Vem var Birgitta Ohlsson? - Amanda Ekberg

<strong>Vem</strong> <strong>var</strong> <strong>Birgitta</strong><br />

<strong>Ohlsson</strong>?<br />

Av: <strong>Amanda</strong> <strong>Ekberg</strong><br />

Ett maskinskrivet brev direkt adresserat till<br />

chefsåklagare Anders Helin inkommer i mars<br />

1988, samma dag han meddelat att en ny<br />

rättegång inom kort skall hållas mot läkarna. I<br />

brevet, <strong>var</strong>s avsändare kallar sig <strong>Birgitta</strong><br />

<strong>Ohlsson</strong>, återges Obducentens erkännande: han<br />

har gråtande beskrivit för <strong>Birgitta</strong> att han<br />

mördat Catrine da Costa. Men inte endast<br />

henne, han har också tagit livet av sin före detta<br />

fru och ett flertal andra kvinnor. Erkännandet<br />

har inför <strong>Birgitta</strong> <strong>Ohlsson</strong> hulkats fram år 1984.<br />

Hennes brev stödjer professor Jovan Rajs teori<br />

om att Obducenten (tillsammans med<br />

Allmänläkaren) mördat och styckat da Costa,<br />

och även att han med all sannolikhet också är<br />

en perverterad och skoningslös, blodtörstig<br />

seriemördare utan samvete. Men vem <strong>var</strong><br />

denna <strong>Birgitta</strong> <strong>Ohlsson</strong>, som nu genom sina<br />

