Blåsippan är inte alltid blå

Då blåsippan, Hepatica nobilis, slår ut i blom är våren här på allvar. De första blommorna dyker vanligtvis upp i början av april, då tjälen gått ur marken. Blåsippan och tussilagon är de växter som blommar tidigast i vårt land, i april-maj.

Blåsippans stora, rosettställda, treloberade blad och de färdigt utvecklade blomknopparna bildas året innan och övervintrar. Därför kan blåsippan blomma så tidigt. Myror sprider blåsippans frön till nya platser, eftersom de har en oljerik del som myrorna gärna äter.

Kännetecken:

Blåsippan tillhör familjen Ranunkelväxter och släktet Hepatica. Den är 10-15 cm hög och har en underjordisk jordstam, vintergröna blad med ludet skaft. Blåsippan är flerårig. Blommorna är blå, lila, lilaröda och mer sällan vita. De har 6-9 kronblad.

Utbredning:

Blåsippan är vanlig i södra Finland. Ju längre norrut man beger sig, desto ovanligare blir det att stöta på blomman. I trakterna kring Vasa förekommer bara enstaka exemplar. Förr plockades det mycket blåsippor, vilket ledde till att arten minskade. Nu finns det åter mycket blåsippor, men man ska ändå undvika att plocka för många av dem. Blåsippan växer på näringsrik mark, i löv- och blandskogar, gärna i lundar och lundartade skogar.

Kuriosa:

Förr ansågs blåsippan kunna bota leversjukdomar. Det beror på att formen på bladet påminner aningen om en lever och dessutom är bladundersidan brunaktig. Det sades också att man skulle äta en blåsippa eller en vitsippa på våren för att få skydd mot diverse andra sjukdomar. Det vet vi idag att man inte ska göra, eftersom båda arterna är giftiga.

Källa: Natur och Miljö/Luonto-Liitto