Med "Vapen & ammunition" för drygt fem år sedan nådde Kent toppen både artistiskt och kommersiellt. Skivan var snudd på perfekt ur hitsynpunkt och cirkusen runt bandet blev nästan fjantigt stor. Allting kulminerade på nationaldagen 2003 med den vitklädda manifestationen på Stockholms stadion. När Eskilstunabandet två år senare genomförde sin jättetält-turné hade "Du & jag döden" släppts. Albumet innehöll förvisso en trio starka singlar — "Max 500", "Palace & Main" och "Den döda vinkeln" — men var som helhet betydligt vekare än föregångaren. Den nya plattan innebär en uppryckning, om än en marginell sådan. En del recensenter drar fram Depeche Mode och "Black celebration" från 1986, när de vill belysa Kents allt mer elektroniska övningar. Parallellen är visserligen inte alldeles skev, men det mest anmärkningsvärda med "Tillbaka till samtiden" är att den låter exakt som man hade kunnat förvänta sig att en Kent-skiva 2007 skulle låta — iskall och aningen ogästvänlig. Att förväntningarna infrias är således inte bara av godo, bandet framstår bitvis som en parodi på sig själva, något som förmodligen är helt enligt planerna. Dessutom är Jocke Bergs texter ibland överdrivet Jocke Bergska — det krävs verkligen att man är på rätt humör för att uppskatta dem. Trots att jag hör ljudet av ett i alla avseenden stort svenskt band upplever jag ibland en leda som knyter an till känslan av tomhet i jättetältet i Malmö 2005. Jag begär varken spelglädje, inställsamhet eller gott humör från Kent, men nog hade de kunnat bjuda på lite fler engagerande melodier. Nu går många låtar på tomgång, högkvalitativ tomgång, men ändå. Att albumets bästa och mest lättillgängliga låt är singeln "Ingenting" säger — någonting.