uppgifter - eventuellt avgörande bevisning, som<br />

hon suttit och tryckt på under fyra år! – ville få<br />

(främst) Obducenten bakom lås och bom, för<br />

att beskydda svenska folket?<br />

Innan brevet från <strong>Birgitta</strong> <strong>Ohlsson</strong> når<br />

Anders Helin har Teet Härm och Thomas<br />

Allgén suttit inlåsta i isoleringsceller under<br />

nästan sex månader. I svenska folkets ögon har<br />

Härm <strong>var</strong>it en iskall styckmördande obducent<br />

sedan han inför chockade kollegor greps på sitt<br />

arbete 1984. Allgén har, sedan han efter<br />

gedigna påtryckningar från sin före detta fru<br />

greps av polis 1987, <strong>var</strong>it en incestidkande<br />

fader till allmänläkare, <strong>var</strong>s sjuka sexuella<br />

lustar fått honom att tillsammans med Härm<br />

mörda och stycka Catrine da Costa. Det här är<br />

uppfattningar om för de flesta obekanta män,<br />

som skall komma att bestå för resten av deras<br />

liv, om än Allmänläkaren och Obducenten den<br />

tjugoandra mars 1988 försätts på fri fot.<br />

Mordåtalet mot dem saknar grund och har <strong>var</strong>it<br />

tvunget att läggas ned. Flera nämndemän och<br />

dessutom rättens själva ordförande <strong>Birgitta</strong><br />

Karlholm, har begärt få lämna rättegången.<br />

Frigivningen av de båda läkarna resulterar i<br />

ramaskri bland vårt lands invånare.<br />

Chefsåklagare Anders Helin beslutar först<br />

att inte väcka nytt åtal. Hans beslut upprör<br />

många, exempelvis forskaren och journalisten<br />

Hanna Olsson. Olsson, en helgjuten feminist<br />

som säger sig ha kunskap om<br />

prostitutonsvärlden, tar beslutet näst intill<br />

personligt. Hon har länge engagerat sig i<br />

kvinnofrågan och sedan hon har erfarenhet<br />

inom polismakten och som<br />

prostitutionsutredare går hon 1988 i tankarna<br />

kring att skriva en bok om de prostituerade<br />

kvinnornas hemska liv. Det eventuella (OBS!)<br />

mordet på Catrine da Costa utgör en grund<br />

Olsson för egen vinning skall ge sig hän åt att<br />

bygga vidare på. Det är hon som gör da Costafallet<br />

till en klass- och könsfråga. Hon är en av<br />

de aktörer som gör allt i sin makt för att<br />

politisera styckmordet, och jag anser hon har<br />

stor skuld i stigmatiseringen av Allmänläkaren<br />

och Obducenten. Olsson är vidare en av de<br />

figuranter i da Costa-utredningen <strong>var</strong>s<br />

deltagande och i fallet brinnande politiska<br />

engagemang, tyvärr resulterar i karriärs- och<br />

anseendemässig framgång.<br />

Hanna Olsson inblandar sig tidigt i<br />

rättegången mot de båda påstådda<br />

styckmördarna och bevakar fallet för Dagens<br />

Nyheter (kände Olsson kanske ”Margit”?).<br />

Olsson säger sig att på eget initiativ ha tagit<br />

kontakt med prostituerade kvinnor som hon<br />

menar påstår de <strong>var</strong>it vänner eller bekanta till<br />

Catrine. Med deras uppgifter i ryggen ringer

---

Olsson upp chefsåklagare Helin och ifrågasätter<br />

hans beslut om att inte ha låtit de prostituerade<br />

vittna i rättegången mot läkarna. Helin hade<br />

beslutat att de inte fick vittna eftersom han,<br />

enligt Olsson, ”inte vill smutskasta männen”<br />

och vidare inte vill ha ”några fladdriga vittnen”<br />

i rättegången. Det anser jag <strong>var</strong>a ett klokt beslut<br />

av Helin, kanske hans enda kloka beslut,<br />

bortsett lägga ned, den för övrigt<br />

skandaliserade, rättegången. Allmänt känt är ju<br />

att historien om Allmänläkaren och<br />

Obducenten som köttätande, sexualsadistiska<br />

monster blivit en skröna på<br />

Malmskillnadsgatan och att de kvinnor som<br />

sade sig ha information att lämna om särskilt<br />

Obducenten inte <strong>var</strong> tillförlitliga, då kvinnorna<br />

oftast <strong>var</strong> påverkade av narkotika. Dessutom<br />

anpassade de prostituerade gärna sina<br />

historier, precis som många andra, för att få<br />

dem mer lika den verklighet media tillsammans<br />

med poliskåren målat upp.<br />

Den tjugonionde mars 1988, en vecka efter<br />

att Allmänläkaren och Obducenten frigivits,<br />

publicerar Dagens Nyheter Olssons artikel ”Vad<br />

är motivet bakom mordet?” i vilken Olsson gör<br />

sin egen tolkning av da Costa-fallet och dess<br />

tillhörande rättegång. Per Lindeberg återger<br />

vad Olsson vill få fram i sin artikel: ”För att<br />

göra mordet på Catrine da Costa begripligt,<br />

måste åklagaren använda sig av de kunskaper<br />

om sexuellt perversa män, som prostituerade<br />

kvinnor hade” (Döden är en man, s. 226). Det<br />

vill säga (enligt mig): för att göra styckmordet<br />

begripligt, måste man lära av henne, alltså<br />

Olsson själv – inte som prostituerad utan som<br />

den så kallade sakkunnige. Hur pass sakkunnig<br />

Olsson egentligen är, kan ifrågasättas.<br />

Sakkunnig säkerligen om prostitutionsvärlden<br />

och de prostituerade kvinnornas situation, men<br />

knappast är hon professor i ämnet. Hon har –<br />

om än hon hävdar hon <strong>var</strong>it nära att själv en<br />

gång hamna på Malmskillnadsgatan – endast<br />

observerat den världen och dess invånare. I<br />

artikeln ”Vad är motivet bakom mordet?”<br />

angriper Olsson inte endast Helin utan också<br />

Rättsliga rådet. ”Hon förklarar att rådets<br />

experter blundat för vad mordet på Catrine da<br />

Costa egentligen handlade om. Rådet hade på<br />

felaktiga grunder kritiserat professor Jovan<br />

Rajs, den rättsmedicinske expert som avslöjat<br />

att det rört sig om ett lustmord utfört av<br />

personer med sadistiska och nekrofila böjelser”<br />

(Döden är en man, s. 226). Rajs är en tomte för<br />

sig och han behöver sin egen text. Det<br />

intressanta är att Olsson saknar expertis inom<br />

området hon ger sig in på, men ändå bedöms<br />

hennes ställningstagande som riktigt. Rätten<br />

har misstagit sig, mördarna är sadistiska<br />

