rörik.<br />
Så hörde han att Asmund, kung över Viken i Norge, blev berövad sitt rike <strong>av</strong> sin äldre<br />
syster. Uppbragt över en sådan fräckhet <strong>av</strong> en kvinna drog Harald ut med sin flotta inom<br />
kampen var <strong>av</strong>gjord <strong>och</strong> fällde henne så att Asmund återfick sitt rike.<br />
Emellertid dog svenskarnas kung Alver <strong>och</strong> efterlämnade sönerna Olaf, Yngve <strong>och</strong><br />
Ingild. Yngve var inte nöjd med den makt <strong>och</strong> det anseende som gått i arv till honom från<br />
fader <strong>och</strong> för att utvidga sitt rike gick han i krig mot Danmark. Harald mötte dem <strong>och</strong><br />
fällde Yngve <strong>och</strong> Olaf. Ingild ville då ha vapenstillestånd <strong>och</strong> fick det också, men drog sig<br />
inte för att senare röva bort Haralds syster <strong>och</strong> ta henne till äkta. Åter började kriget<br />
mellan dem men efter det att lyckan svängt mellan dem flera gånger slöt de fred.<br />
V<br />
id denna tid utkämpades också krig om kungamakten mellan tröndernas kung Olaf<br />
<strong>och</strong> jungfruna Stikla <strong>och</strong> Rusta. Åter blev Harald uppbragd över kvinnornas fräckhet,<br />
for dem till mötes <strong>och</strong> fällde dem.<br />
A<br />
llt sedan Arilds tid har i Danariket herradömet till lands varit åtskilt från herradömet<br />
till h<strong>av</strong>s.<br />
83
E<br />
mellertid dog Ingild i Sverige <strong>och</strong> efterlämnade en ganska liten son vid namn Ring. I<br />
Danmark rådde fred i femtio år alltmedan Harald regerade. Ingen vågade göra annan<br />
orätt.<br />
P<br />
å den tiden hade de två bröderna Skate <strong>och</strong> Hjale fräckheten att röva fagra jungfrur<br />
som de kränkte. De fick i sinnet att även bortröva Äse, dotter till Olaf som var<br />
underkung i Värmland. De krävde att han utelämnade henne eller ställde upp i tvekamp. I<br />
Olafs ställde infann sig Ole, en kungason, som lovades Äse till äkta om han slog kämparna.<br />
Äse fattade tycke för honom <strong>och</strong> hans iver fick honom att slå de två bröderna <strong>och</strong><br />
deras tio kämpar, den ena efter den andra. Kampen skedde på en holme uti i en mosse,<br />
<strong>och</strong> inte långt därifrån ligger en by som till minne <strong>av</strong> denna kamp bär på både Hjale <strong>och</strong><br />
Skates namn i förening.<br />
De fick sedermera sonen Omund. Efter flera strider blev han sänd <strong>av</strong> Harald till Ring<br />
för att göra krigstjänst.<br />
(Här följer skildringen om Bråvallaslaget, se istället ”Sagu-brot”)<br />
S<br />
edan Ole regerat som kung i Danmark efter Harald <strong>och</strong> blivit dräpt <strong>av</strong> Starkodder för<br />
sin stora orättfärdighets skull, insatte danskarna hans son Omund som kung. Vid den<br />
tiden regerade Ring över en del <strong>av</strong> nordmännen, ett område som Omund ansåg sig rätt<br />
till. I den följande striden föll Ring. Av hans två döttrar tog Omund den ena själv till äkta<br />
<strong>och</strong> den andra g<strong>av</strong> han till Homod sin trofaste kämpe.<br />
O<br />
mund dog <strong>och</strong> styret övergick till hans äldste son Sivard. På den tiden hade<br />
svenskarnas kung <strong>Götar</strong> fallit i gränslös kärlek till den ena <strong>av</strong> Omunds döttrar. Men<br />
något giftermål blev det aldrig. Händelserna runt dem gick skilda vägar.<br />
om Ermenrik<br />
armenrik tog riket i Danmark <strong>och</strong> fällde många furstar, däribland kung <strong>Götar</strong> i Sverige<br />
J <strong>och</strong> bemäktigade sig riket efter honom.<br />
S<br />
ivald tog över styret i Danmark <strong>och</strong> då hans son Snie sedermera efterträdde honom<br />
g<strong>av</strong> han sig vinn om att utvidga riket. Snie fällde kämparna Eskil <strong>och</strong> Alkil <strong>och</strong><br />
erövrade så Skåne. Omsider blev han våldsamt förälskad i götakungens dotter <strong>och</strong> hon<br />
gengäldade hans känslor. Snie föll in i Götaland med sin här <strong>och</strong> utmanade kungen där på<br />
holmgång. Den som segrade skulle erhålla den andres rike. Kampen begynte <strong>och</strong><br />
götakungen föll. Då fick Snie veta att kungadottern förts bort <strong>och</strong> var gift med svenske<br />
kungen. Genast sände han en man till den svenske kungen <strong>och</strong> då han återvände kunde<br />
han berätta att kungadottern gärna önskade få Snie. Snie seglade då henne till mötes <strong>och</strong><br />
bortförde henne från min man. Med sig tog hon också sin mans skatter. Sedan den<br />
händelsen var det ett ständigt krig mellan Snie <strong>och</strong> svenskkungen.<br />
(Här följer Götriks saga, se istället Götriks saga)<br />
Nionde boken<br />
(Här följer Ragnar lodbroks saga, se istället Ragnar lodbroks saga)<br />
Tionde boken<br />
arald blåtand regerade över Danmark. På den tiden kom Styrbjörn, son till den<br />
H<br />
svenske kung Björn, efter att hans farbroder Olofs son Erik hade skilt honom från<br />
riket tillika med hans syster Gyrithe. Styrbjörn äktade Haralds dotter <strong>och</strong> tillsammans for<br />
de mot sl<strong>av</strong>erna <strong>och</strong> ansatte deras stora stad Julin. Flottan var så stor att de tillfogade<br />
folken i Norden ständiga nederlag. Just då de skulle anfalla Halland gick en stor tysk här<br />
84
in i Jylland. Innan Harald <strong>och</strong> Styrbjörn hann fram kom tyskarna ända upp till<br />
Limfjorden. Då tyskarna vände åter hann Harald ifatt dem <strong>och</strong> fällde de bakre trupperna.<br />
I samma stund for Styrbjörn mot svenskarna med föll själv i den stundande slaget.<br />
D<br />
rottning Thyra danabot, Haralds moder, som ännu var i livet lyckades befria Skåne<br />
som svenskarna en tid lagt under sig <strong>och</strong> krävt skatt ifrån så att det åter hörde till<br />
Danmark.<br />
S<br />
ven tveskägg tog riket i Danmark efter sin fader Harald. Erik Segersäll, kung i Sverige<br />
hade inte glömt den hjälp som Harald hade gett Styrbjörn. För detta var han förbittrad<br />
över danskarna <strong>och</strong> Sven tveskägg <strong>och</strong> sände iväg en här för att hämnas. Sven blev<br />
övervunnen <strong>av</strong> honom i ett slag i Skåne. Sven flydde då till Olaf Tryggvesson som ännu<br />
inte var kung i Norge men som utövade makt <strong>och</strong> myndighet. Här hoppades han på hjälp<br />
ty hans fader Harald hade hjälp Olafs fader tillbaka till makten i Norge sedan han<br />
fördrivits. Men någon hjälp fick han varken där eller hos den engelske kungen Edvard.<br />
Han drog då till Skottland <strong>och</strong> fick där härhjälp.<br />
Då Erik dog efter att ha varit kung i sju år återfick han Danmark. Eriks son Olof <strong>och</strong><br />
hans moder Sigrid vände då åter till Sverige.<br />
B<br />
ernard hette en man som kom från England. Han missionerade i Norge innan han<br />
kom till Sverige <strong>och</strong> fick kung Olaf att omvända sig till kristendomen <strong>och</strong> hedrade<br />
honom därvid genom att ge honom tillnamnet Jacob. Bernard gr<strong>av</strong>lades senare i<br />
gr<strong>av</strong>välvningen i Lunds domkyrka.<br />
(10 : 401ff Slaget vid Svolder, se istället Snorre Sturlason)<br />
V<br />
S<br />
id den tiden dog svenskekungen Olaf <strong>och</strong> efterträddes <strong>av</strong> sonen Omund som fick<br />
tillnamn <strong>av</strong> att han levde så länge.<br />
venskarna bröt ofta in i Skåne. Vid den tiden luckades Ulf med list erhålla Estrid till<br />
äkta men för att inte drabbas <strong>av</strong> kung Knuts hämnd då han återkom valde Ulf att<br />
färdas till Sverige med sin hustru. Väl ditkommen försökte han förmå Omund <strong>och</strong> Olaf<br />
att angripa Skåne med en stor flotta <strong>och</strong> en stor här. Omund drog in med landhären i<br />
Skåne <strong>och</strong> Ulf for med en flotta <strong>och</strong> låg vid Helgeå. Mötet slutade med ett stort slag.<br />
Elfte boken<br />
ven Estridsson äktade svenskkungens dotter Gyda som var hans fränka. Detta ville<br />
S biskoparna Egin <strong>och</strong> Wilhelm inte låta passera utan vidare. Då deras förmaningar inte<br />
hjälpte vände de sig till ärkebiskopen i Bremen. Men inte heller dennes ord lyssnade Sven<br />
på. För säkerhets skull flyttade ärkebiskopen sitt säte från Hamburg till Bremen då risken<br />
fanns att Sven skulle angripa honom med sin flotta. Ärendet slutade med att Sven försköt<br />
sin hustru som drog tillbaka till sitt fädernehem. Hon levde resten <strong>av</strong> sina dagar i ogift<br />
tillstånd.<br />
K<br />
nut den helige hade två döttrar som gifte sig i Sverige. Ingrid blev gift med Folke, en<br />
storättad svensk med vem hon födde Benedikt <strong>och</strong> Knut, <strong>och</strong> således blev hon<br />
farmoder till Birger jarl i Sverige som lever ännu. Den andra dottern var Cicilia som gifte<br />
sig med Erik, som var ståthållare i Götland med vem hon födde sönerna Knut <strong>och</strong> Karl<br />
från vem det stammar en talrik kull <strong>av</strong> de härligaste ädlingar.<br />
Tolfte boken<br />
ung Nils <strong>av</strong> Danmark äktade Margareta, en dotter till svenskkungen Inge <strong>och</strong> hans<br />
K<br />
drottning Helene <strong>och</strong> som första hade varit gift med kung Magnus <strong>av</strong> Norge. Då<br />
85
Magnus som ivrigt angrep svenskarna blev trängd <strong>av</strong> vapenmakt ända ner till Halland<br />
tvingades han barfota fly tillbaka upp på sina skepp. Av detta fick han tillnamnet barfot.<br />
För att vinna fred dem emellan g<strong>av</strong> Inge sin dotter Margareta till Magnus. Med honom<br />
hade Margareta inga barn men med Nils födde hon barn som det dock inte var någon<br />
lycka med. Sonen Inge blev redan som barn <strong>av</strong>kastad en vild häst <strong>och</strong> ihjältrampad, <strong>och</strong><br />
Magnus dräpte i unga år en frände.<br />
Margareta hade fått sin broder Ragnalds dotter gift med Henrik <strong>och</strong> sin systerdotter<br />
Ingeborg med Knut. Sitt fädernegods delade hon i tre delar, en tog hon själv <strong>och</strong> de andra<br />
två kvinnorna fick varsin del. Där<strong>av</strong> uppstod det splittring mellan svenskarna <strong>och</strong><br />
danskarna.<br />
Trettonde boken<br />
mellertid dog kungen <strong>av</strong> Sverige, <strong>och</strong> då det egentligen tillkom svearna att välja en ny<br />
E kung tog trots det götarna till sig den värdigheten med tillsättandet <strong>och</strong> dristade sig<br />
till att välja Magnus. <strong>Svear</strong>na ville inte ge dem den myndigheten, <strong>och</strong> låta ett folk som var<br />
mindre ansenliga än de själva, <strong>och</strong> som sedan Arilds tid tillkommit dem. Därför förklarade<br />
de valet <strong>av</strong> Magnus som ogiltigt då götarna inte hade rätt att välja kung <strong>och</strong> valde<br />
en ny kung. Men han blev strax efter dräpt <strong>av</strong> götarna <strong>och</strong> vid hans död gick herradömet<br />
över på Magnus. Han fick då lust att gifta sig <strong>och</strong> sände bud till Polens kung Boleslaus<br />
<strong>och</strong> trolovade sig med dennes dotter. Strax efter seglade han med sin flotta, som var<br />
ansamlad på hans faders Nils befallning <strong>och</strong> ledd <strong>av</strong> honom, till Venden vars kung<br />
Vartislaus i långa tider hade legat i fejd med danskarna <strong>och</strong> polackerna. Först belägrade<br />
de staden Osna <strong>och</strong> tvingade dem ett betala en ansenlig summa för att belägningen skulle<br />
upphävas. Därpå seglade de till Julin <strong>och</strong> fick härhjälp <strong>av</strong> kung Boleslaus innan de<br />
erövrade staden.<br />
Efter detta for de hem tillsammans med Magnus brud för att fira bröllop i Ribe.<br />
Margareta fick vattensot så hennes ben svulnade upp våldsamt, <strong>och</strong> det blev hennes<br />
död.<br />
K<br />
ungen Nils mötte allmogen på tinget utan att ha sin son Magnus med sig, <strong>och</strong> fick<br />
inte försvara sig med mindre än att han svor att förvisa sonen från riket <strong>och</strong> inte låta<br />
honom få komma tillbaka förrän folket g<strong>av</strong> honom lov därtill (efter mordet på hertig<br />
Knut). Kungens rådgivare menade att Magnus kunde stanna i Götaland medan<br />
landsförvisningen varade. Så blev det också.<br />
E<br />
mellertid hade svenskarna då de fick nys om att Magnus var upptagen <strong>av</strong> krig i<br />
Danmark tagit en <strong>av</strong> deras egna landsmän, en man <strong>av</strong> ringa härkomst vid namn<br />
Sverker, till kung.<br />
Nils hade efter Margarets död gifts sig med Ulvhilde från Norge. Till henne skickade<br />
Sverker sändebud som framförde hans kärlek till henne, <strong>och</strong> kort tid därefter lät han<br />
hemligen bortföra henne från hennes man <strong>och</strong> fick henne till äkta. Med denna frilla som<br />
han falskeligen kallade sin äkta hustra fick han sonen Karl som blev kung i Sverige efter<br />
honom.<br />
Fjortonde boken<br />
nut, Magnus son, valdes till kung <strong>av</strong> jyllänningarna. Efter en tid <strong>av</strong> inre strider stod<br />
K<br />
det på alla sätt illa till i Danmark. Inom riket rasade kriget för fullt <strong>och</strong> utanför<br />
gjorde sjörövarna all möjlig förtret. Knut beg<strong>av</strong> sig från Aalborg till Lödöse <strong>och</strong> uppehöll<br />
sig en tid i landsflyktighet hos sin styvfader Sverker som efter Magnus död hade äktat<br />
Knuts moder.<br />
Knut blev först väl mottagen <strong>av</strong> sin styvfader i Sverige men det varade inte länge<br />
förrän han begynte att vara honom till besvär, så att han behövde sälja de jordagods han<br />
86
hade i landet för att skaffa sig livsmedel. Det finns nämligen inget folk som är så villiga<br />
att ta emot landsflyktiga som svenskarna, men heller inga som så snart vill bli <strong>av</strong> med dem<br />
igen.<br />
Sverkers son Hans var mycket tapper men inte särskilt hövisk, smädade Knut för<br />
utgången i några <strong>av</strong> de slag som Knut hade hållit samt att han hade flytt. Denna nidvisa<br />
sjöng han för att överdra sin gäst hån <strong>och</strong> förakt. Det tog Knut så hårt att han köpte sig<br />
skepp <strong>och</strong> livsmedel <strong>och</strong> for till sin morbroder i Polen. Men varken där eller i Sachsen<br />
blev han mottagen. Först hos ärkebiskop Hartvig i Hamburg blev han mottagen.<br />
D<br />
å på samma dag som Karl, ståthållare i Halland, hade rest ut ur landet blev kung<br />
Sverkers son Hans upptänd <strong>av</strong> kärlek till Karls hustru <strong>och</strong> till hans syster som var<br />
änka. Betagen <strong>av</strong> deras skönhet lät han bortföra dem till Sverige för att tillfredsställa sin<br />
lust. Han ska ha handlat så skamligt mot dem att han tvingade dem att skiftesvis sova hos<br />
honom varannan natt, <strong>och</strong> kränkte således dessa kyska kvinnor. Till sist då både hans<br />
fader <strong>och</strong> folket förbannade hans dåd sände han dem hem igen.<br />
Sven (Eriksson) beslutade att hämnas detta tilltag på hela det svenska folket, men han<br />
blev förhindrad <strong>av</strong> sitt eget bröllop med en dotter till hertig Konrad <strong>av</strong> Sachsen.<br />
P<br />
å den tiden kom den romerske kardinalen Nikolaus seglande över Nordsjön upp till<br />
Norge, som hittills hade hört under ärkesätet i Lund, men som han nu g<strong>av</strong> självstyre, i<br />
det de fick en egen ärkebiskop. Han ville också i kraft <strong>av</strong> den makt <strong>och</strong> myndighet påven<br />
hade givit honom göra detsamma med Sverige, men då svearna <strong>och</strong> götarna inte kunde bli<br />
eniga om vilken stad <strong>och</strong> vilken man de skulle betro med denna värdighet, undlät han att<br />
ge dem den ära det inneburit eftersom de inte var värdiga än att få ett kyrkligt huvudsäte.<br />
Eftersom det drog sig mot vinter valde han att resa tillbaka via Danmark. Han skrev då<br />
till Eskild <strong>och</strong> lovade honom en ny värdighet istället för den han mist då Norge blev<br />
undandraget hans överhöghet, i det han skulle få bli Sveriges kyrkofurste. Eskild tog med<br />
glädje emot detta besked <strong>och</strong> då kardinalen mötte honom fick han tecknen på den<br />
svenska ärkebiskopsvärdigheten <strong>och</strong> kardinalen överlät på honom att giva dem till den<br />
person som svearna <strong>och</strong> götarna blev eniga om att välja. Innan han återvände till påven<br />
försökte han förmå Sven att ge upp tankarna på att angripa svenskarna, eftersom landet<br />
var vanskligt att föra krig i <strong>och</strong> folket var fattigt.<br />
Men då kardinalen rest rustade Sven sin här. Detta mer för begäret att erövra Sverige<br />
än för att hämnas missdådet. Nu var tiden läglig för detta eftersom Sverker var en<br />
gammal man som inte dugde till att föra krig, Därtill rådde splittring mellan kungen <strong>och</strong><br />
folket sedan landets allmoge hade dräpt hans son Hans på tinget. Redan innan angreppet<br />
var Sven så säker på segern att han utlovade delar <strong>av</strong> landet till sitt krigsfolk.<br />
Emellertid sände Sverker gång på gång bud till Sven <strong>och</strong> bad om fred men det hjälpte<br />
inte. Om vintern gick Svens här in i Sverige sedan de sumpiga trakterna var istäckta. Han<br />
drog till Finnveden där han härjade <strong>och</strong> brände överallt. Folket lade sig under honom <strong>och</strong><br />
erbjöd allt han önskade. Därpå gick han in i Värend där han överallt for fram med eld<br />
<strong>och</strong> svärd. Denna vinter var ohyggligt kall <strong>och</strong> danskarna var mer rädda för kölden än för<br />
fienden. Värendsborna fällde träd <strong>och</strong> spärrade vägarna i de trånga passagerna. Detta<br />
retade Sven som strax for åt detta håll för att straffa de bönder som ville hindra hans<br />
framfart. Detta tillsammans med kölden fick hären att längta hem <strong>och</strong> till slut förmådde<br />
Sven inte mer utan återvände till Danmark.<br />
Karl <strong>och</strong> hans bror Knut önskade återvända till Halland. Då de nästan kom till gränsen<br />
blev de inbjudna <strong>av</strong> folket i Finnveden på gille. Då de var redigt druckna anvisades de<br />
sovplatser <strong>och</strong> så snart de föll i djup sömn stängde finnvedsfolket dörrara <strong>och</strong> tände eld<br />
på byggnaden. Elden fick dem att vakna <strong>och</strong> de ville hellre försöka sig på ett utfall <strong>och</strong><br />
möta svärden utanför än invänta döden i elden. De sprängde då mot dörren <strong>och</strong> lyckades<br />
ta sig ut men bara för att möta döden utanför. Några togs till fånga <strong>och</strong> sänktes ner under<br />
isen i Nissan. Detta blev deras död <strong>och</strong> deras gr<strong>av</strong>.<br />
87
K<br />
ung Sven g<strong>av</strong> Knut (Magnusson) <strong>och</strong> Valdear (son till Knut den helige) lov att resa till<br />
Sverige. Deras ärende sades vara att de ville se till sina gods, men <strong>av</strong>sikten var att<br />
Knut ville be om Sverkers dotter till äkta. Sverker tog väl emot dem <strong>och</strong> längtade efter ett<br />
sådant svågerskap. Då de återom till Danmark var kungen ännu mer vred på dem än<br />
tidigare eftersom de funnit vänskap i hans fiende.<br />
V<br />
id denna tid blev kung Sverker en natt då han låg <strong>och</strong> sov dräpt <strong>av</strong> sin kammarsven.<br />
Det var Magnus som stod bakom detta dråp ty han traktade själv efter att bli kung i<br />
Sverige. Men Magnus föll i ett slag mot Sverkers son Karl.<br />
Knut blev då nödd att fara till Sverige för att trösta sin moder, men ombads<br />
återkomma till Danmark så snart det var möjligt eftersom tyskara fört in en här i Jylland.<br />
Då Knut i Sverige fick bud om läget for han först till Själland <strong>och</strong> sedan till Jylland.<br />
V<br />
aldemar den stores drottning Sofia födde honom en son vid namn Knut. Då biskop<br />
Absalon betjänade med det heliga sakramentet var vid den högtidliga handlingen den<br />
svenske hertien Guttorm närvarande. Han var nämligen kommen till Danmark för att<br />
hemföra Valdemars systerdotter som var trolovad med den svenske kungen Karl.<br />
K<br />
ung Håkan i Norge hade gjort en man vid namn Sigurd till jarl i lön för den<br />
tapperhet han visat. Då kungen föll flydde Sigurd till Sverige <strong>och</strong> då han efter en tid<br />
återvände till Norge blev han dräpt <strong>av</strong> Erlings krigsfolk. Håkans krigsfolk flydde då till<br />
kung Karl i Sverige som också var något släkt med de norska kungarna. Men då han inte<br />
ville hjälpa dem i kampen om Norge skickade de sändebud till Valdemar den store som<br />
lovade dem hjälp. Då for de vidare från Sverige till Danmark.<br />
S<br />
E<br />
tefan <strong>av</strong> Uppsala <strong>och</strong> Helge <strong>av</strong> Oslo försökte medla i kriget om Norge <strong>och</strong> mötte<br />
danske kungen som sändebud från Erling i Norge.<br />
n man som i Norge falskeligen utg<strong>av</strong> sig för att vara <strong>av</strong> kungasläkt kallde sig själv<br />
Magnus <strong>och</strong> fick med sig allmogen på sin sida. Han anställe blodbad i hela Norge.<br />
Sverre besökte, innan han blev kung i Norge, en gång Birger jarl (=jarlen Birger brosa)<br />
i Sverige <strong>och</strong> där ska han ha förärat en präst, hos vem han hade njutit gästfrihet, en<br />
mässhake som är prästens yppersta skrud, tillika med en altarbok.<br />
K<br />
nut <strong>och</strong> Karl flydde från Danmark då de råddes att inte lita på kungens påstådda<br />
mildhet. De for med ett skepp från Randers till Birger jarl i Götaland i tillit till den<br />
frändskap som rådde dem emellan.<br />
D<br />
ärefter bjöd Valdemar den store in Danmarks <strong>och</strong> Sveriges stormän på gästning för<br />
att fira sin sons bröllop.<br />
Femtonde boken<br />
edan den danske kungen befann sig i Jylland föll Knut <strong>och</strong> Karl in med en skara<br />
M<br />
folk i Halland för att hämnas på sitt fäderneland. De hade väntat sig att<br />
hallänningarna skulle ta emot dem men istället blev de drivna tillbaka, <strong>och</strong> de ville då<br />
hellre låta sina liv i skogen än fly. De uppställde sig i slagordning intill den skog som<br />
skiljer Halland från Götaland. Knut fick i striden en mängd sår <strong>och</strong> infångades, medan<br />
Karl blev dödligt sårad <strong>och</strong> dog ett stycke därifrån. Det dröjde dock innan man fann hans<br />
lik <strong>och</strong> den var då stadd i stark förruttnelse.<br />
Kung Valdemar lade därefter beslag på deras gods.<br />
88
Sextonde boken<br />
fter Valdemars död upptändes skåningarnas lust för andra gången att slåss för sin<br />
E frihet. Åtskilliga stormäns gods brändes ner <strong>och</strong> plundrades, <strong>och</strong> många <strong>av</strong> de stormän<br />
som inte gjorde uppror flydde. Upprorsmakarna fann att de intet förmådde i längden om<br />
de inte hade en anförare varför de inkallade en man från Sverige vid namn Harald som<br />
visserligen var <strong>av</strong> kunglig börd men han var slö <strong>och</strong> saknade talets gåva. Då han bröt in i<br />
Skåne med det krigsfolk han fått med sig <strong>av</strong> kung Knut <strong>av</strong> Sverige <strong>och</strong> Birger jarl,<br />
strömmade allmogen ivrigt till honom. Hären var dock mer manstark än modig <strong>och</strong> då de<br />
mellan Lund <strong>och</strong> Lommeå mötte en <strong>av</strong> den danska kungens härar som var liten till antalet<br />
blev de strax slagna utan blodutgjutelse. Efter denna förlust flydde Harald tillbaka till<br />
Sverige med den Åke som fått honom att trakta efter kronan.<br />
Ur: Helga kvida Hjorvardssonar<br />
* * *<br />
SÄMUND<br />
Den äldre Eddan<br />
Sammanfattning:<br />
H<br />
jorvard hette en kung. Han kom att äga fyra hustrur. Den första <strong>av</strong> dessa hette<br />
Alvhild, <strong>och</strong> de hade en son som hette Hedin. Den andra hustrun hette Säreid,<br />
<strong>och</strong> i detta äktenskap hade han sonen Humlung. Den tredje hette Sinrjod, <strong>och</strong><br />
hennes son med Hjorvard hette Hymling.<br />
Kung Hjorvard hade <strong>av</strong>lagt det löftet att äga den kvinna som var den vänaste han fick<br />
höra talas om. Han fick höra att kung Svåvne hade en den fagraste dotter, som nämndes<br />
Sigrlinn. Idmund hette Hjorvards jarl. Dennes son Atle for för att å kungens vägnar<br />
anhålla om Sigrlinns hand. Han vistades en vinter igenom hos kung Svåvne. Dennes jarl<br />
hette Frånmar. Han var fosterfar till Sigrlinn, <strong>och</strong> han hade själv en dotter vid namn Ålov.<br />
Jarlen g<strong>av</strong> det rådet att kungens dotter blev vägrad Hjorvard, <strong>och</strong> därpå for Atle hem.<br />
Kungen bjöd att de skulle fara ännu en gång <strong>och</strong> for själv med dem. Då de nu kom upp<br />
på fjället <strong>och</strong> såg ut över Svåvaland (Suebernas land?) så fick de se hur bebyggelserna över<br />
hela landet brann, <strong>och</strong> även stora dammoln efter hästar. Kungen red då ner från fjället<br />
<strong>och</strong> fram i landet <strong>och</strong> tog nattläger vid en å.<br />
Atle som höll vakt for över ån. Han fann där ett hus på vars tak en stor fågel satt på<br />
vakt, men den hade insomnat. Atle dödade fågeln med ett spjutkast. Inne i huset fann han<br />
kung Svåvnes dotter Sigrlinn <strong>och</strong> jarlens dotter Ålov <strong>och</strong> förde dem båda bort med sig.<br />
Fågeln var Frånmar jarl, som hade iklätt sig örnhamn <strong>och</strong> värjt dem mot fienderna genom<br />
trolldom.<br />
Hrodmar hette en kung som friade till Sigrlinn. Denne hade dräpt kung Svåvne <strong>och</strong><br />
plundrat <strong>och</strong> bränt landet. Kung Hjorvard fick Sigrlinn <strong>och</strong> Atle fick Ålov.<br />
H<br />
jorvard <strong>och</strong> Sigrlinn ägde en son som var storväxt <strong>och</strong> fager. Han var tystlåten <strong>och</strong><br />
intet namn fäste sig vid honom. En gång satt han på en hög <strong>och</strong> såg då nio valkyrjor<br />
89
ida förbi, men en <strong>av</strong> dem var förnämst <strong>av</strong> dem alla. Hon g<strong>av</strong> honom namnet Helge <strong>och</strong> i<br />
namngåva fick han beskedet att det gömdes svärd på Sigarsholm (nära Holæk på<br />
Själland).<br />
Eilime hette en kung. Hans dotter var Svåva. Hon var valkyrja <strong>och</strong> red genom luft <strong>och</strong><br />
över h<strong>av</strong>. Hon var den, som g<strong>av</strong> Helge hans namn, <strong>och</strong> hon skyddade honom sedan ofta i<br />
strider.<br />
Hjorvard svarade att han ska ge Helge understöd om denne ville hämnas sin morfader.<br />
Då sökte Helge upp det svärd som Svåva hade utpekat för honom. Därpå drog han åstad<br />
tillika med Atle. De fällde Hrodmar <strong>och</strong> utförde många bragder.<br />
Kung Helge var en väldig härman. Han kom till kung Eylime <strong>och</strong> anhöll om hans<br />
dotter Svåva. Helge <strong>och</strong> Svåva g<strong>av</strong> varandra trohetslöften, <strong>och</strong> de älskade varandra<br />
mycket högt.<br />
Svåva vistades hemma hos sin fader men Helge var i härnad. Svåva var dock ännu<br />
valkyrja såsom förut.<br />
H<br />
edin vistades hemma hos sin fader, kung Hjorvard i Norge. En julafton kom han<br />
ensam hem ur skogen <strong>och</strong> mötte då en trollkvinna som red på en varg <strong>och</strong> hade<br />
ormar som tömmar. Hon bjöd Hedin sitt följeskap. Men han nekade henne <strong>och</strong> hon sade<br />
att han skulle få umgälla detta vid bragebägaren. Om kvällen <strong>av</strong>lades löften. Offergalten<br />
leddes fram, männen lade sina händer på den <strong>och</strong> ang<strong>av</strong> löften vid bragebägaren. Hedin<br />
g<strong>av</strong> då löftet att han skulle vinna Eylimes dotter Svåva, sin broder Helges älskade. Men<br />
det ångrade han så mycket, att han gick bort på villande stigar till landet söderut, där han<br />
träffade sin broder Helge.<br />
Helge skulle strax senare gå holmgång. Alf Hrodmarsson hette den kung som hade<br />
utstakat en stridsplats åt Helge på Sigarsslätten med en frist på tre dygn. Där stod en<br />
väldig strid, <strong>och</strong> där<strong>av</strong> fick Helge sitt banesår.<br />
* * *<br />
Andra kväden i denna Edda handlar bland annat om Helge Hundingsbane <strong>och</strong> Völund.<br />
SÄMUND etc<br />
Kväden om Helge Hjorvardsson, Helge<br />
hundingsbane & Helge haddingjaskate<br />
Författad <strong>av</strong> bland annat Sämund<br />
Sammandrag.<br />
Helge Hjorvardssson: (500-talet)<br />
K<br />
onung Hjörvard bodde i Norge <strong>och</strong> han hade fyra hustrur; en hette Alfhild, deras<br />
son hette Hedin; den andra hette Säreid, deras son hette Humlung; den tredje<br />
hette Sinrjod, deras son hette Hymling. Men Hjörvard önskade också gifta sig med<br />
Siglinn, kung Svafnes dotter, varför han sände Atle, sonen till sin jarl Idmund för att<br />
90
framföra sitt frieri. Hos kung Svafne fanns jarlen Franmar, Siglinns fosterfader, <strong>och</strong><br />
jarlens dotter Alof. Men kungen nekade till frieriet. Hjörvard nöjde sig inte med det, utan<br />
beg<strong>av</strong> sig själv till kung Svafne. Men kungen hade dräpts <strong>av</strong> kung Hrodmar, <strong>och</strong> Hjörvard<br />
förde med sig både Siglinn till sig själv <strong>och</strong> Alof åt Atle. Hjörvard <strong>och</strong> Siglinn fick en son<br />
som var storvuxen <strong>och</strong> skön, han var stum <strong>och</strong> han fick inget namn. Om sider fick han<br />
namnet Helge <strong>av</strong> Sv<strong>av</strong>a, dotter till kung Eylime. Sedermera for han ut <strong>och</strong> hämnades sin<br />
morfader <strong>och</strong> dräpte Hrodmar, samt trolovade sig med Sv<strong>av</strong>a. Vid ett tillfälle svor Helges<br />
halvbror Hedin att han skulle äkta Sv<strong>av</strong>a, men kom snart på vad han hade sagt. Han gick<br />
söderut i landet för att träffa sin halvbror. Efter deras samtal, for Helge för att möta Alf,<br />
Hrodmars son, där han föll vid Frekasten.<br />
Helge hundingsbane: (500-talets slut - 600-talets början; sannolikt i trakterna <strong>av</strong><br />
Östergötland)<br />
K<br />
onung Sigmund, Völsungs son, var gift med Borghild. Deras släkt kallades völsungar<br />
<strong>och</strong> ylfingar. De fick sonen Helge hundingsbane som föddes i Brålund. Han blev<br />
uppkallad efter den föregående Helge, <strong>och</strong> ärvde många gårdar, däribland nämns<br />
Ringstad <strong>och</strong> Håtun. Han blev uppfostrad hos Hagal. Femton år gammal for han åstad<br />
till släktens fiender <strong>och</strong> dräpte kung Hunding som regerade i Hundland. Därefter träffade<br />
han Sigrun som han senare gifte sig med. I de kommande striderna fällde han också fyra<br />
<strong>av</strong> Hundings söner (Alf, Eyolf, Hjörvard <strong>och</strong> H<strong>av</strong>ard) <strong>och</strong> den Hoddbrodd, son till<br />
Granmar, som Sigrun var trolovad med. Till den sistnämnda drabbningen samlade Helge<br />
en stor här, <strong>och</strong> samtidigt uppbådade Hoddbrodd en här vida över bygden. Här nämns<br />
Mörkveden <strong>och</strong> Sparins hed, samt personerna Hogne (Sigruns fader), Brage (Sigruns<br />
broder), Rings söner, Atle <strong>och</strong> Yngve, <strong>och</strong> Alf den gamle. Den ende <strong>av</strong> fienderna som<br />
överlever är Dag, son till Hogne, <strong>och</strong> kan kom senare att dräpa Helge.<br />
Helge haddingjaskate:<br />
Kan vara samma person som i den äldre eddan kallas Helge hundingsbane. (skate =<br />
hövding)<br />
Romund Gripssons saga:<br />
Helge stupade ”västerut på Vänerns is”. Hans broder, Röngvid, blev kung Kåres<br />
baneman.<br />
ANM: Nära stranden <strong>av</strong> Vänern ligger Dalslands största hög, kung Kåres hög, i Bolstads<br />
socken.<br />
* * *<br />
Hervararsagan<br />
Sammanfattning:<br />
F<br />
innmarkens norra del hette Jotunhem, <strong>och</strong> landet ner till Hålogaland (=runt<br />
Finnveden) hette Ymesland. Vid denna tid skedde en stor folkblandning mellan<br />
Jotunhem <strong>och</strong> Ymesland. Konungen i Jotunhem hette Gudmund, <strong>och</strong> hans son<br />
91
Hövund.<br />
Härgrim från Jotunhem rövade bort Åma Ymesdotter från Ymesland, <strong>och</strong> deras son<br />
var Härgrim halvtroll. Han rövade i sin tur bort Agn alvaspränge från Jotunhem <strong>och</strong><br />
äktade henne. Deras son var Grim.<br />
Agn var trolovad med Starkad Ålekämpe, <strong>och</strong> han dräpte då Härgrim halvtroll, <strong>och</strong><br />
Agn tog sitt eget liv, ty hon ville inte vara Starkads maka. Han äktade då Alfhild, dotter<br />
till konung Alf i Alfhem, men Tor dräpte honom sedan <strong>och</strong> hon for tillbaka till sina<br />
fränder.<br />
Grim äktade Starkads dotter Böggerd, <strong>och</strong> de bosatte sig på ön Bolm i Hålågaland.<br />
Deras son var Arngrim, som också han bodde på Bolm.<br />
O<br />
den hade sonen Segerlame som var konung, <strong>och</strong> som i sin tur hade sonen<br />
Sv<strong>av</strong>erlame. Han ärvde riket efter sin fader, <strong>och</strong> hans svärd hette Tyrving. Han fick<br />
dottern Öfura.<br />
Arngrim anföll Sv<strong>av</strong>erlames rike, dräpte konungen, tog stort byte <strong>och</strong> samt Öfura som<br />
han äktade, <strong>och</strong> for hem till Bolm. Med henne hade han tolv söner. Den äldste var<br />
Angantyr som var huvudet högre än alla andra, de andra var Hervard, Hjorvard, Säming,<br />
Rane, Brame, Barre, Remne, Tind <strong>och</strong> Bue, samt de två Haddingarna. De var yngst, <strong>och</strong><br />
därtill tvillingar.<br />
En julafton gjorde Angantyr löftet att han inte skulle äkta någon annan kvinna än<br />
Ingeborg, dotter till kung Yngve i Uppsala. Om sommaren for han dit <strong>och</strong> framförde sitt<br />
frieri, med då gick också Hjalmar den hugstore till konungen <strong>och</strong> friade. De beslöt att<br />
mötas i holmgång på Samsö året därpå för att <strong>av</strong>göra frieriet. Året efter om våren, for<br />
Angantyr till jarlen Bjartmar som härskade över Aldejoborg, <strong>och</strong> gifte sig med hans dotter<br />
Tova. Strax efter for han med sina bröder till Samsö. Hjalmar <strong>och</strong> Udd den vittbereste,<br />
som även bar namnet Pil-Udd, hade kommit. Kampen slutade med att Angantyr fälldes <strong>av</strong><br />
Hjalmar <strong>och</strong> alla hans bröder <strong>av</strong> Udd, men Hjalmar dog strax därefter <strong>av</strong> sina sår. Då<br />
Ingeborg fick budskapet att Hjalmar stupat, tog hon sitt eget liv.<br />
Året därpå födde Tove ett flicka som fick namnet Hervar. Hon blev en stor krigare<br />
<strong>och</strong> klädde sig i karlkläder, <strong>och</strong> hon kallade sig då Hervard. Hon blev snart ledare för en<br />
hop vikingar. En gång kom de till Samsö. Där låg hennes fader <strong>och</strong> hans bröder lagda i<br />
hög med alla sina vapen. Hon öppnade högen <strong>och</strong> hämtade svärdet Tyrfing. Därpå for de<br />
vidare tills de kom till konung Gudmund på Glasevallarna.<br />
Efter en tid äktade hon Hövund, Gudmunds son. De fick två söner; Angantyr <strong>och</strong><br />
Hedrek. Både Hervar, hennes fader Angantyr <strong>och</strong> sonen Hedrek, ansågs vara onda, <strong>och</strong><br />
från dem kom inget gott. Omsider blev Hedrek fördriven ur landet <strong>av</strong> sin fader Hövund,<br />
<strong>och</strong> med sig fick han då svärdet Tyrfing <strong>av</strong> sin moder. Men innan han reste högg han ihjäl<br />
sin broder med svärdet.<br />
Hedrek kom till Reidgotaland (Jutland, Gotland eller del <strong>av</strong> gotiska riket?), där<br />
konung Harald regerade. Konungen var gammal <strong>och</strong> två jarlar hade lagt hans rike under<br />
sig, varför konungen betalde dem skatt varje år. Hedrek blev konungens befälh<strong>av</strong>are, <strong>och</strong><br />
drog ut i strid. Han fällde de båda jarlarna <strong>och</strong> lade åter hela landet under konungen. I<br />
gengåva g<strong>av</strong> konungen sin dotter Helga till honom <strong>och</strong> halva riket.<br />
På sin ålderdom fick konungen en son, <strong>och</strong> Hedrek fick en annan vid namn Angantyr.<br />
Efter en lång tid <strong>av</strong> missväxt, gick Hedrek till anfall mot konungen. De dödade hans män<br />
<strong>och</strong> Hedrek själv dräpte konungen <strong>och</strong> hans son. Han hustru Helga tog sitt liv i<br />
disarsalen. Därefter korades Hedrek till konung.<br />
En sommar for han söderut till Hunaland. Där kämpade han med konung Humle <strong>och</strong><br />
segrade över honom. Han dotter Sifka tog han med sig, <strong>och</strong> sände henne h<strong>av</strong>ande tillbaka<br />
året därpå. Barnet blev en pojke som kallades Lod. Konung Hedrek drog åter ut i härnad<br />
<strong>och</strong> kom till Saxland. De bjöd varandra fred, <strong>och</strong> där äktade han konungens dotter Oluf.<br />
Efter en tid for hon hem <strong>och</strong> de skildes från varandra. Åter ute i härnad kom Hedrek till<br />
Finland där han tog som byte en kvinna som också hette Sifka.<br />
92
En sommar for Hedrek i österled <strong>och</strong> kom till konung Rollög i Holmgård, <strong>och</strong> bad att<br />
få uppfostra dennes son Herlög. Efter många skilda händelser kom Hedrek att äkta<br />
Rollögs dotter Hergerd. Och med henne följde som hemgift Vendland som gränsar upp<br />
till Reidgotaland. De fick en dotter vid namn Hervar, <strong>och</strong> hon blev uppfostrad i England<br />
<strong>av</strong> en man som hette Ormar. Därefter höll sig Hedrek lugn i sitt rike <strong>och</strong> blev mycket vis.<br />
I Reidgotaland bodde Gestumblinde. Han dyrkade Frö <strong>och</strong> hade lovat att offra den<br />
största galt han kunde erhålla. Sedan Hedrek svarat på en lång rad gåtor, blev han dödad<br />
<strong>av</strong> några högättade trälar som han tagit i västerled. De tog också svärdet Tyrfing innan de<br />
flydde. Då blev hans son Angantyr korad till konung, <strong>och</strong> han for genast ut <strong>och</strong> hämnades<br />
sin fader <strong>och</strong> återbringade svärdet. Han lät reda till ett stort gästabud på den gård i<br />
Danparstad, som heter Århem. Här tog han arvet efter sin fader.<br />
Lod som vuxit upp hos sin fader Humle i Hunaland, red öster ifrån tills han kom till<br />
Århem i goternas land, <strong>och</strong> krävde hälften <strong>av</strong> arvet, däribland skogen Mörkved. Angantyr<br />
erbjöd honom dock bara en tredjedel <strong>av</strong> Godtjod, vilket Lod ogillade <strong>och</strong> beg<strong>av</strong> sig hem<br />
igen. Väl hemma smidde Lod <strong>och</strong> hans fader Humle planer, <strong>och</strong> till våren rustade de<br />
hunnernas här. Då alla samlat sig, red de genom Mörkveden som skiljer Reidgotaland<br />
från Hunaland. Så snart de kom ut ur staden såg de en fager borg ute på slätten. Över den<br />
rådde Angantyr <strong>och</strong> hans syster Hervar, samt hennes fosterfader Ormar. De två<br />
sistnämnda vore satta att värna landet emot hunnernas här, <strong>och</strong> de hade i borgen mycket<br />
folk. Strid uppstod <strong>och</strong> Hervar föll med många <strong>av</strong> sina kämpar. Ormar lyckades fly <strong>och</strong><br />
kom till Angantyr i Århem.<br />
Hos Angantyr fanns konung Hedreks fosterfader Gissur Grytingalide. Han for tillbaka<br />
till hunnerna <strong>och</strong> bestämde att den <strong>av</strong>görande striden skulle stå vid Dylgjadalen på<br />
Dunheden, vid foten på Jösurfjällen, där goter fordom många gånger fått seger. Härarna<br />
möttes <strong>och</strong> efter en strid som varade i många dagar, <strong>och</strong> efter en hård kamp fällde<br />
Angantyr både Lod <strong>och</strong> Humle. Hunnerna g<strong>av</strong> sig på flykt men goterna högg ner dem.<br />
Därefter regerade Angantyr länge över Reidgotaland. Konungaätter stamma från honom.<br />
Konungalistan<br />
A<br />
ngantyr var länge kung i Reidgotaland. Hans son var Heidrek ulfhammar, som fick<br />
dottern Hild. Hon var moder till Halfdan snälle, som fick sonen Ivar vidfamne.<br />
Ivar lade under sig allt Sve<strong>av</strong>älde, Götland, Saxland, <strong>och</strong> allt rike österut till<br />
Ryssland, <strong>och</strong> en del <strong>av</strong> England som kallas Northumbria. Han lade också Danmark<br />
under sig <strong>och</strong> satte Valldar över landet <strong>och</strong> g<strong>av</strong> hon sin dotter till äkta. Deras söner var<br />
Harald hilditann <strong>och</strong> Randver. När Valldar dog, tog Randver danernas rike medan<br />
Harald hilditann tog Götaland <strong>och</strong> hela Sve<strong>av</strong>äldet.<br />
Randver äktade Asa, kung Haralds dotter i Geiradar gård i Norge. Deras son var<br />
Sigurd Ring, <strong>och</strong> han efterträdde fadern. Han slogs med Harald Hildetann på Bråvalla,<br />
<strong>och</strong> detta slag är vida berömt. Sigurd Ring son Ragnar lodbrok tog över styret i Danmark<br />
efter fadern. Harald hilditanns son hette Östen Illråda. Han tog <strong>Svear</strong>ike efter sin fader<br />
<strong>och</strong> regerade där tills Ragnar lodbroks söner slog ihjäl honom <strong>och</strong> Ragnar son Björn<br />
järnsida tog över <strong>Svear</strong>iket. När Ragnar dog tog hans son Sigurd över Danmark, medan<br />
sonen Vitsärk fick de östra rikena, <strong>och</strong> Ivar benlös tog England.<br />
Björn järnsidas söner hette Erik <strong>och</strong> Refill. Erik tog riket efter sin far, <strong>och</strong> Refill var<br />
en sjökonung. Men Erik levde inte länge, <strong>och</strong> då fick Refills son Erik riket. Björns söner<br />
var dessa: Upsala-Erik <strong>och</strong> kung Björn. De två tog riket efter Erik Refillsson. Kung Björn<br />
bodde på Höga, <strong>och</strong> kallades Björn på Höga. Hos honom var Brage skald. Kung Amunds<br />
son hette Erik, som tog riket efter sin fader i Uppsala. Han var en rik konung. I hans<br />
dagar kom Harald hårfager till riket i Norge.<br />
Kung Eriks son i Uppsala hette Björn. Han tog över riket efter sin fader <strong>och</strong> regerade<br />
länge, <strong>och</strong> fick sönerna Erik segersäll <strong>och</strong> Olaf. I deras tid dog Harald hårfager. Olaf fick<br />
sonen Styrbjörn starke, <strong>och</strong> han slogs mot sin farbror Erik segersäll på Fyrisvallen <strong>och</strong> där<br />
<strong>93</strong>
föll han. Erik segersäll regerade sedan <strong>Svear</strong>iket till sin död. Han äktade Sigrid storråda,<br />
<strong>och</strong> deras son var Olaf svenske som blev tagen till kung efter Erik. I hans tid blev Svitjod<br />
kallat kristet.<br />
Olaf svenskes son hette Amund, <strong>och</strong> han tog riket efter sin far <strong>och</strong> dog sedan<br />
sotdöden. Efter honom blev hans bror Emund kung. I hans dagar höll de svenske illa<br />
kristendomen <strong>och</strong> han var inte kung länge.<br />
Stenkil hette en mäktig <strong>och</strong> ättestor man i <strong>Svear</strong>iket. Hans mor hette Astrid <strong>och</strong> var<br />
dotter till Finn Skjalges son Nial från Hålogaland (i norra Norge), men hans far var<br />
Ragnvald den gamle. Stenkil var först jarl i Svitjod, men efter konung Emunds död tog<br />
svearna honom till konung. Då gick konungadömet ur de forna konungarnas ätt i Svitjod.<br />
Stenkil var en stor hövding <strong>och</strong> gift med konung Emunds dotter. Han vart sotdöd i<br />
Svitjod när kung Harald föll i England (år 1066).<br />
Inge hette Stenkils son, vilken svearna togo till konung näst efter Håkan. Han var<br />
länge konung <strong>och</strong> vänsäll <strong>och</strong> kristen. Han gjorde slut på bloten i Svitjod <strong>och</strong> bjöd allt<br />
folket där att kristnas, men svearna hade alltför stor tro på hedna gudar <strong>och</strong> höll fast vid<br />
forna seder. Kung Inge äktade en kvinna som hette Maer, hennes bror hette Sven. Ingen<br />
tyckte särskilt om kung Inge, <strong>och</strong> så vart Sven den mäktigaste mannen i Svitjod. <strong>Svear</strong>na<br />
menade att kung Inge bröt mot de forna landslagarna, då han påtalade många ting som<br />
hans fader Stenkil låtit vara oförändrade. På ett ting, som svearna höll med kung Inge,<br />
ställde de honom två villkor, om han hellre ville hålla de forna lagarna med dem eller<br />
lämna kungadömet. Då talade kung Inge <strong>och</strong> sade sig ej vilja kasta den tro som var den<br />
rätta. Då ropade svearna högt <strong>och</strong> beträngde honom med stenkastning <strong>och</strong> drev honom<br />
från tinget. Kungens svåger Sven var kvar på tinget. Han erbjöd svearna att hålla bloten<br />
för dem om de g<strong>av</strong> honom kungadömet. Detta sade alla svearna ja till, <strong>och</strong> så vart Sven<br />
tagen till konung över allt Svitjod. Då framleddes på tinget en häst som höggs sönder <strong>och</strong><br />
fördelades till spis, <strong>och</strong> blotträt rödfärgades med blodet. Alla svearna kastade kristnan <strong>och</strong><br />
bloten började igen, men kung Inge drev de bort, <strong>och</strong> han for till Västergötland. Blot-<br />
Sven var tre vintrar konung över svearna. Men kung Inge red med sitt följe <strong>och</strong> en skara<br />
män, fast hans här var ringa. Han red österut över Småland till Östergötland <strong>och</strong> så till<br />
Svitjod, red både dag <strong>och</strong> natt <strong>och</strong> kom oförvarandes över Sven tidigt på morgonen. De<br />
omringade huset <strong>och</strong> slog eld <strong>och</strong> brände inne allt folk där var. Tjof hette en länderman<br />
som där brändes inne <strong>och</strong> som tidigare följt Blot-Sven. Sven gick ut <strong>och</strong> blev genast dräpt.<br />
Inge tog så på nytt kungadömet över svearna <strong>och</strong> stadfäste än en gång kristnan <strong>och</strong> härskade<br />
över riket till dödsdagar <strong>och</strong> vart sotdöd.<br />
Hallstein hette kung Stenkils son, kung Inges bror, som var konung samman med sin<br />
bror kung Inge.<br />
Hallstens söner var Philippus <strong>och</strong> Inge, som tog kungadömet i Svitjod efter kung Inge<br />
den gamle.<br />
Filippus var gift med Ingegerd, kung Harald Sigurdarsons (hårdrådes) dotter. Han var<br />
i kort tid konung.<br />
* * *<br />
ANMÄRKNINGAR:<br />
Aldejoborg, <strong>av</strong>ser Ladoga söder om sjön med samma namn i det gamla Gårdarike<br />
(Ryssland).<br />
Holmgård, är det fornnordiska namnet på staden Novgorod i det novgorodska riket i<br />
Gårdarike (Ryssland).<br />
Miklagård, (=den stora staden) var det forntida namnet på Bysans, nuvarande Istanbul.<br />
Redgotaland, ”fastlandsgoter”.<br />
94
Rolf Götrikssons saga<br />
Sammanfattning:<br />
K<br />
ung Göte regerade i Västergötland, som ligger mellan Norge <strong>och</strong> Sverige. Han var på<br />
resa då han mötte Snotra. Med henne fick han sonen Götrik som blev kung efter sin<br />
fader.<br />
Hundtjoser heter en kung som rådde över Hordaland. Han var son till Fritiof den<br />
stolte <strong>och</strong> Ingeborg den fagra. Han hade tre söner: Hertiof, som sedan blev kung i<br />
Hordaland, Geirtiof, uppländingakungen, <strong>och</strong> Fritiof kung över Telemark.<br />
I Agder bodde kung Harald hin Egdska, <strong>och</strong> hans son var Vikar. Storvekr var Starkodr<br />
Alodrängs son, <strong>och</strong> han tog Alfhild, kung Alfs dotter, ur Alfhem med våld. Kung Alf<br />
dräpte Storverkr <strong>och</strong> återförde sin dotter, som senare födde en son som fick namnet<br />
Storverk efter sin fader. Han g<strong>av</strong> sig till kung Harald hov på Agder <strong>och</strong> blev hans<br />
landvärnsman. Där bodde han på Truma, en plats som kungen givit honom. Han tog<br />
Önna, kung Frekis dotter <strong>av</strong> Haleigaland, med våld <strong>och</strong> de fick sonen Starkodr.<br />
Fjorvi <strong>och</strong> Fyrvi, kung Frekis söner, reste sig mot Storverk <strong>och</strong> brände honom inne<br />
med hela sitt folk. Starkodr var ung då detta hände <strong>och</strong> blev upptagen i kung Haralds<br />
hov.<br />
Hertiof, Hordalands kung, dräpte kung Harald <strong>och</strong> tog hans son Vikar till fånga samt<br />
underlade sig hela hans rike. I hans härstyrka fanns en man vid namn Grani, som kallades<br />
Hrossharsgrani. Han bodde på ön Fenring i Hordaland i en by som heter Askr. Dit förde<br />
han Starkoter. Vikar <strong>och</strong> Starkoter tog sig omsider därifrån på ett skepp <strong>och</strong> när de<br />
återvände efter en tid dräpte Starkoter själv kung Hertiof <strong>och</strong> många föll med honom.<br />
Vikar blev kung över Agder <strong>och</strong> Jären <strong>och</strong> han lade under sig Hordaland <strong>och</strong> Hardanger.<br />
En sommar for han i härnad <strong>och</strong> steg i land öster om Viken <strong>och</strong> härjade i Västergötland<br />
<strong>och</strong> tog stort byte. När han kom till Vänern mötte honom där kung Sisar. Där föll mycket<br />
folk men Vikar fick segern <strong>och</strong> Sisar föll. Därefter for han till Oplanden för att slåss mot<br />
Gertiof som önskade hämnas sin broder. Gertiof föll <strong>och</strong> Vikar lade under sig Oplanden<br />
<strong>och</strong> Telemark, ty Fritiof som var kung över Telemark var inte hemma då. Vikar fick<br />
sönerna Harald <strong>och</strong> Neri.<br />
Ol<strong>av</strong>er hin Skygni heter en kung i Svitjod där det heter Närke. Han följde Vikar mot<br />
Fritiof sedan denne försökt återfå sitt rike i Telemark. Fritiof g<strong>av</strong> upp <strong>och</strong> fick segla<br />
därifrån.<br />
Reiner hette en rik man som bodde på ön Sida norr om Jäder i Norge, <strong>och</strong> följde alltid<br />
kung Vikar<br />
i strid. Han hade sonen Refer.<br />
Vikar dräptes <strong>av</strong> Starkotr som flydde från Hordaland till Erik <strong>och</strong> Alrik, Agna Skefs<br />
söner, Uppsalakungar. Omsider dräptes Alrik <strong>av</strong> brodern Erik som regerade ensam länge<br />
därefter.<br />
Kung Götrik regerade i Götlandet. I Venden bodde kung Harald. Dit fot Götrik <strong>och</strong><br />
friade till hans dotter Alfhild. Hon följde med honom tillbaka <strong>och</strong> födde dottern Helga.<br />
En <strong>av</strong> Götriks vänner var Hroskel. Alfhild dog <strong>och</strong> Götrik lät uppkasta en stor jordhög<br />
över henne.<br />
Harald tog över styret över sin fader Vikars länder <strong>och</strong> Neri jarl lät honom få det.<br />
Refr, Reiners son, beg<strong>av</strong> sig till Neri jarl. Där fick han i uppdrag att fara till kung Götrik i<br />
Götland, kung Ella i England <strong>och</strong> kung Rolf Krake i Danmark. Slutligen for han åter till<br />
Götrik <strong>och</strong> gifte sig med hans dotter Helga <strong>och</strong> blev jarl under Götrik.<br />
Tore hette en herse i Sogn som hade dottern Ingeborg. Dit kom Götrik samtidigt som<br />
en kungason vid namn Olafr. De friar båda till henne men hon väljer Götrik. Hon födde<br />
först Ketil <strong>och</strong> sedan Rolf.<br />
95
I Danmark bodde kung Ring <strong>och</strong> han hade sonen Ingjald. Dit kom Rolf sedan Ring<br />
erbjudit sig att bli hans fosterfar.<br />
I Sverige regerade kung Erik <strong>och</strong> hade dottern Torborg. Hon slog sig ner på Ulleråker<br />
<strong>och</strong> började regera över en tredjedel <strong>av</strong> Sverige samt kallade sig kung Torgerger.<br />
Götrik dog <strong>och</strong> Rolf fick överta riket. En dag mötte Ketil <strong>och</strong> Rolf en vid namn<br />
Amund, kung Olofs son i Skottland, som inbjöds att bli deras man.<br />
Rolf gifte sig med Torborg <strong>och</strong> blev kvar i Sverige medan han bror Ketil styrde över<br />
Västergötland. När kung Ring dog for Rolf <strong>och</strong> Amund till Själland där de mötte <strong>och</strong><br />
slogs mot Grimer Grimolfsson, men Rolf utgick med segern.<br />
I Ryssland var en kung som hette Halvdan. Han hade en dotter Olof (=Alåf), <strong>och</strong> hos<br />
honom fanns landvärnsmannen Tore Järnsköld. Tore övervanns <strong>och</strong> Ketil fick gifta sig<br />
med Olof. Därefter for Ingjald hem till Danmark, Ketil till Västergötland <strong>och</strong> Rolf till<br />
Sverige där kung Erik dött samma år. Kung Rolf regerade nu Sverige <strong>och</strong> han fick sonen<br />
Götrik.<br />
Slutligen dog Rolf Götriksson sotdöden.<br />
* * *<br />
Herrauds <strong>och</strong> Boses saga<br />
Sammanfattning:<br />
R<br />
ing hette en kung över Östergötland. Han var kung Götes son <strong>och</strong> Odins sonson.<br />
Denne kung Ring var kung Götrik den mildas broder på fädernet. Till hustru hade<br />
han Silgia, Sevara jarls dotter i Småland. Hennes bröder Dagfare <strong>och</strong> Nattfare levde<br />
uti kung Harald Hilditanns hov som då rådde över Danmark <strong>och</strong> en stor del <strong>av</strong><br />
Nordlandet. Ring hade sonen Herröd <strong>och</strong> frillosonen Siod.<br />
(m.m. m.m.)<br />
* * *<br />
ANM:<br />
Innehållet <strong>och</strong> stilen skiljer sig mycket från mer trovärdiga sagor från denna tid.<br />
96
Sagobrott (om Bråvallaslaget)<br />
enligt lundensiska annaler<br />
Författad enligt egen uppgift <strong>av</strong> Stark-Odder. Slutligen redigerad omkr. 1000-1100 i<br />
Telemark i Norge. I de lundensiska annalerna finns följande version som sannolikt är mer<br />
ursprunglig. Delvis i <strong>sammandrag</strong>:<br />
N<br />
är han (Harald) drog till Svea rike för att indriva skatter, mötte honom konung<br />
Ring med krig på ett fält, kallat Br<strong>av</strong>el, där på Haralds sida skola kämpat<br />
fanbärande mör, <strong>av</strong> vilka den ena nämndes Heth, den andra Visna. I denna<br />
drabbning stupade Harald, <strong>och</strong> med tillåtelse <strong>av</strong> sveakonungen Ring satte danerna<br />
ungmön Heth till konung över sig. Denna, som även härskade över Dacien, grundade i en<br />
slesvigiansk hamn vid Jutland en stad som hon efter sig kallade Hetheby.<br />
Först skildras, hur konung Ivar vidfamnes dotter Aud får friarbud <strong>av</strong> konung Helge från<br />
Danmark, som hon älskar, men genom faderns list tvingas att <strong>av</strong>stå från. Helge far senare<br />
åter till konung Ivar, ”som då var den mest berömde konungen” <strong>och</strong> friade till Aud å sin<br />
broder Röriks vägnar. Konung Ivar spelar även nu falskt spel. Aud <strong>av</strong>slår frieriet men ger<br />
strax vika <strong>och</strong> följer Helge till Danmark. På vägen dit röjes under deras samspråk konung<br />
Ivars svek mot dem.<br />
Rörik får med Aud sonen Harald, som hade stora <strong>och</strong> guldfärgade framtänder.<br />
Emellertid kommer konung Ivar en sommar ned till Själland <strong>och</strong> bereder Rörik ett<br />
hånfullt mottagande å sin flotta. Han säger, att det är i var mans mun, att Harald var<br />
Auds son med Helge. När Helge återkommer från ett vikingatåg fordrar Rörik en envig<br />
till häst med honom, varvid han dödar Helge. Männen rusa till <strong>och</strong> fråga honom, varför<br />
han dödat sin broder. Han säger sig förvisso ha sport, att Helge förfört hans hustru. Men<br />
alla förnekade det. Därpå flyr Aud med sin son, <strong>och</strong> Ivar låter döda Rörik.<br />
Aud drog sedan först till Östergötland, sedan till Gårdarike. Där gifte hon sig med<br />
konung Radbard. Ivar blir så förgrymmad häröver, att han samlar sin flotta <strong>och</strong> anfaller<br />
Radbards länder. Men i Finska viken störtar han sig en morgon efter en dröm i h<strong>av</strong>et <strong>och</strong><br />
omkommer, <strong>och</strong> krigståget inställes. När konung Radbard hörde detta, satte han sin<br />
styvson Harald över hären <strong>och</strong> ”for då Harald med densamma till Själland <strong>och</strong> blev där<br />
tagen till konung”. Därnäst drog han till Skåne till det rike, som hans mödernefränder<br />
hade haft, <strong>och</strong> blev han där väl mottagen <strong>och</strong> förstärkt med manskap. Därpå drog han<br />
upp till Sverige <strong>och</strong> underlade sig hela detta rike <strong>och</strong> Jylland, som hans morfader Ivar<br />
vidfamne hade härskat över. Han insatte där ånyo fylkeskonungar, vilka konung Ivar<br />
hade berövat sina riken. Konung Harald styrde riket med verksamhet <strong>och</strong> kraft under<br />
första delen <strong>av</strong> sin levnad, men då han var mycket ung, syntes det många, vilkas riken<br />
hade intagits <strong>av</strong> konung Ivar eller konung Ingjald (illråde; ynglingaätten), såsom skulle det<br />
vara en lätt sak att återtaga deras fädernearv.<br />
Harald var 15 vintrar gammal då han kom till riket (=fick besittningsrätten), <strong>och</strong><br />
eftersom hans vänner insåg, att han skulle ådraga många rikets fienders anfall till följd <strong>av</strong><br />
sin ungdom, så lade man råd <strong>och</strong> anställde en stor sejd <strong>och</strong> det sejdades för konung<br />
Harald, att järn ej skulle bita på honom, <strong>och</strong> så var det sedan, att han aldrig bar<br />
skyddsvapen i en strid, <strong>och</strong> bet inga vapen på honom. Han blev en väldig härman, <strong>och</strong><br />
ingen i hans ätt hade haft så mycket krigsföring i riket, därför kallades han Hildetand<br />
(”Hilditönn”). Han förvärvade sig med härnad allt det land, som Ivar vidfamne hade haft,<br />
<strong>och</strong> än mer, så att ingen konung i Sverige eller Danmark fanns, som ej gäldade honom<br />
97
skatt. Han lade under sig den del <strong>av</strong> England, som Halvdan snälle <strong>och</strong> sedan konung Ivar<br />
hade haft. Han satte konung Hjormund, Hervard Ylfings son, över Östergötland, som<br />
hans fader hade ägt <strong>och</strong> konung Granmar.<br />
Då konung Harald begynte åldras, satte han sin brorsson Hring över sin här att värna<br />
länderna sina, <strong>och</strong> Hring dvaldes hos Harald långa tider. Och då åldern började ta ut sin<br />
rätt över konungen, satte han in sin frände Hring till konung i Uppsala <strong>och</strong> g<strong>av</strong> honom<br />
Svitjod <strong>och</strong> västra Götaland till att råda över, men själv hade han välde över hela<br />
Danmark <strong>och</strong> Östergötland. Hring gifte sig med Alfhild, konung Alfs dotter från landet<br />
mellan Götaälven <strong>och</strong> Romälven (nu Glommen). Hring fick en son vid namn Ragnar.<br />
När konung Harald hildetand var så gammal vorden, att han räknade halvannat<br />
hundrade vintrar, då låg han i sängen <strong>och</strong> kunde ej gå. Då vikingar anföll hans rike, ville<br />
några män, som tyckte att illa gick riket, då landstyret sviktade, <strong>och</strong> som fann honom<br />
fullgammal, dränka honom i badet. De lade grenar över karet <strong>och</strong> bar sten ovanpå <strong>och</strong><br />
ville kväva honom i badet. Då han förstod, att de ville förgöra honom, bad han, att de<br />
skulle släppa honom upp ur badet: ”jag vet, ni tycker mig fullgammal. Det är ock sant,<br />
<strong>och</strong> väl måtte jag dö en naturlig död. Icke vill jag denna död, att dö i badet, jag vill dö<br />
mycket kungligare.” Några vänner kom till <strong>och</strong> hjälpte honom bort.<br />
Snart därefter sände han män upp i Svitjod till sin frände konung Hring med det<br />
budskapet, att han skulle samla sig här över allt det land, han rådde över, <strong>och</strong> komma<br />
emot konungen vid landmäret <strong>och</strong> kämpa mot honom, <strong>och</strong> lät säga honom alla skäl,<br />
varför danerna tyckte honom gammal. Därefter samlar konung Hring härfolk över allt<br />
Sve<strong>av</strong>älde <strong>och</strong> Västergötland, <strong>och</strong> många fick han från Norge. Det är sagt, att när svear<br />
<strong>och</strong> norrmän for ut med flottan om Stocksund (”Stokksund”), var där 2500 skepp. Men<br />
konung Hring red med sin hird <strong>och</strong> västgötarna ovanom över Öresund (”Eyrasund”; se<br />
anm. nedan) <strong>och</strong> sökte sig så den västra (se anm.) landsvägen till skogen Kolmerker<br />
(=Kolmården?) som skiljer Svitjod <strong>och</strong> Östergötland. Då konung Hring kom ut ur<br />
skogen i väster till det, som heter Bråvik, då kom där emot honom hans skeppshär, <strong>och</strong><br />
slog så konung Hring upp sina härtält på slätterna vid Bråvalla under skogen, mellan<br />
denna <strong>och</strong> viken (=mellan skogen <strong>och</strong> viken).<br />
Konung Harald drager nu samman en stor här från allt Dan<strong>av</strong>älde, <strong>och</strong> mycket härfolk<br />
kom från Östersjöländerna <strong>och</strong> från Kvänagård <strong>och</strong> Sachsland. Då hans här var samlad på<br />
Selund (Själland) på den ort som heter Kögja, kunde männen gå över från Landör till<br />
Skanör liksom på ett skepp, ty hela sjön tycktes betäckt <strong>av</strong> hans flotta. Då sänder han den<br />
man, som heter Herleifr, <strong>och</strong> med honom sachsarnas här konung Hring till mötes, <strong>och</strong><br />
för att ”hassla till vall” (=inhängna stridsplatsen med hasselstänger), <strong>och</strong> välja valplats<br />
(stridsplats) <strong>och</strong> säga upp friden <strong>och</strong> sämjan dem emellan. Konung Harald for med hären<br />
sju dagar, innan han kom öster ut i Bråvik. Och då gjorde sig bägge redo till strid <strong>och</strong><br />
fylkade sitt folk.<br />
I Haralds här var hövdingen Brune. Han var mest förfaren <strong>av</strong> alla de män, som var med<br />
konung Harald. Denne lät Brune fylka hären <strong>och</strong> fördela hövdingarna under märkena.<br />
Konung Haralds märke stod i den mellersta fylkningen, <strong>och</strong> hans hird fanns omkring<br />
märket.<br />
(Härefter uppräknas Haralds främsta kämpar, bland vilka nämns en sköldmö Veborg,<br />
som kom till konung Harald med en stor här sunnan från Gotland.)<br />
Konung Harald färdades i vagn, ty han var icke så vapenför, att han kunde gå i striden.<br />
Konungen sänder Brune <strong>och</strong> Heidh att skönja, huru Hring fylkat sin här <strong>och</strong> om han var<br />
redo till strid. Brune säger: ”Tyckes mig, att Hring är redo till strid <strong>och</strong> hans folk.<br />
Underligt har han fylkat det. Han har svinfylkat sin här, <strong>och</strong> blir det icke lätt att kämpa<br />
med honom.” Då säger konung Harald: ”Vem månde ha lärt Hring att så fylka? Jag<br />
trodde ingen utom mig <strong>och</strong> Oden kunde det, eller månde Oden vilja upphöra att tillskifta<br />
mig seger. Det har aldrig förr hänt, <strong>och</strong> ännu beder jag honom, att han ej må göra det.<br />
Men vill han ej giva mig seger nu, då låte han mig falla i striden med all min här, om han<br />
98
ej vill, att danerna skola få seger som förr. Och alla de kämpar, som falla på denna slätt,<br />
giver jag Oden.”<br />
Det var så, som Brune hade sagt, att Hring hade svinfylkat all sin här. Fastän fylkningen<br />
tycktes tätast att överskåda, där ”trynet” var i ”bröstet” (den utskjutande falangen i<br />
centern), var den dock så lång, att ena armen nådde den å som heter ”Vatå” (se anm.),<br />
<strong>och</strong> den andra ovan till Bråvik.<br />
Konung Hring hade med sig till strid många konungar <strong>och</strong> kämpar. Där var med<br />
honom en ypperlig man, den konung som hette Ale den djärve, som hade stort härfölje,<br />
<strong>och</strong> många andra berömda konungar <strong>och</strong> kämpar. Med honom var den kämpe, som var<br />
den yppersta i fornsagorna, Starkad Storverksson den gamle, som hade uppfötts på ön<br />
Fenring i Hardaland i Norge <strong>och</strong> hade farit vida i länderna <strong>och</strong> vistats hos många<br />
konungar. Många andra kämpar var komna från Norge, uppifrån Sve<strong>av</strong>älde, uppifrån<br />
Sigtuna. Bland kämparna (som uppräknas) var Sigvald, som kommit till konung Hring<br />
med 11 skepp, Tryggve <strong>och</strong> Tvivivill med 12. Erik helsing hade en stor drake (=skepp),<br />
väl bemannad, Läser hade ett långskepp.<br />
När denna här var redo till strid, lät bäggedera blåsa i lurar, <strong>och</strong> härskri upphovos<br />
därpå. Då drabbade fylkingarna samman <strong>och</strong> blev striden så skarp <strong>och</strong> väldig, att det<br />
säges i fornsagorna, att ingen strid i Nordlanden hade varit, där urvalet <strong>av</strong> kämpar varit<br />
jämnstort <strong>och</strong> jämngott med dennas.<br />
När striden ståndat en stund, trängde sig i konung Haralds här den kämpe fram, som<br />
hette Ubbe friser, <strong>och</strong> anföll spetsen på konung Hrings fylking. Han kämpade först med<br />
Ragnvald lyftingshövde, <strong>och</strong> var deras vapenskifte mycket hårt <strong>och</strong> fruktansvärda hugg<br />
g<strong>av</strong>s då i hären, när dessa två oförvägna kämpar drabbade samman. Bägge g<strong>av</strong> varandra<br />
många <strong>och</strong> stora hugg. En sådan väldig kämpe var Ubbe, att han ej höll upp förrän han<br />
skilt deras envig genom Ragnvalds fall. Därpå löpte han mot Tryggve <strong>och</strong> g<strong>av</strong> honom<br />
banesår. Då Alreikssönerna se, hur fruktansvärt han for fram i hären, gå de löst på<br />
honom. Men så kämpastark var han, att han dräper dem båda. Därefter dräper han<br />
Yngve, <strong>och</strong> for han så våldsamt fram i hären, att alla flyktade <strong>av</strong> skräck för honom, <strong>och</strong><br />
fällde han alla dem, som stod främst i fylkingsspetsen, utom dem som stred mot andra<br />
kämpar.<br />
Då konung Hring såg detta, eggade han hären, att icke skulle en man vinna över alla, så<br />
överdådiga män som de var, vilka stred med honom. ”Eller var är kämpen Starkad, som<br />
hittills alltid bar segerrik sköld. Vinn oss seger!” Han svarade: ”Ha vi fullt upp att göra,<br />
<strong>och</strong> vi skall se till att vinna den seger, vi mäkta, men Ubbe är man att sätta envar på hårt<br />
prov.” På konungens eggelse löper han fram mot Ubbe, <strong>och</strong> blir där en väldig kamp<br />
mellan dem med stora hugg <strong>och</strong> mycken kämpakraft. Båda var övermåttan modiga män.<br />
Efter en stund g<strong>av</strong> Starkad honom ett stort sår, <strong>och</strong> därefter fick Starkad sex sår <strong>och</strong> alla<br />
stora, <strong>och</strong> tyckte han sig näppeligen förr ha satts på ett slikt prov <strong>av</strong> en enda man. Men<br />
emedan fylkingarna var så mansstarka, skildes de från varandra, <strong>och</strong> slutade därför detta<br />
envig. Sedan anföll Ubbe den kämpe som hette Agnar, <strong>och</strong> röjde vägen fri för sig, <strong>och</strong><br />
högg med bägge händerna, <strong>och</strong> bägge hans armar var blodiga till axlarna.<br />
Därpå vände han sig mot dem från Telemarken. Och då de såg honom, sade de: ”Nu<br />
tarvar oss (behöver vi) ej att söka oss annorstädes i hären, <strong>och</strong> låt våra pilar en stund söka<br />
denna man, <strong>och</strong> ju mindre alla tycka oss vara dugliga, desto mera skall vi anstränga <strong>och</strong><br />
visa oss som raska män!” De tappraste bland Telekarlarna, Hadd hårde <strong>och</strong> Hroald tå,<br />
tog till att skjuta på honom, <strong>och</strong> de var så dråpliga bågskyttar, att de sköt honom två<br />
tolfter (=24) pilar mitt i bröstet, ty det ville mycket till att få livet ur honom. Dessa män<br />
g<strong>av</strong> honom banesår. Men då hade han dräpt sex kämpar <strong>och</strong> givit elva kämpar svåra sår,<br />
<strong>och</strong> dräpt 16 män <strong>av</strong> svearna <strong>och</strong> götarna, som stod framme i fylkingen.<br />
Under detta gick sköldmön Veborg hårt fram mot svearna <strong>och</strong> götarna. Hon gick mot<br />
den kämpe, som hette Soknarsote. Och så hade hon vant sig med hjälm <strong>och</strong> brynja <strong>och</strong><br />
svärd, att hon var ”långt hunnen i riddarskap”, som Starkad den gamle säger. Hon ger<br />
kämpen väldiga hugg, anfaller honom länge, <strong>och</strong> med ett hugg hugger hon i kinden <strong>och</strong><br />
99
klyver sönder käften <strong>och</strong> ett stycke <strong>av</strong> hakan. Han slog skägget in i munnen <strong>och</strong> bet i det<br />
<strong>och</strong> höll så upp hakan. Och hon utför stora bedrifter i hären.<br />
Litet därefter möter henne Torkel styvsint, konung Hrings kämpe, <strong>och</strong> blev dusten hård<br />
mellan dem. Innan han höll upp dräpte han henne, sedan hon fått många sår <strong>och</strong> visat<br />
stor djärvhet. Nu blev det stora tidender på en kort stund, <strong>och</strong> bägge fylkingarna segrade<br />
ömsomt. Där gick mången kämpe miste om hemkomst från striden, eller blev han<br />
lemlästad, å ömse sidor. Nu går Starkad mot danerna. Han angriper den kämpe, som<br />
heter Hunn, <strong>och</strong> dräper honom, <strong>och</strong> därpå den som vill hämnas honom <strong>och</strong> heter Ella,<br />
<strong>och</strong> sedan den som heter Borgar, <strong>och</strong> drabbade de samman i hård strid, <strong>och</strong> slutade deras<br />
envig så, att Starkad dräpte honom. Starkad löper nu omkring i fylkingarna med draget<br />
svärd <strong>och</strong> hugger vem han möter. Och sedan högg han den som hette Hjort.<br />
När konung Harald såg så stort manfall i sin hird <strong>och</strong> bland sina kämpar, då reste han<br />
sig på knä <strong>och</strong> tog två svärd <strong>och</strong> körde väldeliga fram med hästen, som var före vagnen.<br />
Han högg svärden med bägge händerna <strong>och</strong> g<strong>av</strong> mången man bane med egna händer,<br />
trots att han varken kunde gå eller sitta på hästen. Så förlöpte striden en stund, att<br />
konungen utförde månget storverk. Efter denna bragd blev konungen Harald hildetand<br />
slagen med en stor klubba i huvudet, så att hjässan rämnade itu, <strong>och</strong> var detta hans<br />
banesår. Och dräpte Brune honom.<br />
När konung Hring såg konung Haralds vagn tom <strong>och</strong> förstod, att konungen månde<br />
vara fallen, lät han blåsa <strong>och</strong> bjuda, att hären skulle stå stilla. När danerna blev detta<br />
varse, <strong>av</strong>stannade striden, <strong>och</strong> bjöd konung Hring fred åt konung Haralds här, <strong>och</strong> det<br />
