Skriver själv: ”Ett människoliv är värt 50 000”

Ur ett annat perspektiv

Det är dryga fyra år sedan min syster och systerdotter drog sina sista andetag och försökte klamra sig kvar vid livet. Frågan varför har ställts mig otaliga gånger under denna tid; av poliser och jurister som sökt orsaker och samband, av medmänniskor som letat efter något att hålla fast vid och förstå, av medias nyfikenhet och pockande grävande. 

   I sorgens förvirring har jag svarat med frågande ögon och stram mun. Varför har aldrig varit av värde för mig. Döden är definitiv – tom och tyst. När döden väl har trasat sönder hjärtat, då är varför föga intressant. Varför fyller ingen mening, frågan leder ingenstans, och den vänder inte tiden. 

   Den man som stal min systers och systerdotters liv är för mig ett ingenting. I kvällstidningar och tv-program vältrar man sig i hans dåd, de ena orden flottigare än de andra. Han ges utrymme, tid och intresse – uppmärksamhet – som om han vore betydelsefull. Fokus ligger här på gärningen, på mörkret och döden. Det är som att han nästintill hyllas i skrift och tal, så stort utrymmes ges han. Man ställer även honom frågan varför, och tycks förvänta sig ett äkta svar ur lögnerna och ondskan.

   Bredvid, tysta och traumatiserade, står en familj. Vi – de som är kvar – vi som ska fortsätta leva. 

Jag kippar efter andetag och hjärtslag, men faller utan att fångas. Det finns inget skyddsnät, ingen upparbetad rutin för att stötta oss i nöden. Vi hänvisas till primärvården, sjukvårdspersonal som med bleka ansikten beklagar förlusterna. Jag kontaktar Brottsofferjouren, kvinnorna där är vänliga och skapar värdefulla kontakter. Vi tilldelas en jurist och tar oss mödosamt igenom de långa juridiska förhandlingarna. Jag jagas trött av media och måste stänga av min telefon och låta bli att öppna min post. Jag letar febrilt efter stödgrupper, finner inga, men hittar en anhöriggrupp för dem vars närstående mördat en annan människa.  

   Mina medmänniskor kommer med kaffe och kakor, med mat och närhet. De sitter tysta intill i soffan och andas ut smärtan. De håller om och håller i, några klappar min vita kind. Andra viker av, glider långsamt undan för det råa och ofattbara. Jag klamrar mig fast vid de vänner som stannar. Tacksamhet och kärlek växer inuti sorgen. 

   Det går två år och en journalist ringer och berättar försiktigt att gärningsmannen har haft permissioner under bevakning, från anstalten där han vistas bara några få mil från vår hemort. Vi förargas och undrar hur det kommer sig att vi inte får några besked om hans permissioner, en chef på anstalten dikterar torrt att praxis följs. Sedan kommer det ett brev, ytterligare en permission kommer att ske, under morgondagen, i närområdet. Det är för mig obegripligt hur man kan välja att placera honom så nära oss geografisk, och dessutom godkänna permissioner, och vi förklarar tydligt vår ståndpunkt, men våra önskemål och känslor inför detta betyder blott ingenting, vi är således till besvär. 

   Efter tre år betalas delar av skadeståndet ut till oss i familjen. Ett människoliv är värt 50.000 kronor – ett schablonbelopp – enligt rådande lagstiftning. Mördar du två människor vid samma tidpunkt får du total rabatt, då är liv nummer två värderat till 0 kronor, ”förlust av två anhöriga berättigar inte ett högre belopp” står det att läsa i Tingsrättens dom. Skadestånd för min systerdotter är det därmed aldrig tal om, och hon anses heller inte vara oss ”särskilt nära” i juridisk mening. Skadeståndet ska täcka upp för våra inkomstförluster och vårt själsliga lidande, sägs det, men jag har sedan länge helt återgått i min tjänst för att kunna försörja min familj. Min mor kommer dock aldrig åter till sitt arbete.

   Tiden nöter sina dagar, och efter nästan fyra år, och efter oändliga juristkontakter, fördelas arvet efter min syster. Resterande skadestånd betalas även ut i samband med att arvet fördelas. Halva min systers tillgångar hamnar hos förövarens föräldrar, för att regelverket inte gör undantag, och för att förövarens föräldrar anser att detta är ”det rätta”. Detta förfarande, och denna konsekvens av gällande regelverk, är en galenskap i sig – ytterst ovärdigt och moraliskt solkigt. Särskilt om man betänker att förövarens fars uttalade avsikt är att betala skadestånden med min systers arv. Det är en skymf av min syster – smutsigt och orimligt – detta utfall är inte ”rätt”.   

   Det gryr över tid en oro, när såpass lång tid passerat att jag till slut kan andas djupa andetag och finna förtröstan. Livstid. Livstid i Sverige är inte det samma som livet ut. Livstid är snarare en mängd år, oklart antal, beroende på gärningsmannens beteende och psykiska status. Så om ett oklart antal år kommer kanske just denne man att vandra på våra gator. Han kommer att möta dig, din son, din dotter eller din mor/far på trottoaren, i affären, i bilen – i friheten. Kanske snudda din arm, kasta en blick åt ditt håll, och du kan aldrig veta vad han tänker där och då ... 

   Vår livstid är just dock livstid. Jag kommer aldrig att få möta min systers rosiga ansikte och pigga ögon igen. Här blir vi kvar – sargade för livet – med en livslång saknad. Och min syster och systerdotter har ingen livstid kvar, för dem är allt redan uttömt. Om man medvetet stjäl livet från en annan människa; borde man inte då, i samma stund, ha förverkat sin rättighet att få leva fritt – för resterande tid av sitt liv?

     Min syster levde i 34 år. Jag bär i min själ 34 år av minnen, fina minnen som jag vårdar varmt. Hon dog 1 dag, en fuktig vardagsnatt i december, de andra 12.410 dagarna levde hon. Jag fokuserar på de 12.410 dagarna hon fanns tätt intill, de är dessa dagar som förblir min mittpunkt, min ständiga källa till glädje och framtidstro. 

   Min syster var en urkraft – en vårvind – en virvelvind. Med stadiga kliv stegade hon sig genom livet med tåga och nyfikenhet. Klok – välutbildad – intelligent, en sprakande kapsel av kärlek och livslust.     

   Det är ovärdigt att minnas henne för den enda dag då svärtan lade sig över den skånska landsbygden och tömde henne på andetag. För hon stod aldrig under någon annan, hon var kvinnan som lät sin starka röst kvittra och som gav av sina åsikter. Hon vandrade sin egen väg med snabba steg. 

   Livet är för mig och min familj för all tid förändrat. Att hantera den pulserade saknaden är i stunder ogörligt, att leva halv med en saknad som inte kan stillas är smärtsamt och svårt. Fast ändå – mitt i sorgen andas så mycket kärlek – den kärlek som min syster och systerdotter gav och den från våra nära medmänniskor – och att sörja blir till att älska. Kärleken och de ljusa minnena går just ingenstans – kärleken lever kvar.  

/Lina