Cronqvist gör sin sista stora utställning

Lena Cronqvist går med stavar, för säkerhets skull, även inomhus. Hon är 82 år och synen håller på att bli sämre. När hon för ett par år sedan blev tillfrågad om att ställa ut på Waldemarsudde i Stockholm svarade hon "ja, väldigt gärna, men helst så fort som möjligt".

– Det var verkligen inget som jag hade tänkt på, men i och med att min syn börjar bli så dålig tänkte jag att det här kommer att bli den sista stora utställning som jag gör, och då är det trevligt med Waldemarsudde, med så många olika rum.

– Det har varit roligt att ta fram målningar som jag inte sett på väldigt länge, säger hon.

Konstverken blir som "familjemedlemmar" berättar hon, och nu har hon återsett fler än någonsin. Drygt 200 verk från ett 60-årigt konstnärskap i häpnadsväckande många tekniker är samlade till samma koloristiska "familjefest" och Lena Cronqvist är glad.

"Hej babian", en humoristisk målning av apor, från studietiden, hänger i trappan. Det stiliserade självporträttet med hatt, pipa och fjärilar är helt nytt, andra – som en rad färgstarka akvareller, från -69 eller -79, hon minns inte säkert – hade hon glömt och nu återupptäckt i gamla lådor.

– Det är jag som valt bilder för det mesta, och verkligen diskuterat hur de ska hänga. Det är som att göra ett nytt konstverk, det blir en helhet.

Lena Cronqvist svarar vänligt men oftast kortfattat på intervjufrågorna och talar ogärna om motiven i sin konst. Hon vill inte formulera någon röd tråd i sitt konstnärskap varken för sig själv eller någon annan. I verken återkommer teman som kärlek, barndom och död, ofta utifrån privata livserfarenheter men hela tiden med allmängiltig bäring, konstaterar Karin Sidén, museichef på Waldemarsudde, och tillsammans med Cronqvist själv kurator för utställningen. Färgerna, oftast i äggoljetempera, skänker skönhet även åt det mörkaste.

Waldemarsudde visar i princip alla hennes klassiska motiv, inte minst de många flickorna – vackra, fula, bråkiga och de som med sneda leenden styckar sina dockföräldrar. Här finns bronser och rakuskulpturer men också teckningar, akvareller, grafik och till och med mattor från 1970-talet föreställande Adam och Eva och vävda med en vanlig trasmattevävstol.

– Jag är väldigt glad över det här – och tacksam! Det här är ett av Sveriges största konstnärskap i modern tid. På ett sätt tycker jag att hon nästan har revolutionerat bilden av hur en flicka får vara, se ut och bete sig. Hon har ett psykologiskt djup i sina verk, det känner man väldigt starkt i den här utställningen, säger Karin Sidén.

Madonnamålningarna, unga mödrar med bebisar och frukostrester i höghusmiljö, inleder – ett sätt att problematisera både den klassiska madonnan med barnet och förväntningarna på det lyckliga moderskapet. Lena Cronqvist drabbades av en havandeskapspsykos 1969 som ledde till en våg av kreativitet men också till en vistelse på St Jörgens sjukhus. Hennes 1970-talsmålningar av elchockerna och ett fantasifullt flyktförsök skildrar samtidigt utsattheten hos vilken sjukhuspatient som helst, framhåller Karin Sidén.

– Det är starkt berörande.

Änglar är ett återkommande motiv och målningen "Skyddsängeln" från 2010, där en stel och ledsen Cronqvist tröstas av en vacker tonårsängel i röda stövlar, har blivit affischbild.

– Jag gillar den jättemycket, det blev fint, säger Lena Cronqvist nu.

Numera tecknar hon med akrylpenna. Trots nya förutsättningar verkar hennes konstnärskap fortsätta.

– Jag hoppas det. Man får väl uppfinna något nytt.

Utställningen på Waldemarsudde visas 7 mars till 27 september.