”Återinför juristkravet för polischefer”

Rikskriminalens före detta chef Tommy Lindström gjorde sig känd som väldigt operativ – men identifierar sig mer som jurist än polis.
”Jag har inte den där otroliga näsan som vissa poliser har. Jag måste få titta på uppgifter för att kunna lägga pusslet.”
Här ger han sin syn på hur man skiljer den organiserade brottsligheten från ”pojkar som skjuter på varandra”, varför åklagarna inte ska vara förundersökningsledare och varför lagkravet på att polischefer ska vara jurister borde återinföras.

Som chef för rikskriminalen gjorde du dig känd för dina polisiära metoder mot den organiserade brottsligheten. Hur ser du på dagens debatt om de nya verktyg som polisen efterlyser, till exempel anonyma vittnen?

– Jag vill inte ha anonyma vittnen i svenska domstolar. Det finns en rad problem med det. Risken att det blir en dom grundad på orättvis bevisning är uppenbar liksom att de anonyma vittnena ”ljuger fast” en fiende eller någon man vill hämnas på. 

– När ska de till exempel få vara anonyma? Om det är redan under förundersökningen så är det i praktiken att jämställa med de anonyma informatörer som fanns redan på min tid.

– Om vittnena ska få vara anonyma vid rättegången så innebär det att försvaret saknar möjlighet att undersöka vem det är som sitter där i vittnesbåset och vad vittnet kan ha för bakgrund och intressen av att säga det som sägs.

Vad säger du om kronvittnen?

– Där säger jag absolut ja! Jag skrev redan på sjuttiotalet en promemoria där jag utvecklade de metoder som skulle kunna fungera lagligt för ett sådant system. Då blev det blankt nej av dåvarande riksåklagaren.

– Samtidigt ska det sägas att vi i praktiken tillämpade principen redan på spaningsstadiet inom polisen. Vi kunde låta en informatör löpa och undkomma ett gripande om han hade lämnat tillräckligt bra upplysningar eller se till så att ett brott landade på normalgraden i stället för grovt.

– Sådant går inte att reglera på detaljnivå. Det är praktiskt polisarbete som skapar respekt för polisen hos de kriminella. Båda följer spelets regler.

Brottsprovokation?

– Jag är motståndare till brottsprovokation av principiella skäl. Polisen ska inte provocera fram brott som kanske annars aldrig skulle ha begåtts. Och det finns tillräckligt med klara brott för polisen att arbeta med. Man behöver inte skapa nya brott. Bevisprovokation däremot är, och skall vara, tillåtet då brottet redan har inträffat eller försöksstadiet redan har passerats.

– Dessutom finns det en fara i att polisen kan bestämma hur länge en kille ska sitta inne genom att se till att han får tio kilo knark istället för ett kilo knark. Det är inte bra och leder till att de kriminella tappar respekten för polisen.

– Många brottslingar har varit väldigt sura på mig för att jag har satt dit dem men de har inte tappat respekten för mig eftersom de, trots allt, har kunnat spelets regler för tjuv-och-fasttagarkonceptet.

Preventiv avlyssning utan konkret brottsmisstanke?

– Det vill jag inte ha. Det är skillnad på att någon har begått ett brott och att någon utövar kriminalitet och ingår i en kriminell konstellation.

– Det ena är brottsutredning och förundersökning medan det andra är underrättelseverksamhet om man ser det ur både ett juridiskt och polisiärt perspektiv.

– Vi ska ha avlyssning när det finns ett brott att utreda och en person som är misstänkt men inte på underrättelsestadiet. I så fall krävs det att vi får in åklagare och till och med domstolar redan i underrättelseskedet utan konkreta brottsmisstankar och de har inte där att göra.

Varför?

 – Underrättelseverksamheten är polisens planhalva. Där det finns en massa information som aldrig kan lämnas vidare eller användas som bevisning. Då ska inte åklagarna vara där.

– Åklagarnas uppgift är att vara samhällets ombud från anhållandet och vid rättegången. Den tilltalade har sitt ombud och samhället har sitt ombud.

– Enligt min uppfattning ska åklagarna inte heller vara förundersökningsledare. De ska kopplas in när det finns en specifik misstanke mot en viss person och det behövs ett beslut om anhållande eller användning av hemliga tvångsmedel i bevisinförskaffningssyfte.

