Rudolf Höss byggde Hitlers dödsfabrik

Mannen som blev nazisternas värste massmördare föddes år 1901 i kurorten Baden-Baden. Rudolf Höss far var en strängt religiös pensionerad överste som uppfostrade sin son med strikt disciplin:

”Jag fick alltid höra att jag skulle uppfylla önskemål och lyda order från föräldrar, lärare, präster etc. och att jag inte fick låta någonting distrahera mig från den skyldigheten”, skrev Rudolf Höss när han många år senare väntade på sin dom.

Enligt honom själv hade han inga lekkamrater som barn. Hans bäste vän blev i stället ponnyn Hans. När världskriget bröt ut år 1914 började den ensamme pojken att drömma om soldat­livet, och två år senare lyckades han komma in vid armén, bara sexton år gammal.

I september 1939 bröt andra världskriget ut sedan Hitlers trupper gått in i västra Polen. I erövringens kölvatten arresterades tusentals polska nationalister och bolsjeviker. Så många fångar krävde stort utrymme, och SS beslöt därför att bygga nya koncentrationsläger i Polen.

På våren 1940 skickades Höss, som vid det laget hade klättrat i hierarkin inom SS, till sydvästra Polen för att välja ut en lämplig plats för ett läger. Inte långt från den lilla polska staden Oswiecim – Auschwitz på tyska – hittade han en sliten kasern som verkade perfekt.

Kasernen låg undanskymt, den kunde enkelt byggas ut och det gick flera järnvägsspår genom området.

Trots Höss planer på ett koncentrationsläger med bättre förhållanden än alla andra, blev Auschwitz snart ökänt för en extrem brutalitet och höga döds­siffror bland fångarna.

Orsaken var, enligt Höss, att han tvingades ägna all sin tid åt de övergripande problemen med att bygga ut Auschwitz. Fångarna var därmed utlämnade åt lägrets vakter som sällan följde de direktiv han gett:

”Jag tvingas bittert erkänna att alla mina goda intentioner och förhoppningar grusades av mänskliga tillkortakommanden och av den halsstarrighet som de män och officerare jag blivit tilldelad uppvisade”, skriver han.

Krossade visioner eller ej; Auschwitz utökades snabbt under Höss ledning. Flera satellitläger växte fram och snart uppstod ett lägerkomplex med en konstant tillströmning av nya fångar.

Sedan Tyskland invaderat Sovjetunionen under sommaren 1941 fick Höss order om att bygga ett nytt läger, fem kilometer från det ursprungliga. Auschwitz II, även kallat Auschwitz-Birkenau, skulle vara större än alla andra koncentrationsläger och ha plats för 100 000 ryska krigsfångar.

Med den enorma arbetsbördan blev Höss kall och frånvarande, och ofta kom han inte hem förrän sent på kvällarna. Enligt en av hans officerares hushållerska, som besökte villan, tog han sig dock alltid tid att leka med barnen:

”Han kysste dem och talade så sött till dem. Men så snart han lämnat hemmet var han en helt annan person. Han sade inte ett ord till mig.”

På sommaren 1942 kallades Höss till Berlin för ett ödesdigert möte med SS-chefen Heinrich Himmler, som hade ett nytt uppdrag åt honom: ”Alla judar inom räckhåll för oss ska dödas under detta krig. Om vi inte utplånar judendomens biologiska fundament nu, kommer de en dag att utplåna det tyska folket”, sade Himmler.

Auschwitz, som hade järnvägsförbindelser med det ockuperade Europa, var enligt SS-chefen den idealiska platsen för det planerade folkmordet.

De ryska krigsfångarna, som enligt ursprungsplanerna skulle interneras i det nybyggda jättelägret, skickades nu till andra läger för att arbeta med vapenproduktion. I stället fick Rudolf Höss order om att omvandla Auschwitz-­Birkenau till nazisternas största förintelse­läger.

