Ulla Fries försöker jaga fram kaffe ur någon av galleriets gömmor samtidigt som hon övertygar mig om att människan är ett konstigt djur.

Som en av Sveriges främsta grafiker har Uppsalakonstnären Ulla Fries ägnat ett helt yrkesliv åt att med främst kopparstick avbilda djur och natur, men hon har bara lämnat rum åt djuret människan tre gånger i sin bildvärld. Ändå finns människan med i varenda omsorgsfullt detaljerad bild.

– Vi är skapelsens observatörer och upplevare. Det är vår uppgift och det är därför som vi håller på med konst och litteratur.

Genom att avbilda skalbaggar, kottar, ödlor, växter med mera skapar hon mänskliga identifikationspunkter, just genom att mänskligheten är frånvarande bland hennes motiv men samtidigt närvarande. I ”Lövet” från 1993 kurar ett ensamt löv ihop sig, som om det drabbats av en stor sorg eller försöker värma sig i den egna kroppen – om ett löv kunde ligga i fosterställning skulle det se ut så. Eftersom det inte finns någon människa närvarande i bilden, får vi som betraktar lövet, vi människor, friheten att identifiera oss med dess öde. Desto mer främmande, desto lättare att hitta en bit av sig själv däri.

– Insekter är bra att projicera sig själv på.

Ulla Fries föddes 1946 in i ett naturvetenskapligt sammanhang. Människorna runt omkring henne betraktade världen ur mikroskopets perspektiv (hennes föräldrar forskade).

– Alla höll på med naturvetenskap! Konsten var en främmande värld.

Som barn studerade hon naturen genom att kika ner i gräsmattan. I boken av henne som kom 2001 på Atlantis förlag, ”Graverat”, skriver hon: ”Det var med största möda jag tog mig ur den naturvetenskapliga världen.” Hennes bilder präglas av det vetenskapliga, det exakta, ja, det sakliga, men de bär också en inre revolt mot den vetenskapliga objektiviteten.

Det subjektiva är viktigt, likaså att se varje skalbagge som en individ och inte som en representant från en art. När konsten nu allt mer akademiseras värnar hon om den subjektiva blicken.

Min bild av Ulla Fries, efter att ha sett hennes kopparstick, var av en allvarlig konstnär, grubblande över människans del av universums under. Men Ulla Fries skrattar! Hon är lättillgänglig. En intelligent vakenhet finns i henne, och den observanta blicken vilar inte, som när hon, mitt i ett resonemang, lite i förbifarten, sågar sina egna fula strumpor. En annan fördom är Ulla Fries som en konstens Linné. Men nej.

– Jag är inte expert på skalbaggar och insekter som folk tror, jag vill bara låna deras form.

Kopparsticket var hon länge trogen, men i fantasin var hon sugen på skulpturen, och hennes bilder har alltid haft en 3D-känsla, som om de tränger upp ur papperet. Nu har hon vågat ta steget bortom den vita pappersytan.

– För mig var det ett för stort steg att direkt bli skulptör.

Anledningen var den ovan nämnda uppväxten i en miljö präglad av naturvetenskapens världsbild, och även om hon förmådde att ta klivet till konsten var det för långt till att också bli skulptör. Men på Galleri K finns nu fyra skulpturer, och även om de är tredimensionella på riktigt är de fortfarande väldigt mycket Ulla Fries.

– Jag fick en gång rådet att för att gräva djupt ska man gräva på samma ställe. Men till slut blev gropen för trång och jag behövde komma upp ur den för att gräva en ny grop, säger hon som förklaring till sin senkomna förvandling till skulptör.

Ulla Fries konst är långsam. Den tar lång tid att skapa, lång tid att ta in. Hon har alltid följt rådet. Hon har alltid grävt där hon står. Och det har hon gjort oavsett hur fel hon har varit i konstklimatet, som när hon började under 70-talets politiska konstera och som hon har varit de senaste åren, då tempot har speedats upp och spektakel vunnit mark. Nu, med slow living-trenden, ser hon att tidsandan börjar komma i fas med henne igen, inte för att hon bryr sig särskilt mycket.

– Alla rusar hit och dit, och ibland när de springer förbi åt ena eller andra hållet passerar de mig.

Kristian Ekenberg
kristian.ekenberg@arbetarbladet.se