Plötsligt ser jag från scenen att det är hon som sitter i publiken. Jag vill genast brista ut i en spontan sångarhyllning till denna legend och medan jag sjunger vidare, flyger olika årtal och sångtitlar genom huvudet. Vad sjunger man för Ulla Sallert? Vad kan jag för sånger ur My Fair Lady? Eller ska jag låta bli? Blir hon bara generad? Tänk snabbt nu, Mattias!

Jag visste att Ulla var född 1923 i Stockholm och växte upp under enkla förhållanden. Som 15-åring sökte hon in på Akademien och antogs två år senare. Sångläraren Joseph Hislop muttrade när hon avslutade studierna för en filmroll och ett kontrakt med Oscars, men elevkamraterna Per Grundén, Elisabeth Söderström och Birgit Nilsson sa med beundran: ”Lyckliga Ulla som ska ut och tjäna pengar!”. I äktenskapet 1945 med den stilige, turkiskfödde violinisten och skulptören Franz von Lampe, föddes 1949 dottern Thérèse, som blev konstvetare.

De amerikanska musikalerna nådde Sverige på 1940- och 50-talet. Ulla sköt med gevär i Annie Get Your Gun, hon var ”Wunderbar” som argbiggan i Kiss Me Kate och hon ”kunde dansa så, hon kunde sväva så” som den första svenska Eliza i My Fair Lady 1959 mot Jarl Kulles Higgins under 766 föreställningar på Oscars. ”Den spanska räven rev en annan räv!” gnolade alla då. Efter skivor, gästspel i Tyskland och Wien, väntade nu USA. Musikalen Ben Franklin in Paris skrevs 1964 – exklusivt för Ulla Sallert – och motspelaren Robert Preston blev lika förtjust i henne, som publiken på Broadway blev. ”To Be Alone With You”, hette Ullas stora sång.

Intresset för astrologi och fasta resulterade i två böcker. Ullas hjärta slog för publiken och en ung musikalgeneration. När Zarah Leander avslutade sin karriär 1978 i Sommarnattens leende spelade Ulla hennes dotter och med Me And My Girl satte Ulla själv punkt år 2002 och förärades Guldmasken.

Svensktoppen spelade Ullas ”Någonstans i universum” och nu har en ny stjärna tänts någonstans där uppe. Den heter Ulla Sallert. Den glimmar till och påminner oss här nere om en svunnen tid, då en festklädd publik gick på teater för musiken, skratten och kostymprakten. För det rena nöjets skull. Inte för politikens. Det känns som mycket länge sedan, tanken svindlar och jag är plötsligt tillbaka igen på den lilla scenen med mitt kuplettprogram på äldreboendet, där Ulla Sallert och de andra sitter och lyssnar. Jag håller ett improviserat hyllningstal till Sveriges första och främsta musikaldrottning och publiken applåderar Ulla, som leende ger mig en varm kram. På vägen hem kommer mina tårar. Jag vet inte varför. Kanske över all tids förgänglighet, dagens nonchalanta historielöshet och gårdagens sinande artistskara. Då plötsligt hör jag Higgins underbara sång till sin Eliza och jag ser Ulla Sallerts vänliga ögon framför mig: ”Jag är så van vid att hon finns, och hennes röst jag minns, och hennes sätt att le.”

Estradören Mattias Enn, Stockholm