tog alla emot.<br />
Dagen därpå om morgonen låter konung Hring rannsaka valplatsen <strong>och</strong> leta efter sin<br />
frände konung Haralds lik, <strong>och</strong> hade stort manfall ägt rum på den plats, där liket låg. Det<br />
var vid middagen, som liket fanns <strong>och</strong> de döda uppsamlats.<br />
Konung Hring lät taga konung Haralds lik, sin frändes, <strong>och</strong> tvätta <strong>av</strong> blodet <strong>och</strong> reda<br />
det omsorgsfullt efter den forna sedvänjan. Han lät lägga liket på den vagn, som<br />
konungen Harald hade i striden. Därefter lät han kasta upp en stor hög <strong>och</strong> lät hans lik<br />
åka i den vagn, efter den häst, som konung Harald hade i striden, <strong>och</strong> lät honom så åka in<br />
i högen; <strong>och</strong> sedan vart hästen dräpt. Då lät konung Hring taga den sadel, som han själv<br />
hade ridit i, <strong>och</strong> g<strong>av</strong> sin frände konung Harald, <strong>och</strong> bad honom göra som han själv ville:<br />
antingen rida till Valhall eller åka. Därpå lät han göra ett stort gästabud <strong>och</strong> fira konung<br />
Haralds, hans frändes, likbegängelse. Innan högen var sluten efter honom, ber konung<br />
Hring alla stormän <strong>och</strong> kämpar, som var därstädes, att gå fram <strong>och</strong> kasta i högen stora<br />
ringar <strong>och</strong> goda vapen till konung Harald hildetands ära. Därefter slöts högen<br />
omsorgsfullt.<br />
Sigurd Hring var konung över Svitjod <strong>och</strong> Danmark efter konung Harald hildetand.<br />
Hans son Ragnar växte upp i sin faders hird.<br />
När konung Hring tog till att åldras <strong>och</strong> bli tungför, började hans rike minskas. Mest<br />
minskades det som var honom fjärmast. Konung Adalbrikt - <strong>av</strong> konung Ellas ätt, han som<br />
hade dräpt Halvdan Ylfing - underlade sig det stycke <strong>av</strong> England, som konung Hring<br />
ägde. Då Sigurd Hring var gammal, var det en höst som han hade ridit omkring i sitt rike<br />
västra Götland, att döma landslag. Då kom mot honom Gandalfs söner, hans svågrar, <strong>och</strong><br />
bad att han skulle giva dem folk att rida mot den konung, som hette Östen, som härskade<br />
i det rike som då hette Vestmarar <strong>och</strong> nu heter Vestfold. Då hölls blot i Skiringssal, till<br />
vilket folk begivit sig från hela Viken ... (slutet saknas)<br />
* * *<br />
ANM.:<br />
Händelsen utspelar sig i mitten <strong>av</strong> 700-talet (omkring 740-talet?). En <strong>av</strong>sevärt sämre återgivning <strong>av</strong><br />
händelsen finns också hos Saxo.<br />
100
Eyrasund = ”grus/gyttja/lerig jord-sundet”; tolkas <strong>av</strong> Arthur Nordén som trakten kring<br />
Örmohult, då den östgötska landskapsgränsen <strong>av</strong> ålder gått häröver, liksom huvudvägen från<br />
Närke-Västergötland till trakten <strong>av</strong> Norrköping. Där denna väg i norr passerar landskaps-gränsen,<br />
kommer den ut på en mosse <strong>av</strong> betydande utsträckning. På ett ställe smalnar mossen <strong>och</strong> två<br />
landtungor skjuter fram mot varandra, <strong>och</strong> erbjuder ett lämpligt vadställe över sumpmarkerna. De<br />
två stora landsvägarna från Linköping <strong>och</strong> Norrköping möts strax söder om mossen för att sedan<br />
passera kärret. Även järnvägen går häröver.<br />
Tolkningen kan klassas som osäker.<br />
västra / östra = dessa båda hänvisningar anger härens respektive flottans rörelseriktning. Hrings<br />
här ”tågade väster ut landsvägen” (sótti sva vestr landveg), <strong>och</strong> tycks visa att de färdades mot<br />
väster från Svitjod-Västergötland. På samma sätt sägs Haralds flotta komma från Själland styrande<br />
åt öster. Dessa orienteringar ger ingen naturlig mötesplats, eftersom Harald hamnar i Östersjön<br />
<strong>och</strong> Hring till slut vid Västkusten.<br />
Nordén föreslår att partierna i originalet har haft läsningen västerifrån <strong>och</strong> österifrån, sett från<br />
själva slagfältet, vilket istället skulle innebära att hären gått från Västergötland <strong>och</strong> norr om<br />
Vättern västerifrån till Bråviken, medan flottan kommit från Östersjön <strong>och</strong> styrt in i Bråviken <strong>och</strong><br />
således kommit österifrån.<br />
Å andra sidan kan hären faktiskt ha tagit den västra landsvägen <strong>och</strong> därmed menat vägen från<br />
Hjälmaren, <strong>och</strong> inte en mer östlig väg som också gick till Kolmården <strong>och</strong> Bråviken men från den<br />
östra delen <strong>av</strong> Mälaren. Ytterligare en möjlighet är att de just färdades i västlig riktning, men längs<br />
den väg som går från den östra delen <strong>av</strong> Mälaren. Likaså är det naturligt att hävda att Haralds<br />
flotta, som samlades vid Själland, färdades åt öster för att komma till Östergötland, även om han<br />
efter ett par dagar måste ha tagit <strong>av</strong> åt norr. Hade Haralds flotta färdats mot västra Götaland, hade<br />
de istället färdats mot norr, <strong>och</strong> detta väderstreck nämns ingenstans.<br />
Vatå = anses <strong>av</strong> Nordén motsvara ett ursprungligt Varå, dock ej namnet på en å. Hären<br />
uppställdes mellan ”Vatå <strong>och</strong> Bråviken” enligt sagobrott, <strong>och</strong> mellan ”Vik <strong>och</strong> Verund” enligt Saxo<br />
(det sistnämnda har flera gånger tolkats som Värend i Småland), men sannolikt återgår både Vatå<br />
<strong>och</strong> Verund på ett <strong>och</strong> samma namn i originalversionen. Det okända namnet har också jämställts<br />
med Varins vik <strong>och</strong> Varins ö i kvädena om Helge hundingsbane i Eddan, ett plats som antas ha<br />
legat just i trakterna <strong>av</strong> Ringstad i Bråbygden, vid Bråviken, eller vid Vätterns utlopp vid Motala<br />
där viken vid själva utloppet heter Varviken.<br />
Man ansåg länge att slaget stått i Ö.Husby sn, men en närmare undersökning i början <strong>av</strong> 1910talet<br />
visade att så knappast var fallet. Istället framkom det högst oväntat att man i trakten runt<br />
Norrköping berättade att slaget stått här. Enligt folktraditionen hade slaget stått mellan<br />
Herstabergsbäcken (sockenskillnadsbäcken) <strong>och</strong> Åby eller Bråviken (Norrviken). De inseglande<br />
flottorna landade nedom bäcken utåt Bråviken till, <strong>och</strong> gick ej upp så långt som till Marieborg. Det<br />
stod främst i trakten <strong>av</strong> den nuvarande Stockholmsvägen, på Kvillingeslätten eller närmare<br />
betraktat på Herstadbergsägorna eller Herstadbergsgärdet, <strong>och</strong> slaget flyttade sig något under sin<br />
gång <strong>och</strong> var som värst vid Björnsnäs. Slaget pågick på mer än ett ställe, <strong>och</strong> även trakten kring<br />
Svensksundsägor, vid Vilhelmsberg <strong>och</strong> vid Trönäs omnämns i folktraditionen.<br />
Kung Rings här kom från Ringstad <strong>och</strong> Klingsbergsdalen, den andra från sjön. Freden kom sedan<br />
att slutas vid Fristad i Tåby socken. Allt enligt folktraditionen.<br />
Sigtuna = ett visst antal kämpar kom härifrån <strong>och</strong> platsen förläggs norrut från Bråvalla.<br />
Orienteringen stämmer med Sigtuna vid Mälardalen, men bevisligen fanns inte denna stad vid<br />
denna tid. Den anlades omkring år 1000, <strong>och</strong> var ännu ung då den slutgiltiga versionen <strong>av</strong><br />
Bråvallaslaget skrev ner.<br />
<strong>Ett</strong> övervägande stort antal kämpar uppges vara från Norge (ungefär lika många som de övriga på<br />
respektive sida!!, dock utan att döda några norrmän). Även de främsta bedrifterna i slaget sägs ha<br />
utförts <strong>av</strong> norrmän.<br />
101
Sagan om Ragnar lodbrok <strong>och</strong> hans söner<br />
Författad enligt egen uppgift <strong>av</strong> Stark-Odder. Slutligen redigerad omkr. 1000-1100 i<br />
Telemark i Norge. I de lundensiska annalerna finns följande version som sannolikt är mer<br />
ursprunglig än Sagobrott. Delvis i <strong>sammandrag</strong>:<br />
H<br />
eime i Hlymdalarna sporde att Sigurd (Fafnesbane) <strong>och</strong> Brynhild var döda. Deras<br />
dotter Aslaug, som han fostrade var bara tre år gammal. För att skydda henne<br />
från föräldrarnas fiender åkte han till Norge <strong>och</strong> kom till Aake <strong>och</strong> hans hustru<br />
Grima i Spangareid. Där lämnade han flickan.<br />
Herrud hette en rik <strong>och</strong> mäktig jarl i Götaland. Han hade dottern Thora, som de<br />
kallade borgarhjort. Fadern lät bygga henne ett loft i närheten <strong>av</strong> kungasalen. En dag<br />
skickade han henne en liten lindorm, som snabbt kom att växa, <strong>och</strong> till slut var den så<br />
stor att den omgjärdade hela loftet. Ingen vågade gå i närheten <strong>av</strong> ormen, <strong>och</strong> jarlen<br />
ångrade sig. Han lovar bort sin dotter till den som kan döda ormen.<br />
Vid den tiden rådde Sigurd Ring över Danmark. Han var vida känd efter det stora<br />
slaget som han höll mot Harald hilditonn vid Bråvalla; där föll Harald. Sigurd hade en<br />
son som hette Ragnar. Denne fick höra om Herrud jarl <strong>och</strong> ämnade bege sig dit. Han tog<br />
ett par ludna broker (=byxor) <strong>och</strong> en luden kappa, vilka han hade kokat i beck, <strong>och</strong><br />
gömde dem. En sommar höll han till i Götaland med sina skepp <strong>och</strong> sin här. Ragnar<br />
iklädde sig sina gömda kläder, dräpte ormen, <strong>och</strong> fick Thora borgarhjort till hustru. Med<br />
henne fick han sönerna Eirik som var den äldsta <strong>och</strong> Agnar. Kort därefter blev Thora sjuk<br />
<strong>och</strong> dog. Det tog Ragnar så tungt att han lämnade landet <strong>och</strong> styrde ut med sina skepp.<br />
En sommar höll Ragnar till med sina skepp i Norge, i närheten <strong>av</strong> Spangareid. Här<br />
träffade han en ung fager kvinna som kallade sig Kraka. Men snart förstod Ragnar<br />
lodbrok att hon inte kunde vara dotter till de som bodde där, utan måste vara <strong>av</strong> ädlare<br />
börd. Ragnar satte henne på ett flertal prov, <strong>och</strong> hon klarade dem alla. Då fäste han sig<br />
med henne <strong>och</strong> hon blev hans hustru.<br />
Tiden gick <strong>och</strong> hon födde en gosse. Han fick namnet Ivar, men han var benlös (Ivar<br />
benlös); där det skulle vara ben fanns bara brosk. Men ändå blev han mer storväxt än<br />
någon annan. De fick sedan fler barn; Björn, Hvitsärk, <strong>och</strong> Ragnvald. De var alla duktiga<br />
i idrotter, men Ivar kunde inte gå. Han blev buren på ett par stänger. Nu föll de dem in<br />
att bege sig ut på härskepp, <strong>och</strong> de valde staden Hvitby. Den staden hade många försökt<br />
inta, även Ragnar, men ingen hade lyckats. De g<strong>av</strong> sig åstad <strong>och</strong> ansatte borgen. Deras<br />
broder Ragnvald föll men de lyckades inta staden, varefter de plundrade den <strong>och</strong> bröt ner<br />
murarna.<br />
Eystein (Östen) hette den man som rådde över Svithiod. Hans dotter hette Ingebjorg.<br />
Eystein var en mäktig man, men mycket folk om sig, han var klok <strong>och</strong> en stor blotman.<br />
Han bodde i Uppsalarna (Uppsolum), <strong>och</strong> där var på den tiden det största blotet i hela<br />
nordlandet. Folket där trodde så starkt på en ko, som de kallade Sibilja. Till henne<br />
blotade de, <strong>och</strong> kon gick före hären i orostider.<br />
Det rådde stor vänskap mellan Eystein <strong>och</strong> Ragnar, <strong>och</strong> de brukade gästa varandra var<br />
sommar. En sommar gick det som så att Ragnar trolovade sig med Eysteins dotter<br />
Ingebjorg, sedan alla omkring honom uppmanat honom att lämna den fattiga kvinnan<br />
från Spangareid. På vägen hem förbjöd han alla sina män att berätta om nyheten, men<br />
detta kände Kraka redan till. Hon <strong>av</strong>slöjade då att hennes rätta namn var Aslaug <strong>och</strong> att<br />
hennes föräldrar var Sigurd fafnesbane <strong>och</strong> Brynhild Budlesdotter. Hon berättade också<br />
att det barn hon väntade skulle bli en gosse, <strong>och</strong> hans skulle ha ett märke i form <strong>av</strong> en<br />
orm i ögat. Då Aslaug födde, visade det sig bli en gosse med tecknet <strong>av</strong> en orm i ögat.<br />
102
Ragnar sa att denna orm var ett arv från Sigurd fafnesbane (=Fafne var en orm), <strong>och</strong> att<br />
det visade att hon var <strong>av</strong> Odens ätt, varpå Ragnar g<strong>av</strong> honom namnet Sigurd.<br />
Efter detta beslöt Ragnar att inte fara till Eystein <strong>och</strong> äkta hans dotter. Då Eystein<br />
märkte att Ragnar uteblev, blev han mäkta arg till sinnet <strong>och</strong> bröt vänskapen dem<br />
emellan. När Ragnars söner Eirik <strong>och</strong> Agnar sporde detta, samlade de mycket folk <strong>och</strong> for<br />
till Svithiod för att härja. Väl framme mötte de snart en stor här som leddes <strong>av</strong> Eystein<br />
<strong>och</strong> kon Sibilja. <strong>Svear</strong>na vann seger <strong>och</strong> båda Ragnars söner föll.<br />
Detta bud fick Ragnars söner att rusta en stor här. Sigurd orm-i-öga, ännu liten, hade<br />
fem skepp, Hvitsärk <strong>och</strong> Björn hade fjorton skepp, Ivar benlös hade ensam tio skepp, <strong>och</strong><br />
även Aslaug hade tio skepp; tillsammans trettionio skepp. Även Aslaug ville följa med på<br />
denna färd, men hon fick istället leda den här som tog landvägen, <strong>och</strong> de kallade henne<br />
då för Randalin. Och väl framme dräpte de alla de hann ifatt. Men budet nådde fram till<br />
konung Eystein, han rustade sin här <strong>och</strong> lät den ledan <strong>av</strong> kon Sibilja. Då Ivar såg kon sade<br />
han åt sina bärare att de skulle ta sig fram dit <strong>och</strong> försöka slänga <strong>av</strong> honom på kons rygg.<br />
Så skedde också <strong>och</strong> kon fick sin bane. Nu var inte svearna så modiga längre, <strong>och</strong> striden<br />
vändes till brödernas fördel. Konung Eystein föll <strong>och</strong> många med honom. Därefter g<strong>av</strong> de<br />
landet fred <strong>och</strong> återvände hemåt.<br />
Efter detta bestämde bröderna att de skulle härja i Söderrike. De kom till en stor borg<br />
som styrdes <strong>av</strong> Vifil, <strong>och</strong> <strong>av</strong> hans namn kallades borgen Vifilsborg. Efter lång tid <strong>och</strong><br />
kloka råd lyckades de inta borgen, varefter den plundrades <strong>och</strong> bröts ned. Flera andra<br />
borgar, som Luna, intog de också, <strong>och</strong> de blev vida berömda i Söderrike.<br />
Ragnar satt hemma utan varken söner eller hustru. Då fick han lust att bege sig till<br />
England. Han lät bygga två skepp vilka båda var de största man dittills sett. Väl framme<br />
hamnade han i en storm som förstörde skeppen, men Ragnar <strong>och</strong> hela hans manskap kom<br />
i land med kläder <strong>och</strong> vapen. Den konung som då rådde över England, hette Ella. Han<br />
samlade en mycket stor här <strong>och</strong> gick mot Ragnar. Deras härar möttes <strong>och</strong> kampen var<br />
ojämn. Alla i Ragnars led föll <strong>och</strong> själv blev han inklämd mellan sköldarna. Ensam kvar <strong>av</strong><br />
sitt följe, utfrågades han om namn <strong>och</strong> härkomst, men han svarade inte. De tog då <strong>av</strong><br />
honom överklädnaden <strong>och</strong> slängde honom i ormgropen. Då kvad Ragnar: Grymta månde<br />
grisarna om de visste vad galten lider. (=sönerna må bli hämndlystna om de visste hur<br />
fadern har det ställt). Så fortsatte han att kväda Krakumål, <strong>och</strong> förtäljde de femtio slag<br />
han utkämpat; <strong>och</strong> därpå dog han. Först då de hörde detta förstod de att de hade dödat<br />
Ragnar lodbrok, <strong>och</strong> att de kunde vänta hämnd från hans söner.<br />
Innan sändebuden från Ella hunnit fram, hade Ragnar söner (Ivar benlös, Björn<br />
järnsida, Hvitsärk raske <strong>och</strong> Sigurd orm-i-öga) återvänt till Danmark. Sändemännen<br />
berättade om Ragnars död. Ivar beslöt att söka böter för dråpet på fadern, medan de<br />
övriga bröderna ville hämnas med härsköld. De for alla över, men Ivars bröder blev<br />
slagna på flykten för Ellas här. Ivar själv bars då till Ella där han begärde i böter ett så<br />
stort stycke land som en oxhud kunde täcka. Ivar skar sedan ut en rem som var den<br />
tunnaste de sett, <strong>och</strong> den blev så lång att alla förundrades. Den lät han sedan utsträcka<br />
runt omkring en slätt, <strong>och</strong> området blev stort nog för att kunna bygga en borg. Här lät<br />
han också bygga en borg som fick namnet Lundunaborg, <strong>och</strong> som nu är den största <strong>och</strong><br />
ryktbaraste <strong>av</strong> alla borgar. Ivar vann mycket folk på sin sida, för han var givmild. Då<br />
sände han bud till sina bröder <strong>och</strong> bad dem rusta så många skepp som möjligt <strong>och</strong> komma<br />
över. Med detta bud förstod bröderna att de hade den största utsikt till seger, <strong>och</strong> de<br />
samlade krigsfolk från hela Danmark <strong>och</strong> Sverige <strong>och</strong> från alla de riken deras välde nådde<br />
över. Deras här var mäkta stor, men Ella fick inte alls så mycket folk som förr då Ivar<br />
vunnit många på sin sida. Striden var ojämn <strong>och</strong> Ragnars söner fick seger. Efter slaget<br />
dräpte de Ella, <strong>och</strong> delade riket sinsemellan. Ivar tog för sin del England <strong>och</strong> <strong>av</strong>stod allt<br />
annat.<br />
Sedermera drog sönerna ut åt olika håll på härjningståg. Hvitsärk dog i österled. Från<br />
Sigurd orm-i-öga nedstammar en stor ätt. Hans dotter hette Aslaug <strong>och</strong> var moder till<br />
Sigurd hjort, <strong>och</strong> han blev i sin tur fader till Ragnhild som födde. Den förste som ensam<br />
103
härskade över hela Norge (=Harald hårfager). Från Björn järnsida härstamma många<br />
män, en väldig ätt; från honom Tord, den store hövdingen, som bodde på Hofde vid<br />
Hofdastranden.<br />
Då alla Ragnars söner voro döda skingrades den här som följt dem, men inga som varit<br />
hos Ragnars söner kunde trivas hos andra hövdingar.<br />
* * *<br />
ARE FRODE<br />
Isländingaboken<br />
Nedtecknad omkring 1130.<br />
H<br />
alfdan vitben, konung <strong>av</strong> Oplandene, var son till sveakonungen Olov trätälja <strong>och</strong><br />
far till Eystein fjärt, som var far till den Halfdan den givmilde <strong>och</strong> matsnåle, far<br />
till Gudröd jägarkonung, far till Halfdan den svarte, far till Harald hårfagre,<br />
vilken som den förste <strong>av</strong> denna ätt vart konung över allt Norge.<br />
Island bebyggdes först från Norge i Harald hårfagres dagar, han som var son till<br />
Halfdan svarte. Det var vid samma tid som då Ragnar lodbroks son Ivar lät dräpa<br />
anglerkungen Eadmund den helige. Men då räknades åtta hundra sjuttio vintrar efter<br />
Kristi börd, enligt vad som skrivet är i hans saga.<br />
Ingolf hette en norsk man, om vilket med sanning är sagt, att han var den förste som<br />
for därifrån till Island, <strong>och</strong> det var när Harald hårfagre var sexton vintrar gammal.<br />
Kristnan kom till Island, enligt Sämund prästs utsaga, samma sommar som Ol<strong>av</strong><br />
Tryggvasson stupade. Då höll han slag mot danakungen Sven Haraldsson <strong>och</strong> sveakungen<br />
Olov Eriksson den svenske i Uppsala samt den Eirik som sedan vart jarl <strong>av</strong> Norge. Det var<br />
ett hundra trettio vintrar efter Eadmunds dråp, <strong>och</strong> tusen efter kristi börd, efter allmän<br />
räkning.<br />
Gissur biskop, Isleifs son, vart vigd till biskop på landsmännens bön i konung Ol<strong>av</strong><br />
Haraldssons dagar <strong>och</strong> två vintrar efter det Isleif dog. Då fanns det en Gissur här i landet<br />
<strong>och</strong> en annan i Götland, men den andres namn var med rätta egentligen Gisröd. Detta<br />
sade han oss själv.<br />
När Gissur i allt varit biskop i trettiosex vintrar, dog han. Detta samma år <strong>av</strong>led<br />
påven Pacshalis secundus (II) samt Baldvin Jorsalakonung <strong>och</strong> patriarken Arnaldus i<br />
Hierusalem <strong>och</strong> sveakungen Philippus, <strong>och</strong> senare samma år dog grekerkungen Alexius,<br />
sedan han suttit trettioåtta vintrar på stolen i Miklagård. Och trenne vintrar därefter var<br />
det sekelskifte.<br />
Dessa är namnen på ynglingarnas <strong>och</strong> breidfjordingarnas anfäder.<br />
Yngve turkakonung<br />
Njord sveakonung<br />
Frej<br />
Fjölnir som dog hos Fred-Frode<br />
104
Svegder<br />
Vanlande<br />
Visbur<br />
Domald<br />
Domar<br />
Dyggve<br />
Dag<br />
Alrek<br />
Agne<br />
Yngve<br />
Jorund<br />
Aun den gamle<br />
Egil Vendelkråka<br />
Ottar<br />
Adils i Uppsala<br />
Östen<br />
Yngvar<br />
Bröt-Anund<br />
Ingjald Illråde<br />
Ol<strong>av</strong> Trätälja<br />
Halfdan Vitben, konung i Oplandene<br />
Godröd<br />
Ol<strong>av</strong><br />
Helge<br />
Ingjald, dotterson till Sigurd, Ragnar Lodbroks son<br />
Oleif den vite<br />
Torstein Röd<br />
Ol<strong>av</strong> Feolan, den förste <strong>av</strong> ätten som byggde på Island<br />
Tord Gellir<br />
Eyjolf, som var döpt på sin ålderdom när kristnan<br />
kom till Island<br />
Torkel<br />
Gellir, far till Torkel, far till Brond <strong>och</strong> till Torgils,<br />
min egen far.<br />
Jag heter Are.<br />
* * *<br />
Anm: Ordningsföljden hos hans förfäder i ynglingaätten är inte korrekt.<br />
105
STYRMER DEN VISE, STURLA<br />
TORDARSON, HAUK ERLENDSSON<br />
Landnamsboken<br />
Nedtecknad omkring 1200, främst <strong>av</strong> de personer som återges i rubriken ovan. Urval:<br />
FÖRSTA BOKEN<br />
D<br />
en gången då Island upptäcktes <strong>och</strong> bebyggdes från Norge då var Harald<br />
Hårfager kung över Norge <strong>och</strong> Erik Emundsson <strong>och</strong> hans son Björn i Svitjod,<br />
men Gorm den gamle var i Danmark <strong>och</strong> Elvråd den mäktige i England samt<br />
Jatvard, hans son. Kjarval satt i Dublin <strong>och</strong> Sigurd jarl den rike i Orkneyöarna.<br />
En man hette Gardar, son till Svarar den svenske. Han ägde jordar på Själland men var<br />
född i <strong>Svear</strong>iket. Han for till Suderöarna för att hämta sin hustrus fädernearv, men när<br />
han seglade genom Pentlandsfjorden, då rev vinden honom ur kurs <strong>och</strong> han drev västerut<br />
i h<strong>av</strong>et. Han kom till land östan för Östra Hornet, där då var god hamnlägenhet. Gardar<br />
seglade runt hela landet <strong>och</strong> fick då vetskap om att det var en ö. Han var vintern över<br />
norrut i Hus<strong>av</strong>ik vid Skjalvande <strong>och</strong> byggde där hus. Nästa vår när han var segelklar <strong>och</strong><br />
skulle till h<strong>av</strong>s slets skeppsbåten från honom med en man i som hette Nattfare <strong>och</strong> en träl<br />
<strong>och</strong> trälkona. Han satte sedan bo på en ort som heter Nattfarevik. Gardar for då till<br />
Norge <strong>och</strong> lovordade mycket landet.<br />
Den sommar, då Ingolf <strong>och</strong> hans svåger for som nybyggare till Island, hade Harald<br />
hårfagre varit konung i Norge i tolv år, men han hade blott tvenne vintrar varit<br />
envåldskonung över allt Norge efter det slag som stod i H<strong>av</strong>ersfjord. Det var fyra vintrar<br />
efter kung Eadmund den heliges fall i England. Det hade då förflutet efter vår hulde<br />
Drottens börd åtta hundra <strong>och</strong> sjuttiofyra år.<br />
Kväll-Ulv <strong>och</strong> hans son Skallagrim rustade ett skepp <strong>och</strong> tänkte fara till Island. De låg till<br />
h<strong>av</strong>s ute i Solunder. Där tog de en knarr som kung Harald förut låtit frånta Torolf, Kväll-<br />
Ulvs son. Det var när hans män nyss var komna från England. De dräpte där Hallvard<br />
hårdfare <strong>och</strong> Sigtrygg snarfare som hade styret för skeppet. Där slog de också ihjäl<br />
sönerna till Sigurd hjorts son Guttorm, kungens kusiner på svärdssidan, <strong>och</strong> hela deras<br />
besättning utom två män, som de släppte för att de skulle kunna berätta om händelsen för<br />
kungen.<br />
ANDRA BOKEN<br />
-<br />
TREDJE BOKEN<br />
und-Steinar hette en jarl i England. Han var gift med Ragnar lodbroks dotter Ålöf.<br />
Deras barn var Björn, far till Audun skackel, <strong>och</strong> Eirik, far till Sigurd diskskalle,<br />
samt Isgerd, gift med Tore jarl i Värmaland.<br />
H<br />
Kettil raum hette en mäktig herse i Raumsdalen i Norge. Kettil var gift med Ån<br />
bågspännarens dotter Mjäll, <strong>och</strong> deras son hette Torstein. Han dräpte i skogen vid<br />
Oplandenes gräns på eggan <strong>av</strong> sin fader den Jökul, som var son till jarl Ingimund <strong>av</strong> Göt-<br />
106
land. Jökul skänkte honom livet. Sedan fick Torstein hans syster Tordis till äkta, <strong>och</strong><br />
deras son var Ingimund den gamle. Han växte upp i Hevnir hos Tore. Völvan Heid<br />
spådde att de skulle bebygga ett land som låg västerut i h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> då ännu var oupptäckt,<br />
men Ingimund sade, att mot det skulle han nog vidta åtgärder. Völvan sade, att det skulle<br />
han aldrig kunna, <strong>och</strong> anförde till järtecken att just nu var en liten malmgubbe<br />
försvunnen ur hans pung, <strong>och</strong> den skulle återfinnas där han grävde grundhål för sina<br />
högsätesstolpar i det nya landet. Ingimund blev en stor viking <strong>och</strong> härjade för jämnan i<br />
västerled. Senare tog han rådet <strong>av</strong> kung Harald hårfagre att flytta till Island, <strong>och</strong> när han<br />
kom dit återfann han sin malmgubbe, som var en frejsbild i silver.<br />
Gorm hette en mäktig herse i Svitjod. Han var gift med Tora, dotter till konung Erik i<br />
Uppsala. Deras son hette Torgils <strong>och</strong> var gift med Elin, dotter till konung Burisl<strong>av</strong> i<br />
Gårdar i öster <strong>och</strong> Dagstygg resakonungs syster Ingigerd. Deras söner var Hergrim <strong>och</strong><br />
Herfinn. Groa hette Herfinns dotter, som blev gift med Hroar, <strong>och</strong> deras son var Slettu-<br />
Björn som först tog landet mellan Grjtån <strong>och</strong> Deildarån.<br />
Tord hette en god storbonde. Han var son till Björn bördesmör, son till Hroald hrygg,<br />
son till Björn järnsida, Ragnar lodbroks son.<br />
Fridleif hette en man, göt till fädernet, medan hans mor som hette Bryngerd var från<br />
Flandern. Fridleif tog Slettalid i dess helhet <strong>och</strong> Fridleifsdalen <strong>och</strong> bodde i Holt. Hans<br />
son var Tjodar, far till Are <strong>och</strong> Bryngerd, mor till Tungu-Stein.<br />
Tord knapp hette en svensk man, son till Björn på Håga, <strong>och</strong> en annan svensk man hette<br />
N<strong>av</strong>ar-Helge. De for med samma skepp till Island <strong>och</strong> nådde kusten vid Haganäs.<br />
Björn hette en storbonde i Götland, son till Hrolf från Åar. Han var gift med Hliv, dotter<br />
till Hrolf, son till Ingjald, son till konung Frode. Eyvind hette deras son. Björn blev osams<br />
om jordägor med Sigfast, Sölvar götakonungs måg, <strong>och</strong> Björn brände honom inne med<br />
trettio man. Sedan for Björn till Norge med elva man, <strong>och</strong> Grim herse tog emot honom,<br />
<strong>och</strong> han uppehöll sig hos honom en vinter. Då ville Grim dräpa Björn för att ta hans<br />
gods. Därför beg<strong>av</strong> sig Björn vidare till Öndott kråka, som bodde i Hvinesfjord på Agder,<br />
<strong>och</strong> han tog honom som gäst. Om somrarna var Björn i västerviking men om vintrarna<br />
hos Öndott, tills hans hustru dog borta i Götland. Då kom hans son Eyvind <strong>och</strong> övertog<br />
sin fars härskepp. Björn gifte om sig med Helga, Öndott kråkas syster, <strong>och</strong> de fick sonen<br />
Trond. Eyvind for då i västerviking <strong>och</strong> uppbar gäld till fred från Irland. Han blev gift<br />
med irerkungen Kjalvalks dotter Rafarta <strong>och</strong> vart bofast i landet. Därför var han kallad<br />
Eyvind östmannen. Deras son var Helge den magre, som gifte sig med Kettil flatnäsas<br />
dotter Torun hörna, <strong>och</strong> de hade många barn.<br />
FJÄRDE BOKEN<br />
Une var son till den Gardar, som först upptäckte Island. Han for till Island med konung<br />
Harald hårfagres råd <strong>och</strong> tänkte lägga under sig landet, varefter kungen lovat att göra<br />
honom till sin jarl där. Une kom i land där det nu heter Unaoset <strong>och</strong> byggde hus där. Han<br />
tillägnade sig hela bygden ända till Unabäck. Men när landets folk fick veta vart han<br />
syftade, började de visa honom ovänlighet <strong>och</strong> vägrade sälja honom både boskap <strong>och</strong> mat,<br />
så han kunde inte hålla sig kvar där. Då red han västerut med elva man <strong>och</strong> kom på<br />
vintern till Leidolf kämpen i Skogahvervet, som tog emot dem alla. Une vänslades med<br />
Leidolfs dotter Torun, <strong>och</strong> till våren var hon med barn. Då ville Une sticka iväg med sina<br />
män, men Leidolf red efter dem. De hann upp dem <strong>och</strong> de slogs. Där föll några <strong>av</strong> Unes<br />
män <strong>och</strong> han for då tillbaka fast ogärna, eftersom Leidolf ville att han tog flickan till äkta<br />
<strong>och</strong> satte bo <strong>och</strong> tog arvet efter honom själv. Något senare rymde Une igen när Leidolf<br />
inte var hemma, men på nytt red Leidolf efter honom <strong>och</strong> de möttes på Karlagr<strong>av</strong>arna.<br />
107
Då var han så vred att han slog ihjäl både Une <strong>och</strong> alla hans följeslagare. Unes <strong>och</strong> Toruns<br />
son var Hroar Tungu-gode. Han tog hela arvet efter Leidolf <strong>och</strong> var den värsta kaxe.<br />
Bödvar den vite var son till Torleif någorlunda, son till Bödvar snöstormsbrak, son till<br />
Torleif valstorlabb, son till Ån, son till konung Örn hörna, son till konung Tore, son till<br />
Svina-Bödvar, son till konung Sölge, son till Hrolf <strong>av</strong> Bergs fylke. Han <strong>och</strong> hans frände<br />
Brand-Anund for från Vors till Island <strong>och</strong> kom i land i Södra Alptafjorden. Bödvar tog<br />
land in från Leiruvågen, alla de dalar som där ligger, <strong>och</strong> sedan utåt på andra hållet till<br />
Mule. Han bodde på Hov, där han reste ett stort gudahov.<br />
Så började den hedna lagen, att ingen man fick fara med skepp med drakhuvud över<br />
h<strong>av</strong>et, <strong>och</strong> hade de sådana skepp, då skulle de ta <strong>av</strong> huvudena innan de fick land i sikte<br />
<strong>och</strong> inte segla mot kusten med gapande huvuden eller grinande käftar, så att landvättarna<br />
blev skrämda. En ring <strong>av</strong> två örars vikt (= drygt 50 gram) eller större skulle ligga på<br />
altarstallen i varje huvudhov. Den ringen skulle varje gode ha på sin arm till alla lagting,<br />
som han själv ägde att öppna, <strong>och</strong> den skulle han doppa dessförinnan i runnet nötblod <strong>av</strong><br />
det djur, han blotade själv med egen hand. Varje man som inför nämnden tarvade fria sig<br />
från laga åklagan skulle först <strong>av</strong>lägga ed på denna ring <strong>och</strong> nämna sig två eller flera<br />
vittnen. "Jag nämner mig vittnen på det", skulle han säga, "att jag går ed på ring som laga<br />
ed. Så hjälpe mig Frej <strong>och</strong> Njord <strong>och</strong> den allsmäktige Asen, som jag så skall detta mål<br />
söka eller värja, vittne eller misstanke bära eller ock döma som jag vet rättast <strong>och</strong> sannast<br />
vara <strong>och</strong> mest enligt lag <strong>och</strong> lösa mig <strong>av</strong> händer alla laga skäl <strong>och</strong> omständigheter, som<br />
kommer mig vid, så länge jag är tillstädes på detta ting."<br />
Landet var skiftat i fjärdingar, <strong>och</strong> det skulle vara tre tingslag i var fjärding men tre<br />
huvudhov i vart tingslag. Efter vett <strong>och</strong> rättskaffenhet valdes så män att förestå hoven. De<br />
skulle bilda nämnd <strong>och</strong> säga dom på tingen <strong>och</strong> styra sakfallen, <strong>och</strong> där<strong>av</strong> vart de kallade<br />
godar. Var man skulle utreda samma <strong>av</strong>gift till hoven, som nu tionde till kyrkan.<br />
FEMTE BOKEN<br />
Hr<strong>av</strong>n den dumme hette en man, son till Valgard, som var son till Vemund ordhyvel, son<br />
till Torolf vågnäsa, son till Hrörek kastenringe, danakonungen Harald hildetands son.<br />
Han for från Trondheim till Island <strong>och</strong> tog land.<br />
Harald gullskägg hette en konung i Sogn. Han var gift med Salvor, dotter till jarl Hundolf<br />
<strong>och</strong> syster till Atle jarl den smale. De hade två döttrar, <strong>av</strong> vilka Tora blev gift med konung<br />
Halfdan svarte <strong>av</strong> Oplandene <strong>och</strong> Turid med Kettil hälleflaga. Harald den unge hette<br />
Halfdans <strong>och</strong> Toras son. Åt honom g<strong>av</strong> Harald gullskägg både sitt namn <strong>och</strong> sitt rike.<br />
Kung Harald var den förste <strong>av</strong> de tre som dog, sedan dog Tora <strong>och</strong> sist Harald den unge.<br />
Då kom riket under konung Halfdan, <strong>och</strong> han satte över det jarl Atle den smale. Sedan<br />
blev kung Halfdan omgift med Sigurd hjorts dotter Ragnhild, <strong>och</strong> deras son var Harald<br />
hårfagre. När konung Harald tillträdde makten i Norge <strong>och</strong> blev svärson till jarl Håkon<br />
Grjotgardsson, då g<strong>av</strong> han åt sin svärfader Håkon jarl Sognerfylket, <strong>och</strong> själv for konung<br />
Harald österut i Viken. Men Atle jarl ville inte lämna från sig styret, förrän han själv<br />
träffat kung Harald. Jarlarna trätte om detta med kraft <strong>och</strong> drog båda samman härar. De<br />
möttes <strong>och</strong> höll slag. Där stupade Håkon jarl, men Atle blev sårad <strong>och</strong> förd till Atlö, där<br />
han dog <strong>av</strong> sina sår.<br />
Kettilbjörn hette en storkarl i Naumudalen. Han var son till Kettil <strong>och</strong> Äsa, jarl Håkon<br />
Grjotgardssons dotter. Kettilbjörn var så rik på lösöre att han bjöd sina söner slå<br />
tvärbalken i det gudahov de lät bygga, <strong>av</strong> purt silver. Det ville de inte, men då lät han<br />
köra upp silvret på fjället efter två oxar med hjälp <strong>av</strong> sin träl Hake <strong>och</strong> trälkona Bot. De<br />
gömde malmen så att ingen kunde hitta den, <strong>och</strong> sedan dräpte han Hake i Hakeklyftan<br />
<strong>och</strong> Bot i Botarklyftan.<br />
108
Vetorm, son till Vemund den gamle, var en mäktig herse. Han flydde för kung Harald<br />
österut till Jämtaland <strong>och</strong> röjde där skogarna till bygd. Hans son hette Holmfast <strong>och</strong> hans<br />
systerson Grim. De låg i västerviking <strong>och</strong> dräpte i Suderöarna jarl Åsbjörn skärbläsen samt<br />
tog i härfångst hans hustru Ålöf <strong>och</strong> hans dotter Arnheid. Henne fick Holmfast på sin<br />
lott, men han g<strong>av</strong> henne åt sin far, som lät henne tjäna som trälkvinna. Grim blev gift<br />
med Tord vaggagdes dotter Ålöf, som tidigare varit jarlens hustru. Grim for sedan till<br />
Island <strong>och</strong> tog land.<br />
Några <strong>av</strong> de landnamsmän som bebyggt Island var döpta, men tron gick inte långt ner i<br />
ätterna, ty sönerna till flera <strong>av</strong> dem reste gudahov <strong>och</strong> blotade, <strong>och</strong> hela landet var<br />
stockhedet i nära hundra vintrar.<br />
Björn Jonsson den lärdes tillägg:<br />
En svår nödårsvinter timade på Island i heden tid det år då kung Harald gråfäll stupade<br />
<strong>och</strong> Håkan jarl den mäktige tog makten i Norge (år 977). Då åt folk korpar <strong>och</strong> fjällrävar,<br />
<strong>och</strong> mångt annat ont som oätligt var blev spisat, <strong>och</strong> somliga lät dräpa gamlingar <strong>och</strong><br />
småbarn <strong>och</strong> störta dem utför klipphamrarna. Då svalt många ihjäl, <strong>och</strong> en del g<strong>av</strong> sig ut<br />
att stjäla <strong>och</strong> blev för dens skull förklarade fredlösa <strong>och</strong> dräpta. Då tog<br />
skogegångsmännen livet <strong>av</strong> varandra, ty det vart på Eyjolf Valgerdarsons råd taget i lag,<br />
att envar skaffade sig åter sin fred som dräpte tre fredlösa.<br />
Kung Sigmunds sin Sigurd, som vart kallad Fafnesbane, fick med Brynhild Budladotter en<br />
flicka som hette Åslaug. Hon växte upp i Hringadalarna hos jarl Heimer, tills denne vart<br />
dräpt. Sigurd hrings son Ragnar lodbrok var gift med Herröd götajarls dotter Tora. Deras<br />
söner var Agnar <strong>och</strong> Eirik, deras dotter Olöf, som blev gift med jarl Hund-Steinar i<br />
England. Deras son var Björn, far till Audun skackel, far till Tora mosshals, mor till<br />
Ulvhild, som blev gift med Gudbrand kula, <strong>och</strong> det parets dotter var Åsta, mor till<br />
konung Ol<strong>av</strong> den helige. En annan son till Hund-Steinar <strong>och</strong> Olöf hette Eirik. Han var far<br />
till Sigurd diskskalle, far till Vikinga-Kåre, far till bröderna Bödvar <strong>och</strong> Vigfus <strong>och</strong> Eirik<br />
på Ovrustad. Eirik var far till Astrid, mor till konung Ol<strong>av</strong> Tryggvasson. Ragnar lodbrok<br />
blev senare gift med Åslaug, Sigurd Fafnesbane dotter. Deras söner var Sigurd orm-i-öga<br />
<strong>och</strong> Hvitsärk <strong>och</strong> Björn järnsida <strong>och</strong> Ivar den benlöse. Deras dotter var Ragnhild.<br />
Kung Halfdan svarte på Oplandene, son till Gudröd ljungelden, var gift med Tora, dotter<br />
till kung Harald gullskägg i Sogn <strong>och</strong> Salvor, dotter till Hundolf jarl i Fjordane <strong>och</strong> syster<br />
till Atle jarl den smale. Halfdans <strong>och</strong> Toras son var Harald, men när han var ung till år<br />
dog först hans mor <strong>och</strong> sedan svennen kort därefter. Något senare gifte Halfdan om sig<br />
med Ragnhild, dotter till Sigurd hjort. Sigurds mor var Åslaug, dotter till Sigurd orm-iöga.<br />
Deras son var Harald hårfagre. När han bara var tio vintrar gammal drunknade hans<br />
far Halfdan på Hringerike i en sjö som heter Rand, när han åkte där över isen. isen brast<br />
när de kom till kreatursvakarna utanför Svärdsstad i Rykinsviken, <strong>och</strong> där omkom han<br />
med hela sitt följe. Då tog Harald konunganamnet. När han var tjugo år gammal lade han<br />
först under sig Sogns fylke, där Atle jarl aldrig gäldat honom skatt. Och sedan lade han<br />
under sig hela Norge.<br />
Oxa-Tore hette en storman i Agder, <strong>och</strong> rik var han med. Han ägde tre öar med åttio<br />
oxar på vardera ön. När konung Harald hårfagre bad att få hugga nöt på hans strand, då<br />
g<strong>av</strong> han honom en <strong>av</strong> öarna med alla de oxar där var. Där<strong>av</strong> vart han kallad Oxa-Tore.<br />
* * *<br />
109
STURLA TORDARSON<br />
Kristningaboken<br />
Nedtecknad under 1100-talet.<br />
T<br />
orgeir talade på lagberget <strong>och</strong> förtalte också om de två kungarna Dag i Danmark<br />
<strong>och</strong> Tryggve i Norge, som länge legat i fejd sinsemellan tills folket i bägge rikena<br />
tog saken i egen hand <strong>och</strong> gjorde fred mellan länderna fastän kungarna var emot<br />
saken. Men det blev likväl så att efter bara få vintrar sände kungarna varandra<br />
skänker, <strong>och</strong> deras vänskap bestod så länge de levde båda. När Torgeir slutade hade hans<br />
tal åstadkommit att bägge parterna förklarade sig villiga att ha en <strong>och</strong> samma lag, <strong>och</strong> det<br />
skulle bli den han förelade dem. Det vart då Torgeir lag<strong>av</strong>görande, att alla på Island<br />
skulle bli döpta <strong>och</strong> tro på den ende Guden, men beträffande utsättningen <strong>av</strong> barn <strong>och</strong><br />
ätandet <strong>av</strong> hästkött skulle den forna lagen äga bestånd. Män skulle få blota i lönn om de<br />
ville men dömas till halv fredlöshet om deras blot kunde styrkas med vittnen. Även den<br />
hedendomen blev dock bortlagd några få vintrar senare. Denna sommar döptes hela<br />
tingsmenigheten när männen red hem. Då hade det förlidit från vår hulde herre Jesus<br />
Kristus jämnt tusen vintrar. Samma sommar försvann Ol<strong>av</strong> från Ormen långe sydpå vid<br />
Svolder den fjärde idus Septembris (9 sept).<br />
Biskop Gissur höll en folkräkning på alla bönder på Island, <strong>och</strong> då fanns det i<br />
Östfjordingafjärdingen sju hela hundraden, i Sunnlänningafjärdingen tio hundraden, i<br />
Västfjordingafjärdingen nio hundraden <strong>och</strong> i Nordlänningafjärdingen tolv hundraden. Då<br />
var endast de räknade som ägde gälda för underhåll till tingsfarande män.<br />
Biskop Gissur dog i Skalhult när han varit biskop i trettiosex år. Samma år <strong>av</strong>led också<br />
påven Paskalius <strong>och</strong> Kirjalax grekerkungen <strong>och</strong> Baldvin jorsalakonungen <strong>och</strong> patriarken<br />
Arnaldus i Jerusalem <strong>och</strong> sveakungen Philippus. Då hade Island varit bebyggt i två hundra<br />
fyrtio vintrar. Då var lidna från vår hulde Drottens Jesu Krists börd elva hundra arton år.<br />
Tillkommet vid 1300-talets slut.<br />
* * *<br />
Kjalnäsingasagan<br />
Torgrim byggde på våren en gård på Hov. Det gick snart storståligt för honom, men så<br />
stod det också många strävor under det, både vänner <strong>och</strong> fränder. Han fick makten i<br />
bygden <strong>och</strong> hade hövdingaskapet ända ut till Nyahraun, det som kallades Bundalingagodordet.<br />
Själv kallades han Torgrim gode, <strong>och</strong> han var en stor blotman. Han lät uppföra<br />
ett stort gudahov på sitt tun. Det var ett storhundrade fot i längd <strong>och</strong> sextio fot brett. Till<br />
det skulle alla erlägga hovskatt. Tor var där den som var högst ärad. Det var <strong>av</strong>delat<br />
110
inifrån runtom som om det var en huva, <strong>och</strong> där var gluggar överallt <strong>och</strong> bonader<br />
upphängda. Tor stod där i mitten <strong>och</strong> andra gudar på båda sidor om honom. Framför<br />
dem stod en altarstall gjord med stor händighet <strong>och</strong> upptill beslagen med järn. Där skulle<br />
det brinna en eld som aldrig slocknade, <strong>och</strong> den kallade de vigd eld. På altarstallen skulle<br />
ligga en stor ring <strong>av</strong> silver. Den skulle hovgoden ha om sin arm vid alla mannamöten. På<br />
den skulle man också <strong>av</strong>lägga ed i alla brottmålen. På altarstallen skulle jämväl stå en stor<br />
skål <strong>av</strong> koppar. I den skulle uppsamlas allt blod som rann ur den boskap eller de<br />
människor man blotade till Tor. Blodet kallade de "hlaut" <strong>och</strong> skålen "hlautbolle". Det<br />
blodet skulle man stänka över både människor <strong>och</strong> boskap, men de kreatur som slaktats<br />
<strong>och</strong> vilkas blod det var, deras kött skulle has till gästabudet när blotgillena hölls. De<br />
människor man blotade skulle störtas ner i ett träsk som låg ute framför dörren <strong>och</strong> som<br />
kallades Blotkällan. I manshallen på Hov satt sedan de tvärbjälkar som suttit i hovet när<br />
Ol<strong>av</strong> Jonsson lät riva detta. Han lät klyva dem alla på längden <strong>och</strong> de var otroligt tjocka.<br />
* * *<br />
Hords <strong>och</strong> holmsbrödernas saga<br />
(skriven på 1300-talet)<br />
E<br />
n vår, när Harald gråfäll regerade i Norge, talade Torbjörn med Hord <strong>och</strong> hans<br />
fosterbror <strong>och</strong> sade att han ville sända dem östpå till Götland. "Där ska ni uppsöka<br />
min vän Harald jarl", sade han, "<strong>och</strong> det med tydliga vårdtecken, för jag vet att det<br />
inte dröjer länge innan Gunnhild kommer hit, <strong>och</strong> gentemot henne blir det inte<br />
länge jag mäktar skydda er." Hord <strong>och</strong> de andra gjorde då sitt skepp segelklart. De styrde<br />
mot öster tills de kom i land <strong>och</strong> inställde sig hos Harald jarl. Han tog vänligt emot dem<br />
så snart han synat vårdtecknen från Torbjörn, sin vän. Jarlen hade en son vid namn Hroar<br />
som då befann sig ute i härnad, samt en dotter som hette Helga <strong>och</strong> var den vänaste bland<br />
kvinnor. Så stannade de över sommaren <strong>och</strong> om hösten kom Hroar hem <strong>och</strong> det vart<br />
snart god vänskap mellan Hord <strong>och</strong> Hroar. Om våren red Hroar <strong>och</strong> Hord iväg med tolv<br />
man för att bryta upp Sotes hög <strong>och</strong> ta föremålen som låg där. Det lyckades <strong>och</strong> de<br />
återvände. Nästa vår ville Hord fara vidare till Island men jarlen <strong>och</strong> Hroar önskade att<br />
han inte for sin väg, ty en sådan man hade aldrig förr gästat dem, menade de. Så blev det.<br />
Hord fick jarladotters Helga till äkta, <strong>och</strong> låg sedan i härnad om somrarna med Hroar,<br />
<strong>och</strong> med Geir <strong>och</strong> Helge som följt med från Island. De hade fyra skepp, <strong>och</strong> var <strong>och</strong> en<br />
styrde sitt eget. De fick fullt upp <strong>av</strong> gods <strong>och</strong> rykte <strong>och</strong> det gick dem väl på deras härfärd.<br />
Några vintrar senare for Hord tillbaka till Island tillsammans med sin hustru Helga. Då<br />
var han trettio vintrar gammal <strong>och</strong> hade varit borta i femton.<br />
På Island inträffade många händelser. Hord dömdes fredlös <strong>och</strong> höggs slutligen ner.<br />
Hord <strong>och</strong> Helga fick sönerna Grimkel <strong>och</strong> Björn, men Grimkel föll tillsammans med dem<br />
han skulle hämnas på, för sin faders död. Björn var då ännu liten <strong>och</strong> for med sin mor<br />
Helga till Götaland. Där stannade de en tid innan Björn återvände till Island <strong>och</strong> dräpte<br />
tjugofyra män som hämnd för sin faders död.<br />
* * *<br />
111
SNORRE STURLASON<br />
Egil Skallagrimssons saga<br />
Skriven runt 1200-talets början.<br />
S<br />
igtrygg snarfare <strong>och</strong> Hallvard hårdfare hette två bröder från Viken, som var hos<br />
konung Harald hårfagre. Sina mödernefränder hade de i Vestfold <strong>och</strong> de räknade<br />
släktskap med kungen. Deras far hade haft släktingar på båda sidor om Gautälven<br />
(=Göta älv). Han hade ägt en gård på Hisingen <strong>och</strong> varit en storrik man, <strong>och</strong> vid<br />
denna tiden hade tagit arv efter honom. De var fyra bröder. De två yngre hette Tord <strong>och</strong><br />
Torgeir <strong>och</strong> var hemma <strong>och</strong> styrde gården. Sigtrygg <strong>och</strong> Hallvard foro alla slags<br />
sändefärder åt kungen, både inomlands <strong>och</strong> utomlands, <strong>och</strong> mången farlig färd hade de<br />
gjort, ibland för att bringa män om livet <strong>och</strong> ibland för att lägga beslag på egendom för<br />
dem, som kungen lät göra hemgång hos. De hade kring sig ett manstarkt följe.<br />
Stor ovänskap rådde mellan Torolv Kväll-Ulvsson <strong>och</strong> de båda bröderna Sigtrygg <strong>och</strong><br />
Hallvard. När Torolv var på väg norrut med sina två skepp styrde han längs kusten oh<br />
kom fram till Gautaälven. Där lade de sig stilla <strong>och</strong> väntade på nattens inbrott. När det<br />
blev mörkt rodde de långskeppen upp i älven <strong>och</strong> styrde mot den gård som Sigtrygg <strong>och</strong><br />
Hallvard ägde. De kom fram före dagningen, omringade gården <strong>och</strong> gåvo härrop. Folket<br />
inne i husen vaknade <strong>och</strong> sprang till sina vapen. Torgeir flydde ut ur sovstugan <strong>och</strong><br />
sprang till en hög skidgård, som omg<strong>av</strong> husen, grep med handen om en stör <strong>och</strong> svingade<br />
sig ut över skidgården. Torgils gjallande stod nära intill <strong>och</strong> högg efter Torgeir med sitt<br />
svärd. Han träffade handen <strong>och</strong> högg <strong>av</strong> den mot gärdsgårdsstören. Torgeir flydde till<br />
skogs, men Tord, hans bror, blev nedhuggen <strong>och</strong> mer än tjugo män med honom. Därefter<br />
tog Torolvs folk med sig all egendom <strong>och</strong> brände gården.<br />
En tid därefter kom Hallvard <strong>och</strong> Sigtrygg upp till Norge, där de mötte Kväll-Ulv <strong>och</strong><br />
hans söner Torolv <strong>och</strong> Skallagrim, <strong>och</strong> de gick i strid mot varandra. Där föll både<br />
Hallvard <strong>och</strong> Sigtrygg. Men Kväll-Ulv <strong>och</strong> hans söner beg<strong>av</strong> sig till Island.<br />
Skallagrim fick sonen Egil, <strong>och</strong> han blev med tiden en stor kämpe. Vid den tiden hade<br />
Harald Gormsson övertagit styret i Danmark efter sin fader som var död. Landet var<br />
mycket hemsökt <strong>av</strong> vikingar, som låg där utanför. Egil for med sina skepp <strong>och</strong> kom till<br />
Eyrarsund (Öresund), <strong>och</strong> de beslöt att försöka anfalla staden Lund. Runt om staden var<br />
en träborg <strong>och</strong> köpstadsmännen samlades till motstånd. Egil trängde först innanför<br />
borgen. Då tog köpstadsmännen till flykten <strong>och</strong> det blev stort manfall. Vikingarna<br />
plundrade staden <strong>och</strong> brände den, innan de drog bort <strong>och</strong> återvände till sina skepp.<br />
Torolv styrde med sitt folk norrut förbi Halland <strong>och</strong> lade sig där i hamn, men de<br />
plundrade inte. <strong>Ett</strong> kort stycke uppåt landet bodde en jarl vid namn Arnfinn. Där fick Egil<br />
<strong>och</strong> Torolv <strong>och</strong> trettio man bo över natten, <strong>och</strong> när de skildes växlade de gåvor. De<br />
styrde då till Brännöarna. Där var på den tiden ett stort tillhåll för vikingar, ty många<br />
köpfararskepp seglade fram mellan öarna där.<br />
På sommaren skulle ett stort blot äga rum på Gaular, ett mycket frejdat huvudhov. Dit<br />
sökte sig en myckenhet folk från Fjordane, från Fjalar <strong>och</strong> från Sogn <strong>och</strong> nästan alla<br />
stormän. Även kung Eirik (blodyx, son till Harald hårfagre) for dit. Där var de vapenlösa<br />
allesammans, ty gudahovet var fridlyst mark.<br />
112
Egil <strong>och</strong> hans bror Torolv for till konung Adalstein <strong>av</strong> England. Kungen bad Torolv <strong>och</strong><br />
Egil att låta primsigna sig, ty det var allmän sed både bland köpfarare <strong>och</strong> bland dem som<br />
tog sold hos kristna hövdingar. De som var primsignade, kunde fritt umgås med både<br />
kristna <strong>och</strong> hedningar men hade den tro som var mest efter deras sinne. Egil <strong>och</strong> Torolv<br />
lät primsigna sig. De hade med sig tre hundra man, som tog sold hos kungen.<br />
Ol<strong>av</strong> röde hette kungen i Skottland. Han var skotte på fädernet, men dansk på mödernet<br />
<strong>och</strong> härstammade från Ragnar lodbrok. Skottland räknades vara tredjedelen så stort som<br />
England, Northumbria femtedelen <strong>och</strong> det hade i forna tider haft danska kungar. Nu<br />
rådde Adalstein i England, men skottarna, danerna <strong>och</strong> norrmännen härjade mycket i<br />
landet <strong>och</strong> gjorde anspråk på att råda där, ty alla de män i Northumbria, som något<br />
betydde, voro <strong>av</strong> danska ätt på fädernet eller mödernet, <strong>och</strong> <strong>av</strong> båda slagen fanns det<br />
många.<br />
Då Harald hårfagre började bli gammal, satte han sina söner till att styra i Norge. Eirik<br />
gjorde han till överkonung över alla de andra, <strong>och</strong> när Harald hade varit konung i sjuttio<br />
år, överlät han riket helt åt Eirik. Därefter slog sig Harald till ro <strong>och</strong> vistades mest i<br />
Rogaland eller Hordaland. Tre år senare dog konung Harald i Rogaland, <strong>och</strong> vid<br />
Haugasund uppkastades en hög efter honom.<br />
En gång i tiden, hade Brage råkat ut för Björn sveakonungs vrede. Han diktade en<br />
tjugostrofig drapa på en natt <strong>och</strong> fick för den sitt huvud i lön.<br />
Konung Harald hårfagre hade i öster lagt under sig Vermaland. Den förste som intagit<br />
Vermaland var Ol<strong>av</strong> trätälja, far till Halvdan vitben som var den förste kungen i Norge <strong>av</strong><br />
sin ätt. Från honom härstammade konung Harald, <strong>och</strong> alla hans förfäder hade rått över<br />
Vermaland, tagit skatt <strong>av</strong> landet <strong>och</strong> insatt män till uppsikt <strong>och</strong> värn. När konung Harald<br />
blivit gammal, rådde över Värmland en jarl som hette Arnvid. Det gick sedan där som på<br />
så många andra håll, att skatterna erlades sämre än då kung Harald var i sin krafts dagar.<br />
Men när kung Hakon (adelsteinsfostre) blev kung, försökte han åter komma i besittning<br />
<strong>av</strong> lika stor makt som Harald, hans fader, hade haft. Kung Hakon hade skickat sändemän<br />
österut till Vermaland, tolv till antalet. de hade uppburit skatt <strong>av</strong> jarlen, men när de var<br />
på återväg över Eidaskogen, föll stigmän över dem <strong>och</strong> dräpte dem alla. På samma sätt<br />
gick det med andra sändemän som kung Hakon skickade till Vermaland: de blev dräpta<br />
<strong>och</strong> någon skatt därifrån kom inte. För tredje gången beslöt kungen att inkräva skatten.<br />
Kungen skickade en man till Torstein Torasson med befallning att han skulle draga ut till<br />
Vermaland för att utkräva skatt åt kungen. Mannen som framförde kungens bud hade<br />
färdats i många länder <strong>och</strong> varit länge både i Danmark <strong>och</strong> i Sve<strong>av</strong>äldet. Han kände<br />
därför väl till både vägar <strong>och</strong> folk. Också i Norge hade han farit vida omkring. De for<br />
vidare till Vermaland <strong>och</strong> med dem var Egil, i allt ett följe på tolv man. De hade hästar<br />
<strong>och</strong> slädar. Mycket snö hade fallit <strong>och</strong> alla vägar var utplånade. De åkte uppåt landet <strong>och</strong><br />
for österut mot Eidaskogen. Innan de nådde fram delade de sig i två grupper.<br />
Kungsmännen tog gästning hos en bonde vid namn Arnald, som var vän till dem, <strong>och</strong> de<br />
andra hänvisades att ta gästning hos Armod skägg som var en storrik man. Därnäst skulle<br />
de ta gästning i Eidaskogen hos en god bonde som hette Torfinn, <strong>och</strong> här skulle de mötas.<br />
Men kungsmännen for genast tillbaka till kung Hakon så fort Egil <strong>och</strong> de övriga var ur<br />
sikte. Egil <strong>och</strong> de andra nådde fram till Armods gård där de blev väl mottagna. Armods<br />
huskarlar tog hand om hästar <strong>och</strong> körtyg. De sattes i stugan, <strong>och</strong> så bars det fram stora<br />
askar med skyr. Armod beklagade sig att de inte hade bättre mat eller öl att bjuda dem på.<br />
Egil <strong>och</strong> hans folk åt <strong>och</strong> drack så mycket de förmådde, <strong>och</strong> mest åt Egil. Men Armods<br />
hustru <strong>och</strong> dotter talades sinsemellan <strong>och</strong> dottern kom sedan <strong>och</strong> skvallrade <strong>och</strong> sade att<br />
det visst fanns annan mat <strong>och</strong> dryck. Armod blev arg, men så fick husets folk sätta sig till<br />
bords <strong>och</strong> då sattes köttstycken <strong>och</strong> annat gott in. Därefter bars öl in. Egil <strong>och</strong> hans män<br />
113
fortsatte att äta. Till slut gick Egil fram till Armod, tog honom med båda händerna i<br />
axlarna, klämde upp honom mot högsätesstolparna <strong>och</strong> stötte upp en stor spya rakt i<br />
ansiktet på honom, i ögonen, näsan <strong>och</strong> munnen, så att det rann ner på bröstet. Armod<br />
var nära att tappa andan. När han förmådde andas igen, sprutade han upp spyan. Alla<br />
Armods huskarlar sade att Egil bar sig åt som den värsta usling, då han inte gick ut när<br />
han ville spy. Egil svarade att det inte bara var han, utan också Armod som spydde på<br />
samma sätt. Om morgonen när Egil <strong>och</strong> hans män var resklara, gick Egil fram till Armod<br />
sovstuga, sparkade upp dörren, grep tag i Armods skägg <strong>och</strong> slet honom ur sängen <strong>och</strong><br />
drog sitt svärd. Hans hustru <strong>och</strong> dotter bönade <strong>och</strong> bad att han skulle få behålla livet, <strong>och</strong><br />
för deras skull lät Egil mannen få leva. Därpå skar Egil <strong>av</strong> honom skägget, <strong>och</strong> krökte<br />
fingret in i ena ögat på honom så att det låg ute på kindbenet.<br />
Egil <strong>och</strong> hans män for vidare till Torfinns gård vid Eidaskogen. Där blev de väl<br />
mottagna. Torfinn <strong>och</strong> hans son Helge berättade att sex <strong>av</strong> Armods huskarlar låg på lur i<br />
skogen, <strong>och</strong> de båda ville gärna slå följe med Egil <strong>och</strong> hans fem män. Så blev det men när<br />
Egil märkte att huskarlarna gömt sig i skogen, sade han åt Torfinn <strong>och</strong> Helge att bege sig<br />
hem igen. På väg genom skogen blev de anfallna <strong>av</strong> huskarlarna, men Egil dräpte två <strong>av</strong><br />
dem <strong>och</strong> de andra flydde. Senare på dagen kom de fram till Alv rike. Han var gammal <strong>och</strong><br />
rik, men besynnerlig <strong>och</strong> egensinnig. Dagen efter skildes de med vänskap <strong>och</strong> Egil for<br />
vidare <strong>och</strong> kom på kvällen fram till jarl Arnvids hird. De blev väl mottagna <strong>och</strong> fick sitta<br />
närmast högsätesmannen. De framförde till jarlen sitt ärende <strong>och</strong> norske kungens bud, att<br />
han ville ha hela den skatt från Vermaland som hittills inte erlagts, sedan Arnvid sattes till<br />
jarl över landet. Jarlen svarade att han hade lämnat ifrån sig hela skatten till kungens<br />
sändemän, men att han ville betala den skatt som kungen hade rätt till. Egil <strong>och</strong> hans följe<br />
stannade där en tid, <strong>och</strong> innan de for bort utbetalade jarlen skatten, delvis i silver <strong>och</strong><br />
delvis i gråverk (=skinn). Då de skildes, sade Egil till jarlen att skatten var mycket mindre<br />
än vad kungen menade sig ha rätt till, <strong>och</strong> då var ändå inte medräknat mansboten för<br />
hans sändemän som folk sade att jarlen hade låtit dräpa. Jarlen svarade att det inte var<br />
sant, <strong>och</strong> därmed skildes de. Så snart de farit sände jarlen iväg trettio man för att lägga sig<br />
i bakhåll i Eidaskogen <strong>och</strong> dräpa hela Egils följe. Genom skogen fanns det två vägar. Den<br />
ena förde över en ås med ett brant klev <strong>och</strong> en smal stig att ta sig fram på, <strong>och</strong> den vägen<br />
var kortast. Den andra vägen gick nedanför åsen, där var det stora moras med<br />
förhuggningar. Också där måste man ta sig fram en <strong>och</strong> en på en smal stig, <strong>och</strong> vid<br />
vardera vägen låg femton man i bakhåll. Egil for först till Alv rike <strong>och</strong> stannade där över<br />
natten. Om morgonen när de skulle färdas vidare varnades de <strong>av</strong> Alv som visste att män<br />
sänts in i skogen för att lägga sig i bakhåll. När de kom in i skogen tog de <strong>av</strong> sig sina<br />
kappor <strong>och</strong> andra lösa kläder, lade med i slädarna, <strong>och</strong> gjorde sig beredda på strid. Egil<br />
tog en stor flat sten <strong>och</strong> band fast den med det bastrep som de alltid hade med sig i<br />
slädarna, ifall något skulle gå sönder. Eidaskogen är sålunda beskaffad, att på båda sidor<br />
sträcker sig storskog ända fram till bygden, men mitt i skogen utbreder sig buskskog <strong>och</strong><br />
snår, <strong>och</strong> på somliga ställen är det alldeles skoglöst. Egil <strong>och</strong> hans män tog den kortare<br />
vägen, som låg över åsen. Allesammans hade sköld, hjälm, huggvapen <strong>och</strong> stickvapen. Egil<br />
gick före när de drog uppåt åsen. Där hade de skog nedanför sig, men uppe på höjden var<br />
det skoglöst. När de hunnit upp på branten, kom sju män löpande fram ur skogen <strong>och</strong><br />
sköt på dem bakifrån, medan andra kom rusande från andra hållet. Egil sprang framåt<br />
<strong>och</strong> fällde alla åtta. Därefter slungade han sten på de övriga, dräpte tre <strong>av</strong> de vermske <strong>och</strong><br />
fyra kom undan, sårade <strong>och</strong> sönderslagna. De flydde tills de nådde fram till de andra som<br />
var gömda i det andra bakhållet. Tillsammans skyndade de tillbaka för att återuppta<br />
kampen mot Egil <strong>och</strong> hans män. Åter lade de sig på lur längs vägen, på ett ställe där<br />
stigen var mycket smal. När Egil <strong>och</strong> hans följe nådde dit, sprang de andra emot dem,<br />
både framifrån <strong>och</strong> bakifrån. Egil fällde själv elva <strong>av</strong> dem, <strong>och</strong> vände sig sedan mot de<br />
återstående åtta som slogs mot Egils män, där de var sårade på ömse sidor. Tre <strong>av</strong> dem<br />
fällde han, men fem kom undan, alla svårt sårade. Egil hade många sår, men inga stora.<br />
De for därefter vidare västerut, <strong>och</strong> stannade till hos Torfinn där de vilade ut <strong>och</strong> förband<br />
114
såren. Torfinn <strong>och</strong> hans son ville följa dem genom skogen för att värna sig mot Armod,<br />
men när ryktet spreds mot vilken övermakt som Egil hade värjts sig, stannade Armod<br />
hemma med allt sitt folk.<br />
Kung Hakon mottog skatten <strong>och</strong> fick höra hela berättelsen om jarl Arnvid. På<br />
sommaren drog han österut till Viken <strong>och</strong> därifrån till Vermaland med en stor härstyrka.<br />
Arnvid jarl flydde, <strong>och</strong> kungen insatte då en annan jarl över Vermaland <strong>och</strong> tog gisslomän<br />
<strong>av</strong> såväl honom som <strong>av</strong> bönderna. På detta tåg drog kung Hakon vida omkring i västra<br />
Gautland <strong>och</strong> lade det under sig, såsom är omtalat i hans saga.<br />
* * *<br />
SNORRE STURLASON<br />
Heimskringla (efter Ynglingasagan)<br />
Skriven omkring 1230. Utdrag <strong>och</strong> sammanfattning efter Ynglingaättens fall:<br />
HEDNAKUNGARNA<br />
K<br />
ung Harald (hårfager) friade till Gyda (c.862) som sade att hon svarade ja om han<br />
för hennes skull först ville lägga under sig hela Norge <strong>och</strong> härska över det lika fritt<br />
<strong>och</strong> mäktigt som kung Eirik (Emundsson) gjorde med Sve<strong>av</strong>älde eller kung Gorm<br />
(=dog <strong>93</strong>6) med Danmark.<br />
Kung Harald hade lagt under sig stora delar <strong>av</strong> Norge då han fick höra att sveakungen<br />
Erik Emundsson lagt under sig Värmaland <strong>och</strong> upptog skatt där <strong>av</strong> alla skogsbygderna<br />
<strong>och</strong> kallade det västra Götland alltsammans till Svinesund i norr <strong>och</strong> så västerut längs med<br />
h<strong>av</strong>et (c.870). Över det hade han satt en jarl som hette Hrane den götske <strong>och</strong> hade rike<br />
mellan Svinesund <strong>och</strong> Göta älv. Man berättade även för kung Harald att sveakungen sagt<br />
att han inte ämnade ge upp förrän han hade lika stort rike i (Oslo-)viken som förut Sigurd<br />
ring <strong>och</strong> hans son Ragnar lodbrok haft, <strong>och</strong> det var Raumarike <strong>och</strong> Vestfold ända ut till<br />
Grenmar <strong>och</strong> därtill Vingulmark <strong>och</strong> allt söder därom. Folk i alla dessa fylken hade redan<br />
vänt sig till lydnad under sveakungen. Då for Harald till detta område <strong>och</strong> försökte tvinga<br />
folken under sig igen. Däribland vann han tillbaka Värmland.<br />
Kung Harald g<strong>av</strong> sig om vintern (c.870) ut till Tunsberg till sina skepp, <strong>och</strong> styrde<br />
österut, <strong>och</strong> lade under sig hela Vingulmark. Hela vintern låg han ute <strong>och</strong> härjade på<br />
Ranrike. <strong>Götar</strong>na höll härsamling till värn kring hela landet. Om våren pålades Göta älv<br />
så att Harald inte skulle kunna styra upp i landet med sina skepp. Men kung Harald lade<br />
sig vid pålraden <strong>och</strong> härjade <strong>och</strong> brände bygden på båda stränderna. Sedan red götarna<br />
ned med en stark här <strong>och</strong> höll slag med kung Harald, <strong>och</strong> där vart ett stort manfall, men<br />
kung Harald hade segern.<br />
Guthorm hertig satt för det mesta i Tunsberg <strong>och</strong> hade styret över Viken när kungen<br />
inte var tillstädes, <strong>och</strong> han uppehöll landvärnet där (c.870-tal). Det var mycket utsatt där<br />
för vikingar <strong>och</strong> det var ofred mot Götland så länge kung Erik Emundsson levde. Han<br />
dog när kung Harald hågfager i tio år varit kung i Norge (c.871). Efter Erik var i femtio<br />
115
vintrar hans son Björn konung i Svitjod (c.871-921). Han var far till bröderna Erik<br />
segersäll <strong>och</strong> Olov, Styrbjörns far.<br />
(ANM: Björn får sönerna Erik <strong>och</strong> Olov. Denne Erik får sedan Emund, som i sin tur fick<br />
de nämnda sönerna Erik segersäll <strong>och</strong> Olov, Styrbjörns far.)<br />
När kung Harald var femtio år gammal (c.901) skiftade han riket. Åt Guthorm hade<br />
han lämnat styrelsen från (Göta) Älven till Svinasund över Ranrike, <strong>och</strong> i öster vid<br />
riksgränsen hade han tillsatt landvärn som förut skrivits.<br />
Kung Håkon (kallad ”den gode”, <strong>och</strong> Adelsteinsfostre”, son till Harald hårfager; <strong>av</strong><br />
Norge; c.<strong>93</strong>5-951) seglade med sin flotta mot danerna (c.<strong>93</strong>5-940) <strong>och</strong> vann seger var än<br />
han kom. Sedan styrde kung Håkon österut längs Skånes kust <strong>och</strong> skövlade allt. Han for<br />
österut ända till Götland <strong>och</strong> härjade där <strong>och</strong> fick även där mycket byte <strong>av</strong> landet.<br />
Stor ofred rådde i landet (c.940-tal) <strong>och</strong> många hövdingar <strong>och</strong> mycket folk flydde ur<br />
landet. Kettil jämte, Anund jarls son från Sparabo, for österut över Kölen <strong>och</strong> en stor<br />
mängd människor med honom, <strong>och</strong> de hade allt sitt rörliga gods med sig. De röjde<br />
skogarna <strong>och</strong> bebyggde där stora härader, <strong>och</strong> det vart sedan kallat Jämtland. Kettils<br />
sonson var Tore helsing. Han for för mandråps skull från Jämtaland <strong>och</strong> österut över<br />
skogarna <strong>och</strong> kom till Hälsingland, <strong>och</strong> en stor mängd folk med honom. Helsingland<br />
bebyggde svearna alltsammans österut längs h<strong>av</strong>et. Men när Harald hårfager röjde riket åt<br />
sig (c.860-tal) då flydde en mängd människor ur landet, <strong>och</strong> då blev flera bygder till<br />
österut kring Jämtland, <strong>och</strong> några for ända bort till Hälsingland. Helsingarna hade sina<br />
köpfärder till Svitjod <strong>och</strong> lydde i allo därunder, men jämtarna var närmast mitt emellan,<br />
<strong>och</strong> ingen fäste <strong>av</strong>seende vid landet förrän Håkon satte fred <strong>och</strong> fastställde köpfärder till<br />
Jämtland <strong>och</strong> slöt vänskap med väldesmännen där. De sökte sig sedan västerut till honom<br />
<strong>och</strong> g<strong>av</strong> honom sin lydnad <strong>och</strong> sina skatteutskylder <strong>och</strong> blev hans män.<br />
K<br />
ung Gudröd Björnsson (sonson till Harald hårfager <strong>och</strong> underkung i Vestfold) föll i<br />
strid mot sin kusin kung Harald gråfäll (son till Håkon Adelsteinsfostre; <strong>av</strong> Norge<br />
c.951-965). Gudröd fick sonen Harald grenske. Denne Harald for (c.963) efter sin faders<br />
död österut till Svitjod <strong>och</strong> skaffade sig skeppslägenhet <strong>och</strong> kom i lag med män som for i<br />
härnad att skaffa sig gods. Toste hette en man i Svitjod, som var mäktigast <strong>och</strong> högst<br />
ansedd där i landet bland dem som inte hade väldesnamn. Han var den störste krigare<br />
<strong>och</strong> låg länge i härnad <strong>och</strong> vart där<strong>av</strong> kallad Skoglar-Toste. Harald grenske var om<br />
sommaren i viking samman med Toste. Sigrid hette Tostes dotter, ung <strong>och</strong> fager men<br />
mäkta högmodig. Hon vart senare gift med sveakungen Erik segersäll. Deras son var Olov<br />
den svenske (skötkonung) som längre fram blev konung i Svitjod. Erik dog sotdöden i<br />
Uppsala tio vintrar efter Styrbjörns fall.<br />
Håkon jarl (härskare över Norge; -c.995) for på hösten (c.963) till Helsingaland, där<br />
han satte upp sina skepp, varefter han sedan drog landvägen över Helsingland <strong>och</strong><br />
Jämtland <strong>och</strong> så västerut över Kölen <strong>och</strong> kom ner i Trondheim. Håkon jarl höll sitt välde<br />
i Trondheim <strong>och</strong> var där mest om vintrarna, men om somrarna var han stundom österut i<br />
Helsingland, där han tog sina skepp <strong>och</strong> for i österled på sommarhärjning.<br />
Underkung Tryggve (Ol<strong>av</strong>sson, sonson till Harald hårfager) dödades (c.963) <strong>av</strong> Gudröd<br />
Björnsson innan denne själv föll samma år. Gunnhild (änka efter Erik blodyx, Harald<br />
hårfagers son) som styrde mycket vid denna tid, fick bud om att Tryggves hustru Astrid<br />
bar på hans barn <strong>och</strong> sände iväg sina män för att hämta den nyfödde gossen (Ol<strong>av</strong> Tryggvason).<br />
Hennes fader Eirik bjodaskalle lät genast sända iväg henne (c.964) österut till<br />
Svitjod till sin vän Håkon den gamle, en mäktig man där. De for om natten <strong>och</strong> kom efter<br />
en tid fram i Svitjod till Håkon den gamle. Där vistades Astrid <strong>och</strong> hennes son Ol<strong>av</strong> en<br />
lång tid i god fägnad.<br />
Gunnhild konungamoder fick veta att Astrid <strong>och</strong> hennes son Ol<strong>av</strong> befann sig i<br />
