Kvanthopps nya serie om regnbågens färger: Blod, socialism, den helige Ande, prostitution – och annat rött
Rött är värme, blod, passion, sexualitet och revolution. Men rött är också kärlek och glädje. Och vetenskapsnörden tillägger: rött är ljuset från universums äldsta och mest avlägsna stjärnor, ljuset från den kosmiska gryningen.
Kvanthopps sju färger: Rött, blodets, prostitutionens och den Helige Andes färg
November är månaden vars färger traditionellt sträcker sig från snövitt till lerbrunt, mot en bakgrund av skymningsgrått. Så det känns helt rätt att inleda Kvanthopps nya serie i sju delar, om regnbågens färger. Eller, mer vetenskapligt, spektrumets färger röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett.
I den här serien, som kommer att bjuda på ett avsnitt varje månad, det vill säga hela den långa, slaskgrå vintern, bekantar vi oss med färgerna och deras betydelse för människan. Allt sedan förhistoriens dimmor fram till vår tid, den moderna vetenskapens tidevarv.
Vad symboliserar de för oss, och för andra kulturer? Varför är rosor röda, och violer blå? Och smultron är söta, och du likaså – fast det hör inte hit. Vad har vetenskapen för syn på färgerna?
Apropå det, existerar färger ens på riktigt, eller är det våra hjärnor som inbillar sig dem? En genomsnittlig människa kan i alla fall se de här färgerna, vi människor har faktiskt bland den bästa färgsynen i hela djurriket. Men en tjur kan faktiskt inte se rött, till exempel, ironiskt nog.
Men i veckans avsnitt av Kvanthopp kommer du att se rött, massor av det.
Är jordgubbar röda på riktigt?
Vi tänker på färg som en grundläggande fysisk egenskap hos saker och ting runt omkring oss: gröna träd, blå himmel, röda äpplen. Men det är egentligen inte så det fungerar.
Nå hur fungerar det då? Jo, ta solljus till exempel, eller dagsljus, vitt ljus, i princip. Det innehåller alla våglängder av ljus. När det ljuset träffar ett föremål, kommer vissa material att absorbera specifika våglängder av ljuset. De våglängder som inte absorberas, reflekteras.
Du upplever till exempel en jordgubbe som röd, inte för att den har någon sorts röd identitet eller essens, utan snarare för att rött är färgen på det ljus som jordgubben inte vill ha. Färgen finns inte i föremålet, den finns i ljuset som återspeglas från den.
Jag upprepar. Det röda i jordgubben sitter i det ljus som jordgubben säger nej tack till och reflekterar bort – till de ljuskänsliga tapparna i ditt öga, som vidarebefordrar informationen till din hjärna.
Människan och andra högre utvecklade apor har tre typer av ljuskänsliga celler, så kallade tappar i ögonen, som främst reagerar på blått, grönt och rött. Tillsammans låter de oss skilja mellan ungefär en miljon olika färgnyanser. Ragnar Granit tilldelades Nobelpriset i fysiologi och medicin 1967 för sin forskning kring just färgseendet. Granit var svensk medborgare, men hans rötter låg i Finland och den åboländska skärgården.
Sedan finns det studier som pekar på att vissa sällsynta individer skulle kunna ha en fjärde tapp, som gör att de här så kallade tetrakromaterna kan se hela hundra miljoner olika färgnyanser. Tetrakromater är för övrigt alltid kvinnor. Vi återkommer till det här senare i serien.
Hjärnans eviga mörker
I vilket fall som helst, det är hjärnans syncentrum (primära synbarken) som tar hand om den här informationen som ögat levererar. Syncentrum är en del av den bakre delen av storhjärnan där information från synnerven bearbetas och klassificeras efter färg, form och rörelse, för att sedan skickas vidare till övriga synområden i hjärnan som omvandlar informationen till sammanhängande sinnesintryck. Inklusive det där som vi kallar färger.
