Därför lever Sissela Kyle och kärleken som särbor

Sissela Kyle meddelar med road min att hon blivit sambo. Tillfälligt. Något annat skulle nog aldrig komma på fråga, vilket vi återkommer till senare. Men just nu lånar storebror Jörgen hennes egen lägenhet, och får instruktioner om att vattna blommorna, medan Sissela leder sin cykel längs Strandvägen. Hon kommer direkt från senaste ”Kristallen”-mötet, är påtagligt glad över att jobba med människor igen, och fredag kväll så är det galadags:

– Det är hejdlöst mycket jobb inför en kväll. Men jag gillar att jobba med Parisa (Amiri). Det är lustfyllt. Vi klickar! Hon är så påläst och snabb. Sen har hon en fruktansvärd energi, och det är bra, för jag har inte så mycket energi.

För mig framstår det här med att leda galor som ett tv-världens kamikazeuppdrag: Man blir hatad av tv-recensenter och kritiserad i sociala medier, samtidigt som man ska vara glamourös, rolig, men inte stjäla rampljuset från pristagarna. Så varför återvänder du till den här uppgiften gång på gång?

– Det är ju helt sant. Men jag gillar nerven. Adrenalinpåslaget. Sen är det kul med prisutdelning, för att många blir så glada. Min första gala var QX-galan 2000. Jag minns att det var så underbart att vara i det rummet, med det gensvaret, den generositeten, värmen och lössläpptheten. Det var en så fin ingång, så sen ledde jag flera.

– Men jag vill också känna att jag har med galan att göra. Att jag har relevans. Jag ser inte mig själv leda Idrottsgalan. Jag är inte programledare. Men QX har jag varit hedrad över att leda. Sen är det Guldbaggen, och nu med tv tycker jag att det är den kulturaspekt vi alla kommer närmast och som har fått stor betydelse under pandemin. Det har gått från att man inte får titta på tv för att det är passivt, till att vi sitter tillsammans och samtalar om programmen. Samtidigt som kvaliteten är hög.

Blir du aldrig nervös som galavärd?

– Självklart blir jag nervös. Men också samlad och fokuserad. Direkt innan jag ska upp på scen kan jag lägga mig ned och nästan somna i tre minuter. Nästan som en svimning, för att fokusera.

Pandemin må ha inneburit ett uppsving för tv, men knappast för scenkonsten. Hur har det påverkat dig?

– Jag var ju ute på turné när den bröt ut. Det var underbart roligt och utsålt överallt. Under föreställningen gick jag runt och hälsade och tog i hand med publiken. Det slutade jag givetvis med, och höll avstånd. Sen i mars 2020 las allt på is, men i oktober är tanken att jag ska ut igen. Jag längtar efter teater, och det ska bli roligt nu med Kristallen från Cirkus, för det blir med publik för första gången på länge. Även om det bara är 300 personer på behörigt avstånd.

Du blev själv sjuk i covid i våras, och las in på sjukhus. Hur länge var du inlagd?

– 11-12 dagar, och jag fick jättebra hjälp och vård.

Vad var det som hände?

– Jag var sjukare än jag fattade. Jag är lite inbillningsfrisk av mig, och det tog tid innan det kom ikapp mig att jag inte fick luft.

Blev du rädd?

– Ja, jag hann snudda vid det. Kände ett stråk av ”herregud, tänk om det är slutet”. Det var inte roligt. Även om jag aldrig låg i respirator. Men jag tänkte också på risken för långtidscovid, och att kanske inte bli frisk. I början flåsade jag mig igenom mina stavgångspromenader, och funderade över hur jag någonsin skulle bli bra. Men nu springer jag igen!

Du fick även blodproppar?

– Ja. Jag hade covid, bakteriell lunginflammation och proppar som växte. Det är ju inte bra. Så jag äter fortfarande blodförtunnande medicin, och ska på återbesök. Sen får vi se.

Jag vet att du brottades mycket med dödsångest i femtioårsåldern, men nu när det mer var skarpt läge, verkar du ha varit förhållandevis lugn?

– Ja, faktiskt. Det gick över och var väldigt förknippat med att fylla 50. Då insåg jag hur länge jag levt, samtidigt som min pappa dog. Det var en hel period av vemod inför att livet skulle ta slut. Men det har gått över. Som sextioåring har jag mer haft en upplevelse av att jag har alla åldrar i mig och fortfarande är ung. Det märks kanske inte på utsidan. Men inuti är jag fortfarande 15 och 25. 

Det måste vara bra för psyket att kunna springa igen?

– Jättebra! Om jag blir orolig, stressad eller bekymrad. Det är koncentrationen, avskildheten, naturen. Det är ett rum man bär med sig i springandet. 

Du är särbo med Per Naroskin som är psykoterapeut. Det låter ju toppen om man vill bolla ångest. Eller?

– Uppriktigt sagt, så vet jag inte vem som teraperar vem. Men jag är så himla glad över att ha honom i mitt liv, och att vi träffades för drygt femton år sen. Killen är ju kul! Snabb och skärpt. Vi har ett evigt pågående samtal, och det är så fantastiskt. Vi teraperar varandra, och det är toppen.

