Svinalängorna starkt drama

Manus bygger (fritt) på Susanna Alakoskis älskade och brett lästa bok Svinalängorna. Vår hetaste filmexport Noomi Rapace spelar huvudrollen. Filmen har redan visats på den prestigefyllda filmfestivalen i Venedig där internationella kritiker enstämmigt lär ha hyllat filmen. Där vann den också publikens pris.

Och visst blir Svinalängorna i Pernilla Augusts händer en bra film. I manus har man lagt till en dimension som inte finns i boken. Det är bra. Här är Leena (Noomi Rapace) vuxen och har själv två barn tillsammans med Johan (Ola Rapace). Leenas välordnade vuxen­liv skakas om i grunden genom ett plötsligt telefonsamtal från hennes döende mor och från och med nu växlar filmen mellan Leena som vuxen och den Leena som barn vi känner igen från Susanna Alakoskis bok.

Tehilla Blad som den unga Leena är lysande bra när hon försöker parera föräldrarnas supande, skydda sin lillebror och samtidigt värna sig själv. Outi Mäenpää och Ville Virtanen som Leenas fins­ka föräldrar Kimmo och Aila, nyinflyttade till fin lägenhet med inomhustoalett i Ystad, är så bra att det gör ont. Kimmo skakande i abstinens medan han försöker upprätthålla en värdighet som ingen tror på. Mamma Ailas växlingar mellan nykter, trygg och närvarande och full, borta i sig själv i relationen till Kimmo som så totalt överskuggar den till barnen. Fantastiskt.

Min enda invändning är att hoppen mellan nu och då kommer så tätt. Jag hade gärna låtit filmen stanna upp längre i då. Det är starka scener som ibland får väl abrupta slut.

Nuet är en förevändning för att få berätta Alakoskis berättelse, Leenas uppväxt. Men nuet rymmer ett eget starkt drama och en nerv som vilar helt på en stark Noomi Rapace och på ett makalöst samspel mellan henne och Ola Rapace. Han och hon, hon och han, mellan dessa finns en kemi man sällan får till på film. Nära, naket, okonstlat. Rått och starkt går det rakt igenom duken. När vuxna Leena till slut inte kan hålla sitt barnajag ifrån sig längre, när hon brister, då briljerar Noomi Rapace. Det här är långt från Millennium. Och trots att hennes ansikte synts överallt på sistone spelar hon rakt igenom sitt kändisskap. Filmens sista del är en katharsis och ett skri, omöjlig att värja sig mot. Smärtan går nästan att ta på.

Att Svinalängorna är en debutfilm märks ingenstans och att Pernilla August är lika bra på att ge som att ta regi är uppenbart.