Apropå hjärnan, det är ju lite roligt att tänka på det faktum att hjärnan aldrig har sett ens en enda liten glimt av ljus. Åtminstone när det kommer till de allra flesta av oss, vi som aldrig har varit med om en hjärnoperation. Din hjärna, som skapar alla de här fantastiska intrycken av trädens rödgula höstglöd, den sjunkande solens glödande färger på kvällsskyarna, den har tillbringat hela sin existens i kompakt mörker, inuti din skalle.
Ja, och som sagt, de där färgerna är hur som helst mest bara som hjärnan hallucinerar, inte finns de egentligen, på riktigt. Färger är inte som tyngdkraften till exempel, de har ingen egen fysisk manifestation, frigjord från våra sinnesintryck. De är bara elektromagnetisk strålning inom den del av spektrumet som vi kallar synligt ljus, som reflekteras från saker och ting. Vi snackar då om våglängderna mellan 380 och 740 nanometer.
Märker ni förresten, det skulle bli en riktigt usel poet av mig. Finns inga färger, bara elektromagnetisk strålning…
Det var ingen mindre än Isaac Newton som upptäckte det här som vi kallar spektrumet. Att det vita ljuset består av alla färger i regnbågsspektret. Och det var en pandemi som vi kan tacka för att han gjorde det. Från augusti 1665 till april 1667 var Cambridgeuniversitetet där Newton studerade, stängt på grund av pesten. Newton åkte då tillbaka till hemgården Woolsthorpe och fortsatte studera på distans, så att säga.
Färgerna finns i ljuset, och bara där
I något skede kom han över ett prisma av glas, och med det gjorde han en serie optiska försök. Slutsatsen blev det som vi redan var inne på, att färg är en inneboende egenskap i ljuset, och inte något som uppstår i materialen eller i ögat, vilket andra naturfilosofer (=vetenskapsmän) ansåg vid den här tiden.
Isaac Newtons undersökning av ljuset blev hans första viktiga bidrag till vetenskapen. Han presenterade sina resultat 1672, tre år efter att ha blivit utnämnd till professor i matematik vid Cambridgeuniversitetet. Den oerhört inflytelserika boken Opticks utvecklade sedan temat vidare, den utkom 1704.
Men det faktum att vår hjärna hallucinerar färger och kallar jordgubbar röda, trots att rött är färgen som jordgubben inte vill ha, det hade Isaac Newton såklart ingen aning om. Hjärnan var ett totalt mysterium ännu vid den här tiden. Ljusets så kallade våg-partikeldualitet var också okänd på Newtons tid, det kom långt senare, i början av 1900-talet, i och med Einstein och med kvantmekaniken.
Vi kunde såklart tala hur mycket som helst om ljus överlag och om optik, men nu ska det här avsnittet alltså inte handla om det, utan om en specifik färg: rött, som alltså inleder den synliga delen av spektrumet.
Det finns förstås färger på båda sidorna av regnbågen, färger som våra ögon inte kan se. Infrarött ligger före rött och ultraviolett på andra sidan av spektrumet, efter violett. Infrarött upptäcktes av den brittiske astronomen William Herschel år 1800, medan tysken Johann Wilhelm Ritter upptäckte ultraviolett ett år senare.
Men alltså: regnbågen börjar som vi vet med rött. Eller, vi är ju alla överens om att det finns en färg kallad rött, och vi är alla överens om hur den ser ut – med undantag för dem som är färgblinda såklart. Men – och här är grejen igen – det finns inget objektivt, universellt rött. Det kan de facto finnas lika många versioner av rött som det finns människor som ser rött.
Från scharlakansrött till karmosin
Bara för att vi är överens om hur rött ser ut, betyder det inte att vi ser det på samma sätt. Ingen av oss har någonsin tittat på världen från någon annans hjärna. Men för att undvika slagsmål kan vi ju säga att rött är kulören vår hjärna framkallar när vi ser ljus med en våglängd mellan cirka 625 och 740 nanometer.
Ska vi beskriva det ytterligare så kan vi säga att det röda sträcker sig från det gulaktiga scharlakansröda och cinnoberröda till det blåröda karmosin, och nyanserna löper från den ljusröda rosa färgen till mörkt vinrött.
