Ett läroboksresonemang lyder: vår vantrivsel i det postmoderna har fört oss tillbaka till religionen. 1900-talet må ha sjungits in med Nietzsches vers om Guds död, men religionen har kravlat sig upp ur det grus som blev kvar efter murens fall.
Nu misströstas det och manas till resning i humanismens, vetenskapens och det sekulära samhällets namn. DN rapporterar (23/6) att nationalförsamlingen i Frankrike tillsatt en utredning som ska granska bärandet av burka i landet. Slöjförbudet i skolorna tycks inte räcka till, nu siktar församlingen även på att förbjuda helkroppslöjan.
Också i Sverige är religionen på tapeten. Organisationen Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen har, i veckan, gång på gång understrukit att kampanjen ”Gud finns nog inte” inte angriper någon specifik trosbekännelse. Syftet med att byta ut korset i den svenska flaggan mot en davidsstjärna och halvmåne är i stället att uppmärksamma oss på att religionen påverkar våra liv på ett sätt vi inte är medvetna om. Den här bristande medvetenheten är oacceptabel, menar Sturmark.
Han får uppbackning på DN Debatt (19/6) I ett gemensamt upprop signerat av ”tolv kända intellektuella” konstateras att även i Sverige kränks människor i religionens namn. Framför allt är det landets omyndiga som råkar i kläm. Barn ges dispens från den reguljära sexualundervisningen, de omskärs i tidig ålder och placeras i friskolor där de utsätts för ”religiös indoktrinering”.
Att det i de här fallen är muslimska sedvänjor som i första hand åsyftas är otvetydigt. Visst, judar skär om sina barn, och pastor Ekman sätter sina barn i friskolor, men att problemen upplevs som alarmerande i en tid då islam gjorts till föremål för hätska diskussioner är ingen slump.
Precis som slöjförbudet i franska skolor motiverades med hänvisning till det sekulära samhällets principer motiverar Sturmark ”Gud finns nog inte”-kampanjen med hänvisning till individens rättigheter och det sunda förnuftets företräde framför tron.
Kärnan i resonemanget utgörs av föreställningen att det finns två fundamentalt olika förhållningssätt till världen: å ena sidan ett neutralt, värdefritt och objektivt, å andra sidan ett indoktrinerat, korrupt och religiöst.
Den här föreställningen rymmer tyvärr ingen maktanalys värd namnet. Att patriarkala strukturer ger sig till känna på olika sätt, med varierande brutalitetsgrad, i uttalat religiösa såväl som uttalat sekulära samhällsordningar, är inte något Sturmark velat reflektera över.
I det tidigare nämnda uppropet på DN Debatt konstateras även att homosexuella förföljs skoningslöst och att 70 000 kvinnor dör varje år till följd av illegala aborter. Att det här sker i länder där religiösa dogmer står högt i kurs är förstås ingenting som bör stickas under stol med. Men när religionen formuleras som en antites till förnuftet och vetenskapen tenderar man att blunda för det besläktade förtryck som utövas i en sekulär samhällsordning. Frågan är om inte prästen och vetenskapsmannen har betydligt mer gemensamt än man vanligen tillåter sig själv se.
I Lars von Triers nyutkomna film Antichrist (även den föremål för aktuell religionsdebatt) spelar Willem Dafoe en kognitiv terapeut som försöker behandla sin frus panikångest. Med ett stoiskt lugn och en kompromisslös tilltro till förnuftets kapacitet skrider han till verket. I Dafoes koppärriga ansikte skönjs övertygelsen om att sanningen är på hans sida. Han tolkar, och läser av, förklarar och ordinerar.
Till slut inser han att fruns panik-ångest döljer något som han inte klarar av att behärska. En annanhet så påtaglig att den måste stötas ut, förbjudas, och tillintetgöras. Terapeuten i filmen är dock ingen neutral åskådare. För varje hypotes som vederläggs stärks hans sanningsdrift. Samtidigt är det just denna drift som får frun i filmen att slutligen visa sitt ondskefulla och förhäxade jag.
von Trier ger i motsats till Sturmark prov på en nyanserad maktanalys där hans Nietzschekunskaper skiner igenom. Sanningsdriften och det evinnerliga tolkandet framstod för Nietzsche som en vilja att behärska tillvaron och dess okända utmarker.
Häri liknar vetenskapsmannen (läs: den kognitive terapeuten) prästen.
Guds död markerar visserligen en övergång från den religiösa samhällsordningen till den sekulära. Men för Nietzsche innebär inte detta nödvändigtvis en övergång till det bättre. I synnerhet inte så länge de sekulära vetenskapsmännen är oförmögna att se vilken typ av förhållningssätt de reproducerar: en sanningsdrift och maktvilja som stöter ut det som inte låter sig förstås och, i nästa led, behärskas. Därmed blir bortstötningen ständigt självbekräftande och presenteras som försvar för ett eller annat värde.
Att kritisera Humanisternas senaste kampanj innebär inte att man går religionens ärenden. Den FN-resolution som nyligen antogs där ”förtal av religioner” fördöms är– som Sturmark och Humanisterna påpekat – djupt problematisk och måste bemötas.
Det är däremot tveksamt om en mobilisering av så kallade sekulära ideal är tillräcklig, eller ens önskvärd. I den mån det sekulära samhället kännetecknas av en öppenhet inför alla typer av uttryck och åsikter är det naturligtvis eftersträvansvärt.
Att rycka ut till dess försvar, på det vis som görs i slöjförbudens Frankrike och i humanismens Sverige, döljer förhållningssätt som är långt ifrån lika eftersträvansvärda.
Över nästan hela det politiska spektrumet höjs det röster om att religion i allmänhet och islam i synnerhet utgör problem. Vi måste prata och tolka, framställa förklaringsmodeller och komma med anpassningsförslag. Nästa steg är bortstötning via förbud. Ju mer annanhet vi uppmärksammar, desto mer normala framstår vi.
Konsekvensen är ett osynliggörande av det förtryck vi själva utövar.
Gabriel Itkes Sznap
Gabriel Itkes Sznap är frilansjournalist