Vitlycke museums verksamhet sträcker sig bortom museum, det innefattar även en världsarvsförskola med koppling till Unescos världsarv Tanum hällristningar. Vi pratade med Alexandra Mahlén Selenius, Museipedagog och Petter Öhnell, Enhetschef på Vitlycke museum/Västarvet om hur en gör för att kombinera museum och världsarv med en förskola.

Hur har ni anpassat verksamheten till förskolebarn?

Världsarvspedagogik riktad till så pass unga barn måste vara flexibel och lusten att utforska måste komma först. Det händer därför ganska ofta att vi gör omvärderingar. Man får i mångt och mycket vara lyhörd och ta fasta på det barnen nappar på.

Vi har förmånen att många av barnen som går nu är andra eller tredje generationen av syskon, barnen går dessutom på förskolan sedan en ålder av cirka ett och ett halvt år så de är vana och gillar att vara delaktiga. Om det pågår en utgrävning i området får barnen följa med och titta, lagas mat i kokgrop kan de äldre vara med och förbereda. Med de yngre barnen handlar det framför allt om att de får vara med och att skapa ett intresse, vi använder sånger, ramsor och taktila föremål.

Tanken har hela tiden varit att verksamheten skulle vara en utomhusförskola med närhet till natur och fornminnen. Sedan uppstart för mer än tio år sedan har olika modeller testats, ett tag användes museets pedagogiska verkstad som extra inomhusyta medan förskolan idag har en egen byggnad bestående av ett kök, kapprum och toalett med möjlighet att byta blöjor samt möjlighet till annan förvaring.

Barnkonventionen har ett starkt släktskap med Unescos världsarvskonventionen. Som Västra Götalandsregionens enda världsarv arbetar Vitlycke museum efter världsarvskonventionens idéer och uppdrag. Vi bygger samman dessa två konventioner i en verksamhetsidé för små barn. Förskolan lägger stor vikt vid att förstå världsarvets betydelse och dess sammanhang med vår tid.

Hur arbetar ni för att inkorporera världsarvspedagogik i förskolan?
Vi arbetar med en hel del aktiviteter, förskolan är exempelvis med i underhåll av bronsåldersgården och odlingen. Barnen har varit med och lerklinat väggar, krattat löv, flätat in ris i trasiga grindar, skördat och tröskat. Vi lagar mycket mat och bakar bröd. Vi testar även på enklare hantverk med exempelvis ull. Förskolan och museet försöker även samarbeta inom olika högtider, så som Mickelsmäss, Midvinterfest och liknande.

Vi tränar enkel addition och subtraktion genom att använda båtar med bemanningsstreck eller andra hällristningsbilder, de ger oss även möjligheten att träna på enklare begrepp som större eller mindre, många eller få, stor eller liten. Vi har även gjort vår egen utgrävning av en gammal sopdepå, vilken dokumenterades och sedan lades i en monter inne på museet. Efteråt källsorterade vi materialet. Vi läser även folksagor, hittar på egna berättelser och nästan lajvar händelser baserat på hällristningar eller berättelser från området. Vi använder oss även av utställningen och museets många kopior för att utforska vidare.

Vilka är fördelarna för barnen samt för samhället att världsarvsskolor finns?
Det är i såväl barnen som samhällets intresse att världsarvsskolor existerar, barnen får en känsla av lokalförankring och kännedom om sin hemort men också chansen att indirekt se att vi inte är isolerade i världen, att människor över hela världen intresserar sig för världsarv och att det faktiskt är ett utbyte och något som vi delar. För samhället så hjälper världsarvsskolorna till att hålla världsarven levande och synliga, relevanta.

Det är en stor fördel då barnen förstår värdet av platsen, de vill inte att platsen skall förstöras, de vill vara med och ta hand om den och förmedla dess värde. De känner sig stolta över att vara en del av världsarvet och besitta kunskap som få andra har. Barnen lockar hit föräldrar som engagerar sig i världsarvet såväl som andra släktingar och familjemedlemmar. De tar ofta hit vänner och bekanta från andra orter.

Genom att besöka platser i världsarvet lär sig barnen navigera och undersöka, vi tittar på skyltar och spårar olika typer av lämningar och pratar om natur. Genom att exempelvis göra frottage av avgjutningar utav hällristningar inne i museet så lär sig barnen om arkeologi  samt förfina motorik och resonerar kring bilderna. Här finns fantastiska möjligheter att lära sig genom att uppleva, att testa sig fram och engagera alla sinnen.