Svinalängorna värd all uppståndelse
Den här helgen har vi en av årets mest emotsedda och uppskrivna svenska filmpremiärer, Pernilla Augusts filmatisering av Susanna Alakoskis prisbelönta roman Svinalängorna, med Ola och Noomi Rapace i huvudrollerna.
Egentligen skulle den här filmen kanske ha hetat Svinalängorna 2. Eller Svinalängorna - återkomsten. För Pernilla Augusts långfilm är egentligen mer av en uppföljare än en ren adaption av Susanna Alakoskis roman.
Boken utspelas ju i Ystad på 70-talet och skildrar flickan Leenas uppväxt med alkoholiserade finska föräldrar i en miljonprogramslägenhet.
Filmen, däremot, tar sin utgångspunkt i den vuxna Leenas liv. Hon har blivit en putsande och fejande kvinna med stora kontrollbehov och en perfekt kärnfamilj. Men mitt i lussefirandet störs Svenssonidyllen av ett oväntat samtal om att Leenas mamma ligger för döden.
Det visar sig att Leena sedan länge brutit med sina föräldrar, och låtsats inför både sin man och sina två barn att hennes mamma redan är död.
Och medan Leena och hennes familj ger sig iväg på den långa resan mot Skåne och Ystad och mammans sjukbädd, så rullas Leenas minnesbilder från barndomen upp, en efter en.
Romanens starka barnperspektiv, blir i filmen mest till återblickar. Och nästan lite undanskuffade och skymda på det sättet. Men samtidigt lyckas Pernilla August fylla den vuxna Leenas berättelse med en minst lika intensiv historia. För den vuxna Leena tvingas nu, mot sin vilja, att gräva i sitt eget förflutna. Att återuppväcka barndomens spöken och trauman. Smärtan och ilskan som hon nätt och jämnt lyckats förtränga.
Filmen Svinalängorna är ett enormt skickligt och nyanserat bygge, där man undviker de uppenbara klichéerna, och där man aldrig spekulerar eller frossar i socialrealismen, smutsen eller våldet. Istället skruvar man sakta, sakta upp svärtan i berättelsen - från noll till maximal styrka. Det blir till en film som kretsar kring en uppgörelse mellan mor och dotter. Om hur vi aldrig kan radera barndom och minnen ur våra liv. Även om vi skulle vilja det.
Det här är välspelat, välklippt, välskrivet och välregisserat. Och den erfarna skådespelerskan Pernilla August visar sig vara en helt komplett långfilmsdebuterande regissör.
Och faktiskt, trots att filmen nästan blivit sönderidisslad med all förhandsreklam i media, den är värd all uppståndelse.
Roger Wilson
Kulturnytt
