Hans farfar genomförde attentatet mot Hitler den 20 juli 1944: ”Jag får ofta frågan om jag är stolt över honom”

I dag den 20 juli har det gått 75 år sedan en grupp tyska officerare med Claus von Stauffenberg i spetsen försökte döda Adolf Hitler. Än i dag är Stauffenberg en i Tyskland mycket omdiskuterad person. Från högerpopulistiskt håll har man under de senaste åren försökt instrumentalisera hans dåd.

Jag står utanför ett litet slott, omgivet av gamla lummiga lövträd och en grund, nästan igenvuxen vallgrav.

Slottet, med sin vackra kombination av sten och korsvirke har anor från 1100-talet och ligger i den lilla byn Irmelshausen i norra Bayern.
Personen som jag är här för att träffa bor i den ena slottshälften och hans hela namn lyder Karl Schenk Graf von Stauffenberg.

Om namnet låter bekant så hänger det ihop med att han är barnbarn till översten Claus Schenk Graf von Stauffenberg – mannen som försökte döda Adolf Hitler.

Den eviga barnbarnsrollen

Karl von Stauffenberg berättar att han inför de viktiga årsdagarna ofta har en hel del folk på besök.

Just därför har också vi två bänkat oss i soffan i en av slottslägenhetens salar.

Kaminen sprider en skön värme i den stora salen. Familjens hund ligger i hans famn.

– Liksom de flesta tyskar känner jag min farfar främst från historieboken i skolan. Därtill har jag fått höra en del om honom av min pappa och min farmor, säger Karl von Stauffenberg.

– Att ha honom som farfar betyder helt konkret att man aldrig blir sedd som den person man är. Man är alltid i första hand just barnbarnet.

Enligt von Stauffenberg kan han därför inte gömma sig eller dra sig tillbaka från den samhälleliga debatten. Något som inte alltid gör livet så enkelt.

– Namnet von Stauffenberg förpliktigar och det förväntas att jag uttalar mig gällande frågor som rör min farfar och det förväntas att jag förhåller mig på ett visst sätt.

Högerpopulisterna upptäckte von Stauffenberg

Under den senaste tiden har Karl von Stauffenberg (och andra i familjen) i första hand fått försvara sin berömde farfar gällande uttalanden från högerpopulistiskt håll.

Inom det högerpopulistiska partiet AfD ser man sig i dag nämligen gärna representera samma nationalkonservativa motståndsanda som Claus von Stauffenberg i tiderna gjorde.

Man tar gärna fasta på de Tysklandsförhärligande, antiliberala och antiparlamentariska åsikter som von Stauffenberg och de övriga officerarna inom motståndet trots allt stod för.

Genom att hedra personer som försökte ta livet av Hitler kan man samtidigt ta avstånd från nazismen som ideologi.

En ung AfD-politiker som ifjol betecknade von Stauffenberg som en förrädare uteslöts därför i rask takt ur partiet.

– Här försöker man instrumentalisera en person, som inte lever i vår tid och inte har våra demokratiska erfarenheter, för sitt eget syfte.

– Såklart var han nationalkonservativ. Det var tidens anda och det var så han uppfostrades, men det här betyder förstås inte att han skulle omsätta samma tankar om han levde i dag, i synnerhet inte så som AfD presenterar saken.

– Därför ser jag det som ytterst skadligt att folk inom AfD på det här försöker instrumentalisera honom och hans dåd, säger Karl von Stauffenberg.

Där beslutet fattades

Byte av slott. Färden går från Irmelshausen i Bayern till Lautlingen söder om Stuttgart i granndelstaten Baden-Württemberg.

Här ligger Stauffenberg-Schloss, ett av familjen tidigare ägt slott som idag fungerar som museum.

Claus von Stauffenberg tillbringade i sin ungdom mycket tid på slottet och det var sannolikt också här som det slutgiltiga beslutet i tiderna fattades.

– Under sommaren 1943 höll von Stauffenberg till här på slottet för att repa sig efter att ha sårats allvarligt i striderna i Nordafrika.

