Snörliv (ett äldre ord för korsetter) under första halvan av 1800-talet var förhållandevis mjuka, eventuellt styvade med några få skenor av valbarder och som regel en planschett av trä eller metall mitt fram. Resten av stabiliteten fick de av en teknik som på svenska kallas italiensk matelassé/italiensk quiltning, på engelska cording: bomullssnören sys in mellan två lager tyg och ger ett dekorativt reliefmönster samtidigt som det ger stadga åt plagget. Snörena kan sys in på olika sätt och det finns mig veterligt ingen som studerat vilket som var det vanligaste när det begav sig. Antingen kan snöret träs mellan två färdiga sömmar, eller så läggs snöret mot en söm varpå den andra sömmen sys för att innesluta snöret. Det är den andra metoden som kommer visas här.
Ett vanligt hushållssnöre eller virkgarn i bomull duger fint, välj ett som är ofärgat och som inte är för tunt. Är du rädd för att snöret ska krympa i det färdiga plagget så kan du förkrympa det – linda upp det i en lös cirkel och knyt om med snöre här och där så att det inte trasslar sig. Lägg i en kastrull med hett vatten, utan att röra om. Ta upp efter en stund och låt torka.
Börja med att märka ut var du vill ha dina insydda snören – titta på bilder av bevarade plagg för att se vad som var vanligt och gör ett mönster för det. Du kan använda penna för att märka upp på tyget om du vill – det finns sådana som försvinner efter en tid, eller kan tvättas bort, men testa alltid på en provlapp av tyget först. Personligen föredrar jag att använda knappnålar för enklare mönster och märka upp de olika sektionerna efter hand som jag jobbar.
Sy en rad efterstygn längst linjen du markerat. I bevarade snörliv har oftast silkestråd använts, men lintråd eller grövre bomullstråd kan också duga – det senare rekommenderas för enklare snörliv i till exempel The Workwoman’s Guide från 1838. Vaxa gärna lin- och bomullstråd för bättre hållbarhet.
Trä ditt bomullssnöre på en grov nål. Stick igenom från fodersidan i ena änden av där du vill ha ditt insydda snöre. En vass nål går igenom tyget lättare men fastnar därför också lättare på vägen och kan riva sönder tyget om det vill sig illa. En trubbig nål i kombination med en syl för att göra hål vid in- och utsticksställen är rätt bra.
Arbeta nål och snöre mellan de båda tyglagren tills du är framme vid andra änden. Stick igenom fodertyget igen och dra ut snöret.
Knuffa upp snöret så att det ligger tätt intill sömmen som du precis sytt, naglarna kommer till bra hjälp här. Nåla eller tråckla vid behov.
Sy en ny rad efterstygn tätt intill snöret.
Lämna några centimeter snöre i var ände – klipper du av dem så att de passar nu så kommer de att krypa in i kanalerna och vara för korta när snörlivet bärs. Bättre vänta med att klippa av dem tills du burit snörlivet en gång eller två.
Cording användes även för att stadga upp underkjolar under perioden mellan empiren och krinolinen, som detaljer på senare årtiondens korsetter och andra saker. Det kan givetvis sys på maskin också, då får du använda pressarfot avsedd för dragkedja för att komma tillräckligt nära snörena.
Referenser:
The Workwoman’s Guide (1838).
Om du uppskattar denna tutorial och vill se fler i samma stil så stötta mig gärna på Patreon – för en tia i månaden får du nyheter om vad jag jobbar på, och kan komma med önskemål om blogginlägg och tutorials.
Cording
Stays (an earlier name for corsets) during the first half of the 19th century where relatively soft, sometimes boned with a few strips of baleen, and usually had a busk from solid wood or metal down the front. The rest of their stability they got from a technique called cording – cotton cords stitched between layers of fabric, creating a decorative relief pattern, and providing support. The cords can be inserted in a few different ways, and to my knowledge, no one has made a study of which method was the most commonly used. The cords can either be threaded between two finished seams, or they can be put next to a seam, after which the other seam is stitched to enclose it. I’ll be showing the second method here.
Ordinary cotton household string or crochet yarn works well, chose one that’s undyed and not too thin. If you’re concerned about shrinkage, you can wind your string into a loose loop, tie it in a few places to prevent tangling, then put it in hot water without disturbing it. Pick up after a while and let dry.
Begin by marking where you want your cording – look at pictures of extant clothing to determine what was common and make a pattern for it. You can draw on the fabric if you like – there are special pens for sewing and embroidery, that will fade away after a while, or be washed out. Always test on a scrap piece of fabric first. Personally, I prefer using pins to mark simpler patterns and will mark as I go.
Make a row of backstitches on the line you marked. In extant stays, silk thread has often been used, but linen thread or a slightly thicker cotton thread will also do – the latter is recommended for plain stays in The Workwoman’s Guide from 1838. Linen and cotton thread is preferably waxed for durability.
Thread your twine on a thick needle. Poke it through the lining at one end of your intended cording. A pointed needle will pass through the fabric easier, but also get caught on the way to the other side and may rip the fabric. Using a blunt needle in combination with an awl is a good idea.
Work needle and twine between the layers of fabric until you reach the other end. Bring them out through the lining again.
Push the twine up against the line of backstitches you made, your nails may be useful here. Pin or baste if need be.
Make a new row of backstitches close to the twine.
Leave a few centimetres of twine at each end – if you cut them now they’ll slip inside the stays and be too short when worn. Better wait to cut them until you’ve worn the stays a couple of times.
Here’s the inside of a pair of original 1840’s stays. You can only just make out the twine poking out from the lining.
Cording was also used to stiffen petticoats during the period between the Regency and the steel crinoline, as details on later corsets as well as for other things. It can of course be sewn on machine too, you’ll need a zipper foot to come close enough to the cords.
References:
The Workwoman’s Guide (1838).
If you appreciate this tutorial and would like more in the same style, support me on Patreon – for the equivalent of a dollar a month you’ll get news of what I’m working on, and the opportunity to wish for tutorials and blog posts.
Som När Det Begav Sig 