Sve<strong>av</strong>äldet. Då sände hon på nytt Håkon med gott färdsällskap österut till Erik<br />
sveakonung (segersäll), medförande goda gåvor <strong>och</strong> vänskapligt tal. De fick kungens stöd<br />
att bege sig till Håkon den gamle för att hämta gossen Ol<strong>av</strong> Tryggvason. Då de kom dit<br />
116
svarade Håkon att endast han moder kunde råda över vart barnet skulle fara, <strong>och</strong> Astrid<br />
ville till intet pris att gossen fördes bort. Ärendet slutade med att sändemännen fick bege<br />
sig hem igen till Norge utan gossen.<br />
Kung Harald (blåtand <strong>av</strong> Danmark) vägrade dela riket med sin frände Guld-Harald, <strong>och</strong><br />
sade att ingen begärt <strong>av</strong> hans fader kung Gorm, att han skulle bli halvkonung över<br />
danernas välde, ej heller Gorms fader Hardeknut eller <strong>av</strong> Sigurd orm-i-öga eller <strong>av</strong><br />
Ragnar lodbrok.<br />
Ol<strong>av</strong> Tryggvason växte upp, fick skepp <strong>och</strong> kom till Gotland (o. 980?) <strong>och</strong> höll en strid<br />
som han vann.<br />
Håkon jarl seglade från Danmark (o.965) <strong>och</strong> gjorde verklig landstigning först då han<br />
nådde österut till Götaskären. Där höll han ett stort blot. Då kom där tvenne korpar,<br />
vilket jarlen tolkade som att Odin tagit blotet <strong>och</strong> att det var tid att slåss. Då brände jarlen<br />
alla sina skepp <strong>och</strong> tågade upp i landet med hela sin här <strong>och</strong> for med härsköld över det<br />
hela. Mot honom kom Ottar jarl som rådde över Götland, <strong>och</strong> de hade ett stort slag<br />
samman, där Håkon jarl fick segern men Ottar föll <strong>och</strong> med honom en stor del <strong>av</strong> hans<br />
här. Håkon jarl for så över över båda götländerna <strong>och</strong> överallt med härsköld, tills han<br />
kom fram till Norge.<br />
Då kung Sven (tveskägg) efterträdde sin fader (år 980/986) Harald i Danmark, gifte han<br />
sig med kung Burisl<strong>av</strong>s dotter Gunnhild. Med henne fick han sönerna Harald <strong>och</strong> Knut<br />
den mäktige (den store; född 988).<br />
(ANM: Också Erik segersäll sägs ha varit gift med Gunnhild, men först c.992(-995) eller<br />
c.980(-995), vilket ställer till kronologiska problem. Hon var sannolikt inte moder till Olov<br />
skötkonung, som vissa antar eftersom Knut kallas broder till Olov.)<br />
H<br />
arald grenske var (under-)kung i Vestfold. En sommar (c.994) for han i härnad i<br />
österled för att skaffa sig gods, <strong>och</strong> då kom han också till Svitjod. Konung var där<br />
Olov den svenske (skötkonung), son till Erik segersäll <strong>och</strong> Skoglar-Tostes dotter Sigrid.<br />
Sigrid var änka <strong>och</strong> ägde många <strong>och</strong> stora gårdar i Svitjod, <strong>och</strong> när hon hörde att hennes<br />
fosterbroder Harald grenske kommit i land ej långt från där hon bodde, då sände hon<br />
män dit <strong>och</strong> bjöd honom till gästabud. Här sade hon bland annat att hon ansåg sina egna<br />
egendomar <strong>och</strong> hennes makt i Svitjod var lika med Haralds eget i Norge. Sommaren<br />
därpå (c.995) for han åter i österled <strong>och</strong> styrde till Sigrid, sände bud till henne varefter<br />
hon red ner till honom. Då framförde han sitt frieri, men hon svarade att det gifte han<br />
redan hade var gott nog åt honom. Strax efter red han efter henne upp i landet. Samma<br />
afton kom en annan konung vid namn Viss<strong>av</strong>ald från Gårdarike dit för att fria till henne.<br />
Kungarna anvisade plats med allt sitt folk i en stor <strong>och</strong> gammal hall, <strong>och</strong> g<strong>av</strong>s drycker så<br />
stark att de alla somnade. Då lät Sigrid anfalla dem med eld <strong>och</strong> vapen <strong>och</strong> brände dem<br />
inne, <strong>och</strong> alla som tog sig ut vart dräpta. Sigrid sade att hon skulle vänja småkungarna <strong>av</strong><br />
med att fara från andra länder att fria till henne. Sedan vart hon kallad Sigrid storråda.<br />
Senare samma år (c.995) föddes Haralds son Ol<strong>av</strong> Haraldsson den helige.<br />
O<br />
l<strong>av</strong> Tryggvason blev tagen till norsk kung (c.995) <strong>och</strong> hela vintern <strong>och</strong> sommaren<br />
därefter for han fram <strong>och</strong> lade landet under sig. Jarl Eirik Håkonarson <strong>och</strong> hans bror<br />
Svein <strong>och</strong> andra deras fränder <strong>och</strong> vänner flydde landet <strong>och</strong> sökte sig österut i sve<strong>av</strong>äldet<br />
till kung Olov den svenske, där de fick ett gott mottagande.<br />
Drottning Sigrid storråda i Svitjod satt över sina gårdar. Den vintern (c.995/996) for<br />
män mellan Ol<strong>av</strong> Haraldsson <strong>och</strong> drottning Sigrid, <strong>och</strong> kung Ol<strong>av</strong> framförde sitt frieri till<br />
henne. Hon mottog saken väl, <strong>och</strong> möte dem emellan skulle ske om våren vid landamäret<br />
i Älven, vid Kungahälla. Men den guldring han sände henne, visade sig bestå <strong>av</strong> koppar<br />
inuti, <strong>och</strong> hon befarade mer svek. Om våren träffades de i Kungahälla, <strong>och</strong> han yrkade på<br />
att hon skulle låta döpa sig före bröllopet, vilket hon vägrade. Han slog henne då i<br />
ansiktet med en handske, <strong>och</strong> hon svarade att detta torde bli hans bane, varefter de<br />
skildes. Kungen for norrut till Viken, men drottningen österut i Sve<strong>av</strong>äldet.<br />
117
Eirik jarl som for österut <strong>och</strong> blev väl emottagen <strong>av</strong> kung Olov den svenske (se ovan),<br />
fick <strong>av</strong> konungen fredland där <strong>och</strong> stora gillesintäkter, så att han anständigt kunde hålla<br />
både sig <strong>och</strong> sitt folk där i riket. Från Norge sökte sig till Eirik jarl mängder <strong>av</strong> folk, som<br />
blivit landsflyktiga för kung Ol<strong>av</strong> Tryggvason. Eirik jarl tog då det rådet att han köpte sig<br />
skepp <strong>och</strong> for i härnad att skaffa sig <strong>och</strong> sitt manskap gods <strong>och</strong> förnödenheter. Först<br />
styrde han till Gotland (c.995) <strong>och</strong> låg där länge <strong>och</strong> anföll köpskepp, som seglade till ön,<br />
eller vikingar. Ibland gick han upp i landet <strong>och</strong> härjade vida längs kusten. Han for vidare<br />
sydpå <strong>och</strong> kom till Vendland där han härjade. Om hösten for han tillbaka till Svitjod <strong>och</strong><br />
var där en vinter till, men på våren (c.996) for han på nytt ut i österviking <strong>och</strong> härjade i<br />
kung Valdamars rike <strong>och</strong> for vida omkring i Gårdarike. Eirik jarl befann sig sammanlagt<br />
fem somrar (c.996-1000) i hela denna härnad. Eirik jarl for till Danmark när han varit en<br />
vinter (c.999/1000) i Sve<strong>av</strong>äldet, <strong>och</strong> friade till danakungen Sven tveskäggs dotter Gyda<br />
som han fick. Eirik jarl uppehöll sig sedan om vintrarna i Danmark men stundom i<br />
Sve<strong>av</strong>äldet, <strong>och</strong> om somrarna var han i härnad.<br />
Vid denna tid (c.998-1000) dog Svein tveskäggs hustru Gunnhild, venderkungen<br />
Burisl<strong>av</strong>s dotter, <strong>och</strong> han gifte sig med Sigrid storråda, Skoglar-Tostes dotter, <strong>och</strong> mor till<br />
sveakungen Olov. Sigrid eggade sin man att kriga mot Ol<strong>av</strong> Tryggvason, <strong>och</strong> då Ol<strong>av</strong><br />
Tryggvason var på hemfärd från Vendland anfölls han (år 1000) <strong>av</strong> Svein tveskägg, Olov<br />
den svenske <strong>och</strong> Eirik jarl. Där föll Ol<strong>av</strong> Tryggvason.<br />
De skiftade det norska väldet mellan sig. Då fick Olov sveakonung fyra fylken i<br />
Trondheim samt dessutom både Möre <strong>och</strong> Raumsdal jämte Ranrike nere i öster, från<br />
Götaälv till Svinesund. Eirik jarl innehade fyra fylken i Trondheim samt därtill<br />
Hålogaland <strong>och</strong> Naumudal, Fjordane <strong>och</strong> Fjalar, Sogn <strong>och</strong> Hordaland, Rogaland <strong>och</strong><br />
Agder i norr ända till Lidandesnäs. Svein danakonung hade då på nytt Viken, som han<br />
förut haft, men han g<strong>av</strong> Raumarike <strong>och</strong> Hedamarken åt Eirik jarl. Håkon jarl andre son<br />
Svein hade fäst sig Olov sveakonungs dotter Holmfrid, <strong>och</strong> han fick jarlsnamn <strong>av</strong> kung<br />
Olov samt sattes som underkung över det norska landet.<br />
N<br />
är det led mot höst (c.1007) seglade Ol<strong>av</strong> Haraldsson, blott tolv år gammal, österut<br />
i Sve<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> tog där till att härja <strong>och</strong> bränna landet, ty han ansåg sig ha skäl att<br />
löna svearna med full fiendeskap, då de tagit livet <strong>av</strong> hans fader. Den hösten utkämpade<br />
Ol<strong>av</strong> vid Sotaskär sin första strid. Det var inne bland sveaskären. Kung Ol<strong>av</strong> styrde då<br />
vidare längs Svitjods östkust <strong>och</strong> lade in i Lögen <strong>och</strong> härjade på båda stränderna. Han<br />
stävade ända upp till Sigtuna, där han lade sig vid Forn Sigtuna gård. <strong>Svear</strong>na förtäljer att<br />
man där ännu kan se de stenhögar Ol<strong>av</strong> lät hopkasta under sina bryggändar. Men när det<br />
vart höst, sporde kung Ol<strong>av</strong> att Olov sveakonung drog samman en stor här samt också att<br />
han dragit järnlänkar tvärsöver Stocksundet <strong>och</strong> satt folk där på vakt. Sveakungen trodde<br />
att kung Ol<strong>av</strong> ärnade ligga <strong>och</strong> vänta där tills det frös. Då for kung Ol<strong>av</strong> till Stocksundet,<br />
men ut kom de inte. Öster om sundet var ett kastelltorn <strong>och</strong> i söder en mannahär. När de<br />
nu sporde att sveakungen kommit till skepps <strong>och</strong> hade en stor här, då lät kung Ol<strong>av</strong> gräva<br />
tvärs igenom Agnafit <strong>och</strong> ut till h<strong>av</strong>et. Det regnade mycket, <strong>och</strong> över allt Svitjod faller<br />
vart rinnande vatten ut i Lögen, men från Lögen är en enda älvmynning ut till h<strong>av</strong>et <strong>och</strong><br />
det så smalt att mången å är bredare. När det är mycket regn <strong>och</strong> stark snösmältning, då<br />
strömmar vattnet så stritt att det är forsfall ut genom Stocksundet, medan Lögen själv går<br />
så långt upp i landet att vida översvämningsområden bildas. När nu gr<strong>av</strong>en de grävde<br />
nådde h<strong>av</strong>et, då rann vattnet <strong>och</strong> strömmen ut. Men svearna for till Olov sveakonung <strong>och</strong><br />
sade honom att Ol<strong>av</strong> digre tagit sig ut på sjön. Det är sedan kallat Konungssund. Kung<br />
Ol<strong>av</strong> styrde till Gotland <strong>och</strong> redde sig att härja där. Men gutarna höll samling <strong>och</strong><br />
skickade män till kungen som erbjöd honom gäld (=skatt) <strong>av</strong> landet istället. Det anbudet<br />
tog kungen <strong>och</strong> inhöstade gäld <strong>av</strong> landet <strong>och</strong> satt där över vintern. Om våren (c.1008) for<br />
kung Ol<strong>av</strong> Haraldsson österut <strong>och</strong> härjade på Ösel.<br />
118
OLAV DEN HELIGES SAGA<br />
E<br />
rling Skjalgsson ansåg att de borde segla norrut i landet <strong>och</strong> skaffa mer folk <strong>och</strong> än en<br />
gång kämpa mot kung Ol<strong>av</strong> Haraldsson. Men emedan de förlorat så mycket manskap<br />
rådde de flesta jarlen Svein att fara ur landet (Norge) till sin svärfar sveakungen <strong>och</strong> få<br />
härhjälp <strong>av</strong> honom, <strong>och</strong> det rådet följde också Einar. Så upplöste de flottan. Jarlen <strong>och</strong><br />
Einar tambarskälver seglade söderut, medan andra for tillbaka till Norge.<br />
Svein jarl for (om våren c.1016) först till sin svärfar Olov sveakonung i Svitjod <strong>och</strong><br />
berättade för honom om sitt vapenskifte med Ol<strong>av</strong> digre (Haraldsson) <strong>och</strong> sökte<br />
sveakungens råd vad han skulle ta sig till. Kungen sade att jarlen skulle bo hos honom om<br />
han så ville <strong>och</strong> där ha det rike att styra som han funne passeligt, men i annat fall ville han<br />
ge den härhjälp han behövde för att återta Norge. Jarlen valde det senare <strong>och</strong> de<br />
bestämde att de under den följande vintern skulle fara landvägen över Hälsingaland <strong>och</strong><br />
Jämtaland <strong>och</strong> därifrån ner i Trondheim. Men först skulle de om sommaren fara i<br />
österled i härnad <strong>och</strong> skaffa sig gods. Svein jarl for med en flotta österut till Gårdarike<br />
<strong>och</strong> härjade där. När det led mot höst for han åter till Svitjod där han fick sot som ledde<br />
till döden.<br />
Sveakungen var mäkta misslynt över att Ol<strong>av</strong> digre satt sig fast i hans skattland <strong>och</strong><br />
drivit bort Svein jarl.<br />
Denna samma höst (c.1016) kom österifrån ur Svitjod sändemän från sveakungen Olov<br />
den svenske, <strong>och</strong> för dem rådde tvenne bröder, Torgaut skarde <strong>och</strong> Åsgaut årman, <strong>och</strong> de<br />
hade tjugofyra man i följe. När de kom västerut över Kölen instämde de bönderna till ting<br />
<strong>och</strong> talade till dem <strong>och</strong> uppbar skatt å sveakungens vägnar. Bönderna rådförde sig<br />
inbördes <strong>och</strong> vart överens om att gälda det sveakungen krävde, men blott om kung Ol<strong>av</strong><br />
inga landintäkter (=jordskatt) begärde <strong>av</strong> dem för egen del, ty de sade sig inte kunna<br />
betala skatt åt två herrar. Sändemännen for vidare <strong>och</strong> på varje ting de höll fick de <strong>av</strong><br />
bönderna samma svar men inga skatter. Då for de till Ol<strong>av</strong> digre <strong>och</strong> framförde sitt<br />
uppdrag att hämta skatt till sveakungen. Ol<strong>av</strong> digre svarade att Olov den svenske inte<br />
hade någon rätt till skatter, <strong>och</strong> bad sändemännen fara därifrån samt instämma<br />
sveakungen till möte vid Älven året efter. Åsgaut försökte på nytt indriva skatter då de<br />
lämnat kungen, men då Ol<strong>av</strong> digre fick hära detta infångade han honom med sina män<br />
<strong>och</strong> lät hänga dem på en plats där de kunde ses från fjorden. Torgaut kom undan <strong>och</strong><br />
berättade allt för sveakungen som blev mäkta vred.<br />
Ol<strong>av</strong> digre for om våren (c.1017) från Trondheim, via Viken till Svinesund där<br />
sveakungens välde började. Denne hade där satt sysslomän över landet där, Eiliv götske<br />
över norra delen <strong>och</strong> Hroe skelögd över östdelen ända till Älven. Hroe hade ätt på båda<br />
sidor om Älven men stora gårdar på Hisingen, <strong>och</strong> han var en mäktig man <strong>och</strong> stenrik<br />
med. Även Eiliv var högättad. När kung Ol<strong>av</strong> digre kom med sin här till Ranrike,<br />
instämde han landets folk till ting. Där talade Björn stallare <strong>och</strong> bad bönderna hylla<br />
konung Ol<strong>av</strong> digre som redan skett på andra ställen i Norge. Brynjolf ulfalde hette en<br />
storbonde, han talade: ”Vi vet, vi bönder, vad som är det rättaste landaskiftet sen forno<br />
mellan norgekungen, sveakungen <strong>och</strong> danakungen. Göta älv har utgjort gräns från<br />
Vänern ner till h<strong>av</strong>et, men i norr Markerna intill Eidaskog, <strong>och</strong> därifrån Kölen ända till<br />
Finnmarken uppe i norr. Men vi vet också att kungarna växelvis har tillägnat sig<br />
varandras länder. Nu har svearna länge haft välde ända till Svinesund. Sveakungen har<br />
rike både öster <strong>och</strong> söder om oss <strong>och</strong> vi kan vänta att Norgekungen brått far norrut upp i<br />
landet där folkstyrkan är större, <strong>och</strong> då saknar vi kraft att hålla krig med götarna.” Det<br />
slutade med att Eiliv götske dödades <strong>och</strong> att bönderna hyllade Ol<strong>av</strong> digre. Efter att ha<br />
styrt ner mot Älven vände kung Ol<strong>av</strong> digre åter norrut.<br />
Om hösten förbjöd han alla varutransporter från Viken upp i Götaland, både <strong>av</strong> sill <strong>och</strong><br />
salt. Det var saker götarna inte gärna kunde vara utan.<br />
Den vintern (c.1017/1018) for Trond den vite ur Trondheim österut till Jämtaland att<br />
indriva skatt för konung Ol<strong>av</strong> digre. Men när han dragit samman skatten, då kom<br />
119
sveakungens män dit <strong>och</strong> dräpte Trond <strong>och</strong> hans elva följeslagare, tog skatten <strong>och</strong> förde<br />
den till sveakungen.<br />
Om våren (c.1018) sände kung Ol<strong>av</strong> digre bud att Eyvind (tambarskälver som satt i<br />
Sve<strong>av</strong>äldet) skulle infinna sig hos honom, <strong>och</strong> de tala länge samman. Efter detta redde sig<br />
Eyvind brått i viking. Han seglade söderut längsmed Viken <strong>och</strong> lade till vid Eikeröarna<br />
(Öckerö) utanför Hisingen. Där sporde han att Hroe skelögd hade farit norrut till Orust<br />
<strong>och</strong> där både dragit samman ledung <strong>och</strong> samlat hop landsutskylder <strong>och</strong> man väntade<br />
honom när som helst längre sydpå. De möttes <strong>och</strong> slogs. Där föll Hroe med nära trettio<br />
man <strong>och</strong> Eyvind lade beslag på allt gods Hroe haft. Eyvind for sedan i österled <strong>och</strong><br />
vistades där hela sommaren.<br />
Gudleik gårdske från Agder (i Norge) for om våren (c.1018) till Holmgård på Ol<strong>av</strong><br />
digres uppdrag för att inhandla dyrbarheter. På hösten då de for tillbaka fick de motvind<br />
<strong>och</strong> låg mycket länge vid Öland. Torgaut skarde hade hört om denna resa <strong>och</strong> styrde mot<br />
Gudleik med sitt långskepp <strong>och</strong> lade till strid. Gudleik föll, <strong>och</strong> Torgaut tog allt byte <strong>och</strong><br />
Ol<strong>av</strong> digres klenoder. De skiftade bytet men Torgaut menade att klenoderna skulle<br />
sveakungen ha. Torgaut for så österut till Svitjod. Eyvind uroxhorn kom något senare till<br />
Öland <strong>och</strong> hörde om detta. Han seglade vidare österut efter Torgaut <strong>och</strong> de råkade<br />
varandra i sveaskären <strong>och</strong> slogs. Där föll Torgaut <strong>och</strong> hans folk, <strong>och</strong> Eyvind tog allt gods,<br />
även det som sveakungen skulle få. Eyvind for tillbaka till Norge på hösten <strong>och</strong> g<strong>av</strong> det<br />
till Ol<strong>av</strong> digre.<br />
Samma sommar hade kung Ol<strong>av</strong> digre ledung ute <strong>och</strong> for än en gång till Älven <strong>och</strong> låg<br />
där länge under sommaren. Då gick ordsändning mellan å ena sidan kung Ol<strong>av</strong>, <strong>och</strong> den<br />
andra Ragnvald jarl <strong>och</strong> jarlens hustru Ingeborg Tryggvadotter vilka satt i Västergötland.<br />
Hon vilje stödja kung Ol<strong>av</strong> för hennes nära frändskap med honom, <strong>och</strong> för att<br />
sveakungen hjälp till att få hennes bror Ol<strong>av</strong> Tryggvason fälld. För hennes ords skull blev<br />
också jarlen vänligt sinnad mot kung Ol<strong>av</strong>. De träffades vid Älven <strong>och</strong> dryftade många<br />
ting. Innan de skildes åt slöt de fred sinsemellan till sommaren därpå.<br />
Kung Ol<strong>av</strong> sände Björn stallare <strong>och</strong> Hjalte Skeggjason med tio man till sveakungen<br />
Olov för att begära fred <strong>och</strong> fasta landgränser. Hjalte var islänning <strong>och</strong> skulle frambära<br />
budet som skulle göra sveakungen rasande. Han hade hört att isländska män satt i god<br />
välfägnad hos svearna, <strong>och</strong> kungens båda skalder Gissur svarte <strong>och</strong> Ottar svarte var hans<br />
bekanta. De for först till Ragnvald jarl <strong>och</strong> sedan vidare till sveakungen Olov. Hjalte<br />
talade till sveakungen <strong>och</strong> sade att det bäste vore om det slöts fred mellan honom <strong>och</strong><br />
kung Ol<strong>av</strong> digre <strong>och</strong> att denne Ol<strong>av</strong> fick till äkta Olovs dotter Ingegerd. Då svarade<br />
sveakungen att han var den tionde kungen i Uppsala i en ätt där envar tagit fäders arv <strong>och</strong><br />
varit envåldskung över Sve<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> många andra stora länder <strong>och</strong> likaså varit<br />
överkungar över de andra kungarna i nordländerna. Men i Norge är bebyggelsen ringa<br />
<strong>och</strong> spridd. Där har bara suttit småkungar, till Harald hårfager vart den störste kungen<br />
där i landet <strong>och</strong> kuvade fylkeskungarna.<br />
Vid samma tid lade Harald Gormsson under sig dan<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> tog skatt <strong>av</strong> det, men han<br />
var ringare än uppsalakungarna, ty honom underkuvade vår frände Styrbjörn så att kung<br />
Harald vart hans man. Men över Styrbjörns huvud steg min fader Erik den segersälle den<br />
gång de prövade sina krafter mot varandra.<br />
Därefter talade hans dotter till honom <strong>och</strong> sade att det vore bättre om han riktade sin<br />
håg österut <strong>och</strong> lämnade Norge, men kungen ville inte lyssna.<br />
I<br />
(Om landsindelning <strong>och</strong> lag i Svitjod; under Snorres tid:)<br />
Svitjod var det forn landssed medan hedendomen rådde att huvudblot skulle hållas i<br />
Uppsala i göjemånad. Då skulle man blota till fred <strong>och</strong> seger för sin konung, <strong>och</strong> dit<br />
skulle folket söka från hela Sve<strong>av</strong>äldet. Där skulle också stånda alla svears ting. Där var<br />
likaledes marknad den tiden <strong>och</strong> köpstämma som varade en hel vecka. När sedan<br />
kristendomen kom i Svitjod, då höll sig likväl lagtinget <strong>och</strong> marknaden. Men nu, sedan<br />
kristendomen blivit enda sed i Svitjod <strong>och</strong> kungarna slutat sitta i Uppsala, då är<br />
120
marknaden vorden flyttad <strong>och</strong> kyndelsmässa hållen istället. Detta har hållit sig länge, <strong>och</strong><br />
numera varar det inte längre än i tre dagar. Där är svearnas ting <strong>och</strong> dit söker man från<br />
hela riket.<br />
Sve<strong>av</strong>äldet sönderfaller i många delar. En del är Västra Götland med Värmland <strong>och</strong><br />
Markerna <strong>och</strong> allt som ligger intill (=Dalsland), <strong>och</strong> det riket är så stort att under den<br />
biskop som styr där finns det elva hundra kyrkor. En annan landsdel är Östra Götland,<br />
där det är ett annat biskopsdöme. Med det följer nu Gotland <strong>och</strong> Öland, <strong>och</strong> det är allt<br />
tillsammantaget ett ännu mycket större biskopsstift. I det egentliga Svitjod finns en<br />
landsdel som heter Sudermannaland <strong>och</strong> som är ett biskopsdöme för sig. Sedan heter det<br />
Västmannaland eller Fjädrundaland, <strong>och</strong> det är eget biskopsdöme. Tredje parten <strong>av</strong><br />
egentliga Svitjod heter Tiundaland <strong>och</strong> den fjärde Attundaland. Den femte är Sjöland <strong>och</strong><br />
det som ligger närmast därtill längs h<strong>av</strong>et i öster. Tiundaland är det förnämsta <strong>och</strong> bäst<br />
bebyggda landet i egentliga Svitjod. Dit bugar hela riket, där är konungastolen <strong>och</strong><br />
ärkebiskopsstolen <strong>och</strong> där<strong>av</strong> har Uppsala öd sitt namn. I varje landsdel är ett lagting med<br />
egen lag i många hänseenden. Över varje lagsaga är en lagman som är den som råder mest<br />
hos bönderna, ty det ensamt skall vara lag som han låter uppläsa. Och om konung eller<br />
jarl eller biskopar far kring landet <strong>och</strong> håller ting med bönderna, då svarar lagmannen på<br />
böndernas vägnar, <strong>och</strong> de följer honom alla så trofast att knappast törs våldsmän komma<br />
på deras allting utan lov <strong>av</strong> bönder <strong>och</strong> lagman. Men överallt där det är skillnad i lagarna<br />
skall sakerna rättas efter Uppsalalagens bestämmelser, <strong>och</strong> alla de andra lagmännen skall<br />
vara underställda den lagman som är i Tiundaland.<br />
D<br />
en gången satt i Tiundaland den lagman som hette Torgny. Hans fader nämndes<br />
Torgny Torgnysson <strong>och</strong> hans förfäder hade varit lagmän i Tiundaland under många<br />
kungars åldrar. Björn stallare kom på nytt till Ragnvald jarl <strong>och</strong> efter vintern for de<br />
österut ända till Svitjod. På vägen sände de bud i förväg till kungadottern Ingeborg att de<br />
skulle mötas på hennes stora gård som hette Ulleråker. De träffades <strong>och</strong> samspråkade.<br />
Senare red jarlen <strong>och</strong> lagmannen till Uppsalatingen, där en väldig mängd folk samlats, <strong>och</strong><br />
mötte kung Olov som var där med hela sin hird. När så Torgny lagman talade för fred<br />
mellan Sverige <strong>och</strong> Norge nämnde han sin farfar Torgny som var lagman under kung Erik<br />
Emundssons (kung Olofs farfars farfars far; -871) tid, <strong>och</strong> berättade att kung Erik då han<br />
var i vapenföraste åldern hade ledungen ute var sommar <strong>och</strong> for till olika länder <strong>och</strong> lade<br />
under sig Finland <strong>och</strong> Kirjaland, Estland <strong>och</strong> Kurland <strong>och</strong> österlanden vida omkring.<br />
Torgnys far var med under kung Björns tid (kung Olofs farfars farfar; 871-920), <strong>och</strong> hans<br />
rike stod starkt <strong>och</strong> mattades inte <strong>av</strong>. Själv mindes Torgny kung Erik segersäll <strong>och</strong> var<br />
samman med honom i många härfärder. Han ökade svearnas rike.<br />
(ANM: Talet utgår från att Eriks segersälls fader hette Björn, vilket han inte gjorde.<br />
Alltså är det en komposition utförd <strong>av</strong> Snorre själv.)<br />
Efter sitt tal gick kung Olov med på att sluta fred med Norge <strong>och</strong> bortgifta sin dotter,<br />
varefter jarlen <strong>och</strong> Björn red tillbaka till Götaland. Bröllopet skulle stånda samma höst<br />
österut vid Älven invid landamäret.<br />
När tiden var inne for Ol<strong>av</strong> digre i brudfärd för att hämta sin fästekvinna Ingegerd,<br />
Olov sveakonungs dotter. Men varken sveakungen eller några <strong>av</strong> hans män fanns där. Då<br />
sände han bud upp till Ragnvald jarl, men inte han visste något.<br />
<strong>Svear</strong>nas kung Olov Eriksson (skötkonung) hade först en frilla som hette Edla <strong>och</strong> var<br />
dotter till en jarl i Vendland. Hon hade dessförinnan blivit härtagen <strong>och</strong> var kallad<br />
kungens tjänstekvinna. Deras barn var Emund, Astrid <strong>och</strong> Holmfrid. Kungen fick en son<br />
till, som var född på Jakobsvakans dag, <strong>och</strong> när svennen skulle döpas, lät biskopen<br />
honom heta Jakob (ANM: han var ej kristen då han föddes.). Alla kung Olovs barn var<br />
fagra att åse <strong>och</strong> väl till vett borna. Drottningen var högmodig <strong>och</strong> icke vänlig mot sina<br />
styvbarn. Konungen sände sin son Emund till Vendland, där han uppfostrades hos sina<br />
mödernefränder, <strong>och</strong> det var inte lång tid han höll sin kristtro. Astrid kungadotter<br />
uppfostrades i Västra Götland hos en storman som hette Egil. Hon var en den vänaste<br />
121
kvinna <strong>och</strong> klok i sitt tal, gladmält <strong>och</strong> folklig <strong>och</strong> givmild med pengar. När hon var<br />
fullvuxen vistades hon ofta med sin far <strong>och</strong> var <strong>av</strong>hållen <strong>av</strong> alla. Kung Olov var<br />
högdragen <strong>och</strong> föga folklig i sitt tal.<br />
Efter en tid visade det sig att Olov inte tänkte hålla uppgörelsen med Ol<strong>av</strong> digre, <strong>och</strong><br />
hans dotter Ingegerd sände då bud till Ragnvald jarl <strong>och</strong> varnade honom för Ol<strong>av</strong> digre<br />
som kunde komma <strong>och</strong> härja i hans område. Men Ragnvald jarl sände bud till Ol<strong>av</strong> digre<br />
<strong>och</strong> påminde honom om deras vänskap <strong>och</strong> bad honom att inte härja i hans jarladöme.<br />
Sedan Ol<strong>av</strong> digre hört sina män tala bestämde han att upplösa ledungen för denna<br />
sommar, men att återkalla den till sommaren därpå då han skulle båda ut ledung från hela<br />
landet <strong>och</strong> styra sveakungen till mötes <strong>och</strong> hämnas löftesbrottet.<br />
I början <strong>av</strong> vintern sände Ol<strong>av</strong> digre Sighvat skald till Ragnvald jarl. Han for från Borg<br />
<strong>och</strong> österut över Markerna <strong>och</strong> sedan till Götland, där de kom till gården Hov. De vart<br />
inte insläppta eftersom folket firade Alvablot. Efter besöket hos Ragnvald jarl for de hem<br />
till Norge igen.<br />
Vid denna tid kom det sändebud till sveakungen Olov från kung Jarosleif (Jarosl<strong>av</strong>)<br />
östpå i Holmgård som friade till hans dotter Ingegerd. Medan Sighvat var kvar i Götland<br />
fick de bud om detta. Med dem på gästabudet satt Astrid kungadotter, <strong>och</strong> Sighvat<br />
föreslog då att det vore gott om Ol<strong>av</strong> digre äktade henne istället, <strong>och</strong> detsamma tyckte<br />
också Astrid. När Ol<strong>av</strong> digre hörde hur god Astrid var, samtyckte han till förslaget. Utan<br />
Olov Eriksson samtycke fördes Astrid till Norge <strong>och</strong> var framme vid kyndelsmässtid<br />
(februari år 1019), varefter de gifte sig. Med dem var också Ragnvald jarl, <strong>och</strong> efter<br />
bröllopet red han hem igen.<br />
Om våren (år 1020) kom kung Jarisleifs sändebud från Holmgård till kung Olov <strong>och</strong><br />
ville slutföra målet om äktenskap med kungadottern Ingegerd. För att gå med på<br />
äktenskapet begärde hon bland annat att hennes frände Ragnvald Ulvsson jarl skulle följa<br />
henne. Kung Olov gick med på det men sade att för sitt sveks skull fick han inte<br />
återkomma till Svitjod så länge han levde. Jarlen red upp till Östra Götland, skaffade sig<br />
skepp <strong>och</strong> for med kungadottern om sommaren till Holmgård. Sedan vart hon gift med<br />
Jarisleif, <strong>och</strong> deras söner var Valdemar, Vissivald <strong>och</strong> Hjolte den djärve. Ragnvald jarl<br />
fick ett annat jarladöme i Holmgård, <strong>och</strong> han <strong>och</strong> hans hustru Ingeborg fick sönerna Ulv<br />
jarl <strong>och</strong> Eiliv jarl.<br />
(ANM: Ingegerd fick inte någon son vid namn Anund - enligt Snorre, som ibland har<br />
antagits.)<br />
Emund i Skara var lagman i Västra Götland vid denna tid. Han var högättad <strong>och</strong> stenrik<br />
<strong>och</strong> hade många vänner, <strong>och</strong> han var den mäktigaste mannen i Västra Götland när jarlen<br />
farit bort. Då kungen befarades vilja löna västgötarna för sveket då Astrid kungadotter<br />
giftes bort, valde de att sända Emund till kungen för att försöka få fred. Emund for med<br />
trettio man <strong>och</strong> kom fram i Östra Götland. Sedan de samtalat med de klokaste männen<br />
där, for de upp i Svitjod tills de nådde Uppsala. Han framförde sitt ärende på tinget i<br />
dolda ord, <strong>och</strong> frambar ett ärende som till innehåll liknade striden mellan kungarna, <strong>och</strong><br />
fick dom därpå. Först dagen efter blev sveakungen medveten om vad de hade dömt, men<br />
då hade Emund lagman farit bort, <strong>och</strong> kungens män <strong>av</strong>föll från honom. Samtidigt rustade<br />
sig svearna mot kungen <strong>och</strong> en <strong>av</strong> de tolv män som kung Olof Erikssons hade i sitt råd<br />
sade till härsamlingen: ”Om detta storföretag skall främjas att vi vräker Olov Eriksson<br />
från väldet, så synes det mig att vi uppsvear skall gå i spetsen. Här har det ju alltid varit<br />
så, att det uppsvearnas hövdingar stadfäst sinsemellan, det rådet har sedan landets övriga<br />
folk följt. Icke tarvade våra förfäder att ta råd <strong>av</strong> västgöterna om sin landsstyrelse, <strong>och</strong> nu<br />
bör vi inte vansläktas därhän att vi låter Emund lägga råd för oss.” Därefter leddes Jacob<br />
kungason till tinget <strong>och</strong> g<strong>av</strong>s kunganamn. Han var nu tio eller tolv år gammal. Därefter<br />
for sändemän dem emellan <strong>och</strong> de ingick förlikning. Olov skulle vara konung över riket<br />
så länge han levde, <strong>och</strong> han skulle ingå fred <strong>och</strong> förlikning med Norges kung <strong>och</strong> de som<br />
deltagit i upproret Anund Jacob skulle också ha kunganamn <strong>och</strong> råda över den del <strong>av</strong><br />
122
iket han kom överens om med sin fader. Senare under året for kung Olov Eriksson till<br />
Konungahälla <strong>och</strong> ingick fred med Ol<strong>av</strong> digre.<br />
Till Ol<strong>av</strong> digre kom Ottar svarte, sedan Olov Eriksson dött under vintern (år<br />
1022/1023) <strong>och</strong> Anund Olovsson tagit riket.<br />
Även Einar tambarskälver for till Ol<strong>av</strong> digre om våren (år 1023) för att söka förlikning.<br />
Han hade uppehållit sig hos Olov sveakung sedan Svein jarl dog, kungens svärson, <strong>och</strong><br />
blivit sveakungens man <strong>och</strong> tagit ett stort län <strong>av</strong> honom.<br />
Danakungen Knut drog ihop en väldig här i England. Om hösten sände Ol<strong>av</strong> digre bud<br />
österut till Svitjod att söka hans svåger kung Anund, <strong>och</strong> sade att Knut gjort anspråk på<br />
Norge <strong>och</strong> om han skulle lyckas med det trodde han nog att Anund en ringa tid finge ha<br />
Sve<strong>av</strong>äldet i fred från det hållet. De beslöt att hjälpa varandra om Knut anföll någon <strong>av</strong><br />
dem. Kung Anund hade planer på att om vintern fara ner längs Västra Götland. Kung<br />
Knut kom samma höst till Danmark med en väldig här, <strong>och</strong> sände bud till kung Anund<br />
<strong>och</strong> lät säga att han kunde sitta alldeles trygg under striden mellan Knut <strong>och</strong> Ol<strong>av</strong> digre.<br />
Men sändemännen for åter <strong>och</strong> berättade för Knut danakung att han inte kunde vänta<br />
vänskap från kung Anund.<br />
Anund sveakung red samma vinter kring i Västra Götland <strong>och</strong> hade mer än trettio<br />
hundraden män i följe. Det sändes bud mellan honom <strong>och</strong> Ol<strong>av</strong> digre, <strong>och</strong> det bestämdes<br />
att de skulle mötas vid Kungahälla om våren. Men Knut danakung for västerut till<br />
England, <strong>och</strong> Ol<strong>av</strong> digre <strong>och</strong> Anund möttes i Kungahälla.<br />
Om Jämtlands bebyggelse<br />
ettil jämte hette en man, son till Anund jarl från Sparabu i Trondheim. Han hade flytt<br />
K för konung Eystein illråde österut över Kölen. Han röjde skogarna <strong>och</strong> bröt bygd där<br />
det nu heter Jämtaland. Kettils sonson var Tore helsing, efter vilken Helsingaland fått sitt<br />
namn. Där bröt han bygd. Men när sedan Harald hårfager (862-<strong>93</strong>2) röjde riket för sig,<br />
då stack åter en mängd människor ur landet för honom, både trönder <strong>och</strong> naumdalingar,<br />
<strong>och</strong> då uppstod nya bygder i öster i Jämtaland, <strong>och</strong> några for ända till Helsingaland<br />
östfrån h<strong>av</strong>svägen, <strong>och</strong> de var underlydande under sveakungen. Men när Håkon<br />
Adelsteinsfostre styrde Norge, då stadgades fred <strong>och</strong> köpfärder från Trondheim till<br />
Jämtland, <strong>och</strong> för kungens vänskaps skull sökte sig jämtarna västpå till hans möte <strong>och</strong> g<strong>av</strong><br />
honom sin hyllning <strong>och</strong> gäldade honom skatt. Och han g<strong>av</strong> dem lag <strong>och</strong> landsrätt. De<br />
ville hellre ty sig under hans kungadöme än under sveakungen, ty de var alla <strong>av</strong> norrmäns<br />
ätt, <strong>och</strong> detsamma gjorde alla de helsingar som var ättade norr om Kölen. Detta höll sig<br />
länge sedan, ända tills Ol<strong>av</strong> digre <strong>och</strong> sveakungen Olov svenske tvistade om riksgränserna.<br />
Då vände sig jämtarna <strong>och</strong> helsingarna under sveakungen, <strong>och</strong> då sattes till<br />
landgräns i öster Eidaskog <strong>och</strong> sedan Kölarna ända upp i Finnmarken.<br />
Jämtarna bibehöll (c.1025) sin underdånighet under sveakungen.<br />
O<br />
l<strong>av</strong> digra hade hela sin ledung ute om sommaren (1027), men då Knut sades vara i<br />
England skickade han hem dem han inte behövde <strong>och</strong> for söderut <strong>och</strong> härjade på<br />
Själland, <strong>och</strong> det vart intet motstånd. Även kung Anund hade sin ledung ute <strong>och</strong> for med<br />
en stark här östifrån kring Skåne <strong>och</strong> härjade där. Det var då känt att de båda kungarna<br />
ärnade lägga under sig Danmark, <strong>och</strong> då kung Knut var borta valde folket att ge dem sin<br />
hyllning.<br />
Kung Knut fick reda på allt detta <strong>och</strong> rustade brått en väldig här. Håkon jarl var den<br />
andra huvudmannen för denna styrka.<br />
I Danmark samlades styrkorna i Jylland där Dan<strong>av</strong>äldets största styrka fanns. De<br />
stannade där eftersom de inte ansåg sig ha kraft nog att slå båda kungarna. Men när<br />
kungarna Ol<strong>av</strong> Digre <strong>och</strong> Anund hörde att kung Knut kommit till Danmark for de österut<br />
<strong>och</strong> härjade i Skåne, innan de for vidare. Kungarna styrde österut längsmed landet <strong>och</strong><br />
lade till där det heter Helge å, <strong>och</strong> där uppehöll de sig en tid. Ol<strong>av</strong> digre for upp i landet<br />
med en del <strong>av</strong> sitt folk till den sjö ur vilken Helge å rinner, <strong>och</strong> i åmynningen byggde de<br />
123
en fördämning. Kung Knut for till Helge å <strong>och</strong> hade en dubbelt så stor styrka som de<br />
båda andra tillsammans. Men Ol<strong>av</strong> digre lät rasera fördämningen <strong>och</strong> vattnet började<br />
vräka emot danerna i stritt forsfall, <strong>och</strong> med vattnet följde stora stockar som drev mot<br />
deras skepp. Stor förvirring rådde bland danernas skepp. Kung Anund styrde upp sin<br />
flotta mot kung Knut <strong>och</strong> striden började, men då de tyckte att de stridit nog, lät de ro<br />
skeppen baklänges <strong>och</strong> löste sig från kung Knuts härstyrka. Kung Anund tog rådet att fara<br />
österut längsmed landet. Och när de såg att kung Knut inte förföljde dem, reste de<br />
masterna <strong>och</strong> satte segel. Både kung Anund <strong>och</strong> kung Ol<strong>av</strong> digre seglade österut längs<br />
med sveakungens välde, <strong>och</strong> mot kvällen lade de till land vid en plats som heter Barvik<br />
(=Bråviken?). En stor del <strong>av</strong> sveahären styrde under natten vidare östpå längs kusten <strong>och</strong><br />
de stannade inte förrän var <strong>och</strong> en kom hem till sitt. Kung Anund hade själv haft tre <strong>och</strong><br />
ett halvt stor hundrade med skepp (3½ x 120 = 420), <strong>och</strong> lika många hade Ol<strong>av</strong> digre<br />
men bara sextio <strong>av</strong> dem hade följt honom till Danmark.<br />
De hörde att Knut styrt till Öresund <strong>och</strong> låg där med sin här, <strong>och</strong> själva upplöste de<br />
flottan. En natt höll Egil Hallsson <strong>och</strong> Tove Valgautsson vakten över kungens skepp.<br />
Tove stammade från Västra Götland <strong>och</strong> var högättad.<br />
Ol<strong>av</strong> digre tog rådet att inte fara tillbaka till Norge med flottan, utan färdas landvägen<br />
genom övre Götland <strong>och</strong> därifrån till Norge. Flottan <strong>och</strong> all packning sände de till<br />
sveakungen för att han skulle vakta dem för deras räkning. Skeppen forslades österut till<br />
Kalmarne. Kung Ol<strong>av</strong> började nu sin färd <strong>och</strong> for först upp över Götland samt kom fram<br />
i Västra Götland. Kungen for ända tills han kom fram i Viken.<br />
Björn årman hette en man som var göt till härstamningen. Han var vän <strong>och</strong> bekant till<br />
drottning Astrid <strong>och</strong> <strong>av</strong>lägset i släkt med henne, <strong>och</strong> hon hade skaffat honom<br />
årmannaskapet <strong>och</strong> sysslan i övre Hedemarken. Kungen Ol<strong>av</strong> digre tyckte inte om Björn,<br />
<strong>och</strong> inte heller var han älskad <strong>av</strong> bönderna. Björn stämde till ting <strong>och</strong> i ett <strong>av</strong> målen kom<br />
Röd från Österdalen <strong>och</strong> svarade för folket där. Röd var gift med Ragnhild, <strong>och</strong> deras<br />
söner var Dag <strong>och</strong> Sigurd. Röd bjöd in kung Ol<strong>av</strong> digre på gästning, <strong>och</strong> berättade att han<br />
var svensk till nedstamningen, högättad <strong>och</strong> rik, men att han hade rymt för sin kvinnas<br />
skull. Hon var syster till konung Hring Dagsson. Då visade det sig att Björn var en tjuv<br />
<strong>och</strong> han fördrevs ur riket. Bara för sin släktskaps skull fick han behålla livet.<br />
Året efter om våren (år 1028) sände Ol<strong>av</strong> digre sin hird till Götland för att hämta den<br />
flotta de lämnat hösten innan. De hörde att kung Knut hade ute tolv stor hundraden (12<br />
x 120 = 1440) med skepp.<br />
Senare for kung Knut med sin flotta <strong>och</strong> lade hela Norge under sig. Som styresman<br />
valde han jarl Håkon.<br />
De män som Ol<strong>av</strong> digre sänt österut till Götland efter sina skepp, for åstad med de<br />
farkoster de ansåg bäst <strong>och</strong> brände de andra, men de tog med sig all utrustning <strong>och</strong> all<br />
annan last som kungen <strong>och</strong> hans män ägde. De for till Norge medan kung Knut var<br />
norrut i Norge.<br />
Men Ol<strong>av</strong> digre valde att fara ur riket. Han for först österut över Eidaskogen till<br />
Värmaland <strong>och</strong> därifrån till Vatsbo <strong>och</strong> vidare över skogen där som leden ligger, <strong>och</strong> han<br />
kom ner i Närke. Där bodde det en rik <strong>och</strong> mäktig man som hette Sigtrygg. Han son<br />
hette Ivar <strong>och</strong> vart sedan en stor man. Kung Ol<strong>av</strong> uppehöll sig om våren hos Sigtrygg,<br />
men när det led mot sommar (år 1029) skaffade han sig skepp <strong>och</strong> seglade östpå till<br />
Gårdarike, där han träffade kung Jarisleif <strong>och</strong> drottning Ingegerd. Drottning Astrid <strong>och</strong><br />
kungadottern Ulvhild stannade kvar i Svitjod, men kungen hade med sig sin son Magnus<br />
österut.<br />
Senare om sommaren for jarl Håkon till England för att hämta sin fästekvinna <strong>och</strong> de<br />
förnödenheter till bröllopet som var svåra att skaffa i Norge. Skeppen styrde ut från<br />
Katanäs (i Skottland) <strong>och</strong> hamnade i svår storm. Inte en enda man blev räddad <strong>och</strong> alla<br />
skeppen gick under.<br />
Då Norge var utan styresman valde Ol<strong>av</strong> att fara tillbaka <strong>och</strong> försöka återfå sitt land,<br />
men han lämnade Magnus. Så styrde kung Ol<strong>av</strong> sin färd västerut (år 1030), först över<br />
124
tillfrusna vatten ut till h<strong>av</strong>et. När det vårades rustade de sina skepp, <strong>och</strong> när de var klara<br />
<strong>och</strong> fick vind, seglade de ut <strong>och</strong> kom till Gotland. Här hörde de nyheten att jarl Håkon<br />
verkligen omkommit, <strong>och</strong> styrde vidare till Svitjod. Där lade kungen med sitt manskap in<br />
i Mälaren <strong>och</strong> stävade flodleden uppåt ända till (Östra) Aros (=senare staden Uppsala),<br />
där han sände sina män till Anund sveakonung <strong>och</strong> fastsatte ett möte med honom. Då<br />
kom också drottning Astrid (Ol<strong>av</strong> digres hustru, Anunds halvsyster) <strong>och</strong> det blev ett stort<br />
glädjemöte mellan dem alla.<br />
I Norge utbådades ledung för att försvara landet från Ol<strong>av</strong> digre, men de som ville vara<br />
honom trogen samlades <strong>och</strong> beg<strong>av</strong> sig österut över Eidaskogen till Värmaland, <strong>och</strong> vidare<br />
österut över skogarna till Svitjod. Kung Anund g<strong>av</strong> honom fyra stor hundraden (4 x 120<br />
= 480) män som utvalts bland hans eget hirdfolk, samt tillåtelse att fara fritt i landet <strong>och</strong><br />
söka vinna fler för sin sak. Drottning Astrid stannade i Svitjod med sin dotter Ulvhild.<br />
De tog sig upp i landet till skogarna <strong>och</strong> kom fram där det är kallat Järnbäraland. Där<br />
mötte han dem som farit honom till mötes från Norge. De hade allt som allt tolv<br />
hundraden <strong>av</strong> män.<br />
På vägen sände Ol<strong>av</strong> digre bud till Dag Hringsson, son till den kung Hring som<br />
tvingades fly ur landet för kung Ol<strong>av</strong>. Hring <strong>och</strong> hans son Dag hade satt sig fast i<br />
Sve<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> där fått ett landområde att styra. Han samlade kring sig tolv hundraden<br />
med män, <strong>och</strong> med den styrkan drog han till mötes med kung Ol<strong>av</strong>. Han gjorde inte<br />
uppehåll förrän han kom fram i Jämtaland, <strong>och</strong> sedan drog han vidare över Kölen.<br />
Den 29 juli 1030 stod slaget vid Stiklestad, <strong>och</strong> där föll Ol<strong>av</strong> digre, <strong>och</strong> många med<br />
honom. Där föll Arnljot gelline ättad från Jämtland <strong>och</strong> Hälsingland, Göka-Tore <strong>och</strong><br />
Avrafaste <strong>och</strong> deras män från Svitjod. Efter sin död blev Ol<strong>av</strong> digre helgonförklarad <strong>och</strong><br />
kallades Ol<strong>av</strong> den helige.<br />
NORSKA MEDELTIDSKUNGAR<br />
T<br />
idigt om våren (1034) började Einar tambarskälver <strong>och</strong> Kalv Arnason sin färd <strong>och</strong><br />
hade en väldig mängd härfolk med sig. De for österut över Kölen till Jämtaland,<br />
sedan till Helsingaland <strong>och</strong> kom ner i Svitjod, där de skaffade sig skepp <strong>och</strong> for om<br />
sommaren till Gårdarike. Då skickade de bud till kung Jarisleif i Holmgård att de ville<br />
göra Magnus till Norges konung. Våren därefter (1035) rustade de sina skepp <strong>och</strong> styrde<br />
västerut till Svitjod <strong>och</strong> upp till Sigtuna. Konung i Svitjod var då Anund Olovsson <strong>och</strong> där<br />
var då också Astrid, som helige kung Ol<strong>av</strong> haft till äkta. Hon lät genast stämma till ting<br />
på en ort som heter Hånger, <strong>och</strong> talade väl <strong>och</strong> fick många att vilja följa Magnus för att<br />
göra honom till Norges kung.<br />
Magnus Ol<strong>av</strong>sson (den gode) g<strong>av</strong> sig på färd från Sigtuna <strong>och</strong> hade en ansenlig här, som<br />
han fått <strong>av</strong> svearna. De tågade till fots upp till Helsingland. Sedan drog han västerut över<br />
Jämtaland <strong>och</strong> Kölen <strong>och</strong> ner i Trondheim, <strong>och</strong> allt landets folk tog genast väl emot<br />
honom.<br />
Sighvat skald var på färd till Rom <strong>och</strong> hade inte varit med i Ol<strong>av</strong> digres sista strid. Då<br />
han kom hem reste han i början <strong>av</strong> vintern (c.1034) österut över Kölen till Jämtaland <strong>och</strong><br />
därifrån till Helsingaland <strong>och</strong> kom fram i Svitjod, där han genast beg<strong>av</strong> sig till drottning<br />
Astrid (Ol<strong>av</strong> digres änka). Han var också hos hennes broder <strong>och</strong> fick <strong>av</strong> honom tio<br />
marker (2 kg) i bränt silver. Kort tid därefter kom Magnus Ol<strong>av</strong>sson till Svitjod från<br />
Gårdarike, <strong>och</strong> vid detta möte blev alla glada <strong>och</strong> han lovade att följa Magnus.<br />
Samma vinter (1042/1043) när Svein Ulvsson (Estridsson; efter moderns namn) fått<br />
styrelsen över Dan<strong>av</strong>äldet, g<strong>av</strong> han sig konungs namn. Men på våren (1043) när han fick<br />
veta att kung Magnus for söderut från Norge <strong>och</strong> hade en stor här, de g<strong>av</strong> sig Svein till<br />
Skåne <strong>och</strong> därifrån upp i Götland <strong>och</strong> vidare till Svitjod till sin frände kung Anund. När<br />
han hörde att kung Magnus hade släppt ifrån sig en stor del <strong>av</strong> sitt manskap samt därtill<br />
att han befann sig i Jylland, då red Svein ner från Svitjod i spetsen för en stor här, som<br />
125
sveakungen gett honom. På vägen blev han hyllad i Skåne, Själland <strong>och</strong> på Fyn, <strong>och</strong> fick<br />
fler folk i sin här.<br />
I två slag förlorade Sven, <strong>och</strong> om vintern flydde han åter till Skåne, <strong>och</strong> upp till Skåne<br />
<strong>och</strong> vidare till Svitjod. Magnus for efter <strong>och</strong> lade Fyn <strong>och</strong> Själland <strong>och</strong> Skåne under sig.<br />
Då Sven hörde detta drog han ihop en flotta <strong>och</strong> seglade sydpå till Danmark. Och de<br />
möttes <strong>och</strong> drabbade samman i slaget vid Helganäs (hösten 1045). Men Sven förlorade på<br />
nytt <strong>och</strong> han flydde åter upp till sveakungen där han satt vintern igenom (1045/1046).<br />
H<br />
Harald hårdrådes saga<br />
arald hårdråde, Sigurd suggans son <strong>och</strong> Ol<strong>av</strong> digres sammödra bror, var med i slaget<br />
vid Stiklestad <strong>och</strong> kom undan sårad med de andra flyende. När såren var läkta for<br />
han österut över Kölen <strong>och</strong> vidare över Jämtaland <strong>och</strong> Helsingaland <strong>och</strong> därifrån till<br />
Svitjod. Där träffade han Ragnvald Brusason <strong>och</strong> en mängd andra från kung Ol<strong>av</strong>s här<br />
som undkommit i slaget. Våren efter (år 1031) skaffade de sig skepp <strong>och</strong> for om<br />
sommaren österut till kung Jarisleif i Gårdarike. Där vart Harald hövding över kungens<br />
landvärnsmän <strong>och</strong> närmast under honom var Eiliv, Ragnvald jarls son. Senare (c.1035)<br />
for Harald söderut till Grekland <strong>och</strong> gick i tjänst hos drottningen i Miklagård<br />
(Konstantin-opel). Men Harald hade inte varit länge i hären förrän väringarna tydde sig<br />
mycket till honom. Så kom det därhän att Harald vart hövding över alla väringarna.<br />
En vinter bortgifte kung Jarisleif sin dotter Elisabeth, som nordmännen kallar Ellisiv,<br />
med Harald. Våren därefter (år 1045) g<strong>av</strong> han sig på färd från Holmgård <strong>och</strong> for på<br />
försommaren till Aldeigjuborg (Ladoga), där han skaffade sig skepp <strong>och</strong> seglade på<br />
sommaren västerut. Först styrde han färden till Svitjod <strong>och</strong> lade till i Sigtuna. I Sigtuna<br />
träffade han Svein Ulvsson (Estridsson) som den hösten (1045) flytt för kung Magnus vid<br />
Helganäs. När de råkades mottog de varandra hjärtligt. Sveakungen Ol<strong>av</strong> den svenske<br />
hade varit morfar till Ellisiv, Haralds hustru, <strong>och</strong> Sveins mor Astrid var kung Olovs syster.<br />
Alla svear var Sveins vänner, <strong>och</strong> nu blev alla svear också Haralds vänner <strong>och</strong> hjälpare.<br />
Därefter skaffade de sig skepp, Harald <strong>och</strong> Svein, <strong>och</strong> brått samlades kring dem en väldig<br />
här. När hären var färdigrustad seglade de västöver till Danmark, <strong>och</strong> härjade på Själland<br />
<strong>och</strong> Fyn <strong>och</strong> brände Roskilde.<br />
Men Harald ingick förbund med kung Magnus i Norge <strong>och</strong> de delade på riket. Efter<br />
Magnus död (år 1047) tog Harald ensam styret över riket, <strong>och</strong> Svein blev åter kung över<br />
Danmark.<br />
Kung Svein lät Håkon Ivarsson bli hans landvärnsman (c.1050) mot de vikingar som<br />
mycket härjade i Danmark, vender <strong>och</strong> kurer <strong>och</strong> andra österledsmän. Han låg ute vinter<br />
som sommar. Men efter en tid lämnade han tjänsten.<br />
Jarl Håkon (Ivarsson) blev kung Haralds man <strong>och</strong> fick jarladöme i Norge, men kom i<br />
onåd <strong>och</strong> flydde österut <strong>och</strong> kom till Sve<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> kung Stenkil, där han blev över<br />
sommaren (1062). Sommaren därefter (1063) for han tillbaka till Norge men återvände<br />
till Värmaland där han satt över vintern <strong>och</strong> fick styrelsen över Värmaland <strong>av</strong> kung<br />
Stenkil. Men mot vinterns slut (1064) drog han västöver <strong>och</strong> hade med sig en stor här<br />
som han fått <strong>av</strong> götar <strong>och</strong> värmer. Han upptog skatt <strong>av</strong> opländingarna <strong>och</strong> återvände till<br />
Götland där han satt under våren med en stark här. När det led mot sommarens slut lät<br />
kung Harald fara sydpå mot Konungahälla <strong>och</strong> tog där alla lätta skepp han kom över <strong>och</strong><br />
stävade uppför Älven. Han lät släpa dem över land vid forsarna <strong>och</strong> förde på så vis<br />
skeppen upp i Vänerns vatten. Därpå rodde han österut över sjön dit där han hört att jarl<br />
Håkon var. <strong>Götar</strong>na hade ställt en massa folk till jarl Håkons förfogande. Kung Harald<br />
styrde med sina skepp upp i en älvmynning <strong>och</strong> beredde sig till landgång, men han<br />
lämnade kvar en del <strong>av</strong> sitt manskap att vakta skeppen. Kungen <strong>och</strong> en del <strong>av</strong> hirden red,<br />
men de flesta gick till fots. De skulle genom en skog, <strong>och</strong> framför dem låg krattbevuxna<br />
myrar samt efter dem en lövhult. När de kom upp i hultet fick de syn på jarlens folk. En<br />
<strong>av</strong> myrarna låg då mellan dem, <strong>och</strong> vardera sidan ordnade sig i fylkning. Kung Harald<br />
<strong>av</strong>vaktade för att se om Håkon jarl skulle anfalla. Det var frost i vädret <strong>och</strong> något snöfall.<br />
126
Harald <strong>och</strong> hans män satt under sina sköldar, men götarna var tunt klädda så de började<br />
frysa. <strong>Götar</strong>nas lagman hette Torvid (=Tore räv?), <strong>och</strong> han satt till häst. Norrmännen<br />
höjde härrop, slog på sköldarna <strong>och</strong> gick upp för backen där striden började. Kung<br />
Harald vann seger, <strong>och</strong> for tillbaka till sina skepp. Om morgonen hade isen lagt sig <strong>och</strong><br />
den var så tjock att man kunde gå på den. Männen började genast hugga upp en ränna ut<br />
till vattnet tills isen var frihuggen ända ut till sjön, <strong>och</strong> på så vis kom de därifrån.<br />
Kung Harald hårdråde stupade senare i England (år 1066).<br />
Ol<strong>av</strong> kyrres saga<br />
l<strong>av</strong> kyrre (”den fredlige”; 1069-10<strong>93</strong>), Harald hårdrådes son, blev ensam kung över<br />
O Norge efter sin broder Magnus död. Han lät bygga katedralen i Nidaros <strong>och</strong> flyttade<br />
dit kung Ol<strong>av</strong> den heliges ben. Dit kom en kvinna som sökt sig dit från Svitjod i öster,<br />
<strong>och</strong> på färden lidit mycken nöd för sin synlöshets skull. Hon leddes blind in till mässan på<br />
dagen, men innan tidegärden sjungits slut, såg hon på båda ögonen <strong>och</strong> var både<br />
skarpsynt <strong>och</strong> bjärtögd sedan hon förut varit blind i fjorton vintrar.<br />
M<br />
Magnus barfots saga<br />
agnus (10<strong>93</strong>-1103), son till Ol<strong>av</strong> kyrre, blev kung i Norge efter sin fader.<br />
Stenkil sveakonung dog strax efter Haraldarnas fall (år 1066; Harald hårdråde i<br />
Norge <strong>och</strong> Harald Godwinsson i England). Den kung som i Svitjod kom närmast efter<br />
kung Stenkil hette Håkan. Efter honom kom Stenkils son kung Inge (d.ä.), en god <strong>och</strong><br />
mäktig härskare samt den störste <strong>och</strong> starkaste bland män. Han var kung i Svitjod<br />
samtidigt med att Magnus var det i Norge. Kung Magnus sade att det sedan gammalt var<br />
riksskifte mellan länderna att Göta älv skilt sveakungens <strong>och</strong> norske kungens riken åt<br />
samt därefter Vänern upp till Värmaland. Konung Magnus gjorde anspråk på att äga all<br />
bygd väster om Vänern, det är Sunndalen <strong>och</strong> Norddalen, vearna <strong>och</strong> vardynjarna (folket<br />
i Vedbo <strong>och</strong> Valbo härader) <strong>och</strong> alla Markerna (Nordmarka) där ligger intill. Men detta<br />
hade allt i lång tid legat under sveakungens välde <strong>och</strong> hörde till Västra Götland i<br />
utskylder. Nu ville Markernas folk vara under sveakungens välde som förut. Kung<br />
Magnus red från Viken upp i Götland med en stor <strong>och</strong> ståtlig här. När han kom till<br />
skogsbygderna härjade han <strong>och</strong> brände <strong>och</strong> for så över alla bygderna, <strong>och</strong> folket gick<br />
under honom <strong>och</strong> tillsvor honom länderna. Men när han kom upp till Vänerns sjö led det<br />
mot slutet <strong>av</strong> hösten (1099). De g<strong>av</strong> sig då ut på Kvaldins (Kållandsö) <strong>och</strong> byggde sig där<br />
en borg <strong>av</strong> torv <strong>och</strong> timmer <strong>och</strong> grävde kring den ett dike. När virket stod färdigt<br />
forslades dit proviant <strong>och</strong> andra förråd som tarvades. Kungen satte sig fast där med tre<br />
hundraden <strong>av</strong> män. Hövdingar där var Finn Skoptason <strong>och</strong> Sigurd ullsträng, <strong>och</strong> de tog ut<br />
det bästa manskapet, medan kungen med resten vände tillbaka ut till Viken. När<br />
sveakungen fick veta detta, bådade han samman härfolk, <strong>och</strong> ryktet gick att han skulle<br />
rida ner dit, men det drog ut på tiden. Men när is lagt sig på Vänerns vatten, då red kung<br />
Inge ned <strong>och</strong> hade nära trettio hundraden man med sig. Han sände ord till de norrmän<br />
som satt i borgen <strong>och</strong> bjöd dem fara bort med sina förråd <strong>och</strong> ta sig tillbaka till Norge,<br />
men de nekade härtill. Då g<strong>av</strong> sig kung Inge ut till ön med hela sin här, <strong>och</strong> det blev anfall<br />
<strong>av</strong> <strong>och</strong> man sköt på varandra. Kungen lät bära fram sten <strong>och</strong> träd <strong>och</strong> fylla ut diket, <strong>och</strong><br />
sedan lät han ta ankaren <strong>och</strong> binda dem vid långa bjälkar som han förde upp mot timmerväggen.<br />
Många män högg tag <strong>och</strong> drog på så vis sönder väggen. Så tände han stora bål<br />
<strong>och</strong> lät skjuta flammande eldbränder in över dem. Då bad de om nåd <strong>och</strong> kungen bjöd<br />
dem gå ut, men vapenlösa <strong>och</strong> utan överkläder. När de så kom ut fick var <strong>och</strong> en <strong>av</strong> dem<br />
duktiga rapp med videkäppar. På så vis kom de undan <strong>och</strong> återvände hem till Norge. Allt<br />
folket i Markerna gick åter under kung Inge.<br />
Genast om våren (1100) när isarna bröt, drog kung Magnus med en stark här östpå till<br />
Älven, styrde upp längs dennas östra arm <strong>och</strong> härjade hela sveakungens välde. När han<br />
kom upp till Foxerne, gick alla i land från skeppen. Men när de gått över en å där rinner,<br />
kom götarnas här emot dem, <strong>och</strong> då vart det strid. Norrmännen krossades <strong>av</strong> övermakten<br />
127
<strong>och</strong> råkade på flykt <strong>och</strong> många <strong>av</strong> dem dräptes vid en fors där. Kung Magnus flydde men<br />
götarna förföljde dem <strong>och</strong> dräpte alla de kom åt. Kung Magnus kom undan <strong>och</strong> styrde ut<br />
längs ån <strong>och</strong> därpå norrut mot Viken.<br />
Sommaren därefter (1101) fastlades en konungastämma vid Konungahälla i Älven, <strong>och</strong><br />
dit kom Magnus norrmanna-konung, Inge sveakonung, <strong>och</strong> Eirik Sveinsson danakonung,<br />
<strong>och</strong> mötet var bundet med lejd <strong>och</strong> fred. Gränserna mellan länderna bestämdes <strong>och</strong> kung<br />
Magnus skulle få Margreta, kung Inges dotter, till äkta. Hon vart sedan kallad Fredkulla.<br />
E<br />
Eysteins <strong>och</strong> Sigurd Jorsalafares saga<br />
fter kung Magnus barfots fall, tog hans söner Eystein, Sigurd <strong>och</strong> Ol<strong>av</strong> kungadömet.<br />
Kung Eystein sände bud (o.1110) till de klokaste <strong>och</strong> förnämsta männen i Jämtaland<br />
<strong>och</strong> bjöd dem till sig <strong>och</strong> tog emot dem med största blidhet när de kom, ledde dem på<br />
bortfärd med vängåvor <strong>och</strong> drog dem så till vänskap med sig. Detta skedde flera gånger.<br />
På så vis fick han alla de mäns trofasta vänskap som rådde för landet. Efter en tid valde<br />
jämtarna själva att ge allt sitt land under kung Eysteins välde. Konung Eystein vann<br />
Jämtaland med klokhet <strong>och</strong> inte med anfall som somliga <strong>av</strong> hans förfäder gjort.<br />
Kung Sigurd uppehöll sig mycket i Konungahälla <strong>och</strong> gynnade mycket denna köpstad.<br />
Han uppförde där ett stort kastell <strong>och</strong> lät runt kring det gräva ett mäktigt dike, <strong>och</strong><br />
borgvallen var byggd <strong>av</strong> torv <strong>och</strong> sten. Inne i kastellet lät han resa hus <strong>och</strong> göra en kyrka.<br />
Det helga korset lät han förvara i Konungahälla.<br />
Kung Sigurd fick till äkta Malmfrid. Hennes mor var Kristin, dotter till sveakungen<br />
Inge Stenkilsson. Malmfrids syster Ingeborg var gift med Knut l<strong>av</strong>ard, son till danakungen<br />
Eirik den gode <strong>och</strong> sonson till kung Sven Ulvsson. Knuts <strong>och</strong> Ingeborgs barn var<br />
Valdemar, som senare blev danakung, samt vidare Margreta, Kristin <strong>och</strong> Katrin. Margreta<br />
var gift med Stig vitaläder, <strong>och</strong> deras dotter var Kristin som giftes med sveakungen Karls<br />
Sverkersson. Deras son var kung Sverker.<br />
Nikolas danakung (1104-1134), Svein Ulvssons son, fick sedermera till äkta (c.1105)<br />
Inges dotter Margreta fredkulla, som förut kung Magnus barfot varit gift med. Nikolas<br />
sände bud till kung Sigurd Jorsalafare <strong>och</strong> bad om härhjälp från hela riket för att fara<br />
östpå vid Sve<strong>av</strong>äldet till Småland för att kristna folket där. I den tiden var vida omkring i<br />
Sve<strong>av</strong>äldet ännu mångt folk hedet <strong>och</strong> mångt illa kristnat, ty där var då ett par konungar<br />
som kastade kristnan <strong>och</strong> höll bloten uppe - så som först Blot-Svein gjorde <strong>och</strong> senare<br />
Erik årsäll. Kung Sigurd lovade komma <strong>och</strong> kungarna bestämde möte i Öresund<br />
(c.1125?). Kung Sigurd hade gott <strong>och</strong> väl tre hundraden med skepp, men då han kom<br />
hade danernas ledung upplösts då de inte trodde att norrmännen skulle komma. De for<br />
då <strong>och</strong> plundrade i Skåne <strong>och</strong> kom österut till köpstaden Kalmare. Där skövlade de <strong>och</strong><br />
likaså i Småland <strong>och</strong> lade som kostgäld (matskatt) på Småland femton hundraden <strong>av</strong> nöt -<br />
<strong>och</strong> då tog smålänningarna kristnan.<br />
Kung Sigurd lät så mycket stärka <strong>och</strong> gynna köpstaden i Kungahälla att det vart den<br />
förnämsta i Norge, <strong>och</strong> han satt där länge som vakt vid rikets gräns. Där i kastellet lät<br />
kung Sigurd bygga Korskyrkan. Det var en träkyrka, <strong>och</strong> stor omsorg var nedlagd både på<br />
virket <strong>och</strong> på timrandet. Den invigdes när kung Sigurd varit konung i tjugofyra vintrar (år<br />
1127). Där lät kungen förvara det heliga korset <strong>och</strong> många andra reliker. Framför altaret<br />
där lät han sätta en t<strong>av</strong>la som han låtit göra i Grekland <strong>och</strong> som var arbetad i koppar <strong>och</strong><br />
silver <strong>och</strong> fagert förgylld, satt med smältsten <strong>och</strong> ädelstenar. Där var en plenariebok, ritad<br />
med guldbokst<strong>av</strong>ar, som patriarken skänkt konung Sigurd. Tre år senare dog han.<br />
E<br />
Magnus blides <strong>och</strong> Harald gilles saga<br />
fter kung Sigurds död (1130) blev hans son Magnus blide kung i halva riket, <strong>och</strong><br />
likaså Harald gille, son till Magnus barfot. Kung Harald fick till äkta Ingrid, dotter<br />
till Ragnvald, konung Inge Stenkilssons son.<br />
Fem vintrar efter kung Sigurds död (1135) inträffade en märklig händelse i<br />
Konungahälla. Sysslomän där var då Harald flettes son Guthorm samt Sämund husfreja,<br />
128
gift med prästen Andreas Brunssons dotter Ingeborg. Deras söner var Pål flipp <strong>och</strong> Gunne<br />
fis. Andreas Brunsson var gift med Solveig, <strong>och</strong> de hade dottern Helga som var gift med<br />
Einar. Sämund hade en lönnboren son som hette Åsmund.<br />
Det hände sig i Konungahälla natten till första söndagen efter påskveckan att det hördes<br />
ett väldigt gny ute på gatorna i hela staden som om kungen färdats där med sin hird, <strong>och</strong><br />
hundarna ylade så svårt att man inte kunde hålla dem utan de slet sig lösa. Men alla som<br />
kom ut vart galna <strong>och</strong> bet allt i sin väg, män såväl som boskap. Och alla som vart bitna till<br />
blods vart vansinniga <strong>och</strong> alla h<strong>av</strong>ande miste fostren <strong>och</strong> blev galna. Sådana varsel inträffade<br />
nästan varje natt från påsken fram till himmelfärdsdagen. Folket var dödsförskräckt<br />
för dessa under <strong>och</strong> många g<strong>av</strong> sig bort <strong>och</strong> sålde sina gårdar <strong>och</strong> for ut i bygden eller till<br />
andra köpstäder. Tretton lastskutor gjorde sig redo <strong>och</strong> lämnade staden för färd till<br />
Björgvin (Bergen), men elva gick under med man <strong>och</strong> allt ombord. Det var på<br />
L<strong>av</strong>ransvakans dag (=10 aug) som lastskutorna gick under. Eirik danakung sände ord till<br />
Konungahälla <strong>och</strong> bad folket värna om sin stad, sägande att venderna hade ute en väldig<br />
flotta <strong>och</strong> härjade vida mot de kristna <strong>och</strong> fick jämt seger. L<strong>av</strong>rans-vakans dag kom<br />
Rettibur venderkonung till Konungahälla med fem <strong>och</strong> ett halvt hundrade vendiska<br />
snäckor, <strong>och</strong> på varje snäcka fanns det fyrtiofyra män <strong>och</strong> två hästar. Dunimits, kungens<br />
systerson, <strong>och</strong> Unibur rodde med en del <strong>av</strong> hären upp i östra älvgrenen kring Hisingen<br />
<strong>och</strong> kom därifrån ner mot staden, medan andra styrkor rodde upp till staden längs<br />
västgrenen. De lade i land ute vid pålraden <strong>och</strong> förde upp hästarna <strong>och</strong> red över Brattsås<br />
<strong>och</strong> så upp kring staden. Einar bar bud om detta till kastellkyrkan, ty dit hade stadens<br />
folk gått till högmässan. Då löpte allt folket ner i staden <strong>och</strong> väpnade sig <strong>och</strong> gick ner till<br />
bryggorna. Då såg de en otrolig härstyrka <strong>och</strong> att det stundade svår ofred. I den första<br />
framstöten förlorade venderna halvtannat hundrade skepp <strong>av</strong> sin här. När striden var som<br />
hetast stod stadsborna på bryggan <strong>och</strong> sköt mot de hedna, men sedan flydde de upp till<br />
kastellet. Venderna plundrade <strong>och</strong> tog vad de ville ha innan de lade eld i staden <strong>och</strong><br />
brände ner den helt <strong>och</strong> hållet jämte skeppen. Sedan anföll de med hela sin styrka<br />
kastellet <strong>och</strong> ordnade för en stormning. Två ländermän, Filippus bror Sigurd Gyrdarson<br />
samt Sigard, kom med sex hundraden män till Skårbåga, men Sigurd vände tillbaka med<br />
fyra hundraden, medan Sigard beg<strong>av</strong> sig med de två hundraden ner till staden <strong>och</strong> slogs<br />
där mot hedningarna <strong>och</strong> föll med allt sitt folk. Venderna anföll kastellet tills de som<br />
skyddade sig g<strong>av</strong> upp <strong>och</strong> gick ut <strong>och</strong> blev tagna till fånga. Alla sårade eller barn som de<br />
inte vill släpa med sig dräptes, innan de skiftades på manskapet. Därefter brände<br />
venderna kyrkan <strong>och</strong> alla hus som var i kastellet. Bara Andreas präst fick gå. Kung<br />
Rettibur for tillbaka till Vendland <strong>och</strong> många <strong>av</strong> dem som tillfångatagits var sedan länge i<br />
trältjänst i Vendland, men en del <strong>av</strong> dem friköptes <strong>och</strong> kom tillbaka. Köpstaden<br />
Konungahälla blev aldrig mer vad den förrut varit.<br />
E<br />
Inge krokryggs <strong>och</strong> hans bröders saga<br />
fter kung Haralds gilles fall (år 1136) blev hans söner Inge <strong>och</strong> Sigurd kungar.<br />
Magnus blide som tidigare varit kung, men gått i kloster (1135), togs därifrån <strong>och</strong><br />
han flydde östpå till Götland <strong>och</strong> vidare till Danmark. Den tiden satt Karl Sonason som<br />
jarl i Götland, han var mäktig <strong>och</strong> ärekär. Magnus sade att Norge låg fritt för dem ifall<br />
några storhövdingar ville söka sig dit. Och emedan jarl Karl var lysten efter makt <strong>och</strong><br />
lyhörd för övertalningar samlade han trupper <strong>och</strong> red västöver till Viken, där många gick<br />
under hans lydnad för sin rädslas skull. Då samlades en styrka under kung Inge <strong>och</strong> gick<br />
mot jarl Karl <strong>och</strong> götahären <strong>och</strong> de möttes i en strid vid Krokaskog där kung Inge fick<br />
segern.<br />
Sigurd slemmedjäkne kom om sommaren (c.1136) österifrån till Norge, men fortsatte<br />
