Snickarmästaren Gerrit Claes Pool står och betraktar den hektiska aktiviteten på Nederländernas största varv när två engelska snickare kommer fram och frågar om ryktet stämmer. Är det sant att Rysslands tsar, självaste Peter I, även kallad Peter den store, i hemlighet arbetar som snickare på varvet?
Pool ler och ropar åt en grupp män som är klädda i snickarnas röda jackor och vita byxor: ”Snickare Peter, hjälp de andra att lyfta sparren!”
Mannen nickar och går iväg för att hjälpa några män som försöker lyfta ett tungt trästycke. I Ryssland bestraffas den som talar direkt till den tjugofyraårige tsaren på det sättet med döden, men snickarmästaren vet att han får lov att göra så.
Peter den store har sensommaren 1697 kommit till Nederländerna för att lära sig att bygga krigsfartyg, och tsaren vill inte ha någon särbehandling. Han föredrar att försvinna i mängden.
Nyfikna män och stenkastande pojkar håller dock på att förstöra studieresan redan innan den hunnit börja.
Krigsskepp skulle besegra Sverige
När Peter år 1682 ärvde makten i Ryssland var han bara tio år, så inledningsvis fattade hans mamma Natalja Narysjkina alla beslut å hans vägnar.
Först när hon avled 1694 kunde den då tjugotvåårige Peter inleda sitt livsprojekt. Det underutvecklade Ryssland skulle moderniseras efter europeisk förebild och bli en stormakt.
Endast två år senare vann Peter sitt första slag, när 145 000 ryska soldater drev ut osmanerna från staden Azov sextio mil öster om Krimhalvön.
Rysslands första militära seger på trettio år möjliggjordes för att landets undermåliga flotta användes med stor list. Trettio små skepp, galärer och pråmar blockerade hamnen medan fotsoldater angrep.
Om tsaren ville erövra resten av Svarta havet behövde han emellertid moderna krigsfartyg. I Östersjön stod ryssarna inför en liknande utmaning. Där dominerade Sveriges mäktiga linjeskepp.
I försöket att göra Ryssland till en stormakt tänkte Peter därför i hemlighet ge sig ut på en resa av aldrig skådat slag.
”Tsaren vill bara ut ur landet för att roa sig.” Rapport från österrikisk spion, 1697
Han ville få med flera europeiska länder på ett angrepp mot Osmanska riket och samtidigt lära sig om skeppsbygge av världens mäktigaste sjöfartsnationer: Nederländerna och Storbritannien.
I januari 1697 valde Peter I ut tvåhundrafemtio landsmän som skulle göra honom sällskap. Nu kunde planen inte längre hållas hemlig för Rysslands elit, och resan väckte förundran.
Ingen rysk tsar hade tidigare rest till utlandet i fredstid, så vem som skulle styra i hans ställe bekymrade adeln. Varför Peter skulle resa under ett alias, och vilket syfte resan hade, visste ingen.
En österrikisk spion stationerad i Moskva skrev hem till sina chefer: ”Tsaren vill bara ut ur landet för att roa sig. Resan har inget seriöst syfte.”
Spionen underskattade den unge tsaren, som var så fast besluten att bygga upp Rysslands flotta att han personligen ville lära sig allt som fanns att veta om skeppsbygge.
För att det skulle lyckas var han tvungen att resa under antaget namn, så han inte behövde slösa tid på audienser och middagar med Europas kungar och furstar.
Gick under jorden i Nederländerna
I mars 1697 lämnade en imponerande slädkonvoj Moskva med kurs västerut. I konvojen ingick diplomater, representanter för adeln, präster, tolkar, sekreterare, musiker, kockar, fyra hovdvärgar, sjuttio soldater och den över två meter långe tsaren, som nu kallade sig Peter Michajlov.
Efter en lång och stundtals mycket påfrestande resa nådde konvojen den nederländska gränsen i augusti. Tsaren var så förväntansfull att han köpte en flodbåt och seglade i förväg med endast en handfull rådgivare.
