Det började med ett inlägg i en lokal Facebookgrupp. Någon uppmärksammade en trevlig busschaufför på 172:an som hälsar på alla resenärer med ett leende och önskar dem en trevlig dag. Även när kön ringlar lång.

Inlägget fick snabbt flera hundra lajks och det blev en lång kommentarstråd där andra fyllde på. "Han är fantastisk, åker också den bussen varje dag och ibland kör han och då mår man genast mycket bättre i morgonrusningen", skriver en person.

Mitt i Huddinge bestämde sig för att leta reda på den trevlige chauffören. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. 172:an kör från norra Botkyrka till Skarpnäck, tvärs genom Huddinge via Masmo, Flemingsberg, Huddinge centrum och Stuvsta. Och chaufförerna har många olika turer på sitt schema.

Nu började ett detektivarbete där vi bad om beskrivningar av chaufförens utseende. Men "medelålders, brunblont hår och kanske glasögon", var inte så mycket att gå på. Men när vi fick exakta tider då han kört blev det bingo.

– Det är kul att bli uppskattad. Jag bestämde mig för att jag skulle hälsa på alla resenärer när jag började köra buss för tio år sedan. Det spelar ingen roll vem det är, alla är lika mycket värda, säger Volker Münch.

Han har pigga ögon och ett glatt leende. Och han verkar både generad och glad över uppmärksamheten.

Volker Münch hälsar på alla passagerare som stiger på bussen och önskar dem en trevlig dag. Så här års brukar han också berömma dem som har reflex, och vänligt påminna dem som inte har.

Johanna Wallén

Ingenjör som blev busschaufför

Volker Münch arbetade tidigare som kvalitetsingenjör. Tanken var att han skulle köra buss tillfälligt mellan jobb, men sedan blev han kvar. Och han trivs med sitt yrke.

– Ibland kommer de fram och säger att jag är den bästa busschauffören. Det är klart att det känns bra, men det vore ännu bättre om de ringde till min chef i stället, säger han och skrattar.

På morgonen önskar han resenärerna en trevlig dag och på natten brukar han fråga om han ska önska god natt eller god morgon. En del tittar ner i sina mobiler när de går förbi, men han uppskattar att två tredjedelar av resenärerna svarar.

– Jag säger alltid något till barnen eller vinkar till dem på trottoaren.

En gång körde han buss den 23:e december och klädde ut sig till tomte och bjöd resenärerna på godis. På nyår har han virat girlanger om halsen.

– Jag blåste i en sådan där tuta. Tills en resenär som stod längst fram sa att "det var kul första gången, men nu räcker det."

Johanna Wallén

Sjungande busschaufför

Han varvar mellan olika busslinjer i södra Stockholm, men 172:an är en favorit.

– Den är bra att köra ett par varv, den tar en timme enkel väg.

Att köra buss är en kamp mot klockan där bilköer, halka eller många resenärer med barnvagn lätt gör att de dyrbara minutrarna flyger iväg. Men Volker Münch tar det med ro.

– En del blir väldigt stressade när de ser att man ligger på minus tre minuter, men jag blir inte det. Jag gör så gott jag kan. Det enda som kan göra mig lite stressad är om jag själv har gjort något fel, säger han.

Det enda han tycker är tråkigt är att det är många som försöker åka med utan att betala.

– Jag brukar säga att jag är ledsen, men jag får inte ta med folk utan biljett. Då får de en annan förståelse.

Men han är bra på att hålla humöret uppe, Volker Münch. Precis som busschauffören i den trallvänliga visan.

– Jag brukar sjunga den tyst för mig själv. Jag brukar tänka att det finns alltid något ljus i mörkret.