Borde rättegångsbalken alltså ändras på den punkten?

– Ja, det är polisen som ska ha ansvar för förundersökningen medan åklagaren ska ha ansvar för den avgränsade del av förundersökningen som avser en viss person som är misstänkt.

– Vi ska alltså gå tillbaka till grunderna bakom ansvarsuppdelningen mellan polis, åklagare och domare enligt Rättegångsbalken från 1942. Detta för att kunna kräva ut ansvar hos de olika myndigheterna för eventuella tjänstefel i relationen mot medborgarna.

– Polisens ansvar för förundersökningen måste alltså stärkas och den som ansvarar för förundersökningen inom polisen måste också vara juridiskt kunnig för att kunna fatta rätt beslut.

Var det fel alltså att avskaffa lagkravet om att högre polischeferna skulle vara jurister?

– Jag tycker det. Jag vill återinföra juristkravet för polischefer. Men då gäller det också att man kan plocka fram de jurister som är lämpliga för polisen.

– Alla som har en jur. kand. passar inte in i det operativa polisarbetet. Det måste finnas en ömsesidig respekt mellan juristerna och poliserna. Båda har sina yrkesroller och det måste båda förstå och respektera.

– Som polischef måste man inte bara ha den formella kunskapen, alltså att kunna, utan också att vilja och våga vara en polischef som tar ansvar. Man måste vara hängiven sitt jobb.

Identifierar du dig själv mest som jurist eller polis?

– Jag är mer jurist än polis. Jag har inte den där otroliga näsan som vissa poliser har. Jag måste få titta på uppgifter för att kunna lägga pusslet och få klarlagt att det förhåller sig på ett visst vis.

– Jag värderar bevisning utifrån en statistisk formel. Är det tio, tjugo, trettio procents sannolikhet? De poliser som har näsan behöver inte sådant utan kör på utifrån hur det känns.

– Jag hade aldrig kunnat göra jobbet på Rikskrim om inte de här duktiga tjejerna och killarna hade funnits där. Jag har en otrolig respekt för dem och deras näsor.

Har du överhuvudtaget haft polisuniform?

– Jo, dels hade jag uniform under min grundutbildning då jag praktiserade i yttre tjänst på Östermalm.

– Dessutom bar jag uniform när jag var ute som polisintendent i organisationen över hela landet: i Köping, Huddinge, Handen, Solna, Piteå, Arvidsjaur, Gotland och Västerås…

– Men jag tycker inte om att kriminalpolischefer uppträder i uniform. Detta upphörde våra engelska polisvänner med redan när man bildade den detektiva avdelningen på 1800-talet.

Du har onekligen själv varit väldigt operativ för att vara hög polischef…

– Jag var på jobbet varenda dag vid sjutiden på morgonen och hade en planering för vad jag skulle göra under dagen.

– Men sedan hände det någonting… Jag gick runt och fikade på mina enheter och fick reda på sådant som skulle hända och då fick jag skjuta upp allt det där andra som var planerat att göra.

– Som chef kan man inte sitta och tro att man inte har med verksamheten att göra. För att kunna ta ansvar måste man själv vara med.

Hur fungerade det där rent praktiskt?

 – Poliserna kom till mig med en lista på sådant som de ville göra. Jag synade listan och svarade att, låt säga, de fem första punkterna gick bra att genomföra, att punkterna sex och sju skulle innebära ett lagbrott och att nummer åtta ändå inte skulle kunna användas som bevisning vid en rättegång.

– Det var ju sådant som jag hade kunskap om medan poliserna visste hur de sedan skulle lösa det där på fältet på ett snyggt sätt. Det var ett taktiskt och operativt polisarbete som fungerade.

– Jag sa att de alltid kunde ringa efter mig om det blev något problem. På den tiden kunde jag alltså inte ta en whisky förrän framåt 23-tiden på kvällen eftersom jag kunde bli tvungen att kasta mig iväg i bilen.

Du har inte bara varit operativ utan också mycket ute ”på fältet”.

– Ja, och det måste man vara i en sådan här verksamhet. Som chef är man kontrollant och inte bara den som beslutar. Jag måste ju veta vad som händer för att kunna ta ansvar.

