Detta Zlatancitat pryder med stora bokstäver den gång- och cykeltunnel som markerar den västra entrén till stadsdelen Rosengård i Malmö och som jag passerar nästan dagligen. Man kan diskutera om citatets placering har en förstärkande positiv effekt och är identitetsskapande för området, eller om det snarare förstärker bilden på ett negativt sätt – Rosengård som något särskiljt från övriga staden. Förutom det diskutabla i att märka ut att du nu äntrar Rosengård, har citatet en annan inneboende problematik. Att Rosengård allt för ofta kommit att handla om killar.
Det är kanske inte är så konstigt att just killar hamnar i fokus. Zlatan har blivit ett levande nationellt bevis på att ungdomar som växer upp i miljonprogram kan ta sig ‘någonannanstans’, och överallt sägs knattefotbollsspelare drömma om att göra samma resa som han. (Läs tex Sydsvenskan 2012-11-28.) Pojkarnas anmärkningsvärda skolresultats-tapp gentemot flickornas belyses kontinuerligt. Och gång på gång rapporterar media om (kill)gängen som skapar oreda och otrygghet. I ett problemlösningssamhälle som Sverige fokuserar man på att åtgärda killarnas ”problem”, och tillsätter medel efter medel för dito. Men vad händer med dem som inte är de uppenbara ”problemskaparna”? Hur byggs och förhåller sig våra städer till de som inte tar så mycket plats eller aktivt rum i anspråk? Vad handlar stadsbyggnad om i förhållande till tjejer?
Ett exempel kan vara offentliga utomhusplatser för fysisk aktivitet. Kommuners satsningar på spontanidrottsplatser och multisportplaner de senaste åren har kommit att få en väldigt skev användning. 80 % av dem som använder planerna är killar, endast 20 % är tjejer. Detta presenteras i undersökningen Spontanidrott för vilka av Ulf Blomdahl, Stockholms Universitet och Stockholms stad. Siffrorna ser likadana ut i hela Sverige. Blomdahl ställer sig frågan hur det kommer sig att satsningarna på spontanidrott gjorts utan några analyser om vilka som troligtvis kommer att nås av dem. Han resonerar kring åtgärdshierarkier, och att incitament som t ex att aktivera ungdomar (läs killar, och lägg till ‘i socialt utsatta områden’) att hålla sig borta från skadegörelse och grövre brottslighet ofta får företräde framför ambitionerna om en mer jämlik folkhälsa och det att skapa jämställda miljöer och uppväxtvillkor.
För mig är undersökningen extra intressant. Jag arbetar i ett pågående stadsutvecklingsprogram i Rosengård i Malmö. Ett av delprojekten har varit att bygga en aktivitetsyta för ungdomar. En utomhusplats som skall kunna erbjuda fysisk aktivitet och socialt umgänge. Det som varit intressant med arbetet är att vi i ett tidigt skede bestämde oss för att fokusera på att skapa en plats för målgruppen tjejer 16-24. Detta efter att vi som planerare initialt (och i slentrian) skissat en aktivitetsyta fylld av förutsägbara aktiviteter såsom skate, klättring, grafitti och multisport. En typisk plats som skulle ha gynnat de redan fysiskt aktiva killarna. För att inte återigen planera för de som redan tar och får mycket plats i den offentliga miljön, valde vi att pausa skissandet och istället ha en annan målgrupp i sikte. Vi involverade unga tjejer i projektet och gav dem bland annat som sommaranställning att jobba med platsens gestaltning. Därefter har tjejerna fortsatt ta sig an ytan på frivillig basis. Nu är platsen designad och byggklar, efter deras involvering har det blivit aktiviteter för dans, kultur och scen, snarare än en multisportplats med bollsport och skate.
Egentligen är varken platsen eller processen bakom särskilt uppseendeväckande. Ett involverande angreppssätt borde inte vara en ovanlighet i dagens delaktighetsorienterade stadsbyggnadsprocess. Ändå har vi som arbetat med projektet otaliga gånger fått förfrågningar om studiebesök, presentationer, intervjuer och som här – skriva om processen. (tex här, här och här). Det säger något om hur få exempel det måste finnas på fysisk planering med genus och verklig delaktighet som utgångspunkt.
Men med tanke på den problematik som presenterats i ovan nämnda studie borde det väl nu poppa upp flertalet projekt (och anslag) för jämställd planering av allmänna platser? Något säger mig dock att jämställdhet även fortsättningsvis kommer att vara en fråga som sätts åt sidan, till förmån för andra mer akuta, eller aktuella ”problem”. Målet att flickor ska idrotta/motionera i samma utsträckning som pojkar har funnits i kommunala målsättningar sedan minst 30 år tillbaka. Jämställdhet känns inte som ett särskilt nytt eller innovativt angreppssätt. Ändå har vi inte kommit längre än till 80/20-statistiken, och till ett fåtal projekt som lyfts fram gång på gång. Det är inte målsättningarna vi saknar, utan metoder och goda exempel att göra mainstream av.
Fler metoder för genusmedveten stadsplanering behövs, och särskilda satsningar för jämställdhet måste övergå i ett allmänt och integrerat tänkande och agerande för jämställd planering. Det får inte stanna vid enstaka aktivitetsytor i Rosengård, utan måste bli en självklar aspekt i processen att bygga offentliga platser, skapa rum och göra städer.
/Moa Björnson
Texten skrevs för ARKUS och finns i orginal här: http://www.arkus.se/manadens-tanke/man-kan-ta-en-kille-fran-rosengard-men-man-kan-inte-ta-rosengard-fran-en-kille/
Urbanisten 