Grönabandet etapp 2, dag 11-17

Det viktigaste först
Nu verkar kroppen vant sig någorlunda vid att vandra. Vaggandet har upphört och de enda bölder jag har på axlarna är de puckelpister som envisa myggor och knott orsakar. Jag har haft två stora problem denna etapp: nämnda odjur och värmen. Jag har vandrat ca 12,5 mil på 7 dagar. Etapperna har varierat mellan dryga 14 km och 20 km.

Dag 14 upptäckte jag att sulan höll på att lossna på ena kängan, jag fick användning av min Liquisole-limtub som jag har förflyttat runt landet och jag hoppas att alla som har en tumme över håller den för att limningen ska fungera 🙂

Om sträckan
När jag startade från Abisko visste jag inte riktigt vilken väg jag skulle ta. I stort hade jag tre alternativ, samma väg som i vintras (snabbt och kort längs Kungsleden), för mig ny väg in i Norge (slippa Kungsleden men inte få återse platser jag sett på vintern) eller att gå som i vintras men ta en ”genväg” via Vistasdalen och Nallo (slippa Kungsleden och återse platser jag sett på en tidigare vintertur).

Efter några timmar på Kungsleden strök jag det första alternativet, denna led är verkligen en motorväg: flerfilig med för många stressade resenärer som håller för hög hastighet. Jag valde till slut det sista alternativet. Tältade så fort det blev trädfritt i Keronbacken. Såg att det skulle finnas en markerad led som vek av och gick på ostsidan av Alesjaure.

Markeringen var minst sagt bristfällig, men jag tog mig i alla fall över ett lite otrevligt vad (lång sträcka, mycket vatten, djupt, stora stenblock) kändes skönt att det på andra stranden satt två, som det i sinom tid visade sig, trevliga skåningar som hade uppsikt över mig. Å andra sidan hade det inte hänt nåt mer än att jag blivit blöt om jag ramlat så vadet var inte otrevligt på ett oroande sätt.

Misslyckades med att hitta en blåsig plats trots att jag ställde tältet på mest utsatta kullen, med vy över en spegelblank Alesjaure.

Dagen efter var det en magnifik utsikt över Vistasdalen, den dalen har allt: imponerande berg, glaciärer och turkost vattendrag. När jag passerade Vistasstugan fick jag en trevlig pratstund med stugvärdarna, fyllde på sockerbalansen och spanade in den perfekta tältplatsen på en platå med utsikt mot Nallo.

På kvällen blev det en promenad upp på den närliggande sms-kullen för kontakt med familjen. På vägen blev det en extra efterrätt: hjortron! Dock är endast ett fåtal mogna.

Vandringen in mot Nallo är också obeskrivligt vacker, hur kan någon välja Kungsleden istället? Dessutom låg delar av den i behaglig skugga från de höga bergen. Utanför Nallostugan satt jag länge och pratade med stugvärden och fortsatte stärkt av hans positiva inställning till mitt tilltag.

Från kvällens tältplats hade jag utsikt över dalen och Sälkastugorna. Efter några kilometer längs Kungsleden vek jag av mot Hukejaure, upplevde vindstilla myggkaos, genade över fjällen och slog utmattad upp mitt tält på en kulle ovanför Kaisejaure.

Denna natt kunde jag sova utan öronproppar, vilket innebär att tältduken inte prasslade av en enda liten vindpust.

Den som bläddrar tillbaka till etapp 2 för vita bandet kan se en bild på hur ön i Kaisejaure såg ut i mars, när vinden drev snön över den. Vandringen ner till Sitausjaure var lätt: flackt landskap med torr och välmarkerad stig. Mot slutet av dagen träffade jag på ett gäng glada vandrare med lika många glada hundar. I Sitasjaure valde jag att bo i stugan, jag klarade inte mer mygg, fötterna var trötta och jag längtade efter att inte spendera hela kvällen inklämd i mitt tält. Jag fick dessutom prata med både trevliga stugvärdar och några turister.

Sista två milen till Ritsem går på grusväg, vilket inte är lika mysigt som fjällstig, men snabbare och nu hägrade duschen!

Utsikten var vacker, men ett dis gjorde fjällen otydliga. Jag tänkte mycket på hur kämpigt det var att ta sig denna sträcka i djup nysnö i mars och hur det nu bara var att stega fram längs vägen. I Ritsem tronade Akka majestätiskt på andra sidan sjön, duschen var ljuvlig och någon hade lagt en påse chips i ”varsågod-lådan”.

Vanligaste frågan
En av de vanligaste frågorna jag får är vad min ryggsäck väger. Mitt svar lyder: ”för mycket” och sedan Abisko vet jag att detta svar stämmer. Många skryter med att de bär mycket, medan jag anser att för tung säck innebär dålig planering.

Eftersom jag anser mig vara en god planerare skyller jag min för tunga säck på att jag har kläder för att klara mig även i oktoberkylan, att jag har vissa saker som man inte behöver under en vanlig tur men som jag nu vill ha för att tex kunna lägga ut information och bilder på bloggen, för att jag äter så rackarns mycket nuförtiden och därmed behöver stora mängder mat och slutligen för att jag ju är ensam och inte kan dela vikten av tält, kök mm med någon.

