Ulfbåges nya liv i utlandet: ”Har fått en andra chans”

– Jag får kolla hur det ser ut i kalendern och höra vad Birgitta säger, men det blir inget hemma-hos-reportage, va? säger Christer Ulfbåge i telefonen med den vänliga rösten som är så bekant för miljontals svenskar efter otaliga tv-sändningar från sportens värld under många, många år. 

En stund senare skickar han ett sms med texten ”OK”, förvånande nog följt av just hemadressen i Tavira, en liten pärla till stad i sydöstra Portugal, bara två mil väster om gränsen till Spanien. 

Makarna Ulfbåge är på alldeles strålande humör – och det beror inte bara på vinrean som pågår för tillfället, även om det är en detalj som piggar upp pensionärstillvaron lite extra. 

Christer är dock inledningsvis lite skeptisk när intervjun ska börja. 

– Varför detta intresse för mig? 

Han lyser upp när han får höra motiveringen. 

– Hör du, Birgitta? Jag är tydligen folkkär, haha. Men det händer faktiskt fortfarande att jag får skriva autografer.

Ville slippa snön

Lägenheten högst upp i huset köptes i december 2017 och är nyrenoverad, smakfullt inredd och på minst 100 kvadratmeter beroende på om man räknar med uteytorna. 

En trappa inne i bostaden leder upp till en privat takterrass som utan problem sväljer ett större sällskap när det är dags för ett bättre grillparty med utsikt över staden. 

Långt bort ser man Atlanten. 

– Vi kom hit i slutet av september och jag ska vara här nere i 8,5 månader. Jag vill testa hur det är att bo här nere på riktigt och inte bara åka fram och tillbaka. Det har regnat sex dagar. Helt fantastiskt har det varit, säger Christer, som kanske främst är förknippad med skidskytte. 

– När vi fattade det här beslutet... I hela mitt liv har jag vandrat i snö, både privat och i jobbet. Oerhört mycket snö har det varit. Jag tyckte att det vore jävligt skönt att komma ner och få lite sol och slippa snön. Hela klimatet är ju enormt bra här nere. 

Varför just Portugal och inte Spanien eller något annat land? 

– Det beror på att vi för fyra-fem år sedan var här nere på golfresa med ett annat svenskt par en halvmil härifrån. Vi tyckte att det var fantastiskt bra. Människorna är trevliga, dessutom snackar man engelska vilket underlättar för oss som inte snackar portugisiska. Maten är god, bergen är vackra och stränderna makalösa. Det finns ingenting här nere som jag tycker är dåligt helt enkelt. 

”Tappat 25 procent av hjärtats kapacitet”

Paret, som har kvar lägenheten på Birger Jarlsgatan i Stockholm samt ett sommarställe, lyfter även fram prisnivån som en positiv faktor. 

– Cirka 20 procent billigare kanske. Det är mycket billigare att gå på krogen. Inte för att vi springer på krogen jämt och ständigt, men vi går ju ut och käkar ibland. Vi äter för 300-400 kronor, en bra middag med vin eller öl. Och höga turisthotell, hundratals barer med irländare och engelsmän som dricker bärs, gapar och skriker och kollar på fotboll... det finns inte i Tavira. Här är det lugnt, säger Christer. 

Får man fråga vad lägenheten kostade? 

– Det får man, men du får inget svar, haha. Men den var billigare än en etta i Stockholms innerstad. 

Var det krångligt att köpa den? 

– Ja, det var väldigt mycket papper. Vi signerade så att det stod härliga till. Utan advokat hade vi aldrig klarat det, säger Birgitta. 

De berättar om en aktiv tillvaro med bergsvandring, cykling, golf och en hel del annat. 

– Någon dag ibland tar jag semester. Så fullt upp är det, säger Birgitta. 

Christer: 

– Jag har ju svårt att gå efter hjärtstoppet för fem år sedan. Jag har tappat 25 procent av hjärtats kapacitet. Därför är det svårt för mig att gå i backar. Då vandrar jag på stränderna i stället och så har jag köpt en elcykel som hjälper mig att komma upp i bergen. Vi rör på oss väldigt mycket. Det är någonting varje dag. På ett halvår har jag cyklat mer än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv. Min matchvikt har legat på 96 kilo i 25 år. Nu väger jag 94. 

Föll plötsligt ihop

Hjärtstoppet, ja. Christer spelade golf hemma i Sverige när han plötsligt föll ihop. 

Fem dagar senare vaknade han upp på Karolinska Sjukhuset. 

– Man har fått en andra chans helt enkelt och det är jag väldigt tacksam över. Och det gör att man sköter sig när det gäller mat och kondition. 

Fick du bra hjälp på sjukhuset? 

– Fantastisk hjälp. De som klagar på svensk sjukvård vet inte vad de säger tycker jag. Är det allvarliga grejer tas man om hand ordentligt. Sedan är det väl köer till vissa grejer, så är det. Det var fantastiskt att få uppleva svensk sjukvård inifrån som jag fick göra. Det var makalöst bra. 

 Birgitta: 

– Det är väldigt bra sjukvård här nere också. Jag bröt armen för 1,5 år sedan och fick snabb och bra sjukvård. Vi var på tre sjukhus, de gipsade och vi var på återbesök. Vi betalade 14 euro totalt. Det är fantastiskt. 

Hur klarar ni er på pensionen? 

