Nerför Helags på två hjul

Att utforska fjällen från cykelsadeln blir allt mer populärt. Vissa turer är dock lite mer äventyrliga än andra. Följ med  Freerides utsända när de bestämde sig för att cykla ner från Helags topp på 1 796 meter. En lika galen som genialisk idé. 

De fallande regndropparna blandas med svetten som rinner i pannan medan jag tittar upp.
– Det här är en av mina dummaste idéer någonsin, muttrar jag för mig själv. 

Framför mig går Henrik med, vad som i mina ögon ser ut som, provocerande pigga steg framåt och uppåt. Halva fjället ligger bakom oss, men mäter man i ansträngning ligger större delen fortfarande framför oss.

En gång för flera år sedan när jag cyklade upp till Helags fjällstation för en fika tänkte jag att man borde testa att cykla ner från toppen någon gång. Helags är den högsta svenska bergstoppen söder om polcirkeln med sin topp på 1796 meter, det är också den sydligaste glaciären. Jag grunnade på idén ett tag, tittade på lite kartor och sattelitbilder. Eftersom nästan allt blir roligare med sällskap frågade jag min kompis Henrik om han tyckte att det lät som en kul idé. Det var inte svårt att övertyga honom.

Planeringsmässigt tänkte vi göra det ganska enkelt för oss. Planen är att följa den 12 kilometer långa leden från Kläppen till Helags fjällstation och därifrån ta oss de sista cirka 750 höjdmeterna upp via den södra kammen och sedan rulla nerför den norra kammen. Henrik har gått samma rutt tidigare och tycker sig minnas att det mesta ska vara cykelbart. Själv har jag bara spanat in stigen ner via satellitbilder på nätet. Det hela är med andra ord lite av en chansning.

”Henrik har gått samma rutt tidigare och tycker sig minnas att det mesta ska vara cykelbart. Själv har jag bara spanat in stigen ner via satellitbilder på nätet. Det hela är med andra ord lite av en chansning.”

Glada möten

När vi knatat upp för den sista lilla branten upp mot kalfjället efter att ha cyklat genom den böljande fjällbjörkskogen tar vi en paus, pustar ut och dricker lite vatten. Här möter vi de första vandrarna för dagen. De tittar nyfiket på våra cyklar och frågar vart vi är på väg:
– Vi tänkte ta oss upp till Helags, svarar Henrik.
– Men inte till toppen väl? Frågar mannen i sällskapet med ett leende.
– Jo faktiskt, svarar jag.

 – Oj häftigt, lycka till då!

Vi tackar, önskar dem en trevlig tur och trampar iväg igen. 
 Solen som sken över oss tidigare har nu försvunnit bakom molnen. Men den grå himlen stör inte, nu när vi är ovan trädgränsen är utsikten fantastisk och vyerna breder ut sig åt alla håll. Vänder vi oss österut, bakåt, ser vi de frodiga och historiefyllda granskogarna i Ljungdalen, där människor bott i 5000 år.

Tittar vi åt andra hållet ståtar Helags med sin glaciär. Åt alla andra håll ser vi fjälltoppar eller fjällhed som grön och stenig böljar upp och ner med de åsar som lämnats av den senaste istiden.

Härifrån är stigen lätt. Tusentals fötter har trampat fram den breda, släta och hårdpackade stigen som leder mot fjällstationen. Vi kommer ikapp flera sällskap innan vi är framme vid fjällstationen. Innan var vi lite oroliga att någon skulle titta lite snett på oss eftersom vi sysslar med “nymodigheten” mountainbike som av vissa inte alltid välkomnas med öppna armar. Men alla är glada och när de får höra om vår plan önskar de oss lycka till eller skrattar åt oss. Vi nyttjar alla samma svenska natur och njuter av samma allemansrätt.

Efter en dryg timme har vi avverkat de 12 första kilometerna och rullar vi in på fjällstationens gårdsplan. Hemma i Stockholm hade vi haft med oss kraftiga lås och varit oroliga när vi lämnat cyklarna utanför. Men här litar vi på folk. Ingen är här för att förstöra för någon annan, alla är här för att njuta och uppleva. Vi tittar upp mot grytan där glaciären ruvar mjölkigt blå, där ovan på kammen ser man små, små människor sträva uppåt. Om några timmar är vi förhoppningsvis där själva.

Från hjul till fötter

Efter en god lunch börjar vi rulla igen. Men tar vi oss inte många hundra meter innan vi måste kliva av. Till en början puttar vi cyklarna, det spar på lårmusklerna som kommer att behövas när cyklarna ska bäras. Den inledande branten upp mot sjön ger en försmak om fortsättningen, det tar emot och underställströjan jag drog på mig vid stationen börjar kännas malplacerad. Fjället skyddar oss från vinden så den förmodade kylan ligger och väntar högre upp längs fjällsidan.

