Sofia Nerbrand: Miljöpartiet skulle behöva en ny Maria Wetterstrand
I denna allvarstyngda och polariserade tid funkade inte den lågmälde Per Bolund särskilt väl som språkrör för Miljöpartiet. Man får förstå att han väljer att kliva av.
Den aktivistiska miljörörelsen leds av Greta Thunberg och sabotörer från Återställ våtmarker. Och Bolunds kollega Märta Stenevis ilska över det mesta färgar mer hur MP uppfattas i dag. Men det avskräcker många mittenväljare som hade kunnat tänka sig att rösta på ett seriöst grönt parti.
”Att Miljöpartiet bara fick 5 procent i riksdagsvalet när klimatfrågan är så stor är en prestation.”
Att Miljöpartiet bara fick 5 procent i senaste riksdagsvalet, och förlorade representation i många kommun- och regionfullmäktigeförsamlingar, när klimatfrågan är så stor är en prestation. Dessutom hade de suttit i regering och påverkat politiken i många år.
MP borde kunna locka fler. Men det gör det inte eftersom partiet har gått rejält åt vänster och motverkar alltifrån bilism till Nato-medlemskap. Salamandrar har blivit viktigare än batterifabriker. Högt tonläge och att tillhöra rätt gäng har blivit viktigare än konstruktiva förhandlingar.
Möjligen hade MP lyckats varit mer populärt om Per Bolund hade varit ensam ledare – många inom partiet efterlyser att det bara ska ha ett språkrör. Då hade hans person förmodligen inte helt överröstats av de mer ilskna typerna.
Så vem borde ta över?
Riksdagsledamoten Daniel Helldén är det namn man bör sätta sitt hopp till. Eller kanske snarare frukta om man ogillar MP. Han har potential att föra tillbaka partiet till en maktposition i mitten. Han har tidigare styrt med både borgerliga och de röda i Stockholms stadshus och han andas framtidstro, teknikoptimism och grön storstadsutveckling.
Fast allra helst skulle man vilja ha tillbaka Maria Wetterstrand. Hon är liberal på det hela taget och är genuint intresserad av att ifrågasätta gamla sanningar för att uppnå bättre resultat. Hon lyckades till exempel få med sig sitt parti på att säga ja till EU.
I dag skulle Miljöpartiet behöva ompröva sin otidsenligt negativa syn på såväl kärnkraft som näringslivet. Annars fortsätter partiet att bara vara en destruktiv kraft i svensk politik.
För notera att ingen utomstående kommer att sakna Per Bolund. Han har överröstats av de rättrogna aktivisterna som då rakt inte bidrar till att rädda världen – även om de själva verkar tro det när de rasar i tv eller kletar färg över oskattbar konst.
