Babben: ”Jag lärde mig tidigt att klara mig själv”

Kan man älska kor? Babben Larsson gör det. Och träd, särskilt lönn och platan. Kor, träd – samt en och annan lögn – räddade henne under barndomen.

Det finns en nyckelscen i den bok som Barbro ”Babben” Larsson nu har skrivit om sin barndom på den gotländska gården Busarve. Babben är 56 år, hennes mamma ska snart dö. Deras relation har inte alltid varit lätt. Minnen av kärlekslöshet flimrar förbi, hårda ord, örfilen som gjorde kinden lika febrig som skammen inför pojken som såg henne bli slagen, mammans skållheta kaffe som exploderade på Babbens arm.

Nu vakar hon, den yngsta av två döttrar. Hennes mamma säger, utan att titta upp:
”Jag vet att du och din syster inte alltid har varit så nöjda med hur jag har varit som mamma. Om du har något att säga, så gör det nu.”

Vad Babben svarar?

Jag ska återkomma till det.

Vi börjar emellertid en vårdag i Stockholm 2022. Tilde de Paula, TV4:s stora stjärna, ska spela in ett avsnitt av den talk show som sänds på lördagarna. Det är ett imponerande maskineri, en proffsig vänlighet får oss i publiken att klappa och skratta på rätt ställen. Vi har erbjudits kaffe och kakor, och får nu höra av studiomannen att vi rentav är ”hjärtat i produktionen”. Tilde de Paula frågar var vi kommer ifrån, berättar om egna år i Jönköping och Uppsala, och avslutar med orden: ”Vi studsar så bra tillsammans. Om någon säger något kul under programmet och man hör ett skratt eller fniss från er i publiken, ja, då lyfter man.”

En av kvällens gäster, Fredrik Wikingsson, är mer direkt, han skriker från tv-soffan:
”Stödskratta NU!”

Det hinner inte gå många sekunder in i programmet förrän man inser att vare sig han eller den andra gästen, Babben Larsson, behöver särskilt mycket stöd. För prata kan de, särskilt han. De är båda hålornas barn konstaterar de, avfolkningsbygdens ungar som valde att lämna för ett liv i Stockholm. Men, som Babben Larsson konstaterar:

– H-ordet får man bara använda om man själv kommer från en håla.

Känner de skuld? undrar Tilde de Paula. Ja, ibland. Ångrar de beslutet att flytta? Aldrig.

– Jag blev allergisk, säger Babben Larsson.

Fredrik Wikingsson frågar vilken typ av allergi som drabbade henne: pollen, hö, katt?

Hon svarar:

– Jag blev allergisk mot hela gården.

När Babben Larsson och jag möts några dagar senare ska hon förklara att den där allergin nog var psykosomatisk, att hon behövde den för att våga säga till sina föräldrar det de länge anat: ”Nej, jag ska inte ta över efter er. Jag vill inte bli bonde.”

Hennes storasyster hade givit samma besked. Den flera hundra år gamla släktgården som deras mamma – ensambarnet – fått att förvalta ville ingen längre ha.

– Kanske inte ens mamma ville på sin tid, men hon hade inte möjlighet att välja, säger Babben. Ibland tror jag att mamma hade varit mycket lyckligare om hon hade fått ta studenten, kanske läsa vidare på ­universitet. Hon var intelligent, snabb i tanken, stark.

Tilde de Paulas rosa tv-studio har ersatts av ett grönt mötesrum i Norstedts förlagshus. ­Kaffe och bulle serveras men Babben ber vänligt att den senare förpassas ur rummet eftersom hon är sockerberoende. Hela hennes känsloliv har reglerats med hjälp av mjöl och socker.

– När jag gick ut i livet som ung vuxen var jag så korskopplad i hjärnan att alla, precis alla, känslor ledde till mat. Sorg, ilska, rädsla – allt försökte jag döva genom att äta.

Vi har träffats för att tala om Barbro före Babben, en ljudbok som också ska bli text mellan hårda ­pärmar. Främst ska den nog emellertid höras. ­Babben Larssons röst måste vara en av de mest igenkända hos oss svenskar. Parlamentet, Bäst i test, På spåret, På minuten, Sommar i P1, Babben & Co är bara några av de program hon medverkat i, för att inte tala om alla föreställningar – och överallt med denna sjungande gotländska som hon fick rådet att göra sig av med under tiden på scenskolan i Stockholm.

