Den sura busschauffören är en myt

Passagerarna blippar resekortet medan de strömmar in i buss 72 i Rönnbacka. Många kunder säger "moro" eller "hej", men en hel del gör det inte. Någon kanske är upptagen med att tala i telefon medan en annan bara låter blicken vandra på allt annat än just busschauffören.

När Hilja Ahola stiger ombord hörs ett ljudligt och glatt: "god dag och gott nytt år!".

– Vet du vad, jag hälsar alltid – till och med om chauffören stint tittar bort. Det gör inget!

Just den här januaridagen får hon ett högt och vänligt hej tillbaka av chauffören Alinuur Mohamoud.

Mängden sura miner och vägran att säga hej till passagerarna har faktiskt minskat, om man får tro Samuli Honkonen som undervisar busschaufförer i hur de ska bete sig med dem som åker med.

– Vi går i en trevlig riktning. Det viktigaste är att chauffören ser den som stiger in. Jag lär ut att man åtminstone ska ge passagerarna en vänlig nick. Man får också väldigt gärna hälsa. I alla fall ska man hälsa om kunden säger hej.

När vi teståker nio busslinjer dagtid i början av januari så säger majoriteten av chaufförerna hej, en del med tydlig röst medan några mimar ett hej. Andra nöjer sig med att titta på oss och nicka. Bara en busschaufför besvarar hej:et med en tom blick.

– Det där låter faktiskt ganska bra, säger Honkonen om utfallet.

Passagerarna har blivit nöjdare med servicen på bussarna i Helsingforsregionen sedan 2008. Det stadsborna ofta klagar på är chaufförer som inte stannat för en passagerare. Mycket oftare än på att chauffören inte hälsar, faktiskt.

– Jag har träffat busschaufförer som säger att de flitigt hälsat på varenda passagerare men att de till slut fått nog när ingen hälsat tillbaka, säger han.

Det finns alltså en liten grupp chaufförer som är väldigt ovänliga. Dem är det också svårt att peppa upp. Men Honkonen brukar använda god feedback som andra chaufförer fått för att locka till ett mer positivt bemötande. Här är två exempel som Helsingforsregionens trafik (HRT) fått in i december:

En av dem som fått exceptionellt mycket tack för hur han är med passagerarna är 67-åriga gentlemannen Toomas Länts. Han gick egentligen i pension vid årsskiftet men fortsätter köra fram till sin 68-årsdag.

– Jag saknade mötet med människorna.

Ett år fick han ett hundratal tackmeddelanden. Här är ett från december:

För Toomas Länts är den positiva responsen inte det viktiga.

– Jag är mig själv ändå. När passageraren kommer in i bussen säger jag hej. Har de en hund med brukar jag räcka fram handen så att de kan snusa på den. När passagerarna går av brukar jag säga adjö.

Han har ett par fina minnen från sina elva bussår i Helsingfors.

– Det är en sen kväll i Östra centrum. Så kommer en stor man i kostym som varit ute och festat fram till mig. Jag tänker "åh nej, vad är det nu då?". Men han tar mig i hand, tackar och kallar mig "sir" och säger att han gärna vill åka med mig igen.

Den gesten betydde mycket för Länts.

Han har några tankar om varför vissa chaufförer inte besvarar hälsningar och varför man ser så få på gott humör.

– Jag vill börja med att säga att vi har många otroligt yrkesskickliga chaufförer. En del har kört i 20 eller 40 år. Men nu kommer det in en ny generation busschaufförer som kan allt och är duktiga på mycket. En del chaufförer kan känna sig lite... tja hotade av det.

Lägg till det att en chaufför har ett väldigt stort ansvar. Många människor ska tryggt kunna komma fram i tid. Dessutom håller bussbolagen koll på hur mycket bränsle en enskild chaufför förbrukar och hur de håller tidtabellen.

– Vi sitter och jobbar mellan åtta och tio timmar per dag. Att köra buss kräver stor koncentration. Folk blir trötta. Vi skulle vara effektivare med sextimmars pass. En stad i Sverige har redan infört det, och lönen är fortfarande densamma. Kanske leendena skulle bli fler om vi skulle göra på samma sätt här.

Det är inget lätt jobb att vara busschaufför, men Toomas Länts stortrivs.

– Man får tjock hud. Många passagerare har åsikter om mycket. Men det lönar sig att ta det med ro.

Samuli Honkonen tycker inte att man ska bli sårad om man inte får ett hej tillbaka på sin hälsning.

– Det finns ju de som har en livskris, har det krångligt eller har problem. Då syns det lätt på jobbet och de tar ut sitt dåliga humör på de oskyldiga passagerarna. Vi försöker tala med de här personerna.

Han poängterar att många inte har erfarenhet av kundbetjäning sedan förut.

Toomas Länts däremot säger rakt ut att artighet kommer sig av uppväxt och utbildning. Det gäller både chaufförer och passagerare.

– För mig är normen att man hälsar.

Han vill dela med sig av ytterligare ett människomöte som inträffade vid 22-tiden en kväll i Nordsjö.

– Ombord steg en hemlös man med många plastkassar med tomburkar. Det formligen stank om honom. När vi stannade vid en hållplats såg vi en mycket stiligt klädd kvinna i 70-årsåldern som påminde om en lärarinna. I skydd av nattens mörker stod hon och letade efter burkar att panta i en skräpkorg. Mannen stiger upp, ger henne sina plastkassar med tomburkarna och säger "här, ta dem, du ska inte behöva hålla på så där".

Länts ögon tåras och han tystnar. Han kommer aldrig att glömma det.