Göteborgs-Posten

90 kvadrat, bastu och takterrass mitt i stan

”Egentligen var min plan att köpa en tomt, men jag levde ett ganska stökigt liv på den tiden. Så stökigt att det tog längre tid att hitta tomten än att göra slut på alla pengar. Men så kom den här båten upp i mitt flöde på sociala medier. Han som ägde den ville hyra ut, men jag ville köpa. När jag fick höra att han gillade äldre bilar fick jag idén att låna en fin veteranare som jag kunde hämta upp honom i. Det kändes som att han tyckte att jag fattade grejen, så till slut fick jag köpa båten för en dryg miljon.Det är bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Man sover så sjukt bra – kanske lite för bra. Min flickvän och jag har vår säng nere i kajutan, under vattenlinj­en. Att vaggas till sömns där känns som att vara tillbaka i magen.

Det finns några nackdelar också. Vi måste fylla på vattentank­en ungefär en gång i veckan, på vintern kan det vara kämpigt. Sedan är vattnet här ofräscht, en gång trillade våra hundar Etna och Frans ner i just det vattnet. Min sambo Nicole fick hoppa i och rädda dem, det var inte det skönaste hon gjort.

Men jag vill verkligen inte klaga. Nicole och jag har 90 kvadrat, bastu och en stor takterrass. Det finns säkert lägenheter i det här området som också har allt det, men då får man lägga på en nolla på priset. Och en lägenhet hade inte alls varit lika socialt som en båt. För inte länge

sen fick vi besök av ett kanadensis­kt par som seglar jorden runt och hemskolar sitt barn ombord. Det var en jävla elitunge redan: öppen för nya människor, sett hela världen och kunde alla knopar.

Men de vi oftast har på besök är asiatiska turister, jag finns avbildad i tvåhundrat­usen fotoalbum. En gång kom det några som bara tittade på oss och suckade: ’Poor people!’ Men de flesta som promenerar förbi eller lägger till här reser också vidare ganska snart. Det kan också vara en fördel.

Jag har verkligen fäst mig vid den här båten. Det känns viktigt att nästa ägare är någon som jag tror kan ta hand om den, även om jag inte behöver bli hämtad i en veteranbil. Vi har bott här i fyra år nu, men också underbara saker tar slut. Någon liten person kanske dyker upp här snart. Och den kan inte springa runt på däck och riskera att trilla i det grisiga vattnet. Nästa boende kommer att bli något helt annat. Vi har tittat på ett hus utanför stan, som ligger helt ensamt intill en stor skog. Allting har

sin tid.”