Sluta mumla, Vilks

Åsa Linderborg försvarar en konstnär som måste förklara sig

Konstnären Lars Vilks var närvarande vid helgens attentat i Köpenhamn.

Jag gillar inte Lars Vilks rondellhundar, men nu finns de här och då är uppgiften att försvara dem. Så ser yttrandefrihetens villkor ut.

Det skulle dock vara mycket lättare att göra det för full hals, om Vilks själv ville prata om sin konst och dess konsekvenser. Hittills har allt varit ett enda mummel.

2007 beskrev Vilks rondellhunden som ett projekt som testar konstens gränser. Det var konstbiennalen i Venedig som gjorde honom triggerhappy. Den var, ­menade han, ett bevis för att konst­maffian är för vänstervriden. Med rondell­hunden ville han reta PK-etablissemanget.

Att slå mot PK-eliten var med andra ord ett mycket medvetet politiskt projekt, där Vilks blev lite av en pionjär. I dag är det en mainstreamhållning, sen en tid till­baka tävlar Dagens Nyheter och Expressens ledarsidor med varandra om vem som är mest anti-PK.

Efter hand lugnade läget ner sig och Vilks vidgade syftet med sin rondellhund: nu sa han att projektet var att kränka­ och häda, vilket han menar har ett egenvärde i sig.

Efter attentatet i Köpenhamn säger han nåt tredje: han vill med sin turban­prydda byracka bedriva ”ideologikritik”.

På den punkten är vi överens. Alla ­religioner är ideologier, och alla ideologier ska kritiseras. Så även islam. Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå vilka av islams beståndsdelar som Vilks vill ifrågasätta, när hans enda ­bidrag har varit att teckna muslimernas profet som ett orent djur.

Det intressanta är att Vilks sen ett par dygn tillbaka tonat ned det som nyligen var credot i hans konst - rätten att häda och kränka. Man kan spekulera i varför, men kanske är det en alltför primitiv drivkraft att försvara, när den nu kostat en ­annan människa livet och skadat flera.

Lars Vilks avbildade Muhammed som rondellhund 2007.

Hösten 2007 orsakade rondellhunden tumultartade jättedemonstrationer i Pakistan, där man brände en docka ­föreställande Reinfeldt. Lars Vilks ­myste i en debatt på Kulturhuset. Demonstrationerna, sa han, var en del av konst­verket.

Så låter han inte nu. Pakistan är Långtbortistan, men Köpenhamn ligger här. Att beskriva en filmare skjuten till döds som en beståndsdel i en testballong, som ett moment av ett ständigt pågående konstverk, där Konsten är överordnad allt ­annat, funkar inte.

Samtidigt som Lars Vilks plötsligt hävdar att hans projekt är att bedriva ideologi­kritik, säger han i P1 Morgon (16 feb) att hans rondellhund egentligen är ”neutral”. Underförstått: den borde inte kunna uppröra nån sansad människa.

Försvarslinjen svajar rejält, från det ena syftet till det andra. Och det ena behöver heller inte utesluta det andra men han kan inte hålla på och skriva om sitt projekt så att det ursäktar honom för varje ny situation. Han borde värdera sin egen konst högre än så.

Det är åtta år sen Lars Vilks ritade sin första rondellhund. Jag har inte gjort nåt sen dess, brukar han säga, som ett argument för att muslimerna måste lugna ner sig.

Men det är inte sant. Han har bland ­annat ställt ut hundarna på galleri Rönnquist & Rönnquist. Han har deltagit i en rad konferenser, däribland en arran­gerad av den amerikanska antiislamistiska ­organisationen SION, där en talare ­beskrev muslimer som råttor som inte hör hemma i vår civilisation.