– Om jag skulle kunna svara för vad min personal hade gjort så måste jag också kunna följa vad de gjorde och tillrättavisa dem om någonting verkade bli fel.

Borde sådant som infiltratörsverksamhet och okonventionella spaningsmetoder lagregleras?

– Min grunduppfattning är att polisen ska få utföra sådant under eget tjänstemannaansvar. Det går inte att i lagstiftning reglera alla detaljer i rättsligt förutsebara rekvisit när det gäller sådana metoder.

– Allting som inte är uttryckligen förbjudet ska vara tillåtet för polisen att göra. Inte tvärt om som vissa anser – alltså att polisen skulle behöva uttryckligt lagstöd för allt.

– Ansvaret måste kunna föras tillbaka till polisen och det är därför jag vill ha tillbaka juristerna som polischefer, jurister som har kompetens och mod att ta ansvar för den verksamhet de leder.

I slutet av 1970-talet gick du och Leif GW Persson till botten med det som skulle komma att kallas organiserad brottslighet inom ramen för det som kallades AMOB-projektet. Vad kom ni fram till?

– Det handlade mycket om att ta reda på hur den organiserade brottsligheten belastade samhället, att definiera organiserad brottslighet som företeelse och se hur de olika delarna hängde ihop.

– Polisiärt kom vi fram till att det till stor del handlar om två olika företeelser: dels den som har ekonomisk bäring och som slår mot skattesystemet och välfärdssystemet, den ekonomiska kriminaliteten, dels den som handlar om klassisk kriminalitet som narkotika, klubbverksamhet och indrivning men som utövas i mer systematiska och organiserade modeller, den organiserade brottsligheten.

– Man var alltså tvungen att ha två olika angreppssätt där man å ena sidan måste hantera ekonomiskt kunniga människor och å andra sidan killar som hade stigit i graderna och gått från inbrott och rån till att till exempel hantera narkotika på de högre nivåerna.

Hur ser du på dagens diskussion om organiserad brottslighet?

– Idag har vi ett drygt hundratal  personer som tillhör den riktiga organiserade brottsligheten här i Sverige. Inte fler.  

– Man pratar mycket om ungdomsbrottslingar som organiserad kriminalitet och det stämmer oftast inte. Om man griper och lagför personerna i ett gäng och gänget därmed försvinner så handlar det inte om organiserad brottslighet. Deras så kallade organisation lever inte vidare då de själva har blivit gripna.

– Sådant är viktigt eftersom det påverkar polisens angreppssätt strategiskt, taktiskt och operativt.

Kan du utveckla det?

– De här grupperna, eller gängen, är ingen maffia utan utgörs egentligen av ett antal grupperingar som har skaffat sig ett stort våldskapital och ställer till med mycket oreda.

– Organiserad brottsligheten präglas av att organisationen är starkare än dess individer. En sådan organisation överlever och fortsätter att påverka samhället även om vi lyckas lyfta bort de stora grabbarna.

– Organisationen som sådan har fått fäste och kommer att finns kvar. Det är då det blir riktigt allvarligt för samhället och vi måste avgränsa det så mycket som möjligt.

Hur ser riskerna ut med att gängbrottsligheten slukar så stora resurser?

– Att den riktiga organiserade brottsligheten lever vid sidan om. Polisen har inte resurser över till den.

– Den får gro och utnyttjar säkert de här småpojkarna som får betalt för sina gärningar.

– Jag är väldigt fundersam över om svensk polis egentligen vet hur situationen ser ut på den fronten idag.

Vad säger du om dagens skjutningar och bombdåd?

– Det är mycket allvarligt men det finns ingen enhetlig organisation bakom som står på egna ben och ingen verklig toppfigur.

– Det här är pojkar som åker omkring och skjuter på varandra, gängmänniskor som är löst sammansatta och inte har någon som helt respekt med sig annat än just att de har vapen som de är beredda att använda.

– De måste inkapaciteras. Vi hade ju interneringsstraff och förvaringsstraff tidigare… Någonstans måste vi agera och det är väldigt viktigt att skicka tydliga signaler till dem som står på tur, till dem som komma skall.

Hur ser lösningen ut, anser du?