söderut där han hade flera strider med vendiska män så snart han mötte deras skepp. Han<br />
styrde sedan upp i den östra armen <strong>av</strong> Älven, där han erövrade tre skepp <strong>av</strong> det manskap<br />
som styrdes <strong>av</strong> Tore hvinantorde <strong>och</strong> hans egen systerson Ol<strong>av</strong>, son till Harald kejsa <strong>och</strong><br />
Ragnhild som var dotter till Magnus barfot. Ol<strong>av</strong> jagade han upp i landet, Tore var i<br />
129
Konungahälla med en härsamling till hands. Sigurd styrde dit <strong>och</strong> de växlade skott,<br />
många föll på båda sidor <strong>och</strong> många vart sårade. Sigurd <strong>och</strong> hans män lyckades inte<br />
tillkämpa sig landvinning. Sigurd for då vidare norrut mot Viken.<br />
Brigida hette kung Harald gilles dotter. Hon var först gift med sveakungen Inge (d.y.)<br />
Hallsteinsson, sedan med jarl Karl Sonason, <strong>och</strong> därpå med Magnus (Henriksson; 1160-<br />
61) sveakung. Sist var hon gift med jarl Birger brosa, <strong>och</strong> de hade fyra söner samman.<br />
Den förste var Filippus jarl, den andre Knut jarl, den tredje Folke <strong>och</strong> den fjärde Magnus.<br />
Av deras döttrar blev Ingegerd gift med konung Sverker, <strong>och</strong> deras son var kung Jon. Den<br />
andra var Kristin, den tredje Margreta.<br />
H<br />
Håkon härdabreds saga<br />
åkon, kung Sigurds son, blev tagen till kung <strong>av</strong> sina män då han var tio år gammal<br />
(1157), men kung Inge regerade i Norge. De for först upp i Götland, <strong>och</strong> kung Inge<br />
gjorde dem fredlösa. (248)<br />
Sommaren efter (1158) kom Håkon <strong>och</strong> hans män ner från Götland <strong>och</strong> for till<br />
Konungahälla med mycket <strong>och</strong> välrustat manskap. Han kunde räkna fyrtio hundraden.<br />
Efter en strid med Gregorius Dagsson for han vidare mot Viken. Även året efter<br />
utkämpade norrmännen strider vid Konungahälla.<br />
Kung Inge föll (= 4 feb 1161) <strong>och</strong> hans broder (på mödernet?) Orm flydde till sin<br />
broder Magnus (Henriksson) i Svitjod, ty han var då konung där, <strong>och</strong> deras broder<br />
Ragnvald satt där som jarl. De var alla söner till Ingrid (?tidigare gift med Harald gille,<br />
<strong>och</strong> dotter till Ragnvald?) <strong>och</strong> Heinrik den halte, son till danakungen Svein Sveinsson.<br />
Det svärd som Olov Haraldsson hade haft vid slaget vid Stiklastad (år 1030), <strong>och</strong> som<br />
kallades Hneitir, hade han kastat ifrån sig i striden då han vart sårad. En man ättad från<br />
Svitjod hade då tagit upp svärdet då hans eget var brutet. Efter striden kom han undan<br />
med de flyende <strong>och</strong> hade med sig svärdet till sin gård. Den ärvdes <strong>av</strong> hans son <strong>och</strong> gick<br />
sedan vidare i arv, <strong>och</strong> det följde städse med inneh<strong>av</strong>et <strong>av</strong> svärdet att envar sade den<br />
andre vad det hette <strong>och</strong> var det kommit ifrån. Långt senare hände det i<br />
miklagårdskejsarens Kirjalax dagar att där var stora skaror <strong>av</strong> väringar i staden. Det var<br />
deras sed när de lade sig till sömns att de hade hjälm på, sköld över sig <strong>och</strong> svärdet under<br />
huvudet, varvid höger hand skulle vila kring greppk<strong>av</strong>eln. Då kejsaren hörde om svärdet<br />
g<strong>av</strong> han guld för det till tre gånger svärdets värde, <strong>och</strong> lät sedan föra det till Ol<strong>av</strong>skyrkan<br />
som väringarna underhöll, <strong>och</strong> det lades där vid altaret.<br />
E<br />
Magnus Erlingssons saga<br />
ystein, son till Eystein Haraldsson, var helt ung <strong>och</strong> ännu inte fullvuxen då han en<br />
sommar (c.1172) for österut i Sve<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> uppsökte Birger brosa. Han var gift<br />
med Brigida, Eysteins faster. De g<strong>av</strong> honom manskap <strong>och</strong> goda penningar, <strong>och</strong> lovade<br />
honom sin vänskap. Hans for tillbaka till Norge <strong>och</strong> samlade kring sig många män vilka<br />
kom att kallas birkebeinar. De hade sitt folk mest från Markerna <strong>och</strong> götaälvsbor <strong>och</strong> en<br />
mängd män från Telemarken.<br />
Den flock som kallades birkebeinarna samlades åter (1174) <strong>och</strong> var mäkta manstark. Av<br />
det manskap som kom undan var många sårade <strong>och</strong> hade förlorat vapen <strong>och</strong> kläder, <strong>och</strong><br />
alla var de utan pengar. Några tog sig östpå till Markerna, många till Telemarken, mest<br />
de som hade släkt där. En del g<strong>av</strong> sig ända österut i Sve<strong>av</strong>äldet. Alla var de rädda för de<br />
trodde sig ha föga nåd att vänta <strong>av</strong> kung Magnus eller Erling jarl.<br />
* * *<br />
130
Nials saga<br />
Omfattar främst 900-talet. Nedtecknad omkring 1100-talet.<br />
omkring 960<br />
E<br />
n man hette Atle, son till Arnvid jarl från Östergötland. Han var en stor viking.<br />
Med sina åtta skepp låg han ute i Mälaren. Hans fader hade förhindrat konung<br />
Håkon Adelsteinsfostre från att få skatterna <strong>av</strong> Jämtland, <strong>och</strong> därifrån flydde far<br />
<strong>och</strong> son till Götaland. Atle styrde med sin flotta ur Mälaren genom Stocksund <strong>och</strong> så<br />
söderut till Danmark. Nu var han i Öresund. Han var <strong>av</strong> både svea- <strong>och</strong> danakungen lyst<br />
fredlös för de rån <strong>och</strong> dråp han övat i bägge rikena.<br />
(Där mötte de Rut <strong>och</strong> Sote, som högg ner dem alla.)<br />
* * *<br />
Gunnlög Ormtungas saga<br />
Omfattar tiden 980-1008. Nedtecknad omkring 1200.<br />
G<br />
unnlög ormtunga besökte olika kungar <strong>och</strong> framförde olika kväden, <strong>och</strong> kom på<br />
denna färd till Norge <strong>och</strong> Irland samt till jarlen över Orkneyöarna. Från den<br />
sistnämnde for han med köpmännen till Norge <strong>och</strong> sedan vidare till Kungälv. Här<br />
fick de en vägvisare, som ledsagade dem upp till västra Gautaland (Västergötland), där de<br />
nådde fram till den köpstad som heter Skara. Här hade jarlen Sigurd sitt säte. Han var då<br />
tämligen gammal. Gunnlög trädde fram för honom, hälsade honom höviskt <strong>och</strong> sade sig<br />
ha diktat ett kväde om honom. Jarlen bjöd djup tystnad i salen <strong>och</strong> Gunnlög framsade<br />
kvädet, som var en flock, <strong>och</strong> jarlen lönade honom väl <strong>och</strong> bad honom taga uppehåll där<br />
om vintern.<br />
Sigurd jarl hade sedan ett stort julgille. Dagen innan julen gick in kom sändemän från<br />
jarl Erik i Norge. De var tolv män i följet <strong>och</strong> förde med sig skänker till Sigurd. Denne<br />
tog med stor fägnad emot dem <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem plats i salen bredvid Gunnlög. Där gick det<br />
mycket muntert till vid dryckeslagen. <strong>Götar</strong>na ordade om att ingen jarl fanns som var mer<br />
frejdad än Sigurd deras egen. Men norrmännen menade på att jarl Erik var mer<br />
förträfflig. Härom trättes de <strong>och</strong> bägge flockarna tog omsider Gunnlög till skiljeman. Han<br />
kvad då dennan visa:<br />
Jarl, varom I orden<br />
är nu grå <strong>och</strong> gammal.<br />
Dock har vita, vilda<br />
vågor gubben skådat.<br />
Men jarl Erik minnes<br />
muntert ifrån härtåg<br />
131
österut bland skären<br />
ännu flera sjöar.<br />
(Samnma dikt igen, men enligt en annan översättning:)<br />
Högt må, härmän, gärna<br />
ni gråhårige jarlen<br />
prisa, väldiga vågor<br />
såg han ofta välta.<br />
Dock såg segersälle<br />
Eirik slungas fler<br />
blåa böljor runt om<br />
bogen i österled.<br />
Alla var väl tillfreds med hans utslag. Norrmännen dock mest. När julen gått, vände<br />
sändemännen åter hem med de gåvor Sigurd sände jarl Erik. På Gunnlögs begäran<br />
skaffade Sigurd jarl honom en ledsagare till Tiundaland i Svitjod.<br />
Svitjods kung var vid denna tid Olof svenske, sonen till Erik segersäll <strong>och</strong> Sigrid<br />
storråda, Skoglar-Tostes dotter. Han var en mäktig <strong>och</strong> berömd kung, mycket äregirig.<br />
Gunnlög kom till Uppsala om våren när svearnas ting där hölls. Då han lyckats komma<br />
inför kungen <strong>och</strong> hälsat honom vart han väl mottagen <strong>och</strong> kungen frågade honom vem<br />
han var. Han sade sig vara en isländing.<br />
Gunnlög framförde senare ett kväde för Olaf svenske (vilket inte återges) <strong>och</strong> fick<br />
belöning innan han for därifrån, först till England <strong>och</strong> sedan vidare.<br />
* * *<br />
Knytlingasagan<br />
Tiden c:a 940-1200. Återgiven efter en engelsk översättning. Där<strong>av</strong> förloras alla<br />
ortnamnens egentliga form <strong>och</strong> lydelse. Därför ska namnen ses som översättningar vilket<br />
skett i enlighet med den personens uppfattning.<br />
2. (Slaget vid Fyrisvallarna)<br />
U<br />
nder Harald Gormssons regering (c.940-986), sände Styrbjörn starke, son till<br />
Olof Björnsson, Sveriges konung, ut en flotta österut mot Baltikum, <strong>och</strong><br />
invaderade Danmark <strong>och</strong> tog tillfånga kung Harald Gormsson. Då g<strong>av</strong> kung<br />
Harald honom sin dotter Thyra till äkta <strong>och</strong> for med honom till Sverige. Innan han steg<br />
iland, brände Styrbjörn alla sina skepp, <strong>och</strong> då kung Harald insåg att Styrbjörn inte längre<br />
hade någon flotta, seglade han men sina skepp in i Mälaren <strong>och</strong> därifrån tillbaka till<br />
Danmark.<br />
Styrbjörn kämpade på Fyrisvallarna emot sin farbror Erik Segersäll, kung <strong>av</strong> Sverige,<br />
<strong>och</strong> han föll där tillsammans med de flesta <strong>av</strong> sina män, medan några <strong>av</strong> dem flydde.<br />
Svenskarna kallade detta för slaget vid Fyris.<br />
132
5. (Slaget vid Svolder)<br />
... kung Sven (Tveskegg) äktade Sigrid storråda, dotter till Skoglar-Toste, <strong>och</strong> mor till<br />
kung Olof <strong>av</strong> Sverige. Hon var tidigare gift med kung Erik Segersäll.<br />
... Tillsammans med sin styvson kung Olof <strong>av</strong> Sverige <strong>och</strong> Erik jarl (i Danmark), sin<br />
måg, orsakade Sven Tveskägg kung Olof Tryggvassons död vid slaget vid Svolder. Efter<br />
kung Olof Tryggvassons död (år 1000), delade var <strong>och</strong> en <strong>av</strong> de tre, kung Sven <strong>av</strong><br />
Danmark, kung Olof <strong>av</strong> Sverige <strong>och</strong> Erik jarl, <strong>och</strong> tog en tredjedel <strong>av</strong> Norge.<br />
22. (Strider mot Magnus den gode; 1042-1047; <strong>och</strong> Stenkil)<br />
... Kung Sven Ulfsson (Estridsson; reg. 1047-1074) gick ombord <strong>och</strong> seglade med sina<br />
skepp till östra Skåne, där han lade till. Han färdades vidare från öster, genom Sverige för<br />
att träffa sin släkting kung Anund Olofsson, där han stannade till våren.<br />
...Ytterligare en gång flydde Sven till Sverige, <strong>och</strong> stannade där över vintern, medan<br />
Magnus vände tillbaka till Norge.<br />
Till våren (år 1046) kom Harald Sigurdsson, som var släkt med Sven genom äktenskap,<br />
till Sverige från Ryssland österifrån. Haralds hustru, Ellisif, var dotter till kung Jarosl<strong>av</strong> <strong>av</strong><br />
Novgorod, <strong>och</strong> hennes moder Ingegerd var dotter till Olof svenske, Sven Ulfssons<br />
farbror.<br />
... men Sven flydde åter till Sverige, men så snart kungarna (Magnus den gode, <strong>och</strong><br />
Harald Sigurdsson) hade färdats till Norge, vände han tillbaks till Danmark, <strong>och</strong> han<br />
stannade där under vintern. (Året därpå, år 1047, dog Magnus den gode)<br />
... Kung Sven stred också mot kung Stenkil i Sverige, som förde sina styrkor mot kung<br />
Sven men utan att erövra någon del <strong>av</strong> hans kungadöme.<br />
82. (släktskap)<br />
Harald kesja (son till kung Erik Svensson den gode <strong>av</strong> Dm som reg. 1095-1103) hade<br />
sonen Björn järnsida, som äktade Katrin, dotter till Inge (d.ä.) Stenkilsson <strong>av</strong> Sverige.<br />
Deras dotter var Kristin, som äktade Erik Edvardsson den helige, <strong>av</strong> Sverige, <strong>och</strong> deras<br />
barn i sin tur var kung Knut (Eriksson) <strong>av</strong> Sverige, <strong>och</strong> drottning Margret som äktade<br />
kung Sverre (Sigurdsson) <strong>av</strong> Norge; <strong>och</strong> Katrin som äktade Nikulas Blaka, vems dotter<br />
var fru Kristin, hustru till jarl Håkon galen <strong>av</strong> Norge: deras son var Knut stump, en jarl i<br />
Norge.<br />
88. (släktskap)<br />
Vid den tiden (1100-talets början) var Harald kung österut i Novgorod. Han var son till<br />
kung Valdemar, son till Jarosl<strong>av</strong>, son till Vladimar som var fosterfar till Ol<strong>av</strong><br />
Tryggvasson. Kung Haralds moder var Gyda, dotter till kung Harald Godwinsson <strong>av</strong><br />
England. Kung Harald (Valdemarsson) äktade Kristin, dotter till kung Inge (d.ä.)<br />
Stenkilsson <strong>av</strong> Sverige <strong>och</strong> syster till drottning Margret som vid denna tid var gift med<br />
kung Nikulas <strong>av</strong> Danmark (reg. 1104-1134)<br />
(Denne Harald hade också dottern Engilborg som äktade hertig Knut Eriksson, son till<br />
kung Erik Svensson den gode <strong>av</strong> Dm.)<br />
<strong>93</strong>. (släktskap)<br />
Hertig Knut <strong>och</strong> Engilborg hade tre döttrar: Margret, Kristin <strong>och</strong> Katrin, som gifte sig<br />
österut. Kristin äktade kung Magnus den blinde <strong>av</strong> Norge. Margret äktade Stig Hvideläder<br />
<strong>av</strong> Skåne, <strong>och</strong> deras barn var Nikulas, <strong>och</strong> Kristin som äktade Karl Sorkvisson<br />
(Sverkersson) , kung i Sverige. Deras son i sin tur var Sorkvir (Sverker), kung <strong>av</strong> Sverige,<br />
som äktade Ingegerd, dotter till jarl Birger brosa, vems son var Jon (Sverkersson), kung <strong>av</strong><br />
Sverige.<br />
108. (Vid Lödöse; början <strong>av</strong> perioden 1146-1157.)<br />
133
... De möttes i ett slag vid Viborg (i Jylland), <strong>och</strong> kung Svein (Eriksson) <strong>och</strong> Valdemar<br />
(Knutsson) fick segern, medan kung Knut (Magnusson) flydde, först till Ålborg, sedan<br />
norrut till Kungälv (=Kungahälla) i Norge (=Bohuslän), <strong>och</strong> slutligen upp till Lödöse. I<br />
Götaland mötte han sin styvfader Sorkvir (Sverker) Karlsson som hade gift sig med<br />
Rikiza, kung Knuts moder, <strong>och</strong> frågade honom om hjälp att samla styrkor. Kung Sorkvir<br />
erbjöd honom en provins i Sverige tillräcklig för att tillgodose hans kr<strong>av</strong> på uppehälle,<br />
medan han själv skulle ta över kung Knuts provinser i Danmark, men kung Knut ville inte<br />
höra om detta.<br />
Därefter reste kung Knut österut till Ryssland <strong>och</strong> tillbaka igen, sedan söderut till<br />
Rostock.<br />
110. (Erövringen <strong>av</strong> Småland; slutet <strong>av</strong> perioden 1146-1157.)<br />
Kung Svein reste ett uppbåd under vintern för en färd utomlands i samtycke med kung<br />
Knut <strong>och</strong> Valdimar, med <strong>av</strong>sikt att anfalla Sverige. Han sände bud till kung Knut <strong>och</strong><br />
Valdimar <strong>och</strong> bad dem komma med honom, men de vägrade, eftersom Sorkvir kung i<br />
Sverige var äktad med Rikiza, moder till kung Knut <strong>och</strong> Suffia.<br />
Sedermera drog kung Knut ut mot Sverige <strong>och</strong> erövrade den del <strong>av</strong> Sverige som kallas<br />
Värend. Biskopligt är landskapet indelat i fem områden, <strong>och</strong> det utgör en enda<br />
biskopsstift, i vilket det är femtiosex kyrkor. Han erövrade ett annat landskap som heter<br />
Finnveden, som består <strong>av</strong> tre områden, kallade Östbo, Sundbo <strong>och</strong> Västbo. Dessa<br />
landskap <strong>och</strong> områden ligger närmast det danska kungadömet.<br />
Nikulas nodder blev dödad på denna färd. Kung Svein for hem, <strong>och</strong> lämnade sina män<br />
efter sig i Faurås i Halland under ledning <strong>av</strong> de två hövdingarna Karl <strong>och</strong> Knut. När<br />
götarna hörde om detta, g<strong>av</strong> de sig <strong>av</strong> <strong>och</strong> överraskade dem i deras hus, <strong>och</strong> dödade alla<br />
som kom ut, medan alla de övriga togs som fångar. <strong>Götar</strong>na högg upp ett hål i isen <strong>och</strong><br />
slängde ner dem där.<br />
111. (Kung Sverkers dotter)<br />
...<strong>och</strong> vid denna tid hämtade kung Knut sin utlovade brud, kung Sorkvirs dotter, från<br />
Sverige.<br />
126. (Ny ärkebiskopsstol; omkring 1175-1182)<br />
Denna vinter sände påve Alexander pallium till ärkebiskop Absalon, <strong>och</strong> g<strong>av</strong> honom full<br />
aktoritet som ärkebiskop över Danmark, Sverige <strong>och</strong> båda Götalanden.<br />
127. (släktskap)<br />
Kung Valdimar Knutssons dotter Engilborg äktade kung Philip <strong>av</strong> Frankrike, fader till<br />
kung Louis <strong>av</strong> Frankrike, som erövrade Damiette. En annan dotter till kung Valdimar var<br />
Rikiza, som äktade Eirik Knutsson, kung <strong>av</strong> Sverige, deras barn var kung Erik (Eriksson,<br />
den läspe <strong>och</strong> halte) <strong>och</strong> Rikiza som äktade kung Håkan unge <strong>av</strong> Norge.<br />
* * *<br />
134
Konung Sverre Sigurdssons saga (efter<br />
Flatöboken)<br />
Omfattar tiden år 1152-1202.<br />
5. (Julen år 1176; hos Birger brosa)<br />
F<br />
rån Kongahälla for han (Sverre) till Ljodhus (Lödöse) <strong>och</strong> fick mycket bråk <strong>och</strong><br />
besvär. Han kom med stor möda till Östergötland. Tre nätter före jul anlände han<br />
till Birger brosa, vilken var gift med hans faster, som hette Birgitta. Där bar han<br />
fram sitt vanskliga mål (att gå i strid mot norske kungen) inför jarlen <strong>och</strong> sin fränka.<br />
... Sedan jultiden gått vände han färden till Värmland förty att han tyckte sig icke <strong>av</strong><br />
jarlen få sådana svar, som syntes innebära ett <strong>av</strong>görande för honom.<br />
5-10. (år 1177; Järnbäraland, <strong>och</strong> Jämtland)<br />
(Sverre samlar folk i Värmland. Jarlen Birger brosas tre söner omtalas som små <strong>och</strong> ännu<br />
ej vuxna. Det kommer brev till Sverre från kung Knut <strong>och</strong> jarl Birger vilket löd att de inte<br />
kunde hjälpa Sverre.)<br />
Onsdagen därefter, vilken vi kalla askonsdagen, tog Sverre ledning <strong>av</strong> denna flock <strong>och</strong><br />
anträdde sin färd från Hammar i Värmland (=i Norge?) <strong>och</strong> hade icke större skara än<br />
sjuttio man <strong>och</strong> vände sig mot (Oslo-) Viken. (Han återvände till Värmland <strong>och</strong> fortsatte<br />
norrut till Edaskog. (Efter påsken 1177 skulle han <strong>av</strong>tåga men fann att vägarna norrut var<br />
spärrade. Han tog då rådet att färdas mot Östersalt (Östersjön?) <strong>och</strong> färdades genom en<br />
skog som var tolv raster lång tills han kom till Ekeshärad. Därifrån färdades de genom en<br />
skog som var lika lång tills de kom till Malung. Därifrån färdades de ytterligare genom en<br />
tolvrastersskog till Järnbäraland.)<br />
Järnbäraland lyder under sveakonungens välde <strong>och</strong> var då ännu hedet. De hade ock<br />
aldrig förr sett en konung komma i sitt land <strong>och</strong> var de ovana vid en konungs genomresa.<br />
(Från Järnbäraland färdades de genom en skog, som hade en utsträckning <strong>av</strong> aderton<br />
raster, till ett härad. Därefter for han genom en skog som upptog trettioåtta raster till<br />
genomfärd. Slutligen nådde han fram till Jämtland, <strong>och</strong> strax därpå for han vidare till<br />
Norge. Efter en tid i Norge for han senare under året åter till Värmland, <strong>och</strong> till<br />
Edaskog.)<br />
17-21. (År 1178; samma färd igen)<br />
(Sverre tågade tidigt under året åter mot Östersalt<br />
med två hundra man, kom till Järnbäraland, <strong>och</strong> därefter först till Alfta i Hälsingland <strong>och</strong><br />
sedan till Jämtland. Här drabbade de samman i ett slag på isen mot jämtarna men vann<br />
seger. Därefter for de vidare över fjället till Norge.)<br />
91. (År 1184; släktskap)<br />
En vinter efter konung Magnus fall fick Sverre till äkta Margreta, dotter till<br />
sveakonungen Erik Edvardsson den helige. Han vilar i skrin i Uppsala. Hennes broder var<br />
sveakonungen Knut.<br />
100. (År 1185; Götaland <strong>och</strong> Svitjod.)<br />
De (Sverre <strong>och</strong> hans män) härjade vid Estland där som heter Vik <strong>och</strong> Tunta <strong>och</strong> fick gods<br />
<strong>och</strong> vände åter till Götaland <strong>och</strong> vart oense med saxarna <strong>och</strong> vann <strong>av</strong> dem två koggar <strong>och</strong><br />
135
tog där ofantligt mycket gods, for därefter till Svitiod <strong>och</strong> fann där kung Knut, <strong>och</strong> var<br />
där i god undfägnad.<br />
104, 112, 121, 122. (Filip Birgersson)<br />
(Jarl Birger brosas son Filip följde Sverre från början <strong>av</strong> 1190-talet till sin död 3 jan<br />
1200.)<br />
106. (År 1195?; Knut Eriksson dör.)<br />
Efteråt på denna hösten <strong>av</strong>led konung Knut i Svitjod <strong>och</strong> kom där till rike <strong>och</strong><br />
konungadöme Sverker Karlsson efter honom.<br />
115. (sensommar år 1198; Karl Sverkersson)<br />
Där hade tidigare varit i staden (Trondheim) Karl, son till konung Sverker, som då var<br />
förmäld med Ingeborg, konung Sverres dotter. Herr Karl hade fått något dunkelt rykte<br />
om baglernas (= Sverres motståndare) färd <strong>och</strong> begivit sig om kvällen upp över bron <strong>och</strong><br />
var i den by/stad, som heter Berg. Baglerna kom under natten <strong>och</strong> var dem sagt var herr<br />
Karl månde vara; kom de dit, där han var, <strong>och</strong> vart herr Karl dräpt <strong>och</strong> nästan hela hans<br />
svit.<br />
135. (År 1202, Birger brosa dör.)<br />
Då dog jarl Birger brosa. Då tog svearna till konung Jon, som var son till Sverker. Han<br />
var då vintergammal (född året innan). Hade då svearna en byxlös konung.<br />
* * *<br />
STURLA TORDSSON<br />
Håkon Håkonssons saga<br />
(tiden 1203-1263)<br />
1. kungar<br />
r 1203, Sverker Karlsson var konung i Svitjod.<br />
Å<br />
29. År 1216; Eskil lagman.<br />
Fru Kerstin, änka efter Håkon galen, vart gift österut i Götland. Det var Eskil lagman, son<br />
till Magnus minneskjold, brorson till jarlen Birger brosa, som fick henne. Hos dem vart<br />
junker Knut uppväxt, son till Håkon jarl <strong>och</strong> fru Kristin. Om hösten då kung Håkon <strong>och</strong><br />
Skule jarl satt i Kungahälla, sände de brev upp i Götaland till lagmannen om att han<br />
skulle sända junker Knut till dem, <strong>och</strong> sa att de skulle fara tillsammans med honom. Det<br />
vart fastsatt möte mellan dem, <strong>och</strong> på stämmodagen kom jarlen, men inte lagmannen,<br />
eftersom han inte litade helt fullt på birkebeinarna (ett parti i Norge).<br />
35. År 1218, efter påsk i Ljodhus.<br />
136
Eskil lagman var då i Ljodhus (Lödöse). Han hade fått nys om slittungarnas färd, <strong>och</strong> att<br />
de rövade vida omkring (Älvens mynning).<br />
Junker Knut var med Eskil, men löpte till skogs när långskeppen kom längs älven. Strax<br />
efter flydde också Eskil <strong>och</strong> hans män. Slittungarna tog deras skepp, mässkläder <strong>och</strong><br />
många andra dyrbarheter varefter de for sin väg.<br />
104-107. År 1224<br />
Sigurd ribbung for så österut till Värmland. Då kom mycket folk till honom. Däribland<br />
tolv hövdingar <strong>och</strong> alla hade mycket folk. Och värmlänningarna tog emot dem alla. Då<br />
kom emot dem mycket folk under en annan ledning. De for sedan tillbaka till Norge.<br />
Norske konungen sände då för andra gången brev till sveakungen <strong>och</strong> påminde honom<br />
om den skada som värmlänningarna gjort, <strong>och</strong> att han borde stoppa detta.<br />
Kung Håkon seglade österut till Konga-hälla sent på hösten. Då kom Eskil lagman till<br />
honom. Han var gift med fru Kerstin, mor till junker Knut. De talade mycket om ofreden<br />
som värmlänningarna <strong>och</strong> markemännen gjorde i Norge tillsammans med ribbungarna.<br />
Kungens ländmän var också tillstädes <strong>och</strong> berättade om den skada de fått <strong>av</strong> värmlänningarna<br />
<strong>och</strong> götarna, de sade att norrmännen inte längre kunde tåla denna skada. Eskil<br />
bad Håkan att skriva ett tredje brev, så skulle han se till att vara hos kung Erik då det<br />
lästes vid julen.<br />
109-117. År 1225; Värmland skövlas.<br />
Kung Håkon ämnade fara till Värmland strax efter jul. Han for från Tunsberg 11 jan. En<br />
präst vid namn Jon kom då till Oslo <strong>och</strong> fick höra <strong>av</strong> biskopen att kungen tänkte bränna<br />
både kvinnor <strong>och</strong> barn, men prästerna skulle de lägga på stigar <strong>och</strong> hudflänga. Prästen for<br />
genast iväg <strong>och</strong> varnade alla han mötte på sin väg tillbaka till Värmland. På så vis blev<br />
nyheten känd innan kung Håkon kom. Han kom med 3000 man till Eidskogen som är<br />
tolv mil lång, <strong>och</strong> där är en kyrka mitt i skogen. Denna väg är bra då isen ligger. Då kom<br />
spejarna <strong>och</strong> förtalte att landet var öde, <strong>och</strong> att både folket <strong>och</strong> ribbungarna hade gett sig<br />
<strong>av</strong>. Då beg<strong>av</strong> sig hären till Moraster som ligger nordligast i landet. Därefter red kungen<br />
till en bygd som heter Eidar (Ed), <strong>och</strong> han stannade på en gård som heter Medalbö, som<br />
Odd Eiriksson ägde. Detta var fredagen före nioveckorsfastan. Därefter for hären ut <strong>och</strong><br />
brände vida omkring, men ingenstans påträffade de någon som stannat kvar. Framför<br />
dem på vägen till Nykyrka hade värmlänningarna fällt träd till hinder, men kungen sände<br />
dit män som strax togs bort dem <strong>och</strong> fick de fåtaliga värmlänningarna på flykt. De for då<br />
vidare till en bygd som heter Årvik (Arvika). Då kom några från en bygd som heter Strand<br />
<strong>och</strong> bad om nåd, <strong>och</strong> alla tjugofyra gårdar som fanns där fick nåd. Därefter for de vidare<br />
<strong>och</strong> brände till de kom till Gladafors, <strong>och</strong> även här brände de bygden. Här vände kungen<br />
<strong>och</strong> for tillbaka till Strand <strong>och</strong> vidare till Saurvik vid Kölen (Köla), <strong>och</strong> for till den bygd<br />
som heter Holmedal. Då kungen kom till västra Holmedal kom både präster <strong>och</strong> bönder<br />
till honom <strong>och</strong> bad om nåd. Därefter for kungen västerut genom skogen till Aurmark i<br />
Borgarsysle.<br />
139-140. År 1226; möte i Kungahälla.<br />
Då kung Håkon var i Kungahälla, kom Eskil lagman <strong>och</strong> fru Kristin dit till honom.<br />
Lagmannen sade att kung Erik (Eriksson läspe <strong>och</strong> halte) <strong>och</strong> alla götarna hade stora<br />
klagomål mot Norges kung för den färd han gjort i Värmland. Men kungen svarade att<br />
lagmannen kände till hur ofta han hade bett om att sveakungen skulle jaga bort från riket<br />
sitt de tjuvar (ribbungar) som dagligen stal <strong>och</strong> rånade i norgekungens rike.<br />
148-150. År 1227; Värmland, Kungahälla, <strong>och</strong> Ljodhus.<br />
Herr Knut flydde via Gudbrandsdalen till Värmland. Där fick han folk <strong>och</strong> for med dem<br />
norrut till Norge. När vintern kom var kung Håkons sändemän på väg från Danmark till<br />
Norge. De blev liggande vid Marstrand för isens skull, <strong>och</strong> Knut var då i Ljodhus. Knut<br />
137
lät då anfalla med hjälp <strong>av</strong> en mängd småskepp. Även om det var fullt med skepp i<br />
hamnen var det ingen som ville hjälpa sändemännen, vilka med en stor del <strong>av</strong> sitt följe<br />
blev dräpta. Då kung Håkon hörde detta lät han hugga upp isen <strong>och</strong> for med sina skepp<br />
från Oslo till Ljodhus. Då de kom fram var Knut <strong>och</strong> de flesta <strong>av</strong> hans män borta. Björn<br />
backe var deras hövding. Han hade satt sig i kastellet norr om staden. Birkebeinarna<br />
omringade kastellet <strong>och</strong> de därinne kom ut så snart de fick löfte om nåd, varefter de bröt<br />
ner <strong>och</strong> brände kastellet.<br />
154-156. År 1227; Kungahälla, ofred i Värmland.<br />
Då kung Håkon tänkte fara österut till landsänden, kom det brev från Knut <strong>och</strong> fru<br />
Kristin <strong>och</strong> lagmannen. De sökte grid (fred) hos kungen för Knut <strong>och</strong> sa att han ville ge<br />
sig i kungens våld så snart han kom österut. De bad om att de skulle ske i lönn, så att inte<br />
ribbungarna fick reda på det, för de ville dräpa Knut. Detta gjorde kungen glad <strong>och</strong> han<br />
lovade både fred <strong>och</strong> heder till sin frände. Då kung Håkon kom österut till (Göta) Älven,<br />
sades det att ribbungarna var uppe i Vänern. Kungen sände då bud till fru Kristin, som<br />
genast svarade att hon skulle komma själv <strong>och</strong> fredhelga sin son Knut. Kungen satt i<br />
Kungahälla en halv månad <strong>och</strong> fick dagligen sändebud från fru Kristin, allt medan Håkon<br />
drog sina skepp över Eidaskog där ingen förr dragit sina skepp. Kungen sände bud österut<br />
till Värmland <strong>och</strong> sade till bönderna att de antingen skulle jaga ut ofredsflocken ut ur sina<br />
bygder eller också så skulle han komma dit <strong>och</strong> ställa till det själv. Då bönderna såg detta<br />
brev, samlade de sig <strong>och</strong> for emot Magnus, tog honom <strong>och</strong> hängde honom med flera <strong>av</strong><br />
hans män. Därefter slutade ribbungarnas tid.<br />
165. 1230 våren, Birger brosas släkt.<br />
Den dag som tinget var i slutet <strong>av</strong> vintern kom Magnus broke, kung Håkons frände, öster<br />
från Sve<strong>av</strong>älde. Han var son till Knut jarl, som var son till Birger brosa. Magnus var gift<br />
med Sigrid, dotter till Knut sveakonung, <strong>och</strong> Knut hette son deras.<br />
216. 1240, sändebud till Svitjod.<br />
Hertig Skule hade sänt Jatgeir skald med brev österut till Jämtland, <strong>och</strong> därifrån till<br />
Helsingland <strong>och</strong> vidare till Svitjod. Så snart som kungen hörde detta sände han Gunnar<br />
<strong>och</strong> 15 man med honom efter Jatgeir. De dräpte en man i Jämtland, som hette Tore<br />
risbit, som var hertigens syssloman. I Helsingland hann de upp Jatgeir <strong>och</strong> de tog hans<br />
brev <strong>och</strong> vände tillbaka igen.<br />
243. 1241, uteblivet kungamöte i Kungahälla om Värmland.<br />
Under våren blev Jatgeir skald dräpt i Kaupmannahamn. Jatgeir var då kommen ned från<br />
Sve<strong>av</strong>äldet <strong>och</strong> hade farit den östra vägen hela tiden, efter det att Gunnar tagit hans brev i<br />
Helsingland. Kung Håkon for från Norge till Kungahälla <strong>och</strong> väntade sig att finna Eirik<br />
sveakonung, för svearna klagade då mycket på kung Håkon för att han bränt Värmland.<br />
Men kung Eirik var då uppe i Gautland <strong>och</strong> ville icke möta kung Håkon, <strong>och</strong> han sände<br />
till honom herr Birger (=Birger jarl), sin svärson, som då var gift med Ingeborg, syster till<br />
kung Eirik. Då kung Håkon kom till Kungahälla, kom en man till honom som hette<br />
Matheus <strong>och</strong> var sänd <strong>av</strong> kejsar Fredrik med många gåvor. Tillsammans med honom kom<br />
fem blåmän (svarta) till landet. Därefter for kung Håkon tillbaka till Norge.<br />
259, 262-264. (1248-49, nytt uteblivet kungamöte om Värmland)<br />
Vid denna tid var Eirik Eiriksson kung i Svitjod, han var systerson till kung Valdemar i<br />
Danmark. Men jarlen Ulv fase var den som rådde mest i Svitjod i lag med kungen. Han<br />
var son till jarlen Karl döve <strong>och</strong> var en stor vän till kung Håkon <strong>och</strong> norrmännen. Han<br />
talade för att kungen inte skulle bry sig så mycket om bränningen i Värmland, medan<br />
andra eggade kungen att hämnas. Herr Birger, son till Magnus minneskjold, som var gift<br />
med Ingeborg, syster till kung Eirik, var då den tredje största rådsmannen i Svitjod.<br />
138
Denna vinter (1247/1248) kom Ivar Torsteinsson <strong>av</strong> Dal från <strong>Svear</strong>ike. Han var sänd <strong>av</strong><br />
sveahövdingarna för att höra efter vad bot kungen ville ge svearna för den ofred han hade<br />
gjort i Värmland. Men kungen svarade att han bränt Värmland för att värmlänningarna<br />
stött rövarflocken, <strong>och</strong> att han ville ha ett möte. Med detta svar for Ivar åter. Om våren<br />
(1248) kom svar österifrån att svearna samtyckte i en stämma.<br />
Kung Håkon drog om hösten till Viken, <strong>och</strong> hade mycket folk hos sig. Eirik sveakung<br />
hade dragit ihop en stor här i Svitjod, <strong>och</strong> for om sommaren västerut till Götland. Med<br />
honom var Ulv jarl <strong>och</strong> herr Birger jarl, måg till kungen, <strong>och</strong> många andra hövdingar. De<br />
hade mycket folk <strong>och</strong> de flesta hade hästar. De kom till Ljodhus, men kung Håkon hade<br />
ännu inte kommit. <strong>Svear</strong>na hade lite kost med sig, <strong>och</strong> efter en tid red de upp i Svitjod.<br />
Efter detta blev Ulv jarl sjuk <strong>och</strong> dog om hösten. Strax efter jarlen var död, g<strong>av</strong> kungen<br />
herr Birger Magnusson jarlsnamn, <strong>och</strong> han vart då den störste hövdingen <strong>och</strong> hade allt<br />
landstyre i lag med kungen.<br />
En liten tid efter jarlen hade fallit ifrån lät Eirik <strong>och</strong> Birger jarl ta livet <strong>av</strong> Holmgeir, son<br />
till Knut långe, frände till Ulv jarl <strong>och</strong> de andra folkungarna (= här som partibeteckning).<br />
Men herr Filippus, som förr varit den största stötta för herr Holmgeir, for då från<br />
Svitjod. Holmgeir hade förr varit gift med Helena, Filippus mor, dotter till Peter<br />
Strangesson. Filippus var dotterson till Filippus jarl som föll på Aker vid Oslo <strong>och</strong> som<br />
gjorde tjänst hos kung Håkon i Norge.<br />
Kung Håkon kom till Kungahälla om hösten något efter det att svearna hade farit bort,<br />
<strong>och</strong> han sände Einar smörbak <strong>och</strong> Ol<strong>av</strong> prost upp i Svitjod till Birger jarl. Han sände dem<br />
tillbaka om vintern med beskedet att han gärna ville vara vän med kung Håkon <strong>och</strong> att<br />
han ville att de skulle mötas vid Älven om sommaren (1249). Här kunde de också tala<br />
vidare om det frieri som kungens son Håkon unge (son till kung Håkon Håkonsson)<br />
framfört till Birger jarls dotter Rikitsa.<br />
266-270. 1249-50, möte mellan Birger jarl <strong>och</strong> kung Håkon i Ljodhus.<br />
Om våren (1249) for kung Håkon från Oslo till mötes med svearna. Med dem var också<br />
Filippus L<strong>av</strong>ransson, som var fredlös i Svitjod. Då kung Håkon kom till Kungahälla hörde<br />
han att Eirik sveakung, Birger jarl <strong>och</strong> många andra hövdingar hade kommit österifrån.<br />
Men då svearna fick reda på hur mycket folk kung Håkon hade med sig, ville de inte<br />
komma till mötes, då de inte visste om kungen ville ha fred. Kung Eirik red upp i<br />
Götland, men jarlen stannade en tid i Ljodhus. Det sändes bud mellan Birger jarl <strong>och</strong><br />
kung Håkon, men inget blev beslutat då kung Eirik ridit till Östra Götland. Jarlen själv<br />
var uppe i Götland. De bestämde dock att mötas i Ljodhus, <strong>och</strong> kung Håkon red dit med<br />
hela sin här, <strong>och</strong> sina stora <strong>och</strong> välbyggda skepp. Kung Håkon låg vid Torskebacken<br />
väster om Älven, mitt för Ljodhus. Då jarlen kom sändes det gisslan dem emellan, <strong>och</strong> så<br />
möttes de själva. De bestämde att det skulle vara fred mellan rikena <strong>och</strong> att Håkon unge<br />
skulle fäste Rikitsa, dotter till jarlen. Därefter skildes de i största vänskap <strong>och</strong> jarlen for<br />
upp i Svitjod <strong>och</strong> kung Håkon till Kungahälla.<br />
Våren efter (år 1250) kom budet att Eirik sveakung var död. Det var då stort tvekan<br />
hos folket om kung<strong>av</strong>alet. De flesta hade den meningen att sonen till Birger jarl var<br />
kungadömet närmast, kung Eiriks systerson. Andra förordade Filippus, son till Knut långe<br />
eftersom fadern hans hade varit kung i lag med Eirik Knutsson, eller Knut som var son till<br />
Magnus broke för att han var dotterson till kung Knut Eiriksson. Sedan vart Valdemar,<br />
Birger jarls son, vald till konung. Detta ogillade de som ansåg sig stå lika nära till<br />
kungamakten.<br />
Om vintern (1250-51) kom herr Knut, son till Magnus broke, österifrån <strong>Svear</strong>ike. Han<br />
var i Trondheim hela vintern <strong>och</strong> frambar det för kungen att Birger jarl inte ville ge<br />
honom den ära, som han tyckte sig ha rätt till. Senare kom också Filippus, son till Knut<br />
långe <strong>och</strong> frambar samma ärende, men kungen svarade att han inte ville hjälpa dem så<br />
länge som fred rådde mellan länderna.<br />
139
272, 274. 1251, ofred mot <strong>Svear</strong>ike, <strong>och</strong> bröllop.<br />
Då g<strong>av</strong> de sig iväg; Knut, son till Magnus broke, <strong>och</strong> Filippus, son till Knut långe. Först<br />
for de söderut till Vendland <strong>och</strong> rustade en här, både vender <strong>och</strong> tyska män. Därpå beg<strong>av</strong><br />
de sig till <strong>Svear</strong>ike <strong>och</strong> reste ofred mot Birger jarl. Denna höst var det stor ofred i Svitjod<br />
mellan Birger jarl <strong>och</strong> de nämnda herrarna. Bägge parterna hade stora härar <strong>och</strong> for emot<br />
varandra.<br />
För ofredens skull kunde han inte komma till bröllopsstämman som <strong>av</strong>talat var, utan<br />
sände sin dotter med ett värdigt följe. Det var två biskopar med henne, L<strong>av</strong>rans biskop i<br />
Skara <strong>och</strong> Magnus biskop i <strong>Svear</strong>ike, samt herr Karl, son till Ulv jarl, <strong>och</strong> många andra.<br />
Detta folket fann kung Håkon i Oslo <strong>och</strong> han tog emot dem med största kärlek. Håkon<br />
unge <strong>och</strong> Rikitsa höll bröllop, <strong>och</strong> då gästabudet var slut for svearna hem. De for sin väg<br />
<strong>och</strong> fann Birger jarl, men medan de var borta hade stora ting hänt i <strong>Svear</strong>ike. Det hade då<br />
stått ett slag vid Hervadsbro. Bägge Filipparna <strong>och</strong> Knut Magnusson <strong>och</strong> alla andra kom i<br />
Birger jarls våld, <strong>och</strong> jarlen lät halshugga dem alla <strong>och</strong> många med dem, mest tyskar. Men<br />
de flesta <strong>av</strong> svenskarna g<strong>av</strong> han grid (fred).<br />
276-277, 279-281. 1252-54, <strong>av</strong>tal <strong>och</strong> kungamöten.<br />
Om våren (1252) vid fastan for kung Håkon till Älven <strong>och</strong> fann där Birger jarl, <strong>och</strong><br />
talades vid om många ting. Jarlen sade att danerna hade gjort svearna stor skada med rån<br />
<strong>och</strong> mannadråp, <strong>och</strong> att de hjälpt herrarna (Filip <strong>och</strong> Knut) med härmakt till att fara upp i<br />
<strong>Svear</strong>ike. De tog då rådet att båda ut stora härar till året därpå. Kung Håkon skulle ha en<br />
skeppshär från Norge <strong>och</strong> Birger jarl skulle ha fem tusen man från <strong>Svear</strong>ike. De skulle<br />
mötas vid Älven <strong>och</strong> fara tillsammans till Dan<strong>av</strong>älde. Efter detta beslut skildes de åt.<br />
Året efter (1253) möttes de som <strong>av</strong>talat var, <strong>och</strong> Birger jarl kom med sin här till<br />
Gullbergseid. I hans här fanns herr Karl, bror till Ulv jarl, <strong>och</strong> herr Karl, son till Ulv jarl,<br />
herr Holmgeir, son till Folke jarl, Karl kveisa, son till Jon Engel, <strong>och</strong> många andra stora<br />
hövdingar från Svitjod. Där var också med jarlen kung Andres <strong>av</strong> Sursdalar, bror till kung<br />
Alexander i Holmgård, som hade flytt västerut för tatarena. Då kom det sändemän från<br />
Dan<strong>av</strong>älde, två biskopar <strong>och</strong> femton riddare <strong>och</strong> många andra män, <strong>och</strong> det blev <strong>av</strong>talat<br />
vad daner <strong>och</strong> norrmännen skulle betala för att de skulle förlikas. De skildes åt <strong>och</strong> några<br />
<strong>av</strong> riddarna for med kung Håkon som gisslan <strong>och</strong> andra med Birger jarl. Senare om<br />
hösten blev det bestämt att de tre kungarna skulle mötas hösten därefter <strong>och</strong> sluta fred.<br />
Året efter kom om sommaren (1254) kung Håkon till Älven, <strong>och</strong> Birger jarl <strong>och</strong><br />
danakung Kristofer till Gullbergseid. Med de skildes utan att förlikas, då danakungen<br />
menade att hans sändebud året innan lovat för mycket.<br />
285. 1256, sändebud.<br />
Om våren (1256) sände kung Håkon Torlaug bose <strong>och</strong> några män som sändebud till<br />
Danmark för att efterfråga hur det gick med förlikningen. Men då danakungen hörde att<br />
de var i Lund, sände han bud att gripa dem, men biskopen g<strong>av</strong> dem hästar så de kunde<br />
rida upp i <strong>Svear</strong>ike <strong>och</strong> vidare till Norge.<br />
288. 1256-57, kungamöte i Lena.<br />
Kung Håkon unge (samregent med fadern Håkon Håkonsson) for söderut till Kungahälla<br />
efter julen (1256) <strong>och</strong> satte sig i borgen på holmen vid Kungahälla <strong>och</strong> var där till fastan.<br />
Han for åter norrut på askonsdagen <strong>och</strong> då han kom till Oslo, fick han bud österifrån<br />
Götland från Birger jarl att han skulle komma honom till mötes så snart råd var. Han gick<br />
då ombord på ett skepp <strong>och</strong> seglade söderut till Kungahälla, <strong>och</strong> därifrån vidare till<br />
Ljodhus. Valdemar sveakung var där <strong>och</strong> de for tillsammans upp i Götland. Då Birger jarl<br />
hörde att kung Håkon unge var kommen i Sve<strong>av</strong>älde sade han till alla sina män att de<br />
skulle ta emot honom så värdigt de kunde, <strong>och</strong> han sade att ifall någon man gjorde narr<br />
<strong>av</strong> norrmännen eller kallade dem baggar eller använde andra öknamn, så skulle han mista<br />
sitt huvud.<br />
140
De träffades <strong>och</strong> var alla i lag i Västra Götland under påsken (1257) på den gård som<br />
heter Leinar (Lena). Vid mässan första påskdagen ledde kung Valdemar <strong>och</strong> Birger jarl<br />
kung Håkon unge till altaret <strong>och</strong> g<strong>av</strong> honom den största ära. De satte kung Håkon unge<br />
emellan sig, <strong>och</strong> sedan skildes de i största vänskap. Kung Håkon red ner till Kungahälla<br />
men då han kom tillbaka till Norge insjuknade han <strong>och</strong> dog den 5 maj.<br />
295-296, 298. 1258-59, härhjälp till Danmark.<br />
Kung Håkon <strong>och</strong> hans son kung Magnus for (1258) från Norge till Älven till mötes med<br />
Birger jarl. Då hade danakungen Kristofer sänt bud både till Norge <strong>och</strong> <strong>Svear</strong>ike om att<br />
de skulle komma med härhjälp, för det var stor ofred i Danmark. Kungarna Håkon <strong>och</strong><br />
Magnus träffade Birger jarl, <strong>och</strong> de bestämde att de skulle sända varsin här om fyrtio<br />
hundraden (40 x 120 = 4800 man). Fru Rikitsa, änka efter Håkon unge, for med far sin<br />
upp i Sve<strong>av</strong>älde.<br />
Om våren (1259) bådade kung Håkon ut ledung, men på väg söderut fick de budet att<br />
kung Kristofer var död, men han for vidare ner till Danmark <strong>och</strong> träffade drottningen.<br />
Birger jarl hade ledungen ute denna sommar, men kom aldrig längre än till Blekinge.<br />
301. (1260-61, ledung till Öresund)<br />
Om sommaren (1260) for kungarna Håkon <strong>och</strong> Magnus söderut till Älven <strong>och</strong> mötte där<br />
Birger jarl, <strong>och</strong> hade ett stort gästabud för att behålla vänskapen.<br />
Året efter (1261) for kungarna på nytt till Älven, men Birger jarl var inte där. Senare<br />
om sommaren for Birger jarl med hela ledungsflottan till Öresund, men då hade redan<br />
norrmännen farit hem igen.<br />
312. 1262, arv från Danmark.<br />
Tidigt om våren for kungarna Håkon <strong>och</strong> Magnus till Älven för att finna Birger jarl. De<br />
skulle rådgöra om den egendom som kung Eriks döttrar ägde i Danmark, för detta hade<br />
både kung Magnus <strong>och</strong> sveakung Valdemar kr<strong>av</strong> på. Han hade då fått Sofia, dotter till<br />
kung Eirik, syster till drottning Ingeborg. Men Birger jarl sände bud <strong>och</strong> lät säga att han<br />
inte kunde komma för alla sina göromåls skull.<br />
316. 1263, möte i Lödöse.<br />
Åter bestämdes att kung Håkon <strong>och</strong> Birger jarl skulle träffas i Ljodhus i påskveckan. Men<br />
då kungen kom var jarlen borta.<br />
* * *<br />
141
SVEN AGGESEN<br />
Kortfattad historia om Danmarks kungar<br />
Skrivet kring 1100-talets slut.<br />
kap. 9<br />
K<br />
ung Knut (den store) förde många biskopar <strong>och</strong> präster till Danmark (från<br />
England). Några <strong>av</strong> dem behöll han hos sig själv <strong>och</strong> andra utsände han för att<br />
predika, <strong>och</strong> dessa spred ut sig över hela Sverige, Götalandet <strong>och</strong> Norge.<br />
kap. 14<br />
Kung Niels fördrev sin brorson Erik, som beg<strong>av</strong> sig till Skåne. Niels drog samman en<br />
flotta <strong>och</strong> for till Skåne, lade raskt till i en hamn som hörde till staden Lund <strong>och</strong> som<br />
folket där kallar Fotevik. Men skåningarnas folk samlade då alla sina styrkor <strong>och</strong> gick<br />
emot honom. I striden dräpte de Magnus, kungens son, tillika med två biskopar <strong>och</strong><br />
sände dem till helvetet. Kung Niels, som blivit slagen <strong>och</strong> berövad sin son <strong>och</strong> arvinge,<br />
drog då bort på ett skepp till Slesvig, där stadens borgare trolöst mördade honom sedan<br />
de givit honom rätt att få vistas innanför deras murar.<br />
kap. 19<br />
Kung Valdemar gifte sig med Sofia, en (halv-) syster till kung Knut <strong>av</strong> Roskilde, <strong>och</strong><br />
gjorde henne till drottning. Hon hade en utsökt skönhet i sin kroppsform, som naturen i<br />
särskilt hög grad hade beflitat sig med att förläna med ynnest. Även om alla skribenters<br />
skrivarförmåga försökte skildra detta, skulle de dock oundvikligen komma till korta. Men<br />
vad gäller lovprisningen <strong>av</strong> hennes underbara väsen, vill jag inte hänvisa till andras<br />
åsikter. Jag har ju nämligen många gånger själv beskådat det högt beundransvärda verket<br />
som naturen här har skapat, <strong>och</strong> kan lita på mina egna ögons vittnesbörd.<br />
* * *<br />
Kommentar:<br />
Slaget vid Foteviken var den 4 juni 1134.<br />
Fem biskopar föll i slaget enligt andra <strong>källor</strong> <strong>och</strong> en sjätte blev allvarligt sårad.<br />
Sofias mor Rikissa hade varit gift 3 gånger, första gången med danske prinsen (<strong>och</strong><br />
svenske kungen) Magnus Nielsson som g<strong>av</strong> henne sonen Knut, sedan med en rysk furste<br />
Vladimir som g<strong>av</strong> henne dotterns Sofia, <strong>och</strong> tredje gången med sveakungen Sverker den<br />
äldre.<br />
142
Skriven c:a 870<br />
WIDUKIND<br />
Rerum gestarum Saxonicarum<br />
D<br />
en tyske kejsaren Henrik I vände sig mot Gnupa <strong>och</strong> besegrade honom.<br />
Gnupa tvingades mottaga dopet <strong>och</strong> gjordes skattskyldig under kejsaren.<br />
* * *<br />
Anm.<br />
Gnupa var son till den Olov som styrde Danmark från Hedeby 902-906. Olov härstammade från<br />
det svenska kungahuset <strong>och</strong> hade erövrat danernas rike med vapenmakt.<br />
Orsaken till kejsarens anfall kan ha varit en vedergällning rörande danska anfall mot friserna.<br />
Olof Tryggvassons stora saga<br />
G<br />
orm anföll Gnupa <strong>och</strong> dräpte honom, samt erövrade hans rike.<br />
* * *<br />
Anm.<br />
Händelsen inträffade omkring <strong>93</strong>5. Gorm är den Hardeknut Worm som även kallas Gorm den<br />
gamle (dog <strong>93</strong>6). Gnupa var son till den Olov som styrde Danmark från Hedeby 902-906. Olov<br />
härstammade från det svenska kungahuset <strong>och</strong> hade erövrat danernas rike med vapenmakt.<br />
143
Dansk annalistik<br />
Annales Lundenses, Annales Ryenses, Annales Slesuicenses,<br />
Annales 841-1006, Annales Ripenses, Annales Colbazenses,<br />
Annales Nestvedienses 1130-1228, Annales Waldemariani,<br />
Sorani 1130-1300, Chronica Sialandie, Chronica Jutensis,<br />
Soröårsboken<br />
(år 902-1300)<br />
Fritt återgivet <strong>av</strong> texter i den danska annalistiken som berör Sverige:<br />
900- & 1000-tal<br />
Annales Lundenses, Annales Ryenses, Annales Ripenses, Annales Slesuicenses,<br />
Annales 841-1006.<br />
902:<br />
Erik barn, danernas kung , dog <strong>och</strong> efterträddes <strong>av</strong> svearnas kungaättling Olov<br />
som tog danariket med vapenmakt.<br />
906:<br />
Olov dog <strong>och</strong> efterträddes <strong>av</strong> Olovs dotter Gurd, samt <strong>av</strong> Olovs son Gnupa.<br />
Anm:<br />
Gurd var gift med Sigtrygg från danernas rike, <strong>och</strong> sannolikt var det han som styrde riket, <strong>och</strong><br />
efterträddes först 915 vid sin död <strong>av</strong> Gnupa som uppenbarligen regerade samtidigt som Lotknut.<br />
915:<br />
Gurd dräptes <strong>av</strong> danerna <strong>och</strong> efterträddes <strong>av</strong> Lotknut (”Lothænæknut”), son till<br />
Erik barn.<br />
924:<br />
Lotknut dog.<br />
c. <strong>93</strong>5:<br />
Den tyske kejsaren Henrik I tågade mot Gorm, gjorde honom till sin<br />
underlydande, skattelade landet <strong>och</strong> flyttade gränsen norrut till gränsen mellan<br />
Slesvig-Hedeby.<br />
c. 1030-35:<br />
Knut den store, regent över Danmark, England, Norge samt en del <strong>av</strong> Sverige.<br />
c. 1035-40:<br />
Hardaknut, regent över Danmark, England samt en del <strong>av</strong> Sverige.<br />
144
Anm:<br />
Uppgiften antas återgå på Knut den stores anfall på Sverige <strong>och</strong> slaget vid Helgeå c.1026 där han<br />
förlorade. Samma år beg<strong>av</strong> han sig till Rom, <strong>och</strong> året efter utropade han sig till ”konung över<br />
England, Danmark, Norge <strong>och</strong> en del <strong>av</strong> Sverige”. En del <strong>av</strong> Knuts mynt har inskriften ”Cnut Rex<br />
Sv(eonum)”.<br />
Anledningen till besöket i Rom anses vara att han ville få kyrkans godkännande på den nordiska<br />
makt han inte kunde erhålla genom strider. Varken Sveriges eller Norges kung hade han<br />
underkuvat. Han erhöll sannolikt påvens stöd om han <strong>av</strong>stod från sin orientering till den<br />
anglosaxiska kyrkan <strong>och</strong> istället erkände deras motståndare Hamburg-Bremen som primat över de<br />
nordiska länderna. Påven bör ha erkänt Knuts suveränitet över Norge <strong>och</strong> en viss del <strong>av</strong> Sverige.<br />
År 1028 lyckades han dock erövra Norge för en tid, men en norsk kungaättling (Magnus) återtog<br />
makten år 1040.<br />
Den danske kungen Hardaknut regerade sannolikt över en del <strong>av</strong> Sverige under sin regeringstid<br />
(efter fadern <strong>och</strong> brodern; 1035-1042). Han har slagit mynt för Sverige, <strong>och</strong> inskriften bär hans<br />
namn tillsammans med myntmästaren Osbern, som var myntmästare i Sigtuna. Antingen har han<br />
regerat över Sigtuna med omnejd, eller så har Osbern arbetat för Hardaknut på annan plats.<br />
1100-tal<br />
Annales Lundenses, Annales Colbazenses, Annales Waldemariani, Annales<br />
Nestvedienses 1130-1228, m.fl.<br />
1134:<br />
Slaget vid Foteviken i Skåne mellan Sven Estridssons son kung Nils Svensson <strong>och</strong><br />
hans brorson Erik emune. Nils Svensson förlorade <strong>och</strong> många ädlingar stupade<br />
tillsammans med fem biskopar <strong>och</strong> sextio präster.<br />
Anm:<br />
Slaget vid Foteviken den 4 juni slutade med kung Nils Svensson fullständiga nederlag. En <strong>av</strong> de<br />
biskopar som stupade var svensk. Han hette Henrik <strong>och</strong> hade fördrivits från Sverige. Enligt en<br />
uppgift kom han från Sigtuna, <strong>och</strong> enligt en annan från Uppsala.<br />
1150-1151:<br />
Kung Knut Magnusson <strong>av</strong> Jylland (sonson till kung Nils Svensson), flydde från<br />
Jylland <strong>och</strong> vistades en tid i Sverige <strong>och</strong> Ryssland. Han tog vägen via<br />
Konungahälla <strong>och</strong> Lödöse.<br />
Anm:<br />
Striderna i Danmark utvecklades senare till ett inbördeskrig som <strong>av</strong>gjordes först år 1150. Härmed<br />
tvingades kung Knut Magnusson att leva i landsflykt 1150-1151. I Sverige regerade då Sverker d.ä.<br />
som hade gift sig med hans moder Rikissa.<br />
Knut Magnusson förliktes med den danske kungen <strong>och</strong> återvände till Danmark.<br />
c. 1156:<br />
Kung Knut Magnusson reste till Sverige för att hämta sin trolovade. Hon var<br />
dotter till kung Sverker d.ä. <strong>och</strong> dennes tidigare hustru Ulfhild, <strong>och</strong> hette Helena<br />
(?).<br />
Vid denna tid trolovades hans son Valdemar Knutsson i Danmark med Sverker<br />
d.ä:s (styv-?) dotter Sofia.<br />
Anm:<br />
Kung Knut Magnusson kom till Sverige (i dec 1156?). Året efter dog Knut. Hans oäkta son<br />
Valdemar, blev sedermera både biskop <strong>och</strong> ärkebiskop <strong>av</strong> Bremen, <strong>och</strong> kom att bekämpa<br />
Danmark.<br />
145
1183:<br />
Harald Skreng, en danskt kungaättling, inkallades från Sverige till Skåne för att<br />
regera över skåningarna.<br />
Anm:<br />
År 1182 blossade det andra skånska allmogeupproret upp, vilket främst var riktat mot den danske<br />
ärkebiskopen Absalon. Harald skreng valdes till konung <strong>av</strong> skåningarna. Han var sannolikt sonson<br />
till kung Harald kejsa. Som understöd hade han trupper från kung Knut Eriksson <strong>av</strong> Sverige, <strong>och</strong><br />
dennes jarl Birger brosa. Vid Lomma å blev de dock besegrade <strong>och</strong> Harald tvingades fly tillbaka till<br />
Sverige.<br />
1191:<br />
Ärkebiskop Valdemar Knutsson <strong>av</strong> Bremen, son till den danske kungen Knut<br />
Magnusson, beg<strong>av</strong> sig i landsflykt till Sverige. Åter därpå återvände han till<br />
Danmark med en härstyrka <strong>och</strong> antog kunganamn.<br />
1200-tal<br />
Annales Lundeses, Annales Ryenses, Annales Nestvedienses 821-1300, Annales<br />
Sorani 1130-1300, Chronica Sialandie, Chronica Jutensis, Soröårsboken,<br />
Ringstedt<strong>av</strong>lan.<br />
Uppgiften för år 1231 <strong>och</strong> 1276 finns även i de svenska annalverken Annales<br />
Sigtunenses, Gråbrödraannalerna, Visbykrönikan, årsboken 1160-1320, <strong>och</strong> den<br />
svensk-danska årsboken 916-1263 eller Chronologia anonymi.<br />
Uppgiften för år 1275 finns även i den isländska Gottskalksannalerna.<br />
1220:<br />
Rikissa, änka efter den svenske kungen Erik Knutsson, dog den 8 maj.<br />
Anm:<br />
Hon var syster till kung Valdemar sejr <strong>av</strong> Danmark <strong>och</strong> gr<strong>av</strong>lades i jungfru Maria kyrka i Ringsted,<br />
där många <strong>av</strong> hennes kungliga släktingar gr<strong>av</strong>lagts. År 1216 födde hon sonen Erik Eriksson i<br />
Danmark sedan hon lämnat Sverige efter det att hennes make dött. Sonen valdes till svensk kung<br />
runt vintern 1222-1223 <strong>och</strong> kröntes i Strängnäs den 3 juni 1224. Då var han bara 8 år gammal.<br />
1231:<br />
Kung Erik Eriksson <strong>av</strong> Sverige återvände till Sverige, där Knut Filipsson långe<br />
regerade.<br />
Anm:<br />
Efter slaget vid Olustra den 28 nov 1229 förlorade kung Erik Eriksson (bara 13 år gammal)<br />
makten i Sverige. Därefter stannade han i Danmark tills år 1232 då han återvände till Sverige.<br />
Under tiden regerade hans frände Knut långe, <strong>och</strong> han dog 1234. Möjligen återvände Erik<br />
Eriksson vid femton års ålder för att försonas med Knut Filipsson långe <strong>och</strong> blivit hans medregent<br />
till dennes död. I så fall är det naturligt att Ulf fase först var Knut långes jarl, <strong>och</strong> sedan Erik<br />
Erikssons.<br />
1257:<br />
Kung Håkon <strong>av</strong> Norge seglade till Köpenhamn <strong>och</strong> till kung Kristoffer <strong>av</strong><br />
Danmark.<br />
146
Anm:<br />
På ett möte vid Gullbergshed år 1253 medlade Birger jarl mellan den danske <strong>och</strong> den norske<br />
konungen. <strong>Ett</strong> nytt möte hölls på samma plats året efter, <strong>och</strong> det visade sig då att parterna inte<br />
ville hålla överenskommelsen. Våren 1257 höll Birger jarl nya möten <strong>och</strong> medlingsförsök vid<br />
Eretorp i Halland, medan den norska ledungshären gjorde sig i ordning <strong>och</strong> seglade till<br />
Köpenhamn, <strong>och</strong> först då slöts freden.<br />
1261:<br />
Birger jarl <strong>av</strong> Sverige seglade till Öresund <strong>och</strong> Köpenhamn med sin ledungsflotta.<br />
<strong>Ett</strong> slag mellan Erik Abelsson <strong>och</strong> änkedrottning Margareta vid Lohede.<br />
Anm:<br />
År 1261 for Birger jarl med hela sin flotta in i Öresund, dock utan att strider uppstod. Återfärden<br />
skedde i juli. Den 20 juli befann han sig i Södermanland <strong>och</strong> förde diskussioner med sändebud från<br />
Hamburg. Möjligen framfördes då förslaget angående ett äktenskap mellan Birger jarl <strong>och</strong> den<br />
danske kungen Abels änkedrottning Mechtild.<br />
Bakgrunden till färden var de ändrade förhållandena i Danmark. Den danske kungen Kristoffer I<br />
hade dött år 1259 <strong>och</strong> hans elvaårige son Erik menved efterträdde honom. Under Kristoffers tid<br />
hade ett <strong>av</strong>tal slutits, att Sofia som var dotter till Erik plogpenning (kung <strong>av</strong> Danmark, till 1250)<br />
skulle gifta sig med kung Valdemar <strong>av</strong> Sverige, son till Birger jarl, vilket skedde år 1260. Birger jarl<br />
framställde kr<strong>av</strong> att Sofia skulle få ut det rika gods, som tillkom henne efter fadern Erik<br />
plogpenning. Han hade ingen anledning att tro att den danska förmyndarregeringen skulle<br />
tillmötesgå denna fordran utan vidare. Dessutom skedde många inrikespolitiska förändringar i<br />
Danmark under dessa år, vilket bidrog till att skapa oro. Däribland var änkedrottningen<br />
Margareta, Kristoffers hustru, indragen i inrikesstrider i södra Jylland under sommaren 1261.<br />
Hennes motståndare var drottning Mechtilds son Erik Abelsson, son till kung Abel <strong>av</strong> Danmark,<br />
som året innan återfått ett hertigdöme i södra Jylland. Den öppna striden slutade med slaget vid<br />
Lohede den 28 juli där änkedrottning blev tillfångatagen.<br />
Strax därefter bör Birger jarls flotta ha ankommit <strong>och</strong> han bör då ha anslutit sig till hennes<br />
motståndare kung Erik Abelsson, <strong>och</strong> senare under året äktat hans moder Mechtild.<br />
Hösten 1263 utskiftades arvet efter Erik plogpenning, men drottning Sofia <strong>av</strong> Sverige hade vid<br />
sin död år 1286 ännu inte utfått sin part.<br />
1262:<br />
Den danske ärkebiskopen Jakob Erlandsson gick i landsflykt till Sverige.<br />
1275:<br />
Hertig Erik i Sverige dog.<br />
1276:<br />
Kung Valdemar <strong>av</strong> Sverige gick i landsflykt <strong>och</strong> kom till Danmark. Hans broder<br />
kung Magnus Birgersson anföll Halland <strong>och</strong> Skåne men blev slagen <strong>av</strong> drotsen<br />
Uffe Nilsson <strong>och</strong> drevs tillbaka. Magnus Birgersson gifte sig den 11 nov i Kalmar<br />
med Hedvig, dotter till greve Gerhard <strong>av</strong> Holstein.<br />
Anm:<br />
Hertig Erik Birgersson, son till Birger jarl, dog 17 december 1275. Hans broder kung Valdemar<br />
gick i landsflykt till Danmark i juli 1276, efter ett misslyckat fredsmöte vid Göta älv. Hans gemål<br />
<strong>och</strong> sonen Erik följde efter först i november.<br />
Magnus ladulås äktenskap med Hedvig skedde <strong>av</strong> rent politiska skäl. Det skedde för att hindra<br />
en allians mellan den danske kungen, som var hans fiende, <strong>och</strong> grevskapet Holstein. Äktenskapet<br />
var olagligt enligt den kanoniska rätten, eftersom Magnus redan var trolovad med Hedvigs<br />
släkting Sofia.<br />
147
1278:<br />
Sveriges ärkebiskop Jakob Israelsson invigdes i sitt ämbete i Lunds domkyrka <strong>av</strong><br />
ärkebiskop Trugotus i Lund.<br />
1281:<br />
En dotter till kungen <strong>av</strong> Danmark har utlovats till konungens son i Sverige.<br />
Anm:<br />
Avser Magnus ladulås son Birger, född 1280, <strong>och</strong> Erik klippings äldsta dotter Rixa (Rikissa) eller<br />
hennes syster Margareta.<br />
1285:<br />
Erik Knutsson, hertig <strong>av</strong> Halland, slogs till riddare <strong>av</strong> Magnus ladulås. Hertig<br />
Valdemar <strong>av</strong> Sönderjylland tillfångatogs vid Helsingör när han ville resa till<br />
Sverige för att uppbåda en härstyrka mot den danske kungen.<br />
1286:<br />
Sofia, hustru till den <strong>av</strong>satte kung Valdemar Birgersson <strong>av</strong> Sverige, dog.<br />
1288:<br />
Mechtild dog.<br />
Anm:<br />
Hon var änkedrottning en från Danark som senare gifte sig med Birger Jarl. Efter Birger jarls död<br />
1266 vistades hon i Kiel <strong>och</strong> senare i Cismars kloster i Holstein.<br />
1296:<br />
Erik menved <strong>av</strong> Danmark gifte sig med Ingeborg, dotter till den svenske kungen<br />
Magnus Birgersson.<br />
* * *<br />
148
Isländsk annalistik<br />
Annales Reseniani, Annales Vetustissimi, regii, Henrik<br />
Høyers annaler, Skalholtsannalerna, Annalbrottstycket<br />
från Skalholt, Lögmannsannalerna,<br />
Gottskalksannalerna, Flatöannalerna,<br />
Oddveriaannalerna<br />
(år 871-1300)<br />
800- & 900- & 1000-tal<br />
år 871:<br />
Erik svia konung. Bjorn hans son tog rike.<br />
år 922:<br />
Bjorn svia konung. Erik segersäll <strong>och</strong> Olaf tog riket, hans söner.<br />
(Den nämnda Erik har felaktigt fått tillnamnet segersäll, vilket hans sonson senare<br />
skulle bära.)<br />
c.1000:<br />
Vid denna tid var Sven tveskägg konung i Danmark. Till sitt land kom<br />
sveakungens flotta, <strong>och</strong> sveakonungen Erik segersäll härjade <strong>och</strong> drev Sven ur<br />
landet.<br />
(Händelsen inträffade omkring år 980.)<br />
c.1000:<br />
(Om slaget vid den lilla ön Svolder) Efter striden delade de segrande konungarna<br />
på Norge, <strong>och</strong> Olof sveakonung fick en tredjedel <strong>av</strong> Norge.<br />
(Den äldre traditionen förlägger slaget i Öresund mellan Skåne <strong>och</strong> Själland, <strong>och</strong><br />
till den (9/)10 september år 1000.)<br />
1007:<br />
Olaf Haraldsson (den helige) for i härnad österut med ledungsflottan <strong>och</strong><br />
kämpade vid skäret Sote <strong>och</strong> Svitjod-skären.<br />
1017:<br />
Möte mellan jarl Ragnvald Ulvsson <strong>och</strong> Olov sveakonung.<br />
1018:<br />
Björn stallare for till Svitjod <strong>och</strong> medlade mellan kg Olaf Haraldsson <strong>och</strong> Olov<br />
sveakonung, varvid Olov utlovade sin dotter Ingegerd till Olof Haraldsson.<br />
149
1019:<br />
Olaf Haraldsson fick Astrid, Olof sveakonungs (oäkta) dotter, <strong>och</strong> konung<br />
Jarosl<strong>av</strong> i Holmgård (=Gardarike) fick Ingegerd. Olaf Haraldsson <strong>och</strong> Olof<br />
sveakonung träffas (<strong>och</strong> slöt fred) vid älven.<br />
1022:<br />
Olof sveakonung dog (under vintern). Anund hans son tog riket.<br />
Anm:<br />
Ottar svarte kom samma vinter från Norge till Anund. År 1016 hade norrmannen Einar<br />
tambaskälve följt sin svåger Sven jarl till Sverige, <strong>och</strong> efter Svens död hade han tjänat<br />
Olov sveakonung <strong>och</strong> därmed blivit stor läntagare. När nu Olov var död, sökte Einar <strong>och</strong><br />
Ottar upp Olaf Haraldsson vid älven under våren 1022, för att sluta fred.<br />
1026:<br />
Olof Haraldsson <strong>och</strong> Anund möttes vid älven.<br />
1027:<br />
Strider utbröt vid Helgeå mellan Olaf Haraldsson <strong>och</strong> Anund sveakonung, <strong>och</strong><br />
Knut danakonung.<br />
Anm:<br />
Osäkert om norrmännen deltog i kriget mellan Sverige <strong>och</strong> Danmark. <strong>Svear</strong>na behöll<br />
valplatsen, <strong>och</strong> blev inte slagna. Under de kommande tiden stod Norge <strong>och</strong> Sverige<br />
varandra nära, innan Sverige närmade sig Danmark istället. Den norska hären vid slaget<br />
vid Stiklestad 1030 bestod i hög grad <strong>av</strong> svenskar, <strong>och</strong> genom svensk bistånd fördrev Olaf<br />
Haraldssons son Magnus Olafsson de danska styresmännen i Norge omkring år 1035.<br />
Några år senare erövrade Magnus Danmark medan danakungen Hardaknut var i<br />
England. Anund Jacob insåg faran <strong>av</strong> detta stora rike <strong>och</strong> understödde istället Magnus<br />
motståndare Sven Ulfsson (Estridsson).<br />
1041:<br />
Ingvar den vittfarne dog.<br />
Anm:<br />
Åtskilliga runstenar i Mälardalen berättar om detta vikingatåg som slutade i en katastrof.<br />
1045:<br />
Harald Sigurdsson kom till Svitjod.<br />
Anm:<br />
Enligt ett samtida skaldekväde återvände Harald från Gårdarike till Norden <strong>och</strong> landsteg först i<br />
Sigtuna. Han erhöll hjälp <strong>av</strong> svearna i sina erövringsplaner på Norges rike.<br />
1048:<br />
Magnus den gode (kung <strong>av</strong> Norge) dog.<br />
Anm:<br />
Uppgiften finns att han dog i Sverige, vilket är felaktigt. Under kriget 1042-1047 mellan Danmark<br />
<strong>och</strong> Norge, kom den danske kungen Sven Estridsson många gånger till Sverige efter nederlag i<br />
striderna för att söka bistånd.<br />
150
1076:<br />
Sven Ulvsson (=Estridsson) konung i Danmark, dog. Han var gift med Gyrid,<br />
dotter till sveakonungen, men på grund <strong>av</strong> den nära släktskapen med sin hustru<br />
bannlystes han <strong>av</strong> ärkebiskop Adalbert <strong>av</strong> Bremen.<br />
Anm:<br />
Detta äktenskapet, som var Svens andra sedan hans hustru dött c:a 1054, ingicks omkring 1060<br />
<strong>och</strong> fick upplösas. Hon bör ha varit dotter till Anund Jacob eller Emund gamle. Han gifte sig sedan<br />
för tredje gången år 1067. Svens farfars far var Styrbjörn, vilken var Anunds <strong>och</strong> Emunds farfars<br />
bror.<br />
1100- & 1200-tal<br />
isländska annaler, ett mindre urval<br />
1118:<br />
Filippus sveakonung dog.<br />
1152:<br />
Erik den helige regerade 10 år i Svitjod.<br />
1160:<br />
Magnus Henrikssonregerade ett år i Svitjod.<br />
1162:<br />
Karl Sverkersson regerade 8 år i Svitjod.<br />
1170:<br />
Knut Eriksson regerade 30 år i Svitjod.<br />
1195:<br />
Kung Knut Eriksson i Sverige dog.<br />
1200:<br />
Sverker Karlsson regerade 12 år i Svitjod.<br />
1207: Erik dräpte Ebbe Sunason.<br />
1208: Erik regerade i 9 år i Svitjod. Slaget vid Lena ("Leinvm) mellan sveakungen Sverker<br />
Karlsson <strong>och</strong> Erik Knutsson.<br />
1210: Sverker Karlsson föll vid Gestilren ("Gestelreini"). Erik Knutsson fick Rikiza<br />
Valdemarsdotter, syster till danakungen Valdemar gamle.<br />
1216: Jon Sverkersson regerade 6 år i Svitjod. Erik Knutsson blev sveakung.<br />
1222: Sveakung Jon Sverkersson dog, <strong>och</strong> Erik Eriksson regerade efter honom i 27 år.<br />
1225: Kung Håkon brände Värmland.<br />
151
1229: Slaget vid "Ialöngrvm" mellan Erik sveakung <strong>och</strong> folkungarna.<br />
1230: Erik sveakung flydde till Danmark för folkungarna.<br />
1234: Detta år dog Olof ärkebiskop i Sverige <strong>och</strong> kung Knut långe.<br />
1248: Detta år dog Ulf fasi, jarl i Sverige. Herr Birger Magnusson tog jarldömet i Sverige.<br />
Han dräpte herr Holmger Knutsson.<br />
1249: Möttes kung Håkon <strong>och</strong> Erik sveakonung vid Götaälven.<br />
1250: Detta år dog sveakungen Erik Eriksson. Valdemar Birgersson tog kungadömet i<br />
Sverige.<br />
1251: Dräptes tre junker <strong>och</strong> herrar i Sverige, Filip, Knut <strong>och</strong> Filip.<br />
1261: Birger jarl äktade drottning Mathilda i Danmark.<br />
1266: Detta år dog Birger hertig i Sverige.<br />
1267: Detta år dog Laurentius ärkebiskop i Sverige.<br />
1268: Möttes kung Magnus <strong>och</strong> Valdemar sveakung i Lödöse.<br />
ANM.<br />
De isländska <strong>källor</strong>na är inte tillförlitliga vad gäller årtalen, men någorlunda väl vad gäller antalet<br />
regeringsår.<br />
Dessa <strong>källor</strong> ger följande Enligt svenska<br />
regeringslängd. <strong>källor</strong>:<br />
Erik den helige 1152-1162 1150-1160<br />
Magnus Henriksson 1160-1161 1160-1161<br />
Karl Sverkersson 1162-1170 1161-1166<br />
Knut Eriksson 1170-1200 1167-1195<br />
Sverker Karlsson 1200-1212 1196-1208<br />
Erik Knutsson 1208-1217 1208-1216<br />
Johan Sverkersson 1216-1222 1216-1222<br />
Erik Eriksson 1222-1249 1222-1250<br />
DANMARKS KRISTNANDE<br />
Harald Gormssons regering (<strong>93</strong>6-986) var betydelsefull för Danmarks kristnande. Enligt de<br />
skrivna <strong>källor</strong>na gick Harald <strong>och</strong> det danska folket över till kristendomen under ärkebiskop<br />
Brunos ämbetstid (953-965).<br />
En annan uppgift gör gällande att Harald klack (c.821), kung över Jylland, tog dopet.<br />
152
Sammanfattning <strong>och</strong> kommentarer:<br />
Uppgiften kan jämföras med att sydligaste Jylland erövrades <strong>av</strong> Henrik I <strong>av</strong> Tyskland år <strong>93</strong>4, <strong>och</strong><br />
