Rydberg räddar julkalendern

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-01

Saknar budskap och ärende

Som väntat tar det bara sekunder innan Stålhenrik och Supersnällasilversara brister ut i sång. Precis som i SVT:s Bolibompa där Sara Edwardsson och Henrik Ståhl tidigare spelat sina två superhjältar boende på månen. När uppdragstutan ringer är det ett barn på jorden som behöver hjälp, och hjältarna flyger till undsättning. Sådan är ramen.

I årets Julkalender har paret blivit åldringar och bor på pensionärsplaneten Julstjärnan där det är jul året om. En dag kommer barnbarnen Vega (Kajsa Halldén) och Nova (Mathilda Thofte) på besök och Stålhenrik passar på att berätta om superparets första äventyr tillsammans. I detta har superskurken Gjerta (Eva Rydberg) lurat till sig makten över Barnverket, departementet för barnens väl och trevnad. Planen är att utplåna glädjen hos alla barn, genom att bland annat slopa sommarlovet och förbjuda glass. Till sin hjälp har Gjerta ett elitkommando av förtappade själar, som Uni Sax (Katrin Sundberg) som tycker att alla ska vara lika och göra samma och Frigolit Fragile (Bernard Cauchard) som hatar spring i benen.

Skurkarna är roliga att se, framför allt Rydberg som spelar skjortan av de övriga i sin tacksamma roll som ondskans översteprästinna. Stålhenrik och Supersnällasilversara är lika flåshurtiga och inställsamt godhjärtade som i originalet, men kommer ändå bättre till sin rätt i den här expressiva produktionen som påminner om Kenny Starfighter. Skurkkostymerna är ett frosseri i noppigaste 70-tal och miljöerna brutala och ödsligt belysta. Som gammal korridorboende gläds jag över att återse de skitfula betongkuberna i studentghettot Kungshamra i Solna.

Femåringen vid min sida är entusiastisk, och själv tycker jag att årets kalender klarar sig hyfsat i jämförelse med tidigare, mycket tack vare Eva Rydberg, men saknar framför allt ett budskap eller ärende. Julplanetens tingeltangelvärld av pur snällhet ställs bredvid ett jordiskt och småtöntigt låtsas-DDR av låtsasondska. Inte ens en femåring köper den visionen, och det ekar tomt i mitt förhoppningsvis någotsånär vuxna hjärta.

Petter Lindgren