– Vi får inte vara för mjuka för då kommer vi inte att klara ut den här situationen. När det gäller de här småpojkarna ska vi överväga att använda så kallade hårda ingripanden oftare, alltså med insatsstyrkan.

– Det är inte alltid så roligt men ibland är det nödvändigt för att sätta hårt mot hårt och visa att det här accepterar vi inte. Risken är annars att det här kommer att accelerera ännu mer, att de tappar respekten för samhället.

– Det finns en psykologisk effekt med detta. De blir rädda och inser att samhället har satt in sina verkliga resurser.

Har du några andra konkreta exempel på åtgärder?

– Jag tror starkt på myndighetssamverkan där Tullen, Skatteverket och Kronofogden är med Polisen ute på fältet.

– Busarna protesterar givetvis. Ni kan inte beslagta min Rolexklocka, mina kontanter eller min fina bil här och nu!?!

– Jo, det är just vad vi kan! Tro inte att du kan åka runt och spela elegant, för plötsligt dyker myndigheterna upp och agerar mot dig!

Hur rår man på de värsta typerna?

– Utgångspunkten är att de här människor inte har någon avsikt att lägga av. De är någon slags perdurerande brottslingar som fortsätter med sina brott och upprätthåller sina kriminella kontakter var de än befinner sig.

– Då måste man ha en fungerande verksamhet med personspaning, en verksamhet där man följer de här människorna. På min tid hade vi E-roteln som i princip följde varje steg som de här människorna tog vare sig de satt på kåken eller befann sig i frihet.

Hur fungerade det praktiskt?

– Det går åt sex man för att punktmarkera en sådana här gubbe men sedan hade jag själv en dialog med landets länspolismästare som skulle hålla koll på sina tio-i-topp-killar i distriktet.

– Dessutom hade vi regelbundna kontakter med Kriminalvården och en rad andra myndigheter där vi utbytte kunskaper och information med varandra om sådant som rörde de här människorna.

Hur viktigt är underrättelsearbetet i förhållande till andra insatser?

– Mycket viktigt. Under min tid på rikskriminalen startade jag underrättelseverksamheten, vilket först var en kvalificerad form av inre spaning som skulle kunna förse den yttre verksamheten på fältet med matnyttig information.

– Underrättelseverksamheten ska vara just en stödfunktion till spanings- och utredningsverksamheten. Idag har den tyvärr växt och blivit en egen verksamhet som till stor ägnar sig åt statistik och strategiska rapporter.

– Det blir fel fokus. Informationen från underrättelsearbetet ska inte i första hand levereras uppåt i organisationen som strategisk information utan ner till poliserna som arbetar på fältet.

Vilka andra polisiära verktyg var viktiga?

– På min tid hade vi avsevärt mycket mindre av det vi kan kalla för avståndsspaning genom tekniska hjälpmedel, avlyssning, positionering och dataavläsning som finns idag.

– Vi hade mer av fysisk spaning på fältet, kontakter med ett brett nätverk av informatörer som vi odlade väldigt noga. Syftet var att få en möjlighet att successivt kartlägga personer, organisationer och affärer inom det område vi arbetade med.

– Vi hade också en metod där vi passade på att ställa lite extra frågor i samband men en pågående utredning då man ändå hade de här personerna i en förhörssituation.

Vad ledde det till?

– Vi fick in uppgifter om även sådant som låg utanför den förundersökning som personen förhördes inom.

– Det där är viktigt eftersom man till exempel kan ha information från en informatör som man inte kan röja. Om man då ställer frågorna på rätt sätt vid ett förhör med en annan person så kan svaren bli användbara även som bevisning.

Hur ser du på att Sverige har fått en enda polismyndighet?

– När jag började vid polisen fanns det 118 polismyndigheter som sedan krympte drastiskt. Idag finns det, som du säger, en enda jättemyndighet kvar.

– Jag tror inte på den här centralorganisationen. Jag har alltid trott på att polisarbete i grund och botten ska utföras lokalt. Man ska ha en lokal polisorganisation som utgår från lokalsamhället och kommunerna.

– De allra flesta brotten begås ju lokalt, på en bestämd plast, och av människor med lokal anknytning. Brott som sker över hela landet eller via digitala kanaler kräver mer förkontroll av speciella enheter inom polisen men kan inte få styra hur polisen organiserar sig generellt.