att resten <strong>av</strong> Jylland lades under tysk överhöghet. Med Harald Gormssons trontillträde <strong>93</strong>6 följde<br />
flera strider, bla. i trakten <strong>av</strong> Hedeby där danerna var tvungna att fly. I den följande freden fick<br />
Harald sitt land som län <strong>av</strong> den tyske kejsaren, <strong>och</strong> lät senare döpa sig. År 948 indrogs Jylland i<br />
den tyska stiftsindelningen. Efter Otto I:s död år 973 försökte danskarna göra sig fria från<br />
tyskarna, men först med krigstågen efter Otto II:s död år 983 uppnåddes ett fullständigt<br />
oberoende från tyskarna. Strax senare uppstod stridigheter mellan Harald Gormsson <strong>och</strong> hans son<br />
Sven tveskägg, vilka slutade med att Harald fördrevs år 986. Svens politik innebar också en<br />
hednisk reaktion. Efter en tid <strong>av</strong> förföljelse <strong>av</strong> de kristna kom dock Sven att omvända sig.<br />
Från Sverige finns uppgiften att Emund Eriksson (- c.965) var god mot de kristna, liksom hans<br />
son kung Erik segersäll (kg c.965-995) som lär ha gått över till kristendomen men <strong>av</strong>fallit. Först<br />
med dennes son Olof skötkonung mottogs dopet fullt ut, vilket lär ha skett c:a 1015.<br />
På Island infördes kristendomen från England <strong>och</strong> Norge år 1000 genom beslut på alltinget, <strong>och</strong><br />
i Norge infördes kristendomen från England i omgångar under loppet <strong>av</strong> 900-talets senare del <strong>och</strong><br />
1000-talets början. Framgångar <strong>och</strong> motgångar efterföljde varandra.<br />
* * *<br />
Erikskrönikan<br />
Det inledande kapitlet:<br />
Birger jarl<br />
M<br />
ed konung Erik begynner sången.<br />
Han läspade i talet <strong>och</strong> haltade i gången;<br />
på allvar förstod han sig väl men ej<br />
på krigiska riddarspel <strong>och</strong> tornej.<br />
På husära höll han <strong>och</strong> ädla seder,<br />
<strong>och</strong> bonden levde i frid <strong>och</strong> med heder.<br />
Han styrde gärna lag <strong>och</strong> rätt<br />
<strong>och</strong> vårdade sig om sin egen ätt<br />
Ingeborg så hette hans syster.<br />
Henne gick, som mången lyster.<br />
att hon gifte sig, då hon nått sina år;<br />
på så sätt är det, som världen består.<br />
Bland friarnas hop föll konungens val<br />
på en östgöte Birger, som sedan blev jarl.<br />
Paret blev rätteligen sammangivet,<br />
såsom i kyrkans rätt var skrivet,<br />
<strong>och</strong> efter den lag, som då var vår,<br />
<strong>och</strong> levde samman i många år.<br />
E<br />
n gång ville konung Erik sända<br />
en här åt öster att göra en ända<br />
på de vilda t<strong>av</strong>asternas mord <strong>och</strong> brand.<br />
153
Han bådade upp över allt sitt rike<br />
allmoge, riddare, riddares like<br />
att draga ut till det hedna land.<br />
Han trodde sin svåger bäst <strong>av</strong> alla,<br />
<strong>och</strong> därför skulle denne befalla.<br />
Envar ville göra, som konungen bad,<br />
<strong>och</strong> gjorde sig redo att draga åstad.<br />
De sköldmän månde ej länge töva,<br />
alla fingo de brått att pröva,<br />
om rustningen dugde för en sådan färd.<br />
Månget gammalt fädernesvärd,<br />
som icke på länge varit draget,<br />
blev då ned <strong>av</strong> nageln taget,<br />
<strong>och</strong> hjälm <strong>och</strong> brynja togos fram<br />
<strong>och</strong> fejades rena från rost <strong>och</strong> damm.<br />
När allt var bragt i rätta laget,<br />
blevo snäckor <strong>och</strong> skutor skjutna från land<br />
<strong>och</strong> penningpåsar med givmild hand<br />
lösta upp <strong>och</strong> givna åt mången,<br />
som kanske man såg för sista gången.<br />
Fast Gudi till ära var denna färd<br />
<strong>och</strong> väl kunde synas sorgen värd,<br />
sågs mången fru <strong>och</strong> brud <strong>och</strong> moder<br />
vrida händerna i tårefloder,<br />
då männen de farande ned till stranden,<br />
hälsade väl <strong>och</strong> tryckte handen<br />
<strong>och</strong> kysste mången med rödan mund,<br />
som aldrig mer kysstes <strong>av</strong> hjärtans grund.<br />
Seglen fylldes, <strong>och</strong> männen foro;<br />
t<strong>av</strong>asterna sporde den resan med oro.<br />
De måtte väl gråta mer än le;<br />
ute på h<strong>av</strong>et fingo de se<br />
otaliga gyllene stammar glimma<br />
<strong>av</strong> skepp, som sågos mot stranden simma.<br />
De kristne togo baner i hand<br />
<strong>och</strong> gingo i land<br />
<strong>och</strong> läto sköldar <strong>och</strong> hjälmar sina<br />
vida ut över landet skina<br />
upp till de stora sjöarnas rand.<br />
Ringa var det motstånd de funno,<br />
de hedna flydde, de kristna vunno<br />
<strong>och</strong> togo sedan, vad dem tröt<br />
<strong>av</strong> guld <strong>och</strong> silver <strong>och</strong> feta nöt.<br />
Envar, som icke undergivet<br />
mottog dopet, miste livet.<br />
Till det hedniska folkets oro <strong>och</strong> sorg<br />
byggde de kristnas här ett fäste<br />
<strong>och</strong> lade in som vakt sina bäste;<br />
det fästet kallades T<strong>av</strong>astborg.<br />
De kristne besatte hela landet,<br />
men ryssarna sörjde, att Sverige vann det.<br />
Till hären i Finland kom det bud,<br />
att konungen dött. Med klagoljud<br />
154
togs tidenden mot kring allt hans rike,<br />
<strong>och</strong> alla bådo till Gud för hans själ.<br />
Han hade velat alla väl;<br />
var skulle nu man finna hans like?<br />
Hemma i Sverige levde då<br />
en mäktig herre Joar blå;<br />
han skipade så vid herredagen,<br />
att Valdemar, jarlens son, blev tagen.<br />
Då jarlen kom hem, var han svåra vred<br />
<strong>och</strong> sporde, vem som fört in den sed,<br />
att fadern försmåddes <strong>och</strong> barnet blev taget,<br />
"Vill du veta", sad' Joar, så gjorde jag det.<br />
Du själv är ju redan en äldre man<br />
<strong>och</strong> lär därför dö långt förr än han,<br />
ty syntes oss bäst, att riket blev givet<br />
åt den, som hade framför sig livet.<br />
Men står icke den konung vi valt dig an,<br />
så gör med honom, vad du gitter;<br />
Vi vetom nog, var en annan sitter.<br />
Jarlen dröjde med svaret en stund<br />
<strong>och</strong> såg sig om i herrarnas skara<br />
<strong>och</strong> sporde så, att det skulle vara.<br />
Då upplät Joar åter sin mund:<br />
"Kanhända under min egen tröja,<br />
ifall du icke vill låta dig nöja."<br />
Jarlen inföll: "Hellre då<br />
må det, som redan är gjort, bestå."<br />
Makten skulle ändå han taga,<br />
så länge sonen var övermaga.<br />
E<br />
n tuktomästare ställdes an<br />
att fostra den unge till konung <strong>och</strong> man,<br />
ty ingen kan styra, som icke fått lära<br />
att tala med vett <strong>och</strong> leva med ära.<br />
Därtill fick han att leva på<br />
ollonskog, kvarnar <strong>och</strong> sjöar blå,<br />
gårdar med landbor <strong>och</strong> slikt i förläning<br />
samt svenner <strong>och</strong> ädla män till betjäning.<br />
Bengt het jarlens yngste son;<br />
om jordiska ting var han föga mån.<br />
Magnus <strong>och</strong> Erik, de andra båda,<br />
fingo ävenledes land att råda.<br />
De tvenne voro alltid som ett<br />
<strong>och</strong> delade trofast ljuvt <strong>och</strong> lett.<br />
J<br />
arlens myndighet hade väckt<br />
<strong>av</strong>und hos stormän <strong>av</strong> samma släkt,<br />
som efter högsta makten stodo.<br />
De samlade folk från skilda land,<br />
men innan striden slog ut i brand,<br />
gjordes tvisten upp i godo.<br />
Medan de lågo vid Herrevadsbro,<br />
bjöds dem glömska <strong>av</strong> fiendskapen,<br />
155
ifall de lade ned sina vapen.<br />
De gjorde så i godan tro,<br />
men sedan glömde man de löften man g<strong>av</strong> dem,<br />
<strong>och</strong> slog istället huvuna <strong>av</strong> dem.<br />
Så fick nu Folkungaätten ett slag,<br />
som icke glömdes på mången dag,<br />
<strong>och</strong> sedan tordes ingen klaga,<br />
vad jarlen än måtte företaga.<br />
E<br />
n <strong>av</strong> de främste bland stormännens tal<br />
var jarlens anförvant junker Karl,<br />
som for i österled att strida<br />
vid tyska ordensriddarnas sida.<br />
En här <strong>av</strong> lettiska hedningar drog<br />
mot ordenslandet tät som en skog.<br />
Då bröderna redo åstad att försvara sig<br />
<strong>och</strong> sporde Karl, om han ämnade spara sig<br />
eller taga plats i deras led,<br />
g<strong>av</strong> han riddarna detta besked:<br />
Det tillfället aktar jag icke försumma.<br />
Skulle även letterna trumma<br />
bucklor på pansarplåt <strong>och</strong> hjälm,<br />
alltid fäller jag någon skälm.<br />
Gud kan väl stå mig bi i striden,<br />
men dör jag, unnar han mig allt gott,<br />
<strong>och</strong> även då bliver segern min lott,<br />
ty då h<strong>av</strong>er jag vunnit den eviga friden.<br />
Slaget börjde. Hårt den stod;<br />
fötterna vadade djupt i blod.<br />
Svärdshugg föllo, hjälmarna skrällde,<br />
bland riddarna blev många fällde.<br />
Då ljöd ett rop i stridens gny:<br />
fly, junker, fly!<br />
Blott nederlag väntar på vår lilla skara.<br />
Han såg sig kring för att sedan svara:<br />
Jag ser ej någon <strong>av</strong> eder fly.<br />
Huru kunnen I då begära,<br />
att ensamt jag skall fläcka min ära?<br />
Junker, de skall det rätt förstå:<br />
för kristenheten hållom vi vakten;<br />
Komme ock hela hednamakten,<br />
måste vi hålla stånd ändå.<br />
Att fly är ett brott, som vår regel förbjuder,<br />
skulle vi även möte en här,<br />
tiofalt större, än vår egen är.<br />
Den kitteln, som i helvetet sjuder,<br />
bidar hednamännen till sist;<br />
oss bidar ett liv hos Jesus Krist.<br />
Så vittna i Skriften de heliga orden:<br />
innan vårt blod h<strong>av</strong>er kallnat i jorden,<br />
är vår frigjorda själ så visst<br />
redan hos Gud i hans himmelrike.<br />
I det, sade Karl, vill jag vara eder like.<br />
156
Jag tror, den Gud, som skapat mig,<br />
han skall väl ock varkunna sig<br />
<strong>och</strong> frälsa mig från den eviga glöden,<br />
om jag för hans skull får lida döden.<br />
Är detta eder i regeln sagt,<br />
ligger det hos mig i blodet.<br />
Så länge I ej tappen modet,<br />
flyr jag ej heller för hednamakt.<br />
Så drog han åter sitt svärd ur bältet,<br />
<strong>och</strong> när sedan han stupade, låg på fältet<br />
en sådan hop <strong>av</strong> lettiska män,<br />
att de måste göra ett bål <strong>av</strong> den.<br />
I<br />
Danmark rådde vid denna tid<br />
mycken tvedräkt <strong>och</strong> brödrastrid.<br />
Hertig Abel hade mördat<br />
konung Erik, som alla vördat,<br />
<strong>och</strong> sedan sänkt sin broders lik<br />
obarmhärtigt i Sliens vik.<br />
Fattiga fiskare varseblevo kroppen<br />
på h<strong>av</strong>ets botten <strong>och</strong> fångade upp den<br />
<strong>och</strong> lade den sedan ned i sin båt,<br />
ynkeligt död <strong>och</strong> illa våt.<br />
Vart de sedan buro det heliga liket,<br />
brunno ljus dem änglar tänt,<br />
som Gud i sin nåd från himlen sänt<br />
att lysa dess väg genom jorderiket.<br />
En gång, då det fallit jarlen in<br />
att börja ett samtal med husfrun sin,<br />
sade han till Ingeborg detta:<br />
Ibland finna även kvinnor det rätta.<br />
Vad synes dig om vår son, som är<br />
oss bägge i lika måtto kär?<br />
Vore det icke till rikets bästa,<br />
om han finge en jungfru att fästa?<br />
Av konung Eriks döttrar fem<br />
äro Jutta <strong>och</strong> även Sofia<br />
ännu mör <strong>och</strong> till äktenskap fria.<br />
Vår son kunde väl få en <strong>av</strong> dem.<br />
Då g<strong>av</strong> hon jarlen till svar på stunden<br />
söta ord <strong>av</strong> den röda munden:<br />
I spörjen först edra goda män,<br />
biskop, riddersman <strong>och</strong> sven.<br />
Vad dessa säga, mågen I höra<br />
<strong>och</strong> sedan, som bäst eder synes, göra.<br />
En gång, då stormännen bjudits att gästa<br />
hos jarlen Birger, sporde han,<br />
vad jungfru som bäst stode Valdemar an.<br />
dem syntes Sofia vara den bästa;<br />
henne borde konungen fästa.<br />
Då rustades ut i hovmannadräkt<br />
män <strong>av</strong> rik <strong>och</strong> ädel släkt,<br />
157
som väl kunde skicka sig, tala <strong>och</strong> svara.<br />
Till danske konungen månde de fara.<br />
Denne g<strong>av</strong> dem gunstigt svar<br />
<strong>och</strong> sporde, hur gammal Valdemar var.<br />
De sade: han är på det tjugonde året,<br />
tuktig <strong>och</strong> sund till förnuft <strong>och</strong> själ,<br />
mild <strong>och</strong> manlig <strong>och</strong> skapad väl<br />
från fotabjället upp till håret.<br />
Konungen sade: är det så,<br />
h<strong>av</strong>er jag visserligen aldrig skådat<br />
en furste, den Gud så rikt benådat;<br />
gärna giver jag mitt bifall då.<br />
Gud låte dem bägge leva samman<br />
i många år med frid <strong>och</strong> gamman!<br />
Valdemar mottog med hugnad det bud,<br />
att jungfrun lovats honom till brud,<br />
<strong>och</strong> glädjen blev lika för bäggedera.<br />
Jungfrun Sofia fick stort behag<br />
till sin blivande herre från denna dag.<br />
Hon kände sig stolt över lyckan att bära<br />
drottningkrona i Sverige med ära<br />
<strong>och</strong> bad Guds moder innerlig:<br />
Giv mig lycka med honom <strong>och</strong> honom med mig!<br />
Då tiden kom, att hon skulle fara,<br />
följdes hon <strong>av</strong> en talrik skara<br />
<strong>och</strong> mottogs i Sverige, vart det bar,<br />
med glädje <strong>och</strong> hyllning <strong>av</strong> en <strong>och</strong> var.<br />
De danska bönderna ville man skona.<br />
Därför fick hon ej tunnan full<br />
<strong>av</strong> lödigt silver <strong>och</strong> hamrat guld.<br />
Hon fick i stället <strong>av</strong> Danmarks krona<br />
städerna Malmö <strong>och</strong> Trälleborg,<br />
<strong>och</strong> det blev bonden till ringa sorg.<br />
När sedan det led till bröllopstiden,<br />
skuros <strong>och</strong> sömmades dräkter <strong>av</strong> siden,<br />
kostbart sindal <strong>och</strong> baldakin.<br />
Där var en sal, där herrarna såto<br />
I härlighet samman <strong>och</strong> drucko <strong>och</strong> åto<br />
<strong>och</strong> fägnades väl med kost <strong>och</strong> vin;<br />
lika så litet ute som inne<br />
brast i förplägnad <strong>och</strong> ädel sed,<br />
skick <strong>och</strong> ordning, tukt <strong>och</strong> fred,<br />
fagra ord <strong>och</strong> höviskt sinne,<br />
<strong>och</strong> ingen, som förmådde, svek<br />
I dust <strong>och</strong> kamp, i dans <strong>och</strong> lek.<br />
Då g<strong>av</strong> Birger jarl en lag,<br />
som sedan stått sig i mången dag,<br />
att syster skulle ärva med broder<br />
tredings efter både fader <strong>och</strong> moder<br />
<strong>och</strong> likaså hon såväl som han<br />
efter annan närskyld man.<br />
Därtill g<strong>av</strong> han hemfridslagen<br />
om den, som blev inom gårdsled slagen:<br />
158
tränger någon på gården in<br />
<strong>och</strong> h<strong>av</strong>er ont mot bonden i sinn<br />
<strong>och</strong> han då varder dräpt eller slagen med sår,<br />
vare ogillt, evad han får.<br />
Bliver däremot husbonden sårad <strong>och</strong> slagen,<br />
är våldsverkarn fridlös från samma dagen,<br />
till dess han sonat det han bröt<br />
<strong>och</strong> den gör förbön, som skadan ljöt.<br />
S<br />
tor var den plåga, som Sverige led<br />
<strong>av</strong> de hedna esternas grymma sed<br />
att tränga in genom Mälarsunden,<br />
dräpa, härja <strong>och</strong> bränna i grunden.<br />
En gång i tiden hade det hänt<br />
att själva Sigtuna blivit bränt<br />
<strong>och</strong> stad <strong>och</strong> folk så illa farit,<br />
att det aldrig blev, som det fordom varit;<br />
till fägnad för mången hednasjäl<br />
blev ärkebiskopen dräpt jämväl.<br />
Från Sverige hade en korshär dragit<br />
i österled under jarlen Jon<br />
<strong>och</strong> kämpat i nio år för tron<br />
<strong>och</strong> både givit sår <strong>och</strong> tagit.<br />
Jarlen kom oskadd hem likväl,<br />
men samma natt blev han slagen ihjäl.<br />
Hans hustru, som flytt från Askanäsborgen,<br />
blev ej rådlös med sammandrog<br />
en manstark här, som for dit <strong>och</strong> slog<br />
rövarhopen <strong>och</strong> hämnades sorgen.<br />
På ett berg, som sedan het Esta-skär,<br />
dräptes esternas hela här,<br />
<strong>och</strong> hon aktade ej att återvända,<br />
innan esternas alla skepp voro brända.<br />
F<br />
ör att hindra plundringståg som detta<br />
grundades Stockholms stad <strong>och</strong> slott,<br />
som allt ifrån den dagen stått<br />
<strong>och</strong> kallades Mälarens lås med rätta.<br />
den sjön är så rik på öar <strong>och</strong> män,<br />
att nitton kyrksocknar ligga i den<br />
<strong>och</strong> däromkring sju handelsstäder,<br />
där folket nu lever i ro, vars fäder<br />
kvaldes <strong>av</strong> ständig fruktan förr<br />
att se esterna utanför sin dörr.<br />
D<br />
å jarlen dog i Bjälboljung,<br />
fick han även <strong>av</strong> gammal <strong>och</strong> ung<br />
endast goda eftermälen.<br />
Kvinnorna g<strong>av</strong> han bättre rätt<br />
<strong>och</strong> näpste envar, som den överträtt,<br />
ty bådo de Gud bevara själen.<br />
Följd <strong>av</strong> män ut<strong>av</strong> ädel börd<br />
blev den döde till Varnhem förd,<br />
159
där de munkar med gråa kåpor rådde,<br />
som bodde på landet <strong>och</strong> plöjde <strong>och</strong> sådde.<br />
I klostret lades han under en sten;<br />
där vila till yttersta domen hans ben.<br />
* * *<br />
Om 3500 runristningar<br />
Den äldre runraden eller futharken utgår från både grekiska <strong>och</strong> romersk skrift <strong>och</strong> är en<br />
anpassning till nordiska förhållanden. Det har antagits att runorna uppkommit i Illyrien i<br />
samband med goternas ankomst c:a år 200. I Norden, <strong>och</strong> då i synnerhet på Fyn, <strong>och</strong> på<br />
de spridda ställen i övriga Europa där den äldre runraden påträffats, kan den dateras till<br />
perioden år 200-800. I England överlevde den äldre runraden ännu en tid, <strong>och</strong> därifrån får<br />
vi information om de enskilda tecknens symboliska betydelse vid sidan <strong>av</strong> dess ljudvärde.<br />
Den yngre runraden eller futharken ersatte den föregående. Det medförde att antalet<br />
tecken minskades från 24 till 16. Runornas storhetstid, vad gäller kvarvarande ristningar,<br />
infaller under 1000-talet i Uppland, i form <strong>av</strong> resta runstenar. Runor ristades också på<br />
annat material, vilket gör att vi inte känner till skrivspråkets fulla betydelse <strong>och</strong><br />
användning. Totalt är omkring 3500 texter kända i Sverige vilka är skrivna med runor.<br />
ÄLDRE FUTHARKEN<br />
Gårdlösa-spännet, Skåne, c:a 200.<br />
En <strong>av</strong> de äldsta påvisbara runristningen<br />
Jag Unwod<br />
Kylverstenen, Gotland, c:a 400-talets början.<br />
Återger hela futharken.<br />
f u th a r k g w h n i j p e R s t b e m l ng d o<br />
sueus<br />
Istabystenen, Blekinge, c:a 600-tal.<br />
Efter Härjulf.<br />
Hådulf, Hjorulfs ättling, ristade dessa runor.<br />
YNGRE FUTHARKEN<br />
Sparlösastenen, Västergötland, c:a 700-talets slut.<br />
A:<br />
I A : iulskaf : AirikissunRkafalrik _ _<br />
II:1 _ _ _ t _ _ _ lAkAfrAu _ AtkiAlti ...<br />
160
II:2 ... AsA _ fAþiRubsAlfAþiRsuAþA _ A<br />
_ u _ _ bA<br />
II:3 ... _ aMAsnatuAuktAkAR : Aslrikulu<br />
_ _ Rukþ _ tAiuisl<br />
III:1 ... s _ _ _ nuR _ A _ _ þAtsikmarAiti<br />
makuRairikis<br />
III:3 þuna :<br />
III:2 makiniaru<br />
III:4 AftAiuisukrAþ<br />
III:5 runaRþARrAki _ ukutuiuþArsuAþAli<br />
rikulubufAþi<br />
B:1 uiu _ am<br />
B:2 ... _ _ ukrþsarsksnuibin _<br />
B:3 _ _ _ kunRuklius _ _<br />
B:4 ... iu<br />
B+C.<br />
A:I-III<br />
Øyuls gaf, Æiriks sunR, gaf Alrik[R] ... gaf rAul (el. rAut) at gialdi ... [Þ]a(?) sa[t] faðiR<br />
Upsal(?), faðiR svað ... nætR ok dagaR. AlrikR lu[bi]R ugð[i]t(?) Øyuls ... þat Sigmarr<br />
(el. sigmærr) [h]æiti maguR Æiriks. Mæginjaru(?) ... Aft Øyuls. Ok rað runaR þaR<br />
ræginkundu þar, svað AlrikR lubu faði.<br />
Öjuls, Eriks son, g<strong>av</strong>, (likaså) g<strong>av</strong> Alrik ... g<strong>av</strong> ... i gengäld ... Då(?) satt fadern i<br />
Uppsala(?), fadern som ... nätter <strong>och</strong> dagar ... Alrik lu[bi]R fruktade(?) ej(?) Öjuls. ...<br />
att Sigmar (el. segerfredjad) heter Eriks son ... väldig strid(?) ... Efter Öjuls (åt<br />
minnesvården rest. Och tyd runorna där, de från gudarna stammande, som Alrik lubu<br />
ristade. ...<br />
B:1-4<br />
Veor æm. Vevårdaren (prästen) är jag<br />
Hiok runaR þæR - Jag högg dessa runor -<br />
sa raþi’s kunni -, den råde dem som kan -,<br />
sni i bændi. jag gör dem bindande.<br />
(Fari?), kunnr ok ljus! (Fare han??), frejdad<br />
<strong>och</strong> ljus!<br />
_ _ _ _ _ _ _ _ jo(?) (Styre <strong>och</strong> Fröj sin?) häst(?)<br />
Den yngre inskriften:<br />
A. : kisli : karþi : iftiR : kunar : bruþur<br />
: kubl : þisi<br />
B. Gisli gærði æftiR Gunnar, broður,<br />
kumbl þessi.<br />
C. Gisle gjorde detta kummel efter<br />
Gunnar, sin broder.<br />
Rökstenen, Östergötland, c:a 800.<br />
Till minne <strong>av</strong> Vämod stå dessa runor. Men Varin skrev dem, fadern, efter den döde<br />
sonen.<br />
Jag säger det folkminnet vilka de två stridsbytena var, som tolv gånger togs som<br />
stridsbyten, båda en gång från ömse män.<br />
161
Jag säger som det andra, vem som för nio släktled sedan miste livet hos Reidgoterna, <strong>och</strong><br />
han dog hos dem till följd <strong>av</strong> sin skuld. Då rådde Tjodrik den djärve, sjökrigarnas<br />
hövding över Reidh<strong>av</strong>ets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst<br />
med sköld över axeln, Märingars främste.<br />
Det säger jag som det tolfte var Gunns häst ser föda på slagfältet, där tjugo konungar<br />
ligga.<br />
Det säger jag som det trettonde, vilka tjugo konungar som satt på Själland under fyra<br />
vintrar, med fyra namn, söner <strong>av</strong> fyra bröder. Fem Valke, Rådulfs söner, fem Reidulv,<br />
Rugulvs söner, fem Hassel, Hords söner, fem Gunnmund, Björns söner.<br />
Nu säger jag allt: Någon ...<br />
Jag säger det folkminnet, vem <strong>av</strong> Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus<br />
offer.<br />
Jag säger ett folkminne, åt vem en frände är född åt en ung kämpe. Vilen är det. Han<br />
kunde slå en jätte. Vilen är det. Nit.<br />
Sibbe från Vi <strong>av</strong>lade en son, nittio år gammal.<br />
Jag säger ett folkminne: Tor.<br />
Yttergärde, Uppland, c:a 1030-tal.<br />
Men Ulf har i England tre gälder tagit. Den första som Toste gäldade. Så gäldade Torkel.<br />
Så gäldade Knut.<br />
Kyrkstigen, Uppland, 1000-tal.<br />
Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, han var krigarföljets hövding.<br />
Gripsholm, Södermanland, c:a 1045, efter det misslyckade Ingvarståget 1041.<br />
Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De for manligen efter guld<br />
<strong>och</strong> österut g<strong>av</strong> örnen föda. De dog söderut i Särkland.<br />
Frösön, Jämtland, 1000-tal.<br />
Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten <strong>och</strong> göra denna bro, <strong>och</strong> han lät kristna<br />
Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn ristade, <strong>och</strong> Sten, dessa runor.<br />
Haddebystenen 2, Danmark, c:a 900<br />
Efter den svenska Hadebyätten.<br />
Åsfrid gjorde detta kummel efter Sigtrygg, sin <strong>och</strong> Gnupas son.<br />
Haddebystenen 2, Danmark, c:a 900<br />
Efter den svenska Hadebyätten.<br />
Åsfrid Odinkars dotter gjorde detta kummel efter kung Sigtrygg, sin <strong>och</strong> Gnupas son.<br />
Gorm ristade runorna.<br />
Jellingestenen 1, Danmark, c:a 925<br />
Efter den danska kungaätten.<br />
Kung Gorm gjorde detta kummel efter Thorvi sin hustru. Danmarks prydnad.<br />
Jellingestenen 1, Danmark, c:a 925<br />
Efter den danska kungaätten.<br />
Kung Harald bad göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, <strong>och</strong> efter Thorvi, sin moder.<br />
Detta var Harald som för sig själv vann hela Danmark <strong>och</strong> Norge, <strong>och</strong> gjorde danerna<br />
kristna.<br />
162
Råda-stenen, Västergötland, c:a år 1000 / 1040.<br />
Avser sannolikt slaget vid Svolder eller vid Helgeå.<br />
Torkel satte denna sten, efter sin son Gunne, som fann döden i striden då kungar<br />
kämpade.<br />
Hällestad, Skåne, c:a 1000.<br />
Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde herre. Han flydde ej vid Uppsala.<br />
Hans kämpar satte efter sin broder stenen på berget. Den står fast med runor. De gick i<br />
striden närmast honom, Gorms son Toke.<br />
Sjörup, Skåne, c:a 1000.<br />
Saxe satte denna sten efter sin stridskamrat Esbjörn, Tokes son. Han flydde ej vid<br />
Uppsala, men kämpade så länge han hade vapen.<br />
Högby, Östergötland, 1000-tal.<br />
Torgärd reste denna sten efter Assur, sin morbroder, vars liv ändades österut i Grekland.<br />
Gode bonden Gulle fick fem söner:<br />
Föll vid Föret djärve kämpen Åsmund. Assur ändades österut i Grekland. Halvdan blev<br />
på Bornholm dräpt. Kåre dog vid Dundee. Död är också Boe. Torkel ristade runorna.<br />
Täby, Uppland, 1000-tal.<br />
Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han ännu levde. Och gjorde denna bro<br />
för sin själ. Och ägde ensam hela Täby. Gud hjälpe hans ande.<br />
* * *<br />
GODWINE etc<br />
Svenska mynttexter<br />
Myntningen i Sverige, Norge <strong>och</strong> Danmark började ungefär samtidigt, men dessförinnan hade<br />
danska <strong>och</strong> norska kungar <strong>och</strong> hövdingar tillverkat mynt i norra England. Det skedde både under<br />
Danelagens tid <strong>och</strong> när Erik blodyx rådde över York, alltså från 890-talet till 954. Här nämns<br />
Sigfrid, Knut, Regnald Guthfridsson, Anlaf Guthfridsson, Sihtric, Olaf Sihtricsson, Sihtric<br />
Sihtricsson, Erik (blodyx).<br />
Olof skötkonungs <strong>och</strong> Anund Jacobs mynt<br />
Olof skötkonungs mynt tycks endast ha blivit präglade åren c:a 995-1002. Myntningen<br />
återupptogs <strong>av</strong> hans son Anund Jakob men skedde endast i början <strong>av</strong> hans regeringstid c:a 1025-<br />
1035. Vikten på Olofs mynt varierar mellan 1,0 -4,0 gram, medan Anund Jakobs mynt väger 0,8-<br />
1,8 gram. Mynten är i första hand imitationer <strong>av</strong> mynt som präglades <strong>av</strong> kung Ethelred II <strong>av</strong><br />
England (979-1004), <strong>och</strong> i vissa fall kan även myntmästarnas namn förkomma såväl i England som<br />
i Norden. I en del fall är texten på mynten oläsbar på grund <strong>av</strong> att tecken inte kan anses <strong>av</strong>bilda<br />
bokstäver. Olofs myntmästare har i regel engelska namn: Aelfric, Godwine, Snelling, Leofman,<br />
Ulfketil, Sceut, Thregr, Referen <strong>och</strong> Notinc. Det hade också många <strong>av</strong> Anund Jakobs myntmästare:<br />
Thormoth, Thorketil, Wulf, Dunstan, Ulah, Castra, Sewine.<br />
163
Text på Olof skötkonungs mynt<br />
Typ Åtsida Frånsida<br />
1 + OLAF REX AN ZTNETEI AELFRIC A PALIGNEFOD<br />
2a + ONLAFA RX ZITUEN + GOPINE MO ATANA ZIT<br />
2b + ONLAF REX AN ZITUEN + GOPINE MO ATANA<br />
2d + OLAF REX AN ZITUN + GOPNE MO ATAAN<br />
3a + OLAF RX AON ZTUNE + ZNELLING ME PROF<br />
3b + OLAF REX AN ZNETE + ZNELLING ME PROF<br />
+ OLAF REX AN ZTE + ZNELLING ME PROF<br />
4a + ONLAF REX AN ZTUE + GOPINE MO ATANA<br />
4b + ONLAF REX AN ZTUE GOPINE MO TAOIA Z<br />
4c + ONLAF REX AN ZTUE + GOPNE MONATA AN ZT<br />
5a + OALAVZ REX ZVEN + VLFCTE MOT AN ZT<br />
5b + OALAVZ REX ZVENO + VLFCTE MOT AN ZT<br />
6a + VLVAAZ REX ZVENO + VLFCTE MO TAN ZT<br />
6b + VLVAAZ REX ZVENO + VLF MOTANO ZTVNE<br />
7 + VLVAAZ REX ZVENO + IN NOMINE DNI M C<br />
8a + VLVAAZ REX ZVENO + (förvirrad)<br />
8b + VLVAAZ REX ZVENO + (förvirrad)<br />
8c + VLVAAZ REX ZVEVOX + (förvirrad)<br />
9 + OLAF REX ZPEVOX + IN NOMINE DNI M C<br />
10 + OLAF REX ZPEVOX + IN NOMINE DNI COD<br />
11 + OLAF REX ZPEVOX + GODPINE MO ZIHT<br />
12 + OLAF REX ZBEVOX + ZNELLING MO ZIN<br />
12b + OLAF REX ZBEVOX + ZNELLING MO ZI<br />
13 + OLAFA REX ANCOL + GODPINE MO TAOIA Z<br />
14 + OLAFA REX ANCOL + GODPINE MO ZIHT<br />
15 + OLAFA REX ANCOL + IN NOMINE DNI M C<br />
16a + OLAFA REX ANCOL + LEOFMAN MO ZIH<br />
16b + OLAFA REX ANCOL + LEOFMAN M AN<br />
16c + OLAFA REX ANCOL + LENAN MO TANC<br />
16d + OLAFA REX ANCOL + LENAN O AMANO<br />
16e + OLAFA REX ANCOL + LENAN NOTAN CI<br />
17 + AACUNE IGNVN DEI + REFEREN MO TA ON<br />
18 + OLFAF ON SIDEI ÞR EGR ON ZIT<br />
19 (förvirrad) (förvirrad)<br />
20a + OLFA REX A Z + O UV IIU<br />
20b + OLFA REX A Z (förvirrad)<br />
21 + OLAF IRX ON OA + LF MAN OAN SED<br />
22 + OLAF IRX ON OA (förvirrad)<br />
23 + VLVAAZ REX ZVENO + IN NOMINE DNI M C<br />
24 + ZCEAT NONETA ON + IN NOMINE DNI M C<br />
25 + ZCEAT NONETA ON + ZNELLING MO ZI<br />
26 + ZCEAT NONETA ON (förvirrad)<br />
27 + OLFA REX A Z + IN NOMINE DNI M C<br />
28a + OLFAF ON SIDEI (förvirrad - DT ON MI PL)<br />
28b + OLFAF ON SIDEI (förvirrad)<br />
29 + ÆÐELRÆD REX ANGLO + IN NOMINE DNI M C<br />
30 + OLPAX (förvirrad) + (en reguljär engelsk inskription från<br />
Ipswich)<br />
31 + A OLEP REXEM - MEOG + IN NOMINE DONE A M<br />
164
32 (förvirrad) (förvirrad)<br />
33 + EÐELRED REX AICO + NHTINC SIV<br />
34 (förvirrad) + RFFENMONATNAI<br />
35 + EDELRED REX ANG + SIL EFRA DONS IHT<br />
36 (förvirrad) (förvirrad)<br />
37 (förvirrad) (förvirrad)<br />
38 (bysantinsk imitation med förvirrad text)<br />
39 (bysantinsk imitation med förvirrad text)<br />
* * *<br />
Svenskt Diplomatarium<br />
(år 817-1200)<br />
Brev (diplom) som skrivits till eller från någon person som varit boende i Sverige, eller<br />
där Sverige nämns på annat sätt. En del <strong>av</strong> dessa brev finns endast bevarade genom<br />
<strong>av</strong>skrifter, <strong>och</strong> i en del <strong>av</strong> dem förekommer senare tillägg, varför deras källvärde kan<br />
ifrågasättas. Så gott som samtliga brev fram till 1300-talet är skrivna på latin.<br />
Nr datum innehåll<br />
1. 817-824 Påven ger ett missionsuppdrag åt Ansgar <strong>och</strong> Simeon.<br />
2. 834. Aachen Kejsaren i Tyskland gör Ansgar till ärkebiskop norr om Elbe.<br />
3. 835 Påven stadfäster Ansgars ämbete.<br />
4. 846 Påvlig förordning att de nordliga folk som Ansgar lät omvända, skulle<br />
tillhöra hans ärkebiskopsdöme.<br />
5. 849 mars (som nr 4)<br />
6. 858 31 maj Påvlig förordning att Hamburg <strong>och</strong> Bremens stift går samman, <strong>och</strong> att<br />
ärkebiskopstiteln följer Hamburg.<br />
7. odaterat Ärkebiskop Ansgars uppmaning till prelaterna i kejsar Ludvigs rike att bedja<br />
gud för den i Norden nybörjade församlingens tillväxt.<br />
8. 865 i dec Påvlig fullmakt för Rimbert, ärkebiskop i Hamburg efter Ansgar.<br />
9. 872 i nov (som nr 8)<br />
10. 891 i maj Påvlig fullmakt för Adalgarn, ärkebiskop i Hamburg efter Rimbert.<br />
11. (895) Bremens stift läggs under Kölns stift.<br />
12. 905 2 feb Påven upphäver föregående stadga.<br />
13. 911 19 maj Påvlig fullmakt för ärkebiskop Hoggerus i Hamburg.<br />
14. 913 29 okt Påvlig stadfästelse till ärkebiskop Unno i Hamburg.<br />
15. 952 2 jan Påvlig stadfästelse för ärkebiskop Adaldag i Hamburg.<br />
16. 954 27 sep Rom Påvlig stadfästelse på gränsskillnad mellan Sverige <strong>och</strong> Danmark.<br />
Anses vara en förfalskning.<br />
17. 988 8 nov Påvens stadfästelse rörande ärkebiskop Libentius' i Hamburg överinseende<br />
över svenska <strong>och</strong> danska biskopar.<br />
18. 996 i juni Påvlig stadfästelse för ärkebiskop Libentius.<br />
19. 1044 i mars Påvlig fullmakt för biskop Adalbert i Hamburg, att vara legat <strong>och</strong> ärkebiskop<br />
165
20. 1047 24 apr<br />
över Sverige <strong>och</strong> andra nordiska riken.<br />
Som ovan, men med tillägg.<br />
21. 1055 29 okt Påvlig stadfästelse för ärkebiskop Adalbert i Hamburg.<br />
22. (odaterat) Ärkebiskop Adalberts brev till biskopen i Roskilde om mötet i Schleswig <strong>och</strong><br />
biskop Adalvard i Sigtuna.<br />
23. 1073 2 feb Påvlig stadfästelse för ärkebiskop Liemar i Hamburg.<br />
24. 1080 4 okt Påve Gregorius VII:s skrivelse till konungen i Sverige med betygande <strong>av</strong> sin<br />
tillfredsställelse över svenska folkets omvändelse, <strong>och</strong> uppmaning att sända<br />
en biskop eller skicklig klerk till Rom, vilken kunna lämna underrättelse om<br />
svenska bruken, <strong>och</strong> istället bliva underrättad om apostoliska stolens<br />
stadgande, jämte förmaning att styra riket med rättvisa m.m.<br />
25. 1080. Rom Påven Gregorius VII:s skrivelse till konungarna INGE <strong>och</strong> HALSTEN med<br />
betygande <strong>av</strong> sin tillfredsställelse över den genom biskop Rodulvard erhållna<br />
underrättelsen om svenska folkets omvändelse, tillika med uppmaning att<br />
söka det evigt goda, bibehålla fred, älska, ära <strong>och</strong> lyda klerkar <strong>och</strong> biskopar,<br />
giva tionde <strong>och</strong> ofta sända klerkar till Rom, <strong>och</strong> därtill välja sådana personer<br />
som voro skickliga både att underrätta sig om Romerska kyrkans bruk <strong>och</strong><br />
att sedermera därom upplysa sina landsmän.<br />
26. 1085 21 maj Kung Knut den heliges, i Danmark, gåvobrev till domkyrkan i Lund.<br />
27. 1106 Canterbury Brev till ärkebiskopen i Lund.<br />
28. 1133 7 jan Lund Brev rörande domkyrkan i Lund.<br />
29. 1133 27 maj Rom Påvligt beslut att danska, svenska <strong>och</strong> andra nordiska rikens biskopar ska<br />
lyda under ärkebiskopen i Hamburg.<br />
30. 1133 27 maj Rom Påvligt brev till Lunds ärkebiskop.<br />
31. 1133 27 maj Rom Påvligt brev till konungen (i Sverige) att hans rike ska lyda under<br />
ärkebiskopen i Hamburg.<br />
32. 1133 27 maj Rom Påvlig befallning till svenska biskopar i samma ämne.<br />
33. 1135 6 jan Lund Brev rörade Lunds domkyrka.<br />
34. 1145 Donationsbrev <strong>av</strong> ärkebiskopen i Lund.<br />
35. 1145 1 sep Som ovan, men med tillägg.<br />
36. 1150-1162 Brev till ärkebiskopen i Lund.<br />
37. 1151-1153 (som ovan)<br />
38. 1153 28 nov Påven Anastasius IV:s brev till konung SVERKER <strong>och</strong> Sveriges förnämsta<br />
män med uppmaning att förbliva vid romerska kyrkans lära, iakttaga de<br />
stadgar kardinalen Nicolaus Albanensis under sitt vistande i Sverige givit om<br />
kyrkans frihet, äktenskapet, vapnens <strong>av</strong>läggande m.m., samt framhärda i den<br />
gudaktighet de begynt <strong>och</strong> till bevis på sin tillgivenhet erlägga <strong>av</strong> sin jord S:t<br />
Peterspenningen, vilken biskoparna till påven översända.<br />
39. 1156-1178 Brev från ärkebiskopen i Lund.<br />
40. 1158 16 mars Kejsarens stadfästelse att ärkebiskopen i Hamburg också var Nordens<br />
Frankfurt<br />
41. 1161 6 juli<br />
Tusculanum<br />
ärkebiskop.<br />
Påve Alexander III:s skrivelse till konung KARL SVERKERSSON, Sveriges<br />
biskopar <strong>och</strong> jarlen, så ock samtliga andliga <strong>och</strong> världsliga i Göta land, med<br />
apostoliska stolens stadgande rörande 1.) äktenskap 2.) biskopars, munkars<br />
<strong>och</strong> deras gods helgd, 3.) tionde, 4.) arv, 5.) nykterhet.<br />
42. 1162-1178 Brev till ärkebiskopen i Lund.<br />
43. 1162-1178 Brev till påven rörande kristendomen i Norden samt om biskop Folke.<br />
44. 1162-1178 (som ovan)<br />
45. 1162-1178 Om biskop Folke.<br />
46. 1162-1178 Om ärkebiskopen i Lund.<br />
47. 1162-1178 (som ovan)<br />
48. 1163 18 okt Hertig Henriks <strong>av</strong> Bayern <strong>och</strong> Sachsen stadfästelse på Gotländingarnas, <strong>av</strong><br />
kejsar Lotharius erhållna, fri- <strong>och</strong> rättigheter för sig <strong>och</strong> sina varor, <strong>och</strong> vara<br />
166
49. 1164 5 aug<br />
fria från tull<strong>av</strong>gifter, samt i allmänhet Gotlands invånare skulle där åtnjuta<br />
samma rätt som infödda handlare, med villkor att hans undersåtar hos dem<br />
åtnjöt detsamma, så ock att i synnerhet Lübecks hamn besöktes.<br />
Påve Alexander III:s brev till ärkebiskop Stefan <strong>och</strong> hans efterträdare i<br />
ämbetet, att honom gives pallium <strong>och</strong> ärkebiskops värdighet över Sverige<br />
<strong>och</strong> biskoparna i Skara, Linköping, Strängnäs <strong>och</strong> Västerås, med Uppsala<br />
stad till ärkebiskopssäte, jämte stadgande att så han som efterträdare ska<br />
invigas <strong>av</strong> ärkebiskopen i Lund vilka de ska vörda såsom primas.<br />
50. 1164 5 aug (som ovan till biskoparna i Sverige)<br />
51. 1164 -1167 Ärkebiskop Stefan löser en tvist rörande arvejord.<br />
52. 1164-1181 26 juli<br />
Viterbo<br />
Påvligt brev till Sveriges biskopar.<br />
53. 1164-1182 Brev till konungen i Sverige, om biskop Folke.<br />
54. 1165-1181 10 sept<br />
Tusculanum<br />
55. 1165-1181 11 sep<br />
Tusculanum.<br />
56. 1165-1181 11 sep<br />
Tusculanum.<br />
Påve Alexander III:s befallning till ärkebiskopen i Uppsala <strong>och</strong> hans<br />
lydbiskopar i Svea <strong>och</strong> Göta riken att rätta flera, rörande prästerskapet,<br />
inrotade oordentligheter, såsom att världsliga personer, i synnerhet de<br />
mäktigare i socknen, efter behag eller för penningar, utan de andliga<br />
myndigheternas samtycke, tillsätta präster, varibland ofta förrymda munkar,<br />
mandråpare <strong>och</strong> andra brottslingar, som icke ens är prästvigda ävensom att<br />
de andliga underkastas världslig domstol, landets lag, järnbörd m.m., samt<br />
<strong>av</strong>straffas <strong>och</strong> dräpes, vilket allt ärkebiskopen borde förekomma genom att<br />
hindra de världsliga taga befattning med kyrkor <strong>och</strong> andliga beställningar;<br />
genom att <strong>av</strong>sätta <strong>och</strong> bannlysa den präst, som <strong>av</strong> världslig man mottager sin<br />
värdighet: att ej förordna andra präster än dem, svenska biskopar vigt <strong>och</strong><br />
erkänt: att ej tillåta präster inställas för världslig domstol eller åläggas<br />
järnbörd, vattuprov eller envig, utan <strong>av</strong>döma de andligas ärenden efter<br />
kanoniska eller romerska lagen varjämte han skulle, genom föreställningar<br />
<strong>och</strong> vid behov genom bannlysning förmå folket giva tionde samt bannsätta<br />
den, som lägger hand på någon präst; vilka stadganden bekräftas genom<br />
anförandet <strong>av</strong> kyrkofäders <strong>och</strong> mötens beslut.<br />
Påve Alexander III:s uppmaning till Sveriges <strong>och</strong> andra nordiska rikens<br />
konungar, furstar <strong>och</strong> andra kristna att troget framhärda i kristen tro <strong>och</strong><br />
lydnad mot påven <strong>och</strong> prästerskapet <strong>och</strong> att företaga härfärder till<br />
kristendomens utbredande i Estland, med löfte om ett års eller lika <strong>av</strong>lat<br />
med vad som plägar givas för vallfart till helige gr<strong>av</strong>en (i Jerusalem), för<br />
dem som tappert strida mot hedningarna, <strong>och</strong> syndernas fullkomliga<br />
förlåtelse för dem som falla i striden.<br />
Påvlig uppmaning till ärkebiskopen i Uppsala <strong>och</strong> hans lydbiskopar, med<br />
befallning att strängt bestraffa barnamord <strong>och</strong> tidelag, <strong>och</strong> stadgande <strong>av</strong> 3<br />
års penitens för mödrar som kvävt döpt barn, <strong>och</strong> 5 för odöpt; att äktenskap<br />
ej fick ingås utan prästlig vigsel, ej heller mellan närmare släktingar än i 7:e<br />
led, dock behövde de redan i 4:e <strong>och</strong> 5:e släktskapsledet sammanvigda ej<br />
åtskiljas, men sådana giftermål dädanefter ingalunda tillåtas.<br />
Påvlig stadfästelse på valet <strong>av</strong> Kol till biskop i Linköping efter biskop Stenar,<br />
som nedlagt sitt ämbete <strong>och</strong> gått i kloster.<br />
Påvligt brev till biskop Wilhelm i Strängnäs.<br />
57. 1165-1181 8 sep<br />
Tusculanum.<br />
58. 1165-1181 7 sep<br />
Tusculanum.<br />
59. 1165-1181 9 sep Påvligt brev till ärkebiskopen i Uppsala <strong>och</strong> dess lydbiskopar samt Guthorm<br />
Tusculanum. jarl, med befallning att genom fästningarnas besättande hindra finnarna att<br />
<strong>av</strong>falla från kristendomen.<br />
60. 1165-1181 9 sep<br />
Tusculanum.<br />
Om biskop Folke, Estland <strong>och</strong> ärkebiskopen i Trondheim.<br />
61. 1165-1181 17 sep Påvligt brev till Linköpings stift med befallning att visa biskop Kol den<br />
167
Tusculanum. vederbörliga lydnad, som de förut visat biskop Gisle.<br />
62. 1167-1178 8 nov<br />
Benevent<br />
Påvligt brev till Uppsala stift med befallning att ingalunda draga någon<br />
kyrkans prelat inför världslig domstol, helst dessa höra under ärkebiskopen i<br />
Uppsala, vilken åter är ingen annan än påvens dom underkastad.<br />
63. 1167-1185 Konung KNUTs försvarelsebrev för munkarna i Wiby <strong>och</strong> stadfästelse på<br />
deras erhållna gods.<br />
64. 1167-1185 Konung KNUTs brev rörande ett jordabyte. Konungen ville, såsom detta<br />
klostrets grundläggare <strong>och</strong> beskyddare, försvara allt vad dem tillhörde.<br />
65. 1167-1185 Konung KNUTs gåvobrev på gårdar i Älvkarleby såsom en allmosa till Julita<br />
kloster.<br />
66. 1167-1185 Konung KNUTs intyg att han på jarlens begäran med brev <strong>och</strong> kungligt sigill<br />
bekräftat gåvan <strong>av</strong> en gård i Älvkarleby.<br />
67. 1167-1199 Konung KNUTs brev angånde två gårdar som övergått till Julita klosters<br />
ägo.<br />
68. 1167-1199 Konung KNUTs brev till Julitaborna med tillkännagivande att han till<br />
munkarna dels sålt, dels skänkt Julita med tillhörigheter, som konungen<br />
förut ägt, även som tvenne gårdar därstädes, dem en präst uppodlat.<br />
69. 1167-1199 Konung KNUTs befallning till Älvkarlebyborna att ersätta all den skada som<br />
de gjort på tvenne gårdar i Älvkarleby, dem konungen, enligt vad långt förut<br />
dem tillkännagivet, skänkt munkarna i Julita.<br />
70. 1167-1199 Konung KNUT ERIKSSON stadfäster för Nydala kloster på fisket i Sken,<br />
som <strong>av</strong> kronan var inköpt för 3 mark guld (=630 gram).<br />
71. 1167-1199 Konung KNUTs skrivelse till lagman Nils <strong>och</strong> inbyggarna i Finnveden,<br />
Värend <strong>och</strong> Njudung med befallning att ingen vid livstraff skulle våga bistå<br />
Jacob Agmundsson att göra några ingrepp vid fisket i Ruskan, vilken dennes<br />
bröder, hövdingarna Peter <strong>och</strong> Germund, i konung KARLs närvaro,<br />
offentligen <strong>av</strong>stått till Nydala kloster; <strong>och</strong> erinran tillika om förbudet att<br />
icke ens med mat <strong>och</strong> dryck förse denne, genom biskopens bann, ifrån alla<br />
72. 1168-1177 19 jan<br />
kristnas umgänge uteslutna förbrytare.<br />
Påven Alexander III:s brev till nunnorna i Gudhem med stadfästelse på vad<br />
Anagni.<br />
detta kloster <strong>av</strong> konung KNUT, dess broder eller företrädare erhållit.<br />
73. 1166 6 juli<br />
Sklandetorp.<br />
Danske kungen Valdemars gåvobrev rörande jord i Halland.<br />
74. 1177 17 mars<br />
Lateran.<br />
Påvligt skyddsbrev till Linköpings biskopsstol med därtill givna gods.<br />
75. 1177 Danske kungen Valdemars befallning till häradsborna i Faurås.<br />
76. 1177 Brev från ärkebiskopen i Lund rörande jord i Halland.<br />
77. 1177-1178 Abbot Peters i Remi skrivelse till Lunds ärkebiskop Eskil.<br />
78. 1178 Ärkebiskop Absalons gåvogrev på Vä.<br />
79. 1178-1182 Abbot Peters i Remi skrivelse till Lunds ärkebiskop Eskil.<br />
80. 1178-1182<br />
i Lund<br />
Abbot Peters i Remi skrivelse med biskop Folke till ärkebiskop Absalon.<br />
81. 1178-1182 Abbot Peters i Remi skrivelse till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
82. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
83. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
84. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
85. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
86. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
87. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
88. 1178-1196 Biskop Stephans i Tournai brev till ärkebiskop Absalon i Lund.<br />
89. 1178-1201 Sveriges primas, Lunds ärkebiskop Absalons varning till de rättsinniga i<br />
Njudung, Värend <strong>och</strong> Finnveden, att icke på Nydala kyrkas tillhörigheter<br />
göra några ingrepp, eller mot de andeliga därstädes begå våldsamheter, vilka<br />
168
skulle medföra en bannlysning.<br />
90. 1178-1201 Ärkebiskop Absalons stadfästelse på alla Esroms klosters givna gods.<br />
91. 1178-1201 Abboten Wilhelms brev till abboten Hugo.<br />
92. 1182-1183 Abboten Wilhelms brev till prior Laurentius i Kungälv.<br />
<strong>93</strong>. 1182 21 dec Velletri Påve Lucius III:s stadfästelse på förbundet för kyrkans prelater att taga<br />
någon tionde <strong>av</strong> den jord, som cistercienserordens medlemmar med egna<br />
händer eller på sin kostnad bruka.<br />
94. 1182 30 dec Lateran? Påve Lucius III:s förord hos kung KNUT för den efter ILIAN utnämnde<br />
95. 1183-1185 21 mars<br />
Verona<br />
biskopen i Västerås EGIDIUS.<br />
Påve Lucius III:s ytterligare stadfästelse på förbundet för kyrkans prelater att<br />
taga någon tionde <strong>av</strong> den jord, som cistercienserordens medlemmar med<br />
egna händer eller på sin kostnad bruka.<br />
96. 1185 5 nov Verona Påve Lucius III:s skyddsbrev för Uppsala ärkebiskopsstol <strong>och</strong> dess erhållna<br />
gods.<br />
97. 1186 Lund Kung Knut Valdemarssons (i Danmark) stadfästelse på framfarna konungars<br />
. gåvor till Lunds domkyrka <strong>och</strong> där gjorda inrättningar m.m<br />
98. 1188-1197 Ärkebiskop PETERS i Uppsala gåvobrev till kanikerna därstädes.<br />
99. 1191 28 dec Rom Påve Celestinus III:s befallning till biskop STENAR i Växjö att lämna<br />
biskop KOL i Linköping i ostörd besittning <strong>av</strong> vad han <strong>och</strong> företrädare<br />
okvalt ägt.<br />
100. 1191 31 dec Rom Påve Celestinus III:s fullmakt för en påvlig legat, samt ärkebiskop PETER i<br />
Uppsala <strong>och</strong> biskop JERPULF i Skara, att <strong>av</strong>göra tvisten om gränsen emellan<br />
Linköpings <strong>och</strong> Växjö stift.<br />
101. 1194-1195 Abbot Vilhelms skrivelse i ärkebiskop Absalons namn till påve Celestinus III<br />
rörande konungens <strong>och</strong> drottningens i Frankrike äktenskapsskillnad,<br />
utredande tillika denna danska prinsessas härkomst ifrån svenska<br />
konungahuset.<br />
102. 1196-1210 Kung SVERKER d.y. rannsakning rörande fisket i Rusken <strong>och</strong> stadfästelse å<br />
detsamma för munkarna i Nydala.<br />
103. 1197 Ärkebiskop Absalons gåvobrev på biskopstionden <strong>av</strong> Toaker i Halland till<br />
Sorö kloster i Danmark.<br />
104. 1197 Ärkebiskop Absalons skrivelse till påven angående primatet över Sverige,<br />
med anhållan, att Sveriges ärkebiskopar <strong>och</strong> biskopar, vilka ofta, med<br />
förebärande <strong>av</strong> kungliga befallningar såsom hinder, ej hörsammat kallelser<br />
<strong>av</strong> deras primas.<br />
105. 1197-1202 Abbot Wilhelms brev till biskop JERPULF i Skara.<br />
106. 1198 26 sept Perugia Påve Innocentius III:s brev till den nyvalda ärkebiskopen OLOF i Uppsala<br />
107. 1198 6 okt Civita<br />
Castellana?<br />
att pallium skulle, genom ärkebiskopen i Lund, honom tillsändas.<br />
Påve Innocentius III:s uppmaning till konungarna i Sverige <strong>och</strong> Danmark,<br />
samt svenska jarlen att försvara kyrkan <strong>och</strong> de andeliga i Norge emot<br />
konung Sverre (i Norge).<br />
108. 1198 13 nov Lateran Påve Innocentius III:s brev till ärkebiskop Absalon i Lund, rörande<br />
<strong>av</strong>skaffandet <strong>av</strong> åtskilliga ifrån kristendomens början i landet bibehållna<br />
missbruk, särdeles proste-ting, som hållas istället för biskopsvisitationer, <strong>och</strong><br />
vid giftermål i förbjudna led.<br />
109. 1198 16 nov Lateran Påve Innocentius III:s svar till ärkebiskop Absalon <strong>och</strong> domkapitlet i Lund,<br />
rörande sättet att genom skötning, d.v.s. jords läggande uti en flik <strong>av</strong><br />
pallium eller på själva altaret i ett kläde, göra testamente till kyrkor <strong>och</strong><br />
kloster i Danska riket.<br />
110. 1198 23 nov Lateran Påve Innocentius II:s stadfästelse för ärkebiskop Absalon i Lund <strong>och</strong> hans<br />
efterträdare på den <strong>av</strong> påve Adrianus IV givna rättighet att vara Sveriges<br />
primas, <strong>och</strong> i anledning där<strong>av</strong> inviga ärkebiskoparna i Uppsala.<br />
111. 1198 5 dec Lateran Påve Innocentius III:s befallning till ärkebiskopen i Uppsala att undersöka<br />
169
sanningen <strong>av</strong> den uppgiften att tvenne präster, oäkta födda, tvärt emot<br />
Lateranska mötets beslut blivit vigda till biskopar, <strong>och</strong>, om så förhöll sig,<br />
dem <strong>av</strong>sätta <strong>och</strong> dylikt för framtiden förekomma, med tilltjännagivande<br />
därjämte det ärkebiskopen i Lund var befullmäktigad att tillse<br />
verkställigheten här<strong>av</strong>.<br />
112. 1198 9 dec Lateran Påve Innocentius III:s befallning till ärkebiskopen i Lund att till allmosors<br />
insamlande begagna icke världsliga olärda personer, som genom sitt<br />
uppförande väcka förargelse, utan välsinnade andeliga.<br />
113. 1191 (kan läsas 1199) Kung KNUT ERIKSSONS gåvobrev på en del <strong>av</strong> Älvkarleby fiske till Julita<br />
kloster.<br />
114. 1199 5 okt Rom Påve Innocentius III:s uppmaning till alla kristna norr om Elbe (=Hamburgs<br />
gamla stift) att med krigsmakt försvara de kristna i Livland mot kringboende<br />
hedningars anfall.<br />
115. 1200 Kung SVERKER d.y:s gåva <strong>av</strong> hemmanet Sunby på Munsön till Gamla<br />
Uppsala kyrka, fisket där<strong>av</strong> dock för Alsnö kungsgård behållet.<br />
116. 1200? Kung SVERKERS stadfästelse på andelen <strong>av</strong> Skens fiske, köpt <strong>av</strong> Nydala<br />
kloster.<br />
ORTER <strong>och</strong> PERSONNAMN i SVERIGE<br />
Nr. datum Nämnda platser eller personer i Sverige (exkl. Skåne, Halland)<br />
2. 834. Aachen Danorum, Sueonum<br />
3. 835 Islandan, Scridevindum, Sl<strong>av</strong>orum)<br />
4. 846 Vimodiorum, Norblingorum, Danorum, Noruenorum, Sueonum<br />
5. 849 mars Vimodiorum, Norblingorum, Danorum, Noruenorum, Sueonum<br />
6. 858 31 maj Sveorum sive Danorum<br />
7. odaterat Danos, Sueones<br />
9. 872 i nov Wimodiorum, Norblingorum, Danorum, Noruenorum, Sueonum<br />
14. 913 29 okt gentibus Sueonum, seu Danorum, Norvegiorum, Island, Scrideuinnum,<br />
Gronlandon ... Sl<strong>av</strong>orum<br />
15. 952 2 jan Danorum, Norvenorum Sueonum<br />
16. 954 27 sep Rom (<strong>av</strong>ses vara förfalskat, <strong>och</strong> namnen uppdiktade)<br />
17. 988 8 nov gentibus Sueonum, siue Danorum<br />
19. 1044 i mars Danorum, Svenorum, Norvenorum, Hislandicorum<br />
20. 1047 24 apr Sueonum seu Danorum<br />
21. 1055 29 okt Sueonum seu Danorum, Norwegorum, Island, Scrideuinum, Gronlandon<br />
22. (odaterat) Sictonensis ... Scariensem<br />
23. 1073 2 feb Norvenorum, Danorum, Sueonum ... Islandicorum<br />
24. 1080 4 okt Regem Sueciæ ... Sueonum<br />
25. 1080. Rom Gregorius VII Visigothorum Regibus ... I. & Hal. aut Al gloriosis<br />
Visigothorum Regibus<br />
29. 1133 27 maj Rom Dacia, Sueciæ, Norwegiæ, Farriæ, Gronlandiæ, Halsingaldiæ, Islandiæ,<br />
Scridivindiæ & Sl<strong>av</strong>orum<br />
32. 1133 27 maj Rom Suediæ<br />
35. 1145 1 sep Gislo Liungacopensis. Otgrimus Skaronensis<br />
38. 1153 28 nov Swechie<br />
40. 1158 16 mars<br />
Frankfurt<br />
Danorum, Sueonum, Norwegiorum, Farriæ, Gronlandonum,<br />
Hallingolandonum, Islandonum, Scedevindonum; bland vittnena nämns:<br />
Fridericus Dux Sueonum<br />
K. illustri sweorum et gothorum Regi ... clero et populo per gothiam<br />
41. 1161 6 juli<br />
Tusculanum<br />
49. 1164 5 aug vpsalia temporibus stephani archiepiscopi ... caroli illustris regis sweorum<br />
et gothorum, ... vlfy ducis regni ... swecie ... vpsalisam urbem ...<br />
170
50. 1164 5 aug<br />
scarensem lincopensem strengenensem & arusiensem ... vpsalensem ...<br />
swecie ... stephanum olim vpsalensis ... C. illustris regis sweorum &<br />
gothorum ... vlfy ducis regni illius ...swecie ... vpsalensem vrbem<br />
51. 1164 -1167 STEFHANUS VPSALENSIS K. rex sueonum atque gothorum Wlf comes.<br />
Coli de sco. Biorn de streme. Petrus quoque de occidentali gocia. Johannes<br />
prepositus de sictonia. Walterus prepositus de enescopinge. Ricardus<br />
prepositus de arusia.<br />
52. 1164-1181 26 juli<br />
Viterbo<br />
Sueciam<br />
53. 1164-1182 Regi Sueonum<br />
54. 1165-1181 10 sept<br />
Tusculanum.<br />
Vpsellensi ... in Suetia videlicet quam in Gothia<br />
55. 1165-1181 11 sep<br />
Tusculanum.<br />
Sueonum, Gothorum, Danorum & Noruegiensium<br />
56. 1165-1181 11 sep<br />
Tusculanum.<br />
Vpsellensis<br />
57. 1165-1181 8 sep<br />
Tusculanum.<br />
Colon Lingacopensi ... Stenar quondam Lingacopense<br />
58. 1165-1181 7 sep<br />
Tusculanum.<br />
Guillelmo Stranensi ... Neeric<br />
59. 1165-1181 9 sep<br />
Tusculanum.<br />
Vpsellensi ... Guthermo duci<br />
61. 1165-1181 17 sep<br />
Tusculanum.<br />
Lingacopensis ... Coloni Episcopo ... Giloni<br />
62. 1167-1178 8 nov vpsalensis<br />
Benevent.<br />
63. 1167-1185 KANUTUS dei gratia sweorum rex atque gothorum ...(några gårdar nämns)<br />
64. 1167-1185 Ego KANUTUS sweorum rex ... Byrgyr dux ...Joarus filius eduardi ...<br />
65. 1167-1185 KANUTUS dei gracia Rex sweorum atque gotthorum Byrgerus dux<br />
magnus & karolus fratres (fler platser <strong>och</strong> personnamn nämns)<br />
66. 1167-1185 KANUTUS dei gracia rex sweorum atque gothorum ... eluekarlebui<br />
67. 1167-1199 KANUTUS dei gracia sweorum rex ... B. dux ... K.M. frater ducis<br />
(fler platser <strong>och</strong> personnamn nämns)<br />
68. 1167-1199 KANUTUS dei gracia rex sweorum (fler platser nämns)<br />
69. 1167-1199 K dei gracia rex suueorum (fler platser nämns)<br />
70. 1167-1199 K dei gracia rex sweorum rex filius herjcjs ... Byrgo sweorum &<br />
guttorum dux jnclitus philippus frater meus. Magnus & karolus fratres<br />
ducjs (fler platser <strong>och</strong> personnamn nämns)<br />
71. 1167-1199 KANUTUS swecia rex ... finnethiam, werendhiam, niwdhwngiam ...<br />
KAROLUS quondam rex ... (fler platser <strong>och</strong> personnamn nämns)<br />
72. 1168-1177 19 jan<br />
Anagni.<br />
Gudhem ... Regis Canuti<br />
74. 1177 17 mars Coloni lincopensi episcopo ... (fler platser <strong>och</strong> personnamn nämns)<br />
Lateran.<br />
89. 1178-1201 suethie primas ... Nythingiam Weringiam finnodhiam<br />
94. 1182 30 dec Lateran? Kanuto illustri Regi Svecie ... Egidium ... Arosiensem .. Iliani<br />
96. 1185 5 nov Verona (flera gårdar nämns)<br />
98. 1188-1197 Petrus dei gracia sancte upsalensis ... helsingelond ... (flera gårdar nämns)<br />
99. 1191 28 dec Rom Stenaro wexionensi ... C. lingacopensem<br />
100. 1191 31 dec Rom P. vpsalensi ... J. scarensi ... C. lingacopensem et S. wexionensem<br />
101. 1194-1195 Christiana ... Ingonis Suevorum Regis & Helenæ Reginæ<br />
102. 1196-1210 SWERCO filius Karoli regis rex Sweorum ... nou<strong>av</strong>alle ... Petro et<br />
171
Germundo ... Jacob filius agmundi ... Karolo rege ... Kanuto rege ...<br />
finnethiam nwdhwngiam werendiam<br />
104. 1197 Suetiæ ... Suetiæ<br />
105. 1197-1202 I. dei gratia Scarensi<br />
106. 1198 26 sept Perugia Vpsalensis<br />
107. 1198 6 okt Civita Regi Suetiæ ... Comiti Suetiæ<br />
Castellana?<br />
110. 1198 23 nov Lateran Suetiæ ... Stephano quondam Vpsalensi<br />
111. 1198 5 dec Lateran Vpsalensi ... Suetiæ<br />
113. 1191 (kan läsas 1199) Kanutus dei gracia rex sweorum ... ælwakarlabv ... iolath ... Byrgerus<br />
dux sweorum. Karulus frater eius. Kanutus frater regine. Holmgerus nepos<br />
meus. Finwidus. Petrus archiepiscopus vpsalensis. Wilhelmus strengenensis<br />
episcopus. Colo lyngacopensis episcopus. Jarpulfus scariensis episcopus.<br />
Stenarus wegsonensis episcopus.<br />
115. 1200 SWERCHERUS dei gratia rex sueorum ... upsalensi ... regiam alsnu ...<br />
(fler gårdar nämns)<br />
116. 1200? Suerco Dei gratia S. rex filius Karoli ... byrgho sweuorum & guttorum dux<br />
inclitus. Philippus frater regis Kanuti Magnus & karolus fratres ducis.<br />
finuidus struch. ... tovo filius styrgi. conuersi. haghbardus. gwrther. Aco.<br />
..<br />
* * *<br />
Gränstraktat mellan Sverige <strong>och</strong><br />
Danmark<br />
Denna text har <strong>av</strong> många betraktas som en förfalskning, eftersom det veterligen inte har<br />
funnits någon kung i Sverige med namnet Emund som var samtida med Sven tveskägg<br />
(980/986-1014). Brevet finns med i Svenskt Diplomatarium för år 954 (nr 16) , där texten<br />
först återges på latin, <strong>och</strong> därefter på fornnordiska samt dessutom skrivet med runor.<br />
Därtill finns den inskriven i bilagan till äldre västgötalagen.<br />
Här talas om riksgränsen.<br />
Emund slemme var konung i Uppsala <strong>och</strong> Sven tveskägg i Danmark. De satte<br />
gränsstenar mellan Sverige <strong>och</strong> Danmark.<br />
Då utnämnades från Sverige: Ragnvald från Tiundaland, Botn från Fjädrundaland,<br />
Gåse från Västmanland, Grimalde från Östergötland, Nänne från Småland, Torsten från<br />
Västergötland.<br />
Från Danmark: Tolle, Tote <strong>och</strong> Toke från Jylland, Gymkil från Själland, Dan från<br />
Skåne, Grimmulv i Grimeton från Halland. Dessa tolv satte sex stenar mellan rikena.<br />
Den första är på Suntruåsen, den andra Danabäck, den tredje är Kinnesten, den fjärde i<br />
Vraksnäs, den femte Vitasten, den sjätte Brömsesten mellan Blekinge <strong>och</strong> Möre.<br />
Danaholmen är uppdelad i tre lotter. En äger Uppsalakonungen, en annan<br />
danakonungen, den tredje Norges konung.<br />
172
Då deras möte var, då höll danske konungen i betslet för Uppsalakonungen <strong>och</strong> norske<br />
konungen i hans stigbygel.<br />
Här börjar landamäret mellan Halland <strong>och</strong> Västergötland,<br />
först i Danaholmen<br />
från Danaholmen till Strämnusund<br />
från Strämnusund <strong>och</strong> i Klövjar<br />
från Klövjar <strong>och</strong> till Slättås<br />
från Slättås <strong>och</strong> till Flagbäcken<br />
från Flagbäcken <strong>och</strong> i Saugsjön<br />
från Saugsjön <strong>och</strong> till Allmänna bräcka<br />
från Allmänna bräcka <strong>och</strong> till Dverred<br />
från Dverred <strong>och</strong> till Knipan<br />
från Knipan <strong>och</strong> till Ännu os<br />
från Ännu os <strong>och</strong> till Klintarmosse<br />
från Klintarmosse <strong>och</strong> till Sinuås<br />
från Sinuås <strong>och</strong> till Djupadal<br />
från Djupadal <strong>och</strong> till Lygnern<br />
från Lygnern <strong>och</strong> till Djupedalen<br />
från Dkupedalen <strong>och</strong> till Tägsluås<br />
från Tägsluås <strong>och</strong> till Örnaberg<br />
från Örnaberg <strong>och</strong> till Ganerör<br />
från Ganerör <strong>och</strong> till Medalsnäs<br />
fråm Medalsnäs <strong>och</strong> till Veselången<br />
från Veselången <strong>och</strong> till Uneberg<br />
från Uneberg <strong>och</strong> till Julås<br />
från Julås <strong>och</strong> till Sktruås<br />
från Skutruås <strong>och</strong> till Klockeberg<br />
från Klockeberg <strong>och</strong> till Mjälkesjön<br />
från Mjälkesjön <strong>och</strong> till Mäsern<br />
från Mäsern<strong>och</strong> till Bjurö<br />
från Bjurö <strong>och</strong> till Spekuos<br />
från Spekuos <strong>och</strong> till Astaberg<br />
från Astaberg <strong>och</strong> till Straka<br />
från Straka <strong>och</strong> till Hästuboga<br />
från Hästuboga <strong>och</strong> till Danabäck<br />
från Danabäck <strong>och</strong> till Skategöl<br />
från Skategöl <strong>och</strong> till Boxsjön (Botn)<br />
från Boxsjön <strong>och</strong> till Örsjön<br />
från Örsjön <strong>och</strong> till Råbäck<br />
från Råbäck <strong>och</strong> till Konung<strong>av</strong>ad<br />
från Konung<strong>av</strong>ad <strong>och</strong> till Mjodyrtedal<br />
från Mjodyrtedal <strong>och</strong> till Bocksjön<br />
från Bocksjön <strong>och</strong> till Bokebäck<br />
från Bokebäck <strong>och</strong> till Fygdesvik.<br />
Här träffar varandra vårt land <strong>och</strong> Finnveden <strong>och</strong> Halland.<br />
Nu från Fygdesvik <strong>och</strong> till Barn<br />
från Barn <strong>och</strong> till Östfegen<br />
från Östfegen <strong>och</strong> till Spaden<br />
från Spaden <strong>och</strong> till Spadebo<br />
från Spadebo <strong>och</strong> till Sävsjön (Bergsjön)<br />
173
från Sävsjön <strong>och</strong> till Harasjön (Tolersjö)<br />
från Harasjön <strong>och</strong> till Asoerun (Saxsjön)<br />
från Asperun <strong>och</strong> till Mejusjön<br />
från Mejisjön <strong>och</strong> till Skärvsjön<br />
från Skärvsjön <strong>och</strong> till Anaö<br />
från Anaö <strong>och</strong> till Mal<br />
från Mal <strong>och</strong> till Sända<br />
från Sända <strong>och</strong> till Samsjön<br />
från Samsjön <strong>och</strong> till Skuasjön<br />
från Skuasjön <strong>och</strong> till Skuabäck<br />
från Skuabäck <strong>och</strong> till Ekebäck<br />
från Ekebäck <strong>och</strong> till Aneniss<br />
från Aneniss <strong>och</strong> till Örerydssjön (vata)<br />
från Örerydssjön <strong>och</strong> till Valdsjön<br />
från Valdsjön <strong>och</strong> till Rasjön<br />
från Rasjön <strong>och</strong> till Råkalven<br />
från Råkalven <strong>och</strong> till Grönasal<br />
från Grönasal <strong>och</strong> till Skaftemosse<br />
från Skaftemosse <strong>och</strong> till Hjordsås<br />
från Hjordsås <strong>och</strong> till Nissakälla<br />
från Nissakälla <strong>och</strong> till Hindås<br />
från Hindås <strong>och</strong> till Dummekälla<br />
från Dummekälla <strong>och</strong> till Dummemosse<br />
från Dummemosse <strong>och</strong> till Domnaryd<br />
från Domnaryd <strong>och</strong> till Vättern.<br />
Nu börjas på Dal i Surteberg<br />
från Surteberg <strong>och</strong> till Hjärtturvnäs mosse<br />
från Hjärtturvnäs mosse <strong>och</strong> till Djupudal<br />
från Djupudal <strong>och</strong> till Hällevad<br />
från Hällevad <strong>och</strong> till Femgrenta furan<br />
från Femgrenta furan <strong>och</strong> till Vitrisfjäll<br />
från Vitrisfjäll <strong>och</strong> till Musren smala<br />
från Musren smala <strong>och</strong> till Musren onda<br />
från Musren onda <strong>och</strong> till Tranemosse<br />
från Tranemosse <strong>och</strong> till Tronukvist<br />
från Tronukvist <strong>och</strong> till Anetrana<br />
från Anetrana <strong>och</strong> till Myklemosse<br />
från Myklemosse <strong>och</strong> till Speta<br />
från Speta <strong>och</strong> til Ör<br />
från Ör <strong>och</strong> upp till Örsvattnet <strong>och</strong> så till Agga<br />
från Agga <strong>och</strong> till Hedan<br />
från Hedan <strong>och</strong> till Almstarslid<br />
från Almstarslid <strong>och</strong> till Näsölen<br />
från Näsölen <strong>och</strong> till Hoveström (Hjärtehuvud)<br />
från Hoveström <strong>och</strong> till Hjärterudssunden (Tjudmare sund)<br />
från Hjärterudssunden <strong>och</strong> så till Vänern.<br />
Nu börjas i Putuholmen,<br />
från Putuholmen <strong>och</strong> till Tjärkilen (Tjärnägla)<br />
från Tjärkilen <strong>och</strong> till Ånimmen<br />
upp längs hela Ånimmen <strong>och</strong> till Gradna<br />
från Gradna <strong>och</strong> så till Härskigsbräckan (Hardemarsliden)<br />
174
halva Ånimskog <strong>och</strong> hela Tisselskog<br />
allt västan för Fröskog, det är upp över kleven,<br />
så hävs det i Vargsnäs,<br />
sedan i Fulabäck för mossen<br />
<strong>och</strong> så till Stena digra som ligger mellan mossarna<br />
så till Härbänksund<br />
<strong>och</strong> så till Klearmosse<br />
<strong>och</strong> så till Rösen vid Hjordshus<br />
så till Lovnäs <strong>och</strong> så till Vänern.<br />
* * *<br />
MAGNUS BIRGERSSON (Ladulås)<br />
<strong>Ett</strong> kungligt brev - Alsnö stadga<br />
Skrivet 1285 på Alsnö slottet på Adelsö.<br />
Magnus, svea konung <strong>och</strong> göta med Guds nåde, sänder alla de män som detta brev se <strong>och</strong><br />
höra Guds hälsning <strong>och</strong> sin nåd. Vi kännes där vid, att <strong>av</strong> det välde Gud har oss skipit i,<br />
hörer det oss till att hugsa <strong>och</strong> stadga det som är Guds heder <strong>och</strong> de män till tarv som<br />
riket bygga.<br />
1. Men här har varit i vårt rike en osed länge, att alla de män kring riket fara, är de aldrig<br />
så rika, att de vill gästa i fattiga mäns hus <strong>och</strong> all sin kost ha utan penningar <strong>och</strong> nöta det<br />
upp på en liten stund som den fattiga har länge arbetat för. Och med ty att <strong>av</strong> slik osed<br />
kommer ofta mycken våda både till livet <strong>och</strong> så själen, då har vi det så skipat med kloka<br />
mäns råd, både biskopars <strong>och</strong> andra ärliga mäns, att alla vägfarares män ska själva sig kost<br />
råda, <strong>och</strong> ingen ska där skyldiger vara till, det något att giva. Och därtill att detta måtte<br />
hellre hållas, då vill vi att en man skipas till i varje by, den sälja ska till vägfarande män<br />
det de tarva, eller ock dem till andra mäns rätta, de där dem skaffa vad de tarva för deras<br />
penningar. Om vägfarande man varder rättad till man, <strong>och</strong> den vill ej som han är rättad<br />
till sälja honom hans tarv, böte tre marker: en till konungen <strong>och</strong> en till vägfarande<br />
mannen, som ej fick sitt tarv, <strong>och</strong> den tredje skiftes i två delar - tage sexton örtugar<br />
häradet <strong>och</strong> åtta örtugar rättaren. Var häradshövding skipe rättare i sitt härad eller böte<br />
till konungen tre marker. Vill ej bönder honom mottaga, böte envar åtta örtugar. Rätte ej<br />
mera till en bonde än två hästar, <strong>och</strong> sälje både hö <strong>och</strong> korn <strong>och</strong> allt hans tarv för hans<br />
penningar. Men då rättaren vill varken till vägfarare man <strong>av</strong> sitt sälja eller honom till<br />
annan rätta, med ty att han är mäktigare än den andre, då böte han ock så mycket mera<br />
för brott sitt, <strong>och</strong> vare det sex marker: två till konungen, två till häradet <strong>och</strong> två till<br />
vägfarande mannen. Men om de träta sinsemellan, rättaren, vägfarande mannen <strong>och</strong> den<br />
som han är rättad till, <strong>och</strong> säger var annan sig ej ha rätt gjort mot andra, då sätter vi dem<br />
alla fjärdingsnämnd <strong>av</strong> häradet till värn, med det skäl, att vägfarande mannen lyste för<br />
grannar eller för skäliga män <strong>av</strong> häradet då han bort for, att han fick ej sitt tarv att köpa i<br />
den byn för sina penningar. Men det är så stundom, att män vill alltför dyrt sitt gods sälja<br />
till vägfarande män, <strong>och</strong> ity vill vi att till vägfarande man säljes hans tarv så som<br />
175
allmänneligt köp är i landet. Men om någon är som det vill hemligen taga till sig <strong>och</strong><br />
köpa det in, som han har ej själver, att han måtte vägfararde mannen det ut sälja, då sälje<br />
han som han dyrast gitter, så likväl att laga pris följas må. Nu förty att det är intet att<br />
sätta rätten utan att den hålles efter, så vill vi denna vår skipan så i lag fästa, att den som<br />
tager något utan dens vilja, som äger det, då vill vi att den mannen gripes lindrigt, utan<br />
slagsmål, <strong>och</strong> förs till oss, likväl så att han har frist om sex veckor att böta fyrtio marker<br />
för rånet det han gjorde; <strong>och</strong> om han då ej böter fyrtio marker inom de sex veckorna, då<br />
vill vi att han förs till oss. Dessa fyrtio marker ska skiftas i tre lotter: tar konungen en lott,<br />
den andra häradet, den tredje den som rånet var gjort hos. Varder det så, att den som<br />
rånat har flytt undan <strong>och</strong> skärs upp budk<strong>av</strong>le, budas häradet att taga den mannen: den<br />
som ej kommer till, böte tre marker. Varder det ock så, att någon skär upp budk<strong>av</strong>le<br />
oskäligen <strong>och</strong> fara män efter hans ord, vill taga saklös man, böte tre marker den upp skar<br />
ändå att de likväl ej fånga mannen. Om han då var fångad <strong>och</strong> får han sedan<br />
fjärdingsnämnd för sig att han är saklös, då böte den som budk<strong>av</strong>len upp skar eller den<br />
först förde tolv marker: tage konungen fyra, häradet fyra <strong>och</strong> fyra den som oskäligen vart<br />
tagen. Men dem alla som följde häradet till att taga honom, dem ger vi saklöshet. Flyr<br />
den bort undan, som slik sak varder given, då ska man honom en rumman tvist giva att<br />
till svars komma. Från den dagen ska han ha en månads frist att böta så mycket som förr<br />
är sagt, om han fälls eller varder sedan fredlös. Varder ock så, att någon som sann är till<br />
slik gärning hör någon herre till i landet <strong>och</strong> håller den herren honom sedan han får vårt<br />
brev, att han ska den samma bort låta om fjorton nätter, böte fyrtio marker, eller värje sig<br />
med sin ed ensamt. Om då ännu någon annan man håller honom, ändå att han ej vårt<br />
brev får, då böte han likväl fyrtio marker. Det varder ock så ofta, att den som gärningen<br />
gör, att han kallar sig med annat namn varder tagen för honom, den ej något gjorde. Den<br />
som så varder tagen, han ska värja sig med tolv män, som han då var med när gärningen<br />
sägs vara gjord. Får man ej föda vare sig med bön eller penningar, äro därtill vittnen, då<br />
lovar vi honom att taga så mycket som han sig i förstom må hjälpa med, <strong>och</strong> gälde så<br />
mycket därför som allmänneligt köp är därpå. Med ty att det är ock väl värdigt, att de ha<br />
mer frihet som värdigare är, så ock de som mera arbeta för oss, så tar vi undan denna<br />
gästning först alla våra gårdar, så biskoparnas <strong>och</strong> riddarnas <strong>och</strong> svennernas till vapen, så<br />
att de ska ingen skyldighet bära därtill, att antingen giva eller sälja, utom om de själva vill.<br />
