Texaco och BP, Shell, Esso och Gulf, OK, Nynäs, Koppartrans och Uno-X. Bara namnen låter som ljuv musik för en gammal nostalgiker.

Man kan ju undra varför nedlagda bensinstationer framkallar så positiva minnen, hur en gammal bilkarta, där en leende man i skärmmössa och grön Caltexuniform gör honnör på omslaget, framkallar rysningar av välbehag hos en hel generation. Och att nyckelringar, dekaler och andra kvarlevor från avsomnade petroleumföretag står så högt i kurs på samlarbörserna.

Första världskriget innebar ett svårt avbräck för den gryende bilismen och under 1910-talet syntes inte många automobiler efter de svenska vägarna. Bensinen var så hårt ransonerad att det i praktiken innebar körförbud för privatbilister.

I januari 1919 lättade man på restriktionerna och sedan dröjde det inte länge förrän 96 personbilar och sex lastbilar stånkade omkring på Gävles gator enligt den officiella statistiken. Redan samma år fick staden sin första bensinstation. Det var en Shellmack som ägdes av Svensk-Engelska Mineraloljeaktiebolaget och låg på Alderholmen, strax bakom brandstationen.

”Tappstationen å Stora Holmen”– som den kallades i annonserna – blev kvar i tio år. Därefter ersattes den av en ny anläggning några kvarter därifrån, vid Svängbron. Den fanns kvar ända till mitten av 1960-talet.

På 1930-talet fanns också en Shellmack på Centralplan där man även kunde köpa tidningar som kondomer. Behövde man handla på natten gick det också bra. Då ringde man bara på en klocka så kom portiern från Hotell Regina i Centralpalatset ner och expedierade.

Så länge stadens bensinstationer utgjordes av oansenliga kurar med en tanig pump utanför väckte de ingen större uppmärksamhet. Men när byggnaderna började anta lite modernare former väckte de en del uppmärksamhet. Som Texacos mack från 1929 som låg i tårtbiten där Västra Vägen och Engelbrektsgatan möttes. Huset var ovalt till formen och hade två utskjutande tak som gjorde att det nästan såg ut som ett flygplan. Under varje vinge stod en pump med handvev och en 25-liters glascylinder upptill. Pumparna var två-tre meter höga och kröntes av runda vita glasskyltar med bensinbolagets varumärke – den röda femuddiga stjärnan.

Anläggningen hade ritats av stadsarkitekten Sven Wranér och såg mer amerikansk ut än mackarna i USA, så under åren före och efter andra världskriget fick en bild av Texacomacken i Gävle representera storbolaget Texas Oil Company på de almanackor som bensinjätten sände ut över hela världen!  Åtminstone stod det så i Arbetarbladet när macken revs 1976 för att ge plats åt en gångtunnel till Stadsträdgården. Men då var den för länge sedan ombyggd och förvanskad till oigenkännlighet.

En annan mack som bitit sig fast i Gävlebornas minne är den cylinderformade vita byggnad som Krooks Petroleum & Olje AB – som 1934 blev Standard Oil och därefter Esso – lät bygga vid Rådhustorget. Även den stod klar 1929 och enligt adresskalendern några år senare var den bemannad dygnet runt. Men så låg den omdiskuterade ”burken” också vid riksvägen mellan Stockholm och Norrland som på den tiden gick rakt genom Gävle.

I mitten av 1960-talet fanns det inte mindre än 34 bensinstationer här i stan, fördelade på tio märken. Förutom de stora multinationella bolagen och kooperativa IC kunde Gävleborna välja mellan Koppartrans, Nynäs och den lilla uppstickaren Uno-X.

I dag ser marknaden helt annorlunda ut. Alla de gamla kända märkena har bytt namn, ätit upp varandra, gift sig, skilt sig eller skaffat barn lite huller om buller.

Och snart är nog hela branschen ett minne blott.

Ulf Ivar Nilsson