Kebnekaise fjällstation – Lodgen långt bortom vägs ände

I över hundra år har Svenska turistföreningens (STF) anläggning vid foten av Kebnekaise gett fjällturister tak över huvudet i sin jakt på äventyr. Vintertid är området runt Sveriges fetaste bergsmassiv ett eldorado för toppturande skidåkare som söker fina offpiståk.  

Det är strålande sol. Vårens ljus har befriat norra Sverige från vintermörkret och och öppnat upp möjligheter att skida i Sverige mest högalpina skidområde. Jag hinner tänka att klimatet här uppe är riktigt trevligt innan vi sätter oss i släden bakom snöskotern som ska ta oss de 19 kilometrarna från Nikkaluokta till Kebnekaises fjällstation.

Senare samma dag, när klockan är runt tiden för eftermiddagste, är solen och sikten borta. Väder från väster har rullat in i dalgången och satt stopp för våra visioner att skak liv i kroppen efter resan genom att skida varv i personalbacken, den sluttning som ligger i söderläge precis bakom fjällstationen.

Som ett frågetecken står jag utanför tältet vi släpat med oss på resan. Vad var det som hände, hur kunde det gå så fort och hur ska vi kunna plåta nu?

Det är ingen underdrift att vädret svänger snabbt i fjällen. Samtidigt kan vädret också vara mycket stabilt, men stabilt i fel läge. Kommande dagar ligger molnen tunga och grå. Locket är kompakt och solen skymtar inte ens bakom de grå dimmorna i himlen samtidigt som vinden är frisk. Vi har gett oss i kast med att vintercampa för första gången och får i och med väderleken lära oss vikten av att gräva vindskydd runt tältet. Vi blir också snabbt varse varför det är viktigare med dubbla liggunderlag än med dubbla sovsäckar. Något frusna om ryggarna efter första natten ber vi om att få låna var sitt liggunderlag av personalen på stationen. Den extra isoleringen mot marken gör susen och vi kan sova gott kommande nätter.

• Läs också: Tuolpagorni vs Rullevarerännan

Väderleken är dock en större utmaning för skidåkningen. Lite förvirrade och vilsna funderar vi på vad som är möjligt att göra i denna väderlek. Detta är vårt första besök i området och vi är relativt nya när det kommer till att gå toppturer. Personalbacken hann vi skida två gånger runt lunch första dagen. Även om åkningen där är bra så är det ingen backe som bjuder in till kittlande åkning fyra dar på raken. Tiden behöver spenderas på annat sätt och för att finna vägledning styr vi stegen mot guidekontoret.

Rullevarerännan, Jökelbäcken, Kittelbäcken, Frågetecknet, Isgrottan och slutligen Tarfala. Namnen på potentiella möjliga åk är fler än vi kunnat tro. Sedan får vi listan med rutter och åk som inte lämpar sig att genomföra i detta väder. Drakryggen, Halspasset och Norra Klippberget är några exempel.

Det råder ingen brist på utmaningar att ta sig an som äventyrslysten. Den största svårigheten till en början är att välja vilka åk du ska ge dig i kast med.

Jag låter fingrarna glida in under mössan och kliar mig i håret, rynkar pannan och ser fundersam ut. Lågmält repeterar jag namnen på de möjliga åken. Ögonen granskar kartan som sitter fasttejpad i kassadisken inne på guidekontoret. Bakom guiden som vänligt ger oss tipps står en stor kyl med dricka. Inne i kylen finns några burkar Norrlands guld folköl tillsammans med några alternativa läskedrycker. I luften osar en svag doft av bastu samtidigt som det slamrar från självhushållnings-köket i rummet bredvid. Beslutsångesten är fullständig och vi enas om att vänta till nästa morgon för att avgöra vart det bär av.

Istället intar vi köket och tillreder den tortellini vi burit med oss från matbutiken hemmavid tillsammans med ostsåsen på pulverform från samma butik. All utrustnings du kan tänkas behövas finns i köket. Kylskåpen där du kan förvara dina kylvaror gapar inte tomma men är heller inte välfyllda. I skåpen där det överbliven mat kan lämnas fyndar vi ett paket russin som blir till en välsmakande efterrätt. Utanför fönstren är det mörkt, men inte beckmörkt. Snön i landskapet lyser upp omgivningarna och för en sörlänning framstår det nästan som det råder midvinter med meterhöga drivor av kallsnö. Men kalendern berättar att vi är i mitten av april och det nästa helg är påsk.

Följande förmiddag är vi på väg upp i personalbacken, igen. Men denna gång är målet att nå till den isgrotta vi fått berättat för oss. Grottan ligger i Tarfaladalen några kilometer från Kebnekaises fjällstation.

Uppe på platån på vägen mot grottan friskar fjällvinden i. Det rycker rejält i kläder och utrustning och det känns att det är på riktigt. Skillnaden från påsklov i exempelvis Sälen fjällen är slående. Här är inte snön slaskig och det väntar ingen jätte-afterski vid backens fot. Naturen år påtaglig och landskapet förhållandevis opåverkat.