– Vi skulle inte ha klarat oss på den vanliga folkpensionen. Vi har varit duktiga på att spara på var sitt håll så att man kan fortsätta leva ett bra liv. Tänk på att pensionsspara, säger Birgitta, som har en bakgrund som egenföretagare inom presentreklambranschen. 

Träffades på en golfbana

Makarna Ulfbåge träffades för nästan 20 år sedan. På en golfbana, förstås. 

– Jag kan inte berätta hela historien, det går inte. Men första delen var lätt. Jag såg henne på en puttinggreen och då var jag klar. Sedan började jobbet. Jag fick slita lite grann. Man ger sig inte så jäkla enkelt. 

Birgitta: 

– Christer lade ner ett väldigt detektivarbete på att hitta mig. En lite näpen historia.

Paret kärleksgnabbas en del under det totalt tre timmar långa besöket och är inte överens om allt, men de lägger gärna armarna om varandra och har inte långt till skratt. 

Hur gör man för att hålla lågan vid liv, speciellt när man börjar komma upp i åren? 

– Genom att göra saker. Sedan är det viktigt att ha ett rikt socialt liv. Och man måste våga satsa och inte vara rädd. Man ska inte känna att man är för gammal för något, säger Birgitta. 

– Jag känner mig betydligt mycket yngre än vad jag är, det måste jag ju säga. Jag tror att det beror på att man gör så himla mycket, säger Christer innan hustrun flikar in: 

– Det beror på att du har mig! 

– Det är en del av det hela, men inte hundra procent, haha. 

Blev ombedd att säga upp sig

Christer Ulfbåge har varit pensionär i fem år och saknar inte arbetslivet det minsta. 

– Det är faktiskt sant. Jag trodde att jag skulle göra det, att jag skulle få en väldig abstinens, men nej. Jag och (radarpartnern) Kalle Grenemark har sagt att vi gärna hade kommenterat ihop en sista gång. En vecka i Italien. Men SVT sa nej med motiveringen att det är dags att släppa fram andra och det är ju så klart helt rätt. 

Ulfbåge var anställd fram till år 2000 när han och kollegan Katarina Hultling utan förvarning blev ombedda att säga upp sig. 

– De ville anställa två andra. Det är den förklaringen jag fått. 

Hur kändes det? 

– Märkligt. Det blev tyst en stund och vi såg förvånade ut. Men självklart ska ni vara kvar, sa de. Vi skriver frilansavtal i stället. Och det gick vi med på direkt. 

Bättre villkor då, förstås. 

– De var inte sämre i alla fall, haha. Och det innebar att man jobbade när man jobbade. Man satt inte på redaktionen och hade massa möten och grejer. Det slapp man och det var rätt skönt. Jag jobbade nästan bara vinter, men å andra sidan var det nästan varje dag då. Jag och Kalle Grenemark gjorde 64 skidskyttetävlingar om året. Jag tror vi har gjort över 600 totalt.

Hänger du fortfarande med i sportvärlden? 

– Jaja, jag har precis kollat störtloppet här. Blev dubbelt norskt. Det blir lite skidskytte, längd och även alpint. Och en hel del golf. 

”Jag nyper mig i armen varje dag”

Den pratglada duon tar med sig GT:s team på en två timmar lång sightseeing i Tavira med omnejd. 

Milslånga stränder, 20 grader i luften så här i mitten av februari, charmiga gränder, otaliga restauranger och en allmänt avslappnad tillvaro som inte påminner speciellt mycket om, säg, rusningen i Stockholms tunnelbanesystem. 

– Jag nyper mig i armen nästan varje dag. Tänk att jag får leva det här livet. Jag har inte ens drömt om det här för det har känts så långt borta på något vis. Jag är otroligt tacksam över att vi kan göra det här, säger Birgitta. 

– Vi lever inget lyxliv. Lägenhet är jättefin, men något lyxliv lever vi inte, slår Christer fast innan han får mothugg: 

– Fast vad är lyxliv? För mig är det här lyx. Att kunna gå med bägge benen här nere och vandra med portugiserna som är helt fantastiska. De är så måna om oss här nere. Oerhört vänliga. Och det finns så mycket att göra, se och upptäcka. Det här är lyxigt. 

Birgitta rattar den rejäla Skodan, Christer sitter bredvid och pekar ut sina smultronställen. 

Köper räkor i Spanien

– Där har jag köpt öl på krita. Hade inga pengar med mig men var så väldans sugen på en bira. Det var inga konstigheter. En euro tog han för den. 

– Det blommar överallt. Har ni sett mandelträden som står efter vägkanten? Jag ska snart i väg på en mandelträdsvandring, förresten. Och se på alla citronträden. Christer, vi måste köpa ett citronträd till terrassen. Ett stort. Vi har inte tid att vänta på att något litet ska växa upp, haha.

Hem till Stockholm är det 375 mil med bil. 

– Hon kör då också. Jag läser deckare och löser korsord och ser till att vi kommer rätt. Man ska alltid ha en karta i bilen. Alltid. Jag älskar att läsa kartor. 

Christer Ulfbåge gillar närheten till Spanien, dit han ibland promenerar längs vattenbrynet. 

– Där kan man köpa lite andra grejer som är bra. Billigare räkor, till exempel. 

– Man kan inte åka till Spanien för att köpa billiga räkor, säger Birgitta. 

– Nä, det vet väl jag också. Men bensinen är tre kronor billigare per liter där. Vad ligger bensinen på där hemma nu, förresten?