Grand danois
Trofast, kraftfull, stor och hög.
Det är en sällskaps-, vakt- och skyddshund.
Mankhöjd på hanar är lägst 80 cm, 90cm bör inte överskridas. Mankhöjd på tikar är lägst 72 cm, 84 cm bör inte överskridas. Färgvarianterna grupperas enligt följande: gul och tigrerad; harlekin och svart; blå. Rasen ska förena genom sitt ädla helhetsintryck resning, kraft och elegans.
Grand danois skall till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare. Mot främlingar kan den vara reserverad, men får inte vara aggressiv.
Grand danois har en mycket lättsam pälsvård. Den badas vid behov. Vid fällningsperioderna höst och vår borstas pälsen ur.
Tonsillit (infektion i halshandlarna), disposition för magsäcksomvridning och kardiomyopati (förstorat hjärta) är något som drabbar rasen. Rasen finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) under riskområden som otillräckligt strama ögonkanter, konstruktion av front och bakställ och ängslighet.
Hemlandet är Tyskland. Förfäderna till dagens eleganta grand danois var stora och tunga stridshundar som kom till Mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka, men genom nationalhjälten Bismarcks stora kärlek för rasen väcktes åter intresset. Olika namn har provats, men stannade slutligen för deutsche doggen (grand danois) och år 1880 kom den första rasstandarden. Först 1908 påbörjades en målmedveten avel i Sverige, och de hundar som inte jagade gick som sällskap för rika damer.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.