– Man kan utgå från att det var under den här vistelsen som han fattade beslutet att bli en del av motståndet, säger historikern Doris Astrid Muth som har satt samman utställningen.

Hon hänvisar bland annat till den skrift som Claus von Stauffenberg under den här tiden författade tillsammans med sin bror Berthold.

Här försökte bröderna dra upp riktlinjer för hur ett Tyskland utan Hitler och nazisterna kunde se ut.

Det militära motståndet

Från Lautlingen såg von Stauffenberg också till att hans nästa stationeringsort blev regeringskvarteren i Berlin, där han kunde söka direkt kontakt till general Friedrich Olbricht som var engagerad i motståndet mot Hitler.

Under ledning av generalmajor Henning von Tresckow hade en grupp officerare redan under år 1942 börjat knyta kontakter till det civila motståndet mot regimen.

Tresckow själv hade redan i flera år haft kontakt till andra regimkritiker.

Ett första försök att döda Hitler gjordes från officerarnas sida redan i mars 1943 när man smusslade in en sprängladdning ombord på Hitlers flygplan.

Sannolikt på grund av ett problem i tändningen exploderade sprängladdningen inte och samma sak upprepades i samband med ett planerat självmordsattentat i Berlin några dagar senare.

Det var efter de här misslyckade försöken som planerna på att genomföra attentatet vid Hitlerhögkvarteret ”Wolfsschanze” i Östpreussen började ta form och rätt snart stod det klart att von Stauffenberg tar sig an uppdraget.

Handlade som soldat – eller?

General von Tresckow, som förde kommando på östfronten hade redan under vintern 1941-42 i samband med striderna utanför Moskva, sannolikt redan sett vartåt det barkade och allra senast efter slaget vid Stalingrad vintern därpå var den ur tysk synvinkel annalkande katastrofen på östfronten ett faktum.

I Nordafrika, där von Stauffenberg i april 1943 förlorade sitt ena öga, sin ena hand och två fingrar på den andra handen, var situationen inte mycket bättre.

Bara några veckor efter att von Stauffenberg hade evakuerats till Tyskland kapitulerade de sista tyska och italienska styrkorna i Libyen.

– Liksom många av de övriga officerarna inom motståndet var von Stauffenberg ingen motståndsman från den första stunden, utan han blev det först efter att krigslyckan redan hade vänt, säger historikern Muth.

Han var visserligen aldrig medlem i nazistpartiet, men i likhet med de flesta soldater hade han inget emot att nazisterna rustade upp militären i strid mot restriktionerna i Versaillesfördraget.

– Hans främsta motiv för att vända sig mot Hitler och nazisterna var nog militärt. Att rädda Tyskland genom att ta livet av Hitler och försöka sluta fred med de västallierade.

– Andra möjliga drivkrafter, till exempel eventuella humanitära eller moraliska motiv måste ses mot bakgrunden av det här, fortsätter Muth.

Att i efterhand ta ställning till von Stauffenbergs motiv är ändå mycket svårt.

Det finns inga direkta skriftliga källor som skulle ge mer klarhet kring hans beslut att först gå med i motståndet och senare försöka döda Hitler.

– Min farfar beskylls ofta för att inte ha varit någon demokrat eller för att endast ha handlat med tanke på Tysklands dåvarande militära läge, säger Karl von Stauffenberg.

Enligt honom var Claus von Stauffenberg i första hand soldat och officer och i den här rollen opolitisk.

– Soldaten hade på den här tiden ingen annan uppgift än att lyda order och på så sätt känns det konstigt att försöka omsätta dagens demokratiuppfattning på honom.

– Men utgående från vad min farmor har berättat så ser jag det ändå som så att hans starka tro gjorde att han nog handlade på samvetsgrunder. Jag tror mycket väl att han visste vad som hände med judarna och med politiska oliktänkare, fortsätter von Stauffenberg.

Kort process med de inblandade

Och det som hände med nazisternas motståndare kom att träffa Claus von Stauffenberg redan samma dag som bombattentatet i Hitlerhögkvarteret.

