Mårten Arndtzén är författare och konstkritiker på Sveriges radio.

Efter trettio år som konstkritiker är jag väl medveten om att en recension inte är ett debattinlägg och inte heller ska bemötas som ett sådant. Men minst lika mycket som kritik har Christine Antayas anmälan av min bok ”Konsten är vi” (kultursidan 26/10) karaktären av positionering i debatten om Lars Vilks rondellhund. Och eftersom jag skrev essän för att försöka fördjupa den debatten, tar jag därför chansen att envisas med det, ytterligare litet.

Antaya upprepar Karin Petterssons påstående (Aftonbladet 19/10) att det politiskt korrekta i dag vore att ställa ut rondellhunden. Är det så? Möjligen på regeringskansliet. Men har SVT:s vd Hanna Stjärne, som skickade ett peppande mejl till Moderna museets chef Gitte Ørskou efter dennas ställningstagande visavi rondellhunden (kultursidan 9/10, 2021), ändrat uppfattning? Eller journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert, som tackar Ørskou för hennes sätt att beskriva ”det komplexa med yttrandefrihet och ansvar” i ett annat mejl? Eller någon av de museichefer vars uppskattande e-post till samma adressat, vid samma tillfälle, jag också citerar i boken. Förhoppningsvis inte!

Det skulle ju betyda att dessa kulturlivets och den fria journalistikens stöttepelare omedelbart vänt kappan efter vinden i och med regeringsskiftet. Så illa är det förstås inte. Även om något av de identitetspolitiska uppfattningar som kännetecknar konstlivet och museisektorn letade sig in i Kulturrådets ansökningsformulär, så är den politiska styrningen av kulturen i vårt land relativt försiktig. Det blev ju smäll på fingrarna från Myndigheten för kulturanalys, för de formuleringarna. Den ofrihet jag ändå menar finns, och som tilltagit med 2000-talets kulturkrig, är vi som utgör kulturlivet i huvudsak själva skyldiga till.

Hur? Genom att gemensamt omfamna och upprätthålla en viss uppsättning idéer om makt, identitet och rättvisa – en ideologi – samt premiera alla uttryck som bekräftar dessa och utestänga dem som kolliderar med eller komplicerar dem. Till exempel genom att, som Pettersson och Antaya, definiera Lars Vilks och hans rondellhund som en ”högerkonst” det nu plötsligt skulle blivit pk att ställa ut, och omvänt: modigt och konträrt att (fortsätta) frysa ut från den skattefinansierade stugvärmen. No pasarán!

Men det är ju exakt vad man ägnat de senaste 14 åren åt. Med tanke på, just, det politiska läget kunde det möjligen vara intressant att fundera lite över strategins effektivitet, eller över det vettiga i att alls begagna sig av konstens institutioner som verktyg för politisk kamp. Min bok får Christine Antaya att fråga sig om hon ens tycker om konst. Det kanske hon inte gör? Själv tror jag inte att frihet kan försvaras med något annat än frihet. Att Lars Vilks vigde sitt liv åt det är jag, numera, rätt säker på.

Jag uppskattade Mårten Arndtzéns ansats att faktiskt diskutera Rondellhunden som konstverk och inte att bara röra om i det stora, skiftande debattmolnet som följer det. Men jag läser ”Konsten är vi” till syvende och sist som ett inlägg i Vilksdebatten, ytterst välskrivet, utbroderat med debatterna om Vita havet, akademiseringen av samtidskonsten, likriktningen i kulturlivet, pekpinnarna i Nationalmuseets skyltar och så vidare. Åtminstone de tre sistnämnda är betydelsefulla debatter som förtjänar kvalificerade diskussioner, men jag menar att den ofrihet de eventuellt rymmer inte finner sin antites i Rondellhunden.

Jag har inte kallat något för ”högerkonst” (dock är det väldokumenterat vilka som varit Vilks främsta tillskyndare) och jag hoppas att man i all fall mellan raderna kunde läsa att debatten gör mig närmast ledsen. Dock måste jag nu tillägga: att ha vattentäta skott mellan politisk kamp och konstens institutioner är ett naivt och historielöst ideal som skulle döda konsten. Vilket jag inte vill, eftersom jag tycker om konst.

Christine Antaya är konstkritiker på kultursidan.