2. För övrigt vill vi ock de mål, som vår fader skipade riket till frälses <strong>och</strong> till nåde, åter<br />
förnya <strong>och</strong> fäster dem med vår makt <strong>och</strong> vår ed <strong>och</strong> alla de främsta männens som i riket<br />
är. <strong>Ett</strong> är det att den som hugger eller dräper någon i hans eget hus eller annan mans hus,<br />
då ska allt det han äger skiftas i tre lotter: tager konungen en, häradet andra, saksökaren<br />
tredje. Och den som gärningen gjorde vare fredlös ända tills den beder för honom, som<br />
han har brutit emot, <strong>och</strong> böte sedan fyrtio marker. Slik samma hämnd ska alla de ha som<br />
kvinna våldföra. Eller som dräpa <strong>och</strong> sarga i kyrka, kyrkogårdar eller på ting, eller gårdar<br />
mot grid <strong>och</strong> gjord förlikning eller tar man för annan mans gärning eller hugger lem <strong>av</strong><br />
man. Och att denna vår skipan måtte enalunda hållas över allt riket, så vill vi, att den som<br />
råkar att göra något <strong>av</strong> detta som nu är upptalt, att han värjes antingen med all<br />
häradsnämnden eller fälles, <strong>och</strong> den som råkar göra något <strong>av</strong> detta som nu är upptalt, han<br />
ska aldrig fred få förrän densamme ber för honom, som huset ägde där gärningen var<br />
gjord i.<br />
3. Yttermera med ty att det är väl värdigt, att de som följa oss närmare både med råd <strong>och</strong><br />
hjälp, att de ha mera ära, så giva vi alla våra män <strong>och</strong> vår käre broder Benedikt <strong>och</strong> alla<br />
deras brytar <strong>och</strong> landbor <strong>och</strong> alla de i deras gods ägo, fria från all konungslig rätt, så ock<br />
alla ärkebiskopens svenner <strong>och</strong> alla biskopens svenner. Vi vill ock att alla de män som<br />
med hors (=stridshäst) tjäna, att de ha samma frälse, vem som helst som de tjäna.<br />
176
4. Vi har så skipat, att ingen den som län har lägge någon pålaga eller tunga på bönderna,<br />
så visst han vill ej sitt län mista, utan att det är med deras godvilja. Vi förbjuda ock att<br />
bönderna göra gengärd åt länsmannen, utom om de själva vilja, ej heller då det tingas<br />
eller utanför tinget. Vi vill ock, att ingen man tar sig skjuts <strong>av</strong> bönderna utan att han har<br />
vårt brev därtill. Den som eljest tar skjutshäst från bönder <strong>och</strong> får någon åkomma <strong>av</strong><br />
ägarna, hon vare ogill; <strong>och</strong> får någon åkomma <strong>av</strong> ägarna, hon vare ogill; <strong>och</strong> varder han<br />
fången, då löse han sig så som ägarens dom är till <strong>och</strong> hans förmögenhet är, som gången<br />
vart. Ity läggom vi här hård räfst emot, att de flesta som så tar är så hänsynslösa att de<br />
fråga ej efter om bonden får sitt åter eller ej, blott de gitta uträtta sin syssla <strong>och</strong> fått sitt<br />
tarv.<br />
5. Vid denna vår skipan var tillstädes många ärliga män <strong>och</strong> gåvo ja därtill <strong>och</strong> svuro att<br />
de skulle henne hålla <strong>och</strong> styrka med allt de gitte. Där var närvarande biskopar: Jakob<br />
(Israelsson) ärkebiskop <strong>av</strong> Uppsala, biskop Anund (Jonsson) <strong>av</strong> Strängnäs, biskop kettil <strong>av</strong><br />
Finland, biskop Assur <strong>av</strong> Växjö. Där var <strong>och</strong> tillstädes riddare: först vår broder Benedikt<br />
(Birgersson, hertig <strong>av</strong> Finland), så herr Ulvar Karlsson, herr Benedikt (Magnusson)<br />
lagman (i Östergötland), Magnus Jonsson, Svantepolk (Knutsson), Ulvar Holmgersson,<br />
Anund Haraldsson (lagman i Södermanland), Knut Mattiesson (riksdrots, lagman i<br />
Närke), Rörik Algotsson, Karl Haraldsson, Torsten Hunvidsson, Benedikt Jonsson,<br />
Ragnvald räv, Ragnvald Ingesson, Brynjolf Botillarson. Där var <strong>och</strong> närvarande herr Peter<br />
(Elofsson/Erlandsson, biskop i Västerås) vår kansler, herr Benedikt (Johansson Ängel)<br />
ärkedjäkne <strong>av</strong> Uppsala, prost Andreas (Andreasson And) <strong>och</strong> prost Jon (i Strängnäs).<br />
Nu, därtill att dessa mål, som vi har nu upptalt, måtte ha full fasthet, då låter vi vårt<br />
insegel för detta brev sätta. Och detta var skipat <strong>och</strong> skrivet i Alsnö efter Vår Herres<br />
födslodag tusen år <strong>och</strong> tuhundrade <strong>och</strong> åttatio <strong>och</strong> fem år.<br />
* * *<br />
Kommentar:<br />
Punkt 3 ger skattefrihet ("fria från all konungslig rätt"), för kungens, ärkebiskopens, biskopens <strong>och</strong><br />
alla stridsryttares gårdar. Därmed fick Sverige ett världsligt <strong>och</strong> ett andligt frälse, det vill säga de i<br />
samhället som var befriade (frälsta) från skatt till kungen <strong>och</strong> riket. Denna skatt utgick från jorden,<br />
<strong>och</strong> den kompletterades på 1500-talet med mantalsskatter etc som de nu befriade gårdarna dock<br />
inte var befriade ifrån. Inte heller var gårdarna befriade från tionde till kyrkan, varken under<br />
medeltid eller senare.<br />
177
Landskapslagar<br />
Landskapslagarna skrev ner från 1200-talet början till mitten <strong>av</strong> 1300-talet, då de ersattes<br />
<strong>av</strong> Landslagen. Nedan följer några exempel, <strong>och</strong> urvalet berör texter som handlar om<br />
kungen eller annat som är väsentligt i kungafrågor.<br />
VÄSTGÖTALAGEN, den äldre (c.1220-tal)<br />
Rättslösabalken<br />
Sweær ægho konong at takæ oc swa wrækæ. Han skal mæð gislum ovæn faræ ok i<br />
Östrægötland. …<br />
<strong>Svear</strong>na äga taga konung <strong>och</strong> likaså vräka. Han ska med gisslan fara ned <strong>och</strong> till<br />
Östergötland. Sedan ska han skicka sändebud hit till alla götars ting. Sedan ska<br />
lagmannen utse två gisslomän från södra delen <strong>av</strong> landskapet <strong>och</strong> två från norra delen.<br />
Sedan ska han skicka fyra andra från landskapet jämte dem. De ska fara till Junabäck att<br />
möta kungen. Östgötarnas gisslomän ska följa honom dit <strong>och</strong> vittna att han kommit in i<br />
deras landskap på sätt som deras lag bjuder. Sedan ska man sammankalla alla götars ting<br />
honom till mötes. Då han kommer till tinget ska han svärja alla götar trohetsed, att han<br />
inte ska bryta rätt lag i vårt landskap. Sedan ska lagmannen först utropa honom till kung<br />
<strong>och</strong> sedan andra, som han beder därom. Kungen ska sedan giva fred åt tre män, som inte<br />
har begått nidingsverk.<br />
Anm.<br />
Originaltextens "Han ska med gisslan ovan fara..." översätts i regel "Han ska med gisslan<br />
nedan fara ... " för att stämma bättre med den allmänna uppfattningen att kungen red<br />
norrifrån <strong>och</strong> ner i Östergötland. Under medeltiden fanns dock inga kartor, med norrpil<br />
uppåt, varför begreppet "ovan fara" eller "nedan fara" inte nödvändigtvis <strong>av</strong>ser ett särskilt<br />
väderstreck. Om nu så ändå är fallet, är begreppet nedan/ner <strong>och</strong> norr komna ur samma<br />
ursprungsord, vilket innebär att "nedan fara" skulle betyda norrut, <strong>och</strong> "ovan fara" söderut.<br />
Då stämmer också textens mening.<br />
Mandråpsbalken<br />
Dräper någon en svensk man eller en smålänning, en man från kungariket som inte är<br />
västgöte, böte därför åtta örtugar <strong>och</strong> tretton marker, men ingen ättebot.<br />
Anm.<br />
13 marker 8 örtugar = 2,8 kg silver<br />
Valbestämmelser<br />
(Tillägg till äldre Västgötalagen, skrivna c:a 1300)<br />
4. En bondeson ska vara lagman. För valet ska alla bönder råda med Guds nåd.<br />
Konungen äger låta nämnd sammanträda inför sig <strong>och</strong> likaså lagmannen. Det heter dock<br />
alltid alla götars ting, då lagmannen är tillstädes. Där kan man ätteleda folk <strong>och</strong> kungöra<br />
förlikningar.<br />
178
VÄSTGÖTALAGEN, den yngre (c.1270-tal)<br />
Möllebalken<br />
Vad <strong>och</strong> Ökull, Vartofta, Gudhem, Lungbo, Holesjö, Asar <strong>och</strong> Skalunda, de äro Uppsala<br />
öder. De må aldrig bortförlänas. Dem ägde alltid den samma konung som rådde för<br />
landet.<br />
ÖSTGÖTALAGEN<br />
Och dråpare komme aldrig åter i fred förrän rätt arvinge beder för honom. Utom då en<br />
kung är nyvald till riket <strong>och</strong> han rider Eriksgata <strong>och</strong> mottager sin hyllningsskatt i<br />
landskapet, det är fyrtio marker <strong>av</strong> varje härad, då må han giva tre män fred, så att de ej<br />
ska böta som har samvaro med dem. Likväl är de ogilla för de dräptas rätta arvingar, ända<br />
till dess de ha bötat till dem.<br />
UPPLANDSLAGEN<br />
(skriven på 1290-talet)<br />
Gud själv skipade den första lagen <strong>och</strong> sände den till sitt folk med Moses, som förste<br />
lagman var för hans allmoge. Så sänder också en väldig konung över svear <strong>och</strong> götar,<br />
Birger, son <strong>av</strong> kung Magnus alla dem som bygga mellan h<strong>av</strong>et <strong>och</strong> Sävaström <strong>och</strong><br />
Ödmården, denna bok med Vigers flockar <strong>och</strong> uppländsk lag.<br />
Kungabalken<br />
Första flocken<br />
Nu tarva landen välja konung. Då ska de tre folklanden, det är Tiundaland <strong>och</strong><br />
Attundaland <strong>och</strong> Fjädrundaland, först taga konung. Upplands lagman ska vid Uppsala<br />
först döma honom till kung, därefter de andra lagmännen, den ene efter den andre:<br />
södermännens, östgötarnas, Tiohärads, västgötarnas, närkingarnas <strong>och</strong> västmännens. De<br />
ska döma honom till krona <strong>och</strong> kungadöme, att råda över landen <strong>och</strong> styra riket, att styra<br />
lag <strong>och</strong> hålla fred. Då har han fått laglig rätt till Uppsala öd.<br />
Andra flocken<br />
Nu ska han rida Eriksgata. De ska följa honom <strong>och</strong> giva honom gisslan <strong>och</strong> svärja honom<br />
ed. Och han ska lova att hålla deras lag <strong>och</strong> svärja dem fred. Från Uppsala ska man följa<br />
honom till Strängnäs. Där ska södermän taga emot honom <strong>och</strong> med lejd <strong>och</strong> gisslan följa<br />
honom till Svintuna. Där ska östgötar möta honom med sin gisslan <strong>och</strong> följa honom<br />
genom sitt land till mitt på skogen Hol<strong>av</strong>eden. Där ska smålänningar möta honom <strong>och</strong><br />
följa honom till Junabäck. Där ska västgötar möta honom med lejd <strong>och</strong> gisslan <strong>och</strong> följa<br />
honom till Ramunderboda. Där ska närkingar möta honom <strong>och</strong> följa honom genom sitt<br />
land till Uppbåga bro. Där ska västmän möta honom med lejd <strong>och</strong> gisslan <strong>och</strong> följa<br />
honom till Östens bro. Där ska upplänningar möta honom <strong>och</strong> följa honom till Uppsala.<br />
Då är denne kung lagligen kommen till land <strong>och</strong> rike hos uppsvear <strong>och</strong> södermän, götar<br />
<strong>och</strong> gutar <strong>och</strong> alla smålänningar. Då har han ridit rätt Eriksgata.<br />
179
HÄLSINGELAGEN<br />
Konungabalken<br />
Elfte flocken<br />
Dessa äro Uppsala öder. Sunnarsta Höger, Hager i Sunded, Höger vid Nordstigen, Näs i<br />
Selånger, Nordstig i Sjöborå samt Kutuby. Dessa gårdar må ingen undan kronan skifta<br />
eller sälja <strong>och</strong> intet det där till ligger.<br />
SKÅNSKA STADSRÄTTEN<br />
Bjärke rätt<br />
Detta är den rätt som man kallar vara bjärkerätt, den i Lund är.<br />
* * *<br />
LYDEKINUS<br />
Laurentii anteckningar, renskrivna <strong>av</strong><br />
Lydekinus<br />
Skriven c:a år 1300 <strong>och</strong> ingår som bilaga till äldre Västgötalagen<br />
Allmänningar<br />
Allmänningsskogar:<br />
Vriguhästen, Hattåsen, Kuselid, Hammarhultm Strandveden, Brun, Gäl<strong>av</strong>eden,<br />
Lygnersveden, Artuskog, Bösshult, Sandhult, Örskog, Rönneskog (Rönn), Österveden,<br />
Söderveden, Edsveden, Lärkeskogen, Risveden, Vättlefjäll, Rydeskogen, Kuleskogen,<br />
Rålken, Hillet, Gryten, Kiliamossen (Kili), Ellemyr, Almaren, Bröten (Granbröt),<br />
Ormeskogen, Klyftamon, Traneskogen, Stöpen (Stipi), Skeppsvidahult, Sveamo,<br />
Ruslingen, Långesked, Axevall, Nordsala, Södersala, Östersala.<br />
Allmänningsberg:<br />
Gerumsberget, Varvsberget, Kungslenaberget (Lenboaberg), Ålleberg, Mösseberg,<br />
Halleberg (Hal), Hunneberg, Billingen, Kinnekulle.<br />
Allmänningssjöar:<br />
Stråken, Brengen, Tidern, Lyngern, Lunden, Åsunden, Ökern, Lången, Frisjön, Sävsjön,<br />
Anten, Vandryvatten, Mjören, Örsjön, Tolken, Trehörningen, Vänern, Vättern, Lönen,<br />
Östen, båda Skagern.<br />
180
Allmänningsåar:<br />
Lidan, Tidan <strong>och</strong> Nossan.<br />
Huru tingslott ska falla<br />
Vads bo, det är helt bo, tager man lika mycket som man.<br />
(Ökulls bo, som dock inte står utskrivet)<br />
Kinne härad halvt bo. Valle härad <strong>och</strong> Kåkind halvt bo.Valle härad tar två tredjedelar <strong>och</strong><br />
Kåkind en tredjedel.<br />
Gudhems bo.<br />
Gudhems härad <strong>och</strong> Frökinds härad ett halvt bo. En femtedel tillfaller Frökinds härad,<br />
fyra femtedelar Gudhems härad.<br />
Vilske härad, Ås härad <strong>och</strong> Mark, det är halvt bo. Mark tar femtedelen <strong>och</strong> sedan delas<br />
lika mellan Vilske härad <strong>och</strong> Ås härad.<br />
Lungs bo skall delas i tredjedelar.<br />
En tredjedel är Als härad <strong>och</strong> Barne härad <strong>och</strong> Laske härad. Barne härad tar två<br />
femtedelar <strong>och</strong> tre femtedelar Als härad <strong>och</strong> Laske härad.<br />
Den andra tredjedelen är Gäsene <strong>och</strong> Vedens härad <strong>och</strong> Bollebygd.Vedens härad <strong>och</strong><br />
Bollebygd tar en femtedel <strong>och</strong> Gäsene fyra femtedelar, sedan tar Bollebygd femtedelen<br />
mot Veden.<br />
Den tredje tredjedelen <strong>av</strong> Lungs bo är Kullings härad <strong>och</strong> alla utlanden. Två tredejdelar<br />
tillfaller Kulings härad <strong>och</strong> en tredejdel utlanden.<br />
Nu börjar Ås bo.<br />
Skånings härad är ett halvt bo, Åse härad, Viste härad <strong>och</strong> Nordal halvt bo. Nordal tar en<br />
åttondel, sedan tar Åse härad två tredjedelar <strong>och</strong> Viste härad tredjedelen. Här tar<br />
Skåningsborna Dalbornas lott, ty de ska underhålla taket på Mariakyrkan i Skara.<br />
Nu börjar Hullsjö bo.<br />
Ale <strong>och</strong> Bjärke härad halvt bo. Flundre <strong>och</strong> Väne härad halvt bo.<br />
Nu börjar Skalunda bo.<br />
Två tredjedelar åt Kålland <strong>och</strong> en tredjedel åtVedbo härad <strong>och</strong> hela Sundal.<br />
Nu börjar Vartofta bo.<br />
Vartofta härad halvt bo. Redväg <strong>och</strong> Kind halvt bo, vardera tar hälften.<br />
Först dela tre bon med fem. Vartofta bo, Gudhems bo <strong>och</strong> Lungs bo, de tar lika med de<br />
andra fem.<br />
Västergötlands kyrkor<br />
I Vadsbo är 53 kyrkor,<br />
Valle härad 12,<br />
Skånings härad 23,<br />
Kåkind 15,<br />
181
Gudhems 25,<br />
Vartofta härad 47,<br />
Redväg 24,<br />
Vilske härad 12,<br />
Frökinds härad 7,<br />
Ås härad 17,<br />
Mo härad 12,<br />
Kind 39,<br />
Mark 24,<br />
Vedens härad 8,<br />
Bollebygd 3,<br />
Gäsene 23,<br />
Kinne härad 28,<br />
Kålland 27,<br />
Als härad 4,<br />
Barne härad 15,<br />
Viste härad 10,<br />
Åse härad 11,<br />
Väne härad 10,<br />
Flundre härad 5,<br />
Bjärke härad 5,<br />
Laske härad 8,<br />
Kullings härad 24,<br />
Vätle härad 5,<br />
Ale 10,<br />
Sävedal 4,<br />
Askims härad 5,<br />
Hisingen 2 kyrkor.<br />
* * *<br />
LAURENTIUS<br />
Biskopslängden för Skara biskopsstift<br />
Skriven c:a 1325 <strong>av</strong> diakon Laurentius i Laske-Vedum, eller Vidhemsprästen. Ingår i bilagan till<br />
äldre Västgötalagen. Omfattar tiden c:a 1000 - 1250.<br />
S<br />
igfrid (c:a 1015) var den förste biskopen som här i landet kom <strong>och</strong> kristnade. Han<br />
for från England <strong>och</strong> vigde tre kyrkogårdar <strong>och</strong> märkte ut tre kyrkoställen. En är i<br />
Friggeråker, en annan i (Östra) Gerum <strong>och</strong> den tredje i Agnestad. Sedan for han till<br />
Värend i Småland <strong>och</strong> kristnade, <strong>och</strong> där dog han. I Växsjö vilar hans ben. Änglar tog<br />
hans själ <strong>och</strong> förde honom till paradiset. Den är säll som får sådan lön för sin möda som<br />
han fick.<br />
182
Den andra var ärkebiskop Unni ärkebiskopen (c:a 1020). Han vigdes i England <strong>och</strong><br />
sändes så hit. Då ville folket här så ogärna taga emot kristnan. De tog biskopen <strong>och</strong><br />
dräpte honom med stenar. Sedan tog Gud <strong>och</strong> helgonen emot hans själ.<br />
Tredje var Asmund (c:a 1030-1060). Han var den förste som satte ”st<strong>av</strong> <strong>och</strong> stol”<br />
(=biskopens värdighetstecken <strong>och</strong> viktigaste symboler) i Skara. Åt honom skänktes först<br />
boställen här <strong>av</strong> allmänningen utanför Domprostgården vid Mildeshed. I Skara ligger han<br />
begr<strong>av</strong>d.<br />
Fjärde var Stenfinn (c:a 1060-1065), en vänlig man <strong>och</strong> en god tjänare. Han var den<br />
förste som fick folket inom biskopsdömet att lyda kyrkan. I Skara ligger han gr<strong>av</strong>lagd.<br />
Femte var Adalvard gamle (c:a 1065).<br />
Sjätte var den helige Adalvard unge (c:a 1065-1070). Han lät anlägga grunden för<br />
Sankta Maria kyrka i Skara. Där ligger han i Guds <strong>och</strong> helgonens frid.<br />
Sjunde var Rodulvard (omkr. 1080), en äldre thägn (=ämbetsman). Vid den tiden var<br />
7 bo (=storgods) förda till st<strong>av</strong> <strong>och</strong> stol (=till biskopsstolens ägo). Var <strong>och</strong> en <strong>av</strong><br />
biskoparna hade tillfört ett bo. I Skara ligger han gr<strong>av</strong>lagd.<br />
Åttonde var Rikulf. Han kom från England, <strong>och</strong> i Skara ligger han begr<strong>av</strong>d.<br />
Nionde var Hervard, en engelsk man. Han hade både hustru <strong>och</strong> barn i England. Han<br />
gick ifrån dem <strong>och</strong> kom hit <strong>och</strong> blev biskop. Men han ökade inte biskopsstolens<br />
egendom. Istället samlade han guld <strong>och</strong> silver, stal det <strong>och</strong> for åter till England till sin<br />
hustru <strong>och</strong> sina barn.<br />
Tionde var Styrbjörn. Han ökade mycket <strong>av</strong> biskopsstolens förmögenhet, <strong>och</strong> han<br />
fulländade mycket <strong>av</strong> Sankta Maria kyrka i Skara. De första biskoparna från Sverige var<br />
Adalvard unge <strong>och</strong> Styrbjörn. I Skara ligger han begr<strong>av</strong>d.<br />
Elfte var Ödgrim (omkr. 1140). Han var en god man <strong>och</strong> klok. Då blev Sankta Maria<br />
kyrka färdig i hans dagar. Han invigde henne, <strong>och</strong> varje bonde i hela Götland betalade<br />
fem mörka penningar, (ty på en tiden gick kopparpenningar i hela Götaland) eller fem<br />
skäppor h<strong>av</strong>re eller tre skäppor korn. I Skara ligger han begr<strong>av</strong>d.<br />
Tolfte var den gode biskop Bengt (c:a 1150-1190). Sådan som han fanns varken förr<br />
eller efter. Som biskop tog han emot elva bon (=storgods) <strong>och</strong> efterlämnade nitton. Han<br />
tog emot halvt hundrade landbo (=50 träl / arrendebonde), <strong>och</strong> efterlämnade hundra.<br />
Han lät måla koret i Sankta Maria kyrka <strong>och</strong> södra kapellet (=korsarmen?) <strong>och</strong> göra det<br />
färdigt. Han betalade en halv mark guld för att förse de huvuden, som finns där, med<br />
glorior. Han lät restaurera "Ödbönnen helga" <strong>och</strong> kapellet som den nu står i. Han lät<br />
också göra t<strong>av</strong>lorna framför högaltaret. Han lät restaurera båda relikskrinen <strong>och</strong> se över<br />
relikerna i dem. Han lät göra en uppsättning <strong>av</strong> den heliga handen <strong>och</strong> lät lägga in reliker<br />
i den. Han lät göra boken "Bono". På hans initiativ kom (klockan) Cantabona till Skara,<br />
<strong>och</strong> han köpte henne för sina egna penningar. En Bibel lät han köpa i England <strong>och</strong> g<strong>av</strong><br />
den till Maria kyrka i Skara. Han lät bygga en fjärdedel <strong>av</strong> Sankt Peters kyrka i Skara på<br />
egen bekostnad. Det mesta <strong>av</strong> det som Sankt Nikolaus kyrka i Skara kostade, släppte han<br />
till. Och han gick in i dess gille. Han g<strong>av</strong> Nikolaikyrkan båda klockarna. Han g<strong>av</strong> även<br />
klockorna åt Eriksbergs kyrka. Han lät göra kyrkan i Götala. Han lät bygga kyrkan i<br />
Agnestad <strong>och</strong> inreda henne. Han lät bygga kyrkan i Dimbo <strong>och</strong> inreda henne. Han lät<br />
bygga kyrkan i Ving <strong>och</strong> inreda henne, <strong>och</strong> han vigde henne utan ett öre. Vart han än for<br />
i sitt biskopsdöme <strong>och</strong> såg att något saknades, med vars <strong>av</strong>hjälpande han kunde tjäna<br />
Gud, där hjälpte han dem med sina egna penningar, manligt <strong>och</strong> redbart. Medelplana g<strong>av</strong><br />
han både klockor, kyrkböcker <strong>och</strong> mässkrud.<br />
Han lät även bygga broar. Han lät bygga bron i Ås, en annan i Uvered, en tredje i<br />
Tråvad, en fjärde i Björnabro, <strong>och</strong> en femte Ullerva bro. Han lät brolägga två sträckor <strong>av</strong><br />
vägen i Tiveden <strong>och</strong> en sträcka i Väderveden (=Vätterskogen) <strong>och</strong> en sträcka i Hökensås.<br />
I skatt tog han inte ut mer än fem mörka penningar <strong>av</strong> varje bonde eller fem skäppor<br />
h<strong>av</strong>re eller tre skäppor korn. Men ingen man i denna värld mäktar uppräkna alla hans<br />
goda gärningar, utan blott Gud själv, som ledde honom därtill. Det oaktat lämnade han<br />
183
efter sig gods <strong>och</strong> penningar, stora silverkärl, många horn, kläder <strong>och</strong> gråverk i sådan<br />
myckenhet, att tjugo hästar nätt <strong>och</strong> jämnt orkadedra det i väglag. Därmed följde tjugo<br />
lispund silver. Och ändock g<strong>av</strong> han de fattiga både kläder <strong>och</strong> mat. Gud fröjde hans själ<br />
för alla hans goda gärningar. I Maria kyrka i Skara ligger han begr<strong>av</strong>d.<br />
Trettonde var biskop Järpulf (c:a 1190-1200). Han var född i Varv. Han var den<br />
förste som förmådde bönderna att betala tionde till biskopen. Det bestämdes vid ett ting<br />
som hölls vid Askeberga.<br />
Fjortonde var Jon hyrne, en klok <strong>och</strong> nyttig man mot alla.<br />
Femtonde var Bernhard, en stor thägn. Var frikostig både mot rika <strong>och</strong> fattiga.<br />
Sextonde var Bengt unge (nämnd 1219-1228). Han samlade härvapen, brynjor <strong>och</strong><br />
sköldar. Så skötte han sin biskopsstol. Hårdsint <strong>och</strong> häftig var han både mot präster <strong>och</strong><br />
lekmän. Mycket <strong>av</strong> stiftets ägor förlorades i hans dagar. I Upplandet (på Kinnekulle) dog<br />
han <strong>och</strong> i Varnhem ligger han begr<strong>av</strong>d.<br />
Sjuttonde var Stenar (c:a 1228-1238), östgötsk till sin ädla börd, <strong>och</strong> en godvillig man.<br />
Men lärde män böra bedja Gud för hans själ, ty han skyddade dem väl i allt, som kunde<br />
lända dem till heder.<br />
* * *<br />
ANM:<br />
På den ena gr<strong>av</strong>en <strong>av</strong> typen eskilstunakista vid Husaby kyrka, är namnet UNI inristat med<br />
runor på ena g<strong>av</strong>eln.<br />
Biskopslängd<br />
kursivt: endast i ovannämnda längd<br />
fetstil: tillägg från Adam <strong>av</strong> Bremen etc<br />
Sigfrid (o.1010)<br />
Unni (<strong>av</strong> Hamburg-Bremen?) (o.1010)<br />
Thurgot o.1014-1030<br />
Gotskalk o.1030<br />
Sigfrid junior<br />
Osmund (o.1050)<br />
Stenfinn<br />
Adalvard gamle (d.ä) (c:a 1060-1065)<br />
Acilinus (tillträdde aldrig)<br />
Adalvard unge (d.y.) (c:a 1065-1070)<br />
Rodulvard nämnd 1081<br />
Rikulf<br />
Hervard<br />
Styrbjörn<br />
Ödgrim runt 1140-1151<br />
Bengt den gode c:a 1155-90<br />
Järpulf nämnd o.1190-1200<br />
Jon hyrne<br />
Bernhard<br />
Bengt unge nämnd 1219-1228<br />
Sten o.1228-1238<br />
184
Konungalängden<br />
Skriven c:a 1325 <strong>av</strong> diakon Laurentius i Laske-Vedum, eller Vidhemsprästen. Ingår i bilagan till<br />
äldre Västgötalagen. Omfattar tiden c:a 995 - 1222.<br />
FORNSVENSKA:<br />
O<br />
lawer skotkonongær war fyrsti konongær, sum cristin war i Sweriki. Han war<br />
døptær i kyældu þerre, wið Hosæby liggær oc heter Byrghittæ, af Sighfriði<br />
biskupp. Oc han skøtte þaghær allæn byn till staffs oc stols.<br />
Annar konongær war Æmunðær colbrænnæ. Oc hæt þy colbrænnæ, at war riwær i<br />
ræfstum sinom at brænnæ hus mannæ.<br />
Þriðhi war Æmundær slemæ. Oc hæt þy slemæ at war slizskær oc eygh goðþær at þra i<br />
þy mali, han wildi ffræmmiæ. Och han gørðhe skiæl mællin Swerikis oc Danmark, swa<br />
sum sighx i ‘Landæmærum’.<br />
Fyarðþi war Hakun røðhe. han war føððær i Lifwine i Wistæ hærædhi. Þrættan wintær<br />
war han kononggær oc liggær i Lifwini, sum han boren war.<br />
Fæmti war Stænkil konongær. Han ælskæðhi wæstgøtæ vm fram allæ þe mæn. i hans<br />
riki waru. Oc han war goðhær skyttæri oc starkær, swa sum æn stanðæ hans skotmark i<br />
Lifwini. Callær eth Konongsten; annar sten stanðær wið konongs liðstolppæ; þridhi a<br />
Stanzbyærghi. Oc e glæddus wæstgøtær af hanum, mæðhæn hans liffdaghær waru.<br />
Sætti war Ingi konongær. Han styrdhi Sweriki mæð drængskapp oc brøt aldrigh lagh<br />
þy, talð waru oc takin i hwariu lanzskappi.<br />
Syundi war Halsten konongær, broðher Ingæ konongs, hofsambær oc goðlynðær.<br />
Hwart mal fore ham kom, þa war han bøtændi at. Fore þy wslæðhis Sweriki att hans<br />
ffrafallum oc ðøðhæ.<br />
Attundi war Philipus kononghær, Halstens sun. Oc nøt at faðhurs oc faðhursbroðhors<br />
sins, at þer foro wæl mæð Sweriki. Ingin matti oc hanum laghæ spiæl kyænne.<br />
Niunði war Ingi konongær, broðher Philipusær konongs. Oc heter æptir Ingæ kononge,<br />
Halstens konongs brøðhær. Hanum war firi gjort mæð ondom dryk i Østrægøtllanði, oc<br />
fek aff þy banæ. Æn Sweriki for e wæl, mæðhæn þer frændlingær rædhu.<br />
Tiundi war Rangwaldær konongær, baldær oc huxstor. Reð a Karllæpitt at vgisllædhu;<br />
oc fore þa sæwirðningh, han giorðhe allum wæstgøtom, þa fek han skiamðær døðhæ.<br />
Stryrðhi þa goðhær laghmaðþær Wæstrægøtllandi oc lanz høffdhengiær; oc waru þa allir<br />
tryggir landi sinu.<br />
Ælliufti war Swærkir konongær gambli. Han war Cornubæ sun i Østrægøtllanði. Hans<br />
hæstæswen myrði han iulæ otto, sum han skuldi till kyrkyu faræ. Oc han ær iorðæðhær i<br />
Alwastrum. Oc han byriæðþi fyrst oc ælfti han þæt clostær, som Guð læti sial hans nu<br />
þæt nyutæ.<br />
Tolfte war Erekær konongær. Han war vsini swa brat af ðaghum takin. Han giærðhi e<br />
goð ðøme, mæðæn han liffðhi. Oc Guð gaff hanum þær goðæ løn fore. Nu ær hans sial i<br />
ro mæð Guðhi oc hans ænglum. Oc ben hans hwilæs i Wpsalum. Oc hawir þær teeth oc<br />
oppenbaræt nargh faghær iærtingni mæð gudz naðhum.<br />
Þrættandi war Karll konongær, Swærkirs sun gamblæ. Nøt sons goðþæ faðþurs till<br />
nams. Hann styrðhi Sweriki mæð spækth oc goðwiliæ. Oc han tok aff ðaghum Magnus<br />
konong fyurtandæ i Øræbro. Æn han sialwær fæl i Wisingxsø. Oc han liggær i Alwastrum<br />
hos fædþær sinum. - Æn sun hans, Swærkir, war boren i Danmark i kiltu, oc war<br />
ømblegh hans færð.<br />
Fæmtandi war Knutær konongær. Han wan Sweriki mæð swærðhi oc tok aff daghum<br />
Karl konongh oc Koll konongh oc Byrisleph konongh oc atti marghær orostær widær<br />
185
Sweriki oc fek i allum sighær oc hafðhi mykith arwuði, fyr æn han fek Sweriki mæð ro.<br />
Siðþæn war han goðhær konongær, ær han tok wiðþær waxæ. Oc þre wintær oc tyghu<br />
war han konongær oc læt sit liff i Erexbiarghi i Giæsini. Oc han liggær i Warnem.<br />
Sextandi war Swærkir konongær, sniællær man oc goðþær ðrængær. Røndes sinu riki<br />
wæl. Æn folkongær toko liff aff hanum. Hans sialfs maghær gørðhe hanum þæt i<br />
Gyæstilren. Oc i Alwastrum liggær han. Oc ær hans e giætit at goðþo.<br />
Syutanði war Erekær konongær. Han flydði i Noreghe þre iæmlangæ. Siðþæn wan han<br />
Sweriki mæð swærði oc hælt sighær oc war syu wintær konongær; oc war godþær<br />
aarkonongær, fore þy at e waru goð aar vm alt hans riki, mæðþæn han liffðhi. Han<br />
straðoo i Wisingxsø oc liggær i Warnem hos brøðrom sinum oc frænðum.<br />
Attærtandi war Ion konongær, Swærkirs sun, bærnskær at alðri oc mykit goðwiliæþær.<br />
Þre wintær war han konongær oc straðo i Wisingxsø. Alt Sweriki harmæðhi hans døðhæ<br />
mykit, at han skuldi eygh liwæ længær. Oc i Alwastrum liggær han. Oc e gøme Guð syal<br />
hans!<br />
Översättning till nutidssvenska<br />
Ol<strong>av</strong> skötkonung (c.997-1022) var den förste konung som kristen var i Sverige. Han var<br />
döpter i den källa, vid Husaby ligger <strong>och</strong> heter Brigittas, <strong>av</strong> Sigfrid biskop, <strong>och</strong> han<br />
tillskötade (skänk för underhåll) strax allan (hela) byn till st<strong>av</strong>s <strong>och</strong> stols (katolska kyrkans<br />
företrädare).<br />
Den andra konungen var Anund kolbränna (c.1022-1051; son till Olov skötkonung)<br />
<strong>och</strong> hette förty kolbränna, att han var rivande i räfster sina <strong>och</strong> brände folks hus.<br />
Den tredje var Emund slemme (gamle; c.1051-1055; son till Olov skötkonung), ty han<br />
var snål <strong>och</strong> ej god att trotsa i de mål han ville främja, <strong>och</strong> han gjorde gränsskäl (bestämde<br />
gränsen) mellan Sverige <strong>och</strong> Danmark, såsom sägs i landamären.<br />
Den fjärde var Håkan röde (o.1070-1082?; samregent med Inge d.ä.?); han var födder i<br />
Levene i Viste härad. Tretton vintrar var han konung, <strong>och</strong> han ligger i Levene där som<br />
han boren var.<br />
Den femte var Stenkil konung (c.1055-1066; gift med Emunds dotter). Han älskade<br />
västgötarna framför alla de män i hans rike voro, <strong>och</strong> han var god skytt <strong>och</strong> stark, så som<br />
än stånda hans skottmärken i Levene; ett kallas konungssten; ett annat ståndar vid<br />
konungens ledstolpe, ett tredje på Stansberget. Och alltid gladdes västgötarna <strong>av</strong> honom<br />
medan hans livsdagar voro.<br />
Den sjätte var Inge konung (den äldre; c.1078-1110; Stenkils son; samregent med<br />
Håkan röde eller Hallsten.). Han styrde Sverige med drängskap (ämbetsmän?) <strong>och</strong> bröt<br />
aldrig lag den, som talad var <strong>och</strong> antagen i varje landskap.<br />
Den sjunde var Hallsten konung (c.1067-1070; Stenkils son; samregent med brodern<br />
Inge?), konung Inges broder, hovsam <strong>och</strong> godlynter. När mål inför honom kom, då var<br />
han bötandes (vidtog åtgärder) däråt. För ty uslades Sverige <strong>av</strong> hans frånfall <strong>och</strong> död.<br />
Den åttonde var Filippus konung, Hallstens son (c.1110-1118; samregent med brodern<br />
Inge d.y.), <strong>och</strong> han njöt <strong>av</strong> sin fader <strong>och</strong> faderbroder att de farit väl med Sverige. Ingen<br />
kunde honom heller lagbrott tillvita (anklaga).<br />
Den nionde var Inge konung (den yngre; 1110-1122; Hallstens son; samregent med<br />
brodern Filippus), konung Filippus broder <strong>och</strong> heter efter konung Inge, konung Hallstens<br />
broder (kallades Inge Hallstensbroder). Han vart fördriven med ond dryck (dödad med<br />
gift) i Östergötland <strong>och</strong> fick han där<strong>av</strong> bane. Men Sverige for alltid väl medan de<br />
fränderna rådde.<br />
Den tionde var Ragnvald konung (knaphövde; c.1124; son till Inge d.ä.?), båld <strong>och</strong><br />
hugstor, red till Karleby utan gisslan, <strong>och</strong> för den sidvördnad (skymf) han gjorde alla<br />
186
västgötar då fick han en skamlig död. Då styrde en god lagman <strong>och</strong> landshövdingar<br />
Västergötland, <strong>och</strong> voro då alla trygga i land sitt.<br />
Den elfte var Sverker konung den gamle (den äldre; 1130-1156; gift med Inge d.y.’s<br />
änka). Han var Cornubas (Kol nuba?, Korn-Kol?, Korn-Björn?) son i Östergötland. Hans<br />
hästesven mördade honom i julottan, som han skulle till kyrkan fara, <strong>och</strong> han är jordad i<br />
Alvastrum, <strong>och</strong> han började först <strong>och</strong> byggde klostret där, som Gud låte nu hans själ det<br />
njuta.<br />
Den tolfte var Erik konung (den helige; c.1156-1160; vars svärmoder var dotter till<br />
Inge d.ä.), han vari en olycksstund så brått <strong>av</strong> daga tagen. Han gjorde alltid gott föredöme<br />
medan han levde <strong>och</strong> Gud g<strong>av</strong> honom där goda lön före (god lön för detta). Nu är hans<br />
själ i ro med Gud <strong>och</strong> hans änglar, <strong>och</strong> hans ben vila i Uppsalom <strong>och</strong> h<strong>av</strong>a där framtett<br />
<strong>och</strong> uppenbarat många fagra järtecken med Guds nåd.<br />
Den trettonde var Karl konung (c.1161-1167), Sverker gamles son; njöt sin gode faders<br />
namn att få makt. Han styrde Sverige med saktmod <strong>och</strong> godvilja, <strong>och</strong> han tog <strong>av</strong> daga<br />
konung Magnus, den fjortonde, i Örebro. Men han själv föll i Visingsö <strong>och</strong> han ligger i<br />
Alvastrum hos fader sin. Men Sverkers son vart buren till Danmark i skötet <strong>och</strong> var<br />
ömklig hans färd.<br />
Den femtonde var Knut konung (1167-1195; Erik den heliges son). Han vann Sverige<br />
med svärd <strong>och</strong> tog <strong>av</strong> daga Karl konung <strong>och</strong> Burislev konung <strong>och</strong> ägde (hade) många slag<br />
mot Sverige <strong>och</strong> fick i alla seger <strong>och</strong> hade mycket arbete förrän han fick Sverige med ro.<br />
Sedan var han en god konung när han tog till att växa, <strong>och</strong> i tre vintrar <strong>och</strong> tjugo (23) var<br />
han konung <strong>och</strong> lät (slutade) sitt liv i Eriksberg i Gäsene, <strong>och</strong> han ligger i Varnhem.<br />
Den sextonde var Sverker konung (Karlsson; 1196-1208), en klok man <strong>och</strong> god dräng,<br />
röntes sitt rike väl, men folkungarna togo livet <strong>av</strong> honom. Hans egen svåger gjorde<br />
honom det i Gestilren, <strong>och</strong> i Alvastra ligger han, <strong>och</strong> han nämnes alltid i godo.<br />
Den sjuttonde var Erik konung (Knutsson; 1208-1216). Han flydde till Norge i tre år,<br />
sedan vann han Sverige med svärd <strong>och</strong> med seger <strong>och</strong> var sju vintrar konung. Och han var<br />
en god årkonung, förty att alltid voro goda år över allt hans rike medan han levde. Han<br />
strådog i Visingsö <strong>och</strong> ligger i Varnhem hos bröderna sina <strong>och</strong> fränder.<br />
Den adertonde var Jon konung, Sverkers son (Johan Sverkersson; 1216-1222), barnsker<br />
till åldern <strong>och</strong> mycket godviljad. Tre vintrar var han konung <strong>och</strong> strådog i Visingsö. Allt<br />
Sverige sörjde hans död mycket, att han skulle ej leva längre, <strong>och</strong> i Alvastra ligger han,<br />
<strong>och</strong> alltid gömme Gud själ hans.<br />
* * *<br />
Registrum Upsalense<br />
Latinsk återgivning <strong>av</strong> kungalistan ovan. Angående den sjuttonde kung Erik<br />
Knutsson (1208-1216) tillägger Registrum Upsalense att han flydde till Norge<br />
sedan hans bröder dödats vid Älgarås.<br />
Riksarkivets Skoklostersamling, tillhörig lagcodex:<br />
Thetta ærw krisna kununga nampn som haffua varit i swerik.<br />
Fførste war olaffuir skoth kunungir han var kristnadhir aff sancto sigfrido.<br />
Ænnar var ødmundir kolbrænna.<br />
Tridhi var ødmundher slæma.<br />
Ffiærdhe var hakon rødh.<br />
Ffempte var Stenkil kunungh.<br />
Settae var jnge kunungh.<br />
Siuende var kunungh halsten.<br />
Attende var kunungh philippus.<br />
187
Niende var kunungh inge.<br />
Tiende var kunung ragualdir.<br />
Ælleffthe var kunungh swerkir.<br />
Tolfthe var ærofullir kunungh sancte Erikir.<br />
Trettende var kunungh karl.<br />
Ffiortonde var kunungh magnus.<br />
Ffemptonde var kunungh knut.<br />
Sæxtonde var kunungh swærkir.<br />
Siwttonde var kunungh erig.<br />
Adirtonde var kunungh jønis swerkirson.<br />
Nittonde var kunungh erik erikxson.<br />
Tiwghunde var kunungh waldemaar birghirsson.<br />
En ok tiwghunde var kunungh magnus waldemars brodhir.<br />
Annar ok tiwghunde var kunungh birghir.<br />
Tridhi ok tiwghunde var kunungh magnus.<br />
Ffierde ok tiwghunde var kunungh albrikt.<br />
Lagmanslängden<br />
Skriven c:a 1325 <strong>av</strong> diakon Laurentius i Laske-Vedum, eller Vidhemsprästen. Ingår i bilagan till<br />
äldre Västgötalagen. Omfattar tiden c:a 1000 - 1250.<br />
FORNSVENSKA:<br />
F<br />
yrsti war Lumbær, <strong>och</strong> af hanum æru Lums lagh callæðþ, fore þy at han sigh hawe<br />
huxæt oc gørt en mykin loth aff laghum warum. Han war føðær i Wangum oc þær<br />
liggær han i enom collæ, fore þy at han war heðþen.<br />
Annar war Biorn kialki. Han war af Mæðþalby. Þær war han iorðþæðþær i enom collæ,<br />
fore þy hanum war eygh kunnugh hælægh crisnæ. Æn a þem samæ collæ standær clocnæ<br />
hus þerræ nu i Mædalby.<br />
Þriði war <strong>av</strong> Gøkem, Þorer ræfwær.<br />
Fyarðhi war Alli. Han war fødær i Sighlis Langem <strong>och</strong> han taldi lagh a Lincornæ wallum,<br />
æn war wrangwis, oc fore sins wrangleks sakir castæðhi han i lagh war krokæ marghæ oc<br />
ilh braghd oc wrætti. Oc þy war han kallæðþær kring-Alli.<br />
Fæmti war Tubbi stallæri. Han war laghmaðþær litlæ stund, oc war grimbær oc wrangwis<br />
þa stund han war.<br />
Sætti war Øndær aff Æssungi.<br />
Syundi war Wluar af Trælghu. Han þolde bort wrækilsi, swa at han baðhi tappæðhi walð<br />
laghmanz oc namn fore sinæ folsko oc vsiðhi.<br />
Attunði war Þyrnir. Han war føððær i Wplandum.<br />
188
Niundi war Wluar, hans sun.<br />
Tyiunði war Aszur af Hæru. Han taldi wæstgøtæ lagh al a enom ðagh, þy eno sinni oc<br />
aldrigh mer, fore þy at han do skampt þær æptir.<br />
Æliupti war Karlli af Ezwari. Han æflti eygh egn ællær a ðræ costæ, swa mykit sum<br />
raslekær hans hyarttæ oc snilli oc haweskæ hans høgðhe han til þæs wælz. Han spurðþi<br />
æptir þem mannum spaklikæ, ær læghæ spiæl gørðo i landi waru. Han ræfsti hwarium<br />
æptir sinni giærð. Oc lanð sith frælsæðhi han fore ondom mannum oc vdømum.<br />
Hwaðæn aff war han saghþær mæð myldri hyggiu laghæ styræri oc þy war han saghðær<br />
kuæmilikæ faðþir af fostærlanði.<br />
Tolfte war Algutær, hans sun, æptir han, mykilhughæþær maðþær oc girughær. Nu firi<br />
þy at Sitryggær, hans sun, wildi eygh æptir sins faðþurs døðþæ þa byrd a sic bindæ, at atti<br />
wæstgøtæ formæli, for þy at warvngær oc eygh at sær gior æn i allæ løte, oc þy tok<br />
Ønder aff grolandum þrættandi wiðþær laghmanzdøme, rætwis man oc staðlikær. Han<br />
talti ræt lagh oc gømde þerræ i hwarn stad.<br />
Siðþæn tok æptir han Naghlli, broþer hans, fyghurtanði wið samæ walði. Han fylghði<br />
siðþum oc mæðfærþum broðþors sins, hans hof i ordum oc athæwum allum, þyænædþi<br />
rætwisi oc laghlikæ wærn allum wæstgøtum.<br />
Æptir han tok Sitryggær, Alguz sun, fæmtanði wið laghmanzdøme, þa fulkomen at walði<br />
oc witi sinu mæð Guðz trøst.<br />
Sexstandi war Algutær, hans sun.<br />
Syutanði war Æskil laghmaðþær. Han spurðþi innurllikæ oc let æðþi all Lums lagh oc<br />
annarræ, ær waru at nytri hæfð lanzins forælðris. Siðþæn han fan lanszins lagh, þa<br />
huxæþi han þem mæð myklli snilli oc syalfsins forseo. Han war marghæ wæghæ wæl<br />
fallin til þæs walz. Han hafði þa giæff af Guðþi, at han atti snilli mykllæ fore aðrum<br />
mannum. Han hafðþi oc clærkdom ærlikæn, iæmth goðþom clærkum. Oc iuir allæ løte<br />
stykti han wæstgøtæ oc þerræ hofdhengiæ. Han war Mangnusær sun minniskiolz aff<br />
Bialbo. Han war mykin madþær for sic til aldræ raðþæ oc rætræ, swa at war iuir allæ<br />
rikissins høffðhengiæ. Swa sum han war mykin for sic til alðræ raðþæ, swa war han oc<br />
goðþær drængær till swærðh oc till alðræ takæ i strið. Hwat ma iæk nu meræ af hanum<br />
sighiæ? vtæn þættæ, at sent føðþes annar slikær maðþær.<br />
Atærtandi war Gøstawær laghmaðþær, spakær maðþær oc rætwis.<br />
Nitanði war Folke laghman, warskær oc milðær i daghum sinum. Tok marghær heðþner<br />
warum laghum, oc frillubørn gengu fra arwi sinum.<br />
Översättning till nutidssvenska<br />
Den förste var Lumber, <strong>och</strong> efter honom är lagen kallad Lumbers lag, ty han sägs ha<br />
uttänkt <strong>och</strong> författat en stor del <strong>av</strong> vår lag. Han var född i (Norra) Vånga <strong>och</strong> där ligger<br />
han begr<strong>av</strong>d i en hög, ty han var heden.<br />
Den andre var Björn kälke. Han var från (Bjärka-) Mellby. Där gr<strong>av</strong>lades han i en hög, ty<br />
han var inte kunnig i heliga kristnan. På samma hög står nu deras klockstapel i Mellby.<br />
189
Den tredje var Tore räv från Gökhem.<br />
Den fjärde var Alle. Han var född i "Siglis" Längjum <strong>och</strong> förtäljde lagen vid<br />
Linkorn<strong>av</strong>allen. Men han var vrångvis <strong>och</strong> för sin vrånghets skull satte han många<br />
lagkrokar <strong>och</strong> illistiga påfund i vår lag, <strong>och</strong> därför blev han kallad Kring-Alle.<br />
Den femte var Tubbe stallare. Han var lagman en kort tid, <strong>och</strong> var hård <strong>och</strong> orättvis den<br />
tid han var.<br />
Sjätte var Önd från Essunga.<br />
Den sjunde var Ulvar från Trälge. Han blev fördriven så att han miste både sin makt <strong>och</strong><br />
sitt lagmansnamn för sina oseder <strong>och</strong> sin dårskap.<br />
Den åttonde var Thörner. Han var född i Uppland. (Anm. Kinnekulle: Västeruppland = nu<br />
Västerplana, Österuppland = nu Österplana, Medeluppland = nu Medelplana).<br />
Den nionde var Ulvar, hans son.<br />
Den tionde var Aszur från Hära (= Härbol i Skånings härad?). Han förtäljde hela<br />
västgötalagen på en enda dag, därför blott en dag <strong>och</strong> aldrig mer, att han dog strax<br />
därefter.<br />
Den elfte var Karl från Edsvära. Han förvärvade ej jordagods eller annan egendom, utan<br />
fastmer var det hans duglighet, hans sinnesstorhet <strong>och</strong> hans begåvning som upphöjde<br />
honom till ämbetet. Han sökte med klokhet efter de män som begick lagbrott i vårt land.<br />
Han straffade envar efter hans gärning. Och sitt land räddade han från onda män <strong>och</strong><br />
skändligheter. Därför nämnes han i kärleksfull hågkomst som en lagens väktare. Och<br />
fördenskull blev han med fog kallad fosterlandets fader.<br />
Den tolfte var Algot, Karls son, en mycket stolt <strong>och</strong> vinningslysten man.<br />
Emedan nu Sigtrygg, Algots son, inte ville efter faderns död binda den börda på sig att<br />
föra ordet å västgötarnas ting, emedan han var ung <strong>och</strong> inte försigkommen i alla stycken,<br />
därför tog Önd från Grolanda vid som den trettonde <strong>av</strong> lagmansdömet. En rättvis <strong>och</strong><br />
karaktärsfast man. Han framförde rätt lag <strong>och</strong> vårdade den i alla stycken.<br />
Sedan efter Önder tog Nagle vid, hans broder, som den fjortonde i samma välde. Han<br />
följde sin broders seder <strong>och</strong> åtgöranden, var hovsam i sina ord <strong>och</strong> hela sitt framträdande<br />
<strong>och</strong> skaffade alla västgötar rätt <strong>och</strong> lagligt värn.<br />
Efter honom tog Sigtrygg vid, Alguts son, så som den femtonde i lagmansdömet, då fullt<br />
kommen till kraft <strong>och</strong> förstånd med guds hjälp.<br />
Den sextonde var Algot, hans son.<br />
Den sjuttonde var lagman Eskil. Han frågade innerligt efter Lumbers <strong>och</strong> andra lagar,<br />
sådana de voro efter fädernas goda sed. Sedan han funnit landets lag, då genomtänkte han<br />
den med mycket skarpsinne <strong>och</strong> egen omsikt. Han var mycket väl fallen till denna<br />
uppgift. Han hade den gåvan <strong>av</strong> Gud, att han ägde ett skarpt förstånd. Han hade också en<br />
gedigen lärdom, däri jämngod med goda klerker. Och i alla <strong>av</strong>seenden stödde han<br />
västgötarna <strong>och</strong> deras hövdingar. Han var son till Magnus Minnesköld från Bjälbo. Han<br />
190
var en mycket förstående man att giva råd i alla saker <strong>och</strong> att giva riktiga råd, så att han<br />
stod framom alla rikets hövdingar. Liksom han var en utmärkt rådklok man, så var han<br />
även en duglig man i att föra svärd <strong>och</strong> i övrigt i strid. Vad må jag nu mer om honom<br />
säga, förutom detta, att sent föds en annan liknande man?<br />
Den artonde lagman var Gust<strong>av</strong>, en fridsam <strong>och</strong> rättvis man.<br />
Den nittonde var lagman Folke, klok <strong>och</strong> mild i dagarna sina. Tog många hedniska bruk<br />
ur vår lag, <strong>och</strong> frillobarn gick ifrån arvet sitt.<br />
* * *<br />
SNORRE STURLASON<br />
Eddan (den prosaiska)<br />
I<br />
urtiden, innan det ännu fanns jord <strong>och</strong> himmel eller något h<strong>av</strong> som slog mot<br />
kusten, låg mitt i världen ett ofantligt stort svalg. Detta svalg kallades Ginnungagap.<br />
Norrut låg det kalla Niflheim där fasansfulla stormar ven i mörkret, <strong>och</strong> söderut<br />
lyste det brinnande Muspelheim så hett <strong>och</strong> glödande att endast de som var<br />
förtrogna med elden kunde vistas i detta land. Surt heter den som vaktar Muspelheim,<br />
<strong>och</strong> hans svärd är den bevingade lågan. Det är han som en gång i tiden kommer att<br />
ödelägga världen med eld <strong>och</strong> störta gudarna.<br />
Men vid den tiden då gudarna ännu icke var födda, låg mäktiga ismassor i<br />
Ginnungagap. Ty ut ur det ofantliga svalget strömmade brusande älvar, <strong>och</strong> när dessa<br />
forsade ut i Niflheims töcken <strong>och</strong> rusk, frös de till <strong>och</strong> skred framåt som mäktiga isjöklar<br />
liksom slagg som rinner ut ur en eld. Det töcken, vilket tungt vilade över isen, stelnade till<br />
ett kallt rimfrosttäcke. Men från Muspelheim drev den varma vinden mot isen <strong>och</strong> stod<br />
stilla <strong>och</strong> dallrade som på en varm sommardag. Rimfrosttäcket smälte i värmen <strong>och</strong> föll<br />
ned som levande droppar, vilka antog mänsklig skepnad. På detta sätt uppstod den<br />
väldige Ymer, alla rimtursars fader. Medan Ymer ännu låg <strong>och</strong> sov, sprang svetten fram<br />
över hela hans kropp. Under hans vänstra armhåla framväxte en man <strong>och</strong> en kvinna, hans<br />
högra fot <strong>av</strong>lade en son med den vänstra, <strong>och</strong> från denne härstammade en talrik<br />
<strong>av</strong>komma, varför världen snart uppfylldes <strong>av</strong> hiskliga jättar.<br />
Det fortsatte att droppa från rimfrosttäcket. Av dropparna föddes kon Audhumbla,<br />
<strong>och</strong> Ymer diade kons juver. Medan jätten diade, stod kon <strong>och</strong> slickade de salta stenarna i<br />
jökeln. På aftonen första dagen växte håret på en man upp ur stenen, följande dag stack<br />
hela huvudet upp, <strong>och</strong> tredje dagen trädde mannen fram ur stenen <strong>och</strong> stod nyskapad på<br />
marken. Han var fager att skåda, stor <strong>och</strong> stark <strong>och</strong> hans namn var Bure. Han förökade<br />
sig, <strong>och</strong> dels från honom, dels från tursarnas släkt härstammade de tre gudarna Odin, Vile<br />
<strong>och</strong> Ve.<br />
När gudarna vuxit <strong>och</strong> blivit kraftiga, slog de ihjäl jätten Ymer, <strong>och</strong> blodet rann från<br />
honom i så strida strömmar ut över världen att hans ätt drunknade i floden. Endast en <strong>av</strong><br />
dem, Bergelmer, räddade sig själv <strong>och</strong> sin kvinna upp på en kvarn <strong>och</strong> blev sålunda vid<br />
liv. Dessa båda <strong>av</strong>lade en ny jättesläkt , <strong>och</strong> det är den som fortfarande huserar i världen.<br />
191
Men gudarna tog Ymers lik <strong>och</strong> kastade den i Ginnungagap <strong>och</strong> skapade jorden <strong>av</strong> hans<br />
kropp. Hans blod rann ut som h<strong>av</strong> <strong>och</strong> floder, hans kött blev till jord, hans ben till fjäll,<br />
tänder <strong>och</strong> benstumpar till stenar <strong>och</strong> block. Gudarna ledde ut vattnen, tills de flöt i en<br />
ring runt om jorden. På detta sätt befäste de den med det stora h<strong>av</strong>et. De satte Ymers<br />
huvudskål över Jorden <strong>och</strong> gjorde där<strong>av</strong> himl<strong>av</strong>alvet, <strong>och</strong> de ställde en dvärg som vaktare<br />
vid vart <strong>och</strong> ett <strong>av</strong> dess fyra hörn: norr, öster, söder <strong>och</strong> väster. Under himlen svävar<br />
Ymers hjärna, <strong>och</strong> därför är molnen lika kalla <strong>och</strong> grymma som jättetankar. Alla de<br />
gnistor, som flög ut från Muspelheim <strong>och</strong> virvlade omkring, tog gudarna <strong>och</strong> sände till<br />
himlen, så att de lyste över jorden. De bestämde banor för alla himlakropparna, så att de<br />
skrida fram den ena efter den andra, liksom dag följer på dag <strong>och</strong> år på år.<br />
Sålunda kommer det sig att jorden ligger mitt i det villsamma h<strong>av</strong>et. Längst ute vid<br />
h<strong>av</strong>sstranden anvisade gudarna vistelseort åt jättarna. Men mitt på jorden kringgärdade<br />
de ett område med Ymers ögonhår, <strong>och</strong> denna inhägnad kallade de Midgård.<br />
En dag gick de tre gudarna utmed stranden. De fann två trädstammar, som drivit in<br />
utifrån h<strong>av</strong>et. Dessa förlänade de människogestalt <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem blossande rodnad på<br />
kinderna. Den ene skänkte dem andedräkt <strong>och</strong> liv, den andre vett <strong>och</strong> förmåga att röra<br />
lemmarna, den tredje syn, hörsel <strong>och</strong> alla sinnen. De g<strong>av</strong> människorna kläder <strong>och</strong> nämnde<br />
dem vid namn. Mannen hette Ask <strong>och</strong> kvinnan Embla. Dessa båda <strong>av</strong>lade de släkten, som<br />
fortfarande bo i Midgård.<br />
Sedan gudarna satt människorna i Midgård, kringgärdade de i deras mitt ett hem åt<br />
sig själva <strong>och</strong> kallade det Asgård. Mitt i Asgård ligger en vidsträckt <strong>och</strong> härlig slätt, som<br />
heter Idaslätten. På den uppförde gudarna hus med salar. De byggde en smedja <strong>och</strong><br />
förfärdigade slägga, tång <strong>och</strong> städ <strong>och</strong> andra redskap, som de behövde. Med dem smidde<br />
de järn, högg stenar <strong>och</strong> skar i trä, <strong>och</strong> guld hade de i så stor mängd att de kunde göra<br />
alla sina kärl <strong>och</strong> andra föremål <strong>av</strong> rent guld. Slätten överskyggas <strong>av</strong> asken Yggdrasil, den<br />
är så stor att dess grenar breda ut sig över hela världen <strong>och</strong> dess rötter nå djupt ned i<br />
jorden. Den har en rot i rimtursarnas hem, det som fordom var Ginnungagap, en annan<br />
grenar ut sig över Niflheim, men den tredje står fast <strong>och</strong> säkert i gudarnas rike. Vid den<br />
rot, som går ned till Niflheim, finns en källa, Hvergelme. Vid den, som sträcker sig ned<br />
till rimtursarna, framväller källan Mimers brunn, vars vatten skänker klokhet <strong>och</strong><br />
mann<strong>av</strong>ett. I denna källa bor Mimer. Han dricker dess vatten ur Gjallarhornet, <strong>och</strong> därför<br />
besitter han vishet <strong>och</strong> framsynthet. Men vid den <strong>av</strong> askens rötter, som växer bland<br />
gudarna, finns den heligaste källan, <strong>och</strong> den heter Urds brunn. Vid den mötas gudarna,<br />
när de rådslå med varandra. Vid brunnen under asken bo även nornorna, de tre<br />
kvinnorna Urd, Verdandi <strong>och</strong> Skuld, vilka åt varje man bereda hans öde med lycka <strong>och</strong><br />
sorg, allt efter hans stånd. Stor <strong>och</strong> mäktig lycka åt hövdingasöner <strong>och</strong> enkla förhållanden<br />
åt dagakarlar.<br />
Många djur <strong>och</strong> onda vättar tära på asken. I Hvergelme ligger draken Nidhugg <strong>och</strong><br />
gnager på roten, <strong>och</strong> omkring den vimlar det <strong>av</strong> flera elaka drakar än någon kan räkna.<br />
En ekorre, Ratatosk, springer uppför <strong>och</strong> nedför dess stam, <strong>och</strong> hjortar gnaga på dess<br />
blad. Men de nornor, som bo vid Urds brunn, ösa vatten kring asken <strong>och</strong> lägga fuktig<br />
mylla från källan omkring dess rot, så att grenarna icke ska torka eller förmultna.<br />
Över de höga himmelsfjällen vid Asgårds gräns går regnbågen Bifrost. Den strålar i<br />
tre färger, <strong>och</strong> den röda beror på att det brinner en eld i bron, så att ingen ond vätte kan<br />
fara över den. Denna bro leder till Asgård över stora <strong>och</strong> djupa vatten.<br />
Runt om Urds brunn ha gudarna byggt sina bostäder. Den präktigaste <strong>av</strong> dessa är<br />
Odins sal, Valaskjalf, som är täckt med glänsande silver. I denna står Odins högsäte<br />
Hlidskjalf. Detta säte är så beskaffat att när guden sätter sig i det, ser han ut över hela<br />
världen, <strong>och</strong> intet <strong>av</strong> allt som sker är dolt för honom.<br />
Av de gudar, som bo i Asgård, är Odin den störste <strong>och</strong> ypperste, <strong>och</strong> honom kalla<br />
många <strong>av</strong> de andra gudarna sin fader. Han har flera namn, än någon människa har reda<br />
på. Så många är de stora gärningar, efter vilka människorna uppkallat honom. Odin<br />
färdas mycket omkring bland människorna, än till fots som en gammal enögd man, än till<br />
192
häst på den åttafotade Sleipner. Han leder de stora krig, under vilka mäktiga konungar<br />
<strong>och</strong> erövrare strida om makt <strong>och</strong> rike, <strong>och</strong> han bestämmer, vem som ska segra <strong>och</strong> vem<br />
som ska stanna kvar på valplatsen. Han är vis <strong>och</strong> djupsinnig. Han kan kväda <strong>och</strong> tolka<br />
runor <strong>och</strong> vet allt, som skett i gångna tider. Det finns ett kväde, som berättar att han lärde<br />
runornas hemlighet genom ett svårt lidande. I detta kväde säger han själv: "Jag vet: att jag<br />
hängde i det stormpiskade trädet nio nätter å rad, sårad med spjut <strong>och</strong> vigd åt Odin, vigd<br />
åt mig själv. Få är de, som veta, var detta träd har sin rot. Ingen g<strong>av</strong> mig att äta, ingen<br />
vederkvickte min tunga med hornet, jag såg nedåt <strong>och</strong> lärde mig runor, lärde dem under<br />
skrik <strong>och</strong> sjönk tillbaka till livet." Så lyder kvädet, men ingen förstår numera, vad det<br />
betyder. Odin har blott ett öga, <strong>och</strong> det säges att han givit det i pant till Mimer för att få<br />
dricka ur hans vishetskälla, Mimers brunn. Odins maka heter Frigga. Även hon är vis <strong>och</strong><br />
vet allt, som ska hända, men hon är samtidigt tystlåten <strong>och</strong> röjer aldrig, vad som ska<br />
inträffa.<br />
Den starkaste <strong>av</strong> alla gudar är Tor, som kallas jordens son. Hans fruktade vapen är<br />
hammaren Mjölner. När han lyfter denna, darra alla jättar <strong>och</strong> troll, ty många <strong>av</strong> deras<br />
fränder ha fått pannorna spräckta, när den ven genom luften. Mjölner är ett så förträffligt<br />
vapen att den alltid träffar det mål, som guden siktar på, <strong>och</strong> den återvänder alltid till<br />
hans hand, när han slungat den. På händerna bär Tor järnhandskar, <strong>och</strong> när han drar på<br />
dem, slinter aldrig hans grepp om hammarskaftet. Om sin midja spänner han Megingjord,<br />
kraftbältet, <strong>och</strong> då ökas hans gudsstyrka till det dubbla. Tor åker ofta i en vagn, förspänd<br />
med tvenne bockar Tanngnjostr <strong>och</strong> Tanngrisner.<br />
En stor gud är också Tyr, en väldig stridsman <strong>och</strong> god att åkalla för att vinna seger.<br />
Vidar heter den tystlåtne asen. Han trampar hårt med tjocka skor på fötterna, <strong>och</strong> en<br />
gång kommer han att med sin tjocka fotsula trampa ulven i gapet. Ullr är en gud, som är<br />
skicklig i skidåkning <strong>och</strong> en säker bågskytt. Honom åkalla många, innan de gå till en<br />
tvekamp. Höder heter en annan gud, men han är blind. Om honom vet man endast att<br />
han en gång råkade dräpa Balder, <strong>och</strong> det var den största olycka, som hände gudarna. Vid<br />
bron Bifrost sitter guden Heimdal <strong>och</strong> vaktar gudarnas bostäder mot jättarna. Hans blick<br />
når hundra mil, <strong>och</strong> han ser lika bra om natten som om dagen. Han kan höra gräset gro<br />
på marken <strong>och</strong> ullen växa på fårens rygg. Intet troll kan smyga sig förbi honom, ty han<br />
sover lättare än en fågel. Vid sin sida har han Gjallarhornet, <strong>och</strong> när han stöter i det,<br />
höres dess klang över hela världen. En älsklig gud är Balder. Han är så fager <strong>och</strong> blond att<br />
människorna uppkallat den ljusaste örten på marken efter honom <strong>och</strong> givit den namnet<br />
baldersbrå. Han är även en vis gud, fredsstiftande <strong>och</strong> honungsmild i sitt tal, men det felet<br />
vidlåter hans råd att de sällan följs. Balder har en son, som heter Forsete. Han är god att<br />
rådfråga, om man ligger i tvist med någon, ty när han dömt en tvist, bli folk förlikta <strong>och</strong><br />
skiljas åt i frid. Brage är en gud, som förstår vältalighet <strong>och</strong> skaldeskap. Hans maka heter<br />
Idun. Hon förvarar en del äpplen, som gudarna äta <strong>av</strong>, när de känna att åldern trycker<br />
dem, <strong>och</strong> tack vare dessa äpplen hålla de sig evigt unga till dagarnas ände.<br />
Alla dessa gudar kallas också asar, <strong>och</strong> efter dem heter deras hem Asgård. Till en<br />
annan släkt hör de stora gudarna Njord <strong>och</strong> Frej, <strong>och</strong> de ha sina särskilda egenskaper.<br />
Njord är så rik på guld <strong>och</strong> lycka att han åkallas <strong>av</strong> de köpmän, som far över h<strong>av</strong>et, för att<br />
han ska ge dem god vind <strong>och</strong> rikedom i lön för deras möda. Det berättas att Njord hade<br />
sitt hem hos den ätt, som kallas vaner. En gång låg asarna <strong>och</strong> vanerna i krig med<br />
varandra. Somliga anse numera att detta krig utkämpades mellan de människor, som<br />
förlitade sig på asarna, <strong>och</strong> ett folkslag som hette vaner, <strong>och</strong> emedan dessa hade andra<br />
gudar, kallade man deras vanegudar eller helt enkelt vaner. Det gick som man kunde<br />
vänta. När människorna krigade med varandra, stred deras gudar för dem <strong>och</strong> därför<br />
kunde det sägas att asar <strong>och</strong> vaner kämpade med varandra. När striden var slut ingick<br />
asar <strong>och</strong> vaner förbund <strong>och</strong> lämnade var sin man i gisslan. Från asarna gick Höder till<br />
vanerna <strong>och</strong> dessa sände Njord till Asgård <strong>och</strong> sedan dess har han alltid vistats där. Hans<br />
son är Frej, som har makt över regn, solsken <strong>och</strong> markens gröda, <strong>och</strong> folk påkallar hans<br />
hjälp för att få goda år i landet. Liksom Odin rider på Sleipner <strong>och</strong> Tor kör med sina<br />
1<strong>93</strong>
ockar, har Frej sitt eget djur, en stor galt, som heter Gullinbursti eller Gyllenborst.<br />
Ibland heter det att han rider på galten, <strong>och</strong> ibland att han spänner den för sin vagn.<br />
Frej har en syster som heter Freja. Om henne går det många historier, <strong>och</strong> i de flesta<br />
omtalas hon som en gudinna, vilken har karltycke. Freja ser milt till män <strong>och</strong> kvinnor,<br />
som är kärlekskranka. Hon hade en man, som hette Odd, men om honom är föga att<br />
berätta. Det sägs att han ofta befann sig ute på långa resor, <strong>och</strong> medan han var borta, grät<br />
Freja strida tårar, vilka droppade ned i hennes knä <strong>och</strong> förvandlades till rent guld. Hon<br />
åker i vagn <strong>och</strong> har katter till förspann. Men hon beger sig även till valplatserna, <strong>och</strong> när<br />
hon kommit dit, tar hon <strong>och</strong> Odin vardera hälften <strong>av</strong> de fallna kämparna. Hennes<br />
dyrbaraste smycke är en halsring, som kallas Brisingemen. Det berättas att Heimdal <strong>och</strong><br />
Loke en gång simmade i kapp i sälgestalt efter smycket ut till en ö i h<strong>av</strong>et. Heimdal kom<br />
först, <strong>och</strong> därför kallas han guden som hämtade Frejas smycke. Andra säger att<br />
Brisingemen kommit från dvärgarna liksom så många andra gudars <strong>och</strong> människors<br />
härligaste dyrbarheter.<br />
Frej sades även vara en alf, <strong>och</strong> hans hem hette Alfhem. Som bekant kallade man på<br />
vissa platser sina gudar alfer, liksom andra stammar <strong>och</strong> släkter kallade sina asar. Bland<br />
asarna lever en man, som räknas till gudarna, fastän han är <strong>av</strong> jättesläkt. Han heter Loke.<br />
Han åsamkar gudarna mycket bekymmer, ty han är slug <strong>och</strong> har stort nöje <strong>av</strong> att smida<br />
ränker <strong>och</strong> försätta andra i trångmål. Han är lösmynt <strong>och</strong> tvetungad <strong>och</strong> går ogärna raka<br />
vägar. Han använder alltid list för att driva sina skälmstycken igenom. Fastän han<br />
härstammar från jättarna, är han fager <strong>och</strong> blond <strong>och</strong> skicklig i att lämpa sina ord efter<br />
behovet för tillfället. Ofta har han varit nära att försätta gudarna i den största olycka,<br />
men han förstår också alltid att genom sina sluga påhitt befria dem ur deras trångmål.<br />
Men hans slughet är alltid störst, när han märker att han med sitt eget huvud kommer att<br />
få böta för det onda som han gjort. Det kan sägas att hans slughet var större än hans mod.<br />
På gudarnas sida stå alla de varelser som sprida ljus <strong>och</strong> skapa ordning i världen. I<br />
begynnelsen åstadkom asarna ljus över himmelen <strong>och</strong> jorden <strong>av</strong> de gnistor, som virvlade<br />
ut från Muspelheim. Av dessa gnistor gjorde de vagnar <strong>och</strong> satte körsvenner att köra dem<br />
över himlen. Dag kör med sin häst Skinfaxe, <strong>och</strong> Natt kör med Rimfaxe, <strong>och</strong> från dess<br />
betsel droppar den dagg, som om morgonen glänser i de djupa dalarna. Solen har två<br />
hästar för sin vagn, Arvakr, den vaksamme, <strong>och</strong> Alsvinn, den raske, <strong>och</strong> framför henne<br />
står en sköld, som kallas svalkande. Den skyddar jorden mot de brännheta solstrålarna.<br />
Det finns många andra nornor än de tre, som bo vid Yggdrasils källa. Till varje barn<br />
kommer nornan den dag då det föds, <strong>och</strong> inviger dess liv. Dessa nornor är sinsemellan<br />
mycket olika. Ty de äga makt <strong>och</strong> lycka allt efter den ätt de tillhöra, somliga är <strong>av</strong><br />
gudaätt, andra hör till alferna, <strong>och</strong> det finns till <strong>och</strong> med nornor som är släkt med dvärgarna.<br />
De män som bereder sig själva vanära <strong>och</strong> olycka, är märkta <strong>av</strong> elaka nornor.<br />
Dessa nornor tillhör släkten <strong>och</strong> kallas fylgior. Varje ätt hade sina fylgior, <strong>och</strong> ofta<br />
benämns de helt enkelt ättens diser eller kvinnor. De följde sina fränder från vaggan till<br />
gr<strong>av</strong>en <strong>och</strong> vakade över deras välfärd. Det var en stor lycka att äga starka <strong>och</strong> visa fylgior,<br />
men deras styrka var beroende <strong>av</strong> att ätten vakade över sin ära <strong>och</strong> att dess män <strong>och</strong><br />
kvinnor eftersträvade en ökning <strong>av</strong> det anseende som de ärvt från förfäderna genom att<br />
ständigt utföra bragder, vilka var värdiga förfäderna. Ibland uppenbarade sig diserna<br />
synligt eller i drömmen för sina vänner för att ge dem goda råd eller varna dem för<br />
hotande faror, <strong>och</strong> det gick aldrig väl om man icke noga tog hänsyn till vad de sade. Inte<br />
sällan antar fylgian djurgestalt. Om man ser en annan mans fylgia i drömmen, betyder det<br />
att dennes tankar kretsar kring den plats där man befinner sig, antingen i god eller dålig<br />
<strong>av</strong>sikt. Personer med fin känsel kan känna andras fylgior omkring sig, <strong>och</strong> då vet de att ett<br />
besök kan väntas, eller att någon fiende riktar onda anslag mot dem. Inte sällan visar sig<br />
fylgian kort innan den man, som hon följt i livet, ska dö.<br />
* * *<br />
194
RIMBERT<br />
Vita Anskarii (Ansgars liv)<br />
Rimbert var ärkebiskop i Hamburg; nedskrivet år 865-876. Sammandrag:<br />
H<br />
är begynner den bok, som innehåller vår herre Ansgars liv <strong>och</strong> gärningar <strong>och</strong><br />
död, han som var den förste ärkebiskopen över området norr om Elbe <strong>och</strong> den<br />
heliga apostoliska stolens sändebud till svear <strong>och</strong> danskar <strong>och</strong> därjämte sl<strong>av</strong>er<br />
<strong>och</strong> övriga folk, som är bosatta i norr <strong>och</strong> ännu ha hednisk gudsdyrkan.<br />
D<br />
7.<br />
ärefter inträffade det, att en konung Harald, som härskade över en del <strong>av</strong> danskarnas<br />
område (= Jylland), blev utsatt för hat <strong>och</strong> ovänskap <strong>av</strong> andra konungar i samma<br />
land <strong>och</strong> fördriven från sitt rike.<br />
Han uppsökte då (= år 814) Hans Majestät kejsar Ludvig <strong>och</strong> begärde, att han skulle<br />
aktas värdig att åtnjuta hans hjälp för att bli i stånd att återvinna sitt rike. Kejsaren behöll<br />
honom hos sig <strong>och</strong> uppmanade honom såväl i egen person som genom andra att antaga<br />
den kristna tron, för att det så skulle kunna råda mer förtrolig vänskap dem emellan.<br />
(... Ansgar utses att följa Harald till danernas land, <strong>och</strong> missionera.)<br />
E<br />
9.<br />
mellertid inträffade det, att ett sändebud från svearna kom till den förut omtalade<br />
kejsar Ludvig. Bland andra ärenden, som deras beskickning angick, gåvo de ock den<br />
nådige kejsaren meddelanden därom, att det bland deras folk funnes många, som önskade<br />
antaga kristen gudsdyrkan: också deras konung vore ganska välvilligt stämd för tanken att<br />
låta Guds präster vistas där, om blott kejsaren ville låta dem vederfaras den nåden att<br />
sända dem lämpliga predikningar. ...<br />
När han (Ansgar) så fördes inför kejsaren <strong>och</strong> <strong>av</strong> honom tillfrågades huruvida han ville<br />
åtaga sig denna sändning, svarade han med frimodig stämma, att han vore beredd till allt,<br />
vad kejsaren i kraft <strong>av</strong> sin myndighet beslutade ålägga honom för Kristi namns skull.<br />
10.<br />
å fann den vördnadsvärde abboten genom den gudomliga försynens ledning en<br />
D<br />
följeslagare <strong>av</strong> Edert brödraskap, nämligen munken Vitmar, som var i hög grad både<br />
värdig <strong>och</strong> villig till detta stora företag. Så påtog sig Ansgar den sändning, som ålagts<br />
honom <strong>av</strong> kejsaren, nämligen att fara till svearnas land <strong>och</strong> undersöka, huruvida detta<br />
folk vore berett att taga emot tron, såsom de förut omtalade sändebuden meddelat.<br />
Hur stora <strong>och</strong> svåra olyckor han hade att utstå på denna sändefärd (<strong>av</strong>färd hösten 829<br />
eller våren 830), det kan den nämnde fader Vitmar, som själv var med, bättre berätta. För<br />
oss må det vara nog att omtala, att de stötte på sjörövare (vikingar), när de var mitt på<br />
vägen. Och fastän köpmännen, som reste med dem, försvarade sig manligt <strong>och</strong> till en<br />
början vann seger, blev de dock vid andra angreppet besegrade <strong>och</strong> övervunna <strong>av</strong> samma<br />
sjörövare, så att dessa tog från dem deras skepp <strong>och</strong> allt vad de hade <strong>och</strong> de själva med<br />
knapp nöd kunde nå land <strong>och</strong> undkomma till fots. Där miste de sålunda både de kungliga<br />
skänkerna, som de skulle ha fört med sig till svearnas land, <strong>och</strong> allt vad de ägde, med<br />
undantag <strong>av</strong> det obetydliga, som de möjligen, när de hoppade <strong>av</strong> skeppet, kunde taga med<br />
sig <strong>och</strong> föra bort. Bland annat förlorade de nära fyrtio böcker, som de samlat ihop åt sig<br />
för bruk vid gudstjänsten, <strong>och</strong> vilka föll i rövarnas händer.<br />
195
Då efter denna händelse några var hågade att vända tillbaka <strong>och</strong> andra att fortsätta,<br />
kunde Guds tjänare på intet vis förmås att <strong>av</strong>stås från den påbörjade resan.<br />
U<br />
11.<br />
nder stor svårighet fortsatte de sålunda till fots den synnerligen långa resan <strong>och</strong> for,<br />
där det lät sig göras, på båt över de mellanliggande vattnen (=insjöar, h<strong>av</strong>svikar) <strong>och</strong><br />
kom omsider fram till hamnstaden i svearnas rike, vilken kallas Birka. Där blev de<br />
välvilligt mottagna <strong>av</strong> deras konung, som hette Björn, vars sändebud omtalade, <strong>av</strong> vad<br />
orsak de kom.<br />
När han så fått veta ändamålet med deras sändning <strong>och</strong> förhandlat med sina tromän om<br />
detta ärende, g<strong>av</strong> han dem med allas enstämmiga bifall <strong>och</strong> samtycke tillstånd att stanna<br />
kvar där <strong>och</strong> förkunna Kristi evangelium; han g<strong>av</strong> även fritt tillstånd åt var <strong>och</strong> en, som<br />
ville, att söka deras undervisning.<br />
Med glatt hjärta såg nu Guds tjänare, att de haft framgång i vad de önskat, <strong>och</strong> började<br />
förkunna frälsningens ord för folket på platsen. Det var också flera, som var gynnsamt<br />
stämda mot deras sändning <strong>och</strong> gärna lyssnade till Herrens lära. Hos dem hölls också<br />
många kristna fångna, som gladdes över, att de nu omsider kunde få del <strong>av</strong> de heliga<br />