Och rödast av allt är förstås blodet, om vi säger så. Hur du nu än ser rött. Blod är hur som helst rött på grund av hemoglobinet, proteinet som transporterar syre till kroppens celler. Hemoglobin som innehåller järnmolekyler, som reflekterar rött ljus.
Inte minst på grund av det röda blodet, som för övrigt är tjockare än vatten, har rött varit en väldigt viktig färg ända sedan urtidens dimmor, kanske den viktigaste, för oss människor alltså. För vi ser rött, medan till exempel hundar och nötkreatur inte ser rött. Nej, tjurar ser inte rött heller. Det är själva tygets rörelse tjuren reagerar på i matadorens flagga, inte den röda färgen.
Primater kan särskilja hela skalan av färger i spektrumet, allt det där som vi människor ser. Men många andra däggdjur, såsom hundar och nötkreatur, har så kallad dikromati, de har alltså bara två olika sorters synceller medan vi har tre. Så de kan bara urskilja omkring tio tusen färgnyanser, medan vi människor som sagt kan urskilja en miljon. Vilket innebär att till exempel hundar kan se blått och gult, men de kan inte urskilja rött och grönt. De ser bägge som grått.
En teori för varför primater utvecklade känslighet för rött är att det gjorde det möjligt att skilja mogen frukt från omogen frukt och andra sorters oätlig vegetation.
Människor har färgat både grottväggar och sina egna kroppar röda sedan urminnes tider. Arkeologiska fynd från Sydafrika tyder på att våra förfäder redan för 170 000 år sedan använde ockra, en lera färgad röd av järnoxid för just det här ändamålet.
Rött hematitpulver har också hittats i samband med kvarlevor vid en gravplats i ett grottkomplex nära Peking. Platsen var bebodd så tidigt som för 700 000 år sedan. Den röda hematiten kan ha använts för att symbolisera blod i ett offer till de döda.
Rött, grönt och blått = alla färger
I vår moderna värld är röd, grön och blå så kallade additiva primärfärger eller grundfärger i den så kallade RGB-modellen. När man kombinerar röda, gröna och blåa lysdioder, till exempel i TV- och datorskärmar, får man vitt ljus. De här tre färgerna, kombinerade i olika proportioner, kan sedan producera nästan vilken annan färg som helst.
Din skärm producerar till exempel magenta genom att färgpixlarna kombinerar rött och blått ljus med jämnstark intensitet. Violett åstadkoms genom att skruva upp blått en aning, på det rödas bekostnad.
Näst efter blodet är kanske det rödaste som finns – en solnedgång. Och varför är himlen ofta röd när solen går ned då? Jo, när en stråle av vitt solljus färdas genom atmosfären till ögat, skingras en del av färgerna i den vita ljussstrålen – som ju, som vi minns, innehåller alla färger.
Färgerna i den sjunkande solens vita strålar skingras och sprids alltså åt alla håll av luftmolekyler och luftburna partiklar på grund av någonting kallat Rayleigh-spridning. Färger med kortare våglängd, som blått och grönt, sprids lättare och tas bort från det ljus som slutligen når ditt öga.
Vid soluppgång och solnedgång, när solljusets väg genom atmosfären till ögat är som allra längst, avlägsnas de blå och gröna komponenterna nästan helt, vilket lämnar kvar de längre våglängderna, orange och rött ljus.
Men då talar vi alltså bara om det direkta ljuset från solen. Att hela horisonten i väster ibland glöder så rött, det kan bero på att det återstående röda solljuset ytterligare sprids av vattendroppar och andra relativt stora partiklar i atmosfären, till exempel föroreningar från någon stor skogsbrand eller ett vulkanutbrott.
Hur det nu råkar sig så är rött alarmfärgen nummer ett, och den traditionella färgen för trafikens stoppskyltar och varningsljus, av just den här orsaken: rött syns längst och bäst av alla färger, för det skingras minst av luftens molekyler.
Ett annat väldigt rött fenomen i naturen hittar vi i träden, i de röda och gula höstlöven. Varför löven blir gula på hösten har varit känt länge. Trädet suger tillbaka näringen, och klorofyllet bryts ned. Under ligger den gula färgen som inte syns så länge som löven är gröna.
