Lasse Strömstedt var Brynäsgrabben som ständigt bar sin stadsdel inom sig. Den blev både hans tillflykt och trauma. Född 1935 växte han upp i ett Sverige på väg att bli folkhem. Men ett Sverige som ännu i sina delar var fattigt, ett Sverige som ännu inte tagit steget in i det man nu kallar ”moderniteten”.

På Brynäs syntes ännu klasskillnaderna utanpå. I kåkarna och planken, i de lite sjaviga gubbarna som ändå fick finnas. När jag kom tll Gävle 1973 fanns delar av detta Brynäs kvar och när någon sökte bostad kunde det i annonserna stå ”inte Brynäs”.

Brynäs var i borgerlighetens ögon befläckat av sitt förflutna. Just detta förflutna svek aldrig Lasse Strömstedt. Han visste att där fanns andra värden än de materiella. Att där fanns det så ofta missbrukade ordet solidaritet. Ett ord som då, i motsats mot i dag, ägde mening, betydde något bortom retoriken.

Lasse kunde sitt Brynäs utan och innan. Han kände bakgårdarna, genvägarna och har skrivt så fint om sin uppväxt bland de där kåkarna, barnrikehusen, planken och uthusen. En idyll med svärta. Lätt att hamna snett, lätt att ryckas med.

Lasse rycktes med, hamnade snett. Det har han skrivit om, uppriktigt och ärligt, i en rad självbiografiska böcker som jag tyckt mycket om. ”Gå i fängelse” från 1981, ”I fängelse” året därpå. ”Sanningens minut” 1984 och så senast – ett slags återkomst – ”Fånge 981” som kom ut i samband med att fängelsemuseet här i Gävle invigdes 2003. Givetvis var Lasse där. Det var sista gången jag träffade Lasse. Han var i fin form. Alert och vältränad, lite speedad (det var han alltid). Närvarande. Full av liv.

Jag lärde känna Lasse på 70-talet. Han hade uppskattat vad jag skrivit om hans böcker och tog kontakt. Han hade slutat med kåkfareriet och med drogerna. Men han hade inte släppt fängelseåren. De blev till litterärt stoff och han behandlade det väl. Han visste vad han talade om. När han var ute på bibliotek, i fängelser, i debatten, talade han alltid inifrån det han visste. Hos honom fanns aldig någon ironi, aldrig den där sofistikerade distansen. Han var rättfram, frän och alltid så märkvärdigt optimistisk, som trodde han att han alltid själv skulle kunna förändra världen.

Lasse talade ofta om den där stora romanen om Brynäs som han skulle skriva. Det blev aldrig av. Annat kom emellan. Han var en i författarkollektivet Kennet Ahl, bland annat. Men drömmen om Brynäsromanen levde hela tiden kvar. Det hade kunnat bli något fullständigt enastående. Björn Widegren

Han var rättfram, frän och alltid så märkvärdigt optimistisk, som trodde han att han alltid själv skulle kunna förändra världen.