Cassandra Rhodin: ”Minns när jag fick höra att Beyoncé älskar Mini Rodini”

En rysk vinthund strövar förbi havet av hortensior och pelargoner på Cassandra Rhodins soldränkta glasveranda. Och bilden känns plötsligt så självklar: en hund med ett nästan filmiskt utseende är precis vad man tänker sig att grundaren av det lika trendkänsliga som fantasifulla barnmodemärket Mini Rodini ska ha. 

– Visst är hon vacker? Arabella är faktiskt en valp, även om man inte kan tro det, säger Cassandra och pussar på den nästan ponnyhöga hunden. 

Hon har precis kommit hem, hit till sitt 1890-talsgamla trähus i Saltsjö-Duvnäs, efter att ha firat öppningen av den första Mini Rodini-butiken i London. Märket har förvisso funnits på Selfridges, Liberty och Harrods i flera år, men en egen butik på Westbourne grove i Notting Hill har länge varit en dröm. 

– Vi väntade i fyra år för att få det här läget. Jag älskar England. Jag skulle gärna bo på engelska landsbygden.

Bara dagar efter öppningen har butiken besökts av modemagasin som Vogue och Marie Claire medan brittiska kändisar som Jamie Oliver och Lily
Allen skickat lovordande direktmeddelanden till märkets Instagramkonto. För Cassandra själv har inte sociala medier.  

– Nej, jag vet inte… Jag har ganska mycket integritet. Men det är klart att man blir jätteglad när folk hör av sig, säger hon och sätter sig på en pinnstol i sitt lantliga kök.

Kardashiansyskonen, Beyoncé, Madonna, Liv Tyler, Drew Barrymore. Det är oundvikligt att beskriva märket som Cassandra och hennes man Jon startade för drygt 13 år sedan utan att nämna världsstjärnorna som klär sina barn i det.

– Det känns inte längre på samma sätt som första gången jag läste i New York Times att Angelina Jolie handlade hos oss. Då var jag i chock. Och den där morgonen när jag hade fått ett mejl från Beyoncés personliga assistent, som ville hälsa att Beyoncé älskar våra kläder, var också helt sjuk!

Även om Cassandra har en egen ateljé strax nedanför huset vittnar målarpenslar, post-it-lappar och block om att det här är ett hem där kreativiteten när som helst kan falla på.  

– Idéerna sinar faktiskt aldrig, däremot ändrar jag mig ofta under processen och vill byta spår. Modeindustrin är inte så kul, men kläder och barnens värld är rolig, och det är skönt om de får vara fria i den, säger Cassandra och berättar att hon som liten hade stort behov av just det. 

– Jag hade en väldigt intensiv fantasi. Den kunde gå över gränsen till att kännas verklig. 

Ingen som är bekant med Mini Rodini tvivlar nog på att Cassandra fortfarande bejakar den där fantasin. Hennes kreationer påminner också om berättelserna hon fick höra om sin farfars far, cirkuskungen Max Rhodin, mer känd som Brazil Jack.

– Historierna var magiska. Mest spännande var de som inkluderade lejon, isbjörnar och schimpanser. Jag var väldigt avundsjuk på att jag inte hade levt lite tidigare. Nu känns det rätt hemskt att de hade djur sådär. Jag älskar ju djur!

Det märks. Djurmönster och hållbarhet är signum för Cassandras design, likaså användningen av färg. Men att hon skulle ligga bakom ett stort succéföretag var inte väntat, som ung var hennes framtidsutsikter knappast solklara.

– Jag hatade skolan, även om jag var rätt duktig. Jag har svårt att göra allt utifrån en utstakad väg och det irriterade lärarna. Mina föräldrar skildes precis när jag skulle börja lågstadiet så jag fick väl en rätt dålig start som inte gick över. Efter nian lämnade jag skolan. 

Åren som sedan följde var stökiga, som hon beskriver dem. 

– Jag var olycklig. Allt det där stökiga var nog ett uttryck för det, säger hon och funderar på vad det kan berott på.