Men den röda färgen i bladen har varit mer av ett frågetecken. Flera teorier om det här har föreslagits, bland annat att det ilsket röda skulle skrämma bort skadeinsekter.
Höstglöd och rött hår
Men en teori som har vunnit terräng på sistone är att det framför allt handlar om en sorts solskyddsfaktor, nu när fotosyntesen har upphört och trädet inte behöver ljus längre. Höstsolen är farlig för trädet om klorofyllet inte sitter där det ska. Så trädet färgar sina löv röda, för det stoppar en del av den skadliga solstrålningen.
Frukter och bär, som äpplen, jordgubbar, körsbär, tomater och paprika får i sin tur ofta sin röda kulör av olika sorters karotenoider, röda pigment som också hjälper till med fotosyntesen. Också det här för att skapa uppmärksamhet. ”Nu är det moget, kom och ta för er!”
När vi nu talar om rött, kan vi ju inte undvika att ta upp den röda hårfärgen. Som ju för det mesta egentligen snarare är orange eller kopparfärgad, än regelrätt rött. Att vi kallar rött hår rött beror på att ordet orange bara har funnits sedan 1500-talet, medan rödhåriga alltid har funnits.
Rött hår är hur som helst relativt ovanligt, endast cirka 1-2 procent av världens befolkning har rött hår. Den här hårfärgen associeras huvudsakligen med individer av keltiskt, nordeuropeiskt och ibland centralasiatiskt ursprung.
Rött hår är resultatet av en variation i MC1R-genen, vilken styr produktionen av ett pigment kallat melanin. Melanin är ansvarigt för färgen på hår, hud och ögon. I fallet med rödhåriga finns det en minskad produktion av eumelanin, det mörka pigmentet, och en ökad produktion av feomelanin, det röda och gula pigmentet, som leder till den karakteristiska röda hårfärgen.
Rödhåriga har, som vi vet, varit föremål för allsköns stereotyper, myter och fördomar genom historien, dessvärre. Rött hår har förknippats med allt från ett eldigt temperament till häxkonster. De gamla grekerna associerade rött hår med vampyrer. Och mellan åren 1483 och 1784 tros omkring 45 000 kvinnor med rött hår ha blivit mördade, i samband med häxpaniken som rådde på den tiden.
I dag vet vi såklart att allt det här är strunt och vidskepelse. Utom då åtminstone vissa av mina rödhåriga bekanta tycker om att blinka menande så här kring halloween och säga ”... eller är det?”
Rött signalerar om dominans
Rött är förknippat med dominans hos flera olika djurarter. Till exempel, hos mandrillerna, släktingar till babianerna, har alfahannarna en framträdande röd ansiktsfärg, ju mer alfa, desto rödare. Den röda ansiktsfärgen korrelerar här direkt med nivåerna av testosteron.
Det slog mig just nu att är det därför som Alfa Romeos sportbilar traditionellt är röda, för att det är alfa-apor som kör dem? Nåja, det må lämnas osagt, men sportbilar är ju ofta röda, för rött är fartens, farans, passionens och potensens färg.
Rött är den färg som oftast förknippas med förförelse, sexualitet, erotik och omoral. Den kristna teologin förknippade länge rött med åtrå, sexuell lössläppthet, synd och allsköns fanstyg. I Gamla testamentet säger Jesajas bok ”När era synder är scharlakansröda, kan de då bli vita som snö? När de är röda som purpur, kan de då bli vita som ull?”
I Nya testamentet, i Uppenbarelseboken, framträder å sin sida Antikrist i skepnaden av Babylons sköka, klädd i rött. Jag citerar:
”Där fick jag se en kvinna som satt på ett lysande rött odjur som var täckt av hädiska namn, och det hade sju huvuden och tio horn. Kvinnan bar kläder av purpur och lysande rött tyg, och hon var smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I sin hand höll hon en guldbägare som var fylld av vidrigheter och smutsen från hennes sexuella lössläppthet.