sakramenten. Och så blev det klart, att allt i verkligheten förhöll sig så, som deras<br />
sändebud berättat för Hans Majestät kejsaren, <strong>och</strong> några begärde med fromt sinne dopets<br />
nåd. Bland dem var denna stads hövitsman vid namn Herigar, som var konungens<br />
rådgivare <strong>och</strong> <strong>av</strong> honom högt älskad; han mottog det heliga dopets nådegåva <strong>och</strong> stod<br />
oryggligt fast vid den allmänneliga kyrkans tro. Icke långt därefter byggde han ock en<br />
kyrka på sitt arvegods <strong>och</strong> övade sig själv med stort nit i att tjäna Gud.<br />
N<br />
12.<br />
är dessa Guds tjänare hade tillbragt halvannat år hos dem, återvände de till Hans<br />
Majestät kejsaren med säkert bevis för sin sändnings framgång samt med ett brev,<br />
som konungen skrivit med egen hand på det hos svearna brukliga sättet. ... När nu den<br />
fromme kejsaren hörde detta, fröjdade han sig på det högsta, <strong>och</strong> då han tillika tänkte på,<br />
vilken begynnelse, som redan var gjord för trons utbredning bland danskarna, bragte han<br />
Gud allsmäktig lov <strong>och</strong> pris <strong>och</strong> började, upptänd <strong>av</strong> nit för tron, att tänka över,<br />
huruledes han uppe i norr, d.v.s. på gränsen <strong>av</strong> sitt rike, skulle kunna upprätta en<br />
biskopsstol, varifrån den biskop, som där hade sitt säte, lämpligen kunde göra tätare<br />
besök i dessa trakter för att predika.<br />
Vid denna tidpunkt, då redan tron på Kristus genom Guds nåd hade börjat bära frukt i<br />
danskarnas <strong>och</strong> svearnas land, fick han (kejsar Ludvig) kännedom om sin faders önskan;<br />
<strong>och</strong> för att ej någon del <strong>av</strong> hans strävan skulle bli ouppfylld, så upprättade han med<br />
biskoparnas <strong>och</strong> ett talrikt besökt kyrkomötes bifall ett ärkebiskopssäte i staden<br />
Hamburg, i förut omtalade yttersta del <strong>av</strong> saxarnas land bortom Elbe. Under detta skulle<br />
hela den nord-elbiska kyrkan lyda, <strong>och</strong> med detta skulle vara förbunden makten över alla<br />
Nordens länder att insätta biskopar <strong>och</strong> präster, som förordnades till dessa trakter för<br />
Kristi namns skull.<br />
Till detta ämbete lät sålunda kejsaren högtidligen inviga vår helige herre <strong>och</strong> fader<br />
Ansgar såsom ärkebiskop ...<br />
P<br />
13.<br />
åven Gregorius g<strong>av</strong> honom (Ansgar) företräde <strong>och</strong> utnämnde honom till sitt sändebud<br />
hos alla kringboende folk, både svear <strong>och</strong> danskar, därtill sl<strong>av</strong>er <strong>och</strong> andra folk, som<br />
bo i de nordiska länderna, tillika med Ebo, ärkebiskop <strong>av</strong> Rheims, som förut erhållit<br />
denna sändning. (Anm. Ebo gjorde ett par missionsresor till danskarna på 820-talet)<br />
... Denna sändning hade, såsom vi redan sagt, <strong>av</strong> påven Paschalis förut blivit uppdragen<br />
åt ärkebiskopen Ebo <strong>av</strong> Rheims. Ty driven, som vi tro, <strong>av</strong> Guds ande, brann han <strong>av</strong><br />
196
glödande nit för hedningarnas kallelse, i synnerhet danskarnas, som han ofta sett vid<br />
kejsarens hov, <strong>och</strong> över vilkas bundenhet i djävulens villfarelser han sörjde, ...<br />
M<br />
14.<br />
en efter vår helige herre <strong>och</strong> fader Ansgars invigning, som förut omnämnts,<br />
rådgjorde han <strong>och</strong> Ebo sinsemellan om denna sändning <strong>och</strong> fann det nödvändigt,<br />
att någon förordnades som medhjälpare åt Ansgar för att sköta biskopens åliggande i<br />
svearnas land, alldenstund en biskop borde vara närvarande i ett så <strong>av</strong>lägset land <strong>och</strong><br />
Ansgar ensam ej kunde räcka till för båda platserna.<br />
Med kejsarens samtycke <strong>och</strong> goda vilja utvalde den högvördige Ebo en sin släkting<br />
Gautbert till detta värv <strong>och</strong> sände honom, beklädd med biskoplig värdighet, till svearnas<br />
land. Vad som behövdes för gudstjänsten <strong>och</strong> nödiga penningmedel lämnade han honom<br />
rikligen såväl <strong>av</strong> egna tillgångar som ock <strong>av</strong> vad kejsaren gett, <strong>och</strong> förordnade honom<br />
liksom i sitt ställe att vara sändebud bland svearnas stammar; han hade ju själv förut<br />
genom apostolisk myndighet erhållit samma uppdrag att förkunna evangelium.<br />
Så kom nämnde Gautbert, som man vid invigningen hedrade genom att giva honom det<br />
apostoliska namnet Simon, till svearnas land <strong>och</strong> blev mottagen med heder <strong>av</strong> både<br />
konung <strong>och</strong> folk. Med allas enstämmiga bifall började han där bygga en kyrka <strong>och</strong><br />
offentligen förkunna trons evangelium. Det blev nu frälsningsglädje för de där boende<br />
kristna, <strong>och</strong> de troendes antal ökade dag för dag.<br />
E<br />
15.<br />
mellertid skötte vår herre <strong>och</strong> herde i det honom anförtrodda stiftet <strong>och</strong> i danskarnas<br />
land sitt ämbete med nit, <strong>och</strong> genom sitt exempel <strong>och</strong> sin goda umgängelse drog han<br />
många till trons nåd. Han började ock att köpa gossar <strong>av</strong> dansk <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>isk börd <strong>och</strong><br />
därjämte att lösköpa fångar för att uppfostra dem till Guds tjänst. Somliga <strong>av</strong> dessa behöll<br />
han här hos sig, andra satte han i det nämnda Turholts kloster för att få undervisning.<br />
M<br />
16.<br />
edan detta på båda håll bedrevs på ett berömligt <strong>och</strong> Gud värdigt sätt, hände det<br />
(=år 845), att sjörövare (vikingar) oförmodat kom till Hamburg <strong>och</strong> inneslöt<br />
staden med sin flotta. ... Fienden hade nu bemäktat sig staden <strong>och</strong> plundrade allt, som<br />
fanns i den <strong>och</strong> på den närliggande landsbygden. De hade kommit dit vid aftonen <strong>och</strong><br />
stannade där denna natt <strong>och</strong> följande dygn; sedan allt blivit stucket i brand <strong>och</strong><br />
utplundrat, drog de bort. Där blev kyrkan, som var härligt byggd under herr biskopens<br />
ledning, lagd i aska, tillika med det underbart inrättade munkklostret. ...<br />
D<br />
17.<br />
å inträffade (= år 845?) också på grund <strong>av</strong> djävulens eggelse, att svearnas folk blev<br />
gripet <strong>av</strong> rasande nitälskan <strong>och</strong> lömskt började förfölja den nämnde biskop Gautbert.<br />
Och det beg<strong>av</strong> sig, att en del <strong>av</strong> folket rotade sig tillsammans <strong>och</strong> störtade mot det hus,<br />
där han bodde, för att plundra, <strong>och</strong> dräpte med svärd hans frände Nithard <strong>och</strong> gjorde<br />
honom, som vi tro, till Guds martyr, såsom mördad <strong>av</strong> hat till det kristna namnet. Men<br />
Gautbert själv <strong>och</strong> hans övriga följeslagare, som jämte honom var tillstädes, band de,<br />
plundrade dem på allt vad de kunde finna hos dem, <strong>och</strong> drev dem under skymf <strong>och</strong><br />
smälek ut ur landet. Detta skedde dock inte på kunglig befallning, utan förövades allena i<br />
ett folkupplopp.<br />
18. (Om olyckor som drabbade dem som ingick i upploppet.)<br />
19.<br />
å var denna plats hädanefter i nästan sju år utan präst (= 845-851 ?). Häröver var vår<br />
herre <strong>och</strong> herde Ansgar mycket sorgsen <strong>och</strong> ängslig <strong>och</strong> kunde ej lida, att den kristna<br />
S<br />
197
tron, som där begynt, skulle gå under. I synnerhet var han bekymrad för sin käre son (i<br />
tron), den förut nämnde Hergeir. Han sände därför en eremit vid namn Ardgar till dessa<br />
trakter <strong>och</strong> ålade denne att framföra att sluta sig till Hergeir.<br />
Denne kom så dit, blev hövligt mottagen <strong>av</strong> Hergeir själv <strong>och</strong> beredde med sin närvaro<br />
de där bosatta kristna stor glädje. Ej heller vågade någon <strong>av</strong> de otrogna att sätta sig emot<br />
hans förkunnelse, emedan de med bävande hjärta erinrade sig det straff, som drabbade<br />
dem, vilka drivit Guds tjänare därifrån.<br />
På Hergeirs tillstyrkan <strong>och</strong> på den dåvarande konungens befallning <strong>och</strong> tillåtelse<br />
började Ardgar att offentligen förvalta de heliga sakramenten. ...<br />
En gång satt han (Hergeir) i en tingsförsamling, i ett tält (senare benämnd lövsal), som<br />
var uppförd på fältet för samtal. (Här berättas om Hergeirs starka tro.)<br />
Vid ungefär samma tid hände det också, att en svensk konung vid namn Anund, som<br />
blivit fördriven från sitt rike, vistades som landsflyktig hos danskarna. Då han önskade att<br />
vinna tillbaka det rike, som en gång var hans, började han söka hjälp hos dem <strong>och</strong><br />
försäkrade, att många skatter kunde tillfalla dem, om de ville följa honom. Han ställde<br />
för deras ögon den nämnda staden Birka, emedan där funnes många rika köpmän,<br />
överflöd på alla ägodelar <strong>och</strong> mycket penningar <strong>och</strong> dyrbarheter. Han lovade nu att föra<br />
dem till denna stad, där de utan stor förlust för sin här skulle kunna komma i åtnjutande<br />
<strong>av</strong> vad de hade behov <strong>av</strong>. Glada över de utlovade förmånerna <strong>och</strong> lystna efter att förvärva<br />
skatter, utrustade de till hans hjälp tjugoen skepp med stridbart manskap <strong>och</strong> ställde dem<br />
till hans förfogande. Därtill hade han elva egna skepp.<br />
De seglade således från danskarnas land <strong>och</strong> kom oförmodat till den nämnda staden.<br />
Det fogade sig så, att landets konung just då var långt borta <strong>och</strong> hövdingarna <strong>och</strong> folket ej<br />
hann samla sig. Blott den nämnde Hergeir, hövitsman på platsen, var tillstädes med de<br />
köpmän <strong>och</strong> de folk som fanns kvar. I detta svåra trångsmål flydde de nu till den<br />
närliggande borgen. De började ock att göra löften <strong>och</strong> utlova <strong>och</strong> bringa offer i mängd åt<br />
sina gudar eller snarare djävlar för att genom deras hjälp bli räddade i denna stora fara.<br />
Men då borgen själv just ej var stark <strong>och</strong> de själva för få för att göra motstånd, skickade<br />
de sändebud till fienden för att begära vänskap <strong>och</strong> förbund. Konung Anund lät säga<br />
dem, att de skulle betala hundra mark silver (= drygt 20 kg) i lösepenning för själva<br />
staden. Så skulle de få fred. Detta sände de genast till det belopp, som begärdes, <strong>och</strong><br />
konungen tog emot det. Men danskarna var missnöjda med denna förlikning, emedan det<br />
ej gått så, som de gjort upp, <strong>och</strong> ville göra ett plötsligt angrepp på svearna <strong>och</strong> i grund<br />
utplundra platsen <strong>och</strong> <strong>av</strong>bränna den. De förklarade, att varje köpman där ägde mer än<br />
vad som bjudits dem, <strong>och</strong> att de på intet vis ville tåla ett så skymfligt bedrägeri.<br />
Medan de nu <strong>av</strong>handlade detta sins emellan <strong>och</strong> rustade sig att förstöra <strong>och</strong> plundra<br />
borgen, dit invånarna flytt, fick dessa också kunskap härom. De samlade sig därför åter,<br />
<strong>och</strong> då de ej alls hade krafter att göra motstånd <strong>och</strong> det ej fanns något hopp att komma<br />
undan, uppmanade de varandra ömsesidigt att bringa sina gudar större löften <strong>och</strong> offer.<br />
... (Hergeir uppmanar de instängda att förtrösta på hans gud istället) ... Man godtog<br />
så hans råd, <strong>och</strong> endräktigt <strong>och</strong> frivilligt drog de alla ut på öppna fältet, såsom sedvänja är<br />
hos dem, <strong>och</strong> utlovade för sin befrielse fasta <strong>och</strong> allmosor till Herrens Kristi ära.<br />
Emellertid började konung Anund att förhandla med danskarna om, att de skulle<br />
utröna genom lottkastning, om det var gudarnas vilja, att denna plats skulle ödeläggas <strong>av</strong><br />
dem. "Där finns", sade han, "många mäktiga <strong>och</strong> stora gudar. Där har också förr i tiden en<br />
kyrka blivit byggd, <strong>och</strong> där dyrkas Kristus <strong>av</strong> många kristna, han som är den starkaste<br />
bland gudarna <strong>och</strong> kan hjälpa dem, som sätta sitt hopp till honom, på vad sätt han vill.<br />
Det är således nödvändigt att utröna, om det är gudarnas vilja, som driver er till detta."<br />
Detta kunde de ej säga nej till, emedan så är sed hos dem. Man frågade således genom<br />
lottkastning om gudarnas vilja <strong>och</strong> fann, att det ej alls var möjligt att utföra detta utan<br />
olycka för dem själva, <strong>och</strong> att Gud ej g<strong>av</strong> dem denna plats till plundring. Ånyo frågade de,<br />
till vilken trakt de skulle bege sig för att skaffa sig penningar, på det att de icke skulle<br />
komma tomhänta hem, svikna i sina förväntningar. Lotten utföll så, att de borde begiva<br />
198
sig till en stad, som låg långt därifrån i sl<strong>av</strong>ernas land. Danskarna trodde nu detta, som<br />
om de fått en gudomlig befallning, <strong>och</strong> drog sig tillbaka från denna plats <strong>och</strong> skyndade<br />
raka vägen till den andra staden. Oförmodat störtade de sig över invånarna, som levde i<br />
lugn <strong>och</strong> ro, tog borgen med vapenmakt <strong>och</strong> återvände hem efter att där ha tagit mycket<br />
byte <strong>och</strong> många skatter.<br />
Men denne konung Anund, som kommit för att utplundra svearna, slöt fred <strong>och</strong><br />
förbund med dem, g<strong>av</strong> tillbaka det silver, som han nyligen mottagit <strong>av</strong> dem, <strong>och</strong> stannade<br />
en tid kvar hos dem, emedan han önskade att förlika sig med sitt folk. Så befriade Herren<br />
i sin nåd för sin tjänare Hergeirs tros skull folket på platsen från fiendens anfall <strong>och</strong><br />
återg<strong>av</strong> det dess ägodelar.<br />
Härefter förkunnade nu Hergeir öppet, vart han kom, för alla Guds makt <strong>och</strong> trons<br />
nåd... Så kämpade han den goda kampen ända till sitt livs slut. Och när han fullbordat<br />
sitt lopp i goda gärningar, <strong>och</strong> hans svaghet tog till, så blev han anbefalld åt Guds mildhet<br />
<strong>av</strong> den nämnde prästen Ardgar, som stod vid hans sida, mottog den heliga nattvarden <strong>och</strong><br />
<strong>av</strong>somnade saligt i Kristus (=år 851?).<br />
E<br />
20. Om en from kvinna bland svearna, vid namn Frideborg, <strong>och</strong> hennes dotter Katla.<br />
fter Hergiers död drog den nämnde prästen Ardgar <strong>av</strong> kärlek till det ensamma liv,<br />
han tidigare fört, bort från dessa trakter <strong>och</strong> beg<strong>av</strong> sig åter till sin uppehållsort. Så<br />
måste de kristna, som bodde där, ånyo vara utan präst.<br />
21. Om kejsar Ludvigs död.<br />
22. Om biskopsstiftens gränsändringar, år 848.<br />
23. Om beslut vid kyrkomötet i mars 857.<br />
ch denna vår son, den nyssnämnde Ansgar, meddela vi offentlig myndighet att<br />
O predika evangelium såsom vårt sändebud hos alla kringboende folk, både svear <strong>och</strong><br />
danskar, därtill sl<strong>av</strong>er <strong>och</strong> andra folk, var de än bo i dessa trakter, <strong>och</strong> varhelst Guds nåd<br />
öppnat en dörr. Vi bestämma ock, att biskopssätet bland folken norr om Elbe vid namn<br />
Hamburg invigt till vår helige Frälsares <strong>och</strong> hans heliga <strong>och</strong> obefläckade moder Marias<br />
ära, för framtiden skall vara ett ärkebiskopssäte.<br />
(Strax därefter kom Bremens stift att läggas under Hamburgs stift.)<br />
24.<br />
å han (Ansgar) nämligen övertagit Bremens stift <strong>och</strong> således numera hade något att<br />
D<br />
ge bort, började han ånyo i sin själ glödande längta efter att om möjligt få arbeta för<br />
Kristi namn i danskarnas land.<br />
Därför besökte han ofta Hårik, som då ensam var konung över danskarna, <strong>och</strong> sökte<br />
göra honom sig bevågen genom gåvor <strong>och</strong> alla tjänster, han kunde, i hopp om att med<br />
hans tillstånd kunna utöva predikoverksamhet i hans rike. Flera gånger blev han nämligen<br />
skickad till honom som kungligt sändebud <strong>och</strong> verkade med nit <strong>och</strong> trohet för fred <strong>och</strong><br />
förbund <strong>och</strong> de båda rikenas nytta. Denne konung Hårik lärde därvid känna den helige<br />
mannens trohet <strong>och</strong> godhet <strong>och</strong> började så att hjärtligt vörda <strong>och</strong> älska honom, gärna<br />
lyssna till hans råd <strong>och</strong> i allt behandla honom som sin förtrogne vän, så att han till <strong>och</strong><br />
med lät honom vara närvarande vid hemliga överläggningar, när han förhandlade med<br />
sina rådgivare om rikets angelägenheter.<br />
... När han så vunnit konungen vänskap, började han söka övertala honom att bli<br />
kristen. ... Sedan han uttalat denna önskan, började också vår helige fader tillstyrka<br />
honom att visa Herren Kristus den tjänst, som skulle vara Honom kärast <strong>av</strong> allt, nämligen<br />
tillåtelse att bygga en kyrka i hans rike, där en präst ständigt kunde vara tillstädes <strong>och</strong> utså<br />
ordets säd <strong>och</strong> meddela dopets nåd till var <strong>och</strong> en, som ville taga emot den.<br />
Konungen gick i hjärtlig välvilja in därpå <strong>och</strong> tillät honom att bygga en kyrka på en<br />
plats i riket vid namn Slesvig (=samma plats som, eller i närheten <strong>av</strong> Hedeby), en<br />
199
hamnstad, som är högst lämplig för detta ändamål <strong>och</strong> ligger nära dessa (våra) trakter; en<br />
plats där köpmän strömma samman från alla håll. Han upplät också en plats, där prästen<br />
kunde bo, <strong>och</strong> g<strong>av</strong> likaledes tillåtelse, att var <strong>och</strong> en i hans rike, som ville, fick bli kristen.<br />
(Om den kristna församlingen där, samt uppgiften att en del i staden redan var kristna,<br />
däribland några <strong>av</strong> de förnämsta.)<br />
E<br />
25.<br />
mellertid kände vår herre <strong>och</strong> fader Ansgar ett stort <strong>och</strong> hjärtligt medlidande också<br />
med svearnas folk, emedan det då var övergivet <strong>och</strong> utan präst, <strong>och</strong> han började bedja<br />
den nämnde konung Hårik, som i allt var hans förtrogne vän, att hjälpa honom att åter<br />
kunna besöka deras rike. Konungen upptog även denna bön med den största välvilja <strong>och</strong><br />
lovade att på allt sätt söka förverkliga dem. (Om beslutets verkställande.)<br />
N<br />
26.<br />
är nu Ansgar skulle anträda denna resa (år 852, eller 853?), fick han med sig ett<br />
sändebud tillika med ett tecken från nämnde konung Hårik. Han lät meddela<br />
svearnas konung vid namn Olef (Olov) följande budskap från sig: ...Nu bad han<br />
konungen, att han likaledes ville giva honom tillstånd att i sitt rike upprätta kristen<br />
gudsdyrkan, så som han önskade, ty Ansgar ville ej göra annat, än vad som vore gott <strong>och</strong><br />
rätt.<br />
Ansgar fullföljde så den resa, som han anträtt, <strong>och</strong> efter omkring tjugo dagars sjöfärd<br />
framkom han till Birka. Där fann han konungen <strong>och</strong> folkmassan i förvirring genom en<br />
förskräcklig villfarelse. (En man, snarast en "hednapräst", talade i starka ordalag emot<br />
Ansgar:) "... Om ni dock önskar att ha flera gudar <strong>och</strong> vi ej är Er nog, så upptaga vi<br />
enhälligt i vår församling Eder forne konung Erik, så att han må tillhöra gudarnas tal."<br />
Detta djävulska budskap, som öppet förkunnades vid herr biskopens ankomst,<br />
förvirrade allas sinnen, <strong>och</strong> mäktig villfarelse hade bragt oro i allas hjärtan. Ty de lät<br />
bygga ett tempel till ära för den nämnde, längesedan <strong>av</strong>lidne konungen <strong>och</strong> började även<br />
bringa löftesgåvor <strong>och</strong> offer åt honom såsom åt en gud. När nu herr biskopen kom dit,<br />
började han utfråga sina vänner, som han kände från fordom, på vad sätt han borde<br />
vända sig till konungen i denna sak. Alla <strong>av</strong>rådde de honom med all kraft <strong>och</strong> försäkrade,<br />
att hans sändning denna gång alls intet kunde uträtta, men om han hade något <strong>av</strong> värde,<br />
borde han ge bort det för att slippa därifrån med livet. ...<br />
Då han nu befann sig i stort bekymmer för denna sak, antog han till sist det råd, man<br />
g<strong>av</strong> honom, <strong>och</strong> inbjöd konungen till sitt härbärge. Han gjorde ett gästabud för honom,<br />
bragte honom de gåvor, han var i stånd till, <strong>och</strong> framställde ändamålet med sin sändning.<br />
Redan förut hade ju orsaken till hans ankomst blivit meddelad konungen både genom<br />
Håriks sändebud <strong>och</strong> genom herr biskopens vänner, som fanns på platsen. Han fann nu<br />
behag både i hans kärleksfulla välvilja <strong>och</strong> i de gåvor, han gett honom, <strong>och</strong> svarade, att<br />
han mycket gärna ville göra, vad han tillrått. "Här", sade konungen, "fanns dock förr<br />
präster, som blev bortdrivna härifrån genom ett folkupplopp, ej på kunglig befallning.<br />
Därför varken kan eller vågar jag ge mitt bifall till vad ni <strong>av</strong>ser med Er sändning, innan<br />
jag genom lottkastning sport våra gudar till råds <strong>och</strong> frågat efter folkets vilja i denna sak.<br />
Låt ditt sändebud vara med mig på nästa ting, så ska jag tala till folket för din sak. Och<br />
om gudarna ge sitt bifall <strong>och</strong> folket går med på din önskan, kommer det att gå lyckligt<br />
med vad du begärt. Varom icke, ska jag också låta dig veta det." Ty det är sed <strong>och</strong> skick<br />
hos dem, att varje offentligt ärende mer beror på folkets enstämmiga vilja än på<br />
konungens makt.<br />
27.<br />
(Ansgar fick en ingivelse.)<br />
å snart konungen fått sina hövdingar samlade, började han förhandla med dem om vår<br />
faders sändning. Dessa beslöt, att man genom lottkastning skulle utröna, vad som i<br />
S<br />
200
denna sak var gudarnas vilja. De gick således, som det var deras sed, ut på fältet <strong>och</strong><br />
kastade lott, <strong>och</strong> lotten utföll så, att det var gudarnas vilja, att den kristna gudsdyrkan där<br />
skulle grundas.<br />
... När därpå dagen för tinget kom, vilket hölls i staden Birka, lär konungen, såsom sed<br />
är bland dem, genom en härold utropa för folket vad syftet med deras sändning var. Så<br />
snart de fått höra detta, började de, betagna <strong>av</strong> villfarelse som de förut var, att under oro<br />
<strong>och</strong> stoj ge uttryck åt skilda meningar.<br />
Under det allmänna larmet reste sig bland folket en gammal man <strong>och</strong> sade: (Här följer<br />
ett längre allmänt tal). Så slutade han sitt tal, <strong>och</strong> folkmassan blev enig <strong>och</strong> beslöt, både<br />
att präster skulle få vistas hos dem, <strong>och</strong> att vad som hörde till de heliga sakramenten<br />
skulle få ske hos dem utan hinder.<br />
Konungen steg nu upp från tinget <strong>och</strong> skickade genast sin budbärare jämte herr<br />
biskopens sändebud <strong>och</strong> meddelade honom, att folket enhälligt gått över till hans mening.<br />
Detta var konungen mycket kärt, men han kunde icke ännu ge honom fullt tillstånd,<br />
innan han på ett annat ting, som skulle hållas i en annan del <strong>av</strong> hans rike, hunnit meddela<br />
beslutet åt det folk, som bodde där.<br />
Och se, tiden för tinget kom, <strong>och</strong> konungen lät genom en härold utropa syftet med herr<br />
biskopens sändning <strong>och</strong> tillika meddela, vad som sagts <strong>och</strong> gjorts på föregående ting; nu<br />
enades genom Guds nådiga försyn allas hjärtan så, att de samfällt antog beslutet från<br />
föregående ting <strong>och</strong> förklarade, att de till alla delar ville instämma däri.<br />
E<br />
28.<br />
fter dessa händelser kallade konungen till sig herr biskopen <strong>och</strong> omtalade, vad som<br />
hade skett. Och så förordnade han med allas endräktiga vilja <strong>och</strong> bifall, både att<br />
kyrkor skulle få byggas hos dem <strong>och</strong> präster vistas där, <strong>och</strong> att vilken <strong>av</strong> folket, som ville<br />
det, skulle utan hinder få bli kristen.<br />
Vår herre <strong>och</strong> herde anbefallde då den nämnde systersonen till den högvördige biskop<br />
Gautbert vid namn Erimbert åt konungen, för att denne genom hans hjälp <strong>och</strong> skydd<br />
därstädes skulle kunna förvalta de heliga sakramenten. Honom g<strong>av</strong> konungen en tomt i<br />
nämnda stad att bygga en bönesal på; <strong>och</strong> herr biskopen köpte en annan tomt med hus<br />
till bostad för prästen. Och konungen visade mot herr biskopen sin välvilliga tillgivenhet<br />
<strong>och</strong> ynnest <strong>och</strong> lovade, att han överallt ville visa sig som en trogen beskyddare <strong>av</strong> hans<br />
vänner genom Guds nåd allt blivit vederbörligt utfört, återvände herr biskopen till sitt.<br />
29. (Ansgar fick en inre syn.)<br />
30.<br />
i bör ej heller förbigå, hur Guds kraft efter Ansgars resa blev uppenbarad för dessa<br />
V<br />
svear. Det fanns nämligen ett folk, kurer kallat, som bor långt från svearna <strong>och</strong><br />
fordom hade lytt under deras välde, men det var redan då länge sedan de gjort uppror<br />
<strong>och</strong> ej velat finna sig i att lyda under dem. Detta visste danskarna, <strong>och</strong> på förut nämnda<br />
tid (år 852/853), då herr biskopen redan kommit till svearnas rike, samlade de en mängd<br />
skepp <strong>och</strong> styrde till detta land (=året därpå) i <strong>av</strong>sikt att röva invånarnas egendom <strong>och</strong><br />
även lägga dem under sig. Riket hade fem städer.<br />
Då nu landets invånare fick höra om deras ankomst, samlade de sig <strong>och</strong> började göra<br />
manligt motstånd <strong>och</strong> försvara sin egendom. De vann seger, högg ned hälften <strong>av</strong><br />
danskarna, tog även <strong>och</strong> plundrade hälften <strong>av</strong> deras skepp <strong>och</strong> vann guld, silver <strong>och</strong><br />
mycket byte.<br />
Då förut nämnde konung Olov <strong>och</strong> svearna, vilka ville förvärva sig den berömmelsen,<br />
att de kunde göra, vad danskarna ej förmått, hörde detta, samlade de en ofantlig här <strong>och</strong><br />
drog till dessa trakter, så mycket hellre som invånarna förr lytt under dem. Och först kom<br />
de oförmodat till en stad i kurernas rike vid namn Seeburg (=sannolikt Seleburg vid<br />
201
Düna), där det fanns sju tusen stridbara män, härjade <strong>och</strong> plundrade den i grund <strong>och</strong><br />
brände den.<br />
Deras mod ökades härigenom. De lämnade sina skepp, gjorde ett hastigt tåg på fem<br />
dagar <strong>och</strong> skyndade i vild upphetsning till en annan stad i landet, som hette Apulia<br />
(=Pilten vid Windau?); men i denna stad fanns det femton tusen stridbara män. När nu<br />
svearna kom dit <strong>och</strong> invånarna inneslöt sig i borgen, började de förra utifrån kraftigt<br />
angripa staden <strong>och</strong> de senare att inifrån göra manligt motstånd - de därinne försvarade<br />
sig, de därute stormade an. Nu förgingo åtta dagar på så sätt, att de varje dag från<br />
morgon till afton höll på med striden, <strong>och</strong> många stupade å ömse sidor, men ingendera<br />
sidan segrade.<br />
Men då, på nionde dagen började svearnas manskap, trött <strong>av</strong> det långvariga blodbadet,<br />
att känna sig i trångmål, ängslas <strong>och</strong> bäva <strong>och</strong> blott tänka på, hur man skulle komma<br />
därifrån. "Här", sade de, "uträtta vi ingenting, <strong>och</strong> våra skepp är långt borta." Ty det var,<br />
som sagt, fem dagars färd till den hamn, där deras skepp låg. Då de nu i sin stora<br />
förvirring ej alls visste, vad de skulle göra, beslöt de att med lottkastning utröna, huruvida<br />
deras gudar ville hjälpa dem, så att de antingen kunde vinna seger eller med livet slippa<br />
därifrån. De kastade alltså lott, men kunde ej finna någon <strong>av</strong> gudarna, som ville vara dem<br />
till hjälp. Då detta omtalades bland folket, uppstod väldig gråt <strong>och</strong> klagan i lägret <strong>och</strong> de<br />
förlorade allt mod.<br />
(Därefter rådfrågar de Kristus, <strong>och</strong> får svaret att han står på deras sida varefter de med<br />
full kraft anfaller staden.)<br />
När de omringat staden <strong>och</strong> skulle börja anfallet, bad de, som var därinne, att de skulle<br />
få tillfälle att tala. Då sveakonungen g<strong>av</strong> sitt bifall därtill, fortsatte de: "Nu behagar oss<br />
fred mer än krig, <strong>och</strong> vi önska ingå förbund med Er. Och för det första ge vi Er som en<br />
förbundsgåva det byte i guld <strong>och</strong> vapen, vi tog från danskarna förra året. Vidare bjuder vi<br />
för var man, som bor i denna stad, en halv marker silver (=drygt 1 hg), <strong>och</strong> dessutom vilja<br />
vi betala Er den skatt, som vi förr plägade erlägga, ställa gisslan <strong>och</strong> hädanefter vara Ert<br />
välde lydiga <strong>och</strong> hörsamma, som vi förr varit."<br />
(Detta förslag godtog svearna, varefter de seglade hem igen)<br />
31-32. (Om kung Håriks öde <strong>och</strong> död (= år 854) i Schlesvig; Hårik den yngre uppstiger<br />
på tronen.)<br />
33.<br />
edan detta pågick (= år 854; eller 855?), sände den förut nämnde högvördige<br />
M<br />
biskop Gautbert till svearnas folk en präst vid namn Ansfrid, som var <strong>av</strong> dansk<br />
härkomst <strong>och</strong> <strong>av</strong> herr Ebo blivit uppfostrad till herrens tjänst. När han kom dit, återvände<br />
den nämnde prästen Erimbert därifrån; Ansfrid uppehöll sig där tre år eller mer <strong>och</strong><br />
åtnjöt stort anseende hos alla. Men när han därpå fick höra om herr Gautberts död,<br />
återvände även han därifrån, <strong>och</strong> efter att ha vistats en tid hos oss angreps han <strong>av</strong> en<br />
plågsam sjukdom <strong>och</strong> <strong>av</strong>led under tilltagande smärtor.<br />
(Då utsågs en präst vid namn Ragenbert som sändes till svearna. Men han föll i bakhåll<br />
<strong>och</strong> dödades redan innan han kom till Slesvig. Då sändes istället en annan präst vid man<br />
Rimbert (ej författaren själv), <strong>av</strong> dansk börd, <strong>och</strong> han blev väl mottagen <strong>av</strong> konung <strong>och</strong><br />
folk.)<br />
34-42.<br />
(Diverse kyrkliga händelser; Ansgar dog år 865)<br />
* * *<br />
202
Celebreum (Sigfridslegenden)<br />
Gestra beati Sigfridi (Sigfridslegenden) skrevs i Växjö år 1206, men det måste ha funnits en äldre<br />
nedtecknad version. Under 1200-talet författades ett officium, som kallas Celebreum, <strong>och</strong> det<br />
bestod <strong>av</strong> legenden samt andra erforderliga liturgiska texter vilka behövdes på Sigfridsmässodagen<br />
den 15 februari. <strong>Ett</strong> nytt Sigfrids-officium diktades omkring år 1400, <strong>och</strong> det kallas Sanctus<br />
Sigfridus. Nedan följer en översättning <strong>av</strong> Celebreum.<br />
FÖRSTA VESPERN<br />
Antifon till psalmerna<br />
Älskade bröder, låtom oss högtidligt fira den helige Sigfrids årliga minnesfest. Hans heliga<br />
själ gjorde i dag lyckligen sitt inträde i himmelens boning. Ängla-skaran gladde sig med<br />
honom <strong>och</strong> tog ärofullt emot honom.<br />
Kapitel<br />
Se, en stor präst.<br />
Responsorium<br />
Kristi stridsman odlat har<br />
ofruktbara marker,<br />
gjort <strong>av</strong> skogar <strong>och</strong> <strong>av</strong> snår<br />
vingårdar <strong>och</strong> parker,<br />
kuvat järnhårt hednafolk<br />
lärt det kristna seder.<br />
Versikel<br />
Ja, till himmelrikets ljus,<br />
mörkrets barn han leder.<br />
Antifon till Magnificat<br />
Låtom oss med hymner <strong>och</strong> lovsånger prisa Herren, som med trons nåd kallade den<br />
helige Sigfrid från England. Av dennes gyllene lära strålar numera svenskarnas kyrka. Rik<br />
på förtjänster som han är, må han med sina förböner stå oss bi inför Gud.<br />
Kollektbön<br />
Gud, du har genom den helige Sigfrid, din bekännare <strong>och</strong> biskop, låtit oss komma till<br />
kunskap om ditt högt heliga namn. Unna oss, det bedja vi, att undervisas <strong>av</strong> hans<br />
hälsobringande lära <strong>och</strong> att få del <strong>av</strong> hans eviga belöning. genom vår Herre.<br />
Invitatorium<br />
Låtom oss med fromt hjärta jubla i bekännarnas Herre, honom som förlänade den ädle<br />
Sigfrid himmelriket.<br />
FÖRSTA NOKTURNEN<br />
Antifon<br />
Den stora högtiden till ära för den helige Sigfrid, den utmärkte biskopen, är nu inne.<br />
Upptänd <strong>av</strong> kärlek till Gud försmådde han fädernesland, släktingar <strong>och</strong> världslig ära.<br />
Måtte Jesus Kristus på hans förbön göra oss värdiga att få vara i hans sällskap.<br />
203
Antifon<br />
På det <strong>av</strong> konung Mildred utlysta konciliet <strong>av</strong> kyrkofäder <strong>och</strong> ädlingar bestämde han sig<br />
för att göra en pilgrimsfärd för Herrens skull. Han styrde kosan mot Sverige men kom<br />
genom Guds ledning till Danmark.<br />
Antifon<br />
När konung Sven <strong>av</strong> Danmark fått veta hans ankomst, blev han glad, tog hedersamt emot<br />
honom <strong>och</strong> g<strong>av</strong> honom välvilligt all den hjälp som stod i mänsklig förmåga.<br />
Läsning 1<br />
Omkring år 845 sändes den helige Ansgar, Bremens ärkebiskop, <strong>av</strong> kejsar Ludvig till<br />
Sverige för att där utså Herrens ord. Detta gjorde han verkligen. Han omvände många i<br />
detta rike till kristendomen. Sedan sådde emellertid ovännen ogräs i vetet. Folket vände<br />
tillbaka till hedendomen <strong>och</strong> fördrev biskop Simon, som den helige Ansgar sänt till dem.<br />
Rättfärdighetens strålglans höll alldeles på att slockna i detta land. Men då befallde Gud<br />
sina moln, det vill säga sina predikanter, att de skulle regna nådens <strong>och</strong> frälsningens<br />
skurar över denna bygd.<br />
Responsorium<br />
När den ädle mannen Sigfrid, Herrens dyrbare bekännare, fått kunskap om dråpet på sina<br />
systersöner, utstod han allt tåligt <strong>och</strong> tackade Gud. Sedan rustade han sig till arbete, g<strong>av</strong><br />
icke vika för djävulskt våld utan föresatte sig att skyndsamt återvända till sitt biskopssäte.<br />
Versikel<br />
När konung Olov fått veta allt detta, sörjde han djupt. Han fruktade att Sigfrid skulle ge<br />
vika för sin våldsamma sorg <strong>och</strong> återvända till sitt eget land.<br />
Läsning 2<br />
Det fanns då i Sverige en konung vid namn Olov, kallad Skötkonung, som, ehuru<br />
hedning, likväl var välvillig till sin läggning. Genom den milda försynens ingivelse bad<br />
han sin vän, konungen <strong>av</strong> England, att skicka honom någon, som var kunnig i den<br />
katolska tron, i det att han försäkrade att han ville bli kristen.<br />
Responsorium<br />
När gudsmannen återvänt till sitt biskopssäte, fann han kyrkan förhärjad <strong>av</strong> fiender <strong>och</strong><br />
den nyplanterade vingården luta mot sitt fall. Under vakor, fastor <strong>och</strong> böner bemödade<br />
han sig att återuppbygga den.<br />
Versikel<br />
Han fann att Kristi vingård saknade någon som kunde odla den, men han anbefallde den<br />
enträget åt Herren.<br />
Läsning 3<br />
När engelsmännens konung hörde, att hans hjärta blivit gästat <strong>av</strong> Herren, kallade han sitt<br />
rikes biskopar, präster <strong>och</strong> ädlingar till koncilium <strong>och</strong> skickade honom sedan med allas<br />
samtycke den helige Sigfrid, ärkebiskop <strong>av</strong> York. Denne sändes liksom från himmelen.<br />
Han lämnade sin ärkebiskopliga värdighet <strong>och</strong> for som en fattig pilgrim, upptänd <strong>av</strong><br />
nitälskan för tron, till de otrogna för att predika Kristi evangelium.<br />
Responsorium<br />
Han höll ut i bön <strong>och</strong> förkunnelse, <strong>och</strong> han bad ivrigt att Herren måtte förläna den nya<br />
planteringen sin rikligaste nåd.<br />
204
Versikel<br />
En trofast <strong>och</strong> klok tjänare, som Herren satte över sitt husfolk.<br />
ANDRA NOKTURNEN<br />
Antifon<br />
Efter en tid tog han farväl <strong>av</strong> den danske konungen <strong>och</strong> anlände så till Sverige.<br />
Antifon<br />
Där slog han upp sitt tält <strong>och</strong> unnade sig att vila. Enligt den anvisning, som en ängel g<strong>av</strong><br />
honom i sömnen, utstakade han måtten för bönehuset.<br />
Antifon<br />
Folk skyndade till från alla håll. Man blev snart troende, <strong>och</strong> man beundrade kraften i det<br />
heliga ordet, genom vilket de skulle kunna renas <strong>och</strong> försonas, sedan de förkastat<br />
<strong>av</strong>gudarna.<br />
Läsning 4<br />
Icke skrämd <strong>av</strong> tanken på lidande utan iklädd trons <strong>och</strong> kärlekens vapenskrud, beg<strong>av</strong> han<br />
sig åstad, tog vägen genom Danmark <strong>och</strong> kom genom Herrens ledning till det land som<br />
heter Värend, den sydligaste provinsen i Sverige, <strong>och</strong> till den ort som heter Växjö. Där<br />
slog gudsmannen upp sitt tält <strong>och</strong> unnade sina lemmar en kort vila. I sömnen såg han<br />
Herrens ängel stå i underbar strålglans bredvid sig <strong>och</strong> säga: "Stå upp, du Guds älskade,<br />
<strong>och</strong> följ mig!" Han följde honom i tankarna, <strong>och</strong> ängeln ledde honom till den plats, vilken<br />
han med säkra tecken utstakade för den kyrka han skulle bygga, varefter han försvann. På<br />
denna plats byggdes en stenkyrka till ära för detta helgon <strong>och</strong> helige Johannes Döparen,<br />
<strong>och</strong> den är biskopssäte ännu i denna dag.<br />
Responsorium<br />
Av vilken prisvärd kärlek glöder du icke, du Kristi kämpe, när du åt Guds fiender<br />
utverkar försoning <strong>och</strong> himmelrikets härlighet.<br />
Versikel<br />
Den som är full <strong>av</strong> nåd <strong>och</strong> förtjänst, anbefaller din hjord åt Herren!<br />
Läsning 5<br />
Gudsmannen genomvandrade detta land, iklädd rättfärdighetens pansar, skyddad <strong>av</strong> trons<br />
sköld <strong>och</strong> försedd med andens svärd, som är Guds ord, <strong>och</strong> predikade ståndaktigt<br />
kristendomen. Av hans utomordentliga förkunnelse upptändes många till nitälskan för<br />
tron, började bygga tempel för helgonen <strong>och</strong> riva ned <strong>av</strong>gudatemplen <strong>och</strong> hugga ned<br />
offerlundarna, där man förut framburit hedniska offer.<br />
Responsorium<br />
Guds älskade kämpe Sigfrid bönföll oförtrutet <strong>och</strong> bad ideligen Herren att återfinna sina<br />
systersöner. Han bad att Herren i sin nåd måtte visa honom deras kroppar.<br />
Versikel<br />
Herren hörde hans bönerop <strong>och</strong> uppenbarade från ovan, barmhärtig som han var, vad<br />
som varit fördolt.<br />
Läsning 6<br />
Som Kristi ljuvliga vällukt spred sig ryktet om biskopens helighet <strong>och</strong> nådde fram till den<br />
nyssnämnde konung Olovs öron. Denne skickade hedersamt legater <strong>och</strong> bad honom<br />
komma till sig. Gudsmannen lämnade i Värend sina tre systersöner, fullärda i den<br />
205
katolska tron, <strong>och</strong> befallde dem att ståndaktigt predika Guds ord för folket. Glad beg<strong>av</strong><br />
han sig till konungen, vilken han träffade i Västergötland på den gård som heter Husaby.<br />
Konungen gladdes sig åt hans ankomst <strong>och</strong> mottog honom med den största<br />
hedersbetygelse.<br />
Responsorium<br />
När Sigfrid, Guds präst, händelsevis vandrade en natt längs sjön, ivrigt bedjande, såg han<br />
på långt håll tre klart skinande ljus sväva österut över vågorna.<br />
Versikel<br />
Gudsmannen blev glad, kastade sig till marken <strong>och</strong> tackade Gud.<br />
TREDJE NOKTURNEN<br />
Antifon<br />
När Olov, Sveriges konung, fått underrättelse om hans ankomst, skickade han hedersamt<br />
legater <strong>och</strong> mottog honom ärofullt.<br />
Antifon<br />
När gudsmannen predikade den eviga frälsningens ord, blev konung Olov troende <strong>och</strong><br />
tog emot Kristi dop med de sina.<br />
Antifon<br />
Djävulen led oändlig skada, när själarna blev återvunna åt Kristus.<br />
Läsning 7<br />
Gudsmannen predikade nu frälsningens ord för folket. Konungen blev troende, <strong>och</strong> i en<br />
liten källa vid kungsgården därstädes mottog han det heliga dopet med hela sin hird.<br />
Renad i det frälsande badet understödde den store konungen på ett lysande sätt den<br />
kristna tron <strong>och</strong> skänkte till kyrkan hela gården Husaby till evärdelig egendom.<br />
Responsorium<br />
Kristi kämpe blev glad, skyndade sig <strong>och</strong> gick snabbt ljusen till mötes. Den heliga<br />
klenoden visades honom <strong>av</strong> Gud. Den skulle framdeles bliva fromma själar till gagn.<br />
Versikel<br />
När den helige Sigfrid fann att hans önskan hade blivit uppfylld, förde han genast sina<br />
systersöners huvuden i land med stor glädje.<br />
Läsning 8<br />
Djävulen såg emellertid med <strong>av</strong>und hur hans dyrkan dagligen förminskades, de troendes<br />
antal mångdubblades <strong>och</strong> Kyrkan triumferade. Under den helige Sigfrids frånvaro från<br />
Värend bemödade han sig att bringa dennes tre systersöner om livet, så att fåren ur den<br />
förskingrade hjorden skulle kunna bitas ihjäl <strong>av</strong> vargar från <strong>av</strong>grunden. Till sist uppväckte<br />
denne fiende hos några illasinnade män, som ville återvända till satan, ett bittert hat till<br />
dessa trons försvarare. Ty när de såg, att dessa icke ville tillåta den otillåtliga<br />
<strong>av</strong>gudadyrkan, trängde de om natten in i det hus, där de låg <strong>och</strong> sov, drog svärden <strong>och</strong><br />
högg huvudena <strong>av</strong> dem.<br />
Responsorium<br />
När den helige Sigfrid satt <strong>och</strong> betraktade sina systersöners huvuden, grymt <strong>av</strong>huggna <strong>av</strong><br />
de gudlösa <strong>och</strong> ännu begjutna <strong>av</strong> rosenrött blod, greps han <strong>av</strong> medlidande <strong>och</strong> sade<br />
sorgset: "Må Gud hämnas!" genast svarade ett <strong>av</strong> huvudena: "Det blir hämnat!" Det andra<br />
frågade: "När?" Då svarade det tredje: "På barnbarn."<br />
206
Versikel<br />
Genom Herren har detta skett, på det att många hjärtans tankar ska bli uppenbarade.<br />
Läsning 9<br />
När den helige Sigfrid blivit underrättad om dråpet<br />
på sina systersöner, tackade han innerligt Gud, som genom martyrdöden kallat dem hem<br />
till sig från denna världen. En lång tid utövade han, under idel möda <strong>och</strong> arbete, sin<br />
pilgrimsfärds <strong>och</strong> sin heliga förkunnelses ämbete, som bar mångfaldig frukt. Han<br />
<strong>av</strong>somnade sedan, en lycklig pilgrim <strong>och</strong> en Guds sanne kämpe, saligen i Herren.<br />
Responsorium<br />
Du brann <strong>av</strong> omätlig kärlek till frälsaren, o Sigfrid, då du <strong>av</strong> tillgivenhet för honom<br />
överg<strong>av</strong> ditt fäderneland <strong>och</strong> världslig ära. Fördenskull har du förtjänat att få höra: "Tag i<br />
besittning det rike som är berett åt sig från världens begynnelse."<br />
Versikel<br />
Eftersom du fordom uppfattade hans honungsljuva röst, får du numera njuta den, när du<br />
säger: "Kom du min Faders välsignelse!"<br />
Te Deum<br />
LAUDES<br />
Antifon<br />
En ny sol bryter fram,<br />
den sprider en ny strålglans,<br />
den fördriver<br />
hednafolkens vantro.<br />
Antifon<br />
Den trofaste biskopen<br />
bringar frid åt folken.<br />
Åt dem som längta efter frid<br />
giver han frid från himmelen.<br />
Antifon<br />
Han lämnar England, sitt fäderneland, <strong>och</strong> sin församling.<br />
Den högste Konungens härold<br />
kommer fattig till Sverige.<br />
Antifon<br />
Den klara dagen gryr,<br />
natten viker.<br />
Den sanne Guden dyrkas<br />
<strong>och</strong> skänker ljus åt dagen.<br />
Antifon<br />
Syndarna åkalla dig,<br />
du förträfflige fader.<br />
Bär fram de bedjandes åkallan<br />
i Guds åsyn!<br />
Antifon till Benedictus<br />
Sveriges fader,<br />
207
hör dina söner som ropa!<br />
Hjälp oss i striden,<br />
<strong>och</strong> slå ned våra ovänner.<br />
Led de vilsegångna<br />
in på rättfärdighetens väg,<br />
<strong>och</strong> för oss med jubel<br />
in i härlighetens rike!<br />
Antifoner från Laudes<br />
Antifon till Magnificat<br />
Sigfrid, svenskarnas<br />
apostel <strong>och</strong> fader,<br />
trons tjänare,<br />
de förlorades frälsning,<br />
du väktare för Herrens vingård,<br />
du sedernas lärare,<br />
giv oss medborgarskap<br />
hos helgonen!<br />
* * *<br />
BRUNO <strong>av</strong> Querfurt<br />
<strong>Ett</strong> brev till kejsar Henrik II<br />
Skrivet år 1008. Bruno bedrev en omfattande missionsverksamhet i Östersjöområdet, <strong>och</strong> blev vigd<br />
till ärkebiskop för att få större auktoritet. Han blev preussarnas <strong>och</strong> sl<strong>av</strong>ernas apostel.<br />
Bruno låter meddela att han några år tidigare anmodat några tyska <strong>och</strong> polska prästmän, bland<br />
annat en biskop <strong>och</strong> en munk, att bege sig till Sverige för att förkunna evangelium. De fick där en<br />
inte obetydlig framgång, <strong>och</strong> lyckades omvända flera folk till kristendomen, <strong>och</strong> till <strong>och</strong> med en<br />
storman.<br />
Jag vill icke undanhålla Eders majestät, att vår biskop hade skickat (en mission) med den<br />
förträfflige munken Rodbert, som Eders majestät känner, bortom h<strong>av</strong>et för att predika<br />
evangelium för svearna. Enligt vad återvändande budbärare tillförlitligt berättat, har han<br />
döpt själve svearnas hövding, vars hustru länge varit kristen. Gud vare därför lovad, jämte<br />
vilken tusen människor <strong>och</strong> sju grannelag med samma också mottagit nåden. detta ville de<br />
övriga hindra, (men) i hopp att alla skulle återgå med biskopen(s återvändande), gåvo de<br />
tills vidare med sig. Sändebud h<strong>av</strong>a sänts för att få reda på dessas ställning <strong>och</strong><br />
omvändelse. Då de återkomma, skall jag eder tjänare till eder, såsom den konung, den där<br />
givit mig missionsuppdraget, lämna vederbörlig upplysning om de uppgifter, de lämnat.<br />
* * *<br />
208
Kommentar:<br />
Somliga antar att biskopen som munken Rodbert färdades med var biskop Turgot som blev den<br />
förste säkert kände biskopen i Skara, <strong>och</strong> det antas vidare att stormannen var kung Olof<br />
Skötkonung. Dessa antaganden är långt ifrån säkra <strong>och</strong> de två namnlösa personerna i texten kan<br />
<strong>av</strong>se helt andra personer.<br />
* * *<br />
Gutasagan<br />
Denna berättelse är känd i ett enda exemplar vilken ingår i Gutalagen från 1300-talets<br />
mitt. Den anses återgå på en tidigare nedteckning från 1200-talets början.<br />
1. Tjälvars erövring, <strong>och</strong> den stora utvandringen<br />
G<br />
otland fann först en man, som hette Tjälvar. Då var Gotland så förtrollat, att det<br />
om dagarna sjönk <strong>och</strong> om nätterna stod uppe. Men denne man bar först eld till<br />
landet, <strong>och</strong> sedan sjönk det aldrig. Denne Tjälvar hade en son, som hette H<strong>av</strong>de.<br />
Och H<strong>av</strong>des hustru hette Vitstjärna. Dessa två var de första, som bodde på Gotland.<br />
Första natten, som de sovo tillsammans, drömde hon en dröm. Det var som om tre ormar<br />
var slingrade samman i hennes barm, <strong>och</strong> det tycktes henne, som om de kröp ut ur<br />
hennes barm. Denna dröm berättade hon för H<strong>av</strong>de, sin man. Han uttydde den så:<br />
"Allt är bundet i ringar<br />
Bebyggt land ska detta vara<br />
<strong>och</strong> vi ska få tre söner."<br />
Dem g<strong>av</strong> han alla namn, innan de var födda:<br />
"Gute skall äga Gotland,<br />
Graip skall den andre heta<br />
<strong>och</strong> Gunnfjaun den tredje."<br />
De skiftade sedan Gotland i tre tredingar, så att Graip, den äldste, fick nordligaste<br />
tredingen, Gute den mellersta <strong>och</strong> Gunnfjaun, den yngste, den sydligaste.<br />
Från dessa tre förökades sedan folket på Gotland så mycket under en lång tid, att landet<br />
ej förmådde föda dem alla. Då lottade de bort från landet var tredje man, så att de fick<br />
behålla <strong>och</strong> föra bort med sig allt som de ägde ovan jord. Sedan ville de ogärna fara bort,<br />
utan for till Torsborg <strong>och</strong> slog sig ned där. Sedan ville landet icke tåla dem, utan de drev<br />
bort dem därifrån.<br />
Sedan for de bort till Fårön <strong>och</strong> slog sig ned där. Där kunde de icke uppehålla sig utan<br />
for till en ö vid Estland, som heter Dagö, <strong>och</strong> slog sig ned där <strong>och</strong> byggde en borg, som<br />
ännu synes.<br />
Där kunde de icke heller uppehålla sig utan for uppför en flod, som heter Dyna, <strong>och</strong><br />
upp genom Ryssland. Så långt for de, att de kommo till Grekland. Där bad de grekernas<br />
konung att få bo i ny <strong>och</strong> nedan. Konungen lovade dem det <strong>och</strong> trodde, att det ej var mer<br />
än en månad. När sedan en månad hade gått, ville han visa bort dem. Men de svarade, att<br />
ny <strong>och</strong> nedan varade alltid, <strong>och</strong> sade, att så hade de blivit lovat dem. Denna deras tvist<br />
kom omsider för drottningen. Då sade hon: "Min herre konung! Du lovade dem att bo<br />
här i ny <strong>och</strong> nedan. Det är för all tid. Då kan du ej taga det ifrån dem." Så bodde de där<br />
<strong>och</strong> bo där ännu, <strong>och</strong> ännu h<strong>av</strong>a de något <strong>av</strong> vårt språk.<br />
209
Före den tiden <strong>och</strong> länge därefter trodde man på hult <strong>och</strong> på högar, helgedomar <strong>och</strong><br />
st<strong>av</strong>gårdar <strong>och</strong> på hedniska gudar. De offrade sina söner <strong>och</strong> döttrar <strong>och</strong> boskap jämte<br />
mat <strong>och</strong> dryck. Det gjorde de efter sin vantro. Hela landet hade för sig det högsta blotet<br />
med människor. Eljest hade var treding sitt blot. Och smärre ting hade mindre blot med<br />
boskap, mat <strong>och</strong> dryck. De kallades offerbröder, ty de offrade alla tillsammans.<br />
M<br />
2. Gotland under sveariket<br />
ånga konungar stred om Gotland, medan det var hedniskt. Dock behöll gutarna<br />
alltid seger <strong>och</strong> sin rätt. Sedan sände gutarna många sändemän till Sverige. Men<br />
ingen <strong>av</strong> dem kunde göra fred förr än Avair stråben från Alva socken; han gjorde först<br />
fred med svearnas konung. När gutarna bad honom fara, svarade han: "Ni vet, att jag nu<br />
är närmast död <strong>och</strong> fall. Ge mig då, om ni vill, att jag ska fara i en sådan våda, tre<br />
mansböter, en för mig själv, en annan för min födde son, <strong>och</strong> en tredje för min hustru."<br />
Ty han var klok <strong>och</strong> mångkunnig så som sägner gå om honom.<br />
Han ingick i stadgad rätt med svearnas konung. Sextio marker silver (c:a 12 kg) vart år,<br />
det är gutarnas skatt, så att Sveriges konung skall h<strong>av</strong>a fyrtio marker silver <strong>av</strong> de sextio<br />
<strong>och</strong> jarlen skall h<strong>av</strong>a tjugo marker silver. Denna stadga hade han gjort med landets råd,<br />
förrän han for hemifrån. Så gick gutarna frivilligt under svearnas konung, för att de måtte<br />
fria söka sig till Sverige på alla ställen utan tull <strong>och</strong> alla <strong>av</strong>gifter. Så äga ock svearna söka<br />
till Gotland utan kornband eller andra förbud. Hägn <strong>och</strong> hjälp skulle konungen giva<br />
gutarna, om de tarvade det <strong>och</strong> krävde det. Sändebud skall ock konungen <strong>och</strong> likaledes<br />
jarlen sända till gutarnas ting <strong>och</strong> låta där upptaga sin skatt. De sändebuden ska lysa fred<br />
för gutarna <strong>och</strong> fara över h<strong>av</strong>et till alla platser, som tillhöra Uppsala konung, <strong>och</strong> likaså<br />
för dem som den vägen äga söka hit.<br />
D<br />
3. Olov Haraldssons besök<br />
ärefter (år 1029) kom konung Olov den helige flyende från Norge med skepp <strong>och</strong><br />
lade sig i en hamn, som heter Åkergarn. Där låg helge Olov länge. Då for Ormika<br />
från Hejnum <strong>och</strong> flera mäktiga män till honom med sina gåvor. Denne Ormika g<strong>av</strong><br />
honom tolv vädurar jämte andra dyrbarheter. Då g<strong>av</strong> helge Olov honom åter i gengåva<br />
två dryckesbollar <strong>och</strong> en bredyxa. Då tog Ormika emot kristendomen efter helge Olovs<br />
lära <strong>och</strong> byggde sig bönehus på samma ställe, där nu Åkergarns kyrka står. Därifrån for<br />
Olov till Jarosl<strong>av</strong> i Holmgård.<br />
F<br />
4. Gotlands kristnande<br />
astän gutarna var hedningar, seglade de likväl med köpmansvaror till alla länder,<br />
kristna <strong>och</strong> hedniska. Då såg köpmännen kristna seder i kristna länder. Då lät somliga<br />
där döpa sig <strong>och</strong> förde till Gotland kristna präster.<br />
Botair från Akebäck hette han, som först byggde kyrka, på det ställe, som nu heter<br />
Kulstäde. Det ville landet ej tåla, utan brände den. Därför kallar man ännu stället<br />
Kulstäde. Efter den tiden var det blot i Vi. Där byggde han en annan kyrka. Denna kyrka<br />
ville landet också bränna. Då gick han själv upp på kyrkan <strong>och</strong> sade: "Vill ni bränna den,<br />
då skall ni bränna mig med denna kyrka." Han var själv mäktig <strong>och</strong> hade till hustru en<br />
dotter till en mycket mäktig man, som hette Likair den vise, boende på det ställe, som<br />
heter Stenkyrka. Han rådde mest på den tiden. Han hjälpte Botair, sin måg, <strong>och</strong> sade så:<br />
"Våga er inte på att bränna mannen eller hans kyrka, ty den står i Vi", nedanför klinten.<br />
Därmed fick den kyrkan stå obränd. Den blev satt där med alla helgons namn, på det<br />
ställe, som man nu kallar Peters kyrka (= i Visby). Det var den första kyrka på Gotland,<br />
som fick stå.<br />
Sedan någon tid därefter lät hans svärfar Likair den vise döpa sig <strong>och</strong> sin hustru, sina<br />
barn <strong>och</strong> allt sitt husfolk, <strong>och</strong> han byggde kyrka på sin gård, på den plats som nu kallas<br />
Stenkyrka. Det var den första kyrkan i landet uppe i norra tredingen. Sedan gutarna hade<br />
210
sett kristna mäns seder, lydde de Guds bud <strong>och</strong> lärda mäns lära. De tog då allmänt emot<br />
kristendomen frivilligt utan tvång, så att ingen tvang dem till kristendomen.<br />
Sedan de allmänt hade blivit kristna, byggdes en annan kyrka i landet, i Atlingbo; det<br />
var den första i mellantredingen. Sedan byggdes den tredje kyrkan i landet i Fardhem i<br />
södra tredingen. Efter dem förökades alla kyrkor på Gotland, ty män byggde sig kyrkor<br />
till större välmak.<br />
F<br />
5. Gotland under Linköpings stift<br />
örrän Gotland varaktigt fick en biskop, kom till Gotland biskopar, som var pilgrimer<br />
till det heliga landet Jerusalem <strong>och</strong> for hem därifrån. Den tiden gick vägen österut<br />
genom Ryssland <strong>och</strong> Grekland till Jerusalem.<br />
De vigde först kyrkor <strong>och</strong> kyrkogårdar, på deras bön, som lät bygga kyrkor. Sedan<br />
gutarna hade omvänt sig till kristendomen, sände de bud till högste biskopen i Linköping,<br />
ty han var dem närmast, så att han med stadgad rätt skulle komma från Gotland för att<br />
lämna hjälp med de villkor, att biskopen skulle komma från Linköping vart tredje år till<br />
Gotland med tolv sina män, som skulle följa honom genom hela landet med böndernas<br />
hästar, så många <strong>och</strong> ej flera. Så ska biskopen fara över Gotland för att viga kyrkor <strong>och</strong><br />
taga emot sin gengärd: tre måltider <strong>och</strong> ej mera vid var kyrkovigning, jämte tre marker;<br />
altaresvigning en måltid jämte tolv örar, om altare ensamt ska vigas; men om båda äro<br />
ovigda på samma gång, altare <strong>och</strong> kyrka, då ska båda vigas för tre måltider <strong>och</strong> tre<br />
marker penningar.<br />
Av varannan präst ska biskopen, då han kommer, taga gengärd, tre måltider <strong>och</strong> ej<br />
mera. Av varannan präst, som ej gjorde gengärd det året, ska biskopen taga lösen, så som<br />
det för kyrkorna är stadgat. De som ej g<strong>av</strong> gengärd den gången, de ska då ge gengärd, då<br />
biskopen kommer tillbaka på tredje året. Och de ska då ge lösen, som förra gången g<strong>av</strong><br />
gengärd. Uppstå tvister, som biskopen ska <strong>av</strong>döma, ska de slutföras i samma treding, ty de<br />
män veta mest om sanningen, som bo där närmast. Blir tvisten icke där slutförd, då ska<br />
den hänskjutas till alle mäns samtal <strong>och</strong> icke från en treding till en annan.<br />
Uppstå strider eller tvister, som de tillhör biskopen att döma, då ska man här bida<br />
biskopens hitkomst <strong>och</strong> icke fara över, om ej trångsmål nödgar därtill <strong>och</strong> det är så stor<br />
synd, att prosten ej kan giva <strong>av</strong>lösning. Då skall man fara över mellan valborgsmässan <strong>och</strong><br />
allhelgonamässan, men ej därefter under vintertiden till valborgsmässan. Böter till<br />
biskopen är på Gotland ej högre än tre marker.<br />
6. Ledungsflottan<br />
edan gutarna hade tagit sig biskop <strong>och</strong> präster <strong>och</strong> mottagit full kristendom, då åtog de<br />
S<br />
sig också att följa sveakonungen i härfärd med sju snäckor mot hedniska länder, men<br />
ej mot kristna; dock så, att konungen skall påbjuda gutarna ledung efter vintern <strong>och</strong> giva<br />
dem en månads frist före ledungsstämman, men ledungsstämman skall vara före<br />
midsommar <strong>och</strong> ej senare. Då är det lagligen påbjudet, men ej annars. Då har gutarna rätt<br />
att fara i ledung, om de vilja, med sina snäckor <strong>och</strong> åtta veckors skeppsvist, men ej mera.<br />
Om gutarna icke kunna följa, då ska de lämna fyrtio marker penningar för varje snäcka,<br />
men dock först följande år <strong>och</strong> ej samma år som ledungen blev påbjuden. Det heter<br />
ledungslame.<br />
I den månaden ska under en vecka budk<strong>av</strong>le gå omkring <strong>och</strong> ting utsättas. Om de bliva<br />
eniga om att ledungen ska gå ut, då ska de sedan en halv månad rusta sig till färden, <strong>och</strong><br />
sedan sju dygn före ledungsstämman ska ledungsmännen vara färdiga <strong>och</strong> vänta på vind.<br />
Om så händer, att det ej kommer god vind i den veckan, då ska de ännu bida sju dygn<br />
efter ledungsstämman. Men om god vind ej kommer under den tiden, då kunna de<br />
saklöst fara hem, ty de kunde ej roende fara över h<strong>av</strong>et utan seglande. Kommer påbud om<br />
ledung inom kortare tid än en månad, då ska man ej fara utan saklöst sitta hemma.<br />
Är det så, att konungen ej vill tro, att buden kom olagligt eller att vinden hindrade i rätt<br />
tid, då ska konungens sändemän, som upptaga skatten på det ting, som är näst efter sankt<br />
211
Petersmässan, taga ed <strong>av</strong> tolv nämndemän, som konungens sändemän vilja utse, att de satt<br />
hemma med lagligt förfall.<br />
Ingen nämnded skall givs på Gotland utom konungens ed. Kan så illa hända, att krönt<br />
konung blir med något våld bortdriven från sitt rike, då ska gutarna icke utgiva skatt utan<br />
hålla den kvar i tre år. Och dock ska de vart år sammanskjuta skatten <strong>och</strong> låta den ligga,<br />
men giva ut den då, när tre år är förlidna, till den som då råder över Sverige.<br />
Slutet brev med konungens insegel ska sändas om all konungens rätt, <strong>och</strong> ej öppet.<br />
* * *<br />
ADAM <strong>av</strong> Bremen<br />
Historien om Hamburgstiftet <strong>och</strong> dess<br />
biskopar<br />
”Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum”<br />
(Skriven på 1070-talet <strong>av</strong> ärkebiskop Adam <strong>av</strong> Bremen)<br />
bok 1-2: stifts- <strong>och</strong> missionshistoria, från 780-talet <strong>och</strong> framåt<br />
bok 3: biografisk, Adalbert <strong>och</strong> hans tid<br />
bok 4: beskrivning <strong>av</strong> Norden m.m.<br />
FÖRSTA BOKEN<br />
kap 7<br />
D<br />
e (germanerna) ägnade t.o.m. dyrkan åt lövrika träd <strong>och</strong> åt <strong>källor</strong>. De tillbad också<br />
en ovanligt stor trädstam, som de rest i höjden under bar himmel. Denna kallade<br />
de på sitt eget språk Irminsul, vilket på latin betyder universalis columna (alltets<br />
pelare), som bar den upp hela världen.”<br />
Dessa detaljer har jag lånat från Einhards böcker om sachsarnas ankomst, seder <strong>och</strong><br />
vidskepelse. Detta tycks fortfarande sl<strong>av</strong>erna <strong>och</strong> sveonerna ägna sig åt på hedniskt vis.<br />
kap 14<br />
Den segerrike kejsar Karl (den store, död 814), som lagt under sig alla riken i Europa, sägs<br />
till sist också ha börjat ett krig mot danerna. Dessa <strong>och</strong> övriga folk, som bor bortom<br />
Danmark, kallas alla nordmän <strong>av</strong> frankernas historieskrivare. Deras kung Gottfrid hade<br />
redan förut gjort friserna, nordalbingerna, obodriterna <strong>och</strong> andra sl<strong>av</strong>iska folk<br />
skattskyldiga under sig <strong>och</strong> hotade nu Karl själv med krig. Det var denna strid som<br />
framför allt fördröjde uppfyllandet <strong>av</strong> kejsarens <strong>av</strong>sikter med Hamburg. Sedan slutligen<br />
genom en Guds skickelse Gottfrid <strong>av</strong>lidit, efterträddes han <strong>av</strong> sin brorson Hemming, som<br />
snart slöt fred med kejsaren <strong>och</strong> erkände Ejder som gräns för sitt rike.<br />
212
kap 15<br />
Sedan Hemming, danernas kung, dött, <strong>av</strong>gjorde vid samma tidpunkt Sigfrid <strong>och</strong> Anulo,<br />
Gottfrids brorsöner, maktens fördelning genom en strid, då de inte kunde komma<br />
överens om vem som skulle regera. I denna drabbning stupade 11000 män, båda<br />
kungarna föll, <strong>och</strong> sedan Anulos anhängare vunnit en blodig seger, insatte de Reginfrid<br />
<strong>och</strong> Harald på kungatronen. Snart blev Reginfrid fördriven <strong>av</strong> Harald <strong>och</strong> ägnade sig åt<br />
sjöröveri med sina fartyg. Harald ingick ett fördrag med kejsaren (Ludvig den fromme;<br />
813-840).<br />
... Vid samma tidpunkt kom Harald, danernas kung, som <strong>av</strong> Gottfrids söner hade<br />
berövats tronen, till Ludvig för att be om hjälp. Han blev snart undervisad i den kristna<br />
trons grunder <strong>och</strong> lät döpa sig i Mainz tillsammans med sin gemål, sin broder <strong>och</strong> en stor<br />
mängd andra daner. Kejsaren personligen lyfte upp honom ur den heliga källan, <strong>och</strong> när<br />
han beslutat att återinsätta honom på hans tron, g<strong>av</strong> han honom en förläning på andra<br />
sidan Elbe samt upplät åt hans broder Horich en del <strong>av</strong> Frisland, för att han skulle kunna<br />
hålla stånd mot sjörövarna.<br />
kap 25<br />
(Danernas kung Horich omvänds <strong>och</strong> döps <strong>av</strong> Ansgar; c. sent 830-tal).<br />
kap 26<br />
Nordmännen hade farit uppför Loire <strong>och</strong> satt Tours i brand, vidare farit uppför Seine <strong>och</strong><br />
belägrat Paris, varefter Karl (den skallige; 843-877) greps <strong>av</strong> rädsla <strong>och</strong> g<strong>av</strong> dem ett<br />
landområde till att slå sig ned i. Sedan omnämns (i frankernas historia) att de ödelagt<br />
Lothringen <strong>och</strong> erövrat Frisland, <strong>och</strong> att de riktat sin segrande hand mot sitt eget kött <strong>och</strong><br />
blod. Ty när Guttorm, nordmännens hövding, kämpade mot sin farbroder, nämligen<br />
Horich, danernas kung, gick båda parterna så mordiskt löst på varandra, att allt krigsfolk<br />
omkom <strong>och</strong> att <strong>av</strong> kungaätten ingen <strong>av</strong> dem alla överlevde utom en pojke vid namn<br />
Horich. När denne senare steg upp på danernas tron, kastade han sig i medfött raseri<br />
över de kristna, drev ut Guds präster <strong>och</strong> lät stänga kyrkorna.<br />
kap 48<br />
Följande har jag hört direkt <strong>av</strong> den pålitlige danske kungen Sven (Estridsson), när han på<br />
min begäran räknade upp sina förfäder: ”Efter nordmännens nederlag”, sade han,<br />
”härskade, så vitt jag har mig bekant, Helge, som var älskad <strong>av</strong> sitt folk på grund <strong>av</strong> sin<br />
rättvisa <strong>och</strong> helighet. Han efterträddes <strong>av</strong> Olof, som kom från sveonernas land <strong>och</strong> med<br />
vapenmakt erövrade danernas rike (= år 902). Han hade många söner, <strong>av</strong> vilka Gnupa<br />
<strong>och</strong> Gurd bemäktigade sig tronen efter faderns död.”<br />
kap 52<br />
Åtskilligt meddelade mig danernas berömde kung på min anmodan. ”Efter Olof,<br />
sveonernas hövding”, sade han, ”som med sina söner härskade i Danmark, intog Sigtrygg<br />
hans plats. Då han hade härskat en kort tid, berövade honom Svens son Hardeknut<br />
(=Gorm) från nordmännens land hans tron.” Men huruvida några <strong>av</strong> dessa danernas<br />
många kungar eller snarare tyranner regerat på en gång eller den ene efterföljande den<br />
andre efter kort tid är osäkert.<br />
kap 59<br />
Därefter for han (ärkebiskop Unni), i den store predikanten Ansgars spår, över Östersjön<br />
<strong>och</strong> kom inte utan möda fram till Birka. Efter den helige Ansgars död hade på sjuttio år<br />
ingen from lärare vågat fara ända dit, förutom, efter vad jag ser i skrifterna, Rimbert<br />
ensam. Till den grad hade förföljelsen hindrat de våra. Birka är götarnas stad <strong>och</strong> belägen<br />
mitt i sveonernas land, inte långt från det tempel som heter Uppsala <strong>och</strong> som sveonerna<br />
räknar som allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan. Här bildar en vik <strong>av</strong> det h<strong>av</strong><br />
213
som kallas det baltiska eller barbariska en hamn, som vetter mot norr <strong>och</strong> som är<br />
välkommen för de vilda folk som bor spridda runt detta h<strong>av</strong>, men som är mycket riskabelt<br />
för dem som är oförsiktiga eller obekanta med nejden. Ty invånarna i Birka hemsöks ofta<br />
<strong>av</strong> angrepp från de i trakten talrika sjörövarna, <strong>och</strong> då de inte kan stå dessa emot med<br />
vapenmakt, försöker de att med list bedra sina fiender. De har blockerat h<strong>av</strong>sviken på en<br />
sträcka <strong>av</strong> över hundra stadier genom osynliga stenmassor <strong>och</strong> gjort infarten riskfylld lika<br />
mycket för sina egna män som för rövarna. Emedan denna ankringsplats är den säkraste i<br />
sveonernas kustområde, brukar alla skepp, tillhöriga daner <strong>och</strong> nordmän såväl som sl<strong>av</strong>er<br />
<strong>och</strong> sember <strong>och</strong> andra Östersjöstammar, samlas där regelmässigt i <strong>och</strong> för olika<br />
nödvändiga affärer.<br />
kap 61<br />
Jag har hört <strong>av</strong> danernas ofta citerade kung Sven, att sveonerna vid denna tid styrdes <strong>av</strong><br />
en viss kung Ring tillsammans med hans söner Erik <strong>och</strong> Emund. Det är samma Ring som<br />
före sig haft Anund, Björn <strong>och</strong> Olof, om vilka man kan läsa i den helige Ansgars<br />
levnadsbeskrivning.<br />
kap 62<br />
När Guds budbärare (ärkebiskop Unni) hade fullgjort sitt missionsuppdrag <strong>och</strong> slutligen<br />
beslöt sig för att fara hem, insjuknade han i Birka <strong>och</strong> lämnade där sin trötta kroppshydda.<br />
... Hans kropp begrov de i staden Birka <strong>och</strong> tog endast med hans huvud till<br />
Bremen, vilka de under tillbörliga hedersbetygelser bisatte framför altaret i S:t<br />
Petersdomen.<br />
ANDRA BOKEN<br />
kap 18<br />
achsens gräns löper sedan utmed denna ända till den skytiska h<strong>av</strong>sbukten <strong>och</strong> det h<strong>av</strong><br />
man kallar Östersjön. Om detta h<strong>av</strong>s natur har Einhard kortfattat skrivit i kejsar Karls<br />
levnadsbeskrivning på tal om kriget med sl<strong>av</strong>erna.<br />
S<br />
kap 19<br />
"Från den västliga Oceanen”, säger han (Einhard), ”sträcker sig mot öster, med okänd<br />
längd men med en bredd som ingenstädes överstiger 100 romerska mil (=15 mil) <strong>och</strong><br />
som på många ställen är mindre, ett h<strong>av</strong>, runt vilket många folkstammar bor. Danerna<br />
<strong>och</strong> sveonerna, som vi kallar nordmän, bebor både dess norra strand <strong>och</strong> alla öar i det.<br />
Men den södra stranden bebos <strong>av</strong> sl<strong>av</strong>er <strong>och</strong> andra folk, bland vilka särskilt märkes<br />
wilzerna (även kallade liutizerna; kap 22), som kungen då förde krig mot. Genom ett<br />
enda fälttåg, som han personligen ledde, slog <strong>och</strong> underkuvade han dem så grundligt, att<br />
de i fortsättningen ansåg det vara klokt att inte längre vägra att lyda hans befallningar.”<br />
kap 20<br />
Så säger Einhard. ... tack vare vår ärkebiskop Adaldags (<strong>93</strong>7-988) nitälskan, nästan<br />
samtliga sägs ha blivit omvända till kristendomen.<br />
kap 21<br />
Sl<strong>av</strong>ernas land, som är Tysklands största landskap, bebos alltså <strong>av</strong> vinulerna, som förr<br />
kallades vandalerna.<br />
(ANM: jfr langobarderna som tidigare kallats viniler, <strong>och</strong> som kämpade mot vandaler.)<br />
... De <strong>av</strong> dem som bor mest centralt <strong>och</strong> är allra mäktigast är redarierna. Deras mycket<br />
