Sven Wennerström: Flygblogg

Jag vet inte om JJ Abrams varit i Tarfaladalen, men det hade mycket väl gått att hämta inspiration till Lost härifrån. Ett magiskt, exotiskt landskap bestående uteslutande av sten, mossa och lavar. Ogästvänlig blockterräng på väg upp till den fantastiska dalen med tre glaciärer som sträcker sig ner mot en iskall sjö, färgad klargrön av sediment och slam från glaciärernas smältvatten. Och så alla märkligheter: på vägen dit en ”hydrologisk station” kallas Rännan, där två figurer syntes utföra experiment med en lång stav. Stenar märkta med siffer- och bokstavskombinationer. Mätstickor placerade här och där i galciärisen, en minnestavla i koppar på en stor sten, en märklig mätstation för studier av permafrosten, en tunnel rakt in i isen…

Bakom allt detta ligger Stockholms universitets forskningsstation, en samling röda stugor utslängda bland stenblocken och väl förankrade för att stå emot dalens ökända fallvindar – vindstyrkor på över 50 m/s har vid flera tillfällen mätts upp och i något enstaka fall har vindstyrkan nått över 80 m/s. Stockholms universitet har massor av intressant läsning om stationen.

Tarfala var ett av resans huvudmål och jag blev inte besviken. Vi fortsatte förbi forskningsstationen till STF:s stuga som ligger inte långt från sjön. Utanför stugan har några tältplatser röjts bland stenen och vi reste tältet, förankrade linorna runt stenar och hoppades på att slippa de omtalade vindarna. Den här natten betalade vi serviceavgiften hos STF och satt en stund i stugan och pratade med stugvärden.

Natten var så kall som man kan förvänta sig när man slagit läger nedanför tre glaciärtungor så frukosten intogs med frostnupna näsor. Men med klarblå himmel och varm raggmunk i magen steg temperaturen snabbt och vi gav oss av uppför vad Claes Grundsten skulle ha kallat en ”diminutiv stig”, rakt uppför den branta östra sluttningen, över passet mellan Tarfalapakte och Tarfalatjårro, på skrå nedför den snötäckta bergssidan – där ett gäng renar stod på rad och glodde på oss – tills vi kom ner i dalen där ett mäktigt månlandskap, i stort sett helt utan vegetation förutom mossar och lavar, bredde ut sig. Kargt och stenigt, men samtidigt lättvandrat tack vare alla polygoner som bildats av smältvattnet från bergssidan.

Slutligen kom vi fram till den perfekta böljande fjällängen som stugvärden tipsat oss om och slog upp vårt tält för sista natten.

Tältplatsen sista natten

Alla bilder hittar du här.