Babbens bokshow som en kravlös vän
Babben Larsson har hängt med sedan ståuppkomiken fick fart i Sverige på 80-talet. Nu släpper hon boken Jag vägrar dö nyfiken, en bok hon själv betecknar som en "infallsbok".
Kvinnlig komiker och Povel Ramels karamelodiktstipendiat 2008. Programledare ett tag för sin egen tv-show. Babben Larsson var med när ståuppkomiken kom igång i Sverige i slutet av 1980-talet och vi ser henne fortfarande i tv-programmet Parlamentet, när hon inte står på scenen, är ute på turné eller föreläser om stress och utbrändhet. Nu debuterar hon som författare till en bok. Jag vägrar dö nyfiken heter boken, som inte är någon biografi, inte heller en självhjälpsbunt, utan ett antal texter med Babben Larsson själv som centrum - några av hennes erfarenheter och tankar om vad hon varit med om hittills. "En infallsbok, skriven av någon som inte är redo att sammanfatta livet ännu", uttrycker hon det själv i sitt förord.
När en radioproducent har skrivit en bok känner jag igen tänket: Ett radioprogram, fast en bok! Babben Larsson skriver sin debut som en show. Drar igång bums. Korta stycken sätter temat. En människa som inte riktigt passat in. Inte i skattemyndigheternas värld. Inte i Scenskolans skådespelarallvar. Inte i kärnfamiljens gosiga sköte. Rent fysiskt spränger hon sömmarna.
Hur många framgångsrika kvinnor har vi inte sett, som på vägen till sin framgång fått kämpa så hårt att ensamhet, proffsighet och kyla är de kvarstående dragen? Babben är en motvikt. Hon är varm, hon är sjyst, hon hänger ut sig själv mer än andra. Hennes bok når mig när jag är ungefär så trött och sliten som hon talar så mycket om att hon har varit. Jag läser den om kvällarna. Det är som att ha en kravlös, jätterolig kompis hos sig när man ska somna - och när man vill att hon ska gå, släcker man bara lampan.
Här står egentligen inget revolutionerande alls. Det finns hundratals med böcker om sockerkonsumtion, utbrändhet, hundkärlek. Men hon har något som gör att jag lyssnar. Jag vill höra just Babben berätta. Om hur det krävs en hel del sorg för att vara rolig. Hur minuter på scenen lätt kan ta en hel dags förberedelser i anspråk. Om hur vi kanske allihop borde inse att somliga av oss äter godis precis som andra missbrukar alkohol.
Den här boken tar slut på sidan 153. Resten, runt 40 sidor, skulle hon bara ha fimpat. Hade det här varit en show, hade den aldrig planat ut så vagt som boken nu gör. Men fram till dess är det här en massa småtexter som inte ger sken av att höra ihop mer än de gör och i all sin spretighet ger mycket mer än de tar.