På hennes panna stod det skrivet ett namn, en hemlighet:
Det stora Babylon
Modern till alla prostituerade
Och alla skamligheter på jorden.”
”Roxanne, you don't have to put on the red light...”
Rött förknippas ju fortfarande med prostitution. Vid olika tillfällen i historien skulle prostituerade bära rött enligt lag, för att signalera sitt yrke.
Bordeller i sin tur skyltade tidigt om sin verksamhet med, vad annat, rött ljus. Från och med början av 1900-talet var bordeller tillåtna bara i vissa stadsdelar, som blev kända som ”red-light districts”. Stora sådana här prostitutionsstråk, eller röda lyktornas kvarter, finns bland annat i Amsterdam och Bangkok.
I vilket fall som helst, det rödas symbolik handlar sist och slutligen om passion. Just därför har rött traditionellt betraktats som en manlig färg. Rött är blodets och krigets och hjältemodets färg, handlingens färg, allt det där stereotypa macho-stuket. Blått däremot, har genom historien förknippats med kvinnlighet. Blått betraktas som en sval, återhållsam och kysk färg. Därför är jungfru Maria klädd i blått på de gamla renässansmålningarna och ikonerna.
Det här ändrades egentligen inte förrän på 1940-talet, då modehusen såg till att rött, framförallt rosa, blev till en flickfärg och ljusblått blev en pojkfärg. Precis tvärtom mot hur det var sedan urminnes tider. O tempora, o mores.
Ett annat nittonhundratalspåfund är Satan klädd i rött. Ibland är han helt rödhyad också, Hornpelle. Och det härstammar alltså snarare från 1900-talets folkliga legender och berättelser än från Bibeln. Djävulen i rött förekommer följaktligen oftare i tecknade serier och filmer än i religiös konst.
Rött, den heliga färgen
Kristendomen förknippar ju annars rött med saker som Kristi blod och den helige Ande. Rött används därför liturgiskt som en symbol för kärlek och offer, särskilt under pingstfesten, för att symbolisera när den helige Ande sänkte sig över apostlarna i form av röda lågor.
Och kardinalerna, den romersk-katolska kyrkans höga prästerskap, de har ju burit rött allt sedan 1295.
Men också i praktiskt taget alla de övriga religionerna är rött en helig färg på ett eller annat sätt, som i hinduismen, där rött förknippas med renhet, sensualitet och gudinnan Shakti, som ofta avbildas i röda kläder.
Likaså är rött en viktig färg i kinesisk kultur och religion. Där förknippas det med lycka, tur och välstånd. Rött används ofta i traditionella kinesiska ceremonier och festivaler, inklusive det kinesiska nya året och i samband med bröllop.
Men rött är ju naturligtvis väldigt centralt också i mera sekulära, politiska sammanhang, där anhängare till blå partier ser rött när socialisterna marscherar förbi med sina flaggor.
Det här har sina rötter i 1800-talet och den industriella revolutionen, när de framväxande arbetarrörelserna sökte efter en lämplig kulör att flagga med. Och det blev ju rött som kom att bli socialismens, särskilt den marxistiska variantens, signaturfärg. Pariskommunen 1871 hade röda fanor som symbol, vilket bidrog till färgens popularitet.
Och de ryska bolsjevikerna körde ju också med rött, vilket kommunistiska partier runt om i världen sedan anammade efter ryska revolutionen 1917.
Ljuset från universums gryning
För att inte lämna er med bilden av rött som våldets och krigets färg kan jag ännu konstatera att rött är färgen på de allra avlägsnaste stjärnorna som vi kan observera med våra moderna teleskop som James Webb och Hubble-rymdteleskopen. Ju rödare ljus teleskopet ser, desto djupare i tiden och rummet ser teleskopet.
Det här beror på fenomenet kallat rödförskjutning, och kommer sig av att det uråldriga ljusets våglängd har ökat, bland annat i och med att universum utvidgar sig.
Det här var första delen i Kvanthopps serie om färger. Mera färgprakt blir det om en månad då serien om regnbågens färger fortsätter, då med orange.
' /%3E%3C/svg%3E)