– Jag blev ganska lämnad som barn. Jag behövde klara mig själv tidigt på grund av att mina föräldrar hade mycket annat som de var tvungna att hantera. Jag antar att det påverkat mig. 

Som trebarnsmamma är föräldraskapet något hon tänker en del på. 

– Man har ju alltid dåligt samvete, men jag har alltid sett till att hämta barnen tidigt ifrån dagis. Jobbet och barnen är viktigast. Träning har jag fått prioritera bort och jag har förlorat många vänner. 

Hon var 23 år första gången hon blev gravid. Det var oplanerat och pappan, Jon, hade hon precis förälskat sig i.

– Vi kände knappt varandra. Jag hade varken utbildning eller jobb och Jon hade precis startat eget. Det var läskigt att tänka på framtiden.

I hopp om att få in pengar började Cassandra sälja sina illustrationer. Och det gick bra. Riktigt bra. Snart stavades uppdragsgivarna Vogue, Nylon, NK och H&M.

När Cassandra blev gravid igen, 2005, hade frustrationen över det stereotypa utbudet av barnkläder vuxit sig stark. Det var då hon gjorde de första skisserna till det som skulle bli hennes livsverk. Hon och Jon investerade alla pengar de hade för att starta Mini Rodini.

– Från början gjorde vi alla fel: kontaktade en mönsterkonstruktör, köpte in allt utan att ha någon distribution klar och prissatte i blindo. Men vi lärde oss. 

Samma vecka som mellansonen Don Louie föddes såg även första kollektionen dagens ljus. Idag omsätter bolaget nästan 200 miljoner. 

– Ibland tror jag att framgången beror på att vi verkligen tar barn på allvar. Vi startade inte som en barnkollektion till något vuxenmärke, barn har alltid varit i fokus. Dessutom är produkten giftfri, säger hon och poängterar att de kämpat för att använda GOTS-märkt material.

– Många märken använder sig av organic cotton, men det innebär inte att processen är bra. Det kan snarare innebära massor av kemikalier, utan att konsumenten får reda på det. 

Cassandra drar bort en hårtest från den skarpa luggen och förklarar att hon ofta fått slåss för hållbarheten.

– Så fort vi haft marginalproblem har folk tyckt att vi ska börja med konventionell bomull. Det har aldrig frestat mig. Jag vill inte göra en ofräsch produkt i en bransch som är en av de smutsigaste.

Hon är målmedveten och vet hur hon vill ha det. Hon är omni – målar sina mönster för hand och är den som plåtar märkets reklambilder. Men att vara passionerad kostar. Räddningen har varit att hon jobbat med sin man ända från start, inte minst för äktenskapet.

– Jag vet inte hur det skulle ha gått annars, det har varit avgörande. Om bara en av oss skulle ha ett jobb som den lägger så mycket tid och passion i skulle det vara ganska knäckande för den andra.

Cassandra ställer sin tomma kaffekopp på en avlång köksö som i ena änden täcks av en mängd små växande örtplantor. 

– Jag älskar att odla och har ett stort växthus här utanför, men just de där vet jag inte hur det går med, säger hon och sticker ner fingrarna i jorden för att känna av fuktnivån. 

Arabella hoppar upp på en soffa i vardagsrummet som är täckt med en leopardmönstrad pläd från Mini Rodini Home, en del hon gärna skulle vilja utveckla i företaget. Och kanske, någon dag, blir det också ett klädmärke för vuxna. 

– Det skulle vara så roligt, om tiden fanns.

För det där med egentid är lite avgörande för henne. Kanske är det därför, när det nu går mot eftermiddag, som Arabella och sonens Zeds bostonterrier Dalí börjar bli otåliga. De vet att det är tid för den dagliga turen till skogen som bara ligger hundra meter från huset. 

– Helst skulle jag vilja bo ännu längre ut på landet. Jag älskar att vara ensam i naturen. Det är då jag trivs som bäst, när ingen ringer, säger Cassandra innan hon ropar på hundarna.