Marley och jag. Livet och kärleken med världens värsta hund

Hundböcker och åter hundböcker. Marknaden för sådana tycks aldrig mättas, men så är ju mänskligheten indelad i två kategorier: de som älskar hundar och de som inte gör det. Lästa i en rad blir dessa böcker märkligt likartade: pjoller, joller, gulleri och gullera i det oändliga. Det är aldrig någon hejd på vilka fantastiska, oftast mänskliga, egenskaper hundarna tillskrivs (antropomorfism kallas detta). Jodå, jag är – eller var, eftersom min över allt älskade hund somnade in i våras till min outsläckliga och varaktiga förtvivlan – likadan.

Yrsa Stenius, leg taxfan sedan barnsben, har emellertid skrivit en vacker bok som på många sätt skiljer sig från mängden. Hon inleder strax med att meddela att hon är skeptisk till att tillskriva hundar mänskliga egenskaper – och sedan är det just det hon gör under resten av boken. Det är lätt att falla i skratt när man får veta att en pilsk hanne tänder på ett par mörka tikögon, som om det inte är dofter pojkarna tänder på. Men det speciella med Taxar, kärlek och sorg är att den inte bara är en biografi över hennes många älskade taxar, utan dessutom en sorts andlig självbiografi, där Stenius uppväxt i den finlandssvenska överklassen, hennes framgångsrika journalist- och redaktörskarriär på Aftonbladet (dess kulturredaktion förekommer även här och torde numera vara en av Europas mer omskrivna) men inte minst djupa depressioner och två stora kärlekssorger som hon aldrig tycks ha kommit över. Runt om de egna erfarenheterna kretsar taxarna, som tröstare och kamrater, samtalspartners och de älsklingar som kan förlösa själen i ensamheten.