Peter hade länge varit fascinerad av att lilla Nederländerna, med endast två miljoner invånare, hade byggt fyratusen skepp och dominerade världshandeln.
Från några nederländare i rysk tjänst hade Peter hört om staden Zaandam en och en halv mil norr om Amsterdam, där varven sjösatte trehundrafemtio skepp om året. Dit ville han.
Zaandams skeppsbyggare påstods vara så skickliga att de byggde stora fartyg på bara fem veckor. Söndagen den 18 augusti stod Peter i fören medan hans lilla båt roddes ut ur en kanal mot Zaandam.
Plötsligt kände han igen en person på kajen. Mannen hette Gerrit Kist, var smed och hade träffat tsar Peter när han arbetade i Ryssland.
Tsaren krävde att få inkvarteras i Kists hus, så smeden tvingades kasta ut en inneboende för att inhysa sin förnäma gäst.
Peter köpte verktyg och började gå i lära som snickare på ett varv i Zaandam. ”Peter Michajlov” gav sig entusiastiskt i kast med arbetet.
Peter arbetade som hantlangare och frågade ivrigt varvets snickarmästare om allt från vilket som var det bästa virket till bogsprötets idealiska längd.
Efter arbetsdagens slut besökte han familjer med släktingar som arbetade i Ryssland. ”Jag är också snickare”, sa han stolt till de boende i staden.
Dagen därpå köpte tsaren en roddbåt och prutade ner priset som en riktig holländare. Båten kostade fyrtio floriner och affären firades över en kanna öl med säljaren på en krog.
Trots att Peter hade skickat större delen av sitt följe till andra städer och endast hade sju ryssar med sig i Zaandam spreds snart nyheten om det förnäma besöket.
Efter ett par dagar hade alla i Zaandam hört att ”en mycket viktig person” vistades i staden. Vem det var visste bara ett fåtal, så när Peter en dag delade en påse plommon med en grupp pojkar och de inte räckte till alla kastade de lera, stenar och rutten frukt på honom.
Tsaren fick fly in på krogen De tre svanarna och sände bud efter borgmästaren. För sin egen säkerhets skull förklarade Peter vem han var.
Den chockerade borgmästaren utfärdade genast ett dekret som förbjöd stadens invånare att förolämpa ”förnäma personer, som önskar förbli okända”.
Ryktet om att den ryske tsaren befann sig i Zaandam spreds snabbt till storstäderna Amsterdam och Haag, där människor slog vad om huruvida ryktet var sant.
Redan efter fem dagar i Zaandam märkte Peter av det växande intresset. Han hade monterat en ny mast i sin båt och var ute på en provseglats när flera små båtar närmade sig.
Så snart tsaren gick i land omringades han av nederländare som ville ta på honom och prata. En av dem fick en kunglig knuff, vilket fick andra att utbrista: ”Nu har du dubbats till riddare.”
När Peter dagen därpå gick ner till varvet var gatorna fyllda med nyfikna och människor satt på hustaken för att se honom arbeta. Tsaren beslutade sig för att han var tvungen att flytta till en mer skyddad miljö i Amsterdam.
I Amsterdam tog borgmästare Nicolaes Witsen emot tsaren. Witsen var äventyrare, vetenskapsman och mycket intresserad av fartyg.
Han visade Peter sina samlingar av navigationsinstrument, modellfartyg och verktyg. De båda männen samtalade därefter i princip dagligen.
Borgmästaren fann den perfekta läroplatsen för sin gäst, Nederländska ostindiska kompaniet, som byggde sina skepp på ett varv bakom höga murar.
Några dagar senare flyttade Peter in i repslagarens hus på varvet, där nederländarna till tsarens ära började bygga en fregatt från grunden.
Snickarmästare Gerrit Claes Pool lade fram alla material och förklarade vartenda steg i processen för den intresserade Peter.
Efter en lång dags arbete drog sig tsaren tillbaka till sitt lilla hus, där han själv tillagade sin mat på en enkel spis. Ingen skulle dock få för sig att Peter hade glömt sin makt.