Efter en dryg timme har vi nått upp till den övre glaciärsjön. Vi pausar en stund och äter våra mackor innan branten upp mot den södra kammen. Medan vi äter kommer tre renar lunkande ner från glaciären. De närmar sig oförskräckt, stannar på 50 meters håll och börjar beta på de små krypande växter som tittar fram ur den av sten bepansrade marken. Varför de tagit sig ända upp hit förstår vi inte riktigt. Teorin vi beslutar oss för är att de vill komma undan flygfäna som sticks och bits nere på fjällplatåerna.

Sten och åter sten

Det har blivit dags för den jobbigaste delen av den här turen. Cyklarna läggs tillrätta över axlarna och vi börjar gå uppför. Stigen är brant, varje steg är som ett knäböj med en skivstång på axlarna. För att se det positiva i situationen intalar mig själv att vi i alla fall tar höjd snabbt. För varje steg uppåt blir den packade sanden mellan stenarna allt mer sparsam. Till slut är allt omkring oss sten. Det finns inte längre någon stig att följa. Inte för att det råder någon tvekan om var vi ska, men vi följer ändå rösena längs kammen.

Jag stannar till och plockar upp GPS’en jag har i fickan. Höjdangivelsen visar att vi har ungefär 350 höjdmeter kvar till toppen.
– Nu är det bara 350 meter kvar, ropar jag till Henrik som hunnit en bit framåt. 

– Härligt, svarar han med vad jag bara kan anta är någon form av ironi.

Ett sista ryck

Vid foten av den sista kammen gör fjället en 90 gradig högersväng vilket ger en väldigt luftig vy över väggen ner mot glaciären. Jag känner mig liten och oskyddad, en på många sätt skön känsla. Det är vi och fjället. Allt annat känns långt borta.

Framme i hörnet går det vintertid ner ett skidåk som kallas blåbärsrännan, snön ligger kvar nästan hela vägen upp och med lite vilja skulle man kunna åka ner. Henrik skakar på huvudet när jag berättar att jag gärna skulle köra det här åket på vintern.

 – Det är ju helt sjukt brant, säger han och tittar misstroget på mig. 

– Nej då, det ser ju bra ut, säger jag och svänger runt där vi står på den lilla klippavsatsen och tittar neråt.
– Aaahh, aakta! Ropar Henrik med lätt desperat röst.
Det visar sig att klippavsatsen egentligen inte ger utrymme för två personer med varsin cykel liggande över axlarna.

Vi tar några steg från kanten och sätter oss på en sten för att stoppa i oss lite energi. Tanken är att ta det lugnt på vägen upp eftersom vi vill vara så pigga och fräscha som möjligt på vägen ner. Även om dragningskraften sköter själva framåtdrivandet av cyklarna så är det jobbigt att cykla utför och vi vill inte bli så trötta att vi antingen gör bort oss eller inte kan njuta av det.

Härifrån och upp till toppen är det den svåraste biten att gå. Det är ren blockterräng och det är bitvis en knepig balansgång när man går med en cykel över axlarna. Man får ta det lugnt för att inte halka eller fastna med fötterna mellan de vassa stenarna.

På toppen – äntligen!

Innan jag vet ordet av ser jag toppröset. Det gick snabbare att ta sig hit än jag trodde. Vi hade båda varit lite nervösa för att vara helt färdiga när vi kom upp, men vår taktik att ta det lugnt verkar ha fungerat för vi känner oss ganska pigga båda två. Cyklarna lämnar våra axlar och lutas mot toppröset.

”Tanken att det antagligen är första gången någon ställer en cykel mot toppröset på Helags gör att det känns extra speciellt. Utsikten är bländande.”

Tanken att det antagligen är första gången någon ställer en cykel mot toppröset gör att det känns extra speciellt. Utsikten är bländande. Vi ser flera mil åt alla håll och när man går nära kanten får man en rejäl dos pirr i magen av exponeringen.

Nära katastrof

Efter att ha tagit några bilder gör vi oss i ordning. Hjälmarna åker på och knäskydden sätts på plats. Vi spanar in en linje som ser vettig ut. Det är ganska brant men här är det mer ren klippa i dagen och inte bara en massa stenblock så det borde gå att snirkla sig ner. Jag rullar iväg först. Efter fem meter händer det som inte får hända.

Jag kör förbi en sten som likt ett monster ur en skräckfilm skjuter ut en kloförsedd arm och greppar tag i min bakväxel och böjer den bakåt. Jag känner direkt att drivlinan stelnar och jag inte kan trampa. Jag nyper till i bromsarna och hoppar av.
– Faaaan, ropar jag och börjar direkt se bilder för mitt inre om hur jag får släpa ner min oanvändbara cykel för fjällsidan medan Henrik glatt skumpar ner ombord på sin hoj. 

– Vad hände? Ropar Henrik från toppen. 

