Jag intervjuade Lennart Grebelius, 54, första gången i början av maj. Något av det första jag reagerade på var hans röda kalsonger. De skymtade genom ett hål i hans dieseljeans, den urtvättade collegetröjan var inte uttänjd nog att skymma dem. Han hade kommit till Stockholm från Göteborg för att besöka ett av Sveriges mest framgångsrika riskkapitalbolag - jag var med som flugan på väggen - och bakom ett polerat skrivbord i tonat glas satt en ung vd med rakad hjässa och smalrandig skjorta, sidenslips och byxor med pressveck och med dagens första latte pumpande genom kapillärerna. Han tittade längs med näsryggen på Grebelius och undrade: Vad är det här för en typ egentligen?
Grebelius var likgiltig. Han var i stan för att göra affärer och visste att han hade meriterna att backa upp sina idéer. Han berättade på långsam och knarrig göteborgska att hans bolag Sätila Holding ägde och förvaltade fastigheter i London, Stockholm och Göteborg, hade ägarandelar i 20 bolag, däribland modekometen Gina Tricot, skoföretaget Scorett, läkemedelsproducenten Glucox, ekologiska fiskodlarna Greenfish, mötesportalen Student.se, dokumentärfilmsbolaget Dreamie of Sweden och motorfirman MKay Pistons, som utgjordes av en snubbe i Göteborg som sågat av avgasröret på en gammal Amazon och kommit på en mycket begåvad sak för att minska bensinförbrukningen. Plus Sätila of Sweden förstås, toppluveföretaget som funnits i familjen sedan 1896 och gjort övriga investeringar möjliga. Pappa Grebelius hade producerat självaste Ingemar Stenmark-mössan.
Resten av sin cv höll han för sig själv den här dagen. Om den unge vd:n fått veta att Grebelius dessutom var aktiv dödsstraffsdebattör, en av hjärnorna bakom de hemlösas tidskrift Faktum, gynnare av ett växtförädlingsprojekt i Madras, finansiär av en hjälporganisation i Rumänien, antikvitets- och konstsamlare, konstnär med utställningar både här hemma och i New York, hobbymatematiker med förkärlek för primtal och pi, tillika ensamstående far till tre pojkar. Om den unge vd:n fått veta allt det skulle han sannolikt sprängt en artär där under cutaway-kragen. Ekvationen var svår nog som det var: hur kunde en sådan som Grebelius vara mer framgångsrik än han själv? Hade gubben ens tagit studenten?
I dagarna är Lennart Grebelius aktuell som konstnär. Progressiva Borås konstmuseum ställer ut honom, parallellt med en utställning om Astrid Lindgren, och kontrasterna är så stora att de är svåra att föreställa sig, Astrid med smålandsjord under naglarna och Grebelius med hela kosmos bakom sina stålbågade glasögon (köpta på en bensinmack, klisterlappen är kvar på glaset, +2). Han ställer ut åtta verk, alla exempel på vad museichefen Hasse Persson kallar dialogisk konst - conversation pieces i folkmun - en konst som först och främst syftar till social förändring. Majoriteten av dem är minimalistiskt formgivna böcker, omsorgsfullt inbundna i olika schatteringar av grå linneväv. Bara de svarta titlarna i relief avslöjar vad de handlar om: On the death of John Michael Lamb, Kidney for sale, Final Meal, Who am I? Den sistnämnda illustrerar en sexuell orgasm; cirka 300 miljoner spermier i 300 band med 200 sidor i varje.
Omfång är inget som avskräcker Grebelius. Hans bästa verk utmärks av en outtröttlig vilja att strukturera det till synes oändliga. Second by Second listar dagens 86 400 sekunder, Day by Day årets 8 740 timmar, A Century århundradets 36 525 dagar, och Millennium Almanac årtusendets 365 250 dagar. Hans mest omfattande bokverk på utställningen är 20 Billion Years, en installation vars främsta syfte är att visa på människans litenhet i universum. Grebelius har brutit ner tidsspannet i prickar. Tjugo miljarder prickar. Sida upp och sida ner. Den första symboliserar Big bang, den sista solens dödsflämtning. Varje prick är ett år, varje sida rymmer 20 000 prickar, varje bokvolym rymmer tio miljoner prickar. Hela verket omfattar 2 000 volymer. Vilket är detsamma som 70 meter Billy-bokhyllor på Borås konstmuseum. Eller 19 prickar i Grebelius konstnärsliv - han kläckte idén redan 1988.
Man skulle kunna tro att det utdragna tidsperspektivet tjänar honom som terapeutisk kontrast till Dow Jones dagliga uppgång och fall. Men Grebelius har högre ambitioner än så.
- Konsten är ingen hobby, den är på allvar! Jag vill visa att mänskligheten knappt vaknat. Människan är fortfarande en slags hottentott, en hottentott i förhållande till vad som komma skall. "En schimpans på dekadensen", som Ferlin sa, "som tappat både sinnesron och svansen."
Denna förmätna schimpans gör pinsamheter stup i kvarten, menar Grebelius. Och pinsammast av allt är dödsstraffet. Dödsstraffspolitiken har fascinerat honom sedan han var nio och hörde om Adolf Eichmann på tv-nytt.
- Avrättningen skrämde mig.
Med åren har intresset vuxit till något av ett kall. Han deltar regelbundet i internationella debattforum, huvudsakligen i USA. Han äger inte mindre än tio av Andy Warhols Electric Chair. Och hans egen konst pekar ofta på det ociviliserade i det reglerade dräpandet. On the death of John Michael Lamb består av utdrag ur en intervju med en dödsstraffsfånge, citat reproducerade svart på vitt, utan sentimentalitet. Final Meal är en noggrann redogörelse av de dödsdömdas sista måltider.
Grebelius budskap går fram: civilisationens fernissa är tunn, den mänskliga evolutionen har inte kommit så långt som vi tror.
Även Kidney for Sale vittnar om mänsklighetens brutalitet. Boken är full av annonser. "I want to sell my kidney. Call me for negotiation. I am in need of urgent money to help my family." Eller: "20 years old. Live in Nashville area. Have some financial problems. Been looking to sell a kidney. I have no idea how to go about this. Please contact …"
Ibland blir det rent Monty Pythonskt, som när en donator refererar till sin höga intelligens. Men inte alla skrattar. Paul Frankenius, före detta vice vd på Kapp-Ahl och företagsbekant till Grebelius, har genomgått två njurtransplantationer. Han var på vernissagen i Borås.
- Jag grät, fick hålla i min hustru Ulrika. Lennart visar problematiken i all sin djävlighet. Han har den förmågan, att sätta saker i perspektiv.
Lennart Grebelius tillbringar fritiden med sönerna i villan i Hovås. Han delar sitt yrkesliv mellan affärerna (50 procent), ideellt arbete (25 procent) och konsten (25 procent).
Detta är framtiden, menar museichef Persson, som efterlyser konstnärer med större omvärldsmedvetande och affärsmän med mer etiska gener. Råkapitalismen är helkörd, i dag håller det inte att bara tänka ekonomi. Och svenska konstnärer har alltför länge arbetat i skyddad verkstad, de måste ta större socialt ansvar. Lennart Grebelius visar att de här båda världarna kan korsbefruktas.
Fast han aldrig tagit studenten.