kända samhälle är Rethra, som är ett säte för <strong>av</strong>gudadyrkan. Där har uppförts ett stort<br />
tempel åt <strong>av</strong>gudarna, <strong>av</strong> vilka Radegast är den förnämste. ... man säger att det tar fyra<br />
dagar att resa från Hamburg till detta tempel.<br />
214
(ANM: jfr finnarnas benämning routsi på ruserna eller folket öster ifrån.)<br />
kap 22<br />
På andra sidan liutizerna, som med annat namn kallas wilzer, möter vi Oder, den mest<br />
vattenrika floden i sl<strong>av</strong>ernas land. Vid dess mynning, där den flyter ut i de skytiska<br />
träsken, erbjuder det berömda samhället Jumne en mycket besökt ankarplats för de vilda<br />
folk <strong>och</strong> grekiska katoliker, som bor i dess omnejd. Eftersom åtskilliga märkliga <strong>och</strong><br />
knappt trovärdiga ting brukar anföras till denna stads berömmelse, anser jag det vara <strong>av</strong><br />
intresse att här ge några få upplysningar, som är värda att nämna. Det är förvisso det<br />
största <strong>av</strong> alla de samhällen som Europa rymmer, <strong>och</strong> det bebos <strong>av</strong> sl<strong>av</strong>er jämte andra<br />
folk, greker <strong>och</strong> barbarer. Till <strong>och</strong> med ditresande sachsare har fått tillåtelse att bosätta<br />
sig där på lika villkor, om de nämligen inte, så länge de vistas där, talar om att de är<br />
kristna. Ty alla är ännu fångna i hedniska seder <strong>och</strong> vanföreställningar, <strong>och</strong> dock kan man<br />
inte finna något folk som är mera hederligt <strong>och</strong> vänsällt, när det gäller karaktär <strong>och</strong><br />
gästfrihet.<br />
kap 25<br />
(Om Haralds regering i Danmark.)<br />
Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald (blåtand <strong>av</strong><br />
Danmark) <strong>och</strong> var vänligt inställd till de kristna som kom till honom.<br />
kap 26<br />
Man berättar att Odinkar den äldre <strong>av</strong> Adaldag vigdes (mellan 948-c.970) för sveonernas<br />
land <strong>och</strong> att han energiskt genomförde sitt missionsuppdrag bland hedningarna. ...<br />
Bland de övriga biskoparna känner den gamla traditionen knappast till någon som var så<br />
berömd som Liafdag från Ribe (vigd år 948), vilken också skall ha varit namnkunnig på<br />
grund <strong>av</strong> sina underverk <strong>och</strong> som predikade på andra sidan h<strong>av</strong>et (=d.v.s. i sveonernas<br />
land <strong>och</strong> Norge).<br />
kap 30<br />
Sveonernas mäktige kung Erik (segersäll), som hade samlat en krigshär, talrik som sanden<br />
i h<strong>av</strong>et, tågade nämligen in i Danmark (= c:a 982/990), där Sven mötte honom, nu<br />
övergiven <strong>av</strong> Gud <strong>och</strong> förgäves litande till sina <strong>av</strong>gudar. Där utkämpades på bägge håll<br />
många strider till sjöss - så brukar nämligen detta folkslag kämpa - <strong>och</strong> danernas samtliga<br />
stridskrafter blev tillintetgjorda. Kung Erik segersäll behöll Danmark. Sven fördrevs ur sitt<br />
rike <strong>och</strong> fick <strong>av</strong> en nitälskande Gud en lön som var värdig hans gärningar.<br />
kap 34<br />
Skottarnas kung rördes slutligen <strong>av</strong> hans (Sven Tveskäggs) olyckliga belägenhet <strong>och</strong> tog<br />
vänligt emot honom. Där vistades kung Sven i landsflykt i två gånger sju år, ända till Eriks<br />
död.<br />
kap 35<br />
"Erik”, sade han (Sven Estridsson), ”fick herr<strong>av</strong>äldet över två riken, danernas <strong>och</strong><br />
sveonernas. Även han var hedning <strong>och</strong> mycket fientligt inställd till de kristna.” ...<br />
Skolie (Nr 24): Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige<br />
kung Boleslaw (992-1025). Denne g<strong>av</strong> Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund <strong>av</strong><br />
detta förbund angreps danerna <strong>av</strong> sl<strong>av</strong>erna <strong>och</strong> sveonerna gemensamt. Boleslaw, som var<br />
en mycket from kristen kung, ingick förbund med (kejsar) Otto III (<strong>av</strong> Sachsen; 983-<br />
1002) <strong>och</strong> underkuvade hela sl<strong>av</strong>erlandet.<br />
215
kap 36<br />
Berömd var också i Danmark vid denna tid Odinkar den äldre, salig i åminnelse, om<br />
vilken jag ovan skrivit. Han predikade på Fyn <strong>och</strong> Själland, i Skåne <strong>och</strong> i Sverige <strong>och</strong><br />
omvände många till kristen tro.<br />
kap 37<br />
Andra uppger att både tidigare <strong>och</strong> vid denna tid några engelska biskopar <strong>och</strong> präster<br />
hade lämnat sitt land för att predika evangelium. Av dessa skall Ol<strong>av</strong> (Skötkonung) ha<br />
blivit döpt <strong>och</strong> dessutom andra. Den mest bekante <strong>av</strong> dem var biskop Johannes, samt<br />
ytterligare några, om vilka jag skall tala längre fram.<br />
kap 38<br />
Erik, svenskarnas kung, blev alltså omvänd till kristendomen i Danmark <strong>och</strong> döpt där. Av<br />
denna anledning fick predikanter tillfälle att komma över från Danmark till Sverige, där<br />
de ”verkade frimodigt i Herrens namn”. Av danernas mycket kloke kung har jag fått höra<br />
att Erik, efter att ha antagit kristendomen, ånyo återfallit i hedendom.<br />
kap 39<br />
Efter att ha väntat länge på Eriks död kom Sven tillbaka från sin landsflykt <strong>och</strong> tog sina<br />
fäders rike i besittning. Detta skedde i fjortonde året efter hans fördrivande eller<br />
utlandsvistelse. Han äktade Eriks efterlämnade gemål, mor till Olof (Skötkonung). Hon<br />
födde åt honom sonen Knut. Men den, på vilken Gud är vred, har ingen nytta <strong>av</strong><br />
svågerskap.<br />
[Sveonernas kung var ivrig kristen <strong>och</strong> tog en sl<strong>av</strong>isk flicka vid namn Estrid, <strong>av</strong><br />
obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom (Anund) Jacob <strong>och</strong> dottern Ingegerd,<br />
som den fromme kungen i Ryssland Jarosl<strong>av</strong> tog till äkta.]<br />
Olof som efter sin faders död fick väldet i sveonernas land, anföll helt oväntat, i spetsen<br />
för sin här, den olycklige Sven, fördrev honom ur riket <strong>och</strong> tog själv Danmark i<br />
besittning. ... Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder.<br />
De ingick med varandra en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som<br />
var planterad i deras land <strong>och</strong> utbreda den till främmande folkslag.<br />
kap 40<br />
Han (Ol<strong>av</strong> Tryggvason <strong>av</strong> Norge) samlade alltså en flotta <strong>av</strong> tallösa skepp <strong>och</strong> angrep<br />
danernas kung. Det skedde mellan Skåne <strong>och</strong> Själland, där kungarna brukar utkämpa<br />
sjödrabbningar. Det smala sundet i det baltiska h<strong>av</strong>et vid Helsingborg, där Själland kan<br />
ses från Skåne, är ett omtyckt tillhåll för sjörövarna. Sedan de alltså sammandrabbat där<br />
(år 1000; slaget vid Svolder), blev nordmännen slagna <strong>och</strong> jagade på flykten <strong>av</strong> danerna.<br />
kap 41<br />
Vid denna tid insatte han (Sven Tveskägg) en viss biskop Gotebald, som kom från<br />
England, till att undervisa i Skåne. Denne skall en tid ha predikat i Sverige, men ofta<br />
också i Norge.<br />
kap 43<br />
Vid denna tid <strong>och</strong> även längre fram blev i Hamburg många ur prästerskapet <strong>och</strong> bland<br />
medborgarna bortförda i fångenskap, <strong>och</strong> ännu fler drabbades <strong>av</strong> hatet mot kristendomen<br />
<strong>och</strong> bragtes om livet. ... När jag ställde ännu fler frågor till kungen (Sven Tveskägg)<br />
angående detta, sade han: ”Sluta nu, min son. Vi har så många martyrer i Danmark <strong>och</strong> i<br />
sl<strong>av</strong>ernas land, att de knappt kan rymmas i en bok.”<br />
216
kap 52<br />
Knut (den store <strong>av</strong> Danmark; 1019-1035; fadern Sven dog 1014), som kände sig hotad<br />
från två håll, ingick då ett förbund med sin broder Olof (Skötkonung), Eriks son, som<br />
regerade i Sverige, <strong>och</strong> planerade att med hans hjälp ta makten först i England, sedan i<br />
Norge. Utrustad med tusen stora skepp for Knut alltså över det britanniska h<strong>av</strong>et<br />
(Nordsjön). Efter vad sjömän uppger, kan man segla över detta från Danmark till England<br />
på tre dagar, om man har sydostlig vind.<br />
kap 55<br />
När Knut efter många segrar återvände från England, hade han i många år herr<strong>av</strong>äldet<br />
över Danmark <strong>och</strong> England. Under denna tid hämtade han många biskopar från England<br />
till Danmark. ... Över detta upprördes vår ärkebiskop Unwan.<br />
kap 57<br />
Han (Ol<strong>av</strong> Haraldsson <strong>av</strong> Norge; 1015-1030) hade också hos sig många biskopar <strong>och</strong><br />
präster från England, med hjälp <strong>av</strong> vilkas förmaningar <strong>och</strong> undervisning han själv vände<br />
sitt hjärta till att söka Herren, <strong>och</strong> han uppdrog också åt dem att vägleda hans undersåtar.<br />
Bland dem var Sigfrid, Grimkil, Rudolf <strong>och</strong> Bernhard berömda för lärdom <strong>och</strong><br />
kraftansträngningar. På kungens befallning besökte dessa också Sverige, Götalandet <strong>och</strong><br />
alla öar som ligger bortom Nordanlandet.<br />
kap 58<br />
Den andre Olov (Skötkonung) sägs ha utmärkt sig för en lika stor kärlek till religionen i<br />
Sverige. I sin <strong>av</strong>sikt att omvända sina undersåtar till kristendomen lade han ned stor möda<br />
på att riva det hedniska Uppsalatemplet, beläget mitt i sveonernas land. Hedningarna,<br />
som med rädsla såg hans <strong>av</strong>sikter, sägs ha träffat ett <strong>av</strong>tal med sin kung <strong>av</strong> den<br />
innebörden, att om han själv ville vara kristen fick han utöva sina kungliga befogenheter i<br />
det landskap i Sverige som han föredrog. När han där grundade en kyrka <strong>och</strong> införde<br />
kristen gudstjänst, fick han emellertid inte med våld tvinga någon invånare att <strong>av</strong>säga sig<br />
dyrkan <strong>av</strong> sina gudar, för så vitt denne inte självmant önskade omvända sig till Kristus.<br />
Kungen som var nöjd med denna överenskommelse, grundade en kyrka åt Gud samt<br />
inrättade ett biskopssäte i västra Götalandet, som ligger närmast danerna <strong>och</strong><br />
nordmännen. Det är det stora samhället Skara, för vilket, på den mycket fromme kung<br />
Olofs begäran, ärkebiskop Unwan vigde Thurgot som den förste biskopen. Denne man<br />
skötte energiskt sin mission bland hedningarna. Genom sin verksamhet vann han de två<br />
namnkunniga götiska folkstammarna för Kristus. Under förmedling <strong>av</strong> denne biskop<br />
sände kung Olof ofantliga gåvor till ärkebiskop Unwan.<br />
kap 59<br />
Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med<br />
sin gemål <strong>och</strong> sitt folk. Den ena <strong>av</strong> dem, som föddes <strong>av</strong> en bihustru, fick namnet Emund.<br />
Den andre, Anund, som kungen hade <strong>av</strong>lat med sin lagliga gemål, fick trons <strong>och</strong> nådens<br />
tillnamn Jacob. Han var visserligen ung till åren men överträffade alla sina föregångare i<br />
visdom <strong>och</strong> fromhet. Ingen kung var så älskad <strong>av</strong> sveonernas folk som Anund.<br />
kap 61<br />
Men Ol<strong>av</strong> (Haraldsson), som satte allt sitt hopp till Gud, började på nytt krig för att<br />
betvinga <strong>av</strong>gudadyrkarna. Sålunda samlade han dels från sveakungen, vars dotter var hans<br />
gemål, dels från folken på öarna en mycket stor mängd krigsmän <strong>och</strong> lyckades återerövra<br />
sitt land med vapenmakt.<br />
217
kap 62<br />
Ryktet berättar att vid samma tid (1020-tal) en man vid namn Wolfred från England,<br />
driven <strong>av</strong> kärlek till Gud, hade kommit till Sverige <strong>och</strong> med stor förtröstan predikat Guds<br />
ord för hedningarna. När han genom sin predikan hade omvänt många till kristen tro, tog<br />
han sig för att uttala sin förbannelse över en <strong>av</strong> folkets <strong>av</strong>gudar vid namn Tor, vars<br />
bildstod var uppställd på hedningarnas tingsplats. Samtidigt grep han en yxa <strong>och</strong> högg<br />
stoden i bitar. För att han hade vågat göra detta blev han strax nedstucken <strong>och</strong> fick<br />
mängder med sår, <strong>och</strong> sände så sin själ, som var värdig martyrkronan, till himlen. De<br />
vilda människorna slet söner hans kropp, <strong>och</strong> sedan den skändats på flera sätt, dränkte de<br />
den i ett kärr.<br />
kap 64<br />
Vid denna tid vistades berömda predikanter hos ärkebiskopen (Libentius II; 1029-1032):<br />
biskoparna Odinkar den yngre från danerna, Sigfrid från Sverige <strong>och</strong> Rudolf från Norge.<br />
kap 66<br />
Ledningen <strong>av</strong> detta kloster (i Lüneburg) låg i händerna på götarnas biskop Gottskalk.<br />
kap 78<br />
... Man berättar om många strider mellan Sven (Estridsson) <strong>och</strong> Magnus (den gode <strong>av</strong><br />
Norge; 1035-1047). När Sven hade besegrats i alla dessa sjöslag (=c.1042), flydde han till<br />
sveonernas kung Anund.<br />
TREDJE BOKEN<br />
N<br />
kap 15<br />
är detta hade inträffat (Anm. att danerna förlorat England; 1042), gick sveonernas<br />
mycket fromme kung (Anund) Jacob ur tiden, <strong>och</strong> hans broder Emund slemme<br />
efterträdde honom. Denne var son till en <strong>av</strong> Olovs (Skötkonung) frillor, <strong>och</strong> fastän han<br />
hade blivit döpt bekymrade han sig inte mycket om vår religion. Han hade hos sig en viss<br />
biskop Osmund, som inte lydde under något kyrkligt överhuvud <strong>och</strong> vars uppfostran en<br />
gång <strong>av</strong> Sigfrid, nordmännens biskop, hade uppdragits åt skolan i Bremen. Men glömsk<br />
<strong>av</strong> dessa välgärningar beg<strong>av</strong> han sig senare till Rom för att bli biskopsvigd, <strong>och</strong> när han<br />
<strong>av</strong>visats därifrån, reste han runt som en vagabond till den ena platsen efter den andra <strong>och</strong><br />
lyckades så till sist bli vigd <strong>av</strong> en polansk ärkebiskop. Därpå kom han till Sverige <strong>och</strong><br />
påstod sig <strong>av</strong> påven ha blivit vigd till ärkebiskop för detta land. Men när vår ärkebiskop<br />
skickade sina sändebud till kung (Emund) Gamle. Påträffade de där den nämnde<br />
omkringresande Osmund, som på ärkebiskopligt vis lät bära ett kors framför sig. De fick<br />
också höra, att han förförde de ännu nyomvända vilda folken genom oriktig undervisning<br />
i vår tro. Skrämd som han var <strong>av</strong> sändebudens närvaro, förmådde han genom sedvanlig<br />
list att få folket <strong>och</strong> kungen att <strong>av</strong>visa dem, föregivande att de inte hade påvlig bekräftelse<br />
på sitt uppdrag. ... När sändemännen sålunda hade blivit <strong>av</strong>visade <strong>av</strong> sveonerna, sägs<br />
en viss man - jag vet inte om det var en brorson eller en styvson till kungen - ha följt dem<br />
till vägs under tårar <strong>och</strong> ödmjukt anbefallt sig åt deras böner. Han hette Stenkil. Denne<br />
som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd dem gåvor <strong>och</strong> såg till att<br />
de välbehållna kunde passera bergstrakterna i Sverige <strong>och</strong> komma fram till den helgonlika<br />
drottning Gunhild (=Guda, dotter till Anund Jacob), som, efter att ha blivit skild från<br />
danernas kung (Sven Estridsson) på grund <strong>av</strong> sin släktskap med honom, nu levde utanför<br />
Danmark <strong>och</strong> ägnade sig åt gästfrihet <strong>och</strong> andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt<br />
emot sändebuden, som om de hade skickats <strong>av</strong> Gud, <strong>och</strong> sände med dem stora gåvor till<br />
ärkebiskopen.<br />
skolie (nr 66): Gunhild, Anunds änka är inte densamma som Gude, som Thora dödade.<br />
218
ANM: Sven Estridssons första hustru Gunhild (dog 1054) var dotter till Sven jarl <strong>av</strong><br />
Norge, men uppgiften <strong>av</strong>ser hans andra hustru Guda dotter till Anund Jacob även om<br />
namnet är omkastade i skolien. Det upplösta äktenskapet bör ha skett ungefär då Anund<br />
dog, <strong>och</strong> detta kan vara orsaken till sammanblandingen med hans änka.<br />
I skolie nr 72 (kap 21) sägs att Guda dödades med gift <strong>av</strong> Svens frilla Thora.<br />
kap 16<br />
Under tiden nådde Guds hämnande hand sveonerna, som hade <strong>av</strong>visat sin biskop. Först<br />
sändes en son till kungen vid namn Anund åstad för att utvidga riket, <strong>och</strong> när han hade<br />
kommit till Kvinnolandet, som jag tror är amazonernas land, omkom både han <strong>och</strong> hans<br />
trupper <strong>av</strong> det gift, som dessa blandade i källvattnet. Vidare träffades sveonerna, jämte<br />
andra olyckor, <strong>av</strong> en sådan torka <strong>och</strong> missväxt, att de skickade sändebud till ärkebiskopen<br />
för att få tillbaka sin biskop, varvid de lovade bot <strong>och</strong> bättring samt folkets omvändelse.<br />
Över detta gladde sig ärkebiskopen <strong>och</strong> g<strong>av</strong> hjorden på dess begäran dess villige herde.<br />
När denne sedan kom till sveonernas land, blev han mottagen med så stor glädje <strong>av</strong> alla,<br />
att han vann hela värmlänningarnas folkstam för Kristus <strong>och</strong> även sägs ha utfört<br />
underverk bland folket. Vid samma tid dog sveonernas kung Emund, <strong>och</strong> efter honom<br />
uppsattes hans brorson Stenkil, som jag ovan talat om, på tronen. Denne var trogen<br />
Herren Jesus Kristus, <strong>och</strong> alla våra bröder, som besökte detta land, kunde vittna om hans<br />
gudsfruktan. När herr ärkebiskopen Adalbert i ett ståtligt tal, såsom han brukade, beskrev<br />
allt detta som hade hänt sveonerna under hans tid (ärkebiskop i Bremen 1043-1072), var<br />
han noga med att tillfoga en syn som biskop Adalvard (i Skara) hade haft, i vilken han<br />
blev uppmanad att inte dröja att gå åstad <strong>och</strong> predika evangelium.<br />
kap 51<br />
(Hamburg plundras <strong>och</strong> raseras <strong>av</strong> sl<strong>av</strong>erna.) ... Fördrivandet <strong>av</strong> ärkebiskopen <strong>och</strong><br />
(hertig) Gottskalks död inträffade alltså inom ett enda år, nämligen ärkebiskopens<br />
tjugoandra ämbetsår (1064/1065). Om jag inte tar miste, förebådade den hemska komet<br />
(=Halleys komet), som just detta år blev synlig vid påsktid (=år 1066), att dessa olyckor<br />
skulle drabba oss.<br />
kap 53<br />
I sveonernas land <strong>av</strong>led vid samma tid (c.1066) den mycket fromme kung Stenkil. Efter<br />
honom kämpade två med namnet Erik om kungamakten, <strong>och</strong> i detta krig skall alla<br />
svenskarnas stormän ha stupat. Båda kungarna omkom också då. När hela kungasläkten<br />
sålunda var fullständigt utdöd, både ändrades förhållandena i riket <strong>och</strong> stördes<br />
kristendomen där i hög grad. De biskopar som ärkebiskopen hade låtit viga för detta land<br />
stannade hemma <strong>av</strong> fruktan för förföljelser. Endast biskopen i Skåne hade hand om<br />
götarnas kyrkor, <strong>och</strong> sveonernas jarl Gnif styrkte sitt folk i den kristna tron.<br />
skolie (nr 84): Sedan de två med namnet Erik hade stupat i striden, uppsattes kung<br />
Stenkils son Hallsten på tronen. När denne snart hade blivit fördriven, tillkallades Anund<br />
från Ryssland, <strong>och</strong> sedan också han hade <strong>av</strong>satts, valde sveonerna en viss Hakon (röde),<br />
vilken tog den unge Ol<strong>av</strong>s moder till äkta.<br />
ANM: Håkan röde kan ha gift sig med Elisabeth, dotter till Jaroslaw I <strong>av</strong> Kiew, tidigare<br />
gift med Harald hårdråde <strong>av</strong> Norge (1047-1066), vilka fick sonen Ol<strong>av</strong> kyrre (född 1050;<br />
norsk kung 1069-10<strong>93</strong>)<br />
kap 54<br />
Han (Sven Tveskägg) hade nämligen litterär bildning <strong>och</strong> var mycket frikostig mot<br />
främlingar <strong>och</strong> skickade sina egna klerkar för att predika i hela Sverige <strong>och</strong> i<br />
nordmännens land samt på öarna i denna del <strong>av</strong> världen. Genom hans sannfärdiga <strong>och</strong><br />
välformulerade framställning fick jag veta, att under hans tid många människor bland de<br />
vilda folken hade omvänts till kristen tro, <strong>och</strong> att vidare åtskilliga såväl i Sverige som i<br />
219
Norge hade lidit martyrdöden. ”Bland dessa”, sade han, ”fanns en utländsk man vid<br />
namn Erik, som, när han predikade bland de längst upp boende sveonerna, vann<br />
martyrkronan genom att bli halshuggen.<br />
FJÄRDE BOKEN<br />
A.<br />
nsgar var den förste missionären, sedan kom Rimbert, därefter Unni, <strong>och</strong> nu krävdes<br />
A<br />
det att han själv (Adalbert; 1043-1072) blev den fjärde evangelisten i ordningen. ...<br />
Denna resa, som han redan öppet planerade, lät han i rättan tid övertala sig att <strong>av</strong>stå från,<br />
<strong>av</strong>rådd <strong>av</strong> danernas mycket kloke kung.<br />
B.<br />
... Han (Adalbert) vigde nämligen många biskopar för Danmark, Sverige <strong>och</strong> Norge <strong>och</strong><br />
öarna i h<strong>av</strong>et (Island, Grönland, Orkney m.m.).<br />
E.<br />
”Adalbert, den helige romerska <strong>och</strong> apostoliska stolens representant, ärkebiskop över alla<br />
Nordens folk <strong>och</strong> ovärdig ledare <strong>av</strong> kyrkan i Hamburg, hälsar Wilhelm, biskop i<br />
Roskilde. Jag skulle med glädje ha emottagit bud om att ni hade kommit eller sänt ett<br />
ombud från er till den synod som jag har beslutat <strong>av</strong>hålla i Slesvig. Men härom vill jag<br />
tala en annan gång. Nu däremot önskar jag, att ni, min broder, inte skall vara okunnig om<br />
vilken förtret biskop Adalvard (den yngre) har vållat mig, vilken jag har vigt till biskop för<br />
kyrkan i Sigtuna med er som vittne, då ni ju var närvarande vid hans vigning. Då det vilda<br />
folket inte önskade ha honom som överhuvud, företog han sig att lägga beslag på kyrkan i<br />
Skara. Jag ber er därför, att ni skall skicka mitt sändebud, som är på väg dit, till biskopen<br />
i Dalby.”<br />
F.<br />
Antalet män, som ärkebiskopen (Adalbert) invigde för mission bland hedningarna, är<br />
ganska stort. ... För Sverige invigde han sex: Adalvard <strong>och</strong> Acilin, vidare Adalvard <strong>och</strong><br />
Tadiko <strong>och</strong> därtill Simeon <strong>och</strong> munken Johannes.<br />
skolie (nr 94): Adalvard den äldre sattes i spetsen för båda Götalanden, Adalvard den<br />
yngre sändes till Sigtuna <strong>och</strong> Uppsala, Simeon till skridfinnarna <strong>och</strong> Johannes till öarna i<br />
det baltiska h<strong>av</strong>et.<br />
G.<br />
Av påven fick han (Adalbert) vidare den hedrande särställningen, att den apostoliske<br />
herren överlät all sin bestämmanderätt på honom <strong>och</strong> hans efterföljare, så att han själv<br />
överallt i Norden, på de platser där det syntes lämpligt, ofta mot kungarnas vilja<br />
upprättade biskopsdömen <strong>och</strong> invigde till biskopar dem <strong>av</strong> sina kaplaner, som han<br />
önskade välja ut.<br />
BESKRIVNING AV NORDENS ÖAR<br />
kap 1<br />
(Danmark: Från Slesvig till Ålborg är det 5-7 dagsresor.) ... Det (Hedeby) ligger vid en<br />
vik <strong>av</strong> Östersjön som invånarna kallar Slien, ... Från dess hamn brukar skepp löpa ut till<br />
sl<strong>av</strong>ernas land <strong>och</strong> till Sverige <strong>och</strong> Baltikum, ja ända till det grekisk-katolska landet (=<br />
t.ex. Ryssland).<br />
220
kap 5<br />
(Själland är två dagsresor lång <strong>och</strong> nästan lika bred. Dess mycket stora samhälle är<br />
Roskilde, danernas kungasäte.)<br />
kap 6<br />
Där (i Danmark) finns gott om guld, som samlats genom sjörövarfärder. Dessa sjörövare,<br />
som invånarna kallar vikingar, våra landsmän däremot askomanner, betalar skatt till den<br />
danske kungen för att få tillåtelse att ta byte från de vilda folkslag som bor i stort antal<br />
runt detta h<strong>av</strong>. Därför händer det också att de gentemot sina egna landsmän missbrukar<br />
den frihet, som de har fått beträffande fiender. De är helt trolösa mot varandra, <strong>och</strong> så<br />
snart en <strong>av</strong> dem har tagit en annan tillfånga, säljer de honom utan förbarmande som sl<strong>av</strong><br />
antingen till en vän eller till en främling.<br />
... det (Skåne) är nu fullt <strong>av</strong> kyrkor. Skåne är två gånger så stort som Själland - det har<br />
nämligen 300 kyrkor, medan Själland sägs ha hälften så många, Fyn tredjedelen. ...<br />
(landet ”öster” om Skåne, utgör gränsen mot sveonernas land.)<br />
kap 9<br />
Denne högsinnade man (biskop Egino i Dalby; 1060-1072) sägs också vid den tid, då en<br />
svår förföljelse mot de kristna uppblossade i Sverige, ofta ha besökt kyrkan i Skara <strong>och</strong><br />
övriga trogna, därför att de inte hade någon herde. Han tröstade dem som hade kommit<br />
till tro på Kristus <strong>och</strong> förkunnade ihärdigt Guds ord för de icke troende. Där högg han<br />
också den vittberömda statyn <strong>av</strong> Frey i stycken. På grund <strong>av</strong> dessa märkliga <strong>och</strong> kraftfulla<br />
insatser hölls gudsmannen i fortsättningen i stor ära hos den danske kungen. När sedan<br />
fete Henrik (biskop i Lund) <strong>av</strong>lidit, fick han ledningen <strong>av</strong> Skånes bägge stiftsområden, det<br />
i Lund <strong>och</strong> det i Dalby. Han tog snart sitt säte i Lund.<br />
kap 11<br />
Vad angår bredden (på Östersjön; <strong>av</strong>ser här Skagerack, Kattegatt) anmärker Einhard att<br />
den ingenstans överskrider hundra romerska mil (15 mil) men befinns vara smalare på<br />
många ställen. Detta kan man se vid början <strong>av</strong> denna h<strong>av</strong>sbukt, vars inlopp från Oceanen<br />
(Nordsjön) mellan danernas udde Ålborg eller Vendel <strong>och</strong> Nordlandets klippor (västra<br />
Sverige?) är så trångt, att båtar lätt kan segla över det på ett dygn.<br />
kap 12<br />
"Runt om detta h<strong>av</strong>”, säger Einhard, ”bor många olika folk. Danerna <strong>och</strong> sveonerna, som<br />
vi kallar nordmän, bebor nordkusten <strong>och</strong> alla öar i h<strong>av</strong>et. Vid sydkusten bor sl<strong>av</strong>er, ester<br />
<strong>och</strong> åtskilliga andra stammar.<br />
kap 14<br />
Men om vi vänder tillbaka till det baltiska h<strong>av</strong>ets mynning i norr, möter vi först<br />
nordmännen, därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, <strong>och</strong> öster därom bebor<br />
götarna ett vidsträckt område upp till Birka. Därefter kommer sveonerna, som härskar<br />
över stora landområden ända fram till Kvinnolandet. ... De som känner dessa trakter<br />
påstår att det finns människor som landvägen farit från sveonernas land ända till<br />
Grekland. Men en sådan färd är omöjlig med tanke på de vilda folk som måste passeras.<br />
Därför riskerar man hellre en resa till sjöss.<br />
kap 16<br />
I denna h<strong>av</strong>sarm (Östersjön, Kattegatt, Skagerack) finns många öar, som samtliga<br />
behärskas <strong>av</strong> daner <strong>och</strong> sveoner, vartill kommer några som hålls <strong>av</strong> sl<strong>av</strong>erna. ... Den<br />
åttonde, som ligger helt nära Skåne <strong>och</strong> Götaland, heter Holm (sannolikt Bornholm), en<br />
mycket känd dansk hamn <strong>och</strong> en säker ankarplats för de skepp som brukar fara till de<br />
vilda folkslagen <strong>och</strong> till de grekisk-katolska områdena. ... Längre in finns ännu flera<br />
221
öar, som ligger under sveonernas herr<strong>av</strong>älde. Den största <strong>av</strong> dem är Kurland. Den har en<br />
längd <strong>av</strong> åtta dagsresor. Dess mycket grymma befolkning skys <strong>av</strong> alla på grund <strong>av</strong> dess<br />
ivriga <strong>av</strong>gudadyrkan. Där finns gott om guld <strong>och</strong> präktiga hästar. Alla hus är fulla <strong>av</strong><br />
hednapräster, spåmän <strong>och</strong> trollkarlar, vilka också är klädda som munkar. Hela världen,<br />
särskilt spanjorer <strong>och</strong> greker, hämtar orakelsvar där. ... Man har dessutom upplyst mig<br />
om att flera andra öar finns i detta h<strong>av</strong>. En <strong>av</strong> dessa är det stora Estland, inte mindre än<br />
den som vi nyss talade om. ... Denna ö skall ligga nära Kvinnolandet, medan den<br />
förutnämnda inte ligger långt från sveonernas Birka.<br />
skolie (nr 123 till kap 19): När sveonernas kung Emund hade sänt sin son Anund till<br />
Skytien för att utvidga sitt välde, kom denne sjövägen fram till Kvinnolandet. Kvinnorna<br />
blandade genast gift i källvattnet <strong>och</strong> bragte på så sätt kungen själv <strong>och</strong> hans här om livet.<br />
Detta har jag även omtalat tidigare. Det är biskop Adalvard själv som har berättat det för<br />
mig, <strong>och</strong> han försäkrade att dessa <strong>och</strong> andra uppgifter var sanna.<br />
kap 20<br />
Där, säger han (Martianus), bor geter, daker, sarmater, alaner, neutrer, geloner,<br />
antropofager, troglodyter. Av medlidande med deras villfarelse bestämde vår ärkebiskop<br />
Birka som huvudort för dessa folk. Det ligger i centrum <strong>av</strong> sveonernas land, mitt emot det<br />
sl<strong>av</strong>iska samhället Jumne, <strong>och</strong> har lika långt till alla kuster vid detta h<strong>av</strong>. Den förste <strong>av</strong><br />
våra landsmän, som han vigde för samhället Birka, var abboten Hiltin, som han själv ville<br />
skulle heta Johannes.<br />
skolie (nr 126): Man kan segla från danernas Skåne till Birka på fem dagar. På samma<br />
sätt tar det fem dagar att segla från Birka till Ryssland.<br />
kap 21<br />
Nordlandet (Norge) knappt kan genomfaras på en månad, medan sveonernas land<br />
svårligen låter sig passeras på två månader. ”Detta”, sade han (Sven Estridsson), ”har jag<br />
själv kunnat konstatera, när jag en gång under kung (Anund) Jacob i tolv år (c.1035-<br />
1047) gjorde krigstjänst i dessa länder, som bägge är omgivna <strong>av</strong> mycket höga berg,<br />
särskilt Nordlandet, som med sina fjäll omsluter sveonernas land.” ... De vägrar inte ens<br />
biskoparna att deltag i deras offentliga folkförsamling, som hos dem kallas WARPH<br />
(”warc, warh, warch, warph”). Där lyssnar de ofta villigt till talet om Kristus <strong>och</strong> den<br />
kristna religionen.<br />
kap 22<br />
Sveonernas stammar är många, utmärkta i fråga om styrka <strong>och</strong> vapenföring, <strong>och</strong><br />
dessutom framstående krigare både till häst <strong>och</strong> till sjöss. Därför ser det ut som om de<br />
genom sin kraft blir herrar över övriga nordiska folk. Kungar har de <strong>av</strong> gammal ätt, men<br />
deras makt beror <strong>av</strong> folkets vilja.<br />
kap 23<br />
Av Sveriges folkstammar bor de götar, som kallas de västliga, närmast oss. Det finns också<br />
östliga götar. Västergötland gränsar till danernas provinser Skåne. Därifrån skall man på<br />
sju dagar kunna nå götarnas stora samhälle Skara. Därpå sträcker sig Östergötland utmed<br />
det baltiska h<strong>av</strong>et ända till Birka. <strong>Götar</strong>nas förste biskop var Thurgot, den andre<br />
Gottskalk, som prisas som en vis <strong>och</strong> god man, bortsett från att han stannade hemma <strong>och</strong><br />
föredrog overksamhet framför möda. Som den tredje biskopen invigde vår ärkebiskop<br />
Adalvard den äldre, en i sanning berömvärd man. När han sedan kom till folken utanför<br />
vårt rike, levde han så som han lärde. Ty genom ett heligt leverne <strong>och</strong> en god<br />
undervisning sägs han ha vunnit en stor mängd hedningar för den kristna tron. ... Efter<br />
honom invigde ärkebiskopen för dessa landskap en viss Acailinus, som inte kunde uppvisa<br />
något annat som var värdigt biskopstiteln än en väldig kroppshydda. Då han älskade<br />
222
köttets bekvämligheter, stannade han i vällevnad i Köln ända till sin död, medan götarna<br />
förgäves skickade bud efter honom.<br />
skolie (nr 135): Ehuru danska <strong>och</strong> engelska biskopar predikade i Sverige före dessa, blev<br />
Thurgot vigd speciellt för Götaland, med säte i Skara.<br />
skolie (nr 136): När Adalvard den yngre vid denna tid kom till Götaland, fann han sin<br />
namne vara sjuk. Fylld <strong>av</strong> sorg ordnade han med dennes begr<strong>av</strong>ning <strong>och</strong> skyndade sedan<br />
till Sigtuna. Men när han sedermera blev fördriven <strong>av</strong> hedningarna, följde han en<br />
inbjudan att återvända till Skara. Vår ärkebiskop gillade emellertid inte detta utan kallade<br />
honom tillbaka till Bremen med den motiveringen, att han hade brutit mot de kanoniska<br />
reglerna.<br />
kap 24.<br />
Mellan Nordlandet <strong>och</strong> sveonernas land bor värmlänningar, finnvedingar (”finnedi,<br />
finnwedi”) <strong>och</strong> andra folk. De är nu kristna <strong>och</strong> hör till Skarakyrkan. Norrut i<br />
gränslandet mellan sveoner <strong>och</strong> nordmän bor skridfinnarna, som påstås löpa fortare än<br />
vilda djur. Deras stora samhälle heter Hälsningland, för vilket ärkebiskopen utsåg Stenfi<br />
som den förste biskopen, vilken han med en ändring <strong>av</strong> namnet kallades Simeon.<br />
Förutom de nämnda finns det tallösa andra svenska stammar, om vilka vi vet att endast<br />
götarna, värmlänningarna <strong>och</strong> en del <strong>av</strong> skridfinnarna har blivit omvända till<br />
kristendomen.<br />
kap 25<br />
Jag skall nu ge en kort beskrivning <strong>av</strong> sveonernas land eller Sverige: i väster innefattar det<br />
götarna <strong>och</strong> samhället Skara, i norr värmlänningarna med skridfinnarna, som styrs från<br />
Hälsingland, i söder det förut omtalade baltiska h<strong>av</strong>et i hela dess längd. Där ligger det<br />
stora samhället Sigtuna.<br />
kap 26<br />
Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället<br />
Sigtuna. I detta tempel, som är helt <strong>och</strong> hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder <strong>av</strong> tre<br />
gudar. Den mäktigaste <strong>av</strong> dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom<br />
sitter Oden <strong>och</strong> Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i<br />
luften <strong>och</strong> råder över åska <strong>och</strong> blixt, vind <strong>och</strong> regn, solsken <strong>och</strong> gröda. Oden, det vill säga<br />
raseriet, styr krigen <strong>och</strong> ger människan kraft att bekämpa sina fiender. Den tredje, Frej,<br />
skänker de dödliga fred <strong>och</strong> njutning. De förser också hans bildstod med en väldig<br />
stående manslem. Oden framställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor<br />
däremot med sin spira tycks likna Jupiter. De dyrkar också till gudar upphöjda<br />
människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. I den helige Ansgars<br />
levnadsbeskrivning kan man läsa att de gjorde så med kung Erik.<br />
skolie (nr 138): Nära detta tempel står ett mäktigt träd, som sträcker ut sina grenar vitt<br />
<strong>och</strong> brett <strong>och</strong> som alltid är grönt, både vinter <strong>och</strong> sommar. Ingen vet <strong>av</strong> vilken art det är.<br />
Där finns också en källa, vid vilken hedningarna brukar offra <strong>och</strong> i vilken man brukar<br />
kasta ned en levande människa. Om denna inte återfinns, går folkets önskan i uppfyllelse.<br />
skolie (nr 139): En guldkedja omger templet. Den hänger över husets tak <strong>och</strong> strålar<br />
mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark,<br />
har berg placerade omkring sig liksom en teater.<br />
kap 27<br />
De har tilldelat alla sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller<br />
hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår, till Oden, om ett<br />
bröllop skall firas, till Frej. Vart nionde år (=9-års cykeln <strong>av</strong>ser vart åttonde år korrekt<br />
översatt) brukar man dessutom i Uppsala fira en gemensam fest med deltagande <strong>av</strong> folk<br />
från alla sveonernas landskap. Ingen har lov att utebli från denna fest. Kungar <strong>och</strong><br />
223
folkstammar, alla <strong>och</strong> envar sänder sina gåvor till Uppsala, <strong>och</strong> de som redan har antagit<br />
kristendomen måste köpa sig fria från deltagande i dessa ceremonier, något som är<br />
grymmare än varje annat straff. Offerriten tillgår på följande sätt: <strong>av</strong> varje levande varelse<br />
<strong>av</strong> manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna.<br />
Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig <strong>av</strong> hedningarna,<br />
att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd <strong>av</strong> de offrade kropparnas död <strong>och</strong><br />
förruttnelse. Där hänger också hundar <strong>och</strong> hästar jämte människor, <strong>och</strong> en <strong>av</strong> de kristna<br />
har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. För övrigt<br />
sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger, som är<br />
oanständiga <strong>och</strong> därför bäst bör förtigas.<br />
skolie (nr 140): När nyligen sveonernas mycket gudfruktige kung Anund vägrade att<br />
fullgöra folkets offer till <strong>av</strong>gudarna, sägs han ha blivit fördriven ur sitt rike <strong>och</strong> lämnat<br />
tinget i glädje över att han hade ansetts värdig att utstå vanära för Jesu namns skull.<br />
(ANM. Uppgiften kan <strong>av</strong>se den Anund som valdes till kung c.1066 men som <strong>av</strong>böjde<br />
erbjudandet sedan han vägrat blota.)<br />
skolie (nr 141): I nio dagar firades festmåltider <strong>och</strong> dylika offerhögtider. Varje dag<br />
offrar de en människa jämte djur dessutom, så att det på nio dagar blir sjuttiotvå levande<br />
varelser som offras. Detta offer äger rum vid vintersolståndet.<br />
(ANM. Felaktigt översatt, det datum som anges är vårdagjämningen.)<br />
kap 29<br />
Han (ärkebiskop Adalbert i Bremen) vigde för detta område (vid Uppsala) Adalvard den<br />
yngre från domkapitlet i Bremen, en man som utmärkte sig genom lärdom <strong>och</strong> redbar<br />
karaktär. Under medverkan <strong>av</strong> sändebud från den berömde kung Stenkil (c.1060-1066)<br />
upprättade han för honom ett biskopssäte i samhället Sigtuna, som ligger på en enda<br />
dagsresas <strong>av</strong>stånd från Uppsala. Man kommer dit på följande sätt: från danernas Skåne<br />
kan man segla på fem dagar till Sigtuna eller Birka: ty de ligger nära varandra. Men om<br />
man reser landvägen från Skåne genom götarnas land <strong>och</strong> över Skara, Tälje <strong>och</strong> Birka, når<br />
man Sigtuna först efter en månads förlopp.<br />
kap 30<br />
Adalvard kom alltså till Sverige glödande <strong>av</strong> iver att predika evangelium, <strong>och</strong> på kort tid<br />
omvände han alla invånare i Sigtuna <strong>och</strong> dess omnejd till kristendomen. Han <strong>av</strong>talade<br />
också med den högvördige biskop Egino i Skåne att de gemensamt skulle besöka det<br />
bekanta hednatemplet som kallas Uppsala för att pröva om de där kunde bringa Kristus<br />
någon frukt <strong>av</strong> sin möda. De var villiga att med glädje utstå all slags pina, om blott det<br />
hus nedrevs, som är centrum för den vilda vantron. När detta nedbrutits eller ännu hellre<br />
nedbränts, skulle nämligen följden bli att hela befolkningen omvände sig. När den<br />
fromme kung Stenkil hörde att denna <strong>av</strong>sikt hos Guds bekännare med ogillande<br />
omtalades bland folket, fick han dem med sluga ord att <strong>av</strong>stå från sin <strong>av</strong>sikt. Han<br />
försäkrade nämligen att de genast skulle bli dömda till döden <strong>och</strong> han själv bli <strong>av</strong>satt<br />
eftersom han släppt in ogärningsmän i landet. Då skulle alla de som nu trodde lätt<br />
återfalla i hedendomen, såsom man nyligen sett att det skedde i sl<strong>av</strong>ernas land.<br />
Biskoparna fogade sig efter kungens argument <strong>och</strong> reste i stället runt till alla götarnas<br />
samhällen, där de slog söner <strong>av</strong>gudabilder <strong>och</strong> därpå vann många tusen hedningar för<br />
kristendomen. När Adalvard därefter <strong>av</strong>lidit, insatte ärkebiskopen hos oss i hans ställe en<br />
viss Tadiko från Ramelsloh, som <strong>av</strong> kärlek till buken hellre ville svälta hemma än vara<br />
apostel utomlands. Dessa upplysningar om sveonernas land <strong>och</strong> dess religiösa seder må<br />
räcka.<br />
kap 32<br />
På många platser i Nordlandet (Norge) <strong>och</strong> Sverige utgörs även de som äger<br />
boskapshjordar <strong>av</strong> högättade män, som likt patriarkerna lever <strong>av</strong> sina händers arbete.<br />
224
kap 33<br />
Om man går ombord på ett fartyg i danernas Ålborg eller Vendel, kan man på en dag<br />
segla över till (Oslo-)Viken, ett samhälle hos nordmännen. Därefter seglar man till vänster<br />
utmed Norges kust <strong>och</strong> når på femte dagen det samhälle, som heter Trondheim.<br />
kap 34<br />
Men eftersom kristendomen ganska nyligen har införts bland nordmännen <strong>och</strong><br />
sveonerna, har ännu inga stift fått fasta gränser, utan alla biskopar som accepterats <strong>av</strong><br />
kung <strong>och</strong> folk uppbygger gemensamt kyrkan, reser runt i landet, vinner så många de kan<br />
för kristendomen <strong>och</strong> vägleder dem så länge de lever, utan att <strong>av</strong>undas varandra.<br />
* * *<br />
Codex Ashburnham 1554 (Florenslistan)<br />
Skriven c:a 1100 med anledning <strong>av</strong> behovet <strong>av</strong> en särskild lista över den katolska kyrkans alla<br />
biskopsdömen inför en påvlig upprättelsebulla år 1104. Här ingår uppgifter om kyrkoprovins, dess<br />
ärkebiskopssäte <strong>och</strong> biskopssäte..<br />
ORIGINALTEXT:<br />
Prouincia danorum.<br />
Metropolis ciuitas lunda.<br />
Nomina ciuitatum in dania.<br />
Ciuitas. Lunda. Roskeada. Othensia. Hethabia. Ripa. Arosa. Vibiarga. Birgila.<br />
Nomina ciuitatum in norgueca.<br />
Alpsa. Biargina. Nithirosa.<br />
Nomina ciuitatum in suethia.<br />
Scara. Lionga. Kaupinga. Tuna. Strigin. Sigituna. Arosa.<br />
Nomina insularum.<br />
de regno sueuorum.<br />
Gothica australis. Gothica occidentalis. Guasmannia. Suder mannia. Nerh. Tindia. Fedundria.<br />
Atanht. Guthlandia.<br />
Guarandia. Findia. Hestia. Helsingia. Guarmeland. Teuste.<br />
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -<br />
ÖVERSÄTTNING <strong>och</strong> TOLKNING:<br />
Danernas kyrkoprovins.<br />
Ärkebiskopssäte: Lund.<br />
Biskopssäten i Danarike:<br />
Biskopssäte Lund, Roskilde, Odense, Hedeby, Ribe, Århus, Viberg, Børglum.<br />
Biskopssäten i Norge (Norrvägen):<br />
Biskopssäte Oslo, Bergen, Nidaros.<br />
225
Biskopssäten i Svitjod:<br />
Biskopssäte Skara, Ljunga, Köping, Tuna, Strängnäs, Sigtuna, Aros.<br />
Västergötland, Östergötland, Västmanland, Södermanland, Närke, Tiundaland,<br />
Fjädrundaland, Attundaland.<br />
Namn på landsdelar (som är tillgängliga sjövägen?) för svearnas rike:<br />
Gotland, Värend, Finnveden, Estland, Helsingland, Värmland, (Tjust).<br />
* * *<br />
Anm.<br />
Ljunga = Liungaköping = Linköpinga<br />
Köping =Söderköping eller Köping på Öland ?<br />
Tuna = Stora Tuna i Dalarna eller Tuna i Hälsningland, men inte Eskilstuna.<br />
Aros = Västra Aros = Västerås<br />
Utifrån den mall med kolumner som skrivaren har haft finns det anledning att omtolka<br />
var placeringen <strong>av</strong> rubriken för Sverige har stått i originalet.<br />
• Jämfört med Adam <strong>av</strong> Bremens lista från 1070, som inrymmer de 4 stiften Skara,<br />
Halsingland, Sigtuna <strong>och</strong> Birka har visa förändringar skett vid övergången till 7 stift<br />
år 1100.<br />
• Skara har delats <strong>och</strong> gett upphov till Liunga (senare Linköping).<br />
• Halsingland <strong>av</strong>ser <strong>och</strong> Tuna i Dalarna eller Stora Tuna i Hälsingland.<br />
• Sigtuna har delats <strong>och</strong> gett upphov till Västra Aros (Västerås), <strong>och</strong> eventuellt<br />
Strängnäs.<br />
• Birka ersattes <strong>av</strong> ”Köping” (på Öland eller någon ort som slutar på -köping i<br />
Östergötland). Kan ha ersatts <strong>av</strong> Strängnäs i ett senare skede.<br />
• Tjust (eller T<strong>av</strong>asteland) är troligen ett senare tillägg.<br />
Tore Nybergs geografiska tolkning, förenklad:<br />
• Biskoparna med residens i Skara, Linköping <strong>och</strong> "Köping" sörjer för kristendomen i<br />
sina stift samt på Gotland, i Värend, Finnveden <strong>och</strong> i Estland.<br />
• Biskoparna med residens i Tuna <strong>och</strong> Strängnäs sörjer för kristendomen i sina stift<br />
samt i Hälsingland <strong>och</strong> Värmland.<br />
• Biskoparna med residens i Tiundaland, Fjädrundaland <strong>och</strong> Attundaland (= blivande<br />
Uppland) sörjer för kristendomen i sina stift samt i Tjust eller T<strong>av</strong>asteland.<br />
(Egen tolkning: Birka, Köping <strong>och</strong> Tjust hör ihop stiftsmässigt).<br />
* * *<br />
226
KONRAD <strong>av</strong> Eberbach<br />
Exordium magnum Cisterciense<br />
Skrivet på 1190-talet i Clairvaux<br />
Detta kapitel handlar om Gerhard, Alvastra klosters förste abbot. Kronologi:<br />
1143 - Alvastra <strong>och</strong> Nydala kloster grundläggs.<br />
1150 - Varnhems kloster grundläggs, efter tidigare försök först på Lurö <strong>och</strong> sedan i Lugnås.<br />
S<br />
edan den väldige örnen med de vida vingarna <strong>och</strong> de många fjädrarna, den store<br />
fader Bernhard, stor genom sina förtjänster, stigande i höjden på den heliga<br />
kontemplationens vingar, prydd med en mångfald dygder, hade planterat cederns<br />
märg, det är från den gudomliga nådens höjd, i Malörtdalens öken, på det att samma dal<br />
genom botens bitterhet måtte förvandlas till en härlig dal (= Clara Vallis = Clairvaux), så<br />
började snart detta munkliv utplanteras över många vatten, det är, böja skilda nationers<br />
nackstyva <strong>och</strong> stolta viljor, liksom svallande blåa böljor, till den sanna fromhetens övning.<br />
Då alltså samme vördade fader ville ha någon frukt bland de nordliga trakternas folk<br />
liksom bland övriga nationer, så sände han på anhållan <strong>av</strong> en from kvinna, drottningen <strong>av</strong><br />
Sverige, ett brödrakonvent till dessa trakter. De utsedda munkarna <strong>och</strong><br />
lekmannabröderna ber emellertid förfärade Bernhard att få slippa att resa till dessa<br />
<strong>av</strong>lägsna <strong>och</strong> barbariska nejder. Men Bernhard förebrår dem: Vad betyder detta, älskade<br />
bröder? Vad gör ni? Varför bedrövar ni min själ med dessa oförståendiga tårar <strong>och</strong><br />
böner? Är det då min vilja, som jag följer i detta ärende, <strong>och</strong> icke snarare Guds, som vi<br />
alla bör lyda?<br />
Då låg där bredvid kyrkokärl <strong>och</strong> skruder, som bröderna skulle föra med sig. Och för att<br />
göra dem vissa på, att detta tal var utgånget från Herren, tar då Bernhard en skål <strong>av</strong> det<br />
slag, som prästen använder för handtvagning under mässan, trycker sitt finger mot botten<br />
<strong>av</strong> skålen <strong>och</strong> säger: Se, detta skall vara er till ett tecken, att Guds Ande har sänt er.<br />
<strong>Ett</strong> under sker: kopparkärlet visar en tydlig buckla efter fingret. Munkarna fröjdar sig, då<br />
de ser detta påtagliga tecken på Guds nåds närhet; <strong>och</strong> ehuru de icke utan bävan i hjärtat<br />
kunde gå till de <strong>av</strong>lägsna folken i Nordens kyla, så hoppades de dock i from tillförsikt, att<br />
samma Guds nåd, på grund <strong>av</strong> vår helige faders förtjänster <strong>och</strong> förböner, skulle ledaga<br />
dem. Och skålen bevaras som ett vittnesbörd om underverket med den största vördnad i<br />
det sedan anlagda klostrets lönnkammare.<br />
Nu fanns där bland de andra en ung broder <strong>av</strong> ädel natur <strong>och</strong> duvolik enfald, vid namn<br />
Gerardus, bördig från staden Utrecht i Tyskland. Hans smärta var otåligare än de andras,<br />
<strong>och</strong> han sade med tårar till gudsmannen Bernhard: Helige fader, jag olycklige yngling<br />
lämnade mitt fädernehem, försakade allt, som i denna världen kunde vara mig<br />
eftersträvansvärt <strong>och</strong> kärt, <strong>och</strong> kom <strong>av</strong> kärlek till munklivet till dig, fader, i hopp att få<br />
njuta <strong>av</strong> din ljuva närhet, uppfostras genom din lära <strong>och</strong> ditt exempel, få hjälp <strong>av</strong> dina<br />
förtjänster <strong>och</strong> böner <strong>och</strong> under denna heliga skaras skugga skyddas från frestelsernas<br />
storm <strong>och</strong> de ungdomliga begärelsernas hetta, <strong>och</strong> - vad jag med all makt åtrår - få här<br />
227
land våra på denna kyrkogård vilande bröders heliga kroppar bida den yttersta dagen.<br />
Och se, du kastar mig idag bort från ditt ansikte, jag förlorar gemenskapen med denna<br />
heliga krets, <strong>och</strong> till råga på allt skall jag berövas min efterlängtade gr<strong>av</strong>. För detta är det,<br />
just för detta, som jag så bittert sörjer, ty mitt hjärta är bedrövat i mig.<br />
Då fattade Bernhard medlidande med den unge brodern <strong>och</strong>, förutseende med profetisk<br />
ande vad som skulle ske femtio år efteråt, tröstade han honom <strong>och</strong> sade: Gå, käre son, dit<br />
den Helige Ande värdigas sända dig, <strong>och</strong> arbeta på Herrens åker som en trogen arbetare.<br />
Jag lovar <strong>och</strong> tillförsäkrar dig i Herrens namn, att du, som du önskar, skall få dö i<br />
Clairvaux <strong>och</strong> hos oss bida den himmelse brudgummens härliga ankomst. Den unge<br />
brodern fröjdade sig storligen, då han fick den fromme faderns löfte som underpant på<br />
sin längtans uppfyllelse, <strong>och</strong> drog så åstad med de andra.<br />
I det kloster, som man grundade, tjänade han först nitiskt som prior <strong>och</strong> syssloman <strong>och</strong><br />
blev sedan upphöjd till abbot. Ehuru han, heter det, ogärna uppsteg till denna höga<br />
värdighet, då han hellre ville frälsas på en ringa post än råka i fara på en hög, prydde han<br />
den dock, sedan han mottagit den, med glansen <strong>av</strong> den frommaste umgängelse. Men då<br />
på grund <strong>av</strong> prästernas fåtalighet knappast någon <strong>av</strong> landets barn blev omvänd till<br />
munklivet, sände Herren sin trogne tjänare från Tysklands <strong>och</strong> Englands trakter kunniga<br />
<strong>och</strong> förståndiga personer, genom vilka det nu i det riket grundade regelbundna<br />
ordenslivet på tillbördigt sätt växte <strong>och</strong> bar frukt bland folk, som väl hade hört namnet<br />
munk, men förut icke sett någon sådan. Men herr abboten själv överlämnade åt sin<br />
syssloman, som hette Abraham, en förståndig man, hela klostrets skötsel i världsliga ting<br />
<strong>och</strong> alla yttre ärenden <strong>och</strong> ägnade sig helt <strong>och</strong> hållet åt de andliga uppgifterna: att söka<br />
vinna själar, att befinnas vaksam <strong>och</strong> omsorgsfull i gudstjänsten, att vara trägen i<br />
kroppsarbete, då han hade tillfälle därtill, <strong>och</strong> ävenså i läsning, att icke taga sig några<br />
företrädesrättigheter framför de andra i <strong>av</strong>seende på levnadssätt <strong>och</strong> att i allt beflita sig<br />
om att vara ett föredome för sina bröder i fromhet <strong>och</strong> i regelns iakttagande. Men om en<br />
påtaglig nödvändighet krävde, att han för några ärendens skull gick ut ur klostret,<br />
uppträdde han inför världsliga personer med all tukt <strong>och</strong> höviskhet på ett så imponerande<br />
sätt, att såväl konungen som furstarna i det landet respekterade <strong>och</strong> vördade honom som<br />
en verklig gudsman, rådfrågade honom i mycket, innan de handlade, <strong>och</strong> hörde honom<br />
gärna. Och jarlen i det landet, en driftig <strong>och</strong> mäktig man, böjde sig i vördnad för den<br />
helige mannen <strong>och</strong> ödmjukade sin furstliga värdighet för hans helighets höghet till den<br />
grad, att han stundom sade till sina vänner: Vid varje tillfälle, då jag märker, att abbot<br />
Gerardus ser mig, skakas jag <strong>av</strong> sådan fruktan, som om alla mitt hjärtas hemliga <strong>och</strong><br />
fördolda ting låge öppna för hans ögon.<br />
Då han nu varit abbot i fyrtio år <strong>och</strong> var gammal <strong>och</strong> bräcklig, nedbruten <strong>av</strong> flera<br />
sjukdomar, <strong>och</strong> bröderna började be honom att utse sin gr<strong>av</strong>plats hos dem, där han vistats<br />
så länge, sade han bestämt nej därtill; han måste enligt Bernhards löfte dö <strong>och</strong> begr<strong>av</strong>as i<br />
Clairvaux. De menade, att han inte skulle kunna tåla vid resan. Han skulle knappast<br />
kunna komma levande ens till Danmark. Men han svarade förtröstansfullt: Guds ord är<br />
starkt <strong>och</strong> mäktigt, levande <strong>och</strong> verksamt, <strong>och</strong> det är det som, ingjutet i mina öron genom<br />
den vördnadsvärde mannen, givit i mitt hjärta som underpant det goda hopp, som bär<br />
mig; det skall också på denna resa bereda en lyckosam utgång; sörj ni bara för att utföra<br />
mina föreskrifter.<br />
Man anordnar åt honom en bärstol mellan två hästar, <strong>och</strong> underbart nog lyckas man föra<br />
honom den långa vägen från jordens ändar över så många h<strong>av</strong> <strong>och</strong> floder till Clairvaux,<br />
där han, efter att ha legat någon tid på sjukhuset, med en god bekännelse uppg<strong>av</strong> andan<br />
<strong>och</strong> fick sin efterlängtade gr<strong>av</strong> vid sidan <strong>av</strong> Humbertus, som i livstiden älskat honom<br />
228
mycket. Men när konungen <strong>av</strong> Sverige fick höra om hans död, betygade han med suckan,<br />
att hans land <strong>och</strong> rike icke varit värdigt att mottaga de heliga benen <strong>av</strong> en sådan man.<br />
* * *<br />
Narratiuncula de fundatione minasterii<br />
Vitae scholae in Cimbria (Vitskölskrönikan)<br />
Skriven omkring 1100-talets slut<br />
K<br />
onung Sverker i Sverige <strong>och</strong> drottning Wluidis (=Ulfhild) inkallade på S:t Bernhards<br />
tid från Clairvaux två munkkonvent <strong>och</strong> grundade två kloster, Alvasta - det<br />
första <strong>av</strong> alla abbotstift så i Sverige som i Danmark, Norge <strong>och</strong> Tyskland - <strong>och</strong><br />
Lwdrae (=Lurö). På grund <strong>av</strong> dennas ös fattigdom överflyttade man snart till en<br />
skogstrakt, som heter Lwgnås (=Lugnås.) Därifrån flyttades klostret med dess abbot<br />
Henrik <strong>av</strong> en förnäm kvinna, Sigrid, till en rik gård som hette Varnhem. Och intill denna<br />
dag är detta kloster dotter till Alvastra.<br />
Anm.<br />
1.) De två första klostren var Alvastra <strong>och</strong> Nydala. Från Alvastra utgick c:a 1145 en grupp<br />
<strong>av</strong> de nyinkomna munkarna <strong>och</strong> de grundade en kloster på Lurö.<br />
2.) I Tyskland fanns redan cistercienskloster.<br />
3.) Troligen byggdes klostret i Lugnås på Bos klosteräng.<br />
Efter en kort tid fördrev Sigrid åter, på inrådan <strong>av</strong> en mäktig man, munkarna från<br />
Varnhem. Hon drabbades då genast genom Guds dom <strong>av</strong> spetälska <strong>och</strong> blindhet, vilket<br />
föranledde henne att återkalla munkarna, återge dem gården <strong>och</strong> bedja dem, att hon<br />
såsom botgöring för sin synd skulle få leva under sitt återstående liv <strong>av</strong> kvarlevorna från<br />
deras bord, vilket man också lovade henne. Efter hennes död började hennes släkting,<br />
drottning Kristina, gemål till konung Erik <strong>av</strong> Sverige, att på allt sätt trakassera munkarna<br />
för att få dem bort <strong>och</strong> komma i besittning <strong>av</strong> gården. Genom hennes exempel fattade<br />
också det kringboende folket hat till dem <strong>och</strong> behandlade dem med hån <strong>och</strong> förakt.<br />
Slutligen sände drottningen bud till abbot Henrik, att han skulle riva ned ett stort hus, i<br />
vilket han själv brukade skriva mässböcker, <strong>och</strong> flytta det till ett annat ställe som hon<br />
anvisade. Då beslöt abboten att resa till generalkapitlet (= i Citeaux, år 1157) för att<br />
sedan, efter att ha inhämtat abbotarnas råd, vända sig till påven <strong>och</strong> genom interdikt få<br />
bukt med drottningens illvilja. När han så färdades genom Danmark, hölls i Roskilde en<br />
stor synod under presidium <strong>av</strong> konung Valdemar <strong>och</strong> ärkebiskop Eskil. Henrik berättade<br />
då för Eskil sitt ärende. Emedan det icke rådde endräkt utan misstro mellan dem, hade<br />
den bäste <strong>av</strong> dem, Valdemar, givit Gud ett löfte att grunda ett cistercienskloster, om han<br />
blev hjälpt ur farorna för sitt liv. Slutet blev också, att han undgick Svens försåt, som<br />
drabbade Knut, <strong>och</strong> med Guds hjälp besegrade <strong>och</strong> dödade Sven. Men Eskil, som förstod<br />
att Henrik var en lärd <strong>och</strong> hedervärd man <strong>och</strong> ju för övrigt alltid var en munkarnas vän,<br />
anbefallde ivrigt Henrik åt Valdemar såsom lämplig abbot för det utlovade klostret<br />
229
(=Vitsköl på Jylland). Konungen fann rådet gott, <strong>och</strong> Henrik, som ville finna en plats för<br />
sig <strong>och</strong> sina bröder, där de kunde tjäna Gud, ställde sig gärna till hans förfogande, varpå<br />
Valdemar få dagar efteråt sände män till Jylland för att visa Henrik sina arvegods där <strong>och</strong><br />
låta honom bland dessa utvälja en lämplig plats för det nya klostret. Efter noggrann<br />
undersökning valde Henrik Vitsköl <strong>och</strong> skickade sedan bud <strong>och</strong> brev till Varnhem för att<br />
inbjuda alla munkarna till den nya plats, som Herren hade givit dem i Danmark.<br />
Anm. Resan till Citeaux inställdes efter synoden i Roskilde, i april 1158.<br />
Vid den tiden var Gerhard, andre abbot i Alvastra, en helig <strong>och</strong> rättrogen man, närvarande<br />
i Varnhem. Denne helige fader g<strong>av</strong>, i betraktande <strong>av</strong> de många vedervärdigheter,<br />
som klostret lidit, munkarna frihet att draga till Danmark eller stanna kvar. 22 munkar<br />
<strong>och</strong> flera konverser drog då till Danmark, medförande kalkar, böcker, silver, skrudar <strong>och</strong><br />
boskap; de flesta <strong>och</strong> bästa <strong>av</strong> dem kom dock senare tillbaka till Varnhem. Då därefter<br />
konung Erik <strong>och</strong> drottning Kristina på grund <strong>av</strong> munkarnas <strong>av</strong>resa från Varnhem var<br />
mildare stämda med <strong>av</strong>seende på platsen, ditförde Gerhard till dem, som återkommit från<br />
Danmark, även andra munkar från Alvastra, så att de skulle bli fulltaliga, <strong>och</strong> förordnade<br />
till deras abbot Laurentius, en i gudomliga <strong>och</strong> mänskliga ting framstående man. Och så<br />
blev Varnhem, som en tid stått öde, åter bebott. Gud allsmäktig <strong>och</strong> jungfru Maria ske<br />
tack <strong>och</strong> lov därför. Amen.<br />
* * *<br />
BRYNIOLF ALGOTSSON<br />
Sankta Helena<br />
År 1288 skrev biskop Bryniolf ett officium, utifrån en berättelse som han själv skrivit år 1281, i ett<br />
försök att få Helena (eller Elin) heligförklarad, vilket misslyckades. Hon firades den 31 juli men<br />
under slutet <strong>av</strong> medeltiden den 30 juli, men bara i Skara stift. Helena bör ha levt i slutet <strong>av</strong> 1000talet<br />
eller början <strong>av</strong> 1100-talet. Hon blev lokalt helgonförklarad år 1164 under namnet Sankta<br />
Helena. De flesta <strong>av</strong> offren <strong>och</strong> gåvorna kom till Skövde kyrka där hon gr<strong>av</strong>lagts. Först med<br />
reformationen <strong>av</strong>bröts denna hyllning till Helena.<br />
Sammandrag:<br />
Elin (eller Helena) hette en rik kvinna som anammat kristendomen när den ännu var ny i<br />
landet. Hon gifte sig med en förnäm man, men efter sin mans död vigde hon sitt liv åt<br />
Gud med böner <strong>och</strong> fasta istället för att gifta om sig. Detta trots att hon ännu var<br />
förhållandevis ung. Därtill lät hon på egen bekostnad bygga en stor del <strong>av</strong> kyrkan i<br />
Skövde. I Götene by fick hon en drömsyn, som förutsade vad som skulle hända. Det<br />
föreföll henne som om kyrkan på denna ort tillsammans med henne själv, som stod inne i<br />
kyrkan, flög bort till Skövde. Genom gudomlig ingivelse tolkade hon denna drömsyn så<br />
att hon skulle dö i Götene men begr<strong>av</strong>as i Skövde, vilket också sedan inträffade. Då den<br />
förhall, som finns mellan tornet <strong>och</strong> långhuset i Skövde kyrka, höll på att byggas, <strong>och</strong><br />
några frågade vad detta mellanrum skulle tjäna till, svarade hon: "Gud ska giva er något<br />
230
helgon, vars reliker lämpligen kunna läggas här." Detta sade hon om sig själv, ty just på<br />
detta ställe gr<strong>av</strong>lades hon.<br />
Helgonens kyrkor blev uppbyggda <strong>och</strong> hednatemplen blev nedrivna <strong>och</strong> de lundar<br />
nedhöggs där man förut framburit offer åt hedna gudar. En förnäm man som äktat Elins<br />
dotter, hatade sin hustru så bittert att han plågade henne med hårda ord <strong>och</strong> slag. Men<br />
husets tjänare lade sig i försåt för sin husbonde <strong>och</strong> dräpte honom. Hans släktingar ansåg<br />
att det var meningslöst att hämnas på tjänaren, <strong>och</strong> beskyllde istället Elin för att ha<br />
anstiftat mordet. Hon valde då att vallfärda till Jerusalem. Väl hemma igen fortsatte<br />
hennes fiender att trakta efter hennes liv. En dag, när hon för att vinna <strong>av</strong>lat vandrade till<br />
invigningen <strong>av</strong> Götene kyrka, kastade sig några <strong>av</strong> hennes motståndare över henne,<br />
tillfogade henne sår <strong>och</strong> dräpte henne med svärd. Sedan fick hon ligga där. Hon dödades<br />
den 1 augusti. På hennes dödsdag gick efter solnedgången en blind man vägen fram, <strong>och</strong><br />
då han nalkades platsen för hennes lidande, såg den pojke som ledde honom hur det lyste<br />
liksom <strong>av</strong> ett brinnande ljus i en buske. När han såg närmare efter fann han den saliga<br />
Helenas <strong>av</strong>huggna finger jämte den ring hon fört med sig från det Heliga landet. När den<br />
blinde rörde vid fingret, fuktade handen i hennes blod <strong>och</strong> sedan förde handen till<br />
ögonen, fick han synen åter. Och när de som bar bort hennes kropp stannade en stund på<br />
vägen för att vila, vällde det fram en ny källa, den heliga Helenas källa. När sedan hennes<br />
heliga kropp blivit förd till Skövde <strong>och</strong> tvagen över den stora stenen på kyrkogården,<br />
rämnade denna sten i två stycken. Den del på vilken blodet hade droppat från hennes sår,<br />
reste sig upp, medan den andra på vilken blodet inte hade droppat, blev liggande på<br />
marken.<br />
En som varit stum från födseln <strong>och</strong> länge framhärdade i böner vid martyrens gr<strong>av</strong>, fick<br />
sin talförmåga fullständigt tillbaka. Vidare var det en döv, som led <strong>av</strong> svår dövhet. När<br />
han åkallade martyren återg<strong>av</strong> hon hörseln åt hans döva öron. Och en spetälsk som blivit<br />
förd till martyrens gr<strong>av</strong> <strong>och</strong> länge framhärdade i tårar där, renades helt <strong>och</strong> hållet. Även<br />
en halt som anropat martyrens hjälp återvände med friska ben <strong>och</strong> fötter. Det hände<br />
också att en stenhuggare vid den heliga Helenas kyrka flydde vapenlös <strong>och</strong> oskyldig från<br />
några fiender som hade dragna svärd. Han anropade martyren om hjälp <strong>och</strong> fienderna<br />
kunde endast skada kläderna på mannen. När de såg att de inte kunde uträtta sitt ärende,<br />
vände de om <strong>och</strong> dräpte strax med samma svärd en annan som kom emot dem. De<br />
angrep på nytt stenhuggaren men drabbades <strong>av</strong> sådan blindhet att de inte kunde se<br />
honom.<br />
* * *<br />
231
ISRAEL ERLANDSSON<br />
Vita Beati Erici (Erik den heliges liv)<br />
Erik den heliges officiella legend.<br />
Erik stammade från den ädlaste svenska ätt. I sin ungdom lade han en säker grund till sin<br />
dygd <strong>och</strong> kunskap <strong>och</strong> äktade Kristina, dotter till Inge, Sverige konung. Vid konung<br />
Sverkers död år 1141 (Anm. ska vara 1156) blev han uteslutande för sin sällsynta dygds<br />
skull uppsatt på tronen genom folkförsamlingens val i överensstämmelse med detta<br />
konungarikes urgamla lagar. Hans första omsorg i sin upphöjda <strong>och</strong> farliga ställning var<br />
att sörja för sin själ. Erik späkte med stort allvar sin kropp med fastor <strong>och</strong> vakor för att<br />
hålla sin fiende i köttet själen underdånig <strong>och</strong> för att bereda sig till de heliga övningar <strong>och</strong><br />
himmelska kontemplationer <strong>och</strong> böner, vilka voro hans fröjd. Outtröttligt skipade han för<br />
dem rättvisa, särskilt för de fattiga, vilkas klagan alltid nådde hans öra <strong>och</strong> som han<br />
skyddade mot nöd <strong>och</strong> förtryck. Ofta besökte han i egen person fattiga <strong>och</strong> sjuka <strong>och</strong> g<strong>av</strong><br />
dem rika allmosor. Nöjd med sitt fadersarv pålade han inga skatter. Han byggde kyrkor<br />
<strong>och</strong> tyglade med signade lagar sina undersåtars råa <strong>och</strong> barbariska seder. De ständiga<br />
infallen i hans rike <strong>av</strong> de <strong>av</strong>gudadyrkande finnarna nödgade honom att dra i fält mot<br />
dessa. Han besegrade dem i ett stort slag, men efter segern grät han bitterliga vid åsynen<br />
<strong>av</strong> de döda fiendekroppar som täckte fältet, emedan dessa dräpts odöpta. När man<br />
underkuvat Finland, sände han S:t Henrik, biskop i Uppsala, att förkunna Kristi tro för<br />
det vilda vantrogna folket, som vars apostel han kan anses. Bland denne gode konungs<br />
undersåtar fanns vissa Belials söner, som gjorde narr <strong>av</strong> hans fromhet, halsstariga<br />
<strong>av</strong>gudadyrkare som de voro.<br />
Förblindad <strong>av</strong> drömmen om Sveriges krona ställde sig den danske kungasonen Magnus i<br />
spetsen för dessa onda missnöjda <strong>och</strong> uppviglade dem att taga sin härskares liv. Den<br />
helige konungen hörde mässan dagen efter himmelsfärdens fest, då han fick underrättelse<br />
om att upprorsmännen gripit till vapen <strong>och</strong> tågade mot honom. Lugnt svarade han:"Låt<br />
oss <strong>av</strong>sluta mässoffret, resten <strong>av</strong> gudstjänsten skall jag fira på en annan ort!" Efter mässan<br />
befallde kung Erik sin själ i Guds hand, gjorde korsets tecken <strong>och</strong> gick ensam ut i spetsen<br />
för sin livvakt för att skona stadsborna, som voro redo att offra sina egna liv för hans. De<br />
sammansvurna störtade mot honom, vräkte honom <strong>av</strong> hästen <strong>och</strong> högg <strong>av</strong> honom<br />
huvudet med månget ovärdigt förlöjligande <strong>av</strong> hans tro. Hans död inträffade 18 maj<br />
1151(Anm. ska vara 1160). Gud hedrade hans gr<strong>av</strong> med många järtecken. Intill denna<br />
dag ligger hans helgade lik oförmultnat i Uppsala. Sankte Erik ärades i alla dagar som<br />
Sveriges rikes helge patronus. Han lät samla konungarikets gamla lagar i en bok som hette<br />
Konung Eriks lag. Hans själ är bland Guds heliga.<br />
* * *<br />
232
Eskilslegenden<br />
Den helige mannen Eskil vigdes till biskop inom det kyrkoområde som heter Nordanskog<br />
(Anm. norr om Kolmården). Men medan han där vakade med Guds kraft uppstod hos<br />
några vantrogna människor en häftig <strong>av</strong>oghet mot trons kämpe konung Inge, som då höll<br />
spiran över Sveriges rike. När de fått klart för sig, att han aldrig skulle tillstädja vad<br />
otillständigt var (Anm. riksblotet), samlade de en här, besegrade konungen <strong>och</strong> jagade<br />
honom från riket. Efter att ha fördrivit sin kristne furste valde de sig en <strong>av</strong>gudadyrkare<br />
<strong>och</strong> tog till konung en otrogen vid namn Sven, ovärdig konunganamnet <strong>och</strong> med skäl<br />
kallad Blod-Sven, enär han tillstadde dem dricka djurblod, som offrats åt <strong>av</strong>gudarna, <strong>och</strong><br />
själv åt <strong>av</strong> offerköttet.<br />
Sedan Inge fördrivits samlades de otrogna kring kung Sven i Strengja (Anm. Strängnäs),<br />
där de slaktade oxar <strong>och</strong> får <strong>och</strong> blotade till <strong>av</strong>gudarna. De firade där ett stort hedniskt<br />
gille. På den tiden bodde biskop Eskil i Fors (Anm. Eskilstuna nuvarande stadskyrka). När<br />
han fick höra vad som stod på, tog han sina klerker med sig<strong>och</strong> trädde inför<br />
<strong>av</strong>gudadyrkarna. Då de vägrade lyssna till honom, anropade han Gud om ett under,<br />
varefter ett väldigt oväder bröt löst <strong>och</strong> förstörde blotaltarna <strong>och</strong> offren, men Eskil fick ej<br />
en droppe på sig. Nu angrep blotarna den helige, då de menade att han övade trolldom.<br />
En siare vid namn Spå-Bodde träffade honom i huvudet med en sten, en annan slog med<br />
yxa in hans hjärnskål. Några hövdingar ryckte bort honom <strong>och</strong> förde honom halvdöd<br />
inför konungen, vilken fällde hans dödsdom. De förde honom då till den dal där sedan<br />
predikarbrödernas kloster byggdes, <strong>och</strong> fullbordade med stenslag hans martyrium.<br />
* * *<br />
233