Höss var skakad när han lämnade Berlin senare samma dag – mest av allt eftersom han insåg hur många praktiska problem Himmlers order medförde. Men han ifrågasatte aldrig själva utrotningsprogrammet:

”Om massutrotningen av judarna var nödvändig eller ej, kunde jag inte tillåta mig att ha någon åsikt om, eftersom jag saknade den överblick som krävdes”, skrev han senare.

Den trötte kommendanten tröstade sig med att hans experiment med att gasa ihjäl ryska krigsfångar hade fallit väl ut, och att samma metod nu kunde användas för att utrota judarna.

Under veckorna som följde arbetade Höss dag och natt med att förbereda Auschwitz-Birkenau för massmord. Strax väster om lägret lät han bland annat bygga om två övergivna bondgårdar till gaskammare – den största av dem rymde hela 1 200 personer.

Allting var förberett när det första tåget med omkring 1 000 judar rullade in. En grupp SS-läkare sorterade dem vid ankomsten: en tredjedel, så kallat ”starka och friska” judar, valdes ut till tvångsarbete, de övriga 638 skickades direkt till gaskammaren.

Hemma i villan kunde Höss inte längre dölja sitt missmod. Han isolerade sig allt mer från sin fru Hedwig, men tog sig fortfarande tid till att leka med barnen och promenera med dem längs floden i närheten.

Hans humör blev inte bättre av att det under hösten 1942 blev allt tydligare att Hitlers seger inte längre var någon självklarhet. USA hade gått in i kriget på de allierades sida och tyskarna mötte hårt motstånd från de sovjetiska styrkorna.

Under 1943 hade Auschwitz blivit till en ren dödsfabrik, och därmed var Höss klar med sin uppgift.

På vintern erbjöds han platsen som chef för koncentrationslägrens centraladministration, och tackade efter viss tvekan ja. Höss nya kontor låg strax utanför Berlin, men enligt hans önskan bodde Hedwig och barnen kvar i villan i Auschwitz.

Höss fortsatte att följa aktiviteterna i Auschwitz på avstånd. På våren 1944 samordnade han transporterna av Ungerns judar till lägret, där de mördades i rasande takt. På bara åtta veckor lyckades den nya lägerledningen under Höss befäl gasa ihjäl 320 000 judar.

Massmordet visade tydligt Höss skrämmande organisationsförmåga; detta var kulmen på dödsfabrikens kapacitet.

Framåt hösten stod det klart att kriget var förlorat, och Himmler gav ordet om att alla gasningar i Ausch­witz skulle upphöra. I januari 1945 evakuerade tyskarna lägret, som strax därefter erövrades av Röda armén.

Efter ett år på flykt greps Höss i mars 1946 av brittiska soldater i Flensburg där han arbetat på en gård under falskt namn. Han vägrade att avslöja sin identitet, men efter en rejäl omgång stryk erkände massmördaren.

Under rättsprocessen som följde bad Rudolf Höss om förlåtelse, såväl inför sin fru, kyrkan, den polska nationen och de flesta andra som orkade lyssna. De som förhörde honom räknade med att möta ett monster, men fann i stället en man som verkade samlad och helt normal.

Officeren som censurerade Höss brev till familjen såg att Höss tycktes ha två olika personligheter: ”Den ene var brutal, utan respekt för människoliv. Den andre var mjuk och kärleksfull.”

Den amerikanske militärpsykolog som undersökte Höss, skrev: ”Han uppvisar ett senkommet intresse för sitt brotts enorma omfattning, men ger intryck av att han aldrig skulle ha insett detta ifall ingen frågat om det.”

Den 16 april 1947 hängdes kommendant Rudolf Höss i Auschwitz. Kanske hann han – innan han blev den siste som avrättades i det läger där han själv mördat mer än en miljon människor – att tänka på vad han nyligen skrivit:

”Det är tragiskt att jag, som är en mild, vänlig och hjälpsam natur, blev den störste förstöraren av liv och ut­förde varenda order om att utrota människor.”