Lars Vilks har på de här åren fått en samling högerextrema vänner med en städad borgerlig apparition - SION och Tryckfrihets­sällskapet. Likväl ger de rondellhunden en ideologisk kontext som Vilks borde ­kunna orda om. Jag ställer upp om jag blir inbjuden, försvarar han sig, och det är nog sant, men att aldrig vilja värdera sällskapet för dagen är att ­göra sig själv till ett lollo utan agenda. Det är ingen av oss som går på det längre, varken de som gillar hans hundar eller vi som förhåller oss kritiska.

Lars Vilks är inte ”bara en konstnär”. I en chatt med Aftonbladets läsare 2012 beklagade han att midsommartraditionen är hotad och att vi har för många ­invandrare i Sverige. Det är nåt annat än ideologikritik. Även såna åsikter måste få finnas och uttryckas, men de får inte mindre betydelse ­bara för att avsändaren är konstnär.

Offer i helgens ­attentat var även Köpenhamns judar. Anti­semitismen är ett problem som alla måste ta på allvar. Just därför är det djupt provocerande när regeringens samordnare mot extremism, Mona ­Sahlin, buntar ihop jihadismen och ­nazismen med vänstern. Det finns, ­säger hon, Israelkritiker som slår över i anti­semitism (Kvällsposten 15 feb).

Alldeles säkert finns det palestina­vänner som är antisemiter, men att de skulle finnas inom den organiserade vänstern är ett påstående som kräver evidens. Inte ens de statliga utredningar som Sahlin ska utgå från i sitt arbete, ­hittar antisemiter inom den israel­kritiska vänsterrörelsen. (Se Petter Larsson, Sydsvenska Dagbladet 3 dec -14).

Om Sahlin var rakryggad och ärlig i den här frågan, och inte kände nåt behov av att uppträda ”balanserat” för att tillfredsställa det liberala kommentariatet, skulle hon säga att en stor del av vänsterns arbete är just kampen mot antisemitismen.

Det är den unga vänstern som samlat de boende i Kärrtorp att hålla centrum och skolor fria från nazistpropaganda. Det är vänstern som demonstrerar mot nassarna när polisen gett dem demonstrationstillstånd på Kristallnatten. Det är vänsterns aktivister som lever under hot från ­högerextremisterna, just för att de tagit strid mot all sorts ­rasism, där anti­semitismen hela 2014 stod i fokus.

Det var vänstern som organiserade det som skulle bli en antinazistisk folkrörelse mot Svenskarnas Parti. Det var den folkrörelsen som fick läsa på DN:s ledarsida, att kampen mot nynazismen hotar yttrandefriheten.

De som saknats i leden är Mona Sahlins partikamrater. Och ­liberalerna - de finns aldrig när vi behöver dem. De sitter på sina taburetter och tror sig få ihop en förnuftig världsbild, när de oroar sig över antisemitismen sam­tidigt som de varnar för dem som har mod nog att ta striden mot hakkorsen i sina bostadskvarter.

Jag är hård mot Lars Vilks, men min kritik rymmer ett kompromisslöst försvar för hans rätt att skapa och ­sprida sin konst, också om hans ­blyertspenna aldrig träffar nån annan yta än muslimerna. Den som irriterar sig på hans hundar får/ska/måste ­diskutera den i ord eller bild. Några andra metoder finns inte.

Till de som nu vill relativisera jihadisten som gick loss med vapen i helgen ­genom att säga att Lars Vilks får lite skylla sig själv och terroristen måste vara en psykskadad galning, vill jag bara ­säga: Lägg av. Omar Abdel ­Hamid El-Hussein måste varit rubbad på ett eller annat sätt, men knappast sjukare än Breivik, som visste precis vad han gjorde när han försökte ­mörda ett helt ungdomsförbund.

Lars Vilks börjar se skrämd ut på riktigt, den tidigare obehagliga känslan av att han möjligen lite njöt av ­situationen är borta. Han har fått betala ett väldigt högt pris för sitt projekt att kränka muslimer. Det tvingas dessvärre nu också andra göra.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.