nekrofiler – det kan man ju se på utförandet av<br />

styckningen (ett utlåtande av Rajs som kom att<br />

skrattas åt av Socialstyrelsen). Det är viktigt att<br />

poängtera att Olsson är journalist, inte<br />

rättsläkare. Visserligen är Rajs rättsläkare, men<br />

hans expertis kan ifrågasättas och betvivlas – i<br />

alla fall med anknytning till da Costa-fallet. Hur<br />

Olsson 1988 kan veta att Catrine da Costa fallit<br />

offer för ett lustmord är inte känt. Det hon<br />

grundar sig på, är Rajs ovetenskapliga och<br />

högst personliga utlåtande, ett yttrande fött ur<br />

rädsla och ur hopp om att få sin forna<br />

doktorand Teet Härm dömd för styckmordet –<br />

och därigenom få bort en konkurrent inom<br />

rättsmedicinen. Som sagt, filuren Rajs förtjänar<br />

en egen text. Nu tillbaka till ämnet.<br />

Hanna Olsson startar i mars 1988 (kanske<br />

tidigare) en, som Per Lindeberg kallar det,<br />

kampanj för att få Allmänläkaren och<br />

Obducenten fällda för styckmordet på Catrine<br />

da Costa. Da Costas styckade kroppsdelar har<br />

nu satts ihop till den vita häst Olsson rider på,<br />

en stark och välgödd springare på vilken hon<br />

kommer farande med sin feministiska fana<br />

hållen högt och stolt. Unga, politiskt<br />

engagerade feminister som tagit styckmordet<br />

personligt och som en skymf mot kvinnan och<br />

ett uttryck för det patriarkat hon lever i, rullar<br />

ut röda matten för Hanna Olsson, som med<br />

manteln buren av en mängd inte så

---

svårmanipulerade prostituerade, vilka vill ha<br />

rättvisa för sin medsyster Catrine.<br />

Chefsåklagare Helins privata tjänstetelefon<br />

börjar gå <strong>var</strong>m någon vecka efter han mottagit<br />

Hanna Olssons arga samtal. De som ringer är<br />

prostituerade kvinnor som alla säger sig ha<br />

information som talar för främst Obducentens<br />

skuld. Varför ringer de prostituerade direkt till<br />

Helin istället för att gå via polisen, som sig bör?<br />

Varför ringer de prostituerade precis i<br />

anslutning till Olssons samtal? Det är mycket<br />

märkligt. På grund av (men för Hanna Olsson:<br />

tack <strong>var</strong>e!) alla nyinkomna vittnen från<br />

Malmskillnadsgatan skall en ny rättegång mot<br />

läkarna hållas, och detta inom kort. Ett av<br />

dessa vittnen, en prostituerad kvinna som ringt<br />

till Helin mycket kort efter att Hanna Olsson<br />

kontaktat honom, kommer att agera bödeln<br />

med bilan under rättegången mot<br />

Allmänläkaren och Obducenten; hon sitter inne<br />

med Catrines dagböcker. Mer om det i en<br />

senare text.<br />

Det händer mycket i slutet av mars 1988.<br />

Samma dag som Hanna Olssons artikel<br />

publiceras i Dagens Nyheter, tillika den dag<br />

som chefsåklagare Helin besöker riksåklagaren<br />

för att berätta att en ny rättegång mot läkarna<br />

skall hållas, mottar chefsåklagaren det förut<br />

nämnda maskinskrivna expressmeddelandet<br />

från <strong>Birgitta</strong> <strong>Ohlsson</strong>. I detta som sagt<br />

personligen till Helin adresserade brev berättar<br />

”brevskri<strong>var</strong>en hur Obducenten gråtande<br />

bekänt för henne redan i juni 1984 hur han<br />

mördat flera kvinnor, däribland Catrine da<br />

Costa och sin fru” (Döden är en man, s. 226-<br />

227). ”Bevisen” mot Teet Härm är nu<br />

övervägande. Helin frångår sin tidigare<br />

inställning om att inte ha några ”fladdriga”<br />

vittnen i rättssalen. Han tror blint på de<br />

prostituerade och <strong>Birgitta</strong> <strong>Ohlsson</strong>s brev<br />

används som ett tillförlitligt bevis, även om det<br />

borde mottas med viss skepsis: trots att polisen<br />

i media går ut med en efterlysning av <strong>Birgitta</strong><br />

<strong>Ohlsson</strong> ger hon sig aldrig till känna och förblir<br />

anonym. Polisen gör inga försök att spåra<br />

brevet eller att jämföra den handskrivna<br />

adressen (obs. har ingen hundraprocentig källa<br />

till att adressen <strong>var</strong> handskriven, men en<br />

nittionioprocentig) med exempelvis Hanna<br />

Olssons…<br />

Den nya rättegången handlar inte om<br />

rättvisa utan om orättvisa. Den handlar inte om<br />

Catrine da Costa, den handlar om feminism.<br />

Inte heller handlar den om Teet Härm och<br />

Thomas Allgén, den handlar om mäns sexuella<br />

ursinne. Ur en realistisk synvinkel – en<br />

synvinkel som emellertid saknas i<br />

styckmordsrättegången – havererar inte helt<br />

överraskande rättegången. Inte ens <strong>Birgitta</strong><br />

<strong>Ohlsson</strong>s brev håller för en fällande dom, inte<br />

heller det helt överraskande, sett med de<br />

realistiska glasögonen på. Dessa glasögon tror<br />

jag bestämt Hanna Olsson aldrig prövat. Hon<br />

släpper år 1990 sin bok ”Catrine och rättvisan”,<br />

och där tar ett nytt kapitel, som jag inte ämnar<br />

vidröra än, i styckmordsrättegången vid.<br />

*<br />

För mig är det inte helt otroligt att de i den<br />

nya rättegången 1988 vittnande prostituerade<br />

kvinnorna inte hade en aning om att de<br />

begick brott genom att förmedla osanning<br />

(d.v.s. påhittade historier om deras vänskap<br />

med Catrine da Costa och allt vidare som<br />

deras vittnesmål innehöll, bland annat<br />

”information” om Teet Härm). Jag tror att de<br />

alla hade manipulerats av Hanna Olsson, hon<br />

stod där framför dem och förmedlade det<br />

feministiska initiativet, hon lät gatans kvinnor<br />

tro att Allmänläkaren och Obducenten och de<br />

historier som omslöt deras personer,<br />

representerade hela manssläktet. Det <strong>var</strong> dags<br />

att slå tillbaka: mansslakt för kvinnomakt.

---

”Det <strong>var</strong> knappast någon tillfällighet att så<br />

många prostituerade kvinnor samfällt och<br />

under en kort tid agerade för att förstärka<br />

misstankarna mot Teet Härm. […] Och att<br />

brevet från pseudonymen