Vid midnatt stod han och tre andra officerare, bland dem också general Olbricht framför en exekutionspluton.

Det här efter att von Stauffenbergs bombattentat hade misslyckats och efter att motståndsmännen i kaoset och ovissheten som följde, inte planenligt kunde genomföra ”Unternehmen Walküre”, som gick ut på att med hjälp av den så kallade ersättningsarmén ta kontrollen över Tyskland.

Sprängladdningen som von Stauffenberg hade fört in i baracken där Hitler befann sig exploderade visserligen som det var tänkt klockan 12.42, men då alla förbindelser planenligt kapades efter explosionen nådde inga vidare nyheter motståndsmännen i Berlin.

Då det förblev oklart om Hitler verkligen var död eller inte, så hade man i regeringskvarteret inte vidtagit några vidare åtgärder innan von Stauffenberg själv landade i Berlin flera timmar efter attentatet.

Under kvällens lopp förlorade motståndsmännen allt mer kontrollen över situationen och då radion samtidigt obehindrat kunde gå ut med meddelandet att Hitler lever, rann alla vidare planer ut i sanden.

Vid elvatiden på kvällen greps motståndsmännen av soldater ur vaktbataljonen i Berlin och efter en snabb process dömdes de till döden.

I sitt högkvarter hade en lindrigt skadad Hitler redan på eftermiddagen tagit emot den italienske diktatorn Mussolini.

Att Hitler överlevde explosionen med endast lindriga skador, hängde bland annat ihop med att portföljen med sprängladdningen hade flyttats bakom ett robust bordsben efter att von Stauffenberg lämnade baracken.

Sprängladdningens verkan minskade ytterligare av att mötet hade flyttats från en bunker till en fristående barack med fönster som stod öppna i sommarhettan.

Under natten den 21 juli sände radion ett tal av Hitler, där han slog fast att konspiratörerna obarmhärtigt kommer att utrotas.

Hämnden drabbar familjerna

Det misslyckade attentatet den 20 juli 1944 fick således ödesdigra följder för många av de inblandade.

von Stauffenberg och Olbricht arkebuserades redan samma kväll och general Ludwig Beck, som hade varit motståndare till regimen ända sedan år 1938 gavs möjligheten att begå självmord.

I samband med utredningarna och rensningarna som fortsatte fram till krigsslutet i maj 1945 greps flera tusen personer. Man räknar med att över hundra personer avrättades.

Från regimens sida passade man på att också gripa personer som inte var direkt inblandade i attentatet, men som betraktades som fiender.

För de närmast inblandades familjer hade attentatet likaså svåra följder. Familj och släktingar greps och spärrades in i fängelser eller koncentrationsläger.

Många av barnen skiljdes från sina familjer och sattes på barnhem. Här landade också fadern till Karl von Stauffenberg.

Meningen var att omskola barnen, ge dem nya namn och en helt ny identitet.

Arbete mot extremism

För Karl von Stauffenberg betyder arvet efter farfadern också att arbeta mot olika former av extremism.

Vid sidan av att nuförtiden vara aktiv inom det liberala partiet FDP, startade han för några år sedan en egen förening mot extremism.

– Jag hade märkt att det inte fanns någon passande förening som är emot alla former av extremism, så jag bestämde mig för att starta en egen.

– Det handlar om att motarbeta såväl höger- som vänsterextremism, men också islamism och kristen fundamentalism, säger von Stauffenberg.

Årsdagen den 20 juli ser han som en bra tidpunkt för att stanna upp och tänka efter hur man kan kämpa för det goda med demokratiska medel.

– 20 juli-attentatet var säkert det mest synliga försöket att stoppa Hitler, men min farfar var samtidigt bara en liten byggsten i det motstånd som trots allt fanns. För mig är till exempel syskonen Scholl precis lika stora motståndshjältar som min farfar.

– Jag får ofta frågan om jag är stolt över min farfar. I ärlighetens namn så skulle jag hellre ha haft en helt vanlig farfar som jag kunde ha träffat och lärt känna, säger Karl von Stauffenberg.