Lennart Grebelius’ Post

Please follow one of our investments in Nepal https://lnkd.in/d4MUEdFK

This is one of our early investments. It has been 15 years since its inception.

Congrats. Great achievement.

Läsvärt i DN. Som Sveriges andra stad blir Göteborg ofta beskyllt för att lida av ett mindervärdeskomplex. Mycket tyder på att detta är en korrekt diagnos. Möjligen i kombination med identitetsförvirring – varven är borta, Volvo sålt till ett kinesiskt bolag; vad skall nu särskilja oss? Göteborgarna tröttnar aldrig på att betona havsvattnets sälta och räkornas förträfflighet. Vi framställer gärna en viss sorts go tjötighet som en unik dygd och inkarnerar den vid behov. Om stadens diminutiva storlek kommer på tal pekar vi västerut: vi är en port mot Europa, mot världen. Did you know that Gothenburg is called Little London, frågade jag min brittiska redaktör häromsistens. Nej, det visste de inte. En av byggnaderna beskrivs under rubriken ”internationellt affärscentrum på ny halvö”. Är det Dubai vi talar om? Någon form av självhävdelsebehov tycks hur som helst vara i svang. En av byggnaderna beskrivs under rubriken ”internationellt affärscentrum på ny halvö”. Är det Dubai vi talar om? Hongkong? London? Skyskrapor brukar vanligtvis uppstå på platser där ett stort antal människor är intresserade av att befinna sig på en begränsad yta. Av byggboomen att döma skulle man kunna tro att det rör sig om en stad som aldrig sover, där börsen bultar och välklippta män tränar på gym klockan två på natten, där taxibilar kryssar fram i en ständig rusningstrafik och ett stort antal människor i sidenblus bara vill kliva ur klackarna och ta en drink. Men Hisingen är inte Manhattan, och Karlatornets boende kommer att ha utsikt över skogar och åkrar. Många av höghusen är uppmärksamhetssökande på ett sätt som antyder sviktande självförtroende: det enda de tycks kunna erbjuda staden är spektakulära fasader Under åren kring Göteborgs 300-årsjubileum färdigställdes den numera emblematiska Götaplatsen. Den öppna ytan runt Carl Milles Poseidonstaty ramas in av tre kulturbyggnader i skarven mellan klassicism och funktionalism: Konstmuseet (1923), Stadsteatern (1934), och Konserthuset (1935). ”I Göteborg skriver vi inga dikter, här skriver vi fakturor” heter det i ett berömt citat. Det är förstås lätt att motbevisa: dikter har de facto författats på göteborgsk mark. Men kanske speglar citatet fortfarande en skärva av sanning, beroende på vad man menar med ordet Göteborg. Finns det någon plats för konstnärer och författare i evenemangsstaden? Får vemodet rum på Hotell Draken? Kan skyskrapornas blanka ytor tjäna som underlag för Sturm und Drang och framtidsfantasier? När GP:s förre kulturchef Björn Werner flyttade till Stockholm gjorde han upp med Göteborg i en lång artikel (SvD 12/20 2022). Det är en bister påminnelse om att kärleken till en plats inte springer ur putsad perfektion och praktiska lösningar. Werner ringar in en särskild sorts bitterljuv kärlek vars objekt är stadens oförlösta potential; det som hade kunnat bli bra, men aldrig blir det. https://lnkd.in/dguRceiM