Ni har varit särbos i snart sexton år, så jag misstänker att det valet funkar bra för er?

– När vi träffades hade vi fortfarande barn som bodde hemma och var ganska stora ändå. Vi hade också båda äktenskap bakom oss, hade levt ensamma med barnen, och hittat en bra form för det. Därför började vi så, och kände sen att det passade väldigt bra. Vi ses hela tiden. Vi sover ofta hos varandra. Men det kan också vara att ”jag vill vara ifred, jag behöver jobba”. Vi är människor som skriver och tänker. Vuxna människor med behov av ensamhet, och i den lyckliga ekonomiska positionen att vi inte måste flytta ihop, utan kan bo nära varandra i stället.

Samtidigt så är väl barnen utflugna sen länge nu. Har det aldrig varit på tapeten att omvärdera särbobeslutet?

– Ingen bor hemma. Det är ju skillnad om man har barn ihop, men både jag och Per har gjort det en gång, och senare i livet så passar det här oss. Det är påfallande vanligt att det väcker en viss avund, och många tycker det verkar skönt.

Du verkar noga med hur du vill ha det!

– Vad tänker du på då?

Kanske på när du var med i ”Efter fem” och skapade lätt rabalder genom att dissa deras fika som ovärdig. Tror du sa att du mådde illa av riskakorna.

– Jag tycker man kan kalla saker för vad de är, och säger man fika, då förväntar jag mig en macka. Sen så tyckte jag att det var lite roligt också, och det tyckte Tilde (de Paula Eby) med.

Du gästade nyligen Tildes talkshow, och passade även på att beordra vår nu avgående statsminister Stefan Löfven att gå i god för hur bra din föreställning ”Etta på listan är”. Du är inte rädd för att bossa?

– Det var sagt med glimten i ögat, och är nog mer en humoristisk ådra som gör det.

Ni fyller båda 65 nästa år, och bedyrade i programmet att ingen av er hade planer på pensionen. En vecka senare kunde man konstatera att åtminstone en av er ljög…

– Ja, han vrålljög. Under hur det kändes? Men han kanske tänkte på något annat då? En framtidsplan kanske.

– Men jag tänker inte på pensionen. Jag har ingen anställning, så jag vet inte vad jag ska pensionera mig från? Men jag har tänkt i flera år att jag ska ta det lugnare, och ibland blir det så.

Ditt cv är svindlande omfångsrikt både på bredden och höjden. Av allt du gjort – vad är mest du?

– Det som är roligast är i princip alltid det jag gör just nu. Jag älskar teater- och underhållningsvärlden. Jag älskar komedi och att vi kan skratta. Det är så mycket som är eländigt, skrämmande och fruktansvärt. Men vi lever trots allt här tillsammans, och får försöka att göra det lite lättare.

– Sen är jag ju från Göteborg, precis som du, och upplever att jag har min humoristiska grund där. Ta bara hyrcyklarna…

Styr och ställ?

– Just det! I Stockholm hette de City Bikes. Det är inte bättre i Göteborg. Men roligare. 

– Mina föräldrar var väldigt allvarliga och politiskt intresserade. Jag är uppvuxen i en kontext av diskussion, ifrågasättande, opposition. Min pappa var vänsterradikal. Mamma var feminist. Och både hade underbar humor. Ganska ironisk. Rätt sarkastisk. Mycket med ord.

– Det blir lättare då. Vi ska ju ändå dö en gång. Vi vet ju det.

Då vet vi var sarkasmen kommer ifrån. Du beskrivs på Wikipedia, utan tydlig källa, som bitande sarkastisk, ”torrolig” och ”utstuderat seriös”…

– Vilken beskrivning! Nej, jag vet inte om jag är så utpräglat sarkastisk. Men mina föräldrar var ju lärare, och kanske låter jag lite bestämd? Som en skolfröken.

Har du alltid mått bra i jobbet?

– Nej, jag har varit med i uppsättningar där jag inte riktigt hittat min plats, och det har också funnits tider med dålig och bufflig stil som tack och lov ifrågasatts, tack vare Metoo, där gräsliga beteenden belysts. Även om jag inte har varit utsatt personligen, så har det genomsyrat miljön. Alla mår dåligt i en machokultur. Inte minst männen.

– Så visst har jag varit med om grejer, och ofta är det svårt eller jobbigt. Men jag älskar ju teatern. Att få bli någon annan och se världen gestaltad.

Nu ska du ut på scenerna igen med showen ”Etta på listan”. Du gillar listor?

– Titeln är lite metaforisk för att jag kan prata om allt möjligt jag bryr mig om. Som komedienner genom tiderna. Men jag gillar listor, det är en bra strukturell grej när man går och handlar eller för att hantera oro.

Jag har funderat kring att listor har så olika status. Nördiga listor som killar av typ Filip & Fredrik gör har hög status. Medan de mer praktiskt orienterade, signerade Britt-Marie, 45, som älskar bikarbonat, har låg…

– Ja, jag håller med om den analysen. Även om Britt-Marie inte är 45 utan minst 65.

Och vilken typ av listmakare är du?

– Då är jag absolut Britt-Marie.