Ungefär samtidigt som boken kommer, avslutar hon det andra, som hon säger, coronaprojektet. ­Musiken på jazzskivan jag får lyssna på klingar så sorgligt och ljuvligt nordiskt. Sjunger gör hon på rikssvenska. Varför? Det glömmer jag dessvärre att fråga. Vägen hem heter en av låtarna, och första raden lyder ungefär ”Här är stigen där jag gick som barn.”

– Jag tror att alla har en sådan stig, även om man har vuxit upp i stan. Vägen man gick hem – och bort.

Hennes levnads stig börjar på samma sjukhus där hennes mamma dör. Babben Larsson är 16 när hon flyttar hemifrån, och först i medelåldern börjar hon på allvar fundera över barndomen. Hennes förra bok, Jag vägrar dö nyfiken, kom 2010 och har en helt annan ton.

Varför skrev du Barbro före Babben?

– För att jag fick ett bokkontrakt. Så enkelt är det. I början visste jag inte alls vad den skulle innehålla. Resor, spridda minnen, som förra boken? Så poppade plötsligt pappa upp.

Men … den handlar ju mer om din mamma?

– Egentligen hade jag tänkt mig en kärleksbok om min pappa, men ju mer jag skrev om honom desto mer ekade sidorna efter mamma. Och vet du vad? Märkligt nog så var det först när jag skrev om henne som kritiken mot pappa tittade fram. Varför hade han inte reagerat? Varför hade han gått undan, blivit tyst? Eller exploderat i ilska?

Men, fortsätter hon:

– Jag kunde inte bara lyfta fram mammas negativa sidor. Det vore djupt orättvist. Hon var så mycket mer. Hennes intelligens, förmåga att driva gården, djuren, hushållet. Hon kunde så mycket, men ändå …

Är det en försoningsbok?

– Ja. Sju, åtta år innan mamma dog fick jag ­professionell hjälp att förstå henne. En terapeut gav mig nycklar som gjorde att jag kunde göra mamma mer begriplig. Hon var förmodligen narcissist med ­borderline-drag, fick jag veta.

Vad innebär det då? Att hon fick en diagnos, menar jag.

– Jo, att det som hände inte var någons fel. Inte mitt, inte mammas.

Den skevhet – jag hittar inget bättre ord – Babben Larsson tyckte sig uppleva som barn var kanske följden av en sjukdom, odiagnosticerad och obehandlad. Varför kände hon sig så ofta i vägen som liten? Varför kunde mamma sällan trösta? Utbrotten, ilskan, elakheterna, var kom de ifrån?

Frågan om elakhet leder in på ett stickspår, men vi fortsätter den vägen och hoppas så småningom komma tillbaka till familjen Larsson på gården strax utanför Dalhem.

– Ren elakhet har jag väldigt svårt att hantera, säger Babben Larsson. Den utan udd eller värme, när någon med flit sätter dit dig, trycker till. Jag har ett hästminne för sådana situationer, kanske har det med min barndom att göra. Jag gömmer minnet längst in i hjärtat och håller ett vakande öga, tänker att ”den här människan måste jag se upp med”.

Visst kan hon vara vass som komiker, menar hon, men alla är införstådda med att stand up är ett spel mellan henne och publiken. Reglerna är satta, håller man sig inom ramarna far ingen illa.

– Will Smith bröt mot den regeln på Oscarsgalan när han gick upp på scenen och smällde till konferenciern Chris Rock i ansiktet.

Cancelkulturen, säger hon, dagens beröringsskräck, är obarmhärtig. Det går blixtsnabbt. Du begår ett fel, och kan bli av med alla uppdrag.

– Allt du gjort tidigare saknar plötsligt betydelse. Du blir ingen.

Vad skulle Smith ha gjort då, menar du?

– Suttit kvar och flinat förstås, eller på sin höjd ropat något. Nu vällde otyglad vrede fram inför ­miljontals tittare. Han kommer att ångra smällen resten av sitt liv, tror jag.

Är det något du tänker på i ditt jobb, cancelkulturen menar jag?

– Jag tror att alla vi komiker förhåller oss till den i dag, på olika plan.