– Haveri, ropar jag tillbaka och tittar med trött och besviken blick på min bakväxel som pekar åt helt fel håll. Henrik rullar ner till mig och kollar på bakväxeln, tar tag i den och bryter till. 

– Så där, testa nu, säger han.
Växeln ser ut att vara i sitt naturliga läge och när jag provar att växla rör den sig som den ska. Vi drar en kollektiv suck av lättnad och inser att vi kan fortsätta som planerat. Att behöva gå nerför alla de höjdmeter vi slitit oss uppför kändes inte som en kul lösning.

Stop and go

På den första delen av kammen är cyklingen utmanande. Underlaget består av stora, bitvis branta, hällar med klackar som bryts upp av stenblock vi måste kryssa runt. Det går inte att släppa bromsarna i mer än någon sekund för då ökar farten direkt till hastigheter som gör att det inte går att väja för de stora blocken. Det här är fel plats att chansa på så vi tar det lugnt och rullar en sektion i taget.

Medan vi cyklar går det inte att njuta av utsikten utan all fokus ligger på att det som är framför framhjulet. Men det är också det som är charmen, fokuseringen är så total att allt annat försvinner. Jag har inga andra problem än hur jag ska hantera underlaget framför mig. Därför får vi utnyttja de små pauserna till att njuta av utsikten. Vi tittar bortåt Sylarna och vänder oss sedan ner mot glaciären och ser en hel renflock som knatar runt nere på snön.

Efter en halvtimme kommer vi fram till något som börjar likna en stig, om än fortfarande teknisk. Eftersom vi har fri sikt vågar vi öka farten så mycket som terrängen låter oss. Det är pirrigt att släppa på samtidigt som det några meter åt höger är en lodrät bergvägg som kastar sig ner mot glaciären. Men även detta är fel plats för att ta onödiga risker så vi håller oss på rätt sida om vår åkförmåga.

”Det är pirrigt att släppa på samtidigt som det några meter åt höger är en lodrät bergvägg som kastar sig ner mot glaciären. Men även detta är fel plats för att ta onödiga risker så vi håller oss på rätt sida om vår åkförmåga.”

Ungefär halvvägs ner för den norra kammen kommer vi ut på ett stort fält bestående av rundade klapperstenar. Här tillåter underlaget att vi ökar farten ytterligare, att sladdra sig fram över stenarna är det närmaste offpistskidåkning jag kommit med cykeln. Mitt på fältet kommer vi ikapp fyra vandrare. Vi håller avståndet för att inte oroa dem men de hejar glatt och ropar nåt om vi är galna, på ett positivt sätt.

Henrik, som är den bättre cyklisten av oss ligger ett drygt tjugotal meter före mig och väntar in mig slutet av klapperstensfältet. När jag kommer ner står han fortfarande och skrattar.
– Det där var bland det häftigaste jag varit med om, utbrister han.
Jag är villig att hålla med och skakar mjölksyran ur mina underarmar.

Brant avslut

Den sista biten ner mot grytan är riktigt brant. I början går det att cykla och trixa sig ned för några branta svängar men till slut får vi kliva av cyklarna och tänka igenom hur vi ska kunna ta oss ner utan att vare sig cyklar eller vi själva ramlar de där tio onödiga extra meterna ner mot snöfältet nedanför. Med cyklarna på bakhjulet framför oss kan vi hasa oss nedför den stora stentrappan.
Stigen mot stationen som möter oss strax efter snöfältet består till större delen av packad jord så däcken greppar bra och det är mer roligt än nervöst att cykla ner den sista biten.

Väl nere pustar vi ut och gör en high five. Turen, som till en början kändes korkad och rätt oviss visade sig vara en av de roligaste vi gjort på cykel. Ännu en snickers senare sitter vi upp och börjar rulla på stigen ner mot Kläppen igen. De drygt tvåhundra höjdmeterna mellan fjällstationen och Kläppen märks betydligt mer på vägen ner än på vägen upp. Vi glider fram över fjället med lagom ansträngning. Solen är på väg nedåt och trädgränsen kommer allt närmare.

Strax innan den möter vi de tre vandrarna som vi pratade med på vägen upp. De är också på väg tillbaka. Vi saktar in för att passera dem på den breda stigen.
– Hur gick det? Frågar mannen nyfiket. 

– Jodå, det gick bra, svarar Henrik. 

– Vi kom både upp och ner för toppen, fortsätter jag. 

– Starkt jobbat, imponerande, svarar mannen innan vi rullar iväg igen.
När vi lutar cyklarna mot stugväggen är vi helt slut. Totalt har vi hållit igång i närmare nio timmar. Vi hinner knappt ta av oss skydd och skor innan jag redan börjat planera nästa topptur med cykeln, frågan är bara om den faktiskt är genomförbar. Det finns ju bara ett sätt att ta reda på det…