Hur borde det se ut?

– Det optimala vore att vi hade, låt säga, ett sjuttiotal kommuner som också utgjorde egna polisdistrikt.

– I varje sådan kommun skulle staten bygga ett polishus som inrymde, förutom polisen, även Skatteverket, Kronofogden, Försäkringskassan, Lantmäteriet och andra operativa statliga organ. Utmed kusten skulle självfallet också Tullen och Kustbevakningen in.

– På samma ställe skulle kommunens operativa  enheter såsom socialförvaltningen och fritidssidan sitta. Medborgarna ska kunna gå in i detta hus och känna trygghet och ingen ska veta om de besöker polisen eller socialen. Staten skall stå för husets säkerhet och detta hus skall vara öppet dygnet runt.

– Åklagarna ska vara fristående och knytas mera till domstolarna. Polisväsendet skall stå under en inrikesminister medan åklagare, advokater och domstolar skall tillhöra justitieministerns ansvar.

Sist men inte minst – du är 77 år och har längre drivit eget företag inom juridik och utredningar. Hur mycket arbetar du nuförtiden?

– Jag tycker mest att jag arbetar för vår bostadsrättsförening där jag är ordförande…

– Men visst – jag har mitt företag kvar men gör bara några undersökningar om året. Jobben kommer oftast in genom tidigare kontakter och folk som jag har haft med att göra genom åren.

FAKTA – Tommy Lindström, jurist, privatutredare och f.d. chef för Rikskriminalen

Född: 1945, St Görans församling på Kungsholmen men uppväxt i Sundbyberg

Jur. kand: 1969, Stockholms universitet

Polischefsutbildning: 1971 med operativa uppgifter från 1973

Chefsjurist på Rikspolisstyrelsen: 1977-1981

Rikskriminalchef: 1981-1993

Övrigt: Tidigare ordförande och styrelseledamot i en rad idrottsföreningar, bl.a. Österåker hockey och Svenska Boxningsförbundet

Bor: Lägenhet i Solna

Familj: Sambon Maivor och två vuxna söner, varav en är jurist och IT-specialist, och en är civilingenjör med informationssäkerhet som specialitet – devisen att förtroende är bra men kontroll är bättre följer med i arvslinjen. 

Senast lästa bok: Mitt filosofilexikon. Jag är väldigt intresserad av filosofer och filosofiska resonemang men det var länge sedan jag läste en vanlig bok.

Senaste sedda film/TV-serie: Jag följer Navy CSI.

Musik: Det blir 50- och 60- tal… Tommy Steel, Elvis Presley, Rolling Stones och givetvis Beatles. Sedan gick det bara utför med musiken… Den så kallade rappen är väl det bästa exemplet på förfallet.

Fritid: Våra får. Numera har vi bara ett femtontal tackor men en vecka i månaden är vi nere på vårt ställe på Öland och tar hand om dem.

FAKTA – ”Glastaksreformen” för polischefer

Fram till 1999 var det lagkrav på att de högre polischeferna, till exempel polisintendenter och polismästare, skulle vara jurister (regeringen kunde dock undantagsvis förordna till exempel länspolismästare som myndighetschefer utan juristexamen).

Förändringen gick under benämningen ”glastaksreformen”.

I den proposition som låg till grund för lagändringen skrevs bland annat:

”Att poliser utan polischefsutbildning i praktiken är uteslutna från flertalet högre befattningar är orationellt och föranleder spänningar i polisorganisationen. Det är också ägnat att försvåra rekryteringen till den polisiära grundutbildningen”.

Regeringen framhöll dock att den nya ordningen kunde genomföras endast ”om det inte innebär något avkall på de höga krav på juridisk kompetens som måste ställas på en modern och rättssäker polisorganisation”.

En av de remissinstanser som motsatte sig den nya ordningen var universiteten som framhöll att ”kravet på juridisk examen understryker att polisiär verksamhet är en del av rättsväsendet och att sådan verksamhet skall ledas på en mycket fast rättslig grund”.

År 2013 genomförde Dagens Juridik en heltäckande kartläggning av vad som hade hänt på området sedan glastaksreformen genomfördes. Kartläggningen visade att 44 procent av landets polischefer då var jurister.