Hon berättar om tv-programmet Bäst i test där hon och kollegan David Sundin utsätter ­kända personer för dråpliga test. Höga tittarsiffror har det, och för ­första gången i sitt liv har ­Babben Larsson en publik bestående också av barn.

– De skickar teckningar, vill hälsa på stan. Jag har aldrig mött en unge som varit rädd för mig. ­Däremot har vi fått samtal från föräldrar som hävdar att ­programmet uppmuntrar till mobbning.

Det här måste kanske förklaras. Programidén till Bäst i test kommer från England och rollkaraktärerna är tydliga. Domaren, som spelas av Babben, är rejält kärv mot sin ständigt underdånige assistent, spelad av David. Assistenten å sin sida blir betydligt vassare så fort han kommer ut ur studion för att leda tävlingarna. Hackordningen, om än mild, är tydlig.

– Barn förstår kontraktet, de fattar att vi leker, men föräldrarna vill agera ombud för sina barn. Den ängsligheten gör dem till sämre föräldrar.

Men … är det inte bra att de griper in?

– Man måste våga vänta in lite, se om barnen klarar att upptäcka skillnaden själva. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara lärare i något high brow-område där så kallat engagerade föräldrar ­börjar karriärplanera redan när ungarna går på dagis.

Den värsta present vi kan ge våra barn är att inte lära dem hantera besvikelser och motgångar, säger hon.

Babben Larsson berättar om dagen på Liseberg som slutade med att hon satt på hotellsängen och hulkade för att ett ösregn hade stoppat hennes försök att ge dottern Sofia, då 13 år, en underbar dag på nöjesfältet.

– Egentligen handlade det om att jag inte kunde bära den besvikelse jag hade känt som barn, och nu var så rädd för att min dotter skulle känna samma sak.

Mamman som gråter förtvivlat för att hon inte lyckas stoppa regnet får bli en övergång till ­Babben ­Larssons egen mamma.

Hur var hon när hon inte var en bra mamma?

– Hon var inte alltid så bra på att lyssna, hade svårt att sätta sig in i hur ett barn tänker och känner, men …

Det kommer ofta ett men efter meningar om ­Babben Larssons mamma.

Men … ”hade mamma fått utveckla sina förmågor hade det nog varit annorlunda”.

Men … ”hon var så duglig, utan det drivet hade gården aldrig utvecklats så bra”.

– Jag lärde mig tidigt att klara mig själv och jag visste att trösten inte fanns hos mamma, trots att jag behövde den.
Som när Babben var åtta år och lekte med två ­kompisar. Leken blev vildare, hårdare, plötsligt insåg hon att något var väldigt fel.

– I dag skulle jag kalla det för ett våldtäktsförsök, men då? Det enda jag visste var att jag inte skulle kunna tala med mamma om det. Hon skulle tycka att det var mitt fel, att jag hade gjort något som fått pojken att göra som han gjorde. Pappa? Nej, jag gick inte till honom heller.

Du vågade inte chansa, menar du?

– Så kan man säga. Pappa kunde hålla med mig, men problemet var att han kunde explodera och i princip vilja slå ihjäl den som gjort mig något illa. Reaktionerna från dem var … hur ska jag uttrycka det … oförutsägbara.

Hon berättar om när en lycklig dag övergick i kväll och mörkret plötsligt kändes farligt, sömnen ­omöjlig. En kram från mamma hade kunnat vända oron till trygghet.

– Då kunde hon skratta och säga: ”Jaså, du som var så stursk för några timmar sen … ” Hon hade svårt med empatin, min mamma. Och mycket kretsade kring henne. Fick hon inte som hon ville blev det offerkofta på.

Hur gjorde då flickungen för att klara sig undan eventuella ­utskällningar? Jo, hon ljög om saker som hände, om sorg och rädsla.

Blev det inte ännu värre då?

Babben Larsson svarar lugnt, lite matter of fact:

– Min bedömning var att mina föräldrar inte kunde hantera sanningen. Därför var jag tvungen att hitta på. När jag började röka stal jag, vittjade mina föräldrars fickor i jakt på mynt, tog sedlar från pappa. För mig var det en praktisk sak, jag behövde pengar till cigaretter. Att det inte var bra förstod jag, men jag gjorde det ändå. Lögnerna var något annat, de gick djupare och handlade förstås om att jag helt ­enkelt inte vågade tala med mina föräldrar om jobbiga saker.

När insåg du att något var fel hemma?

