Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.
12 augusti ca 26 km
Gångtid ca 10 timmar , 8:00 – 18:00
Cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan till nordväst om Stuor Varvvek
Den här morgonen väcks vi trevligt nog av lite sol. Tältet är också helt torrt vilket gör att det går väldigt smidigt att packa ihop allt för avfärd. Alltid härligt med en torr start på dagen. Den enkla leden fortsätter svagt nedåt mot bron över Stáddájåhkå och passerar ett par blöta områden på vägen. Jokken bjuder sedan på ett mycket fint skådespel med ett trappstegsfall. Längre upp kommer ett till större fall som är delat i två med en bra utstickare varifrån prakten kan avnjutas.
Det är egentligen ingen tung backe att ta sig uppför här, i runda slängar 250 höjdmeter över 3 kilometer, men idag går det segt. Igår kväll och i morse tog jag en tablett ibuprofen med förhoppning om att det ska stoppa löparknät från att bli värre. Samtidigt försöker jag tänka på hur jag jobbar med höger sida och trycka ifrån lite extra med främre delen av foten. Kanske är det det som gör att det går tyngre idag. Vanessa tuffar i alla fall på som vanligt när det går uppför… trots det extremt låga energiintaget. Imponerande!
Hallå, här är jag! Ser du mig!?
Det delade fallet. Notera Vanessa där framme till vänster för att få en uppfattning om storleken.
Jiegnáffo tornar upp sig ovanför oss och vi kan skymta den första toppen 1436 bland molnen. Vid varje tillbakablick norrut ifrågasätter vi vårt vägval. Vi kan se solen skina vackert över dalen genom luckor i molntäcket. Söderut, dit vi ska, blir himlen allt mer grå. Än så länge är dock vädret behagligt med uppehåll. Uppe i Gájlávágge, när vi får uppsikt över passet nedanför Jålle möts vi däremot av verkligheten. Framför oss är det så där jämngrått att det inte riktigt går att urskilja var molnen slutar och regnet börjar, och vi går i motvind. Det dröjer inte länge innan vi är helt omslutna av ett rejält regnväder som piskar oss i ansiktet. Trösten är att vinden förhoppningsvis gör att det blåser bort lika fort som det anlände. På ett sätt kommer det i rätt tid då marken här är väldigt blöt på många ställen. Med skor som redan är dyngsura från regnet kan jag utan att fundera gå rakt igenom allt.
Cirka 30 minuter senare kommer vi fram till den namnlösa bäcken som rinner ner rakt västerut från Jiegnáffos högsta topp. Samtidigt lättar regnet upp lite vilket gör att Vanessa slipper byta om till vad i det allra tyngsta regnet (en aktivitet nästan lika rolig som att slå upp eller packa ihop ett tält i regn). För min del fortsätter jag att bara kliva rakt på med mina blöta skor. Trots den vattensjuka marken i år innehåller jokkarna förvånande nog inte speciellt mycket vatten hittills. Det är knappt att det här vadet ens kan räknas som ett vad.
Gájlávágge med passet långt där framme innan regnet dragit in på allvar.
Ungefär samtidigt som vi passerar Jålle bryter några solstrålar genom molntäcket och lyser upp Gájssegiesjtjåhkkå på ett sätt som får det nakna och blöta berget att gnistra vackert. Regnet ger sedan upp helt och bortåt horisonten på andra sidan passet ser det också mycket bättre ut än tidigare. Sträckan längs Gájlávákkjåhkå ner mot renvaktarstugan blir därför mycket trevlig med vid utsikt framför oss.
Före och efter stugan är det ett par vad som ska passeras. Inte heller de bjuder på några svårigheter. Något de säkerligen kan göra vid fel tillfälle. Strax därefter möter vi ett annat par vandrare som inte visar något intresse av att stanna och prata. Undrar om det är vi som ser buttra eller farliga ut och ingen därför vill/vågar stanna? Eller visar vi själva inga tecken på att vilja stanna? Det är i alla fall de enda andra personer vi möter den här dagen.
Första vadet vid renvaktarstugan.
Vanessa tar sig an det andra vadet.
I takt med att molnen stigit, och med det nu bjuder på bättre väder, har den västliga vinden blivit allt kyligare. Precis efter bron över Varvvekjåhkå hittar vi lite lä bakom en kulle och kan stanna en stund för vila. Förstärkningskläderna åker trots det omedelbart på. Här är det min tur att upptäcka något glömt/borttappat. Innan vi åkte fick jag hjälp av min kära mor att sy ett puffskydd till kamerans mikrofon. Ni vet ett sådant där som ska ta bort brus från vinden samt flåset från den som pratar. Med det dåliga vädret har jag inte varit särskilt intresserad av att filma och därför låtit puffskyddet ligga löst bredvid kameran (istället för att sätta fast det direkt). Nu har det trillat ur påsen vid något tillfälle jag tagit upp kameran. Klantigt!
De kommande kilometerna passerar vi klart fler än de tre broar som är markerade på kartan. En del av dem undrar vi varför de ens placerats ut; enkla passager finns alldeles bredvid. Det är inte direkt så att Nordkalottleden hittills har varit väl underhållen med träspång över varje blöt myr och broar över potentiellt riskabla vad. Att då plötsligt ha broar över mindre bäckar känns nästan lite märkligt. Kanske är det för rennäringens skull? Tidigare under dagen har vi till exempel sett spår från något som måste vara ett par motorcyklar. Fordon som endast är tillåtna för samer att framföra i Padjelanta och vi antar därför att det är ett par lappar som kört. Vi har visserligen lämnat nationalparken nu, men det var där vi såg spåren längs med leden.
En av de mindre broarna som vi faktiskt kunde se ett behov av. Just den här vid Varvvekjávrre har sett bättre dagar.
När vi hamnar parallellt med en serie sjöar börjar vi fundera på att slå läger. På en ås med en större sten hittar vi en fin plan yta bredvid leden med rinnande vatten i närheten. I normala fall känns det inte jättebra att tälta nästan på stigen, men vi har mött så pass få människor de här dagarna att vi inte bryr oss. Med ett allt bättre väder under eftermiddagen har det nu klarnat upp tillräckligt för att vi äntligen ska få en vy över Sulitelma. Mellan Labbá och Uhtsa Varvvek reser sig massivet mot himlen.
I takt med att vinden lägger sig dyker myggen upp för att hälsa på. Vaskningen i bäcken sker i en rasande fart den här kvällen på grund av rejält kallt vatten, och myggen så klart. Vi njuter ändå av tillvaron med den fina utsikten som bjuds.
Jag har inte känt av mitt löparknä något under dagen, men då har jag tagit fler piller för att motverka den begynnande inflammationen. Vanessas nervproblem i ena foten fortsätter krångla medan den stukade foten som tur är känns något bättre. Överlag är situationen alltså lite bättre och vi somnar lugnare den här kvällen.
Bortsett närheten till leden är det en mycket trevlig tältplats.
Underbart ljus på kvällen med runda Labbá i mitten och delar av Sulitelma till höger.
Staddajåkkåstugorna
Pridefestival i fjällen?
Wayfaring In The Wild 