Den som nu inte vill läsa massa gnäll kan hoppa till sista stycket…

Bästa = sämsta
Första långvariga högtrycket på de senaste 180 dagarna. Tre tillsynes positiva företeelser (klart väder, värme, vindstilla) tillsammans med en icke positiv företeelse (bitande, surrande flygfän) har gjort att jag ibland trott att jag ska bli galen. Det är ju helt fantastiskt med klarblå himmel, att se fjälltopparna är inte alla förunnat, sluppit frysa har jag och även kunnat sova gott utan att oroa mig för att det blåser för mycket. Men ändå har detta varit turens jobbigaste väder. Värsta dagen såg jag ingen utväg annat än att att ge upp, detta gick bara inte! Men eftersom jag inte orkade tänka fortsatte jag, även om dagsetapperna ofta tagit väldigt lång tid.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men tänk att det är 25 grader varmt, det finns ingen skugga, ingen svalkande vind, du bär på en ca 25 kg tung ryggsäck, det är uppförsbacke, du svettas floder, du hör ett konstant surrande och hela tiden sticks det på axlar, panna, vader, händer, armar, kinder. Detta håller du på med i 8-10 timmar per dag. Känner du för en paus från vandrandet, då ökar intensiteten på stickandet.

Som sagt min kropp och hjärna fungerar dåligt vid överhettning och jag har under gångna etappen ofta:

• kämpat med att fokusera på att inte ta felsteg (jag menar t.ex. när går man balanserar över ett parti med stora stenar eller vadar samtidigt som man blir uppäten måste man försöka att inte tänka på odjuren eftersom oförsiktigt viftande kan leda till snubbeltrubbel)
• druckit så mycket vatten som möjligt
• doppat mitt huvud, armar och fötter i iskallt bäckvatten (hade jag varit en seriefigur hade vattnet vid dessa tillfällen förångats med ett fräsande vid mötet med huden)
• använt kartan som solfjäder och därmed viftat bort odjur och gett mig själv en svalkande vindpust
• försökt att njuta av den underbara utsikten

Mygg och knott
Jag har funderat på om detta inlägg bara skulle handla om mygg och knott eller om jag ska utöva härskartekniken att ignorera dem. Men eftersom de upptagit en stor del av mina tankar den senaste veckan måste jag väl skriva om dem också. Det går lite olika rykten på fjället om att det ska ha varit en extrem mängd mygg den gångna veckan på grund av att det har varit så kallt hittills ska tillgången ha exploderat när värmen väl kom.

Jag vet inte om det stämmer, men däremot är myggsäsongen ovanligt sen, vid denna tid på året brukar den värsta invasionen vara över. Jag trodde att mygg följde vissa regler, men måste tyvärr meddela att nedanstående myter inte är korrekta:

• över trädgränsen går man någorlunda säker
• svag vind är det enda som krävs för att de ska försvinna (människan utgör ett fint vindskydd och myggen väljer vid svag vind att bara käka på läsidan av dig)
• de gillar inte torra platser eller att vara ute i solen
• de känner empati för utmattade vandrare

Dessutom är de riktiga linslusar och har i sitt eviga kretsande runt mitt huvud flera gånger hamnat framför kameralinsen, suck!

På kvällarna flyr jag in i tältet så fort som möjligt. För att isolera mot solen slänger jag på sovsäcken uppepå tältet, sedan försöker jag att röra mig så lite som möjligt inne i det varma tältet tills solen försvinner bakom nåt fjäll, vilket brukar vara mellan åtta och nio, och svalka infinner sig.

På morgonen har jag försökt sätta väckarklockan på fem för att kunna packa ihop iklädd den myggtäta regnjackan innan solen gör det för svettigt. Jag har lyckats halvbra och sällan pallrat mig ur sovsäcken tillräckligt tidigt. När solen väl lyser på tältet, vilket den ofta gjort strax efter kl sex är det redan för sent för drömmen om en sval morgonstund.

Helt hopplöst har det dock inte varit, jag oroade mig för odjursmängden i Vistasdalen, men till min stora glädje hade köldhålet Nikkaloukta återigen visat sig vara just ett sådant och den klara 25 gradiga dagen hade följts av en klar och frostberikad natt. Alla odjur hade inte dött, men de flesta.

Näst sista dagen på etappen kom en fantastisk känsla över mig, just efter dagens först bäcknedkylning började jag frysa! Underbart! En svag ihållande vind förgyllde mig dag och även om själva fryskänslan försvann när solen steg på himlen var vinden tillräcklig för att odjuren inte skulle kunna attackera från läsidan.

Fortsatt färd
Det blir en vilodag här i Ritsem. Kroppen behöver det och dessutom har min matkartong ännu inte anlänt med bussgods… Dessutom behöver jag lite tid för att planera nästa etapp. Jag hade helst velat vika av in i Norge vid Sulitelma, men då blir det svårt att få ut nästa matdepå. I vintras löste jag detta genom att hoppa över en depå och ta med mat från Ritsem för drygt tjugo dagar, något jag inte kan drömma om att göra nu när jag inte har pulkan. Det ser ut att bli svalare och regnigare, så i nästa inlägg gnäller jag väl över det istället, även om det för mig just nu låter som en utopi.