– Jag vet inte. Glöm inte, hon var den mamma jag hade! Det är nog mycket svårt för ett barn att tro något annat än att det är fel på en själv.

När det var som värst hemma gick Babben Larsson till korna, och särskilt till den som hette 31 Krona. Babben sökte tröst i den varma kroppen, lena mulen.

En enstöring var hon, av både lust och nödvändighet. Närmaste grannen bodde flera kilometer bort, Babben var introvert och kunde sysselsätta sig själv.

– Jag kunde nog reda mig, hade jag korna och katten så räckte det.

Hela tiden fanns en känsla att hon var i vägen.

– Ville jag hjälpa till gick det för långsamt, jag var för dålig. Mamma och pappa schasade bort oss ungar. Det är ju också en sorts ensamhet, inte sant? När mina föräldrar bestämde sig för att göra sig av med korna och i stället satsa på en svinfarm brast något i mig. Det var nog den sorgligaste dagen i mitt liv. Kossorna såldes och jag visste inte vart de skulle, bara rädslan för att de skulle hamna hos någon som inte var snäll gjorde mig nästan sjuk.

Pappan såg hennes sorg och oro, tillsammans for de runt på gårdarna. Till slut hittade de 31 Krona på en äng, betandes med en annan ko från Busarve.

– De hade det bra. Jag kunde inte göra mer. Det var snällt av pappa att hjälpa mig.

När Babben Larsson talar om korna gör hon det med stor värme. Kan man verkligen älska kor? Ja, Babben gör det. Hennes gotländska, inbillar jag mig, blir än tydligare när hon talar om dem och om Sveriges bönder.

– Nu börjar jag gråta, säger hon.

Det kommer lite plötsligt – för oss båda, tror jag. Hon har just refererat till en tidningsartikel där en centerpartist deklarerat att bönderna ska få två miljarder i stöd.

– Först pandemin, sedan Putins invasion med ­höjda bränslepriser som följd, det håller på att knäcka Sveriges bönder. Han förstod verkligen, ­kunde uttrycka den börda som de flesta bönder bär. Det finns inga marginaler, det handlar om veckor innan en del får lägga ner. Det gjorde mig väldigt rörd.

Om bevattningsdammen på Busarve bara hade byggts tidigare, hade korna kunnat vara kvar, och hon hade möjligen, möjligen kunnat tänka sig ett liv som bonde. Är det därför hon blir så rörd över centerpartistens appell?

Stängdes aldrig dörren till gården helt?

– Jag ångrar mig inte, om det är det du syftar på. Annat intresserade mig mer.

Sången i skolan, instrumenten, förmågan att få ­andra att skratta, och så teaterläraren som uppmanade henne att söka till scenskolan i Stockholm tillhörde det där andra.

– För mig var det snudd på livsviktigt att visa att jag dög. Nej, det är fel uttryckt. Jag behövde hitta något som var bara mitt. Annars hade jag gått under.

Hon berättar om bilfärden med föräldrarna, när de passerar en betåker och Babben Larsson ser en flicka med böjd rygg gå bakom ett äldre par.

– Jag minns att jag tänkte: Det där är jag, om jag inte tar mig härifrån. Jag kommer alltid att få gå bakom mamma och pappa, där de pekar kommer jag att gå.

Du lyckades göra dig fri? Har du funderat över hur du orkade?

– Det kan ha med min kreativitet att göra, hur krångligt livet än är hittar jag en väg. Nej, jag vet inte varför jag inte knäcktes. Kan du, som läst boken, se något mönster? frågar hon mig och fortsätter:

– Hur nere jag än är i brygga så ger jag inte upp. Jag tror jag springer ifrån tanken av att allt skulle vara hopplöst.

Men det känns väl hopplöst ibland? Får man inte vara ledsen?

– Jag kan vältra mig i skuld och ledsenhet, men känslan av hopplöshet är så fruktansvärd. För mig är den förknippad med skam. Jag kunde vara så rädd inför tanken på att ge upp att jag ibland skyllde på andra för att slippa nederlaget. ”Det var hennes fel! Han gjorde så jag inte klarade det … Det är de som ska skämmas, inte jag.”

Det är tecken på dålig självkänsla, påpekar hon, att tro att man inte duger som man är.

Har det med mamma att göra, dessa nästan krampaktiga försök att visa att du kan, att du duger?