När han hörde att två ryssar hade kritiserat honom inför nederländarna dömde han dem till döden. Amsterdams borgmästare manade honom till besinning och förmådde honom att i stället skicka iväg de båda männen.
När Peter var ledig från varvet besökte han områdets kvarnar, spinnerier och botaniska trädgårdar. Överallt såg han sådant som var okänt i Ryssland och frågade vetgirigt vad saker och ting var och hur de fungerade.
Han lärde sig rita, träffade uppfinnaren av en brandpump och diskuterade fästningsbygge med en baron.
Medan han följde en obduktion i staden Leiden uttryckte ryssar i hans följe sin avsky. Det skulle de inte ha gjort, för som straff tvingade Peter dem att bita i liket.
I september mötte tsaren Vilhelm III, även kallad Vilhelm av Oranien, som regerade Nederländerna och var kung av England.
Peter den store var med och byggde krigsskeppet Amsterdam.
Från en liten yacht följde tsaren sitt skepps jungfruresa hem till Ryssland.
De två monarkerna kom väl överens, men när Peter bad om hjälp att bygga sjuttio krigsskepp och hundra galärer som skulle användas mot Osmanska riket sa Vilhelm nej.
Nederländerna kämpade med att återuppbygga sin egen militära styrka och betalade fortfarande av på en stor skuld efter kriget mot Frankrike, England och en rad tyska furstar år 1672.
För att uppmuntra tsaren lät en av Nederländernas mest kända amiraler, Pieter Gilles Schey, uppföra ett fingerat sjöslag.
Två linjer av krigsfartyg och mindre fartyg placerades mittemot varandra och kanoner och musköter laddades med lösa skott.
På amiralens signal bröt helvetet lös. Peter såg på från en lyxyacht, som han lät dreja bi alldeles intill. Enligt amiralen var tsaren ”så hänryckt att det är svårt att beskriva”.
Tsaren förverkligade sin dröm
Efter nio veckors arbete var skrovet färdigt på den fregatt som Peter hjälpt till att bygga. Innan skeppet sjösattes den 16 november 1697 förkunnade borgmästare Witsen att det var en gåva till den ryske tsaren.
Djupt rörd döpte Peter det till Amsterdam. Ännu gladare blev han när han fick sitt gesällbrev från mästare Pool. Enligt det var Peter Michajlov nu skeppssnickare.
Tsaren stannade i Amsterdam till den 6 januari 1698. Lärotiden i Nederländerna avslutades med en avskedsfest, då han drack flera nederländare under bordet.
Hans tvåhundrafemtio man stora följe hade även de lyckats med sitt uppsåt. Hela sexhundrafyrtio nederländare seglade till Ryssland för att leda arbetet och utföra specialistarbete vid bygget av den ryska flottan.
”Vem hade för tjugo år sedan trott att vi skulle kunna täcka Östersjön med skepp som vi själva byggt?” Peter den store, 1714
Tsarens stora bildningsresa tog honom till Tyskland och Österrike innan hans konvoj rullade in i Moskva den 5 september 1698. Där dröjde han inte med att tillämpa sina nya kunskaper.
Redan efter några månader öppnade han landets första örlogsakademi och satte tusentals personer i arbete på landets nya skeppsvarv. Under Peters överinseende växte Rysslands flotta.
Det blev dock inte i Svarta havet, utan i Östersjön som de nya ryska fartygen visade sitt värde. År 1700 utbröt stora nordiska kriget, då ryska fregatter och kanonbåtar utkämpade talrika sjöslag mot den slagkraftiga svenska flottan.
När de ryska skeppen vann sin första stora seger i sjöslaget vid Hangö udd år 1714 kunde tsaren inte dölja sin stolthet.
I ett tal i Sankt Petersburg, som uppförts på mark erövrad från den svenska ärkefienden elva år tidigare, sa Peter den store: ”Vänner! Vem hade för tjugo år sedan trott att vi skulle kunna täcka Östersjön med skepp som vi själva byggt – eller att vi skulle bo i denna stad, som står på jord som vi erövrat från våra fiender?”