Vi siktar inte längre fjällstationen bakom oss när vi förpassat stighudarna till ryggsäckarna och istället är i färd med att skida nedför den västra sidan av Tarfaladalen. Fjällstationens första del byggdes åren 1907-1908 på initiativ av Svenska Turistföreningen. Föreningen som grundats i Uppsala drygt 20 år tidigare med den norska motsvarigheten som förebild.

STF hade under sina första år stort fokus på att tillgängliga göra fjällens vidder i norra Norrland och i Härjedalen för människor som vanligtvis levde långt från dessa natursköna miljöer. Byggandet av Kebnekaises fjällstation var en del i föreningens arbete för att underlätta bestigningar av Sveriges högsta topp och öppna upp för en utökad turism i området.

Samerna som bott och levt i området i tusentals år har också spelat en viktig roll för turismens framväxt här de senaste 100 åren. Med sin lokalkännedom och sina bostäder gav de stöttning åt äventyrslystna fjällfarare som sökt sig till området i slutet av 1800-talet i inledningen av 1900-talet.

Några samer har spelat större roll än andra i utvecklingen av turismen. En av dem är Nils Olsson Sarri som verkligen var med la grunden för turismen i området. Nils var med och byggde fjällstationen och kom senare också att bli föreståndare för den samma. Han var också en av de samer som samtida med att fjällstationens uppfördes var med och byggde de första fasta bosättningarna i Nikkaluokta. Den samiska byn vilken är den sista utposten innan väglöst land tar vid.

I Nikkaluokta slutar allmän bilväg och byn har de sensate 100 åren fungerat som en knutpunkt för turismen i området. Familjen Sarri erbjuder fortfarande service i form av mat och husrum till förbipasserande turister och Nils barnbarn Marit är sedan 2016 föreståndare för Kebnekaises fjällstation. Cirkeln är på så vis, i viss mån, sluten för fjällstationen i och med att familjen Sarri åter är de som bär huvudansvaret för att ta hand om turisterna i området.

Mitt första besök vid fjällstationen följs några år senare upp med ett andra. Denna gång är det också vårvinter och april månad. Något tält är inte med på denna resa. Istället har rep, sele och stegjärn fått plats i packningen. Några av de åk som inte kunde genomföras vid det förra besöket ska betas av. De två stora klassikerna inne vid kittelbäcken, Tuolpagorni och Rullevarerännan, står högst upp på listan över målsättningar.

Liksom vid det första besöket sätter vädret åter käppar i hjulen. Blytunga moln hänger lågt i luften i dalgången. Vinden friskar i och det är inte särskilt lämpligt att ge sig ut på fjället. Istället avvaktar vi bättre väder inne i loungen på fjällstationen. Brasan sprakar hemtrevligt i hörnet, sofforna är ombonande och det rustika trägolvet förhöjer känslan av att befinna sig i en smått exotisk alpin vintermiljö.

I sällskapet jag tagit mig till området är jag ensam svensk, resterande är vänner och bekanta från Frankrike, Holland, Schweiz och Kanada. Föga förvånande kände de inte till Kebnekaise och dess omgivning innan de tog sig hit. Något häpna över faciliteterna som erbjuds slår de samstämmigt fast att fjällstationen är en lodge. En fullservice-anläggning som erbjuder välsmakande mat, genuin miljö med god möjligheter till övernattning och ett bergslandskap väl snidat att åka skidor i. Men det dystra vädret tvingar oss att spara på krafterna till kommande dagar.

Som en skänk från ovan spricker så molnen upp näst sista dagen av vistelsen på stationen. Nu när chansen getts gäller det att passa på och vi står snart på skidor redo att gå mot Tuoplagornis gryta. På den platta anmarschen i botten av dalgången bränner solen starkt. Snön runtomkring oss reflekterar skenet och gör det nästan outhärdligt varmt att andra framåt iklädd vinterskrud. Värmen avtar så sakteliga när vi börjar ta höjd på vägen längs med Kittelbäcken och när vi når sadeln mellan Tuolpagorni och Rullevare är det helt plötsligt snöstorm och dimma. Vädret har åter slagit om innan vi ens hann blinka. Alla är lika frågande men också lika överens om att det inte är lämpligt att fortsätta uppåt i detta väder. Vi hudar av skidorna och styr nedåt.

Dagen efter vaknar vi åter till en klarblå himmel. Denna gång måste vi väl bra lyckas?
Vi börjar åter gå den platta anmarschen mot Tuolpagorni. Solen gassar är värre idag och och det är nästan en väderlek god nog för att bära badkläder.

På toppen av Tuolpagorni är det fortfarande sol. Vädret har varit nådigt mot oss och vi kan fira oss ned i den karakteristiska grytan. Ett stort personligt mål att äntligen få bocka av detta klassiska svenska offpiståk.