– En gång ville jag anmäla mig till den stora amatör­tävlingen på Gotland, men i stället för att uppmuntra mig sa mamma: ”Ja, då får du väl ­spela fiol då, för du sjunger ju inte så bra.” Att jag nu ­kommer med en jazzplatta till sommaren … Kanske vill jag säga med den: ”Men det var kanske inte så galet ändå, mamma, jag kanske kunde sjunga?”

Du fick inte plats som barn säger du. Får du det nu?

– Ja, jo, herregud så mycket plats jag har. Jag har medvetet jobbat med att vidga mitt arbetsområde. Jag skriver, föreläser, sjunger, programleder …

Babben Larsson hatar när det blir trångt. Varför? Jo, för att det var trångt när hon växte upp. Det fanns en färdig form som hon ständigt stångades mot: ”Så här ska en tjej vara som växer upp på en gotländsk bondgård på 60-talet.”

– Det kändes som om jag ständigt tog spjärn mot mamma och jantelagen. Jag ville alltid skrika: ”Jag är mer än det där … jag ska visa er!”

Hon har gått år i terapi mot det där ­glupande hålet i själen. Prestera kan hon, och gjorde det så bra så att hon sprang rätt in i väggen. Utmattningsdepressionen tog år att komma ur.

– Jag hade haft gott självförtroende, gjort saker snabbt och bra. Men klarar man bara av att göra, men inte vara så är man illa ute. Det är ett självaboterande beteende. Tur att jag fick hjälp av en mentor. Att bränna ut mig är bland det viktigaste som hänt mig, men jag kan inte rekommendera det till någon. Om du inte tycker att du är värd att äta bra, jobba lagom, vila när det behövs … ja, då kör du slut på dig.

Hon säger att kor och träd har räddat henne flera gånger under sorg och ensamhet. Kan man älska träd? Jo, hon gör det innerligt, särskilt lönn och platan. Aspen däremot tycker hon är lite grå och alldaglig, trots sina darrande blad.

Sedan 2010 är hon ambassadör för Vi-skogen i Afrika.

– Jag har varit där, sett att hjälpen fungerar. Jag var i Serbien under syriska flyktingvågen, såg UNHCR:s tält, därför stöttar jag även deras arbete.

Hon får en del tiggarbrev, säger hon.

– Jag bidrar gärna i många sammanhang, men jag måste veta att hjälpen når fram. Privata insamlingar och andra, lite diffusa projekt håller jag mig borta ifrån.

Ett mycket konkret bevis på hjälp som nådde fram är Gyalpo, en tibetan som drabbades av den stora jordbävningen 2015.

– Jag hade sponsrat honom som ung hos SOS Barnbyar och vi hördes med ojämna mellanrum. Han hade svårt att få arbete, både i Indien och Nepal är rasismen ganska stor. Så kom jordbävningen och han förlorade allt. Vi tappade kontakten, men återfick den, turligt nog. Det var i samma veva som min dotter flyttade hemifrån och jag frågade honom spontant: ”Vill du komma till Sverige?” Han svarade ja.

I dag är Gyalpo undersköterska, har blivit svensk medborgare och ska snart bli pappa.

– Jag kallar honom min bonusson.

Babben Larssons dotter är jurist. De bor grannar i Råsunda, norr om Stockholm.

– Jag vet inte om vi kan ha en bättre relation. Vi lagar mat ihop, hon hänger hos mig i soffan ibland. Hon såg sin mormor och hade en ganska klar uppfattning om henne. När Sofia var 14, 15 år sa hon till mig: ”Jag tycker att det är fantastiskt att du har blivit en så bra mamma när du har haft den mamma som du har.” Hon såg reliefen, kunde se skillnaden mellan mig och min mamma. Jag blev förstås väldigt rörd och glad. Hon är klok min dotter, väldigt klok.

Vi ska strax ta farväl, Babben Larsson och jag. En enda fråga hänger i luften. Minns du inlednings­scenen på sjukhuset, mamman som levt ett långt, hårt liv som bonde och snart skulle dö? Hon som sa:

”Jag vet att du och din syster inte alltid har varit så nöjda med hur jag har varit som mamma. Om du har något att säga, så säg det nu.”

Vad dottern svarade?

Jo, så här:

– Vet du, mamma, jag tror att alla gör så gott de kan.