Malmsjö om livet med sin yrsel och glömska

När Jan Malmsjö går uppför trappan till Galateaterns scen är det en 83-åring som tar det så nätt. En hand på trappräcket och tyst koncentration. Ett steg i taget.

Där uppe i scenljuset är det något annat. Det är inte så att Malmsjö går ner i spagat och joddlar men det finns något alldeles självklart och ledigt över hans plats på scen.

Jan Malmsjö, som bröt nacken så sent som för några år sedan, är ingen dansör längre men det finns någonting i hans närvaro som lyser igenom trots att det är genrep i t-shirt och gymnastikskor.

Han ser lycklig ut.

Men det är uppenbart att han är medveten om var i livet han befinner sig. Vännerna som faller ifrån och ett minne som sviker ibland. När han berättar om rollen i "Charleys tant" pratar han om det som en "räddning till glädje". Regissören Anders Aldgård är en vän sedan länge och de har jobbat ihop flera gånger. Claes Malmberg var en ny och angenäm bekantskap.

- Han är så go. Det är han som håller mig vid liv, säger Jan Malmsjö som förklarar att han ju egentligen lagt av och att han inte behöver ta roller för att hålla svälten från dörren.

Men det här verkade kul att göra och dessutom tyckte hans fru Marie Göranzon att det lät som ett bättre val av sysselsättning än att sitta i en nersutten fåtölj med ett glas vin i handen och titta på tv hela sommaren.

Hade du gjort det annars?

- Ja.

Som hits från stenåldern

Under karriärens lopp har Jan Malmsjö gjort allt från musikaler till drama. Några av sångerna som förknippas mest med honom har Anders Aldgård vävt in i föreställningen. Jan Malmsjö pratar om det som hits från stenåldern ungefär. Paradnummer som få känner till numera.

Men en hit dör väl aldrig?

- Kanske inte för den publik vi hade i Göteborg i alla fall. De var liksom i min zon, medger han.

Och kanske har "Charleys tant" blivit en injektion. Jan Malmsjö berättar i alla fall att han ska upp och träffa Dramatenchefen Eirik Stubø om en roll.

- Jag ska träffa honom på måndag därför att teatern vill ha tillbaka mig: Gamla skitgubben!

Dramaten har en speciell plats

Det är alldeles tydligt att Dramaten har en speciell plats i Jan Malmsjös värld. Det var här han började som 18-åring i samma kull som Margareta Krook, Jan-Olof Strandberg och Allan Edwall. Och den elevskolan formade Malmsjö på ett sätt som senare dagars utbildning aldrig hade mäktat med.

- Då var skolan på teatern och när vi var lediga kunde vi sitta på tredje rad och se de stora elefanterna dansa. Det var någonting som eleverna på högskolan saknade och det var en enorm upplevelse. Man fick andas in atmosfären, känna vibrationerna. Allt det där har varit till min fördel, säger Jan Malmsjö som gjorde sin senaste Dramaten-roll så sent som i fjol i Ibsens "Rosmersholm".

Annars är det kanske bredden som imponerar mest i Malmsjös produktion. Det är i alla fall den Claes Malmberg nämner när han pratar om sin motspelare. Den här bredden som gjort att Malmsjö har kunnat gestalta allt från diabolisk biskop i Bergmans "Fanny och Alexander" (1982) till ölslukande "Danskdödare" i klassiska tv-serien "N.P Möller" och dragshowartist i "La Cage aux folles".

"Varit överallt och sett allt"

Vid det här laget har han egentligen inget mer att bocka av.

- Kanske nu när jag vaknar till liv igen. Men jag har gjort allt. Rest jorden runt två gånger, varit överallt och sett allt. Men ibland har det dykt upp nåt som jag känner att jag vill göra men det har jag glömt, säger Jan Malmsjö

- Jag lever i yrsel och glömska.

I en intervju med KvP:s Pascal Engman tidigare i år berättade du om att du reste runt och tog farväl av platser som betytt mycket för dig.

- Det gjorde jag så nu är det klart, säger Jan Malmsjö som i samma intervju, något otippat, berättade om sin nyfikenhet på kokain.

En nyfikenhet som han dock ännu inte stillat.

- Nej, det har jag inte när varenda jäkla skolunge har gjort det. Jag vill bara känna reaktionen, säger Malmsjö och berättar om den enda gången han testade att röka hasch tillsammans med en afrikansk prins och tyckte sig både sväva och se färger.

Men det var, som sagt, bara den enda gången.

"Han sa att det var livsfarligt"

Du har inte pratat med Claes Malmberg om det där med att testa kokain med tanke på att han vittnat om avigsidorna.

- Nej, men jag pratade med Tommy Körberg om det. Han sa att det är livsfarligt därför att om man är deppig och tar det så känner man "Är det möjligt att jag kan må så bra när man mår så dåligt", därför ska du inte ta det.

Mår du bra?

- Jag saknar lite den där livsglädjesnurran. Den har saktat ner, säger Jan Malmsjö som även sörjer att han inte längre kan jogga men tröstar sig med skogspromenader och att vara på landet.

- Där finns det alltid något att pyssla med även om jag inte är särskilt händig. Men att bara njuta av tillvaron där.

När vi talar om hur han tror att andra människor uppfattar honom så hoppas Jan Malmsjö att det är positivt. Men han menar att det säkert finns de som är för Jan Malmsjö likväl som det finns de som inte uppskattar vad han gör. Så är det och det är inte mycket man kan göra åt det.

- Jag menar hur bra eller dålig man än är så finns det folk som tycker om en och folk som inte tycker om en, säger Jan Malmsjö och berättar on en händelse som utspelade sig för "tusen år sedan" i Malmö.

- Då var det en man med en schäfer som sa till mig "Du ska ente tro att du e nåt, för att du är nåt, för det är du inte".

Fast även om han minns episoden är det ingen händelse som dröjt sig kvar och piskat honom åt ena eller andra hållet i karriären.

- Nämen, jag kan ju inte göra någonting åt det. Det var ju hans synpunkt om mig, hur den nu har uppstått. Sedan får han leva sitt liv och jag får leva mitt.

Varit lyckligt gift i 45 år

Och även om livsglädjesnurran varvat ner så finns det glädjeämnen utanför scenen.

- Jag har levt i ett lyckligt äktenskap i 45 år. Och jag ska bli gammelmorfar om någon månad. Det är där livsglädjen finns kvar.

Vad betyder din fru Marie Göranzon för dig?

- Att vi har varit gifta så länge säger väl allt. Men det är inte bara det att hon är vacker. Det är det att hon är så jävla välmöblerad i huvudet, säger Jan Malmsjö och knackar sig i tinningen.

Mer än dig?

- Oja. Hon är tio år yngre. Hon utvecklas hela tiden som skådespelerska också. Nu ska hon lämna Dramaten och göra "Kung Lear" i Uppsala.

Får det där tungsinnet vi talade om synas på scen?

- Nej, då är man en dålig skådespelare.

Är du lycklig på scen?

- Ja, jag är någon helt annan, säger Jan Malmsjö och skrattar.